för ökad fosforretention i och runt öppna diken i odlingslandskapet En kunskapssammanställning Joakim Ahlgren joakim.ahlgren@slu.se Institutionen för Vatten och Miljö SLU
Bakgrund 89000 mil diken i Sverige ca 22 varv runt jorden 1,6 gånger så vanliga som naturliga vattendrag ca 9280 mil av dessa diken ligger i åkermark
Bakgrund Diken är: Sällan enbart transportleder av vatten och näringsämnen Ofta en källa eller en fälla för näringsämnen.
Bakgrund Viktiga för näringsämnestransporter i landskapet Erbjuder stora möjligheter att användas som fosforfällor
Bakgrund Jordbruksmarken betydelsefull för tillförsel av näringsämnen till Östersjön En rad åtgärder har utförts och föreslagits för att minska näringsämnesförlusterna
Bakgrund Två av Jordbruksverkets ca 50 åtgärdsförslag mot kväve- och fosforförluster föreslås för öppna dikessystem: sedimentationsdammar våtmarker. Betydande kunskapsbrist om hur diken kan minska förluster av näringsämnen
Skyddszoner Våtmarker Sedimentationsdammar Filter Slänter / erosion Skötsel av diken - dikesrensning
-Skyddszoner En av de vanligaste formerna av skydd Zon längs med vattendraget för att fånga den fosfor som lämnar fälten Oftast positiv effekt för minskad transport av partiklar och fosfor. Vegetationen ett filter för framförallt den partikelbundna fosforn
-Skyddszoner Inte nödvändigtvis långsiktigt effektiva Mindre effektiva vid högt flöde och dåligt vegetationstäcke
-Skyddszoner Utgå från fältets topografi och ytavrinning istället för att anlägga en jämnbred skyddszon
-våtmarker Karakteriseras av bl a: hög produktivitet stort behov av näring hög nedbrytningshastighet stora adsorberande ytor Potentiellt effektivt reningsalternativ. Retention av partiklar och viss reduktion av löst fosfor genom upptag av växter.
-våtmarker Kostnadseffektiv metod Ofta den sista barriären som skydd för recepientvatten Generellt effektiva för partikulär fosfor, men mindre effektiva för löst fosfor
-Dammar Fördjupning/utvidgning av vattendraget eller diket minskar vattnets flödeshastighet partiklarna sjunker till botten Positiv effekt på både näringsämnen och sedimenttransport Begränsad effektivitet vad gäller löst fosfor.
-Filter Adsorberar löst fosfor till material med hög affinitet för fosfor Minskar läckage av löst fosfor till avrinningsvattnet Material bl a gips, kalk, PAM Maximera kontakten mellan material och vattenflöde
-Slänter Mål: att minska mängden partiklar i vattnet från början Kanterosion en stor källa till fosforutsläpp Branta dikeskanter i jordbruksmark ger upphov till erosion och ras Avfasning gör dikeskanterna mindre branta och minskar dess rasbenägenhet
-Slänter Störning av material uppkommer när boskap har direkt access till diket
-Skötsel Dikesrensning: Nödvändigt med jämna mellanrum Kan ha stor inverkan på hur mycket fosfor som läcker
-Skötsel Material från icke rensade diken har högre förmåga att fastlägga P vid höga P halter i det överliggande vattnet, och lägre risk att frisläppa P vid låga P halter i det överliggande vattnet Borttagande av vegetation kan försämra fastläggande av suspenderat material
-Skötsel Gödsling inte bör förekomma i anslutning till eller kort efter dikesrensning Bör utföras så att störningar under vår och försommar minimeras
Slutsatser Åtgärderna får inte vara allt för tekniskt avancerade, praktiskt eller ekonomiskt betungande En kombination av många, ibland små, åtgärder är oftast mer effektivt än en ensam åtgärd. Artificiella våtmarker kommer sannolikt inte att få någon större areell omfattning utan ska främst ses som ett komplement till andra åtgärder.
Slutsatser Stora sedimentationsdammar bör främst ses som ett komplement till andra åtgärder Åtgärder inom diken, t ex små sedimentationsdammar, kan ha positiva effekter utan att påverka den odlingsbara arealen, och kan få stor spridning och därmed potentiellt minska P flödena till Östersjön. Filter kräver vanligtvis installationer av mer eller mindre tekniskt avancerade anläggningar och ska främst ses som ett komplement till andra åtgärder.
Slutsatser Skyddszoner och vegetationsfilter lämpligt placerade högre upp på fälten bör vara effektiva åtgärder förutsatt att höjdnivåer inom området ger betydande ytavrinning. Generellt bör en skyddszon finnas mot diken och vattendrag om minst en meter för att förhindra att jordmaterial direkt hamnar i ytvattnen vid jordbearbetning. Grävning av avskärande diken ute på fälten är ytterligare en åtgärd som bör stimuleras för att minska vattenhastigheten i dikessystem med erosionsproblem.
Slutsatser Det bör undvikas att låta boskap ha direkt access till vattendraget/diket, då detta ökar risken för erosion av dikeskanterna. Släntlutningen i områden med branta dikeskanter och problem med erosion och ras bör minskas. Vi rekommenderar att en försökspark anläggs så att man under kontrollerade förhållanden kan studera olika åtgärder.
Slutsatser
Slutsatser