Förstöraren av världar Date : 04/04/2013 Trinity, det första kärnvapnet, är föremål för ett samarbete mellan Biosphere och Lustmord. Tidligere publisert i Vagant 2/2012 Den 16 juli 1945 gjordes den första provsprängningen av kärnvapen i Jornada del Muertoöknen, New Mexico, USA. Trinity, som atombomben kallades, inledde atomtidsåldern och är, 67 år senare, föremål för ett samarbete mellan musikprojekten Biosphere och Lustmord som presenterades på Unsoundfestivalen i New York den 21 april och på Communikeyfestivalen i Boulder den 28 april. En av förra årets mest hyllade fältinspelningar, Chris Watsons El Tren Fantasma (Touch, 2011), uppmärksammar också det förflutna via ljud, i rekonstruktionen av en nedlagd järnvägssträcka genom Mexico, känd som»spöktåget«. Vad är det som gör att dessa platser får liv igen? Ämnet för Biospheres och Lustmords samarbete atomtidsålderns begynnelse och dess ovissa konsekvenser blev nämnvärt påtaglig efter katastrofen i Fukushima Dai-ichi förra året, vilken Biospheres album N-Plants (Touch, 2011) föregick nästan som profetia. 1 / 5
Trinity, New Mexico 1945 N-Plants var ursprungligen ett projekt som var tänkt att skildra den japanska ekonomiska upphämtningen efter andra världskriget och förstörelsen av Japan efter atombomberna. I februari 2011 uppmärksammades istället Geir Jenssen, den norska musikern bakom Biosphere, på säkerheten kring de japanska kärnkraftverken belägna intill havet. Den 13 februari slutförde han inspelningarna från de nio kärnkraftverk som förlänats varsin titel på skivan. Det fick en kuslig innebörd efter jordbävningen i T?hoku den 11 mars och den efterföljande tsunamin, som så småningom förorsakade härdsmältorna på Fukushima 1. Med teman relaterade till arktiska klimat, arkeologi och ekologi har Jenssen sedan 1980-talet rört sig mellan ambient, techno och fältinspelningar. Bland annat består skivan Cho Oyu 8201M (Ash International, 2006) av inspelningar från Jenssens bergsbestigning av Cho Oyu i Himalaya 2001, även om ljuden ofta är manipulerade och inte omedelbart igenkännbara. Insamlandet av ljudmaterial från i allmänhet otillgängliga, kalla miljöer ligger till grund för det med Biosphere förknippade arctic sound. Kunskapen om dessa isolerade platser och den vanligtvis inte synliga eller hörbara radioaktiviteten är ofta, i likhet med själva ljudet av atombomben, en fördröjd effekt. Vi hör, så att säga, i retrospektiv. Filmsekvenserna från kärnvapensprängningarna är också för det mesta tysta, närmast vördsamt registrerande det ofattbara. Knappt en månad efter provsprängningen av Trinity släpptes samma slags plutoniumbomb över Nagasaki. Omkring 39 000 dog 2 / 5
omedelbart. Ännu fler dog i bombningen av Hiroshima tre dagar innan. Konsekvenserna av strålningen uppdagades först senare. Vad invånarna i Nagasaki och Hiroshima hörde är sekunderna efteråt, konsekvenserna, förstörelsen. Och vad filmerna och fotografierna visar, i en långsammare återgivning eller kort slutartid, är vad tiden undanhåller oss, där också ljudinspelningar förmår att uppfånga vanligtvis ohörbara fenomen. Biosphere: N-Plants (Touch, 2011) Uppkomsten till namnet Trinity har aldrig fastställts. Robert Oppenheimer, fysikern och ledaren bakom kärnvapenprojektet, kan ha hämtat det från en sonett av John Donne med textraden»batter my heart, three person d god«eller Bhagavad-Gita, den indiska heliga skriften som ordagrant översatt lyder»guds«eller»herrens sång«, vilken Oppenheimer läste på sanskrit och citerade ofta. Enligt historikern James A. Hijiya gav Bhagavad-Gita inte bara ett motgift för Oppenheimers samvetskval i arbetet med Manhattanprojektet, som låg bakom utvecklandet av kärnvapnen under andra världskrigets slutfas, utan också incitamentet för ett»osjälviskt men effektivt sätt«att verka i världen. Textraden från Bhagavad-Gita,»now I am become death, destroyer of worlds«, som Oppenheimer sägs ha citerat på morgonen efter detoneringen av Trinity, är numera en del av mytologiseringen kring atomtidsåldern. Citatet bildar en lättillgänglig illustration av kärnkraftens tillämpning och dess följder. En