39 2 MIN MOR, MITT HÅR OMTANKE OCH KRITIK J ag var på besök hos mina föräldrar i Florida, vi satt vid middagsbordet och mittemot mig satt min mor. Hon undrade:»trivs du med att ha håret så där långt?«jag skrattade åt hennes fråga. (Hade hon ställt samma fråga för ett antal år sedan skulle jag blivit sårad eller arg.) Något förvånad undrade hon vad som var så roligt. Jag berättade att jag vid mina efterforskningar i samband med boken jag arbetade med hade stött på många exempel som handlade just om hur modern kritiserade dotterns frisyr.»jag kritiserade inte alls«, sade mamma. Hon verkade aningen sårad så jag lät ämnet falla. Men lite senare frågade jag henne:»mamma, vad tycker du om mitt hår?«utan att tveka svarade hon:»det är lite väl långt.«sheilas mor är på besök, och en morgon säger hon glatt:»jag tycker om när du har håret bakåtkammat. Det blir så snyggt då.«ingen kan påstå att det här inte låter som en komplimang, vilket det också skulle ha varit om Sheila verkligen hade haft håret bakåtkammat. Men just den här dagen hade hon låtit håret falla fritt framåt
40 DEN DÄR KAN DU VÄL INTE HA? med lite lugg. En komplimang för hur snyggt håret är när det är kammat på ett helt annat sätt antyder egentligen»jag tycker inte att håret är snyggt när du har det så där«. När Sheila sedan svarar:»kanhända, men nu har jag det så här«, framgår det tydligt att hon är irriterad.»vad är det nu då?«undrar modern, också irriterad.»varför är du så känslig?«de ord jag oftast hör när jag pratar med kvinnor om deras mödrar är»hon kritiserar mig alltid«. De ord jag oftast hör när jag pratar med kvinnor om deras vuxna döttrar är»jag vågar knappt säga något, hon tolkar allt som negativ kritik«. Kommentarerna är varandras motsatser. Döttrar och mödrar är överens om vilka de problemskapande ordväxlingarna är; de är däremot inte överens om vem som startade oenigheten eftersom de tolkar metabudskapen på olika sätt. Det dottern upplever som kritik, var från moderns sida menat som omtanke hon föreslog något i ett försök att vara behjälplig. Mestadels har dock båda rätt. Oavsett om Sheilas hår är snyggare eller inte när det är bakåtkammat tycker hennes mor att det är snyggast när Sheila har håret på det sättet. Men tänk om hon har rätt i det? Är det inte en mors privilegium, eller till och med hennes skyldighet, att se till att dottern så mycket som möjligt kommer till sin fördel? Vore det inte försumligt av en mor om hon inte använde sin rikare livserfarenhet för att hjälpa dottern till ett bättre liv, vilket i det här fallet handlar om utseendet? I förslaget eller erbjudandet om hjälp finns det i regel en kärna av äkta omtanke. Men ett förslag eller ett råd innehåller å andra sidan också ett budskap som förmedlar någon form av kritik. Trots allt är det ju så att en mor som tycker att dottern gör allting rätt inte ser någon anledning att försöka vara behjälplig med råd. Men när dessa råd och förslag ges lite väl ofta, kan dottern uppleva att modern ser henne som någon som aldrig duger vilket får henne att känna sig misslyckad. Metabudskapen som handlar om omtanke och kritik finns där samtidigt, båda uttalade med samma ord. Men var och en av deltagarna i dialogen ser bara det ena, så dottern upplever sig orättfärdigt kritiserad medan modern upplever sig orättfärdigt anklagad. När
41 irritationen stiger blir man enögd och ingen av dem ser situationen i sitt rätta perspektiv. Kritiken provocerar dottern till ett utbrott, och modern förstår ingenting eftersom hon inte alls avsåg att kritisera, än mindre såra. I stället känner sig modern sårad av det hon upplever som dotterns omotiverade attack. Vad tittar du på? Förtäckt kritik är inte den enda anledningen till varför många kvinnor störs av sina mödrars kommentarer om deras hår. Alla kommentarer som på något sätt berör utseendet även i berömmande ordalag kan verka sårande eftersom de kan antyda någon form av otillräcklig uppmärksamhet inför vad dottern ofta betraktar som något mycket viktigare i hennes liv. En kvinna berättade om ett tillfälle när hon såg fram emot hur stolt hennes mor skulle bli av att se sin dotter på TV i en av de större nyhetskanalerna i USA. Hon skymtade i närheten av presidenten i samband med hans undertecknande av ett lagförslag. Det är inte svårt att förstå varför moderns första kommentar gjorde henne ledsen:»du borde ha gått till frissan innan«. Den här dottern hade säkert velat låna den mening som en annan kvinna sade till sin mor:»tyvärr, men mitt intresse för frisyrer är förbrukat.«ämnet hår är enligt min erfarenhet ett av tre huvudsakliga områden inom vilka mödrar tenderar att kritisera sina döttrar. De andra två är kläder och vikt. (För vissa finns det ett fjärde, som dock är av en helt annan typ: hur döttrarna uppfostrar sina barn.) Här kommer ett exempel som handlar om område nummer två kläder. När min bok Du begriper ju ingenting gavs ut, reste jag runt i ett antal städer där jag framträdde i lokala TV-sändningar. Med hjälp av bekanta såg jag till att inslagen blev inspelade och när turnén var avslutad visade jag inspelningarna för mina föräldrar. Mamma tyckte naturligtvis att det var spännande att se sin dotter på TV, men samtidigt stördes hon kolossalt över att jag hade samma kläder på mig vid varje tillfälle. Hon blev inte lugnad av min förklaring att det endast var hon och pappa som såg samtliga sändningar. Efter detta
