Bete i ekologisk mjölkproduktion

Rapport nr 7042-P 2004-11-15 Bete i ekologisk mjölkproduktion en intervjuundersökning sommaren 2004 Katarina Häll-Larsson och Christian Swensson Svensk Mjölk Forskning Telefon 0771-191900. E-post fornamn.efternamn@svenskmjolk.se

Betesdrift i ekologisk mjölkproduktion Förord... 3 Litteraturgenomgång... 3 Växtodling... 4 Kväveförsörjningen av betesmarker i ekologisk produktion... 4 Kompost till bete... 4 Faktorer som kan förbättra kväveutnyttjandet hos betande djur... 5 Skötsel av bete... 6 Drivningsgångar... 6 Vattenförsörjning... 7 Olika typer av betessystem... 7 Tillskottsutfodring av korna på bete... 9 Begränsning av tiden för betande... 10 Olika kategorier av djur på betet... 10 Sammanställning av intervjusvar från ekologiska mjölkproducenter... 11 Bete... 11 Drivningsgångar... 11 Vattenförsörjning... 11 Utevistelse... 12 Beteskvalitet... 12 Växtodling... 12 Utfodring... 13 Mjölkproduktion... 13 Hälsa... 13 Regler... 14 Övrigt... 14 Sammanställning av intervjusvar från rådgivare som arbetar med ekologiska mjölkbesättningar... 14 Betesskötsel... 14 Betesdrift... 15 Vattenförsörjning... 15 Tillskottsutfodring... 15 Mjölkproduktion... 16 Hälsa... 16 Ekonomi... 16 Regler... 16 Övrigt... 16 Diskussion... 17 Slutsatser från lantbrukare och rådgivare... 18 Förslag på förbättringar inom rådgivningen... 18 Referenser... 20

Förord Kornas näringsförsörjning från bete har en mycket större betydelse i ekologisk mjölkproduktion jämfört med konventionell mjölkproduktion. Detta är bakgrunden till ett betesprojekt som har finansierats av jordbruksverket under år 2004. Föreliggande rapport är uppdelad i två huvudavsnitt, dels en litteraturdel, dels en redovisning av en betesinventering genomförd under sommaren 2004. Litteraturgenomgången är utförd av undertecknad och Katarina Häll-Larsson, betesinventeringen är genomförd av agronom Katarina Häll-Larsson. 2004-11-15 Christian Swensson Svensk Mjölk Forskning, Lund Litteraturgenomgång Bilden av ekologisk mjölkproduktion är en ko på bete (Rosati & Aumaitre, 2004). Trots detta har kanske inte forskningen om ekologisk produktion i allmänhet och forskningen om ekologisk mjölkproduktion speciellt varit inriktad på betesfrågor. Det kan ha flera förklaringar, antingen anses problematiken vara minst lika relevant för konventionella mjölkproducenter och därmed behöver inte frågan belysas ur ett ekologiskt perspektiv eller problematiken vara svår att utreda eller forska om beroende på att det både omfattar aspekter på husdjur och växtodling och dessutom är starkt beroende av både skötselfrågor och väderleken. För Sverige gäller enligt djurskyddsförordningen 10 (1988) ska mjölkkor gå på bete under sommaren. Mjölkkorna ska hållas på bete 2-4 månader i sträck. Den kortare tiden, 2 månader, gäller för norra Sverige (Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) och 4 månader för södra Sverige (Skåne, Blekinge och Hallands län) medan 3 månader gäller för länen belägna däremellan. Enligt KRAV gäller absolut krav på betesgång vilket medför att gårdar med betesdispens därför inte kan bli godkända av KRAV. Dessutom gäller att hälften av grovfoderkonsumtionen räknat i torrsubstans (ts), måste utgöras av bete under betessäsongen. Vidare lyder KRAV: s regler att för idisslare ska betet utgöra minst hälften av det dagliga ts- intaget. För mjölkkor och ungtjurar kan en lägre andel tillåtas under delar av perioden, men betet ska dock utgöra minst hälften av grovfoderintaget (www.krav.se, 2004-06-08). EU kräver att från och med 1 juli, 2000 skall gårdar med ekologisk mjölkproduktion ha korna i lösdrift. Sverige har begärt uppskov till 2010 vilket innebär att ekologiska kor till dess får vara uppbundna men de måste få regelbunden motion (Åkerlind et.al., 2000). Troligen har skillnaden i användandet av betet mellan