Bevarandeplan. Guorte, Joesjö SE

Transkript

1 Bevarandeplan Guorte, Joesjö SE Namn: Guorte, Joesjö Sitecode: SE Områdestyp: SAC Area: 480,0 ha Kommun: Storumans kommun Karta: Ekonomiska kartan 24E 6 7 i j Koordinat: (RT 90 2,5 gon V) Fastighetsägare: Staten Ytterligare skyddsform: Saknas Naturvårdsförvaltare: Länsstyrelsen Västerbotten Tillsynsmyndighet: Länsstyrelsen Västerbotten Bevarandeplanen fastställd av Länsstyrelsen enligt 17 Förordningen om Områdesskydd (dnr: ) Versionsdatum:

2 Vad är en bevarandeplan? Natura 2000 är ett nätverk av Europas allra värdefullaste naturområden. När Sverige trädde in i EU blev vi också en viktig del av Natura 2000-nätverket. Över hela Sverige finns idag många naturområden som ingår i Natura Områdena kan vara mycket olika, men gemensamt för dem är att de är ett exklusivt urval av den värdefullaste naturen i Sverige och Europa. Till varje Natura 2000-område skall det finnas en bevarandeplan som ur olika aspekter beskriver området och hur naturvärdena kan bibehållas. Bevarandeplanen skall svara på frågor som: Varför är området utpekat till Natura 2000? Vilka naturvärden och arter är här viktigast sett ur ett EU-perspektiv? Hur står det till med dessa naturtyper och arter inom området? Finns några speciella hot mot området? Vilka bevarandeåtgärder är nödvändiga för att man ska uppnå syftet med området? Hur bör området skötas? Hur följer man upp att området bibehåller och utvecklar de viktigaste naturvärdena? Var går det att läsa mer om området? Mer information om Natura 2000 Mer information om Natura 2000 hittar du på: Länsstyrelsens hemsida Naturvårdsverkets hemsida eller direkt av Länsstyrelsen på telefon Omslag: Grusnarv. Från Den Virtuella Floran (med tillstånd från Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm). 2

3 Innehåll Karta över Guorte...4 Beskrivning...5 Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet...5 Ingående arter enligt habitatdirektivet...5 Bevarandesyfte och bevarandemål...5 Vad kan påverka Natura 2000-området negativt?...6 Bevarandeåtgärder med tidplan...7 Skyddsåtgärder...7 Skötselåtgärder...7 Bevarandetillstånd inom området...7 Uppföljning av bevarandemål för naturtyper och arter...8 Beskrivning av naturtyper...8 Referenser

4 Karta över Guorte Bakgrundskarta (c) Lantmäteriet. 4

5 Beskrivning Det nästan fem kvadratkilometer stora området Guorte, Joesjö omfattar Västerbottens två enda kända lokaler för grusnarv och ligger på Södra Storfjället i Tärna socken, strax sydväst om Joesjö. Guorte sträcker sig från fjällbjörkskogen nere vid sjön Krutvattnet (ca 590 m.ö.h.) upp mot kalfjället till ca 950 m.ö.h., inte långt från toppen av Sjerretjåkko. Det dräneras mot öster till bäcken Juovejukke, strax öster om området, som mynnar i Krutvattnet. I väster avgränsas området av riksgränsen mot Norge. Kalfjället domineras av kalkfattiga gräsmarker enligt fjällvegetationskartan, och det finns inslag av bergarten serpentin i området. Det är på serpentin som grusnarven förekommer, och från Guorte är den rapporterad från två separata platser. Dels ska den finnas nästan i kanten av fjällbjörkskogen, i anslutningen till en nordvänd brant på ca 650 m.ö.h. (fyndår 1970), dels på en framträdande serpentinklack strax söder om den mindre sjön Guortejaure på ca 850 m.ö.h. (fyndår 1987). En bit in på norska sidan finns ett större, känt bestånd av grusnarv. Området ligger förhållandevis lättillgängligt, bara sex kilometer SSV om Joesjö by och ett par kilometer från körbar väg. I området finns det ett flertal anläggningar som används inom rennäringen, som renstängsel och renvaktarstugor. Utöver detta finns det både skoterleder och vandringsleder som berör området. Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet Följande naturtyper ska utifrån habitatdirektivet 1 värnas inom området. Kod Naturtyp Areal(ha) 3220 Alpina vattendrag 2, Alpina rishedar 300, Alpina videbuskmarker 5, Alpina silikatgräsmarker 10, Högörtängart 2, Fjällbjörkskog 80, Öppna mossar och kärr 10, Kalkrasmarker 5, Kalkbranter 5,0 Ingående arter enligt habitatdirektivet Följande art ska utifrån habitatdirektivet värnas inom området. Kod Art Förekomst 1944 Grusnarv 22 ex.* *= Från Basinventeringen 2005, avser enbart den södra förekomsten. Bevarandesyfte och bevarandemål Det övergripande syftet med Natura 2000-området är att grusnarven ska finnas kvar i ett livskraftigt bestånd, och bidra till att den har gynnsam bevarandestatus 2. För grusnarven innebär gynnsam 1 EU Rådets direktiv 92/43/ EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 5

