Kapitel 1 SAMTAL MED HUNDAR. Publicerat med tillstånd Alex Dogboy Text Monica Zak Opal 2003

Transkript

1 Kapitel 1 SAMTAL MED HUNDAR Pojken som kallades Dogboy satt på slänten till stadens illaluktande flod. Ett svart, ostyrigt hår stack fram under en röd basebollkeps, byxorna var smutsiga och tröjan för stor. Att han var barfota berodde på att ett annat gatubarn hade stulit hans gympaskor under natten. I knät hade pojken en liten gulvit hund med svarta fläckar som han långsamt strök över ryggen. En annan, en brun och större och lurvigare hund låg framför honom. Den stora hunden tittade oavbrutet upp mot pojkens ansikte. Då och då viftade hunden på svansen, den yviga svansen smällde rytmiskt mot den torra marken. Dogboy talade. Han talade högt med sina hundar. Det brukade han göra när ingen hörde på. En gång till berättade han för sina hundar om den dagen han gav sig av ut på gatorna. Den dagen han inte orkade vänta längre. Jag hade fått nog, sade han och böjde sig framåt så han kom åt att klia den större hunden bakom öronen. Jag orkade inte vänta längre. Moster stod och lagade mat och märkte inte att jag smög in i hennes sovrum och drog ut en av lådorna i hennes byrå. Jag grävde i byrålådan tills jag hittade det jag var ute efter. Fotografierna. Jag hittade dom två fotografierna som fanns av min mamma och det enda fotot som fanns av min pappa, det var ett passfoto. Jag stoppade dom tre fotografierna innanför tröjan och gick ut på gården. Vet ni vad jag gjorde då? Kan ni gissa? Ja, 3

2 det vet ni för det här har jag berättat förut. Jo, jag tände en brasa och eldade upp dom två fotografierna av min mamma och det där lilla fotografiet av pappa. Jag grät när jag gjorde det, men jag hade fått nog, jag orkade inte vänta på dom längre. Även om jag grät kändes det skönt att elda upp fotografierna. Jag såg deras ansikten krulla ihop sig och bli kolsvarta och till slut bara bli lite grå aska som föll ner i elden. Nu finns dom inte mer, tänkte jag. Nu är jag fri. Jag brände upp mina skolbetyg och mitt födelsecertifikat också. När den lilla elden som jag tänt ute på gården brunnit ut reste jag mig upp och gick bort från mosters hus. Det är ett litet grönmålat hus som ligger borta i Pedregal, nära flygplatsen. Först gick jag ganska långsamt, sen började jag springa. Jag minns att jag helt plötsligt kände mig fruktansvärt glad. Nu skulle jag börja ett nytt liv. Jag skulle bli gatubarn. Och jag skulle aldrig någonsin tänka på min mamma eller pappa igen. Kapitel 2 ÄLSKADE MAMMA Pojken som så småningom kom att leva med hundar föddes i en liten stad vid havet. Kvinnan som födde honom hade redan fött flera barn, trots det tog förlossningen lång tid. När barnmorskan äntligen kunde lyfta upp en liten röd och skrikande unge sade hon: Det blev en pojke. Han ser fin ut, fast Sen avbröt hon sig och teg. Mamman tittade med oroliga ögon på sin nyfödde. Han gallskrek precis som han skulle, och vid första ögonkastet såg han ut som de andra barnen hon hade fött, han hade både fingrar och tår och en liten rolig näsa, men sen såg modern det. Öronen. Det var något fel på öronen. Barnet hade långa, svarta hår på öronen. Den nyfödde pojken hade tofsar på öronen. En svart tofs på vardera örat. Han har ju hundöron, viskade mamman med iskall fasa i rösten. Nej, nej, inte hundöron, skyndande sig barnmorskan att säga. Håriga öron är inget ovanligt på nyfödda. Jag har sett andra ungar som fötts med tofsar på öronen. Dom där långa, svarta håren trillar av efter ett tag. Blev du skrämd av en hund när du var gravid? Ja, viskade mamman. Där har du förklaringen. Pojken som med tiden kom att kallas Dogboy och leva med 4 5