konventionella och ekologiska mjölkproducenter ökat under senare år. Många konventionella mjölkproducenter, speciellt stora mjölkkobesättningar, ser betet endast som ett motionsbete och det är betestvånget som orsaken till att korna är på bete. Flera mjölkkobesättningar har också en mycket hög djurbeläggning på betet, beläggningsgrader på 20-57 kor/ha finns redovisade (Åkerlind et al., 2000). Denna utvecklingen i betesanvändande mellan konventionella och ekologiska mjölkkogårdar kommer troligen att medföra att det är de ekologiska mjölkgårdarna som kommer att vara spjutspetsen i utvecklingen av betesutnyttjande. Trenden i Sverige är det blir

fler och fler ekologiska mjölkkobesättningar med besättningsstorlekar med mer än 100 kor, dvs det som normalt brukar kallas stora mjölkkobesättningar. Nämnas kan att i Danmark har de ekologiska mjölkkobesättningarna fler kor än de konventionella mjölkkobesättningarna (von Borell & Sörensen, 2004). Växtodling Kväve har en nyckelroll för de odlade växternas näringsförsörjning och anses vara den faktor som starkast begränsar växternas tillväxt. Baljväxter utgör undantag från denna regel då de har förmågan att genom symbios med bl.a. arter av släktet Rhizobium kan fixera kväve från luftens kväveförråd. Eftersom det inte är tillåtet att tillföra konstgödsel till ekologiska vallar är användning av baljväxter av intresse för den ekologiske odlaren. Några arter som är intressanta för perenna vallbestånd är lusern, röd-, vit- och alsikeklöver (Frankow- Lindberg, 1990). Strävar man efter en varaktig och produktiv betesvall, bör man välja arter som tål tramp och intensivt bete och som breder ut sig. Vitklöver är lämplig att ha med i betesvallar då den ger en god och uthållig produktion under förutsättning att vattentillgången är tillräcklig. Rödklöver har sämre uthållighet vilket gör att den lämpar sig mer för kortvariga betesvallar. De gräsarter som tillsammans med vitklöver är vanliga i fröblandningar är ängsgröe och ängssvingel. Ängssvingeln ger en hög produktion framförallt under de första vallåren men minskar därefter i omfattning medan andelen ängsgröe däremot ökar med tiden och dominerar i äldre betesvallar. Dessa gräsarter kompletteras i de flesta fröblandningar med timotej och engelskt rajgräs men även rödsvingel vilken är en torktålig art brukar passa i betesvallen (Belotti, 1990). Kväveförsörjningen av betesmarker i ekologisk produktion Betesväxternas kväveförsörjning beror dels baljväxternas kvävefixering dels på kväveinnehållet från gödsel från de betande djuren. Dessutom bör atmosfäriskt nedfall av kväve bidra till växternas kväveförsörjning. Enligt Ledgard (2001) är den teoretiskt potentiella möjligheten för kvävefixering hos baljväxter cirka 200-400 kg N/ha. I praktiken är dock nivåerna betydligt lägre enligt samma författare, ungefär 20-200 kg N/ha. Kvävefixeringen i permanenta betesmarker med klöver/gräs i de temperade regionerna anges i genomsnitt till 80-100 kg N/ha. I en norsk studie av en ekologisk mjölkgård- Frydenhaug - anges den genomsnittliga kvävefixeringen av baljväxter till 75 kg N/ha (Steinshamn et al., 2004). Den totala kvävefixeringen i vallar som är upp till åtta år gamla uppmättes till 123 kg N/ha första året, 162 kg N/ha andra året och det åttonde året till 101 kg N/ha (Eriksen et al., 2004) Ett problem med betesmarker med gräs och baljväxter är att vid god tillgång på kväve kommer gräsen att ha en konkurrens fördel jämfört med baljväxterna. Baljväxterna kräver mer energi för att upprätthålla kvävefixeringen. Kompost till bete I ett finländskt betesförsök tillfördes 25 tom komposterad gödsel till beten som bestod av gräs och baljväxter och man konstaterade att gödslingen inte förändrade den botaniska sammansättningen, ökade betstillgången och man något högre ogräs förekomst på gödslade betena (Kuusela et al., 2004).

