SVA VET tema: Klimatförändring Nummer 2 2009
INNEHÅLL Generaldirektören har ordet. 3 Nytt kompetenscentrum med fokus på klimatförändring och djurhälsa 4 Evolutionen hinner inte med arter utrotas snabbare än de förändras. 6 Vektorspridda infektioner ett ökande problem? 10 Bluetongue tar tempen på klimatet 14 Större insatser krävs för en hållbar djurhållning 17 Ökad efterfrågan på kunskap om ekologiskt lantbruk 20 Fjällräven hotad av rödrävens spridning i fjälltrakter 21 Klimatförändring vad händer under ytan? 22 Infektionssjukdomar hotar groddjurspopulationer 26 Miljöhänsyn viktigt vid val av desinfektionsmedel 28 Mögelgifter i foder och livsmedel påverkar folkhälsan 30 Pastörisering minskar smitta via biogasanläggningar 32 Angrepp av spyflugor på levande djur kan vara en klimateffekt 35 Kalkning begränsar smittspridning via miljön 37 Nya regler för licensläkemedel 38 besök. Ulls väg 2B post. SE-751 89 Uppsala, Sweden telefon. +46 18 67 40 00 fax. +46 18 30 91 62 e-post. sva@sva.se webb. www.sva.se Ansvarig utgivare. Anders Engvall Redaktör/redigering. Helena Ohlsson Omslagsbild. Roland Mattson/SVA ISSN 0281-7519
GeneralDirektören har ordet SVA ska främja klimatsmart djurhållning Foto: Bengt Ekberg/SVA Regeringen beslutade hösten 2007 att utreda myndighetsstrukturen inom livsmedelskedjan. Utredningsuppdraget gick till Gerhard Larsson som i februari 2009 presenterade utredningsresultatet i betänkandet Trygg med vad du äter nya myndigheter för säkra livsmedel och hållbar produktion där han föreslog att Livsmedelsverket, SVA och delar av Jordbruksverket skulle slås samman till en ny myndighet, Livsmedelssäkerhetsmyndigheten. Betänkandet har remissbehandlats och en mycket splittrad remissbild kunde konstateras. Regeringen har därefter satt ned foten och i budgetpropen 09/10 anfört att tillräckliga skäl inte föreligger för en så omfattande förändring av myndighetsstrukturen inom jordbruks- och fiskeområdet och att man därför inte avser att genomföra förslaget. Detta innebär att SVA blir kvar som en egen myndighet och därmed kan fortsätta med den verksamhet vi har idag, den osäkerhet och oro som alltid vidlåter en organisation inför stora förändringar är över. SVA kan nu se framåt och ta sig an de stora utmaningar som föreligger. En av dessa utmaningar är naturligtvis klimatförändringen och till den kopplade frågor såsom hållbar utveckling, djurhållning och livsmedelsproduktion. Människans globala påverkan på klimatet är, om inte ett ovedersägligt faktum, så något som med mycket hög grad av sannolikhet pågår. Klimatförändringarna medför att smittsamma sjukdomar får förändrade utbredningsområden och att Sverige kan drabbas. Regeringen har mot denna bakgrund beviljat medel till SVA för att öka kunskaperna inom detta område. Målet är att ha en god omvärldsbevakning och en hög beredskap inför nya och oväntade hot. Som framgår av detta nummer av SVAvet har vi redan nu identifierat olika typer av klimatrelaterade hot som skulle kunna utgöra en fara för Sverige. Samtidigt måste vi vara medvetna om att den globala djurhållningen bidrar till klimatförändringarna. I FAO-rapporten Livestock s Long Shadow beräknas djurhållningen stå för 18 procent av de utsläpp av växthusgaser som orsakas av människan. Animalieproduktion är således både resurskrävande och klimatpåverkande. Samtidigt ökar den globala konsumtionen av animalieprodukter i takt med att befolkningen i utvecklingsländerna äter mer kött, köttprodukter, mejerivaror och ägg. Här föreligger målkonflikter. Det öppna svenska landskapet hålls effektivast öppet genom betande mular. Animalieprodukter är högvärdiga livsmedel som i rimliga mängder bidrar till ett gott närings- och hälsotillstånd hos människor, inte minst i u-länder. Hur ser vi på dessa frågor, hur ställer vi oss till kraven att minska konsumtionen av animalieprodukter i den utvecklade världen, hur ser vi på den djurhållning som ändå behövs, både ur ett djurvälfärds- och klimatperspektiv, hur hållbar är den? Det här är frågor som jag menar behöver tas upp till bredare diskussion även i veterinära kretsar. Vid SVA pågår nu ett arbete för att se vad SVA kan göra för en hållbar och klimatsmart djurhållning. Friska djur är ett centralt tema här. Friska djur producerar mer, äter mindre foder och avger mindre gödsel än sjuka djur. Vi behöver också identifiera vilka faktorer/sjukdomar som under svenska förhållanden mest bidrar till att minska djurens hållbarhet och göra våra prioriteringar därefter. God läsning! Anders Engvall, generaldirektör, Statens veterinärmedicinska anstalt 3
sva breddar kompetensen Det nya klimatkompetenscentret vid SVA ska bland annat fördjupa kunskapen och utveckla nätverk och samarbeten med andra myndigheter och organisationer som jobbar med effekten av ett förändrat klimat. Foto: Lena Livbom/SVA Nytt kompetenscentrum med fokus på klimatförändring och djurhälsa En klimatförändring pågår och vi får ett varmare och fuktigare klimat. Djurens hälsa förväntas påverkas av klimatförändringen. Sjukdomar som sprids med vektorer såsom insekter och fästingar, m.fl. är i fokus. Ekosystemen och vilda djur förväntas påverkas påtagligt och fiskar och vattendjur är speciellt utsatta genom sitt vanligtvis strikta temperaturberoende.» Regeringen har beviljat SVA 16 miljoner kronor år 2009-2011 för att fördjupa och vidga kunskapen om hur klimatförändringen påverkar djurhälsan. SVA ska lyfta fram det som redan görs på myndigheten inom klimatområdet, fördjupa kunskapen och dessutom utveckla kontaktnät och samarbeten med andra myndigheter, organisationer, m.fl. som också jobbar med effekten av ett förändrat klimat. Information och undervisning är en viktig del liksom att SVA ska inrikta sin forskning på att öka förståelsen av klimatförändringens effekter och hur de ska hanteras. Att föreslå förebyggande åtgärder har pekats ut som speciellt angelägna. Vektorer suger Vektorburna sjukdomar har ändrat och utökat sina utbredningsområden. Bluetongue som sprids med svidknott och drabbar idisslare har spridit sig norrut genom Europa och diagnostiserades för första gången någonsin i Sverige 2008. Borrelia som sprids med fästingar och har smågnagare som reservoardjur har rört sig norrut i Sverige. West Nile-feber smittar med hjälp av myggor och har fåglar som reservoardjur. Sjukdomen har cirkulerat i Europa under flera decennier men introducerades till Nordamerika först 1999 och har nu spridit sig över hela nordamerikanska kontinenten. Mer än 2 000 människor har där dött av sjukdomen och åtskilligt fler fåglar och hästar. Vektorforskningen är ett bra exempel på ett område där tvärvetenskapligt samarbete är nödvändigt, SVA samverkar därför med forskare från exempelvis Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet. Grödor möglar Klimatförändringen har också ändrat förutsättningarna för odling, hantering och lagring av fodergrödor. Risken för mögelsvampar både i fält och under lagring ökar för både grovfoder och 4