42 DEN DÄR KAN DU VÄL INTE HA? visste jag att om jag bar samma kläder vid olika TV-framträdanden så fick jag alltid höra det från min mor, och varierade jag min klädsel fick jag i stället beröm. Min mor stördes av mitt ointresse för kläder, och jag stördes av att hon brydde sig mer om vad jag hade på mig än om vad jag sade. Min mors fixering vid min klädsel i samband med TV-framträdanden var begränsad till ett specifikt sammanhang, men bekymmer som rör det tredje stora området vikten kan uppträda i mer eller mindre vilket sammanhang som helst. Jag ska berätta om en av de mer extrema händelserna jag har stött på. Jenny var en av många som berättade att bantning var ett av de ständigt aktuella ämnena inom familjen. När hon befann sig på sjukhus för att föda sitt första barn fick hon besök av sin mor, som naturligtvis råkade dyka upp precis när Jenny skulle få äta fast föda för första gången på tre dagar. När Jenny förde smörgåsen mot munnen stod modern i dörröppningen och sade:»jag borde verkligen rycka undan den där mackan från din mun.«man kan förmoda att moderns kommentar var spontan och helt oförberedd, men det hade inte varit för mycket begärt att hon visat lite större intresse för Jennys förlossning än för vad hon åt. Många kvinnor nämner kommentarer som gäller deras kläder och vikt när de berättar om sina mödrars kritik, men de som framstår som oftast återkommande är, märkligt nog, de som handlar om håret. En hårhistoria När en mor kritiserar dotterns frisyr eller något annat som rör utseendet kanske hon uttrycker i ord det som andra observerar men inte säger något om. Man går ju knappast fram till en helt främmande person och säger:»jag ser att du inte tvättade håret i morse. Du skulle ha varit mycket snyggare om du hade gjort det.«men mödrar och senare vuxna döttrar tycker sig ha rätt till, eller till och med skyldighet, att klä den typen av observationer i ord. Men varför handlar kritik (och även komplimanger) så ofta om håret? Två tänkbara förklaringar kunde anas i det en kvinna berät-
43 tade för mig angående moderns benägenhet att kritisera hennes hår.»mamma påstår att långt utsläppt hår ger ett oseriöst intryck«, berättade Meghan.»Vad jag inte får ihop är att jag så ofta får komplimanger för mitt hår. Alla verkar tycka att det är vackert, inte minst min man. Faktum är«, tillade hon och började komma igång,»att min mamma avskyr sitt eget hår. I tid och otid står hon framför spegeln och försöker platta till det eller fluffa upp det, dra det framåt mot ansiktet eller bort från ansiktet.«platta till det, fluffa upp det, dra det framåt eller bort från ansiktet Meghans iakttagelser belyser ett välbekant och knepigt dilemma: de otaliga alternativ som alla flickor och kvinnor tvingas ta hänsyn till när det gäller håret och frisyren. Det finns så många valmöjligheter att vad vi än väljer är det garanterat ändå inte det mest optimala. Detta förklarar också varför så många kvinnor har svårt att hitta en frisyr som de känner sig bekväm med och varför redan en fundering på att gå till frissan kan framkalla såväl oro som optimism. Jag satt och funderade över detta ombord på en buss som förde flygresenärerna från ankomstterminalen till huvudterminalen. Jag betraktade kvinnorna i bussen och där fanns inte en enda som i mitt tycke hade håret på ett sätt som gjorde att hon kom till sin rätt. Var och en av dem skulle ha varit snyggare om de hade haft en annan frisyr, tänkte jag. Naturligtvis sade jag ingenting till dem, vilket däremot deras mödrar kanske skulle ha gjort. Jag studerade sedan de manliga passagerarna. Samtliga hade svårdefinierade frisyrer av vilka ingen framstod som annat än optimal. (Gör gärna det här experimentet själv någonstans där det finns många människor samlade, kanske i en buss, på en restaurant eller en stormarknad.) Pojkar och män kan välja en udda frisyr om de så önskar. De kan låta håret växa ned till axlarna, samla det bakåt i en hästsvans, låta det hänga fritt rakt nedåt och okammat, eller raka av det helt. Om de väljer något av det här finns det självklart en möjlighet att någon, om inte annat deras egen mor, tycker att det hade varit bättre om de haft håret på något annat sätt. Men de flesta män väljer en mer eller mindre neutral frisyr som inte drar till sig någon uppmärksamhet alls, vilket var fallet med alla dem som satt i bussen jag åkte med.