Faktorer som kan förbättra kväveutnyttjandet hos betande djur Ett problem med baljväxter är att i förhållande till näringsbehovet hos mjölkkor har baljväxterna i allmänhet för högt innehåll av råprotein. Det är alltså önskvärt att ha betesvallar med en lagom blandning av baljväxter och gräs för att få rätt förhållande mellan protein och energi i fodret. Dessutom bedrivs det forskning som syftar till att modifiera baljväxtproteinet så att det lättare tas upp i nötkreaturens tunntarm (Ledgard, 2001). En bättre balans mellan protein och energi kommer också att medföra att kvävedelen i gödseln återfinns i den fasta delen istället för urinen vilket minskar kväveförlusterna. Kväveeffektiviteten är betydligt högre i system baserad på enbart baljväxtfixering jämfört med intensivare system som framgår av tabell 1. Tabell 1. Jämförelse av kväveförluster från intensiv mjölkproduktion på Nya Zeeland (Modifierad från Ledgard, 2001). Kväve från kvävefixering Kväve från mineralgödsel Beläggningsgrad, kor/ha 3,3 4,4 % klöver på bete 15 5 Kväve in, kg N/ha och år Baljväxtfixering 160 40 Atmosfäriskt nedfall 5 5 Mineralgödsel 0 410 Inköpt foder 0 41 Kväve ut, kg N/ha och år Mjölk + kött 78 114 Gödsling på gångar och i byggnader 53 77 Denitrifikation 5 25 Ammoniakavgång 15 68 Utlakning 15 130 Immobilisering av mineralgödsel 70 Kväve balans -16 12 Kväveeffektivitet, % 47 23 Vad påverkar beteskonsumtionen? I figuren nedan visas en del faktorer som påverkar beteskonsumtionen (Skovbo Nilsson, 1998). Dessutom kommer ytterligare ett antal faktorer påverka konsumtionen som (Kristensen et al., 2003); Botaniska som sorter och arter, blad eller stänglar, smaken och gräshöjd och grästäthet Skötselfaktorer som areal och eventuellt tillskottsfoder Klimat och säsong

Antal tuggor per timme * Tugg storlek, kg ts per tugga Kg ts upptag per timme * Betestid, timmar per dag Beteskonsumtion, kg ts per dag Figur 1. Beteskonsumtion (efter Skovbo Nilsson, 1998) Det gäller att hitta en balans mellan kornas förmåga till beteskonsumtion och produktionen på bete. Under nordiska förhållanden med höga kostnader per ko är det viktigaste målet hög produktion per ko (Kristensen et al., 2003). En faktor som man kanske inte tar hänsyn vid beräkning av kornas näringsbehov är att betandet kommer att öka underhållsbehovet av energi. Enligt NRC (2001) kan ett bete med mycket backar öka underhållsbehovet med upp till 50%. I NRC-exemplet räknar man med att backen är 50m hög och att korna går upp för den 4 gånger per dag och mjölkningsanläggningen är belägen 500 meter från betet. Skötsel av bete Det är viktigt att betesvallen sköts väl för att få en hög produktion. Detta kan uppnås genom en väl anpassad betesdrift vilket innebär en god anpassning av både tidpunkt och betestryck. Ett för lågt betestryck och för långa avbetningsintervall kan leda till ogräsproblem. Under torkperioder då betestillväxten är låg kan i stället ett för hårt betestryck och för korta viloperioder möjliggöra tillväxt av ogräs (Pehrson, 2001). För att få en hög och stabil beteskonsumtion ska avbetningen ske i takt med vallens tillväxt. Samtidigt ska man undvika en alltför tvär foderövergång vilket innebär att betet inte får ha vuxit för mycket vid betessläppningen utan bör då vara max 10 cm högt (Belotti, 1990). Putsning av betesvallen är också det ett viktigt verktyg för att förhindra uppkomst av ogräs men även för att bli av med förvuxet bete som har låg smaklighet och dåligt näringsvärde. Genom att putsa ger man betesväxterna en chans att öka skott- och bladbildning och betet blir tätare, mer produktivt och tramptåligare. Tillväxten av ogräs, t ex skräppor, brännässlor, fräkenväxter och rölleka, förhindras genom putsning då de slås av och inte fröar av sig och sprids vidare. Det är viktigt att putsningen görs tidigt, senast efter andra avbetningsomgången och vid en stubbhöjd på ungefär 5-6 cm, för att möjliggöra en bra betesproduktion under resten av säsongen (Pehrson, 2001) Drivningsgångar På de gångar djuren passerar på väg till och från mjölkningen, är belastningen hög under betessäsongen. Drivningsvägen bör planeras beträffande placering och underlag. Man bör om möjligt undvika att placera gången där det är sankt. Vilken typ av beläggning som är lämplig på drivningsgången bestäms utifrån underlaget. På jordar där alven består av grus eller morän