3 hundar döptes till Alex. Hårtofsarna på öronen föll mycket riktigt av redan efter en vecka, men så länge han bodde kvar hemma fick han höra att han var född med hundöron. Alla visste det och hans äldre syskon och grannbarnen tyckte om att reta honom och skrika Hundöra efter honom. Han avskydde att kallas Hundöra, fast hundar tyckte han om. Eftersom han var yngsta barnet hade han alltid fått sitta i sin mammas knä. Hon hade runda, varma armar och kramade honom alltid när han satt i hennes knä. Hon hade svart, glänsande hår och örhängen av guld. Hans mamma brukade mata honom med en liten sked. Och när han trillade lyfte hon upp honom och borstade av honom och kysste honom först på kinderna, sen på munnen. Och om han slog sig blåste hon alltid på stället där det gjorde ont. I alla fall tänkte han sig att det hade varit så, långt senare när han levde med sina hundar. Men om sanningen ska fram kom han inte ihåg sin mamma från sina första år vid havet. Sin pappa kom han däremot ihåg. Och syskonen. Och han kom ihåg deras hund Blondie. Och han kom ihåg hönsen. Och han mindes att havet hade många ansikten. Vissa dagar var det stilla och glimmande ljusblått, andra dagar kastade det ilskna vågor högt upp på stranden. Han kom ihåg att han fick följa med ner till hamnen där hans pappa arbetade. Han stod på en pir och såg på när hans pappa bar bananstockar ombord på en båt. Men varför kom han inte ihåg sin mamma? Han var ändå fyra år gammal när hans mamma gav sig av. Borde han inte komma ihåg henne? Några minnen borde han väl ändå ha? Nej, det var tomt. Kanske var det för att det gjorde för ont att komma ihåg. Kanske var det bra att han inte ens kom ihåg den där dagen hon gav sig av. Som hans mamma försvann. Nej, det var fel ord, försvann gjorde hon inte riktigt heller. Som hon övergav familjen. Alex minns att hans storebror Hugo brukade säga att vår mamma har åkt till Amerika. Hon bor i USA nu, brukade han säga. Hon reste dit för att tjäna pengar, men hon kommer tillbaka. En dag kommer hon tillbaka och hämtar oss, för det lovade hon. En dag kommer hon in genom den där dörren för att ta oss med till USA. Alex väntade. Det första han gjorde varje morgon när han vaknade var att titta mot dörren, det var ju där hon skulle komma in. Varje eftermiddag gick han bort till busshållplatsen. Han visste att där stannade långfärdsbussen och där klev alla av som varit riktigt långt borta. Han tittade på alla kvinnorna som steg ur den stora, silverfärgade bussen. Var det där hans mamma? Eller hon där? Han berättade inte för någon varför han alltid gick bort och väntade på eftermiddagsbussen. Den enda som visste om att han väntade på att hans mamma skulle kliva av bussen var hunden Blondie. Blondie följde alltid med. De väntade tillsammans. Hur tror du hon ser ut, brukade han säga till Blondie. Är hon lång, eller är hon tjock som grannens fru? Eller liknar hon någon av mina systrar? Det kom aldrig någon okänd mamma och klev av bussen. Hans längtan efter mamma försvann inte, tvärtom växte den, den blev till ett moln som alltid fanns någonstans ovanför hans huvud. Ibland tyckte han det var vitt och fluffigt som sockervadd, andra dagar var det svart och hotfullt. Han började skolan. En dag satt han vid köksbordet och gjorde sina läxor, han gick i första klass och satt och skrev 6 7

4 siffran tre på en rad i räkneboken när en taxi stannade utanför och en okänd kvinna steg ur. Hon stannade ute på gatan, log och bredde ut armarna och alla syskonen rusade mot henne och skrek: Mamma! Mamma! Hans mamma hade kommit. Äntligen hade hans mamma kommit tillbaka. Alex trodde han skulle sprängas av glädje, han skrattade och hoppade runt henne och tog i henne. Hans mamma var här. Hans älskade mamma hade kommit tillbaka. Han kunde inte ta ögonen från henne. Nu äntligen visste han hur hon såg ut. Hon hade långt, brunt hår i hästsvans och örhängen och armband och kläder i många färger och hon hade vita sandaler med hög klack. Hon skrattade mycket och hon hade resväskor med sig och hon kom ihåg vad han hette för hon sade: Alex, min lilla Alex, så stor du har blivit. Hans mamma gjorde allt det som han hade tänkt sig att hans mamma skulle göra när hon kom tillbaka. Hon kramade och kysste honom och rufsade honom i håret. Och hon öppnade en av resväskorna och tog fram presenter. Hon hade presenter med till alla. Själv fick han en Batmantröja och en leksaksbil. Han lekte med bilen och följde sin mamma överallt. Han släppte henne aldrig ur sikte. Gick hon in i rummet eller ut på gården eller in till en granne följde han med. Han var aldrig mer än en meter ifrån henne. och som låg längre norrut. Hans mamma bodde där i en stad som hette Los Angeles. Dit skulle de flytta. Hans mamma tog med sig alla barnen när hon reste. Utom honom. Alex tror att han var sex år när det hemska hände, händelsen som förblev ett öppet och varande sår. Under resten av hans liv skulle orden, hans egen mammas ord, dåna inuti huvudet på honom: Du får inte följa med. Han grät och skrek och försökte klamra sig fast, men hans mamma, hans älskade mamma gick ut genom dörren tillsammans med hans fyra syskon. Det hjälpte inte hur mycket han grät och gallskrek, han fick ändå inte följa med. Efter ett tag förstod han att hans mamma inte tänkte stanna. Hon hade bara kommit för att sälja mark som hon ägde och för att hämta sina barn. De skulle få följa med henne tillbaka till USA. Alex förstod att det var ett annat land. Själv bodde han i ett land som hette Honduras, det visste han. Att det låg i Centralamerika hade han fått lära sig i skolan. Hans mamma skulle ta dem med till ett mycket större land som hette USA 8 9

