Natura 2000 Halland Bevarandeplan för Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält SE0510170 Fastställd 2005-12-28
Bakgrund Länderna inom EU arbetar gemensamt för att bevara sitt växt- och djurliv för framtida generationer. En viktig del i arbetet är det ekologiska nätverket Natura 2000 där Europas mest betydelsefulla naturområden ingår. I Natura 2000 finns korkekslundar i Spanien, blommande alpängar i Österrike, vidsträckta ekskogar i England. Här ingår Europas mest värdefulla fågelmarker likväl som våtmarker med utrotningshotade grodor. Varje medlemsland ansvarar för att naturen inom landets områden får rätt skydd och skötsel så att naturvärdena bevaras på lång sikt. Grundprincipen är då att ängar även i framtiden ska skötas som ängar, skogar ska få utvecklas till naturskogar och laxen ska kunna vandra upp i vattendragen. Hittills har Eu-kommissionen godkänt 126 områden att ingå i Natura 2000 i Halland. De flesta områdena är naturreservat. Tillsammans täcker de ca 58 000 hektar varav en stor del är vattenområde. Lagstiftning De EUregler som styr arbetet med Natura 2000 har införlivats i svensk lagstiftning. I miljöbalkens 7 kap. framgår bland annat att alla nya verksamheter och åtgärder som kan påverka ett Natura 2000-område måste utformas med tanke på de naturvärden som gjort att området ingår i nätverket. Den som planerar att utföra åtgärder eller starta en verksamhet, som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område, måste därför söka tillstånd hos länsstyrelsen. Om verksamheten eller åtgärderna kan genomföras utan skadliga effekter på området, lämnar länsstyrelsen tillstånd. Även verksamheter eller åtgärder utanför ett Natura 2000-område kan omfattas av tillståndsplikt. Så kan t. ex. byggnation av väg eller hus, avverkningar i eller i omedelbar närhet av ett område och alla åtgärder som kan förändra hydrologin i Natura 2000-området vara tillståndspliktiga. Verksamhet som startade före 2001 och som fortsätter utan ändring berörs inte av lagstiftningen. Om bevarandeplanen För varje Natura 2000-område finns en bevarandeplan. I bevarandeplanen beskrivs området och dess utpekade naturtyper och arter. Bevarandesyfte och bevarandemål har formulerats med utgångspunkt i de lokala förutsättningarna, för att utpekade arter och naturtyper skall kunna finnas kvar på lång sikt. Bevarandeplanen ska fungera som en hjälp för fortsatt bevarande av naturvärdena i Natura 2000-området och som ett underlag vid eventuella tillståndsprövningar enligt miljöbalken. Bevarandeplanen ska vara ett levande dokument och den kommer att ändras och kompletteras med resultat bland annat från de inventeringar som genomförs i området och när ny kunskap erhålls om naturvårdsinriktad skötsel och om arters ekologi. Innehållet i bevarandeplanen Beskrivning av området Bevarandesyfte Bevarandestatus idag Vad kan skada områdets värden? - exempel Bevarandeåtgärder Befintligt skydd Beskrivning av naturtyper och arter: Referenser Rödlistade arter Kartor Omslagsfoto: Karin Hernborg
LÄNSSTYRELSEN I HALLANDS LÄN 2005-12-28 Sida 2 av 24 D.nr. 511-10167-05 Bevarandeplan för Tönnersjömålet och Mästocka skjutfäl Områdeskod: Areal: Kommun: Ansvarig: SE0510170 Naturtyper: Dystrofa sjöar och småvatten (3160) Nordatlantiska fukthedar med klockljung (4010) Torra hedar (4030) Artrika stagg-gräsmarker på silikatsubstrat* (6230) Högmossar* (7110) Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn (7140) Västlig taiga* (9010) Äldre ekskogar på sura, sandiga marker (9190) Skogsbevuxen myr* (91D0) Arter: Områdestyp: Fastställd: Upprättad av: Grönbena (A166) Ljungpipare (A140) Nattskärra (A224) Sparvuggla (A217) Storlom (A002) Tjäder (A108) Trana (A127) Törnskata (A338) 2934 hektar Laholm och Halmstad Området antogs av regeringen enligt fågeldirektivet och habitatdirektivet i januari 2002 2005-12-28 Staffan Bengtsson Martin Broberg Tönnersjöheden och Mästocka skjutfält ligger i Sydsveriges mest humida område, vilket här har skapat ett för landet unikt myrkomplex. Stora högmossar blandas med välutbildade topogena kärr, åmader och fastmarksholmar. Inom området finns platåmossar, excentriska och sluttande mossar som klassats som några av de mest värdefulla i landet. Strukturer som gölar och dråg är vanliga. I några delar finns sumpskog. Naturskogar finns på åtskilliga håll, ofta i mosaik med våtmarkerna. Många har lämnats orörda under en följd av år. Vissa har urskogsartad prägel. Området ingick under 1800-talet, när befolkningsmängden var som störst och markanvändningen som mest intensiv i ett större bälte utmed smålandsgränsen med nästan trädlösa ljunghedar och våtmarker (ryor). Mindre lövskogar fanns kvar som öar i ett hav av ljunghed. Kärr och mader utnyttjades för slåtter. Militärens verksamhet startade 1946 i mindre skala och har utvidgats successivt. Jordbruk bedrivs inte inom området idag. Däremot
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 3 av 24 förekommer ett produktionsinriktat skogsbruk. Ett område om 230 hektar har bränts av militären på våren i stort sett årligen i 50 år. Den brända ytan utgör en mosaik av moränkullar, kärr, mossar och vattenfyllda bombkratrar. Den är till största delen öppen. Här finns delytor som är hårt brända, ytor som påverkats mindre av elden och delar som inte brunnit alls. Partier av tall- och björkskog och med inslag av brandskadad ved finns i kantzonerna. Ett stort antal arter har gynnats av den årliga bränningen. Blomrikedomen är stor och många nektar- och pollenproducerande växter får stå kvar och leverera mat åt insekter. Ovanliga arter som cypresslummer, mellanlummer, granspira och kattfot växer i stora mängder. Fågellivet är rikt. Länets största orrspel äger rum på de öppna ytorna. Grönbena, ljungpipare och storspov häckar i området. Den militära övningsverksamheten medför att det finns ett rikt inslag av blottad jord och sand vilket är gynnsamt för