UD info Nr 1 maj 2000 OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa är det enda säkerhetspolitiska samarbetsorgan i Europa där alla europeiska stater, liksom USA, Canada och länderna i Centralasien, deltar på jämställd fot. Under 1990-talet har organisationen genomgått en radikal förändring. Sverige har aktivt deltagit i detta arbete och varit pådrivande i till exempel omorienteringen mot krishantering på fältet. OSSE har 55 deltagarstater, om man räknar in Jugoslavien, som 1992 avstängdes tills vidare. Norge var OSSEordförande 1999. Österrike är ordförande 2000 och efterträds 2001 av Rumänien. Dessa tre länder utgör OSSE:s innersta krets ordförandetrojkan. Till skillnad från andra internationella organisationer bygger OSSE inte på en folkrättslig traktat. Med en smidig, nyskapande ordning är dess åtaganden politiskt inte juridiskt bindande. Dessa åtaganden OSSE:s så kallade acquis utgör den normativa grunden. Beslutande organ Toppmöten för stats- eller regeringschefer är OSSE:s högsta beslutande organ. Det första hölls i Helsingfors 1975, då organisationens grunddokument Slutakten från Helsingfors antogs. Det andra ägde rum 1990 i Paris, där man antog Parisstadgan för ett nytt Europa, det tredje 1992 på nytt i Helsingfors, det fjärde i Budapest 1994, det femte i Lissabon 1996. Det sjätte toppmötet ägde rum i Istanbul i november 1999, då man antog en Stadga för europeisk säkerhet. Näst toppmötet är Ministerrådet organisationens högsta beslutande organ. Ministerrådet på utrikesministernivå träffas normalt en gång om året. Den löpande verksamheten leds av Permanenta rådet och de militärpolitiska överläggningarna förs i Säkerhetsforum i. Ständiga rådet möts varje vecka medan dess olika undergrupper sammanträder så gott som dagligen. Flertalet OSSE-länder har ständiga representationer i. OSSE:s uppgifter OSSE arbetar med säkerhetsfrågor i ett brett perspek- tiv. Det allomfattande säkerhetsbegreppet, som innefattar såväl militära frågor som frågor om mänskliga rättigheter och demokrati samt ekonomisk och miljömässig säkerhet, gör organisationen till ett lämpligt forum att behandla nya komplexa säkerhetsrisker. OSSE verkar i olika skeden av en konflikt: förvarning, förebyggande, konflikthantering samt återuppbyggnad av demokratin och rättsstaten. Tyngdpunkten inom OSSE:s verksamhet har under 1990-talet förskjutits från långsiktiga förhandlingar om normbyggande och militärt förtroendeskapande, till operativ icke-militär krishantering. OSSE:s flexibla och kostnadseffektiva organisation gör snabba förebyggande insatser möjliga, ofta i nära samarbete med andra internationella organ. Den breda medlemskretsen är en annan tillgång. OSSE har idag fältverksamhet i cirka 20 länder. Utöver de största missionerna på Balkan finns organisationen på plats i Central- och Östeuropa, Baltikum, Kaukasus och Centralasien. OSSE:s övriga förebyggande institutioner, Minoritetskommissarien, Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) och Mediarepresentanten verkar för att främja demokrati och motverka etniska och andra motsättningar. OSSE:s framväxt OSSE tillkom i början av 1970-talet som en diplomatkonferens kallad ESK Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa men fick 1993 ställning i FN som regional organisation enligt FN-stadgans kapitel VIII och bytte 1995 namn till OSSE med säte i. Under de första åren präglades ESK av det kalla krigets låsta förhållande mellan Nato-länderna och Warszawapaktsstaterna. Gruppen av neutrala och alliansfria stater fungerade ofta som brobyggare mellan Nato och Warszawapakten. Av dessa tre grupperingar från 1970- och 1980-talen återstår nu bara Nato. I gengäld har nya tillkommit. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är mycket välutvecklad inom OSSE. Detta innebär att Utrikesdepartementet, 103 39 Stockholm. Tel: 08-405 10 00. Fax: 08-723 11 76. http://www.ud.se