sva breddar kompetensen spannmål. Nya grödor, som majs, odlas mer och mer i Sverige och majs kan vara mellanvärd för ett släkte av mögelsvamp, Fusarium, som även angriper vete. Parasiter Tär Vissa parasiter kan komma att öka sina utbredningsområden när klimatet blir varmare och vinteravdödningen av deras olika utvecklingsstadier i fält kan minska. Dessutom kan en förlängning i betessäsong leda till en längre exponeringstid av djuren för parasitsmitta. Problemen med parasitinfektion hos både vilda och tama djur kan därmed öka, och för vissa arter av vilda djur tydligt reglera populationens storlek. Climate change: health and ecology September 1-3 2010 Uppsala, Sweden Klimatkompetenscentrum fördjupar kunskap och utvecklar samarbeten Det nystartade kompetenscentret arbetar med regeringens uppdrag t.ex. genom en arbetsgrupp med representanter för SVA:s olika kompetensområden. Såväl kompetenscentret som andra enheter vid SVA har under 2009 anställt ytterligare personal med stöd av regeringens klimatpengar och tre nya forskningsprojekt med klimatanknytning har kunnat startas; om prognosmodeller för mögelgifter i säd, om klimatets påverkan på fotröta hos får respektive på andelen VTEC-infekterade djur i en besättning. Vidare finns pågående projekt om t.ex. överlevnad av smittämnen i mark (t.ex. efter översvämningar) och om vektorers förekomst och egenskaper som smittbärare. Framöver planerar kompetenscentret t.ex. ett seminarium med titeln Wild life diseases and ecology in a changing climate till 24 november och en tvärvetenskaplig konferens Climate change, health and ecology till hösten 2010. Att ytterligare bredda kompetensen och utvidga SVA:s kontaktnät inom detta angelägna och högaktuella men ibland lite svåravgränsade område, är en spännande och viktig utmaning för SVA som nu har påbörjats. I takt med att vi lär oss mer och utvecklar våra kontaktnät/nätverk så hittar vi hela tiden nya frågeställningar att arbeta med. Klimatcentrum vid Statens veterinärmedicinska anstalt bjuder in till en tvärvetenskaplig konferens som förenar forskning inom veterinäroch humanmedicin, ekologi och evolution Klimatförändringen orsakar stora förändringar bland jordens ekosystem genom att ändra arters geografiska utbredning och livsbetingelser. Ett förändrat klimat påverkar även ekologin hos många skadedjur och sjukdomsalstrande mikroorganismer som i hög grad påverkar jordbruk, skogsbruk och fiskerinäring. Ett tvärvetenskapligt anslag är därför nödvändigt i diskussionen om klimatförändringens effekter. Ann Albihn, laborator, ansvarig för SVA:s klimatcentrum, Statens veterinärmedicinska anstalt För information och anmälan besök www.sva.se 5
Klimatförändringen biologi och ekosystem Evolutionen hinner inte med arter utrotas snabbare än de förändras Är en temperaturökning på 0,6 C mycket eller lite? De flesta människor tycker nog att en sådan liten temperaturökning knappt känns. Men en genomsnittlig ökning på 0,6 C i jordens medeltemperatur har redan ställt till en hel del i naturen och tyvärr är detta bara början. Den globala uppvärmningen kommer att fortsätta. Även om utsläppen av växthusgaser upphör idag, skulle uppvärmningsprocessen förmodligen fortsätta i hundratals år. Dessutom ändras även mängden nederbörd och luftfuktighet på ett oförutsägbart sätt. Så vad kommer att hända med jordens ekosystem? Vad kan vi förvänta oss av framtiden?» Förändringen av klimatet är inte jämn över hela jordklotet; det är i de kalla områdena som temperaturen stiger mest och det är också de som är känsligast för uppvärmningen. En temperaturökning från - till + räcker för att förvandla is till vatten, någonting som redan direkt och kraftigt har påverkat tillgång till föda och fortplantningen hos arter som är beroende av havsisen. En kraftig minskning av isen har, t.ex. utplånat de nordligaste populationerna av isberoende Adelie- och kejsarpingviner runt Antarktis. Även isbjörnen i Arktis, vars sökande efter föda är starkt beroende av isen, uppvisar lägre kroppsvikt samt försämrad fortplanting och hälsa. Effekterna av klimatförändringen kan också vara mer komplexa än så och resultera i s.k. kaskadeffekter. Minskningen av is i Antarktis har t.ex. minskat förekomsten av alger som lever på is, vilket i sin tur har minskat beståndet av kräftdjuret Krill. Krill är den huvudsakliga födan för många fiskarter, sjöfåglar och marina däggdjur. Som ett resultat har dessa arter minskat i antal. förskjutning av isotermer En av de mest omtalade effekterna av klimatförändringen är förskjutningen av isotermer, dvs. linjer som binder samman områden med liknande temperaturförhållanden. Den geografiska utbredningen av arter begränsas ofta av individers temperatur- och fukttolerans, vilket gör att de lämpliga levnadsförhållandena i samband med uppvärmningen förskjuts mot polerna och mot högre höjder. I en omfattning, som påverkas av t.ex. luftfuktighet, tillgången till föda, boplats eller jordmån, förväntas arters utbredning att följa förskjutningen av isotermer. I vissa fall, som t.ex. för revbildande koraller, är en förskjutning av utbredningsområdet dock inte möjlig, eftersom utbredningen begränsas även av andra faktorer som t.ex. ljus. För de polnära och alpina arterna är situationen extra kritisk eftersom de redan finns vid världens ände och de har helt enkelt inte någonstans att ta vägen. Dessutom har dessa arter ofta betalat för sin specialisering och kyltolerans med sämre konkurrensförmåga och riskerar därför på sikt att bli utkonkurrerade av invandrande arter. Männsikan påverkas när arter försvinner Spelar det någon roll för människans välmående om vissa arter försvinner och den biologiska mångfalden minskar? Svaret är faktiskt ett säkert ja! Klimatrelaterade förändringar i arters utbredningsgränser kan innebära invasioner av oväntade grannar som t.ex. sjukdoms- och skadearter. Förutom det biologiska värdet som varje art har i ett ekosystem kan artrikedomen också innebära ett effektivt buffertsystem mot sjukdomar för såväl människa som husdjur. Mångfaldens skyddseffekt yttrar sig genom utspädningseffekten, dvs. att sannolikheten för varje individ att drabbas av en sjukdom minskar när artrikedomen är större. Spridningen av sjukdomar som kräver ett leddjur (t.ex. insekt eller fästing) som 6
