Med banan som bästa vän

Med banan som bästa vän

I tennishallens väntutrymme finns bara två personer. De sitter nära varandra. Fast inte i någon av sofforna, utan på var sin stol. Och trots att det fortfarande spelas tennis på några av banorna, så är deras uppmärksamhet riktad mot någonting annat. I hallen finns en filmduk, och ljuden från hårda servar blandas med Knut Knutssons utläggning om en kinesisk kanna. Precis som nästan två miljoner andra svenskar sitter Yvonne och Georg Schulhof och tittar på Antikrundan. Det är torsdag kväll och de väntar på att deras 14-åriga dotter Bianca skall ha duschat färdigt. Antikrundan sänds idag från Örebro och när Bianca kommer ut ur omklädningsrummet visar projektorn gamla bilder från en skofabrik. Georg och Yvonne reser sig, och efter ett sista litet snack med receptionisten är det dags för den lilla familjen att åka. När de går ut ur tennishallen på Hisingen väntar en bilfärd hem till Kullavik. En resa på nästan tre mil, över hela Göteborg. På tisdag börjar Sportlovsspelen, det är den andra turneringen för Bianca i år. Just nu är hon rankad på tionde plats i Sverige i sin klass, och rankingen är viktig eftersom den avgör hur de olika tävlingarna lottas. De bättre lottas mot de sämre. Bianca får dessutom extra träning av sin klubb eftersom hon är bland de tio bästa i landet. Nästa chans att spela till sig rankingpoäng är på just Sportlovsspelen och Bianca har som vanligt fått en ganska enkel lottning i första omgången. Hon började spela tennis med sin pappa Georg när hon var fyra år, och sedan dess har det blivit tusentals timmar på banan. När hon var sju år började hon träna med Brottkärrs tennisförening. Där såg tränarna att Bianca hade talang och hon fick tidigt träna två gånger i veckan. Sedan ett år tillbaka spelar hon för Gothia Tennis. Yvonne eller Georg skjutsar alltid Bianca till träningen, nuförtiden är det fem gånger i veckan som gäller. Eftersom det är så långt till hallen brukar de stanna och titta på träningen. Och ibland spelar fortfarande far och dotter med varandra. Vi har match en gång i veckan. Det är det bästa han vet, säger Bianca. Dagens pass skall snart börja och Yvonne sitter i en av sofforna och stickar, det skall bli en tröja till Bianca. Georg håller i ett gammalt tennisracket, eller en spade som det heter på tennisspråk. Det är ett träracket från 80-talet. Han står och visar det för några andra på tennisklubben. När Bianca skall gå ut på banan går hon förbi sin pappa och säger ironiskt: Är det där det nya BLX-racket eller? Sedan går hon ut på banan med sin stora tennistrunk. Hon tar av sig sina överdragsbyxor, Bianca har nästan alltid kjol när hon spelar. Sedan börjar hon värma upp genom att bolla med en träningskamrat. Hårda bollar. Georg säger att det är i den här åldern som allting avgörs. Det gäller att hitta jämnheten. Det räcker inte längre att kunna slå ett jättebra slag, nu måste alla slagen vara bra. Den som har ett jämnt spel är den som vinner matcherna och det är träningsmängden som är helt avgörande för att hitta ett jämnare spel. Idealet är att ha något annat också. Basket eller något som fungerar som en motvikt mot tennisen. Men om man spelar sex dagar i veckan, när ska man då hinna med det? Och fyra dagar räcker inte. Det räcker inte för utvecklingen, säger Georg. Bianca har två tränare, Ludde och Tommy. De är inte så aktiva idag, utan står vid sidan av banorna. Bianca och de tre andra tjejerna på träningen spelar träningsmatcher mot varandra. En mot en på två olika banor. Ibland avbryter Ludde eller Tommy matchen en kort stund för att ge någon ett litet tips eller påminna om en detalj i tekniken. Men för det mesta får de spela ostört. Georg betraktar Bianca genom nätet som skiljer banorna från väntutrymmet. Han berättar vad av det hon gör som är bra, och vad som är dåligt. Det finns så många flickor som tränar mer än vad Bianca gör. I Florida ligger ett ställe som heter Bollettieri Tennis Academy och där kan man tala om satsningar. Där går hundratals studenter och målet är uttalat: Att bli en professionell tennisspelare. Det finns inga alternativ om det skall bli en stjärna. Det är en på tusen som klarar sig, säger Georg. Men många hade nog ändå kallat det som Bianca Schulhof och hennes föräldrar gör för att satsa på tennisen. Förutom alla bensinpengar för resorna till träning och tävling betalar familjen 5300 kronor per termin för att Bianca skall få vara med i Gothias tennisklubb. Ett av hennes tennisracket kostar 4000 kr, och man måste ha flera, om något skulle gå sönder mitt under en match. Dessutom kostar