annan sida av historien kring Bhagavad-Gita är att den tillkom, enligt traditionen, omkring 5000 f. Kr då kontinenten Indien delades i två maktblock, där hjälten Arjuna en morgon lägger ner sina vapen mitt under en strid. Han inser att motståndssidan består av hans vänner, släktingar och gamla lärare och att han hotar att motsätta sig Guds bud. Istället vänder han sig till sin vän Krishna, som visar sig vara Bhagavan själv, Guden i människogestalt:»jag är din lärjunge«, förkunnar Arjuna,»undervisa mig«. Av allt att döma kom atomtidsålderns begynnelse, kalla kriget och sprängningen av Trinity, som på ett motsvarande sätt delade världen i två maktblock, att låta Arjunas vädjan övergå i 3 / 5
Oppenheimers dystra vision. Men hur ska vi lära oss att lyssna? Biospheres atmosfäriska ljudlandskap och minimalistiska rytmer är en viss kontrast till Brian Williams, engelsmannen bakom Lustmord, vars betydligt mörkare accenter utnyttjar ljudbildens fulla dynamik för en upplevelse av underkastelse, eller litenhet, inför det överväldigande hos de effektfullt manipulerade ljuden. Williams utmynnade från industrimusiken under början av 1980-talet, till att under 90-talet skapa genren dark ambient, och är numera en ofta anlitad kompositör och ljuddesigner till Hollywoodfilmer. Arecibo, ett av Williams sidoprojekt, döpt efter radioteleskopet i staden med samma namn (i Puerto Rico), använde bland annat ljud från pulsarer, kvasarer och termisk strålning uppfångat av nasa i yttre rymden ett intresse för naturens ouppmärksammade ljud som framför allt den engelska fältinspelaren Chris Watson renodlat. Liksom Williams utmynnade Watson från den engelska industriscenen under 80-talet. Utan tvekan är han ändå mest känd för sina dokumentaristiska ljudporträtt av otillgängliga eller exotiska platser och djurliv, bland annat för David Attenboroughs Frozen Planet (2011). Men förra årets El Tren Fantasma, och dess detaljerade, verklighetssinnade skildring av en nedlagd järnvägslinje, tangerar också en form av nostalgi eller hauntology (efter Jacques Derridas Marx spöken), som Mark Fishers kommande bok Ghosts of My Life (Zero Books) kartlägger som en tendens inom samtida musik. Det är i alla fall tydligt att dessa extrema och obeboeliga miljöer, i vilket ljud både förmår att transponera platsen och att sinnliggöra det avlägsna, har en parallell i Trinityplatsen, som ännu bär på spåren efter kärnvapentesterna. Jacob Kierkegaard: 4 Rooms (Touch, 2006) Vad kan vi höra av dess historia idag? Jacob Kirkegaards 4 Rooms (Touch, 2006) är ett närbesläktat verk som kretsar lika mycket kring ljudet av fyra rum i Tjernobyl som stadens historiska betydelse Kirkegaard spelade in ljudet av ett rum i området till kärnkraftsolyckan 1986, som sedan spelades upp i rummet och spelades in på nytt, upp till tio gånger i fyra olika rum (i samma anda som Alvin Luciers klassiska I am sitting in a room från 1969). Vad vi hör är både frånvaron av alla som en gång bebodde Tjernobyl och effekten av ljudinspelningen, som gör att 4 Rooms och de överlagringar, övertoner eller ljudet i sig, som återinspelningen ger 4 / 5
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org) Vagant upphov till, är lika mycket sammanvävd av dess egen historiska gestaltning. Det hemsöks av sig själv. De här platserna är, såsom Watsons uttryckta ljudekologi gjort gällande, föremål för en kontinuerlig förhandling. Frågan rör inte enbart människans erfarenhet av omvärlden utan också möjligheten för naturen att bibehålla ett värde. Fysikern Richard Feynman, närvarande vid detoneringen av Trinity, berättar att det tog en och en halv minut för ljudet att nå honom:»ingen hade sagt ett ord under hela den minuten. Vi såg endast tyst på vad som skedde. Men detta ljud väckte alla, väckte mig framför allt eftersom styrkan i ljudet på det avståndet innebar att det verkligen hade fungerat.«det som Jenssen, Williams och Watson för fram från det vanligtvis ohörbara och dess konsekvenser kan också överbrygga avståndet mellan de historiskt determinerade platserna och, i bästa fall, en möjlighet att höra dem på nytt. 5 / 5