Klimatförändringen stör den livsviktiga synkroniseringen mellan olika arters livscykler. Varmare vårtemperaturer har påverkat tajmingen på fåglarnas häckning. Halsbandsflygsnappare på Gotland lägger numera sitt första ägg ca tio dagar tidigare än de gjorde på 1980-talet (källa Lars Gustafsson EBC/Uppsala universitet) Foto: Mare Löhmus mellanvärd påverkas särskilt av artrikedomen. Leddjuren biter bara ett begränsat antal gånger under sin livstid. Om de då biter en djurart som inte är mottaglig för sjukdomen så är bettet bortkastat med avseende på smittspridning. Om en art försvinner eller minskar kraftigt, som t.ex. rödräv efter rävskabben, kan bytesart(er), som t.ex., rådjur öka i antal. Denna ökning kan i sin tur orsaka att en vektorpopulation (t.ex. fästingar) ökar, och därmed även risk för ökad smittspridning. Hur och varför påverkas organismer av temperaturen? Under evolutionens gång har organismer anpassat sig till olika miljöförhållanden. Som resultat har de utvecklat en stor variation i kroppsbyggnad, vilken kan variera från en enstaka cell till komplexa multicellulära system. En ökad komplexitet hos en organism medför dock också fler begränsningar, då alla system i kroppen måste anpassas till ett optimalt samarbete. En av begränsningarna är minskad tänjbarhet i djurens temperaturtolerans. Sannolikt skulle en bred temperaturtolerans hos komplexa organismer innebära en ökad fysiologisk kostnad. Eftersom evolution och selektion generellt gynnar minimerad energiåtgång, har bredden för temperaturtoleransen utvecklats till att vara så smal som möjligt för en specifik art i dess normala omgivning. Därför, när temperaturen överstiger eller faller under en viss nivå, resulterar det i fysiologiska begränsningar i livsfunktioner hos djuret. Arter från tempererade områden har som regel en bredare temperaturtolerans än arter i tropiken, och dessutom en viss förmåga till fysiologiska anpassningar i olika kroppssystem under extrema temperaturer. Många djur anpassar även sitt beteende när temperaturen stiger eller sjunker t.ex. minskar aktivitet och rörelsehastighet hos nästan alla ryggradsdjur vid olämpliga temperaturer. Både djur och växter uppvisar säsongsmässiga beteenden eftersom det oftast finns en begränsad period av året då organismen kan växa och fortplanta sig framgångsrikt. Tajmingen av säsongsberoende aktiviteter hos djur och växter kallas för artens fenologi. Observationer av arters fenologi har försett oss med starka bevis på att arter 7
Klimatförändringen biologi och ekosystem reagerar på klimatförändringen. Förändringar som noteras oftast är t.ex. en tidigare blomning hos växter, tidigare datum för återvändande av flyttfåglar och tidigare äggläggning hos flera fågelarter i tempererade klimatzoner. På grund av mångfalden i uppbyggnad hos djuren påverkar dock klimatförändringen inte tajmingen av olika arters fenologi på samma sätt. Detta kan leda till att en livsviktig synkronisering mellan olika arters livscykler störs och att nya, oftast mindre fördelaktiga, (ur mångfaldsbevarande synvinkel) synkroniseringar uppkommer. Generellt har studier uppskattat att i sju fall av elva påverkar klimatförändringen arter som är beroende av varandra så olika att det stör synkroniseringen och ger negativa effekter på organismers hälsa och fortplanting. Häckning är den mest energikrävande händelsen i fåglars livscykel, vilket gör synkroniseringen med förekomsten av föda avgörande. Under varma vårar aktiveras vissa fågelarters viktigaste föda, insekter, tidigare. Kläckningen av insekter och larver är mycket temperaturberoende och svarar snabbare på en tidig vår än vad fåglarnas reproduktion gör. Även om fåglarnas fortplantning också i viss mån kan påverkas av temperaturen, styrs den i huvudsak av dagsljuset och av olika hormonella processer. På grund av komplexiteten i systemen sker en förändrad tajming i fågelreproduktion mycket långsammare än förändringar i insekternas förekomst. Detta har lett till en dålig matchning mellan maximal födotillgång i form av många insekter eller larver och maximal åtgång av föda under omvårdnaden av ungar. Orkidéer som t.ex. Sankt Pers nycklar är ett exempel på arter vars utbredning begränsas av en viss typ av jordmån (kalkhaltig) och därför inte kan följa klimatförändringen oberoende av jordmånstypen. Foto: Mare Löhmus Är en evolutionär anpassning till klimatförändringen möjlig? Att vädret varierar från ett år till ett annat är vanligt. De flesta arter tolererar en sådan variation genom sin fenotypiska plasticitet. Fenotypisk plasticitet är ett mått på hur mycket en individs genetiskt anlagda egenskaper som t.ex. utseende, beteende eller fysiologi kan variera beroende på rådande miljöförhållanden. T.ex. kan en och samma individ av tall med samma genetiska uppsättning (genotyp) se helt olika ut beroende på vilken jordmån den växer på eller om den står skyddad eller är vindpinad. På samma sätt, trots att det är skrivet i generna, beror en människans längd på hur mycket näring man får under uppväxten. Om klimatförändringen kommer att leda till massutrotning av arter beror mycket på om och hur snabbt arterna kan anpassa sig till förändringen. Den snabbaste anpassningen i en populations egenskaper sker med hjälp av individers fenotypiska plasticitet. När miljöförhållanden ändrar sig mer än vad den fenotypiska plasticiteten kan sträcka sig till, blir dock geografiska eller evolutionära (genetiska) anpassningar nödvändig för populationens överlevnad. Allt fler forskare försöker förutspå evolutionens och selektionens roll i anpassningar till klimatförändringen. Dessa analyser räknar oftast med att evolutionen under klimatförändringen gynnar 8