6 bevarandestatus att dess utbredning och beståndsstorlek inte ska minskar, eller kan förväntas komma att minska i framtiden, och att deras livsmiljö är tillräckligt stor och har tillräcklig kvalitet för att arten ska kunna fortleva. För att garantera att gynnsam bevarandestatus råder ska ett antal bevarandemål definierats för art. Naturtyper Kod Naturtyp Bevarandemål 3220 Alpina vattendrag Arealen av naturtypen ska bibehållas Alpina rishedar Alpina videbuskmarker Alpina silikatgräsmarker Högörtängar Öppna mossar och kärr Kalkrasmarker Kalkbranter Arealen av naturtypen ska bibehållas. Förekomsten av skador efter terrängkörning ska inte överstiga X %. Minst X av de typiska kärlväxtsarterna A, B, C etc ska förekomma i minst Y% av utslumpade provytor. Arealen av naturtypen ska bibehållas. Träd och busktäckning ska understiga x Förekomsten och täckningsgraden av typiska lavar och kärlväxter är x %. Grusnarv ska förekomma på en plats Fjällbjörkskog Arealen av naturtypen ska bibehållas. Minst X av de typiska kärlväxterna a, b, c, etc. ska förekomma i minst X % av provytorna. Arter Kod Art Bevarandemål 1944 Grusnarv Arten ska finnas i minst 10 plantor på vardera av de båda kända växtplatserna. Vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Här beskrivs endast de viktigaste hoten vi i dag känner till mot Natura 2000-områdets naturvärden. Hoten redovisas som exempel på verksamheter och faktorer som kan innebära en negativ påverkan på de naturtyper och arter som skyddas inom området. Andra hot som idag är okända kan bli aktuella i framtiden liksom mer storskaliga och diffusa hot som t.ex. klimatförändringar. Aktuella hot mot Natura 2000-området Det finns inga kända, omedelbara hot mot grusnarven vid Guorte, men några möjliga hot förtjänar att nämnas. Klimatförändringar kan på sikt komma att försämra förutsättningarna för grusnarven, t.ex. genom att förändra fuktigheten. Slitage från turister och andra besökare. 2 Fullständiga definitioner av gynnsam bevarandestatus för arter och naturtyper finns i Naturvårdverkets handbok. Natura 2000 i Sverige - handbok med allmänna råd. Handbok 2003:9. 6