räcker det med att ta bort matjorden och vid behov grusa upp medan det på lerjord och andra finkorniga jordar läggs ett lager makadam under gruset. När gödselinblandningen i gruset blivit stor bör översta gruslagret bytas ut. Man kan även ha helt hårdgjorda drivningsgångar vilket dock är ovanligt i Sverige men förekommer oftare i utlandet, framförallt i länder med riklig nederbörd. Drivningsgångens bredd varierar beroende på besättningsstorleken men den måste vara minst två meter om elstängsel används (Svensk Mjölk, 2003). Vattenförsörjning Tillgången på vatten i tillräcklig mängd och av god kvalitet är av stor vikt för att betesdjuren inte ska drabbas av hälsostörningar och försämrad produktion. Mjölkkor på bete har ett vattenbehov av upp till 100 liter per ko och dag. Vattenbehovet varierar med vattenhalten i fodret, väderleken och med djurens egen storlek och produktion. Enligt lag ska djuren ha vatten minst två gånger per dygn men det rekommenderas att de om möjligt alltid bör ha fri tillgång. Idisslare är särskilt känsliga för dålig vattenkvalitet vilket gäller såväl dålig hygienisk kvalitet om föroreningar med t.ex. olika metaller. Detta beror på att mikroorganismerna som idisslarna har i sina förmagar lätt störs av dåligt vatten. Idisslare saknar även, till skillnad mot enkelmagade djur, desinficerande magsaft med lågt ph-värde i sina förmagar. Det finns inga speciella krav på dricksvattnets hygieniska kvalitet för djur utan man använder samma riktvärden som för människa (Jordbruksverket, 2001). De flesta naturliga vattendrag håller inte tillräcklig hygienisk kvalitet vilket innebär att djuren bör hindras från att dricka sådant vatten genom att hägna in det. Vattenförsörjningen bör tekniskt utformas så att inte enbart kraven på kvantitet och kvalitet uppfylls, utan även passa djurens naturliga sätt att dricka. Nötkreatur föredrar en öppen vattenyta och de kan dricka 15-20 liter per minut, och deras flockbeteende medför att hela flocken gärna vill dricka samtidigt. Vattenkoppar är bra ur hygienisk synvinkel, men ofta kan flödet vara för dåligt. Detta måste vara minst 6 liter per minut för att djuren inte ska tröttna på att dricka eller bli undanträngda innan deras behov är täckt. Fem kor per vattenkopp är ett bra riktmärke. I kar dricker korna snabbare sig otörstiga men det finns risk för att den hygieniska kvaliteten är sämre vilket ställer höga krav på skötseln. Karen måste rengöras minst en gång per vecka och det kan vara en god idé att ha flera små kar vilket ger en högre omsättning av vattnet och minskar därmed risken för att vattnet ska stå och försämras (Svensk Mjölk, 2003). Olika typer av betessystem De flesta beteshandböcker" skiljer på principiell tre olika system av beten för djur eller nötkreatur (Betesbok för nötkreatur, 1991; Bete och betesdjur, 2001) Kontinuerligt bete Rotationsbete Stripbetning För att på ett effektivt sätt utnyttja betesarealen och djurens produktionsförmåga är det viktigt att betesdriften planeras. I Sverige är det vanligt med rotationsbete vilket innebär att man har ett bestämt antal fållor som korna roterar emellan. Det är viktigt att inte avdela för stor areal i början av sommaren för om djuren inte hinner beta i samma takt som gräset växer, sjunker betets kvalitet ganska snabbt. Under första delen av sommaren då betets tillväxttakt är som högst är en beläggning av 4-6 kor/ha lämplig medan det på sensommaren då betestillväxten avtar, bör vara en lägre beläggningsgrad av ca 2-4 kor/ha. (Svensk Mjölk, 2003).

Ett annat betessystem som tillämpas ibland är s.k. stripbete vilket innebär att man genom att flytta stängslet inom en fålla med någon eller några dagars mellanrum, ger djuren tillgång till nytt och rent bete. Detta system ger ett högt betesutnyttjande men är samtidigt arbetskrävande vilket innebär att det är viktigt med lätt flyttbara stängsel och anordningar för vatten och mineralfoder för att underlätta arbetet. Till detta kommer rastbete med hög beläggningsgrad och ett lågt näringsintag från betet (Carlsson, 1991). Ett kontinuerligt bete - storfålla - kommer att medföra en mycket tät betesmatta med ungefär 40 000 skott per m 2. Rotationsbete med en längre vilotid ger en öppen gräsyta med cirka 10-15 000 skott per m 2 (Kristensen et al., 2001). I praktiken förekommer en mängd varianter på de olika betessystemen. Svensk betesrådgivning har ofta varit inriktad på att utveckla rotationsbetet. Det innebär en intensiv betesdrift med många fållor och framförallt god skötsel. I tabellerna 2 och 3 beskrivs ett exempel på rotationsbete för 40 mjölkkor hämtat från "Betesbok för nötkreatur" (1991). För att rotationsbetessystem skall fungera gäller det att vara uppmärksam vad som händer på betet och vara flexibel om betestillväxten förändras. Tabell 2. Rekommendationer för rotationsbete på ett bra