Klimatförändringen biologi och ekosystem förekomsten av vissa genotyper som redan finns inom den naturliga variationen bland individer av en art. Följaktligen, ju mer genetisk variation det finns hos en population eller art, desto mer material har den naturliga selektionen att testa på och desto större är sannolikheten att arten kan anpassa sig till ändrade förhållanden. I så fall gynnar klimatförändringen arter med bred temperaturtolerans, kort generations- och mognadstid och riklig genetisk variation. Långt generationsintervall en evolutionär nackdel Även om tanken på evolution och anpassning låter enkel och självklar den naturliga selektionen ska gynna individer som är bättre anpassade till den nya miljön så är verkligheten mer komplicerad. Att anpassa sig till en ny miljö handlar sällan om att förändra uttrycket av en gen utan kräver en förändring i kombinationen av många olika gener. Därför kan man tänka sig att även om en enkel genetisk förändring skulle kunna eliminera en egenskap som för tillfället begränsar populationen i en viss miljö (t.ex. temperaturbegränsning), skulle elimineringen av den egenskapen förmodligen innebära en kostnad för något annat kroppssystem (t.ex. sämre vävnadskvalitet när arten växer fortare i varmare klimat). Detta skulle kunna leda till att blivande generationer får försämrad kondition (t.ex. långsammare rörelsehastighet) och livsduglighet (t.ex. sämre förmåga att fly från rovdjur), vilket skulle kunna skapa ett nytt selektionstryck på en annan egenskap vars eliminering i sin tur kan medföra en kostnad. Med andra ord kommer evolutionen behöva pågå många generationer, blanda mycket genetiskt material och samutveckla flera olika system innan en optimal och anpassad genotyp är uppnådd. Därför sker evolutionen hos arter med långt generationsintervall förmodligen alldeles för långsamt för att arten genetiskt ska kunna anpassa sig till dagens snabba ändring i miljön. Trots det kan evolutionära processer under vissa förhållanden ändå ha en stark inverkan. En intressant anpassning har setts i Nordamerika, där larver av en liten Nordamerikansk mygga (Wyemyia smithii) numera går i vintervila nio dagar senare på hösten än för 30 år sedan. Tajmingen för vintervilan är egentligen oberoende av uppvärmningen som sådan, utan bestäms enbart med hjälp av fotoperiod (förhållanden mellan dagsljus och mörker). Forskningen har visat att myggan, speciellt i dess nordliga begränsning har ändrat sin uppfattning om hur kort dagen ska vara för att den ska falla i dvala. Detta ger myggorna möjlighet att hinna med fler generationer per växtsäsong. Ekosystem förlorar sin synkronisering Sammanfattningsvis har den pågående klimatförändringen orsakat en förflyttning av utbredningsområden mot polerna och mot högre altitud hos en rad arter. Arter vars utbredning är begränsad på grund av fysiska hinder visar kraftig minskning i sin utbredning. Exempel på sådana är korallrevsarter, polära arter och högaltitudarter, som också har varit de första att dö ut på grund av miljövariationer orsakade av klimatförändringen. Livsviktiga samspel mellan arter (t.ex. rovdjur/byte, insekt/ pollinatör) har i ett flertal ekosystem förlorat sin synkronisering när en art reagerat snabbare på uppvärmningen än den andra. Hos vissa arter har man sett tendens till evolutionär anpassning, dock verkar utrotningen av populationer gå i snabbare takt än förändringen i populationers egenskaper. Därför är nya tankesätt och strategier i bevarandearbetet nödvändiga för att bevarandet av den biologiska mångfalden ska kunna effektiviseras. Först och främst behövs strategier som underlättar bevarandet av genetisk variation i populationer, särskilt vid arters utbredningsgränser där selektionstrycket är som starkast. Mare Lõhmus, forskare Statens veterinärmedicinska anstalt Förslag på vidareläsning: Dawson, A. 2008. Control of the annual cycle in birds: endocrine constrains and plasticity in response to ecological variability. Phil. Trans. R. Soc. B 363, 1621-1633 Parmesan, C. 2006. Ecological and evolutionary responses to recent climate change. Annu. Rev. Ecol. Syst. 37, 637-69 Pörtner, H.O. & Farrell, A.P. 2008. Physiology and climate change. Sience. 322, 690-692 9
ett varmare klimat gynnar vektorer Vektorspridda infektioner ett ökande problem? Smittspridande vektorer utgörs ofta av leddjur som t ex insekter och spindeldjur. En stor andel av nya sjukdomar, så kallade emerging diseases, är vektorspridda infektioner. Dessutom är många av dessa zoonoser, infektionsämnen som smittar både djur och människa. Eftersom vektorers utveckling och livsbetingelser är temperaturberoende pekar både historiska klimatdata och förväntade framtida klimatförändringar på att en miljöpåverkan kan skapa scenarion kring vektorburna sjukdomar som är svåra att förutspå i dagsläget.» En klimatförändring, med högre medeltemperatur och mer nederbörd ger en högre luftfuktighet som generellt kan tänkas gynna leddjursvektorers utveckling, spridning och överlevnad. Förändringen torde också komma att påverka växtligheten och därmed skapa miljöer som skiljer sig väsentligt från de vi har idag. Om vektorburna sjukdomar väl introduceras kan dessa vara svåra att bekämpa just på grund av den komplexa epidemiologi där förutsättningar kan variera då habitat, vektorn, smittämnet styrs av rådande klimat. Att i nuläget, utifrån befintlig kunskap, förutspå hur vektorer, blodvärdar, smittoreservoarer och smittämnen kan komma att uppträda i nya miljöscenarion och bedöma risker för vektorburen smitta är därför svårt. TÄNKBARA SCENARION Med utgångspunkt från vad som är känt om vektorer är att de är opportunistiska och kan därför etablera sig i nya områden. De kan komma att uppträda i större antal vid temperaturhöjning eftersom deras aktivitet och ämnesomsättning ökar vilket kräver fler blodmål som leder till en ökad äggproduktion. Detta kan ge upphov till fler generationer med mer avkomma då vektorsäsongen även kan komma att förlängas. Om miljöerna också blir gynnsamma för vektorers utveckling, i form av tät undervegetation för fästingar och i fallet med stickmyggor, att larvhabitat såsom vattensamlingar och översvämningsområden ökar är risken överhängande att de då kan sprida sig till vida större geografiska utbredningsområden än idag. Sommarens plågsamma erfarenhet av översvämningsmyggan, Aedes sticticus, härjningar långt utanför området vid nedre Dalälven, vittnar om en geografisk expansion, trots att årliga bekämpningsinsatser mot larver har genomförts där i tio år! Vektorpopulationers expansion kan ge upphov till en stafetteffekt där en vektorart överlämnar smittämnet till andra arter i angränsande populationer. På så sätt kan smittan introduceras och spridas till områden utanför vektorarters naturliga utbredningsområde. Ett tänkbart scenario är att den mest betydelsefulla svidknottsvektorn för bluetongue i medelhavsområdet, Culicoides imicola, skulle kunna expandera sitt utbredningsområde till norra Europa där Culicoides obsoletus är den dominanta arten. De serotyper av bluetonguevirus som är endemiska i medelhavsområdet, BTV-1, 2, 4, 9 och 16, har ännu inte påvisats i norra Europa där BTV-8 orsakade utbrottet 2006-2008 (se artikel s 14). Vid en klimatförändring kan populationer av arterna C. imicola och C. obsoletus komma att överlappa och risken torde öka markant för spridning av medelhavsområdets serotyper till norra Europa och vice versa, även om en strikt kontroll av djurtransporter upprätthålls. African Horse Sickness Virus (AHSV) är närbesläktad med bluetonguevirus samt har samma temperaturbegränsningar. Viruset sprids framförallt med 10