många marklevande organismer. På den höjd där sprängningar övas finns till exempel landets största kända koloni av det rödlistade guldsandbiet. Bevarandesyfte Syftet är att bidra till att bevarandestatusen hos naturtyperna i området (se ovan) är gynnsam inom boreal region samt att bidra till att uppnå gynnsam bevarandestatus hos de utpekade fågelarterna. Bevarandestatus idag Ej utredd Vad kan skada områdets naturvärden? - exempel Alla åtgärder, i eller i anslutning till naturtyperna, som förändrar hydrologi och hydrokemi negativt får konsekvenser för vegetationen och leder på våtmarkerna till en förändring av torvbildning och torvnedbrytning. Produktionsinriktat skogsbruk i eller i anslutning till naturtyperna t ex markberedning, skyddsdikning, dikesrensning, vägbyggen plantering samt avverkningar. Större uttag av träd kan skapa markförstöring och förändra hydrologin, samt leda till uttorkning och konkurrensutsättning för arter knutna till naturtyperna. Kalkning, gödsling och spridning av aska i naturtyperna ger förändringar på artsammansättningen. Spridning i angränsning till området kan skada genom luftburen deposition eller ändrad vattenkemi. Exploatering i form av täkter, byggnationer, anläggningar samt upplag, grävning, schaktning med mera i och i anslutning till naturtyperna kan skada naturvärden, antingen som en direkt effekt eller vid anläggningsarbetet. Kvävenedfall kan förändra markens näringsstatus och artsammansättningen i naturtyperna. Försurning. Dystrofa sjöar och småvatten Avverkning, markavvattning och skyddsdikning i tillrinningsområdet ökar avrinningen och därmed risken för erosion och läckage till vattnet av bland annat humusämnen och partiklar
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 4 av 24 och kan medföra grumling och igenslamning av bottnar. Avverkning, upplag, grävning, schaktning och alla typer av exploatering i strandzonen förändrar dessutom hydrologi och struktur i strandzonen och orsaka grumling och ändrad tillförsel av organiskt material. Reglering kan medföra onaturliga vattennivåer och fluktuationer. Dämning eller låga vattenstånd kan leda till erosion, försumpning och igenväxning i strandzonen. Utsättning av främmande arter, eller fiskstammar kan ändra konkurrensförhållanden och sprida smitta. Utsläpp av föroreningar från punktkälla, t ex avlopp, täkt eller annan verksamhet. Hedar och gräsmarker Svag eller utebliven hävd leder till igenväxning av buskar och träd och utarmning av den hävdgynnade floran och faunan. Tillförsel av växtnäring. Tillskottsutfodring ger en indirekt näringstillförsel till marken och missgynnar den konkurrenssvaga, men värdefulla floran. Insådd och plantering. Spridning av bekämpningsmedel och kemikalier. Användning av avmaskningsmedel som innehåller avermectin är negativ för den dynglevande insektsfaunan. Äldre ekskogar på sura, sandiga marker Uppväxande gran i och i direkt anslutning till naturtypen ändrar snabbt ljusförhållandena i beståndet och kan på längre sikt orsaka förändringar i jordmånen. Våtmarker Ingrepp i kringliggande vattenytas hydrologi eller förändrad vattenregim i ett vattendrag. Kvävenedfall kan förändra näringsstatusen och artsammansättningen i fältskiktet med minskat antal vitmossor och ökad andel gräs, buskar och träd som följd. Smålom Försurning av viktiga fiskevatten kan innebära utglesade bestånd av bytesfisk. Förhöjda kvicksilverhalter i ägg har uppmätts från försurningsdrabbade områden, något som kan medföra försämrad reproduktion. Igenväxning av häckningstjärnar p.g.a. ökat kvävenedfall kan vara ett långsiktigt problem. Markavvattning och rensning i utloppet till häckningstjärnar medför att stränder och holmar får kanter och överhäng (lommarna kommer inte upp till boplatserna) och häckningsöar kan bli landfasta, vilket ökar risken för predation. Även markavvattning i marker närbelägna häckningstjärnarna kan påverka vattennivån i tjärnen. Arten är känslig för mänsklig störning, främst orsakat av friluftsliv, på häckningslokalerna under maj juli. Under vintertid utgör oljeutsläpp och risken att fastna i fiskeredskap hot mot arten i bl.a. Östersjön.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 5 av 24 Tjäder Tjädern har starkt missgynnats av det storskaliga skogsbruket, särskilt i södra och mellersta Sverige där betydande populationsnedgångar konstaterats. Det allvarligaste hotet i skogsbrukslandskapet är de förändringar som skett och fortfarande sker på landskapsnivå, t.ex. Fragmentering och tillkomsten av stora arealer med monokulturer av tall och gran som aldrig tillåts bli gamla eller försumpade. Trana För närvarande finns inget hot mot arten i Sverige. I det spanska övervintringsområdet finns däremot vissa hot, främst. avveckling av korkeksodlingar. Ljungpipare I södra Sverige är den kraftigt fortlöpande igenväxningen av öppna marker det stora hotet. Orsakerna till tillbakagången är flera, främst tidigare dikning och torrläggning av myrmark, ökad förekomst av träd och högväxta ris på högmossar till följd av atmosfäriskt nedfall av stora mängder kväve, minskad hävd av alvar och ljunghedar samt fragmentering av öppna marker genom igenväxning. Den minskade odlingen i södra Sveriges skogsbygder kan eventuellt försvåra situationen för det sydliga beståndet, då den leder till sämre födosöksförhållanden under den krävande äggläggningsperioden. Det nordliga beståndet är betydligt starkare. Hoten är mindre och utgörs främst av lokala planer på storskalig torvbrytning. Arten jagas på övervintringsområdena i Västeuropa, men effekterna är okända. Grönbena Det sydsvenska beståndet hotas av en utebliven hävd på sanka stränder. Dikning av myrmark har bidragit till en ökad andel träd- och skogsbevuxen myr och därmed försämrade förhållanden för grönbenan. Sedan mitten av 1980-talet har grönbenan gått kraftigt tillbaka i södra Sverige. Sparvuggla Eftersom sparvugglan är mycket flexibel