44 DEN DÄR KAN DU VÄL INTE HA? Detta är en lyx som inte är förunnad flickor och kvinnor, och också anledningen till att det är så sannolikt att vad vi än gör med vårt hår så finns det alltid andra kanske våra mödrar och så småningom våra vuxna döttrar som tycker att något annat vore snyggare. Andemeningen i det Meghan berättade om hur modern avskydde sitt eget hår kunde tolkas som:»hon är inte direkt den som ska uttala sig om hur andra ska ha sitt hår.«men bilden av hur Meghans mamma står framför spegeln och kämpar med håret belyser ett annat skäl till varför många mödrar har en benägenhet att kritisera sina döttrars frisyrer: Den granskande blick med vilken de studerar sig själva överför de sedan till döttrarna. Att Meghans mamma betraktar dotterns ansikte på samma sätt som när hon ser sig själv i spegeln antyder att hon ser dottern som en spegelbild av sig själv. Det här förklarar både varför många mödrar har synpunkter på döttrarnas utseende och varför många döttrar önskar att de slapp dessa synpunkter. Känslan av att våra mödrar ser oss som spegelbilder av sig själva går stick i stäv med vårt behov av att bli sedda som dem vi är. Och på samma gång känns det som att våra mödrars fingranskning blir en bekräftelse på våra värsta farhågor: Vi kommer aldrig att duga. En mors öga är som ett förstoringsglas Under en kort period blev min mor mer eller mindre fixerad vid en detalj som gällde mitt utseende. Det hela började när jag visade henne ett fotografi av mig själv, ett porträtt taget på nära håll. Hon granskade fotot med irriterande intensitet.»titta här!«utbrast hon.»det här ögat är mindre.«sedan vände hon sig mot mig för en indiskret studie av mina ögon.»jo, det är det«, sammanfattade hon med bekymrad min.»det vänstra är mindre. Du borde gå till en läkare, det kan betyda att du har fel på sköldkörteln.«jag tittade på fotot igen, varpå jag också kunde se det. Det var samma ansikte som tidigare, men nu var det mitt vänstra öga som ofelbart drog till sig uppmärksamheten. När jag i fortsättningen tittade mig i spegeln, åtminstone under en tid, upplevde jag att det vänstra ögat befann sig i mitten av ansik-
45 tet. Och varje gång jag hälsade på hos min mor under den här perioden tog hon tag i min haka för att genomföra sin obligatoriska studie:»ja, det där ögat är verkligen mindre. Har du varit till någon läkare ännu?«hur i hela världen hade jag kunnat missa den här skavanken under alla dessa år? Eller var det verkligen något nytt, ett symptom på någon sjukdom? Jag konsulterade emellertid min läkare som leende försäkrade att det inte var något fel på vare sig min sköldkörtel eller mitt öga, och den uppmärksamhet som detta öga fick ebbade så småningom ut. Mitt vänstra öga är dock fortfarande mindre men med tiden har det hela reducerats till en betydelselös bagatell. Först när min mor hakade upp sig på det blev det ett problem. Ett problem som tog form och blev viktigt eftersom det blev föremål för hennes uppmärksamhet. En mors granskande blick är ungefär som ett förstoringsglas som placeras mellan solens strålar och något lättantändligt material. Den förstorar det som inte är perfekt och brännmärker dotterns sårbara längtan efter bekräftelse. Resultatet blir att det tar eld. I fallet med mitt vänstra öga var min mors reaktion överdriven och helt omotiverad. Det tyckte jag verkligen. Men det jag uppfattade som kritik av mitt utseende är jag nu säker på var en uppriktig oro för min hälsa. Trots allt är det möjligt att jag fast kanske inte i just det här fallet kunde ha burit på en sjukdom vars symptom var så subtila att endast min mors uppmärksamma blick kunde ha avslöjat den. När jag försöker se detta ur hennes synvinkel kommer jag ihåg en tid när det var jag som höll i förstoringsglaset och min mor var den som blev föremål för undersökningen. Många döttrar, särskilt när de nått tonåren, utsätter sina mödrar för en fullkomligt skoningslös granskning.»min dotter verkar inte gilla mig alltför mycket«, konstaterar tonåringens mor sorgset.»hon tycker jag är ful och fet och korkad.«jag kan tycka synd om denna mor, men hennes kommentar får mig också att känna mig skyldig eftersom den påminner mig om min egen attityd gentemot min mor när jag var i tonåren. Tursamt nog för oss bägge, levde hon tillräckligt länge för att hinna vända på steken.