OSSE:s organisation Organigrammet återfinns i slutet av detta dokument. EU-staterna ofta agerar gemensamt och att Sverige således främst driver sina frågor inom EU-kretsen. Ibland agerar dock Sverige ensamt eller tillsammans med andra länder, exempelvis våra nordiska grannar. På det militärpolitiska området har Sverige en fortsatt hög nationell profil. Det nya OSSE omfattande fältverksamhet På 1990-talet har OSSE genomgått en radikal förändring, från att ha varit ett förhandlingsforum till att bli den största civila fredsbevararen och demokratibyggaren i regionen. En nyckelfunktion är det roterande årslånga ordförandeskapet (Chairman in Office). Hur det enskilda ordförandelandet väljer att utöva sin funktion har avgörande betydelse för OSSE:s inriktning. Det svenska ordförandeskapet 1993 har i hög grad kommit att förknippas med det nya OSSE:s framväxt, den organisatoriska förstärkningen, minoritetskommissarieämbetet och omorienteringen mot krishantering på fältet. Fältverksamheten utgör ett allt viktigare instrument för att möta de nya säkerhetsproblem som uppstått på Balkan och i Kaukasus och Centralasien efter det kalla kriget.genom dessa missioner ska OSSE förebygga konflikter, värna om respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska principer, liksom medla i redan uppkomna konflikter och medverka i det politiska återuppbyggnadsarbetet när konflikter upphört. OSSE har idag fältmissioner i Albanien, Bosnien- Hercegovina, Estland, Georgien, Kroatien, Förbundsrepubliken Jugoslavien/Kosovo, Lettland, Makedonien (f.d. jugoslaviska republiken Makedonien), Moldova, Tadzjikistan, Ryssland/Tjetjenien, Ukraina och i Vitryssland. Därtill har OSSE kontor i Kazakstan, Kirgizistan, Turkmenistan,Uzbekistan, Armenien och Azerbajdzjan. OSSE:s missioner rapporterar regelbundet till OSSE i. De varierar i storlek men de flesta består av mellan fem och tio utsända. Undantag är de större missionerna i Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Kosovo med flera hundra internationellt rekryterade civila experter. Missionernas mandat är anpassade till de lokala omständigheterna men de har vanligen flera funktioner: politiska, rättsliga, ekonomiska, militära och humanitära. De samarbetar ofta med internationella organisationer som FN, EU och Europarådet samt lokala frivilligorganisationer (NGOs). För att behandla gränsöverskridande frågor sker i ökande grad regionalt samarbete mellan såväl missionerna som OSSE:s centrala institutioner. Säkerhetsstadgan En av huvudpunkterna vid OSSE-toppmötet i Istanbul 1999 var antagandet av en Stadga för europeisk säkerhet. Detta är det tredje övergripande dokumentet efter Slutakten i Helsingfors 1975 och Parisstadgan 1990. Säkerhetsstadgan har dragit lärdom av de senaste årens erfarenheter och handlar om att omsätta OSSE:s normer i praktiken. Huvuduppgifterna i stadgan är att
förebygga konflikter, söka begränsa skadeverkningarna av konflikter och främja demokratisk uppbyggnad i vid mening efter konflikter. Den bekräftar OSSE:s och de deltagande staternas rätt att lägga sig i hur andra stater fullgör eller inte fullgör sina åtaganden. Likaså betonas staters ansvar både gentemot varandra och sin befolkning att genomföra gjorda åtaganden. Stadgan understryker vikten av att samverka med andra internationella organisationer på fältet. OSSE:s förmåga att snabbt hantera olika krissituationer förstärks också genom stadgan, bland annat genom höjd insatsberedskap. Här finns en parallell till arbetet med civil krishantering inom EU, ett aktuellt ämne som Sverige är starkt engagerat i. Säkerhetsstadgan bygger vidare på tidigare gjorda åtaganden. Särskilt viktiga är att varje stat har rätt att själv välja säkerhetspolitisk väg och att frågor om demokrati, rättsstaten och mänskliga rättigheter har stor säkerhetspolitisk betydelse och är en angelägenhet för alla stater. Säkerhetsstadgan har givit OSSE en god grund för ökade insatser för att förebygga och hantera konflikter. OSSE:s militärpolitiska verksamhet Rustningskontroll i form av