i sitt boplatsval är det av allt att döma förekomsten av lämpliga bohål som är den mest begränsande faktorn. Det är oerhört viktigt att alla hålträd sparas på föreskrivet sätt. Nattskärra Det stora hotet mot nattskärran är en minskad tillgång på lämpliga häckningsmiljöer. Flera olika faktorer har lett till en kontinuerlig minskning av mängden lämpliga biotoper fr.o.m. 1950-talet. Den storskaliga nedläggningen av jordbruken i södra Sveriges skogs- och mellanbygder har lett till ett betydligt mer slutet landskap. Allt tätare skog, i kombination med en storskalig övergång från tall till gran i södra Sverige har minskat mängden lämpliga häckningsplatser i skogsmiljö. Arten födosöker ofta, och vilar ofta på, vägar och kan därför lätt kollidera med bilar. Upphörande jordbruk i skogslandskapet, framför allt minskade arealer naturliga ängs- och betesmarker, leder till en utarmad flora och därmed till en utarmad fjärilsfauna. Törnskata Det största hotet är den under lång tid minskande tillgången på lämpliga häckningsmiljöer; igenläggning av jordbruksmark i skogs- och mellanbygderna, minskad hävd av naturliga, ogödslade betesmarker, allt mer rationell skötsel av kvarvarande marker och avsaknad av brandfält i skogslandskapet. Törnskatan förekomst är kopplad till rik insektsförekomst som i sin tur är kopplad till hög artdiversitet av blommande växter. Enbart kortbetade marker är således inte optimala för törnskator.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 6 av 24 Kraftig torka under en lång rad av år i övervintringsområdena i södra Afrika kan bidra till tillbakagången. Bevarandeåtgärder En övnings- och miljöanpasssad skötselplan (ÖMAS) upprättas. Fortsatt hävd i form av bränning av skjutfältet och röjning av igenväxningsvegetation. Undantaget är bryn intill skog vilka bör gynnas men det skall inte ske på bekostnad av arealen öppen mark. Naturskogar där förändringsprocesserna är långsamma bör i huvudsak lämnas för fri utveckling med minsta möjliga kulturpåverkan. Men, eftersom äldre tiders störningsregim kraftigt minskat t.ex. brand och översvämning skall efterliknande störning få tillåtas som ett led i naturvården. Även våtmarker genomgår långsamma förändringsprocesser där t.ex områden med ytvatten växer igen. Om detta tillåts ske måste det också tillåtas att ytvatten kan nybildas på i andra ställen och att en adekvat skötsel riktas till dessa. Smålom Skogstjärn och gölar som kan fungera som häckningsplatser för smålom skall inte kantas av högvuxen vegetation (träd). Tjäder Tjäderspelplatser bör i möjligaste mån lämnas orörda. Om avverkning trots det måste genomföras är det angeläget att man lämnar kilar av äldre skog in mot lekens centrala delar. Grönbena I områden där grönbenan häckar bör följande beaktas: Åtgärder som negativt påverkar områdets hydrologi bör inte genomföras. I många myrområden där gamla dikningsföretag medfört uttorkade marker bör möjligheten att restaurera området bedömas. Detta kan ske på ett ganska enkelt sätt genom att proppa igen gamla diken. På vissa uttorkade myrmarker som blivit bevuxna av tall och björk bör först en ordentlig gallring ske. Fuktiga till våta gräs- och starrbevuxna strandängsområden bör hävdas genom slåtter eller extensivt bete, så att de ej blir helt igenvuxna.? Skogliga åtgärder på eller i anslutning till häckningsplatser måste regleras. Lövandelen i barrskogsdominerade områden måste öka, särskilt gäller det grova lövträd Befintligt skydd Förutom vad som i övrigt gäller enligt miljöbalken och annan miljölagstiftning krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för naturvårdsinriktad skötsel och förvaltning av det berörda området (7 kap 28 a miljöbalken). Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält är militärt övningsområde. I kommunerna råder förbud mot markavvattning (11kap 13-14 miljöbalken och förordningen om vattenverksamhet (1998:1388)).
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 7 av 24 Objektet ligger inom område av riksintresse för naturvård (miljöbalken (MB) 3 kap. 6 ) och omfattas av strandskydd om 100 meter utmed vattendrag och sjöar räknat från strandlinjen (MB 7 kap. 13 ). Beskrivning av naturtyper Dystrofa sjöar och småvatten Naturvårdsverkets definition Naturliga sjöar och vattensamlingar med av torv eller humussyror brunfärgat vatten. Sjöarna omges i regel av gungflyn med såväl vertikal som horisontell torvtillväxt och med en zonering i vegetationen. Sjöarna har ett lågt ph, ofta ph < 6. Karaktärsarter: Dvärgbläddra, vitag, gäddnate, brunag, dvärgigelknopp, vitmossor, vit näckros, flaskstarr, trådstarr, sileshårsarter. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus Omgivningarna är intakta med strandvåtmarker eller strandskog. Vattnet är näringsfattigt, humusrikt och svagt surt med låg grad av antropogen belastning av försurande ämnen, partiklar (grumlande ämnen), näringsämnen och miljögifter. Vandringsvägarna i anslutande vattensystem är fria från vandringshinder. Artsammansättningen är karaktäristisk för naturtypen utan negativ inverkan av eutrofiering, försurning eller främmande arter eller fiskstammar. Populationerna av de typiska arterna i naturtypen bibehålls eller ökar. (en beskriver naturtypen vid gynnsam bevarandestatus. De är av typen kvalitetsmål och ska bl. a. vara lätta att följa upp. Nedan ges förslag till sådana mål. Målen kommer i många fall att behöva ändras när basinventering är genomförd. Då kommer också alla x och y i texten nedan att bytas ut mot faktiska värden.) Areal Naturtypens utbredning bibehålls inom området och täcker minst x (29) hektar. Strukturer och funktioner Tillståndet i sjön ska som lägst klassas som "God ekologisk status" i enlighet med kommande riktlinjer för ramdirektivet för vatten. Sjön omges av en naturligt lågvuxen gungflyvegetation. Sjön har naturligt lågt ph. Typiska arter Mål för typiska fågelarter nedan (anges senare).