åkermarksbete (Efter Carlsson, 1991) Avbetningsomgång Önskvärd rotation, Kor/hektar Dagar cirka 1-2 14 4-6 3-4 21 3-4 5-6 28 2-3 Tabell 3. Exempel på planering av rotationsbete, antal mjölkkor 40 st. (Efter Carlsson, 1991) Fålla Areal Betesomgång, dagar per fålla nr Ha 1 1 2 3 4 5 6 1 1 2 2 2 2 2 3 2 1 2 2 2 2 2 3 3 1 2 2 2 2 2 3 4 1 2 2 2 2 2 3 5 1 2 2 2 2 2 3 6 1 2 2 2 2 2 3 7 1 2 2 2 2 3 3 8 1 Skörd av ensilage 3 2 3 3 9 1 Skörd av ensilage 3 2 3 2 Återväxt 1 1,5 3 3 3 Återväxt 2 1,5 3 3 3 Återväxt 3 1,5 3 3 3 Rotation, 14 14 20 27 30 33 dagar: Antal kor: 40 40 40 40 40 40 Areal, ha 7 7 9 13,5 13,5 13,5 Antal kor/ha 5,7 5,7 4,4 3 3 3 I Danmark har man utvecklat en betesmodell som kallas "reguleret storfold". Reguleret storfold innebär at fållans storlek regleras efter kornas behov. Ambitionen är att höjden på betesväxterna skall vara ungefär 6-8 cm och korna kan vistats i samma fålla hela säsongen, alternativt roterar man mellan 2-4 fållor med en kort uppehålls tid i varje fålla. Denna beteshöjd innebär en betesproduktion på cirka 100-500 kg ts per hektar. Enligt Kristensen et

al.(2003) är fördelen med "reguleret storfold" att det är mindre arbete med stängsling och att korna är lugnare då de vistas på en större yta. Nackdelen är att torkkänsligheten anses vara större och att det kan var svårt att "styra" systemet då det är svårt att veta om betestillväxten är på väg upp eller ned. Även detta system innebär att det måste skötas noggrant för att fungera. Framförallt inriktas skötseln på att hålla betesväxterna på en lagom nivå och att andelen buskgräs inte blir för stor. Buskgräs kan översättas med ratade ogräs som skräppa eller brännässlor. Av bilaga 1 framgår hur skötseln av reguleret storfold skall gå till. Regn, temperatur och solinstrålningen kommer att påverka betestillväxten och för mycket eller för lite av dessa faktorer innebär att betet måste regleras. Optimal temperatur anses vara 16-22 grader och solen får inte vara för stark, ej heller är det bra med för mycket gråväder (www.landscentret.dk, 2004). Vilket betessystem är bäst? I ett försök utfört i England, Wye Dairy Research Unit, testade man hypotesen att rotationsbete skulle kunna näringsförsörja kor högavkastande kor mer än kontinuerligt betande (Pulido & Leaver, 2003). Försöksuppläggningen var följande; Betessystem; rotationsbete eller kontinuerligt bete Mjölkavkastning i början av försöket; 32,5 kg eller 20,3 kg Beteshöjd; 5-7 cm eller 7-9cm (residualhöjden för rotationsbete) Koncentrat giva: 0 eller 6 kg. Försöket omfattade totalt 48 Holsteinkor. Man fann ingen effekt av betessystem, beteshöjd eller koncentrat giva på vare sig låg eller högavkastande kor. Det uppmättes en högre beteskonsumtion, en längre betestid och även en längre tid till idisslande på det kontinuerliga betet. Hypotesen förkastades och författarna menade att resultatet understöddes av tidigare försök. I ett finländskt försök jämfördes fållbetning med stripbetning (Kuusela & Khalili, 2002). Dessutom jämfördes två olika nivåer av betestillgång, 18 och 24 kg ts per ko vid stripbetning på mjölkavkastningen per hektar. Man kunde inte påvisa någon effekt på kornas mjölkavkastning i de två olika experimenten. Kornas avkastning var omkring 20 kg mjölk. Stripbetning innebar jämfört med fållbetning att betesarealen kunde minskas med 26% och att mjölkavkastningen per hektar ökade med 36%. I detta hänseende var stripbetning överlägset. Vid låg betestillgång i experiment 2 åt korna noggrannare dvs bete var kraftigare avgnagt vilket innebär att betesarealen måste ökas för att klara betestillgången. Författarna menar att under finländska förhållanden får inte beteshöjden understiga 10-12 cm för klöver/gräsbeten i ekologisk produktion, annars kommer betet inte kunna återhämta sig. I ett svenskt försök med stutar på extensivt bete konstatera Spörndly et al. (2000) att beteshöjden bör vara omkring 6-10 cm vid kontinuerligt bete för att hålla stutarnas tillväxt på en optimal nivå. Tillskottsutfodring av korna på bete Tillskottsfoder kommer att påverka beteskonsumtionen. För kraftfoder gäller att substitutionseffekten cirka 0,4 0,7 kg ts minskad beteskonsumtion för varje kg kraftfoder. För grovfoder anges substitutionseffekten till omkring 1 kg ts (Pehrson, 2001. Ett bra bete med högt näringsinnehåll och god avkastning beräknas räcka till 20 kg ECM. Bete i ekologisk mjölkproduktion består ofta av klöver/gräsvallar och därmed högt proteininnehåll (Sehestad et al., 2003; Kuusela et al., 2004). För att minska kväveförlusterna i gödseln analyserade Nielsen et al. (2003) vad som hände om man utfodrade kor som betade halva dagar med tillskottsfoder som endast innehöll 11% råprotein. Försöket visade att