militärpolitiska förtroendeoch säkerhetsskapande åtgärder (CSBMs Confidence and Security - Building Measures) är en väsentlig del av OSSE:s verksamhet. Åtgärderna syftar till att öka säkerheten i Europa genom att stärka ömsesidigt förtroende och därmed minska riskerna för att militära konflikter uppstår på grund av missförstånd eller av misstag. Medlet är främst ökad öppenhet om militära förhållanden. Informationsutbytet har stor omfattning och sker över ett datoriserat kommunikationsnät och genom besök av olika slag. Sverige deltar mycket aktivt i denna verksamhet. Vid OSSE-toppmötet 1994 antogs delvis mot bakgrund av övergreppen i kriget i f.d. Jugoslavien en militärpolitisk uppförandekod. Den föreskriver demokratisk kontroll av väpnade styrkor, vilket innebär att dessa skall stå under det demokratiska politiska systemets kontroll. Händelserna i Tjetjenien har aktualiserat koden. Sverige har starkt engagerat sig för att sprida kunskap om koden och för dess efterlevnad, till exempel genom utbildning av militär personal. Avtalet om konventionella väpnade styrkor i Europa (CFE Conventional Armed Forces in Europe) är ett av OSSE:s främsta resultat. Avtalet slöts i Paris 1990 mellan Nato och dåvarande Warszawapakten. Sverige och andra neutrala eller alliansfria stater deltar inte. Avtalet har lett till den hittills mest omfattande skrotningen av krigsmateriel. Vid toppmötet i Istanbul 1999 undertecknades ett CFE-avtal som anpassats till de nya förhållandena i Europa. Organisation och budget ❺ OSSE består av 55 deltagarstater (Jugoslavien är suspenderat tills vidare). OSSE:s sekretariat och förhandlingsforum ligger i. Sekretariatet leds av generalsekreteraren, slovaken Jan Kubis, som innehar posten 1999 2002. Jämfört med många etablerade internationella organisationer är OSSE en liten och kostnadseffektiv sammanslutning. OSSE:s budget uppgår till drygt 1 600 miljoner kronor 2000. Till denna summa skall läggas avsevärda resurser som medlemsländerna ställer till OSSE:s förfogande i form av utlånad personal och frivilliga bidrag. ❺ Budgeten finansieras genom uttaxering från medlemsstaterna enligt två bidragsskalor. Inget enskilt OSSE-land svarar dock för mer än 12,4% av OSSE:s budget. Sveriges bidrag för 2000 är 64 miljoner kronor. Därtill kommer kostnaderna för ett trettiotal svenskar vid OSSE:s missioner. ❺ OSSE-sekretariatets fasta stab i uppgår till omkring 200 personer. Därutöver tillkommer 35 personer vid ODIHR i Warszawa och tio hos Minoritetskommissarien i Haag. ❺ Fältorganisationen omfattar nu cirka 20 missioner med närmare 1200 utsända medarbetare och ett stort antal lokalanställda.
Fyra exempel som illustrerar OSSE:s sammansatta verksamhet 1. Civil krishantering på Balkan Civil krishantering på Balkan är för närvarande OSSE:s största utmaning. OSSE har missioner i Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Kroatien och Makedonien. När Kosovo-missionen är fullt utbyggd verkar cirka 1.200 utsända (och mer än dubbelt så många inhemska) civila fredsbevarare i OSSE:s Balkan-missioner. I Kosovo finns den största missionen. Den inrättades i juli 1999 och utgör en av fyra pelare inom ramen för FN:s Kosovoinsats (UNMIK) och ansvarar för att bygga upp demokratiska institutioner, driva polisutbildning, stödja media samt organisera och övervaka val. OSSE-missionen i Kroatien är inriktad på frågor som rör flyktingar, minoriteter och mänskliga rättigheter. Sedan hösten 1998 ansvarar den också för övervakning av poliser i östra Slavonien i Kroatien. Dayton-avtalet från 1995 gav OSSE tre uppgifter i Bosnien-Hercegovina: val, rustningskontroll och övervakning av mänskliga rättigheter. En viktig uppgift har varit att utarbeta en ny vallag. 