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 8 av 24 Typiska arter: knipa, smålom och svarthakedopping. Beskrivningen av mål med typiska arter kompletteras senare. Nordatlantiska fukthedar med klockljung Naturvårdsverkets definition Naturtypen återfinns på fuktiga, i regel trädlösa hedar med vitmossor och klockljung, dels i kantzonen mot myrar eller sjöar och vattendrag, dels i betespräglade fuktiga, surare marker i det äldre odlingslandskapet. Torvdjupet överskrider ej 3 dm. Karaktärsarter: klockljung, blåtåtel, granspira, borsttåg, hedsäv, ljung, klockgentiana, myrlilja och vitmossor. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus Fukthedar med hävdgynnade naturvärden är beroende av fortsatt skötsel. Många av arterna är konkurrenssvaga. Det innebär att deras möjlighet att gro och leva kvar minskar om buskar och ljung breder ut sig i slutna bestånd. Heden är en mosaik med alla succesionsstadier, alltifrån tidiga stadier med blottad jord och nybrända områden, till områden med grov ljung och kråkris. Insprängt i hedmosaiken eller i anslutning till heden finns mer buskiga och trädbevuxna partier. Naturtypen är i huvudsak helt öppen. Hydrologin är opåverkad. Naturtypen är inte påverkad av gödsling och insådd. Populationerna av de typiska arterna i naturtypen bibehålls eller ökar. Artsammansättningen är karaktäristisk för naturtypen utan negativ inverkan av främmande arter. (en beskriver naturtypen vid gynnsam bevarandestatus. De är av typen kvalitetsmål och ska bl. a. vara lätta att följa upp. Nedan ges förslag till sådana mål. Målen kommer i många fall att behöva ändras när basinventering är genomförd. Då kommer också alla x och y i texten nedan att bytas ut mot faktiska värden.) Areal Naturtypens utbredning bibehålls inom området och täcker minst x (58) hektar. Strukturer och funktioner Minst 25 % av naturtypen är bränd varje år och varje yta ingår i en brandregim. Träd förekommer med högst x stammar per ha och saknas helt på delytor mindre än 0,1 ha. Buskar som vuxit upp i ett välhävdat landskap har en krontäckning av högst y %.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 9 av 24 Vedartad igenväxningsvegetation högre än 0,5 m förekommer ej. Bränning kan genomföras minst vart 10 år i de delar där ljung dominerar i fältskiktet. I naturtypen förekommer endast opåverkade variationer i hydrologin. Typiska arter Minst x av de typiska arterna (se nedan) ska finnas i minst x % av provytorna. Jungfru Marie nycklar, sileshår, klockljung, klockgentiana, borsttåg, myrlilja, granspira, nattviol, ängsvädd, och hedsäv. Beskrivningen av mål med typiska arter kan behöva kompletteras senare. Torra hedar Naturvårdsverkets definition Torra till friska hedar på silikatrika podsoljordar, formade av bete eller slåtter, bränning och buskröjning. Vegetationen uppvisar stor variation beroende på underlag, fuktighet, hävdhistoria och hävdintensitet. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus Hedarna är beroende av hävd. Många av arterna är konkurrenssvaga. Det innebär att deras möjlighet att gro och leva kvar minskar om buskar och ljung breder ut sig för kraftigt. Alla succesionsstadier, alltifrån tidiga stadier med blottad jord och sand och nybrända eller nyslagna områden, till områden med grov ljung och kråkris förekommer mosaikartat i naturtypen. Insprängt i hedmosaiken eller i anslutning till heden finns enebuskar och mer buskiga och trädbevuxna partier som ger lä men inte skuggar för mycket. Mosaikstruktur med bryn och buskage omväxlande med öppen solbelyst mark samt förekomst av blommande buskar av t.ex. hagtorn och slån gynnar en lång rad av insekter, t ex många dagfjärilar, vildbin och blomflugor, som behöver både öppna och slutna områden under sin livscykel. Naturtypen är inte påverkad av gödsling och insådd. Populationerna av de typiska arterna i naturtypen bibehålls eller ökar. (en beskriver naturtypen vid gynnsam bevarandestatus. De är av typen kvalitetsmål och ska bl. a. vara lätta att följa upp. Nedan ges förslag till sådana mål. Målen kommer i många fall att behöva ändras när basinventering är genomförd. Då kommer också alla x och y i texten nedan att bytas ut mot faktiska värden.) Areal Naturtypens utbredning bibehålls inom området och täcker minst x (24) hektar.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 10 av 24 Strukturer och funktioner 25-100 % av naturtypen är bränd varje år. Naturtypen är i huvudsak öppen. Träd och buskar som vuxit upp i ett välhävdat landskap har en total krontäckning av högst 15 %. Vedartad igenväxningsvegetation högre än 0,5 m förekommer ej. Örnbräken skall inom en 10-års period förekomma på högst 5 % av ytan. Typiska arter Minst x av de typiska arterna (se nedan) finns i minst x % av provytorna. Vårtåtel, kattfot, slåttergubbe, fältmalört, småstarr arter, knägräs, backnejlika, hårginst, rotfibbla, stagg, backsippa, ängsvädd, sandmaskrosor och backtimjan. Beskrivningen av mål med typiska arter kan behöva kompletteras senare. Artrika stagg-gräsmarker på silikatsubstrat* Naturvårdsverkets definition Naturtypen återfinns på magra jordar i öppna gräsmarker med rik förekomst av stagg. Vegetationen uppvisar stor variation. * Bevarandet av naturtypen har hög prioritet inom EU. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus De artrika staggsamhällena har uppkommit genom hävd, antingen genom ängsbruk eller betesdrift, med i regel en lång kontinuitet. Många av arterna är konkurrenssvaga. Det innebär att deras möjlighet att gro och leva kvar minskar om buskar och ljung breder ut sig för kraftigt. Deras optimala miljöer är troligen magra, hedartade och fuktiga slåttermarker och betesmarker som bränns regelbundet. Både klockgentiana och granspira svarar positivt på bränning. Naturtypen är i huvudsak helt öppen. Hydrologin är opåverkad. Naturtypen är inte påverkad av gödsling och insådd. Populationerna av de typiska arterna i naturtypen bibehålls eller ökar. (en beskriver naturtypen vid gynnsam bevarandestatus. De är av typen kvalitetsmål och ska bl. a. vara lätta att följa upp. Nedan ges förslag till sådana mål. Målen kommer i många fall att behöva ändras när basinventering är genomförd. Då kommer också alla x och y i texten nedan att bytas ut mot faktiska värden.) Areal Naturtypens utbredning bibehålls inom området och täcker minst x (4,9) hektar.