ureahalten i mjölk sjönk och att kvävehalten i träcken sjönk vid utfodring med tillskottsfoder med låg proteinhalt. Tyvärr var även mjölkavkastningen signifikant lägre för denna grupp. Författarna konstaterar dock att det är möjligt att minska kväveförlusterna i gödseln genom att utfodra med tillskottsfoder med varierande proteinhalt beroende på kornas laktationsstadium och mjölkavkastning. Begränsning av tiden för betande Stora besättningar och mjölkkobesättningar med mjölkningsrobot kan ha en fördel av att tidsbegränsa betandet. Det kan även vara ett sätt att minska kväveöverskottet på betet enligt Kristensen (2004). Begränsar man betestiden kan man öka betesintaget genom att fasta korna för betesutsläppet. Under normal förhållanden betar korna inte speciellt mycket under natten. Olika kategorier av djur på betet På den danska ekologiska försöksgården har man analyserat ett system som innebär att korna betar först i fållorna och därefter kommer kvigorna efter leder-fölge-systemet. Systemet innebär att korna betade dag och natt under två dygn innan de blev flyttade till nästa fålla. Därefter fick kvigor och sinkor följa efter och också beta under två dygn. Ambitionen var att beteshöjden skulle vara 15 cm när korna släpptes på betet och att när korna lämande fållan skulle beteshöjden vara cirka 7-8 cm. När kvigorna lämnat fållan var beteshöjden cirka 2 cm. Fållorna behövde inte putsas efter detta. Betet bestod av rajgräs, vitklöver, cikoria och kummin. Korna åt helst vitklöver. Kvigorna åt gärna av cikorian (Söegard, 2004).

Sammanställning av intervjusvar från ekologiska mjölkproducenter I denna intervjuundersökning som genomfördes under tiden 12/6 t.o.m. 28/7-2004 ingick elva besättningar. Nio gårdar besöktes medan två lantbrukare intervjuades via telefon. Gårdarna som ingick i undersökningen var belägna i följande landskap: Halland (1), Uppland (2) och Västergötland (8). Två av gårdarna hade 300 och 350 kor medan det var 30-100 kor i resterande besättningar. I bilaga 1 följer en närmare beskrivning av varje enskild besättning. Mjölkkorna hölls i lösdrift på nio av gårdarna, varav en av dessa hade robotmjölkning. Två av besättningarna hade uppbundet inhysningssystem. Bete Alla gårdarna i undersökningen använde sig av åkermarksbete till mjölkkorna och fyra gårdar hade även naturbete till sina mjölkkor. Det fållsystem som användes på flest gårdar var rotationsbete mellan flera små fållor. Sju gårdar hade detta system. På fyra av gårdarna använde man sig av s.k. storfålla. På gården med robotmjölkning använde man sig storfålla vilket man bl.a. ansåg vara bra för att det ska bli mindre förändringar för korna. Det framkom i undersökningen att en gård med 300 kor, vilka för närvarande har rotationsbete tänker börja med storfålla. Huvudargumenten för användning av storfålla uppgavs vara att det är lättskött samt att det medför mindre förändringar för korna gällande foderstaten. Drivningsgångar Alla gårdarna hade drivningsgångar med underlag som skiftade mellan lera och sand. På samtliga gårdar uppgavs att det vid regnig väderlek kunde uppstå problem med leriga drivningsgångar. Det framkom i undersökningen att de platser som blev mest upptrampade och leriga är vid ingången till ladugården och vid vattenbehållare. För att förbättra underlaget hade man på en gård lagt kalkstenskross på sandjorden för att få en hårdare och tramptåligare yta. En annan lantbrukare berättade att man i stället täckt sandjorden med stenmjöl för att få bättre underlag. Det förekom även på en gård att man hade lagt en s.k. duk (som förekommer vid vägarbeten) under gruset för att förbättra underlaget. Vattenförsörjning På sex av gårdarna använder man sig av vattenkar ute på betet medan fyra besättningar istället har vattenkoppar på betet. Dessutom har korna på alla gårdar tillgång till vattenkoppar inne när de mjölkas. Vattenbehållarna var på flera av gårdarna placerade vid ingången av betesfållan eller på drivningsgången. Lantbrukarna på dessa gårdar angav att det vid regnigt väder blev upptrampat och kladdigt vid vattenplatserna. På en del av mjölkbesättningarna hade man istället spritt ut vattenplatserna och dessa lantbrukare tyckte att marken inte blev så upptrampad. Gården med robotmjölkning hade inga vattenkoppar på betet utan korna fick där endast vatten inomhus, innan och efter de passerat roboten. Man hade på denna gård tidigare även haft vattenkoppar utomhus men tyckte att det blev för upptrampat där de var placerade.