ett varmare klimat gynnar vektorer Fåglar kan vara reservoarer för flera smittämnen, framförallt virus, utan att bli sjuka av dem. Då det finns stickmyggor som endast tar blodmål på fåglar kan smittämnen cirkulera i fågelpopulationer utan att vi märker det. Vissa arter av stickmyggor kan även ta blodmål på andra djur än fåglar och sprider därmed smittan från fåglar till andra djurslag. Ett aktuellt exempel är rapporter om fall av Eastern Equine Encephalitis virus på häst i USA. Viruset kan också drabba människa, inte sällan med dödlig utgång. Foto: Bengt Ekberg/SVA C. imicola. Sjukdomen har redan flera gånger nått södra Europa. Frågan infinner sig då om staffetteffekten kan orsaka en vidare spridning av AHSV med C. obsoletus till norra Europa i framtiden? FÅGLAR VIKTIGA BLODVÄRDAR FÖR MÅNGA BLODSUGANDE INSEKTER Arbovirus är en förkortning av engelskans arthropod-borne virus (arthropod = leddjur), och har ofta namn som kopplas till geografiska områden såsom West Nile Fever Virus, Rift Valley Fever Virus, Venezuelan Equine Encephalitis Virus och så vidare. Fåglar är viktiga blodvärdar för en rad olika blodsugande insekter samtidigt som de är reservoarer för många arboviroser utan att uppvisa några sjukdomssymtom. Vissa arter av stickmyggor är ornitofila och suger enbart blod på fåglar, medan andra arter suger på olika typer av djur, inklusive människa. Så länge virus cirkulerar mellan ornitofila stickmyggor och fåglar toleranta mot smittämnet är allt frid och fröjd. Men sker någon typ av förändring i denna miljö där nya förutsättningar för smittspridning skapas, till exempel introduktion av alternativa värdar kan detta få ödesdigra konsekvenser. Stickmyggarter som tar blodmål på olika typer av blodvärdar, så kallade bridge vectors, är betydelsefulla då dessa kan överföra smittämnen till en rad andra djurslag och människa. Sjukdomsutbrott av arbovirosen Eastern Equine Encephalitis (EEE) drabbar både hästar och människor på den amerikanska kontinenten, inte sällan med dödlig utgång. Allvarliga utbrott av sjukdomen har uppkommit då man har omvandlat orörda naturområden till rekreationsområden och öppnat upp för hästar samt ryttare som då blir smittade av bridge vectors. GNAGARE RESERVOARER FÖR FÄSTINGBURNA SMITTOR Gnagare är betydelsefulla reservoarer för fästingburna smittor samtidigt som de är viktiga blodvärdar för fästingars larv- och nymfstadier. På senare tid har rapporter inkommit att fästingar återfunnits i större utsträckning i landets norra 11
Observationer tyder på att utbredningsområdet och aktivitetsperioden för den allmänna fästingen, Ixodes ricinus, har utökats. Då denna fästing suger blod på flera olika djurslag är den en effektiv spridare av smittor som drabbar både djur och människor. Foto: Bengt Ekberg/SVA delar. I södra Sverige påbörjas fästingars aktivitet redan i april och upphör först i oktober-november. Denna förlängda aktivitetsperiod visar på fästingars direkta respons på temperaturstegringar. Som tidigare nämnt är det dock flera faktorers samverkan som avgör vektorburna smittors uppträdande och förekomst vid en klimatförändring. Exempelvis, om vegetationen skapar förutsättningar som påverkar reservoardjur negativt kan det ge upphov till fragmentering av befintliga populationer. Arter kan då föredra olika typer av habitat och därmed skiljas från varandra eller så kan populationer av en och samma art dela upp sig, om resurser är knappa i den nya miljö som skapas. Detta kan resultera i att smittan reduceras i gnagarpopulationen, dvs smittkällan. Vektorkompetens, förmågan att sprida smittämnen, kan variera mellan olika geografiska populationer av samma art. Därför kan mönstret med smittspridningen förändras om en ny population expanderar sitt utbredningsområde. Likväl kan kompetensen att sprida smittämnen öka om temperaturen stiger. Den bakomliggande orsaken kan bero på en kombination av att smittämnet förökar sig snabbare samt att vektorn biter oftare. Orsaken till att vissa vektorarter bara överför enstaka smittor medan andra arter kan sprida flera olika smittämnen är inte känt. Den asiatiska tigermyggan, Aedes albopictus, är en multikompetent vektor. Den har nyligen påvisats så långt norr ut i Europa som i Nederländerna. Myggan har dock upptäckts i pågående övervakningsprogram, bekämpats och utrotats utom i Italien där den har etablerat sig. Tigermyggan är en så kallad container-breeder med larvutveckling i tillfälliga vattensamlingar i dunkar, ihåliga träd, däck osv. Den utbredda handeln av begagnade bildäck världen över har därför gynnat den långväga spridningen av denna myggart. Alltför ofta ges en grovt förenklad bild av de mekanismer som styr sjukdomsspridning på grund av förväntad klimatförändring. Merparten av forskarsamhället inom problemområdet är eniga om att en klimatförändring kommer att påverka ekosystem samt hälsan hos djur och människor. Det är dock oklart vilken omfattning och vilka konsekvenser det får. Dessutom, kommer förändringarna att vara enbart negativa eller möjligen också positiva? ANGELÄGNA ÅTGÄRDER I Klimat- och sårbarhetsutredningens slutbetänkande (SOU 2007:60) skrivs att SVA i samverkan med andra institut bör följa utvecklingen av epidemiologin hos nya och kända infektioner till följd av klimatförändringen samt att med tvärvetenskaplig forskning belysa klimat- och ekosystemförändringars påverkan på smittspridning och de kunskapsluckor om klimatets betydelse inom vektorförekomst samt förekomst respektive utbredning i landet av vektorburna smittämnen. Sådan information kan fås genom att inventera och därmed fastställa förekomsten av potentiella vektorer för nya klimatrelaterade smittor. Dessutom bör en fortlöpande registrering ske av redan befintliga vektorers utbredningsområde och deras smittor som ökar på grund av ett förändrat klimat. Att studera om vektorers förmåga att sprida relevanta smittor på våra breddgrader överensstämmer med mönstren som uppvisas på sydligare breddgrader skulle tillgodose utredningens riktlinjer. Slutligen att studera och få kunskap rörande interaktioner mellan vektorer, smittoreservoarer och födovärdar i en av klimatet föränderlig miljö skulle bidra till att utveckla användbara modeller för riskanalys och hantering av nya och redan existerande smittskyddsproblem med vektorburna infektioner. SVA har redan pågående studier rörande klimatpåverkan på djursjukdomar där vektorer är inkluderade (se artikel s 14). Bland annat ingår SVA i EU-projekt, nationella projektsamarbeten och ett nordiskt samarbete där klimatets betydelse för bluetonguevektorers smittspridning skall model- 12