7 Renskötselrätt föreligger inom området. I samband med rensskötseln kan terrängkörning orsaka skador på marken. Vid stängsel och andra anläggningar kan eventuellt tramp från renarna skada grusnarven. Eftersom bestånden är små och sannolikt isolerade sedan lång tid finns en möjlig risk för negativa genetiska effekter. Insamling kan möjligen vara ett hot på vissa lokaler. Verksamheter m.m. som generellt kan påverka arten negativt All form av exploatering, t.ex. bebyggelse, vägbyggen, dragning av nya vandringsleder eller renstängsel m.m., som berör växtplatserna eller deras närhet kan hota arten. All form av mineralutvinning eller bergtäkter. Terrängkörning eller annan aktivitet som innebär slitage på eller i anslutning till växtplatserna. Renbete är en naturlig del i de fjällnära ekosystemen. Ett allt för kraftigt renbete kan dock vara negativt. Bevarandeåtgärder med tidplan Guorte, Joesjö är ett Natura 2000-område och har det skydd enligt miljöbalken som gäller samtliga Natura 2000-områden i landet. Alla verksamheter och åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka Natura 2000-området negativt är tillståndspliktiga enlig 7 kap 28 a miljöbalken. Området gjordes till samrådsområde enligt 20 1a stycket naturvårdslagen (1964:822) och 20 första stycket naturvårdsförordningen (1976:484), men i och med förändringar i den svenska lagstiftningen 2001 gäller numera samrådskravet alla Natura 2000-områden i Sverige. Området ligger inom riksintresse för rennäringen, och längst i öster tangerar det riksintresse för kulturmiljövården (Atoklinten). Skyddsåtgärder Områdets status som Natura 2000-område bedöms vara tillräckligt skydd i nuläget. Skötselåtgärder Inga skötselåtgärder behövs i området, som bör lämnas så ostört som möjligt. Möjligen kan det på sikt bli aktuellt med insådd av frön av grusnarv från andra lokaler, för att motverka risken för genetisk utarmning och för att stärka beståndet. Man bör då använda frömaterial från närliggande lokaler, t.ex. från Norge. Bevarandetillstånd inom området Samtliga Natura 2000-områden kommer att basinventeras under Efter basinventeringen kommer det att finnas ett bättre underlag för att bedöma bevarandetillståndet. Det kommer också att finnas en bättre grund för att fatta beslut om områdets skötsel. Nedan redovisas därför endast en preliminär bild. Eftersom underlag om bl.a. beståndsstorlek saknas går det inte att göra en säker bedömning. Frånvaro av kända akuta hot mot växtplatserna gör att tillståndet förmodligen är bra. 7

8 Uppföljning av bevarandemål för naturtyper och arter Det pågår för närvarande ett nationellt arbete med att utveckla uppföljningsmetoder för de olika arterna och naturtyperna (Naturvårdsverket 2005). Bevarandeplanen kommer att kompletteras med information om hur de olika naturtyperna och arterna ska följas upp och bedömas. Beskrivning av naturtyper 3220 Alpina vattendrag (Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation). Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation förekommer i den alpina regionen, i avrinningsområdenas övre delar. De är därmed en delmängd av många större vattensystem i norra Sverige (t.ex. 3210). De alpina vattendragen är vanligtvis opåverkade. De alpina vattendragen har oftast naturliga omgivningar med örtrik vegetation, salix, fjällbjörk och våtmarker. Längs stränderna har bl.a. fjällväxter etablerats, exempel på karaktärsarter är tuvtåtel, madrör, fjällarv, fjällsyra, fjällsippa, gullbräcka, getväppling, blekvide, daggvide, grönvide och fjällvedel. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus är bl.a. att bibehålla eller förbättra naturlig vattenföring och flödesdynamik. Oreglerad vattenföring upprätthåller en stor variation gällande bottensubstrat, vegetation och strandstrukturer och därmed förutsättningar för naturligt förekommande arter. God vattenkvalitet näringsfattigt, ofta klart (förutom vid transport av minerogent material nedströms glaciärer eller vid snösmältning), neutralt vatten Alpina rishedar (Fjällhedar och boreala hedar). Typen definieras som fjällhedar och boreala hedar med dvärgvuxen och krypande busk- och risvegetation. De kan utvecklas på såväl kalkfattiga som på mer basiska marker. Ett extensivt renbete är en naturlig påverkan på naturtypen, men vid intensivt bete övergår den i stället till olika gräsmarker. Karaktäristiska arter är bl.a. en, krypljung, ripbär, fjällsippa, nordkråkbär, mjölon, dvärgvide, polarvide. Bland fåglarna förekommer t.ex. ljungpipare, dal- och fjällripa och fjällabb allmänt. Den alpina undergruppen av Enbuskmarker (5130) ingå ofta i en helhet med Fjällheden Alpina videbuskmarker (Subarktiska videbuskmarker). Videsnår i första hand i fjälltrakterna, ofta längs bäckar, där de kan breda ut sig över stora ytor. De största arealerna finns i alpin region, men förhållandevis stora områden finns även inom den boreala regionen. Videbuskmarkerna kan vara svårgenomträngliga och saknar då undervegetation, men ibland är de glesare med en vegetation av gräs och örter. Karaktäristiska arter för habitatet är viden som lappvide, ullvide, ripvide, risvide, glansvide, tuvtåtel och brunrör. Vissa undergrupper av habitatet behöver översilas av näringsrikt vatten för att utvecklas. Möjliga hot är t.ex. klimatförändringar, överbete av renar och slitage från terrängkörning. Bevarandestatus av naturtypen är god i Sverige, och stora arealer är skyddade inom befintliga naturreservat och nationalparker Alpina silikatgräsmarker (Alpina och subalpina silikatgräsmarker). Typen definieras som silikatgräsmarker i fjällen samt i höglänta områden i den boreala regionen. Vegetationen är artfattig med t.ex. klynnetåg, styvstarr, mossor och lavar. Typen utbildas i regel på torra, vindexponerade ytor i områden med kalkfattig berggrund. Jordtäcket är i regel tunt och består till största delen av vittringsmaterial. Vegetationen är vanligen påverkad av snölegor ett långvarigt renbete och ett visst bete är också en förutsättning för typen 6430 Högörtängar. Habitatet innefattar oftast näringsrika högörtsamhällen i såväl höglänt som låglänt terräng. Den uppträder i regel som en igenväxningsfas av en frisk-fuktig betesmark där hävden avstannat. Två typer av Högörtängar finns: a) Fuktiga och näringsrika högörtsamhällen i kantzoner, längs vattendrag, i betesmarker och i skogsbryn. b) Alpina högörtängar. En variant av typ a kan också förekomma längs kusten. I Västerbottens län är 8