det pengar att anmäla sig till varje tävling. Men Georg tycker inte att det är så farligt. I andra sporter kan det vara mycket värre, hästsport till exempel. Då ska man köpa en hästkrake för 50 000 kronor. Och sen ska den ha käk också, den jävlen, säger han. Träningen avslutas med Coopers test. Det går ut på att springa så långt som möjligt på tolv minuter. Nätet mellan de två banorna är upplyft så att det går att springa under. På Tommys kommando börjar de fyra tjejerna att springa, varv efter varv runt de båda banorna. Efter tolv minuter har Bianca sprungit längst, 22 och ett halvt varv. När jag förklarat vem jag är och vad jag vill för Tomas Peterson säger han: Visst har de sagt att det bara är en på tusen som blir någonting? Lite förvånad tänker jag efter och minns Georgs ord från träningen. Det stämmer inte, säger Tomas. Tänk efter själv. Hur många kvinnliga svenska tennisspelare kan du ens namnet på? Vi kanske får fram en bra tjej vart tionde år och det är mer än tusen tjejer i varje årskull. Snarare är det en på tjugotusen som blir någonting. Tomas Peterson är professor vid Malmö Högskola. Han forskar bland annat på hur selektionsmekanismer inom ungdomsidrotten påverkar det slutgiltiga resultatet. Enligt honom ger inte en tidig specialisering bättre förutsättningar för att lyckas som professionell idrottare. Det är de vuxnas behov som leder till den tidiga specialiseringen. Tränare och föräldrar vill att just deras Stina skall vara bäst, säger han. Om man rangordnar barn och unga som idrottar leder det enligt Tomas till att risken är större för att man skall blanda ihop fysisk mognad med talang. De ungdomar som mognar tidigare har stora fördelar gentemot de som mognar senare. De är större, starkare och snabbare. Det leder till att det inte nödvändigtvis är de med störst talang som får mest hjälp eller bäst uppbackning, i stället slås dessa ofta ut ur idrottsvärlden. Det största problemet är att man förutsätter att bara för att någon är bra när den är åtta år, så har den personen talangen och förmågan att bli bra också som vuxen. Det finns ingen vetenskaplig grund för en sådan prognos, säger Tomas. I sin forskning har Tomas kommit fram till att de unga som är födda tidigt på året är privilegierade. De blir i högre utsträckning uttagna till olika lag och satsningar inom ungdomsidrotten. Detta mönster finns bara inom ungdomsidrotten, bland elitidrottare är ungefär lika många födda på årets båda halvor. Tomas menar att hård konkurrens och tidig rangordning inte bidrar till utvecklingen av fler talanger. Snarare tvärt om. Jag tror inte att du hittar någon forskare i Sverige som har en så värst annorlunda syn på detta. Det stora motståndet finns ute i föreningarna och bland föräldrar, säger Tomas Peterson. Hemma hos familjen Schulhof står TV:n på. Det är en liten TV av märket Luxor. På morgonen vann Bianca den första matchen i Sportlovsspelen. Ganska lätt. Sedan skyndade hon och Georg hem för att se på en av sina favoritfilmer. Mordet på Orientexpressen går på TV idag. Både Bianca och Georg försöker intensivt förklara handlingen. Vem som är vem. Vem som blev mördad. Vem som är mördaren. Det slutar med att alla har något med det att göra, säger Georg. Bianca, Georg och Yvonne bor i ett gult hus av tegel. Trots den knastrande vedkaminen, så är det kallt på golven. Bianca sitter och äter i vardagsrumssoffan, samtidigt som hon tittar på filmen. I rummet står flera instrument. En gitarr i ett ställ på golvet. Ett piano mot väggen. Och borta vid fönstret ligger ett fiolfodral på golvet. Bianca brukade spela när hon var yngre, men inte så mycket längre. När hon har ätit upp går hon ut med tallriken till köket, sedan upp till hennes rum på övervåningen. Precis där trappan slutar står ett högt glasskåp, fyllt till bredden av pokaler. 97 stycken. Snart är det omöjligt att få plats med fler. Bianca funderar på att skruva av själva bucklan från sina pokaler och bara behålla stenfoten där den lilla plaketten finns. Det är ändå kul att komma ihåg vad jag har vunnit. Men det står ju där nere på dem och de