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 11 av 24 Strukturer och funktioner Minst 25 % av naturtypen är bränd varje år. Träd förekommer med högst 4 stammar per ha och saknas helt på habitatytor som är mindre än 0,1 ha. Buskar som vuxit upp i ett välhävdat landskap har en krontäckning av högst 5 %. Vedartad igenväxningsvegetation högre än 0,5 m förekommer ej. Örnbräken förekommer i högst 5 % av provrutorna. I naturtypen förekommer endast naturliga variationer i hydrologin. Typiska arter Minst 2 av de typiska arterna nedan finns i minst 50 % av provytorna. Blåsuga, kattfot, slåttergubbe, låsbräken, liten blåklocka, knägräs, slåtterfibbla, gökärt, stagg, orkidéer, granspira, jungfrulin, ängsskallra, ängsvädd, ängsviol. Högmossar* Naturvårdsverkets definition Naturtypen utgörs av mossar som tydligt höjt sig över omgivningen. Vattenförsörjningen sker endast genom direkt nederbörd. Hydrologin är intakt, åtminstone i huvuddelen av mossen. Torvproduktion sker, men nettotillväxten kan ha upphört genom naturlig oxidation. Högmossen har en perenn vegetation som ofta domineras av ris och vitmossor. Martallar är vanliga. Gölar, strängar, tuvor och dråg kan förekomma och ofta omges själva mosseplanet av randskog och lagg. Karaktärsarter: Vitmossor, vitag, renlavar, ljung, hjortron, odon, kallgräs, rundsileshår, storsileshår, tuvull, tranbär, rosling och dvärgbjörk, klockljung. * Bevarandet av naturtypen har hög prioritet inom EU. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus Opåverkad hydrologi och hydrokemi. Detta inkluderar att torv inte oxideras som en följd av mänskliga aktiviteter (utan endast som en eventuell följd av klimatförändringar). Täckningsgraden av botten- fält- busk och trädskikt bör inte förändras till att bli nämnvärt glesare eller tätare. Undantaget fall där förändringen är en för naturtypen positiv effekt av restaureringsåtgärder. Förekomst av sturkturer/formelement till exempel tuvor, strängar, höljor, gölar, dråg, lagg, randskog. Artsammansättningen är karaktäristisk för naturtypen utan negativ inverkan av främmande arter. Populationerna av de typiska arterna i naturtypen bibehålls eller ökar.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 12 av 24 (en beskriver naturtypen vid gynnsam bevarandestatus. De är av typen kvalitetsmål och ska bl. a. vara lätta att följa upp. Nedan ges förslag till sådana mål. Målen kommer i många fall att behöva ändras när basinventering är genomförd. Då kommer också alla x och y i texten nedan att bytas ut mot faktiska värden.) Areal Naturtypens utbredning bibehålls inom området och täcker minst x (440) hektar. Strukturer och funktioner Vegetationen är naturligt lågvuxen på minst x hektar. Högvuxna negativa indikatorarter täcker ej mer än x kvadratmeter per hektar. Krontäckning för träd och buskar är mellan 0-10 % och stamantalet är mindre än 1000/ha. I naturtypen finns inga diken med avvattnande effekt. Utbredning av höljor och mjukmattor ska vara minst 20 %. Typiska arter Minst x av de typiska kärlväxtarterna (se nedan) ska förekomma i minst x% av provytorna. Minst x av de typiska mossarterna (se nedan) ska förekomma i minst x% av provytorna. Typiska arter: kärlväxter: rosling, dystarr, storsileshår, rundsileshår, tuvull, vitag/brunag, kallgräs, tuvsäv mossor: snärjvitmossa, ullvitmossa, flytvitmossa, rostvitmossa, rubinvitmossa, praktvitmossa fåglar: (blå kärrhök), gulärla,storspov, småspov, ljungpipare Beskrivningen av mål med typiska arter kan behöva kompletteras senare. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn Naturvårdsverkets definition Öppna eller mycket glest skogbevuxna myrar (<25% krontäckning) av typen svagt välvd mosse, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn. Karaktärsarter: Vitmossarter, ängsull, strängstarr, trådstarr, sumpstarr, dystarr, flaskstarr, kallgräs, vitag, vattenklöver, kråkklöver, tranbär, rosling, ljung och tuvsäv. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus Opåverkad vattenregim i vattendrag. Opåverkad hydrologi och hydrokemi. Detta inkluderar att torv inte oxideras som en följd av antropogena ingrepp utan endast som en eventuell följd av klimatförändringar.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 13 av 24 Naturtypen är i huvudsak öppen. Åtgärder kan bli aktuella om igenväxning hotar naturvärden. Förekomst av strukturer/formelement till exempel tuvor, strängar, höljor, gölar, dråg, lagg, randskog. Artsammansättningen är karaktäristisk för naturtypen och utan negativ inverkan av främmande arter. Populationerna av de typiska arterna i naturtypen bibehålls eller ökar. (en beskriver naturtypen vid gynnsam bevarandestatus. De är av typen kvalitetsmål och ska bl. a. vara lätta att följa upp. Nedan ges förslag till sådana mål. Målen kommer i många fall att behöva ändras när basinventering är genomförd. Då kommer också alla x och y i texten nedan att bytas ut mot faktiska värden.) Areal Naturtypens utbredning bibehålls inom området och täcker minst x (1600) hektar. Strukturer och funktioner Arealen av våtmark med ostörd hydrologi bibehålls. Täckningsgrad av strukturer (mjukmattor etc) bibehålls eller öka. Träd- och buskskiktets täckningsgrad är mindre än x %. Växtligheten är naturligt lågvuxen. Minst x % av arealen utgörs av vitmossemattor. Typiska arter Minst x av de typiska mossarterna (se nedan) ska förekomma i minst x % av provytorna. Typiska arter: Uddvitmossa, sotvitmossa/mellanvitmossa, drågvitmossa, klyvbladsvitmossa och röd glansvitmossa. Västlig taiga* Naturvårdsverkets definition Naturliga gamla skogar eller skogar som utvecklats naturligt efter brand eller omfattande stormfällningar och som då kan vara unga, naturskog eller naturskogsartad skog. Med naturliga, gamla skogar menas skogar som bibehållit en stor del av den naturliga skogens artsammansättning, åldersvariation och ekologiska funktion. Dessa skogar kan ha en viss mänsklig påverkan genom exempelvis plockhuggning, men de har aldrig omfattats av större kalavverkningar. De hyser en rad hotade arter bland mossor, lavar, svampar och evertebrater (främst skalbaggar).