9 den rapporterad från Skeppsvik och Holmön. Basinventeringen kommer att visa om dessa delområden bör ligga kvar som högörtängar eller överföras till andra typer. Ev också Enligt definitionen för naturtypen ingår såväl hävdade som ohävdade marker och objektets hävdhistoria bör vara vägledande för skötseln. Högörtängar med lång hävdkontinuitet och hävdgynnade naturvärden är beroende av fortsatt skötsel i form av slåtter eller bete samt röjning av igenväxningsvegetation för att naturtypen ska kunna bibehålla gynnsam bevarandestatus. Skötseln utformas enligt objektets speciella natur- och kulturvärden för fält-, busk- och trädskikt. I naturtypen får inte förekomma gödsling (förutom från djur som betar i objektet), stödutfodring, kalkning, dikning eller insådd av för naturtypen främmande arter. Hydrologin är ofta av stor betydelse för naturvärden. Utebliven eller olämplig skötsel, minskat eller upphört bete leder på sikt till igenväxning av buskar och träd och utarmning av den hävdgynnade floran och faunan. Tillskottsutfodring av ger indirekt näringstillförsel till marken och missgynnar en del av floran Fjällbjörkskog (Nordisk fjällbjörkskog). I den subalpina zonen i fjällområdena är fjällbjörken konkurrenskraftig p.g.a. djupa snöförhållanden och sen snösmältning. Olika vegetationstyper uppträder beroende på jordmån och exponering. De fattigaste typerna är rika på lavar och ris, de rikaste domineras av högörter. Skogen har oftast lång kontinuitet, det vill säga att det har funnits fjällbjörk på den plasten under lång tid. Naturvärdena utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik, vilket omfattar störningar, som t.ex. stormfällningar, insektsangrepp (t.ex. massangrepp av fjällbjörkmätare), översvämningar och laviner. Liksom i all annan skog så är död ved och gamla träd betydelsefullt för flera arter Öppna mossar och kärr (Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn). Typen definieras som öppna eller mycket glest skogbevuxna myrar av typen svagt välvd mosse, fattigkärr, intermediära kärr och gungflyn. Karaktärsarter för typen är olika arter av vitmossa, ängsull, strängstarr, trådstarr, sumpstarr, dystarr, flaskstarr, kallgräs, vattenklöver, kråkklöver, tranbär, rosling, ljung och tuvsäv. Myrar som ingår i aapamyrkomplex räknas inte hit. Myrar med >25% krontäckning förs till typen Skogbevuxen myr (91D0). Kärr med >70% krontäckning förs också till andra typer. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn är ofta viktiga häckningslokaler för fågel, t.ex. blå kärrhök, gulärla, storspov (ej fjäll), småspov, gluttsnäppa, grönbena och ljungpipare. Generellt sett har våtmarkerna en mycket viktig funktion i landskapet. De är en viktig del av vattnets storskaliga kretslopp genom att t.ex. jämna ut vattenflöden. De är också ofta mosaikartat uppbyggda med en stor variation av blöthetsgrad, öppenhet, strukturmönster och artsammansättning. Våtmarkerna är också en viktig del av det större ekologiska system som skogslandskapet utgör Kalkrasmarker (Basiska rasbranter). Habitatet utgörs av basiska, ofta kalkrika rasbranter i bergsområden med kallt klimat. Till typen hör blockrika sluttningar och branter, vittringsbranter eller erosionsmarker (med thalus) i fjäll- och andra bergsområden med lättvittrade bergarter. Ofta slits stora block loss genom frostsprängningar och ansamlas nere i branten. Floran innehåller sällsynta, konkurrenssvaga arter, och kan vara viktiga lokaler för ovanliga mossor och lavar. I skogslandet är det betydelsefullt att skogen i och nedan branten finns kvar för att bibehålla fuktighet och beskuggning. Många rasbranter ligger dock i fjällen eller i naturligt solöppna lägen och hyser arter som är anpassade till detta. Naturliga störningar är ras, laviner eller slasklaviner med thalusbildning. Generellt sett kan habitatet hotas av skogsbruk i direkt anslutning till branten, påverkan på hydrologin, bergtäkt och luftföroreningar. I populära friluftsområden kan slitage vara ett problem. Exempel på typiska kärlväxter är klippbräcka, klippveronika, skrednarv, grådraba, lappögontröst, liten fetknopp och blågröe. I Västerbottens län är basiska rasbranter anmälda i Natura 2000 från Marsfjället, Månsberget, Skikkisjöberget och Vindelfjällen Kalkklippor (Klippvegetation på kalkrika bergssluttningar). Typen innefattar som namnet säger klippvegetation på kalkrika bergssluttningar. Olika växtsamhällen uppträder 9