flesta bucklorna är rätt fula, säger hon. På fönsterbrädan i hennes rum står det fler pokaler. Fem stycken. De är hennes favoriter, från viktiga tävlingar där hon har spelat bra. I en av dem ligger en baseball-boll. Den är gammal och knappast särskilt vit längre. På den har någon skrivit med penna, Bollettieri 2009 1/12. Jag hittade den när jag var där, och jag vill ha ett minne från det också, säger Bianca. För drygt två år sedan var Bianca i Florida. I tre veckor var hon på träningsläger på Bollettieri Tennis Academy. Tennis mellan 09.00 och 18.00 varje dag. Det var hur härligt som helst. Det var det bästa i mitt liv, säger Bianca. Bollettieri Tennis Academy är grundat av den amerikanske tennistränaren Nick Bollettieri. Under slagorden kickin' it up a notch! är det tänkt att akademien skall fostra världens bästa tennisspelare. Och än så länge tycks det lyckas. Listan över tidigare elever är lång. Maria Sharapova är en av dem, Andre Agassi en annan. Men smakar det så kostar det. Ett träningsläger på Bollettieri Tennis Academy kostar i dag 12 000 kronor i veckan. Bianca går ner på undervåningen igen. Hon frågar George om hon får träffa en kompis. Det får hon, men hon måste klä på sig varmt. Och inte komma hem för sent. I morgon klockan 09.00 är det ny match i Sportlovsspelen. Men det blir också speciellt på ett annat sätt. I morgon är den 16 februari och Bianca fyller 14 år. Biancas motståndare gör fotfel på nästan alla servar. Hennes fötter glider in i banan. Ibland står hon en rejäl bit innanför när hon träffar bollen. Det är semifinal i Sportlovsspelen och domarstolen är tom. Det är den nästan alltid när juniorer spelar tävlingstennis. Vissa säger att det är för dyrt med domare. I så fall skulle avgifterna till tävlingarna behöva höjas. Andra säger att det är svårt att få tag i folk. Ingen vill ta diskussionen med en hetlevrad tennisspelare. I stället får de döma och hålla ställningen själva. Inne och ute. Nätserve och fotfel. Bianca står vid baslinjen och förbereder sin retur, hon ser inte om den som servar gör fotfel eller inte. Och Georg vill inte lägga sig i, han tycker att Bianca är tillräckligt bra för att vinna oavsett. Så det får bli fotfel även i fortsättningen. Tjejen som Bianca möter är ett år yngre. Hon behöver ta till alla knep för att kunna vinna. Och det gör hon. Bianca kastar upp bollen för att serva. Strax innan hon träffar den hörs ett störande gnissel. Ljudet av gymnastikskor som gnuggas frenetiskt mot en tennisbana delar luften varje gång bollen är i luften när Bianca servar. Och varje gång hon slagit en enkel boll i nät fylls hallen av en flickröst som skriker: Kom igen! Bianca vinner ett jämt första set. Andra set ser också ut att gå hennes väg, men just denna poäng måste hon vinna för att inte tappa ett game. Hon pressar ner sin motståndare i ena hörnet med ett hårt slag. Bollen hon får tillbaka är lös och Bianca kan enkelt avsluta poängen med en volley. Ett UT! ekar mellan träväggarna. Bianca ser förvånad ut och går fram mot nätet. Du skojar eller? frågar hon. Hon får inget svar, erkänner sig slagen och går för att sätta sig på sin bänk. Vid varje sidbyte sitter Biancas motståndare kvar extra länge. De sitter sida vid sida och hämtar andan. Båda dricker ur sina vattenflaskor. Men när Bianca reser sig upp igen tar hennes motståndare fram en banan. Bianca får stå och vänta på baslinjen. När båda spelarna är på banan börjar matchen på nytt och snart är det Biancas tur att döma ut en boll. Seriöst? Ja, den var ute, säger Bianca. Okej. Men då vill jag be om en domare.