ett varmare klimat gynnar vektorer leras, fastställas och presenteras under nästa år. Förutsättningar för nätverksbyggen genom forskningssamarbete och informationsutbyte i syfte att öka kunskapen inom vektorekologi och veterinärmedicinsk entomologi är goda. Vi ser fram emot att etablera fler samarbeten med ytterligare institut utöver de som initierats hittills till stöd för SVA:s klimatkompetenscentrums verksamhet. Jan Chirico, forskare Statens veterinärmedicinska anstalt Främst när det gäller smittsamma sjukdomar hos djur Vår vision: friska djur trygga människor. SVA:s forskning har med tiden blivit allt viktigare och vårt mål är att stärka såväl vårt kunskapsläge som vår beredskap. Livsmedelssäkerhet är en prioriterad fråga, liksom zoonoser, det vill säga sjukdomar som kan spridas mellan djur och människa. Bakterier, virus och parasiter bryr sig inte om nationsgränser. Forskningen måste därmed också vara gränslös. SVA deltar i flera nätverk inom EU, samarbeten som stärker SVA i kampen mot smittsamma sjukdomar och ger tillgång till en större samlad specialistkompetens. OIE* har utsett SVA till internationellt referenslaboratorium för specialdiagnostik för virussjukdomar och SVA är EU:s referenslaboratorium för Campylobacter. Den nära kontakten med andra myndigheter, företag, veterinärer, bransch- och intresseorganisationer ger oss en mycket god överblick över djurhälsoläget. Det styr vår forskning och gör den aktuell och nära behoven på fältet. Forskningen inom SVA fokuserar på: friska djur för säkra livsmedel infektionssjukdomar hos sport- och sällskapsdjur ökad kunskap om hur smittämnen sprids bland vilda djur och i miljön *OIE, Office International des Epizooties, är den veterinära motsvarigheten till WHO, World Health Organization www.sva.se 13
Bluetongue en indikatorsjukdom Bluetongue tar tempen på klimatet Flera allvarliga epizootisjukdomar sprids via insekts- eller gnagarvektorer, dessa sjukdomar är speciellt känsliga för klimatförändringar som påverkar vektorernas habitat och beteendemönster och därigenom ger direkt effekt på sjukdomarnas utbredning och spridningsmönster. Höjd medeltemperatur kan också göra det möjligt för helt nya insektsarter att fungera som vektorer då insekternas förmåga till effektiv smittspridning ofta är kopplad just till temperaturen. Utbrottet av bluetongue i norra Europa 2006 till 2008 är ett utmärkt exempel på båda dessa fenomen.» Bluetongue orsakas av ett insektsburet orbivirus med 24 olika serotyper utan sinsemellan korsimmunitet. Sjukdomen betraktades till så sent som för drygt femtio år sedan som en exotisk sjukdom hos får i södra Afrika. Numera är den spridd bland såväl små som stora tama idisslare, vilda idisslare och dess predatorer, samt geografiskt utbredd över hela Afrika, Mellanöstern, Asien och därtill även i Europa så långt norrut som Sverige. De huvudsakliga vektorerna för bluetongue är arter av Culicoides spp., så kallade svidknott. Culicoidessläktet är artrikt med mer än 1 400 arter identifierade, endast ett fåtal av dessa är dock kompetenta vektorer. Culicoides imicola är globalt sett den absolut dominerande smittspridaren och endast närvaro av detta svidknott ses som en hög riskfaktor för spridning av bluetongue. Sjukdomen och dess symtom Klinisk sjukdom hos tamdjur är vanligast och allvarligast på får men även nötkreatur och getter kan insjukna med symtom av varierande grad. Bluetonguevirus av serotyp åtta (BTV-8) verkar orsaka mer symtom hos nötkreatur jämfört med övriga serotyper. Hos sjuka djur ses bland annat utbredda blödningar och svullnader i slemhinnor, främst i mun- och näshåla, följt av inflammatoriska förändringar och sekundärinfektioner. I enstaka fall svullnar djurets tunga kraftigt och kan på grund av cirkulatoriska skador mörkna vilket gett namn åt sjukdomen. Sjukdomen orsakar betydande produktionsförluster och stort lidande för drabbade djur. Både antikroppar och virus har isolerats från många arter av vilda djur, framför allt hjortdjur, men de visar oftast inga tecken på sjukdom. Vid en riktad övervakning av vilt och hägnat klövvilt i södra Sverige under jaktsäsongen 2008 provtogs 625 älgar, 98 rådjur och 32 kronhjortar utan att vare sig virus eller antikroppar kunde påvisas. Det har diskuterats om vilda idisslare fungerar som reservoar för virus som sedan via vektorerna smittar husdjuren och orsakar sjukdom. För de serotyper som framförallt drabbar får antas nötkreaturen spela en liknande roll. Bluetongue i Europa Sedan slutet av 1990-talet har bluetongue spridit sig norrut och fem olika serotyper (BTV-1, 2, 4, 9 och 16) har från 1998 förekommit endemiskt i Medelhavsregionen. Under 2006 påvisades i Holland BTV-8, en serotyp som aldrig tidigare påvisats norr om Sahara. BTV-8 spreds under året i Europa och innan årsskiftet hade sammanlagt över 1 600 fall påvisats i Holland, Belgien, Luxemburg, Tyskland och Frankrike trots att transportrestriktioner för mottagliga djur från infekterade områden infördes. Smittan övervintrade och tog ny fart sommaren 2007 med sammanlagt över 33 000 fall rapporterade under året. Då hade smittan också påvisats i Schweiz, Tjeckien, Storbritannien och Danmark. 14
Bluetongue en indikatorsjukdom Den 6 september 2008 påvisades för första gången någonsin närvaro av bluetonguevirus i Sverige i form av ett antikroppspositivt tankmjölksprov. Foto: Erika Chenais Under 2008 påvisades sedan smitta i form av antikroppar i tankmjölk även i södra Sverige. Vidare undersökningar och övervakningar visade en omfattande spriding av smittan inom landet. Smittade djur har dock haft låga koncentrationer av virus i blodet och endast ett fall med kliniska symtom har setts. En redan befintlig vaccinationsplan sjösattes då det första positiva provet hittades och denna liksom parallella kampanjer på kontinenten tycks ha varit effektiva då i skrivande stund inga fall av BTV-8 setts i Europa under 2009. Stigande medeltemperatur gynnar Vektorn Utbrott av bluetongue är starkt kopplat till närvaro av vuxna Culicoides spp. i aktiv reproduktionsfas och uppvisar i tempererade områden ett säsongsberoende förlopp med flest antal sjukdomsfall under sensommar och tidig höst, då antalet vektorer är som högst. En vektors kompetens beskrivs som förmågan att smittas av ett infektiöst agens (smittämne), behålla och uppföröka det och sedan överföra det till ett mottagligt värddjur. Vektorns kapacitet är antalet infektiva bett som den orsakar under sin livstid (två-fyra veckor för ett Culicoides-knott). Båda dessa egenskaper är starkt kopplade till klimatet. Med ökad dygnsmedeltemperatur ökar svidknottens vektorkompetens, och arter som vi inte trott kunnat sprida sjukdom kan uppträda som kompetenta vektorer. Detta beror bland annat på att vid ökad medeltemperatur förkortas virus replikationstid i vektorn och den kan alltså snabbare sprida smitta vidare. Vektorernas livslängd ökar också vid stigande medeltemperaturer. För Culicoides spp. är också fuktigheten av betydelse, generellt är hög fuktighet positivt för knotten men C. imicola ses inte i områden med en årsnederbörd över 1 000 mm då larverna som läggs på marken dränks och dör vid översvämningar. Övervintringsförmåga Ett fenomen som observerats under utbrottet av BTV-8 i norra Europa och som troligen också är korrelerat till klimatförändringar är bluetonguevirusets förmåga att övervintra. Vuxna Culicoides spp överlever normalt inte, till skillnad från ägg och larvstadierna, om dygnsmedeltemperaturen understiger 10-12 C. I delar av Europa med varmare klimat, till exempel i södra Spanien, har Culicoides spp. fångats i fällor inomhus även under vinterhalvåret men i Sverige ses flera månader utan vektoraktivitet såväl utom- som inomhus. Trots detta övervintrade alltså BTV-8 i norra Europa mellan 2006 och 2007 och även mellan 2007 och 2008. Flera hypoteser gällande hur detta kunde ske har ventilerats; via övervintrande, infekterade 15
Bluetongue en indikatorsjukdom Illustration: Helena Ohlsson /SVA Infektionscykel bluetonguevirus Oinfekterat vuxet svidknott biter värddjur som har virus cirkulerande i blodet. infekterat värddjur Virus uppförökas i värddjurets blod, efter tre dagar finns tillräckliga virusmängder för att infektera ett nytt svidknott. Virus replikerar i svidknottet under 14-21 dagar. Infekterat vuxet svidknott biter mottagligt värddjur. mottagligt värddjur vuxna svidknott, överföring av virus från svidknotten till dess ägg, förlängd infektion i värddjuren samt virusöverföring mellan mor och foster i (det vilda eller tama) värddjuret. Det senare har varit mycket omdiskuterat men har nu kunnat visas flera gånger, både i Sverige och i andra länder. Kalvar som fötts långt in i den vektorfria perioden har haft virus i blodet och moderdjuren har haft antikroppar mot bluetonguevirus men inte längre påvisbara mängder virus i blodet. Spridningsvägar/etablering Tills för inte mindre än två år sedan var den samlade expertisen tämligen enad om att bluetongue inte var något vi behövde oroa oss för i Sverige; C. imicola finns inte här och kan inte överleva eller ännu mindre replikera virus i vårt klimat om den skulle introduceras. Så vad hände? För att ett utbrott ska kunna inträffa måste givetvis smittämnet först introduceras. Detta kan för bluetonguevirus ske på fyra olika sätt: 1) via förflyttningar av djur eller djurprodukter (sperma, embryon), 2) genom att infekterade vektorer följer med till exempel djur, växter, flygplan eller fartyg, 3) genom att vektorerna aktivt flyger, eller slutligen 4) passiv transport av vektorer med luftströmmar. Virusintroduktion är dock inte tillräckligt för att skapa ett utbrott, virus måste också kunna etableras. Etablering av bluetonguevirus är beroende av antal och utbredning av mottagliga värddjur, duration och koncentration av bluetonguevirus i värddjuren, kapaciteten i den lokala vektorpopulationen samt medeltemperaturen. Sammanfattningsvis: ett tillräckligt stort antal svidknott måste bli infekterade genom att äta blodmål från värddjur med viruscirkulation i blodet och de måste sedan kunna överleva länge nog för att virus ska hinna replikeras i dem och bli överfört till ett nytt värddjur. Samtliga dessa faktorer uppfylldes uppenbarligen i norra Europa 2006-2008. luftströmmar från kontinenten trolig smittväg För svenskt utbrott För den tidigare spridningen av BTV-1, 2, 4, 9 och 16 till södra Europa är det sannolikt att smittan har introducerats genom att svidknott spridits med vinden från pågående utbrott i norra Afrika. Virus kan också ha introducerats genom importer av infekterade djur. Introduktionen av BTV-8 2006 är betydligt mera oklar, ingen gradvis norrgående spridning har skett utan virus har hoppat direkt från söder om Sahara till norra Europa. Vi tror oss dock veta hur introduktionen av BTV-8 till Sverige gick till. Det verkar som om svidknotten har introduceras på flera platser via passiv transport med luftströmmar från kontinenten. Den lokala spridningen tycks inte ha varit uttalad, i flertalet besättningar har endast enstaka djur smittats. Utbredningsområdet för C. imicola i Europa är väl studerat, 1997 gick den norra gränsen ungefär parallellt med Afrikas norra kust för att 2005 ha flyttats upp ända till norra delarna av Italien. Ett otvetydigt samband mellan stigande dygnsmedeltemperatur, ökad utbredning av C. imicola och tilltagande spridning av bluetongue i Europa kan ses. Om man därtill lägger till den ökade vektorkompetensen och -kapaciteten hos andra Culicoides spp. med stigande dygnsmedeltemperatur så kan vi nog räkna med fortsatt utbredning av bluetongue och andra sjukdomar spridda av insektsvektorer i framtiden. Erika Chenais, epidemiolog Statens veterinärmedicinska anstalt 16
utvecklingsländerna, som var 30,7 kg kött per person under 2006 (de fattigaste människorna konsumerar väldigt mycket mindre). Köttkonsumtionen i världen är mycket snedfördelad, vilket till stor del beror på människors ekonomi. En växande befolkning i främst utvecklingsländerna och en växande medelklass i världen innebär att efterfrågan på animaliska livsmedel förväntas fördubblas till 2050. För att inte öka djurhållningens negativa påverkan ytterligare från dagens redan höga nivå krävs därför att varje djurs miljöpåverkan halveras till 2050, eller att köttkonsumdjurhållningen orsakar stor miljöpåverkan Större insatser krävs för en hållbar djurhållning Djurhållning bidrar i hög utsträckning till uppvärmningen av jorden och även till många andra miljöproblem. Globalt förväntas efterfrågan på animaliska livsmedel att öka väsentligt, vilket innebär att djurhållningens negativa miljöpåverkan kommer bli ännu större framöver om vi inte lyckas utveckla djurhållningen mot en mer hållbar produktion.» FAO:s rapport från 2006 Livestock s Long Shadow beskriver djurhållningens miljöpåverkan som enorm och akut, men påpekar också att potentialen