10 beroende på solexponering, bergets vittring och geografiskt läge. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus är framför allt att habitatet lämnas orört och att naturliga processer som t.ex. ras och vittring får löpa fritt. Oförändrad hydrologi på intilliggande marker kan också vara betydelsefullt för översippring av vatten. Generella hot kan vara bergtäkt, slitage från friluftslivet framförallt bergsklättring. Solöppna bergssluttningar kan påverkas negativt av igenväxning med buskar medan skuggiga och fuktiga typer påverkas negativt av avverkningar med otillräcklig hänsyn mot berget. Grönbräken, dvärghällebräken, fälltätört och den spektakulära fjällbruden är exempel på kärlväxter som kan förekomma i de kalkrika bergssluttningarna. Plyschmossa och olika glansmossor, tagellavar, orangelavar, gelélavar och skrovellav är andra artexempel. Branter har generellt sett stor betydelse för både vanliga och sällsynta rovfåglar som rovfåglar som t.ex. tornfalk, pilgrimsfalk, jaktfalk, fjällvråk och kungsörn. Beskrivning av arter 1944 Grusnarv Arenaria humifusa. I Sverige är grusnarven nästan helt knuten till serpentinberggrund. Den växer i karga miljöer med få andra blommor, som klippspringor, på klipphyllor och i vittringsgrus. Oftast hittar man den i skuggiga eller tidvis översilade partier, för den kräver fuktighet. Grusnarven växer i Sverige på främst i subalpin zon, på m.ö.h. Förutom i Fennoskandien finns grusnarven i arktiska Nordamerika, västra Grönland och på Svalbard. I Sverige är cirka 20 förekomster av grusnarv kända. På de flesta av lokalerna finns bara få exemplar, men det är brist på moderna data. Endast från ett mindre antal av lokalerna finns det moderna data. Den är rödlistad i Sverige, med liten sammanlagd populationsstorlek som kriterium men man känner inte till några akuta hot mot arten. Klimatförändringar samt lokalt slitage och mineralutvinning kan komma att hota arten i framtiden. Den är fridlyst. Referenser ArtDatabanken, Artfaktablad för grusnarv. ArtDatabankens hemsida, Naturhistoriska Riksmuseets Den virtuella floran, Naturvårdsverkets art- och naturtypsvisa vägledningar för Natura Naturvårdsverkets webbplats, Naturvårdsverket Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd 2003:9. 10