Det blir ett avbrott i matchen. Bianca står ensam kvar när hennes motståndare lämnar banan. Hon väntar på att en domare skall hämtas. Efter en stund kommer motståndaren tillbaka. Matchen fortsätter. Det kommer aldrig någon domare. Bianca vinner i två raka set. Den 98:e pokalen är säkrad. Bianca vinner också finalen i Sportlovsspelen. Hon går igenom hela turneringen utan att tappa ett enda set. Efter att ha dragit på sig sina överdragsbyxor igen lunkar hon av banan. Georg applåderar. När de möts knyter de var sin högernäve och knackar dem mot varandra i en gest av framgång hämtad från hiphopvärlden. Det var ju bra idag, säger Georg. Bianca går för att duscha medan hon väntar på prisutdelningen. Georg står kvar vid banan för att prata med Sandra Lindblom. Hon är 20 år och brukade också spela tennistävlingar. För ett och ett halvt år sedan slutade hon med det. Hon säger att hon tappade motivationen, men att hon funderar på att börja igen. Georg lovar att hjälpa henne om hon bestämmer sig för det. I tennishallen på Hisingen är det träning som vanligt. Bianca står på banan och föräldrarna bredvid. Yvonne ser på nyheter på filmduken. De visar med en animation hur det nya centrumet i Mölndal kommer att se ut. Inte så mycket bättre än det gamla tycker Yvonne. Georg står och tittar på Bianca som spelar. Hon måste lägga på minst fem träningstimmar i veckan om hon ska komma upp till samma nivå som de som tränar riktigt mycket. Och det finns många som tränar riktigt mycket. Fast innerst inne tror inte ens Georg på en ny period av svenskt tennisunder. Här i Sverige sker det egentligen inga riktiga satsningar, säger han. Text & Bild: Alexander Piauger

Arbetsrapport Ämnesval Mitt reportage handlar om en tjej som spelar tennis därför att jag vill visa hur det är att göra en elitsatsning. Jag vill också belysa vilka krafter som driver på en sådan satsning och vilka konsekvenser det får för de personer som gör dem. Mitt intresse för detta väcktes i samband med att jag själv spelade tennis. Jag har en stående tid varje vecka tillsammans med en annan glad motionär. På banan bredvid oss har två pappor en stående tid, och varje vecka plågar de ihjäl sina döttrar. Om det på vår bana bedrivs motion, så bedrivs det på deras bana träning. De små flickorna är kanske inte mer än 7-8 år, de börjar gråta varje vecka och jag har aldrig sett dem icke-skräckslagna. Ur detta tillsammans med lite tidigare erfarenheter väcktes tanken att tennis är en väldigt hård sport. Samtidigt läste jag i Aftonbladet att Hammarby fotboll skulle börja värva nioåringar. Jag lade ihop det ena med det andra och fick till slut mitt färdiga ämne. Jag tycker att ämnet är av intresse därför att det i alla människor finns en gräns. En gräns för hur mycket tennis man kan spela innan det blir tråkigt, en gräns för hur hårt man kan pressa sitt barn med gott samvete och en gräns för hur mycket man kan tänka sig att offra för att vinna. Jag tror att denna/dessa gränser sitter på olika ställen för olika människor(uppenbarligen), men att alla ändå kan identifiera sig med de känslor som finns kring dessa gränser. Det blir intressant också för att det kanske finns en press på barn inom idrottsvärlden som inte finns någon annanstans, och som inte accepteras någon annanstans. Detta ämne debatteras titt som tätt. Jag vet att det för inte så länge sedan gick ett program i 4an som följde några barn som satsade på sin sport. Och Svt hade ett som letade efter nästa Zlatan. Mitt ämne är inte helnytt, men mitt reportage skiljer sig i det att ambitionen är att någon som läst det skall ha en bra känsla för hur en elitsatsande ungdoms liv ser ut. Det är till exempel inte en tävling i sig (som I Zlatans fotspår var). Arbetsmetod Jag började med att luska lite med några som jag visste har en dotter som spelar tennis. Av dem fick jag några flickor beskrivna, jag förklarade vad jag ville ha ut av huvudpersonen och sedan pratade vi om vem som var lämpligast. Detta tror jag var en av de bästa grejerna jag gjorde under kursen. Bianca och hennes familj uppfyllde alla mina drömmar. De satsade, men var ändå sympatiska. Genom att de göra roliga/trevliga grejer ofta, så blir det också möjligt för mig att förhålla mig mer kritiskt utan att krossa dem. De var också fantastiska för att de var så behjälpliga. Jag sa att jag ville göra så och så, där och då. Det var aldrig några problem. Jag träffade Bianca åtta gånger. Det blev naturligt eftersom hon tränade så ofta, jag hakade liksom bara på. Det var bra att jag var hemma hos dem en gång också, så att det blir en liten kontrast. Det var också lätt att skriva när jag kände dem så bra. En sak jag tror att jag kunde gjort bättre är att jag skulle skrivit mer under tiden. Jag antecknade sjukt mycket, men jag kanske skulle skrivit fler färdiga scener. Men å andra sidan hade det varit svårt att veta exakt vad varje scen skulle leda till innan jag hade hela bilden. Dessutom hade jag problemet att finalmatchen inte spelades för än i fredags, och då fick jag egentligen bara två dagar på mig att skriva. Jag visste heller inte hur det skulle gå, och jag tycker ändå att det göra ganska stor skillnad för texten just att hon vinner. Vissa saker hade inte kunnat vara med annars. Hon blir liksom en vinnare genom hela reportaget nu, och det tycker jag blev bra. Hade hon inte vunnit hade jag nog fått tänka lite annorlunda, hon hade inte fått framstå som någon som satsade jättemycket men inte vann. Form Jag tycker att formen blev ganska bra. Jag har försökt att i så stor utsträckning som möjligt låta de tre huvudpersonerna illustrera saker som jag har tyckt varit intressanta. Jag tycker verkligen att jag har fått tillräckligt med sådana stunder. Jag har kunnat välja bland olika stunder och säg som visar samma sak.

