Sjömansänka av Gustaf Cederström (1885) OCEAN - sjömannen, änkan och havet Ett urval från Kalmar konstmuseums samling i en samtida kommentar av Daniel Hoflund 13 februari 9 maj 2010 KALMAR KONSTMUSEUM, Stadsparken www.kalmarkonstmuseum.se, öppet dagligen 11-17, onsdag 11-20
OCEAN sjömannen, änkan och havet i en samtida kommentar av Daniel Hoflund I likhet med vissa tidigare verk återanvänder Daniel Hoflund redan existerande bilder och historier som referensram och vidareutvecklar dem sedan med nya berättelser och idéer. Inför utställningen Ocean har arbetet tagit sin utgångspunkt i Gustaf Cederströms målning Sjömansänka från 1885. Med en essäistisk iscensättning av olika konstnärliga och museala traditioner skapas ett upplösande av gränsen mellan det personliga och gemensamma, verklighet och representation, det dokumentära och det fiktiva samt hur dessa är konstruerade. Gustaf Cederström (1845 1933), mest känd för sin Karl XII:s likfärd, färdigställde Sjömansänka (även benämnd Sjömansänkan i Noirmoutier) 1885. Först 1917 ingick den i Kalmar konstmuseums samling, då som en gåva av Ivar Kreuger i samband med konstföreningens grundande. Bilden av den ensamma änkan vid strandkanten fungerar i denna nya utställning som en katalysator. Den gamla målningen används här som en utgångspunkt för historiska och samtida arketyper rörande sjömannen, änkan och havet. Som ung besökte Hoflund det gamla konstmuseet i Kalmar och såg där för första gången Cederströms Sjömansänka. Tavlan som kom att följa honom i minnet, hängde då i den del av museet som i folkmun kallades 1800-talsrummet. Detta rum hade skapats likt en salong med djupt röda tapeter, sammetssoffor och krukväxter och hade atmosfären av ett gammaldags museum. Samtliga väggar var fyllda av målningar i varierande storlek och med olika motiv. Dessa hängde tätt, kant i kant, och skapade en väv av bildvärldar, traditioner och berättelser. Hoflund arbetar idag med ett liknande tillvägagångssätt genom att skapa en egen väv av samtida begreppsvärldar. Detta narrativ utgörs av olika utställningsrum, motiv och metoder placerade i det nya konstmuseet. Konstnären har här valt att återskapa 1800-talsrummets salongskaraktär tillsammans med gallerirummets, den vita kubens vägg, i kontrast till den nuvarande museibyggnadens betongvägg. I Hoflunds del av utställningen kan vi följa en rad fotografier och en video, tillsammans med funna objekt, litterära referenser och tidningsartiklar. Här hänger också Sjömansänka, på det sätt som vi minns den. Daniel Hoflund, född 1978, tog sin magisterexamen vid Kungl. Konsthög skolan våren 2008 och är idag bosatt och verksam i Stockholm.
Ett urval ur Kalmar konstmuseums samling till Daniel Hoflunds installation Havet spelar huvudrollen i utställningen. Havet är omskrivet och avbildat i berättelser i många olika former, i alla tider och med olika uttryck och tekniker. Det är svårt att se på havet med nya ögon, utan att se andras skildringar av det framför sig. Man får värja sig mot att bli banal, eller alltför dramatisk som i Jussi Björlings paradnummer Till Havs, till havs och där havets friska vindar smeker ljuvlig sjömanskind. Man kan också lakoniskt konstatera som Göran Palm i sin dikt Havet: Jag står framför havet. Där är det. Där är havet. Jag tittar på det. Havet. Jaha. Det är som på Louvren. Att längta ut till havs, till något okänt och oförutsägbart. Att vänta på, sakna, glädjas eller oroa sig för den som är ute till havs. Två perspektiv möts i de verk som valts ur Kalmar konstmuseums samling för att visas tillsammans med Daniel Hoflunds installation där målningen Sjömansänkan är central. Ur detta verk associerar och tolkar Hoflund vidare i poetiska och kulturhistoriska vindlingar där fakta och fiktion blandas i nya verk. Urvalet ur konstsamlingen speglar hav och sjömansliv, liksom det vardags- och arbetsliv en sjömansänka och hennes familj kan ha levt. Ur samlingen visas också hamnmiljöer och en rad symboliska och ibland klichétyngda bilder av sjömanslivet. Urvalet försöker beskriva längtan ut och längtan hem, liksom småstaden och den stora världen utanför. Ett fiktivt sjömansliv målas upp under hundratjugo års skildringar och blandade minnen. Verken får nya sammanhang och berättelser. På fondväggen är en lång horisontlinje tecknad genom en rad målningar av havet. Vi ser ut över ett mestadels ändlöst hav där outforskade vatten hägrar. En liknande utblick får man också genom museets fönster ut mot Slottsfjärden. Många verk är odramatiska, endast några upprörda bränningar dyker upp. Lugnet utbreder sig, liksom tid och plats för eftertanke. Målningarna är delade i två partier. Några verk fokuserar mest på havet och placerar horisontlinjen högt, andra låter himmel och väderlek dominera bildytan. Ibland är de i samklang, ibland i konflikt. Grunden till Kalmar konstmuseum är den stora samling på över 3200 verk som Kalmar konstförening gjorde sina första inköp till 1917. I urvalet till denna utställning finns flera verk skapade under romantiken, få finns målade i