att minska denna påverkan är stor. I rapporten pekas djurhållningen ut som en av huvudorsakerna till de stora globala miljöproblemen och beräknas stå för 18 procent av växthusgasutsläppen som orsakas av människan. Idisslarna producerar genom sin matsmältning växthusgaser som de rapar upp och gödsel från husdjur innehåller ämnen som kan avgå till atmosfären som växthusgaser och ämnen som kan leda till t.ex. övergödning och försurning. Att hålla djur är också mycket resurskrävande eftersom produktionen kräver stora mängder vatten, mark och foder. För att ge plats åt odling av foder som sedan vidaretransposteras till bl.a. Sverige, skövlas skogen på många håll i världen som t.ex. för sojaodling i Sydamerika och för produktion av palmolja på Borneo. kraftigt ökad köttkonsumtion En viktig faktor som påverkar djurhållningens hållbarhet är människors konsumtionsvanor. I Sverige har köttkonsumtionen ökat kraftigt sedan 1950, och från 1990 till 2005 har konsumtionen ökat med hela 50 procent. I Sverige äter vi idag över 80 kg kött per person och år. Skillnaden är stor om vi jämför siffran med konsumtionen av kött i Kvinnan på bilden bor i utkanten av Ugandas huvudstad Kampala. Hon har tack vare sina kor kunnat försörja sina barn och kunnat ge dem utbildning. Djurhållning är en mycket viktig inkomstkälla för fattiga i världen, speciellt för kvinnor. Foto: Emma Selberg Nygren 17
djurhållningen orsakar stor miljöpåverkan För att inte öka djurhållningens negativa påverkan ytterligare från dagens redan höga nivå krävs att varje djurs miljöpåverkan halveras till 2050, eller att köttkonsumtionen minskar. Foto: Bengt Ekberg tionen minskar. För att dessutom minska djurhållningens negativa miljöpåverkan krävs ännu större åtgärder. Samtidigt som djurhållningen har en sådan kraftig påverkan på miljön är den en mycket viktig källa till protein och hushållsinkomst i världen. Speciellt i utvecklingsländerna är djurhållning ofta en viktig del av landets ekonomi. Ungefär en femtedel av jordens befolkning livnär sig på djurhållning och det är ofta den viktigaste inkomstkällan för mycket fattiga människor. Skilda åsikter om Ekologiskt respektive konventionellt Jordbruk Ekologiskt jordbruk anses av bland andra FNorganet FAO, EU och Svenska staten vara ett exempel på en produktionsform som strävar mot ett hållbart jordbruk. Det finns stor utvecklingspotential för att olika former av djurhållning ska bli långsiktigt hållbara, men ibland kan den diskussion som råder mellan företrädare för ekologiskt respektive konventionellt jordbruk verka blockerande för utvecklingen mot en verkligt uthållig produktion. Under sommaren och hösten har debatten om ekologiskt jordbruk varit het i media med forskare, politiker med flera som har vitt skilda åsikter om det ekologiska jordbrukets hållbarhet. Exempelvis har det omedelbara behovet av ökad livsmedelsproduktion i många utvecklingsländer ställts i motsats till ekologisk produktion. Ekologisk produktion har som mål att vara både miljö- och djurvänlig. Att uppnå detta är inte helt lätt, eftersom en åtgärd för att förbättra ett mål kan leda till en försämring av ett annat. Att till exempel ge grisar större ytor är positivt för grisarnas välfärd då de får större möjligheter att kunna utföra sina naturliga beteenden. Större ytor kan dock leda till mer utspridd gödsel och därmed mer ammoniakavgång som leder till försurning och övergödning. Ekologiska 18
djurhållningen orsakar stor miljöpåverkan grisar utfodras med foder utan syntetiska aminosyror, eftersom dessa är förbjudna inom ekologisk produktion. Visserligen anses fodret vara mer naturligt, men det ekologiska fodret har i stället ett högre proteininnehåll, som leder till mer kväve i gödseln och risk för högre ammoniakavgång. Genom att justera utfodringen och utformningen av grisarnas ytor kan avgången av miljö- och klimatfarliga gaser minskas, utan att den högre välfärden påverkas. Potentialen för en mer miljö- och djurvänlig produktion finns, men mer forskning behövs. Det är viktigt att komma ihåg att ekologiskt jordbruk fortfarande är under utveckling, och att den forskning som gjorts är mycket begränsad jämfört med inom det konventionella jordbruket, som utvecklats under mycket lång tid. svensk djurhållning långt ifrån hållbar I Sverige har vi en mycket god djurhälsa och våra djur är högproducerande internationellt sett. Den svenska djurhållningen är dock långt ifrån hållbar, och faktorer som klimatförändringen, livsmedelskriser och finanskriser m.m. kan komma att ändra förutsättningarna för att bedriva jordbruk. Sveriges riksdag har antagit 16 miljömål som är ekologiskt hållbara på lång sikt och som Sverige jobbar för att uppnå. Djurhållningen berörs av flera mål, men att nå de flesta av målen bedöms som osannolikt om inte större politiska och ekonomiska insatser görs. I skriften Lantbrukets djur i en föränderlig miljö (utgiven av SLU och SVA 2009) bedöms nedanstående områden vara extra viktiga att arbeta vidare med inom djurhållningen: friska djur utfodring avel foderodling stallgödselhantering djurhållningens koncentration och geografiska lokalisering fullständiga livscykelanalyser Forskning Vid sva bidrar till ATt minimera smittrisker i Kretslopp Av dessa områden arbetar SVA framförallt med friska djur och gödselhantering, främst i Sverige men även i begränsad omfattning i utvecklingsländer. Friska djur producerar mer produkter i förhållande till mängden foder och energi och ger därför en lägre miljöpåverkan. Behovet av rekryteringsdjur blir också lägre om djuren kan leva och producera längre tid. Att sluta de biologiska kretsloppen är en annan mycket viktig del i ett hållbart jordbruk. SVA:s forskning om smittspridning och hygienbehandling av biologiskt avfall såsom stallgödsel bidrar till att minimera smittorisker i samband med ett ökat kretslopp. Stallgödsel är en viktig resurs som har potential att utnyttjas i mycket högre utsträckning än den gör idag, som energi i biogasanläggningar och som näring på åkern. Om mer stallgödsel kan utnyttjas på ett säkert och effektivt sätt så minskar behovet av handelsgödsel, som idag har en mycket negativ miljöpåverkan. SVA har ett ansvar att uppfylla Jordbruksdepartementets vision Bruka utan att förbruka och vi avser att ytterligare stärka vårt arbete mot en hållbar utveckling för djurhållningen. En arbetsgrupp med representanter från olika enheter på SVA arbetar för att hållbarhetsperspektivet ska synliggöras och prioriteras i allt arbete på SVA. Emma Selberg Nygren, forskningsingenjör, Statens veterinärmedicinska anstalt 19