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 14 av 24 Undergrupper: - naturlig, gammal granskog - naturlig, gammal tallskog - naturlig, gammal blandskog - naturlig, gammal triviallövskog - nyligen brända områden (brandfält) - yngre successionsstadier som utvecklats efter brand, t.ex. lövbrännor. * Bevarandet av naturtypen har hög prioritet inom EU. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus Naturvärdena utvecklas i huvudsak genom trädens åldrande samt längden för den skogliga kontinuiteten i området. Mindre och oftast lokala störningar vilka kan innefatta stormfällningar, insekts- och svampangrepp, översvämningar och brand skapar förutsättningar för en rad organismer. Möjligheten till föryngring är en förutsättning för beståndets fortlevnad. Förekomst av substrat är en förutsättning för många arter knutna till naturtypen bl.a. för insekter, epifytiska lavar och svampar; död ved; grenar, torrträd, lågor m.m. i olika nedbrytningsstadier, gamla träd och bränd ved. Opåverkad hydrologi. Artsammansättningen är karaktäristisk för naturtypen och utan negativ inverkan av främmande arter. Populationerna av de typiska arterna i naturtypen bibehålls eller ökar. (en beskriver naturtypen vid gynnsam bevarandestatus. De är av typen kvalitetsmål och ska bl. a. vara lätta att följa upp. Nedan ges förslag till sådana mål. Målen kommer i många fall att behöva ändras när basinventering är genomförd. Då kommer också alla x och y i texten nedan att bytas ut mot faktiska värden.) Areal Naturtypens utbredning bibehålls inom området och täcker minst x (29) hektar. Strukturer och funktioner Tall och bok är dominerande trädslag. De andelar av virkesförrådet som utgörs av bok bibehålls eller ökar. x ± y % av virkesförrådet utgörs av gran. Granar över 1 m höjd saknas inom en radie av 3 meter från 90 % alla bokstammar, lågor och högstubbar vars diameter är grövre än 50 cm i brösthöjd. Typiska arter Minst x av de typiska lavarterna (se nedan) ska förekomma i minst x% av provytorna. Lavar: Garnlav, talltagel, nästlav, norrlandslav, grynig filtlav.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 15 av 24 Äldre ekskogar på sura, sandiga marker Naturvårdsverkets definition Ekskogar ofta med inslag av vårtbjörk, rönn och asp på näringsfattiga, ofta sura jordar. Markerna är ofta hedartade (hedekskog). Ibland är träden senvuxna, låga och knotiga (s.k. krattskog). Buskskiktet är glest, ofta med brakved och rönn. Karaktärsarter: Ek, vårtbjörk, glasbjörk, rönn, asp, kruståtel, ängskovall, blåbär, vitsippa, ekorrbär och väggmossa. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus Förekomst av substrat är av största vikt för epifytiska mossor, lavar och svampar samt för insekter och landmollusker. Exempel på substrat: gamla träd, grova träd, död ved i grenar, hålträd, torrträd och lågor av olika trädslag och i olika nedbrytningsstadier. Naturvärdena i skogar som varit slutna under längre tid utvecklas till stora delar genom en dynamik som omfattar störningar, som t.ex. stormfällningar, svamp- och insektsangrepp. Artsammansättningen är karaktäristisk för naturtypen och utan negativ inverkan av främmande arter. Populationerna av de typiska arterna i naturtypen bibehålls eller ökar. (en beskriver naturtypen vid gynnsam bevarandestatus. De är av typen kvalitetsmål och ska bl. a. vara lätta att följa upp. Nedan ges förslag till sådana mål. Målen kommer i många fall att behöva ändras när basinventering är genomförd. Då kommer också alla x och y i texten nedan att bytas ut mot faktiska värden.) Areal Naturtypens utbredning bibehålls inom området och täcker minst x (29) hektar. Strukturer och funktioner Ek är det dominerande trädslaget och utgör minst 50 % av virkesförrådet. På 90 % av arealen finns det minst två skikt och alla skikt består av ek till minst 50% baserat på virkesförråd. De andelar av virkesförrådet som utgörs av gammal ek och av grov ek bibehålls eller ökar. Minst x % av virkesförrådet utgörs av död ved. Granar över 1 m höjd saknas inom en radie av 3 meter från 90 % alla ekstammar, lågor och högstubbar vars diameter är grövre än 50 cm i brösthöjd. Nya granar tillåts ej nå kronskiktet och granar 2 m 6 m höjd saknas i alla provytor. Arealen av habitat med nyckelbiotopsstatus ökar.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 16 av 24 Typiska arter Minst 2 av de typiska lavarterna (se nedan) finns i mer än 20 % av alla provytor. Minst x av de typiska mossarterna (se nedan) finns i mer än y % av alla provytor. Lavar: Rosa lundlav, stor knopplav, liten ädellav, gulnål, grynig nållav, bokkantlav, traslav, lunglav, örtlav, njurlavar, mussellav, skriftklotterlav, olivklotterlav, grynig filtlav, bokvårtlav, havstulpanlav. Mossor: Fällmossa, späd frullania, klippfrullania, trubbfjädermossa, guldlockmossa, kornbandmossa, platt fjädermossa, grov fjädermossa, bokfjädermossa, porella-arter, ulota-arter, Zygodon-arter. Beskrivningen av mål med typiska arter kan behöva kompletteras senare. Skogsbevuxen myr* Naturvårdsverkets definition Myrar som är skogbevuxna med barr-, bland- eller lövskog. Krontäckningen är minst 25 % men samtliga tallmossar räknas till denna naturtyp, medan skogbeväxta kärr, som ingår i naturtypen, har en krontäckning på högst 70 %. Karaktärsarter: tall, glasbjörk, gran, gråvide, ek, brakved, klotstarr, gråstarr, stjärnstarr, hundstarr, flaskstarr, spetståg, blåtåtel, skogsstjärna, kärrviol, skvattram, tuvull, tranbär, odon och vitmossor. * Bevarandet av naturtypen har hög prioritet inom EU. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus Skoglig kontinuitet av barr-, bland- eller lövskog med en varierad åldersstruktur och gamla träd, främst tall, glasbjörk och gran. Rätt växtbetingelser och ph för vitmossor. Förekomst av substrat för främst mossor och kärlväxter. Exempel på två betydelsefulla substrat är: -Död ved; högstubbar, grenar, torrträd, hålträd, lågor m.m. av olika trädslag (främst tall) och nedbrytningsgrad. - Gamla och grova träd av olika trädslag (främst tall). En nödvändig störningsregim omfattar bland annat stormfällningar, insektsangrepp och översvämningar. Opåverkad hydrologi och hydrokemi. Artsammansättningen är karaktäristisk för naturtypen och utan negativ inverkan av främmande arter. Populationerna av de typiska arterna i naturtypen bibehålls eller ökar.