modernismens olika stilar just i denna genre. Hur många kubistiska, surrealistiska eller futuristiska hav har vi sett? En del av konstnärerna har anknytning till Kalmar, Öland och Småland, t.ex. Nils Kreuger, Per Ekström, Astrid Hoflund och Ivan Hoflund. Havet och livet till havs finns inte i lika hög grad representerade i den samtida delen av samlingen, men några verk finns med på utställningen. De få kvinnliga konstnärer som finns i samlingen med detta tema är representerade i denna utställning. Josephine Nisbeth är en av dem med sin atmosfärsskapande målning av fiskare i Neapelbukten, antagligen målad någon gång under andra hälften av 1800-talet. Några av de allra första inköpen till konstsamlingen, liksom det allra sista inköpet finns med på utställningen och visar vilket intresse havet väckt och väcker än idag hos konstnärer. Som besökare får du växla i tiden, från en hamn målad i slutet av 1800-talet till en annan hamn målad femtio år senare eller från en horisontlinje i början av seklet, till en målning av horisonten gjord hundra år senare. Marinmåleriet har sina rötter i landskapsmåleriet och blev en egen genre i Holland på 1600-talet. Vid den här tiden följde marinmålarna ibland med för att avbilda strider till havs och i sitt bagage hade de en stor portion kunskap om fartygsarkitektur. Marinmåleri i sin breda definition innehåller inte bara hav och skepp, utan också t.ex. hamnmiljöer och livet ombord. De verk som visas på museet är inte klassiskt marinmåleri, men släktdrag kan urskiljas. Genom hela konsthistorien har vi sett verk med båtar, allt från hällristningarnas skepp och framåt. Båtar och skepp har också kunnat symbolisera människan och hennes livsval. I den mångsidige Nils Kreugers väl tummade skissböcker kan vi följa livet till havs eller besöka utländska hamnar i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. Kreuger föddes i Kalmar och vistades på Öland sommartid, många av hans bilder skildrar just dessa miljöer. Han var en driven tecknare som i variationsrika skisser tecknade med olika tekniker och stilar. Havets krafter möter vi i den tsunami-liknande våg som är det enda skulpturala verket i utställningen. Den brittiske keramikern Carl Cunningham-Cole, med ateljé i Småland och många arbetsresor i Asien, har gjort en hyllning till den japanske konstnären Hokusai som i sitt kända träsnitt avbildat en hotfull och enorm våg. Cunningham-Cole har använt sig av porslinets skörhet och låtit det ombytliga havet stanna upp och stelna mitt i sin rörelse. Om vi vänder blicken inåt land kan vi t.ex. se Carl Wilhelmssons stillsamma fiskargumma sittande på bryggan i Bohuslän. Taggtrådsavspärrningar kan förväxlas med växtlighet i Sven X:et Erixsons litografi från Norge där en kvinna vänder ryggen mot oss och ser ut över havet med händer och armar hårt hållna mot kroppen. Vi ser Sjömannens avsked i Gunnar Torhamns varmt
tonade målning, där familjemedlemmarna vänder sig ut mot ett tremastat skepp i fulla segel. I verket På balkongen har det obarmhärtiga solljuset suddat ut anletsdragen på personen som längtansfullt kisar ut över havet i Olle Nymans målning. Om de ljusa, kalla tonerna präglar Nymans målning, är det varma men mörka färger som dominerar Evert Lundquists målning Sorg, där någon begravt sitt ansikte mot bordsskivan och dolt det bakom sina armar. Arthur Percys flicka står med apelsiner från fjärran land framför sig och i en annan målning möter vi pojken med jordgloben. I Eric Hallströms målning håller en kvinna en kanariefågel i handen, vänd mot det öppna fönstret. Har fågeln just anlänt, eller är kvinnan på väg att släppa iväg den? Varför reser man ut som sjöman idag? Enligt en uppsats på Sjöfartshögskolan är det bl.a. för att man har hört sjömanshistorier, man vill se världen och man gillar havet. Vem som helst reser idag på kort tid till andra sidan jordklotet, avstånden är inte längre oöverstigliga och ingen förväntar sig längre att finna outforskade landområden. När man reser räknar man med att komma hem och man dokumenterar sina resor så att familjemedlemmar och vänner i samma sekund kan se bilder på t.ex. internet eller i mobiltelefonen. De hamnar som tidigare sjöd av liv och var en del av stadsrummet har förvandlats. Stora containerhamnar kan ge ett nästintill konstruktivistiskt intryck. Tillträde är förbjudet. På andra platser monteras varvskranar ned och restauranger och promenadstråk skapar nya typer av miljöer och stämningar. Vad skulle en sjöman från 1800-talets slut tycka om hamnar av idag? En tidsmarkör från första hälften av 1900-talet, ur vilken period många målningar är hämtade, kan Harry Martinssons text i Kap Farväl! (1933) vara, där han skriver om sitt liv som eldare till sjöss, om sjömanshistorier som ingen tror på och hur han upplever havet som ett drömspel: Ibland syntes mig havet som ett drömspel, så nära verkligheten levde jag, så skiftande ungdomsår hade jag. En ung mans polygami med skepp och kvinnor, polytekniken i skeppsarbetet och polyfonin hos städer och böljor. Det var en verklighet som mobiliserade upp hela själen så att drömmen kunde leva sida vid sida. Världen föddes ur havet i många olika skapelsemyter. Ordet ocean bildades ur flodguden Oceanus namn och han var en väldig flod som omgav hela jorden, som ledde till havet och strömmade ut i alla våra vattendrag. Idag tror vi inte på sjöodjur, havsfrun eller andra sägenomspunna figurer när vi ger oss ut till havs. Vi navigerar inte efter stjärnorna och håller inte för sant att världens ände ligger vid horisontens rand. Vi tror på väderleksrapporter, säkerhet ombord, stålskrov och satellitnavigering. I Daniel Hoflunds verk får vi ta del av nyheter om försvunna sjömän, de som inte bemästrat naturens nyckfullhet eller kommit bort av andra outforskade anledningar. Havets minne är kort. Torun Ekstrand, Curator