5 Kapitel 3 VAR ÄR PAPPA? Staden Tela låg vid den dånande Atlanten. Från det lilla huset av plankor där Alex bodde med sin pappa kunde han inte se havet, men han kunde höra det ibland. Han var lite rädd för havet, badade gjorde han i floden San Juan. Nu var det bara pappa och han. Och hunden Blondie. Han fick mycket bananer att äta. I närheten fanns det stora plantager och bananer var det billigaste. Han blev mycket trött på bananer. Ibland när pappa inte arbetade lånade de en båt och de körde med utombordsmotor ut på havet för att fiska. En gång fick de en hink full med fiskar på några minuter. Alex betade en ny krok och kastade ut linan. För resten av sitt liv skulle han komma ihåg det här som sitt lyckligaste barndomsminne förutom det när mamma kom tillbaka. Han kastade ut linan och kände hugget med en gång. Det ilade av upphetsning genom kroppen för han kände att det var en stor fisk som huggit, han kände hur den kämpade långt där nere under den mörka ytan, än simmade den åt det ena hållet, än åt det andra. Nu kan du börja dra in linan, sade pappa, men gör det försiktigt så fisken inte släpper. Den osynliga fisken kämpade emot när han började dra in på linan. Han såg mot sin pappa som log uppmuntrande mot honom och sade: Ta det bara lugnt, du kommer att klara det. En bit i taget drog han in linan, den skar in i händerna på honom, det gjorde ont, men han slutade ändå inte att dra. Fisken kämpade vilt emot under vattenytan. Fortfarande såg han den inte, men den kändes stor och tung. Han ställde sig upp i båten och virade linan runt handen och drog in på den, en bit i taget, decimeter för decimeter, hela tiden kände han fisken, den måste vara enorm. Då plötsligt exploderade en stor, silverfärgad fisk upp ur vattnet i ett moln av vattenstänk och han föll baklänges i båten. Den stora silverfärgade fisken hamnade ovanpå honom. Fantastiskt. Det är en dorado, en guldmakrill, sade pappan. Vad duktig du är. Du har fångat en jättestor guldmakrill. Fisken var så stor att den räckte till mat under en hel vecka. Stekt guldmakrill var det godaste Alex någonsin hade ätit. I skolan slogs han ofta. Alex tyckte om att slåss. En dag och helt oväntat lämnade pappa honom hos en farbror i norra delen av landet. Här fick han inte gå i skolan, han skulle arbeta. Farbrodern körde buss. Alex fick tvätta bussar och lasta in bagage och stå vid busstationen och skrika: Till Guatemalas gräns! Till Guatemalas gräns! En dag krockade hans farbror med bussen och dog. Det var väl i och för sig sorgligt, men det som var bra var att hans pappa kom och hämtade honom och han fick komma hem igen. Blondie var så glad över att se honom. Vi ska flytta, sade pappa en dag när han som vanligt kom tillbaka från hamnen med en bananstock på axeln. Vi ska flytta till din moster i Tegucigalpa. Vad är det? Det är Honduras huvudstad, du kommer att tycka om det. Blondie fick inte följa med. När Alex frågade var Blondie var någonstans sade pappa att han hade gett bort hunden till en granne. De flyttade in hos moster Ana Lucia. Hon hade redan 10 11

6 många barn. Alex började skolan. En dag, när han gick i trean, var hans pappas säng tom när han vaknade. Var är pappa? frågade han sin moster. Han har rest. Vart då? Till USA. Han ska försöka ta sig in illegalt i USA och skaffa sig jobb. Bara han fått ett jobb har han lovat skicka pengar. Har han åkt till mamma? Nej. Hon har en ny man nu. Varken mamma eller pappa hörde av sig. Alex blev mer och mer tyst, på nätterna grät han ofta