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 17 av 24 (en beskriver naturtypen vid gynnsam bevarandestatus. De är av typen kvalitetsmål och ska bl. a. vara lätta att följa upp. Nedan ges förslag till sådana mål. Målen kommer i många fall att behöva ändras när basinventering är genomförd. Då kommer också alla x och y i texten nedan att bytas ut mot faktiska värden.) Areal Naturtypens utbredning bibehålls inom området och täcker minst x(146) hektar. Strukturer och funktioner Skogen ska vara, eller i en relativt nära framtid kunna bli naturskog eller likna naturskog m.a.p. egenskaper och strukturer. Den kan ha påverkats av t.ex. plockhuggning, bete eller naturlig störning. Skogen ska vara i ett sent eller i ett relativt sent successionsstadium. Det ska finnas gamla träd och död ved och en kontinuitet för de aktuella trädslagen. Om naturliga störningsprocesser eller skötselåtgärder i syfte att imitera sådana har påverkat området kan även områden i yngre successionsstadier ingå. Egenskaper och strukturer som är typiska för naturskog finns normalt även i yngre successionsstadier. Skogens hydrologi är inte under stark generell påverkan från t.ex. markavvattning, torvtäkt e.d. Fält- och bottenskiktet domineras av ris, halvgräs, och vitmossor. Kantzonen mellan trädklädd fattigmyr och öppen myr är ofta betydelsefull för insekter som kräver båda miljöerna. Arealen odikad myr bibehålls eller ökar. Minst x % av virkesförrådet utgörs av död ved. Typiska arter Minst x av de typiska kärlväxtarterna (se nedan) ska förekomma i minst x % av provytorna. Minst x av de typiska mossarterna (se nedan) ska förekomma i minst x % av provytorna. Kärlväxter Stjärnstarr, kärrviol, ängsull. Mossor Skogshakmossa, uddvitmossa, knoppvitmossa. Fåglar Spillkråka, tofsmes, talltita,(järpe),(tjäder). Beskrivningen av mål med typiska arter kan behöva kompletteras senare. Beskrivning av områdets arter Grönbena
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 18 av 24 Grönbenans lämpliga häckningsmiljöer utgörs av sanka stränder längs sjöar och vattendrag samt på fuktiga/våta gräs- eller starrbevuxna myrar. Arten kräver tillgång på öppet vatten och dyiga stränder. Den är särskilt vanlig i områden med flarkmyrar. De högsta tätheterna hittar man i stora sammanhängande våtmarkspartier, men arten häckar regelbundet även vid mindre skogsomgärdade myrar. Bevarandestatus för grönbena i området kan besvaras efter en basinventering. Eventuellt kan även den pågående häckfågeltaxeringen som görs i Halland besvara denna fråga. Lämliga strukturer och ostördhet ska finnas i tillräcklig omfattning för att arten ska kunna utnyttja området som rastlokal. För att bevaka en gynnsam bevarande status kan en tidsserieanalys av antalet häckande par göras. Området skall uppvisa en gynnsam bevarande status för grönbena. Med gynnsam bevarande status menas att artens populationsutveckling på lång sikt kommer att förbli livskraftig. et kompletteras senare när Naturvårdsverket/Artdatabanken tagit fram mål för arten på biogeografisk nivå. Ljungpipare Arten häckar sällsynt på sydsvenska öppna hedar och myrar. Den kräver stora sammanhängande öppna områden och ljungpiparen är ytterligt sällsynt när den sammanhängande arealen öppen mark understiger 15 ha. Överstiger den öppna arealen 30 ha uppträder arten tämligen regelbundet, men det är först när den sammanhängande arealen öppen mark är större än 90 ha som arten finns på alla mossar. Även närliggande åkrar utnyttjas gärna av häckande fåglarna under födosöket. Ljungpiparen lever främst av insekter, särskilt skalbaggar, blötdjur, maskar, kräftdjur och spindlar. Lämliga strukturer och ostördhet ska finnas i tillräcklig omfattning för att arten ska kunna utnyttja området som rastlokal. För att bevaka en gynnsam bevarande status kan en tidsserieanalys av antalet häckande par göras. Området skall uppvisa en gynnsam bevarande status för ljungpipare. Med gynnsam bevarande status menas att artens populationsutveckling på lång sikt kommer att förbli livskraftig. et kompletteras senare när Naturvårdsverket/Artdatabanken tagit fram mål för arten på biogeografisk nivå.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 19 av 24 Nattskärra Nattskärran behöver tillgång till lämpliga födosöks- och häckningsområden i torra glesa skogar eller tallplanteringar. Den livnär sig huvudsakligen på större nattflygande insekter som nattaktiva fjärilar, skalbaggar och tvåvingar. Man kan se den när den söker föda i öppna områden som gläntor, över mossar, på kalhyggen, i kraftledningsgator och längs skogsomgärdade vägar. Den vanligaste häckningsmiljön är gles, luckig tallskog på sandig mark eller hällmarker, och i Halland finns en betydande del av beståndet (ca 50 %) i gles löv- och blandskogsmiljö. Förmodligen kommer stormen Gudruns förödelse i skogen kunna gynna nattskärran under en tid framöver. Bevarandestatus för nattskärra i området kan besvaras efter en basinventering. Eventuellt kan även den pågående häckfågeltaxeringen som görs i Halland besvara denna fråga. Lämliga strukturer och ostördhet ska finnas i tillräcklig omfattning för att arten ska kunna utnyttja området som rastlokal. För att bevaka en gynnsam bevarande status kan en tidsserieanalys av antalet spelande hannar eller häckande par göras. Området skall uppvisa en gynnsam bevarande status för nattskärra. Med gynnsam bevarande status menas att artens populationsutveckling på lång sikt kommer att förbli livskraftig. et kompletteras senare när Naturvårdsverket/Artdatabanken tagit fram mål för arten på biogeografisk nivå. Sparvuggla Arten behöver tillgång på lämpliga boplatser i form av gamla bohål från större hackspett. Den optimala häckningsmiljön är gammal, flerskiktad grandominerad blandskog med rik förekomst av grova lövträd (främst asp, björk och al). Sparvugglan är dock flexibel i sitt val av häckningsplats och förekommer likaväl i naturskogsbestånd som i områden med en blandning av rena produktionsbestånd och hyggen, så länge lämpliga boträd finns att tillgå. Ofta hittar man den på gammal, igenväxande inägomark där den häckar i äldre asp bestånd. Ugglan behöver tillgång på lämplig föda i form av framförallt småfåglar men även gnagare. Arten jagar över arealer i storleksordningen 1,5 km2. Den är i huvudsak en stannfågel. Vissa vintrar sker mer omfattande rörelser söderut i landet vilket resulterar i att förekomsten i Halland ökar dramatiskt. Dessa inversioner skall ej förväxlas med vår häckande population vars antal annars kommer att kraftigt överskattas och därmed variera stort mellan åren. Bevarandestatus för sparvuggla i området kan besvaras efter en basinventering. Eventuellt kan även den pågående häckfågeltaxeringen som görs i Halland besvara denna fråga. Lämliga strukturer och ostördhet ska finnas i tillräcklig omfattning för att arten ska kunna utnyttja området som rastlokal.