Jag tänkte först att Bianca skulle vara ensam huvudperson, men jag kom ganska snabbt fram till att det var relationen mellan henne och George som var det riktigt intressanta. Därför har jag snarare tänkt familjen Schulhof som huvudperson än bara Bianca. Layouten är naturligtvis högst provisorisk och bara där för att ge läsaren en känsla för hur det kunde sett ut. Jag valde att lägga all tillgänglig tid på skrivandet. Även rubriken är en katastrof. Källor De källor jag använt är: Intervjuer med: Bianca, George, Yvonne, Ludde, Tommy, Sandra Lindblom, Tomas Peterson, Ulrika Klöv-Nilsson. Alla som jag intervjuat har varit jättetrevliga och pratglada. Ulrika gav mig bra info som gjorde att jag valde just Biancas familj. Tomas var väldigt hjälpsam, förklarade hur idrottssverige är uppbyggt, gav mig massa bakgrundsinformation och lästips på forskning. George var extremt hjälpsam, men kanske hade en liten tendens att överdriva. Jag försökte att inte ha med någonting av vikt som jag inte kunnat kontrollera med någon mer än honom. De skriftliga källor jag använt är: Selektions- och rangordninglogiker inom svensk ungdomsfotboll. En artikel av Tomas Peterson. Tidskriften Svensk idrottsforskning. Nr 1 från 2007. Den statliga utredningen Föreningsfostran och tävlingsfostran. Alla priser på medlemskap, racket och träningsläger har jag fått genom att gå in och själv försöka boka/köpa på internet. Där har det stått exakt hur mycket det kostar. Infon om Bollettieri har jag fått från deras hemsida och från Wikipedia. Avståndet mellan Gothia och Kullavik har jag mätt upp på eniro. Jag känner mig trygg i att jag har läst på tillräckligt mycket för att kunna återge en bra bild av det jag försöker beskriva. Jag känner mig också ganska trygg i att inget av betydelse i reportaget är felaktigt. Etik och källkritik Som sagt har jag med ganska lite som inte flera personer kunnat styrka, eller att de berättar de oberoende av varandra. Vad beträffar vad Bianca gjorde i Florida måste jag lita på vad hon säger, men hon hade schema och så kvar. Det finns ingen anledning att tro att någon skulle ha ljugit eller undanhållit något för mig. Däremot, så har det varit ganska mycket att tänka på vad gäller etik. Jag har valt att inte ha med väldigt många smaskiga saker. George har levererat pratminus som inte är av denna jord. Ett exempel är när han säger det enda sättet för henne nu är att fuska tillbaka. Det kom dessutom fram att George brukar/brukade ge Bianca förbud. Om hon till exempel gör tre dubbelfel i rad kan hon få en veckas kompisförbud. Jag tyckte att sådana saker var för extrema för att ha med. Jag tycker dessutom att de ger en felaktig bild av personerna i fråga. Ett annat problem var hur jag skulle behandla den fuskande lilla Julia, Biancas motståndare i semifinalen. Jag funderade på att kalla henne bara för Julia, eller för ett annat namn och sedan skriva att hon egentligen heter något annat. Men jag tycker ändå att det löste sig bra som det är nu, jag tror att man känner varför namnet inte står där när man läser texten, och kan därför förlåta om den blir något hackig.