Utevistelse Tidpunkten för betessläpp varierade mellan slutet av april t o m mitten av maj. De viktigaste faktorerna som ansågs bestämma utsläppningstidpunkten var markens bärighet och grästillväxten. Under betesperioden har djuren tillgång till bete dygnet runt på alla gårdarna. Det skilde sig dock mellan gårdarna hur mycket djuren var ute. Två lantbrukare berättade att deras mjölkkor har möjlighet att välja om de vill vara inne eller ute. På två gårdar fick mjölkkorna på natten välja om de ville vara ute eller inne medan de på dessa gårdar måste vara ute under dagen. Förhållandena var omvända på en gård där djuren istället under dagen hade möjlighet att välja mellan att vara ute eller inne. Resterande lantbrukare hade sina mjölkkor ute på bete mellan mjölkningarna. I undersökningen framkom att djuren ibland hölls inomhus en längre tid än vanligt. Anledningar till detta kunde vara att vädret var dåligt och man ville skydda marken från att bli upptrampad. Det kunde också vara att man ville få djuren att äta mer foder inomhus. På de berörda gårdarna stallades djuren in under tiden mellan september och oktober. Man ansåg att det som avgör när djuren ska stallas in för vintern, är då betet blivit sämre och det är blött och sämre väderlek. Beteskvalitet Betestillgången ansågs på de flesta gårdarna varit dålig på försommaren vilket troligtvis var en följd av att vädret var torrt och svalt under denna tidsperiod. De intervjuade lantbrukarna i Uppland berättade att de i stället hade bra betestillväxt under början av sommaren medan det där blev torrare senare under sommaren. Det bör tilläggas att dessa intervjuer genomfördes under tidsperioden 12/6-28/7 så svaren gäller hur förhållandena var vid intervjutillfället. På frågan gällande betets avkastning var det tre av de intervjuade som hade svar på det medan de andra inte visste hur mycket deras bete avkastade. Två lantbrukare angav att deras bete avkastade ca 5 ton ts/ha medan det på en gård var ca 6 ton ts/ha. På en av dessa gårdar räknade man ut betets avkastning genom att utgå från mjölkavkastningen och räkna baklänges och på så vis få fram betets avkastning. Växtodling Vitklöver visade sig vara en dominerande gröda på betesvallarna, framförallt där vallen legat i flera år. På de flesta gårdarna användes s.k. klassiska vallfröblandningar, från t ex Lantmännen eller Olssons frö, vilka innehåller vitklöver, rödklöver, ängssvingel, timotej och rajgräs. Tre gårdar angav att de även kompletterade den vanliga blandningen med lusern, kärringtand, cikoria och kummin. Det undersöktes även vilka skötselåtgärder som vidtas för att erhålla ett smakligt och högavkastande bete samt vad som utförs för att bekämpa ogräs. Putsning av betet utfördes på alla gårdar för att förbättra betet men även som bekämpning av ogräs. Putsandets omfattning skilde sig dock en hel del mellan gårdarna. På de flesta gårdarna putsades betet två gånger under betessäsongen medan det även förekom att betet putsades en gång. Några lantbrukare angav att de putsade sina beten ca 4-5 gånger per säsong, detta utfördes vanligtvis direkt efter att fållan betats av.