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 20 av 24 För att bevaka en gynnsam bevarande status kan en tidsserieanalys av antalet spelande hannar eller häckande par göras. Området skall uppvisa en gynnsam bevarande status för sparvuggla. Med gynnsam bevarande status menas att artens populationsutveckling på lång sikt kommer att förbli livskraftig. et kompletteras senare när Naturvårdsverket/Artdatabanken tagit fram mål för arten på biogeografisk nivå. Storlom Storlommen behöver tillgång till föda, fiskar och i viss mån vatteninsekter. Den behöver även lämplig plats att bygga sitt bo på, vilket nästan uteslutande innebär öar, särskilt mindre holmar och skär, i klarvattenssjöar. Tillgång till områden med minimal mänsklig störning är viktig. Arten är störningskänslig under häckningen (maj-juli/augusti), främst under ruvningsperioden. Arten är långlivad art med relativt låg reproduktion och är därför känslig för jakt. Under häckningen rör sig arten normalt inom 1-10 km radie från häckningslokalerna. Lommen övervintrar regelbundet längs södra Sveriges kuster. Bevarandestatus för smålom i området kan besvaras efter en basinventering. Eventuellt kan även den pågående häckfågeltaxeringen som görs i Halland besvara denna fråga. Lämliga strukturer och ostördhet ska finnas i tillräcklig omfattning för att arten ska kunna utnyttja området som rastlokal. För att bevaka en gynnsam bevarande status kan en tidsserieanalys av antalet häckande par göras. Området skall uppvisa en gynnsam bevarande status för smålom. Med gynnsam bevarande status menas att artens populationsutveckling på lång sikt kommer att förbli livskraftig. et kompletteras senare när Naturvårdsverket/Artdatabanken tagit fram mål för arten på biogeografisk nivå. Tjäder Liksom hos många andra fåglar skiljer sig tjäderns behov och beteende drastiskt över året. Till skillnad från många andra fågelarter är dock tjädern speciell genom att levnadssätten skiljer sig även mycket mellan könen. Enda gången hönor och tuppar har gemensamma intressen är under parningen för att sedan knappt ses under resten av året. Tjädrarnas föda varierar under året. På vintern är kosten ensidig och består till mycket stor del av tallbarr. Om snön inte är för djup plockar de även föda från marken. På våren är favoritfödan tuvullsknoppar samt även blåbärsris och tallbarr. Andra födokällor som är betydande från våren till hösten är vårfryle, kråkbär och delvis insekter. Flera av dessa födokällor hittas på öppna områden som t ex inägor
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 21 av 24 eller hyggen. När sådana här områden sluter sig och övergår till lövsly sjunker direkt värdet för tjädern. Öppna marker besöks dock endast sparsamt av tjädern eftersom den där är exponerad för rovdjur. Tupparnas ekologi: Generellt är tupparnas krav på sin miljö strängare än vad hönornas är, vilket medför att tupparna är känsligare för förändringar i livsmiljön än vad hönorna är. Tupparnas revir kan sägas ha en spets in i lekplatsen. De enskilda tupparnas revir omger lekplatsen, vilket gör att det runt lekplatsen bildas tårtbitar som utgör de olika tupparnas revir. Ett revir sträcker sig sällan längre bort än 1 km från lekplatsen. För att ett skogsområde överhuvudtaget ska hysa en tjäderlek behöver det åtminstone vara ca 50 ha stort. Lekplatsen i sig själv består i södra Sverige oftast av en myrflik i en gammelskog. Ekologin kring hönor och ungar: Hönornas revir är vanligen 20-30 ha stort. En tjäderhöna lägger normalt 6-9 ägg. Äggen kläcks under första veckan av juni. Hönornas revir är i regel belägna längre bort från lekplatsen än vad tupparnas revir är, dvs minst 1 km från lekplatsen. Redena placeras ofta i skogskanter, nära öppna fält eller hyggen. Ungarna är under sina första veckor beroende av värme och rikligt med föda, särskilt proteiner. Ungarna äter därför mycket myror, larver och myggor. Samtidigt som denna föda förekommer rikligast på varma platser så gynnas ungarna av värmen för att hålla sin kroppstemperatur. Ju kallare det är desto oftare behöver ungarna uppsöka hönan för att värma sig och ju mindre tid kan då gå till födosök. En regnig sommar har därför stor negativ inverkan på ungarnas tillväxthastighet. Bevarandestatus för tjäder i området kan besvaras efter en basinventering. Eventuellt kan även den pågående häckfågeltaxeringen som görs i Halland besvara denna fråga. Lämliga strukturer och ostördhet ska finnas i tillräcklig omfattning för att en population med gynnsam bevarandestatus ska kunna utnyttja området för häckning och födosök. För att bevaka en gynnsam bevarande status kan en tidsserieanalys av antalet spelande tuppar göras. Området skall uppvisa en gynnsam bevarande status för tjäder. Med gynnsam bevarande status menas att artens populationsutveckling på lång sikt kommer att förbli livskraftig. et kompletteras senare när Naturvårdsverket/Artdatabanken tagit fram mål för arten på biogeografisk nivå. Trana Tranan kan häcka i många olika typer av våtmarker. Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt insekter, blötdjur, grodor, småfisk m.m. Underhäckningstiden rör sig fåglarna normalt inom ett område i storleksordningen 1 km2. Detta område utökas sedan ungarna blivit flygga. Under de senasta decenierna har tranan ökat kraftigt i antal i bl.a. Halland. Bevarandestatus för trana i området kan besvaras efter en basinventering. Eventuellt kan även
Bevarandeplan för Natura 2000-området Tönnersjömålet och Mästocka skjutfält Sida 22 av 24 den pågående häckfågeltaxeringen som görs i Halland besvara denna fråga. Lämliga strukturer och ostördhet ska finnas i tillräcklig omfattning för att en population med gynnsam bevarandestatus ska kunna utnyttja området för häckning och födosök. För att bevaka en gynnsam bevarande status kan en tidsserieanalys av antalet häckande par göras. Området skall uppvisa en gynnsam bevarande status för trana. Med gynnsam bevarande status menas att artens populationsutveckling på lång sikt kommer att förbli livskraftig. et kompletteras senare när Naturvårdsverket/Artdatabanken tagit fram mål för arten på biogeografisk nivå. Törnskata Törnskatan föredrar öppna marker (främst jordbruksmark, men även kalhyggen) med rik insektsförekomst på varma, solbelysta lokaler. Häckningslokalerna bör ha god tillgång på attraktiva insektsmiljöer i form av blommande och bärande buskar (t.ex. nypon, slån eller björnbär) i kombination med öppna partier, t.ex. kortbetade gräsytor. Bevarandestatus för törnskata i området kan besvaras efter en basinventering. Eventuellt kan även den pågående häckfågeltaxeringen som görs i Halland besvara denna fråga. Lämliga strukturer och ostördhet ska finnas i tillräcklig omfattning för att en population med gynnsam bevarandestatus ska kunna utnyttja området för häckning och födosök. För att bevaka en gynnsam bevarande status kan en tidsserieanalys av antalet häckande par göras. Området skall uppvisa en gynnsam bevarande status för törnskata. Med gynnsam bevarande status menas att artens populationsutveckling på lång sikt kommer att förbli livskraftig. et kompletteras senare när Naturvårdsverket/Artdatabanken tagit fram mål för arten på biogeografisk nivå. Referenser Abenius J., Larsson K. 2005. Gaddsteklar och andra insekter i fyra halländska hedområden. Länsstyrelsen Halland. Meddelande 2005:6 Bengtsson, S. 1996. Naturvårdsprogram för Hallands län. Del 3 Halmstads kommun, södra delen. Länsstyrelsen i Halland. Remissutgåva Forslund, M. Rundlöf, S. Våtmarker i Hallands län, meddelande 85:1. Länsstyrelsen i Hallands län 1985. Hake, M. 2003. Tranprojektet på Viltskadecenter, Grimsö: verksamhet under 2002. I: Rapport