2. Förebyggande åtgärder i Kaukasus och Centralasien OSSE:s konfliktförebyggande åtgärder i Kaukasus och Centralasien har ökat snabbt. Organisationen är representerad i samtliga länder i dessa områden. OSSE-missionen i Georgien övervakar den georgiska gränsen till Tjetjenien, främjar de mänskliga rättigheterna och deltar i förhandlingarna om Sydossetien. OSSE:s stödgrupp för Tjetjenien följer utvecklingen noga och söker medverka till en politisk lösning. Vid en fredlig utgång av den segslitna Nagorno Karabachkonflikten, kan OSSE komma att etablera en stor fältmission för att övervaka ett fredsavtal och medverka till försoning och återuppbyggnad. I Centralasien söker OSSE främja demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna. En annan prioritering är att öka det regionala säkerhetspolitiska samarbetet mellan länderna. Ett flertal gränsöverskridande problem, som exempelvis de bristande vattenresurserna, hotar att destabilisera regionen. 3. Minoritetskommissarien Minoritetskommissariens uppdrag är att genom tyst diplomati arbeta för att förebygga konflikter och dämpa motsättingar som riskerar att trappas upp mellan nationella minoriteter. Minoritetskommissarien är således främst ett instrument för konfliktförebyggande och krishantering, inte någon regelrätt ombudsman eller övervakare av mänskliga rättigheter. Minoritetskommissarien tar exempelvis upp frågor om medborgarskap och minoriteters rätt, minoritetsspråkens ställning och möjligheterna för personer som tillhör nationella minoriteter att återvända till områden där de tidigare varit bosatta. Minoritetskommissarien verkar i bl.a., Estland, Kazakstan, Kirgizistan, Kroatien, Lettland, Makedonien (FYROM), Rumänien, Slovakien och Ukraina. 4. Valobservation och demokratibyggande Under 1990-talet har OSSE i växande utsträckning ägnat sig åt att observera allmänna val. I Bosnien- Hercegovina har OSSE haft en central roll som huvudansvarig för att genomföra val i enlighet med Daytonavtalet, medan missionen i Kosovo ansvarar för att organisera och övervaka val där. OSSE-länderna antog 1990 i Köpenhamn generella riktlinjer för allmänna val och åtog sig att inbjuda varandra att observera val. Bakgrunden var att val missbrukats som politiskt medel och därför saknade trovärdighet i de nya demokratierna. Dessa, som hade begränsad erfarenhet av fria och rättvisa val, såg internationell kontroll som ett sätt att skänka valen ökad legitimitet. Det är OSSE:s Kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (Office for Democratic Institutions and Human Rights, ODIHR) i Warszawa som svarar för OSSE:s valobservationsinsatser. Sverige deltar mycket aktivt i detta arbete. Hundratals svenska valobservatörer har deltagit och på så sätt fått värdefulla erfarenheter av de forna kommunistländernas politiska utmaningar och problem. ODIHR bistår med stöd och rådgivning i bland annat lagstiftningsfrågor rörande mänskliga rättigheter och demokratiska institutioner samt projekt för att stärka demokratins ställning hos befolkningen. 103 39 Stockholm Författare: Fredrik Florén, OSSE-delegationen i, tel. +43(1)217530 Redaktör: Åsa Arvidson, Press- och informationsenheten, tel. 08 405 5454 Produktion: UD-redaktionen Tryck: Regeringskansliets grafiska service, 2000 Fler exemplar kan beställas via UD:s informationsbyrå Tel. 08 405 10 00, Fax: 08 723 11 76 UD:s hemsida: http://www.ud.se Artikelnr: UD 00.027
Toppmöten Möten med OSSE:s stats- och regeringschefer Ministerråd Möten med utrikesministrar Höga rådet Möts i ekonomiskt forum en gång om året OSSE-ordförandens personliga representanter Permanenta Rådet (varje vecka) Forum för beslutsfattande och konsultationer OSSE-ordföranden Österrike 2000 Trojkan (Norge-Österrike-Rumänien) Säkerhetsforum (varje vecka) Forum för militärpolitiska frågor Parlamentariska församlingen Köpenhamn Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) Warszawa Mediarepresentanten Generalsekreteraren Minoritetskommissarien (HCNM) Haag OSSE:s andra fältaktiviteter Missioner eller kontor i Öst- och Centraleuropa (inkl. Baltikum), Kaukasus och Centralasien OSSE-sekretariatet Prag-kontoret Beslutsstruktur Stödfunktion Joint Consultative Group Ope Skies Consultative Commission