Ogräs som var vanligt förekommande på de flesta gårdarna var främst skräppor men även tistel och kvickrot nämndes. Putsning var den vanligaste åtgärden för att bekämpa skräppor, men två lantbrukare nämnde att man även plockade skräppor vilket ansågs vara effektivare än putsning men tidskrävande. Utfodring På alla gårdarna tillämpas tillskottsutfodring av mjölkkorna under hela betesperioden. Tillskottet utgjorde max 50 % av foderstaten men några lantbrukare angav att vid god betestillgång var andelen lägre. Foderkostnaden för mjölkkorna ansågs på nio av gårdarna sjunka under betesperioden, medan kostnaden inte ändras nämnvärt på två gårdar. Kostnaderna beräknades på de flesta gårdar utifrån den utfodrade grovfodermängden. Mjölkproduktion Det undersöktes även hur mjölkavkastningen och mjölkens halter påverkades under betesperioden. Fyra lantbrukare angav att avkastningen under betessäsongen var ojämnare än annars medan mjölkavkastningen var oförändrad på två gårdar. På en gård mjölkade korna mindre under sommaren medan korna på fyra andra gårdar mjölkade mer under betessäsongen, framförallt i början. Alla lantbrukare angav att fetthalterna i mjölken var lägre på sommaren jämfört med resten av året medan cellhalterna var högre under betessäsongen, framförallt under senare delen av sommaren. För att hålla cellhalterna under kontroll vidtas olika åtgärder, bl.a. hägnades vid regnväder vattenpölar in för att hindra korna att dricka från dem vilket annars kan leda till ökade celltal. En lantbrukare brukade ibland använda homeopatmedicin till kor med höga celltal, vilket ansågs fungera med gott resultat Hälsa Hälsoläget hos korna i alla de medverkande besättningarna ansågs i allmänhet vara bra under sommaren. Det framkom dock i undersökningen att det på ett flertal besättningar ibland förekom klövspaltsinflammation. Problemen ansågs vara som störst vid regnigt väder, framförallt om det tidigare varit mycket torr väderlek. För att motverka denna hälsostörning anordnades på flera gårdar fotbad till korna. Mastitproblem ansågs på en gård vara den mest förekommande hälsostörningen under sommaren medan de flesta lantbrukare inte tyckte sig ha mer mastiter i besättningen under sommaren än annars. Två lantbrukare påpekade att de ibland haft problem med kalvningsförlamning under sommaren i sina besättningar. En av dessa lantbrukare ansåg att denna hälsostörning kunde bero på att det var höga halter av kalium i marken. Genom att dela upp tillförseln av urin vid gödsling av marken i flera mindre givor, samt att tillföra extra mängd magnesium i mineralfodret, försöker man förhindra att kalvningsförlamning uppstår. Dessa åtgärder ansåg ha fungerat bra i denna besättning. Samma lantbrukare hade haft fall av trumsjuka i sin besättning, vilket ansågs kunna bero på det höga innehållet av vitklöver i betet. För att förhindra uppkomsten av trumsjuka blandas kummin, som anses kunna minska risken för denna hälsostörning, i vallfröblandningen.

På alla gårdar som ingick i undersökningen, förekommer en hel del flugor. Några lantbrukare påpekade att de hade problem med s.k. bitflugor. Den halländske lantbrukaren berättade att det ibland var stora problem med dessa flugor, bl.a. blev korna irriterade och sparkade av sig mjölkorganen vilket var kunde vara ett stort störningsmoment. Man hade ingen bra lösning på detta problem men använder sig av bl.a. flugpapper och flugfångare, vilket även används på flera andra gårdar för att förbättra flugproblemet. På en gård användes steklar som läggs vid väggen i kalvarnas djupströbädd. Dessa steklar äter upp fluglarverna vilket minskar mängden flugor. Denna metod ansågs fungera mycket bra på denna gård. Regler Alla gårdar i undersökningen är med i KRAV och den största anledningen till detta var att det är mer betalt för mjölken. De flesta lantbrukare ansåg sig i allmänhet vara nöjda med KRAV:s regelverk men vissa klagomål framkom dock. Tre lantbrukare ansåg att det var besvärligt att en nykalvad ko ska gå tillsammans med sin kalv i minst fyra dagar för vid avvänjningen blir det ofta oroligt i ladugården då den nyblivna mamman ogärna går och betar utan istället skriker efter sin kalv. Övrigt I undersökningen framkom önskemål från ett flertal lantbrukare om mer information om vilka gräsarter som passar i eko-drift. En lantbrukare ville gärna veta mer hur man på ett bra sätt kombinerar bete och utfodring med fullfoder. Önskemål om mer information angående hur betesdriften fungerar i andra länder, bl.a. Storbritannien, kom från en annan lantbrukare. En av de intervjuade lantbrukarna berättade han var medlem i Vallföreningen, vilket rekommenderades. De ger bra råd angående växtodling och betesdrift. Sammanställning av intervjusvar från rådgivare som arbetar med ekologiska mjölkbesättningar I undersökningen ingick intervjuer med fyra rådgivare som arbetar med ekologiska mjölkbesättningar. Rådgivarna arbetar i Närke, Uppland, Västergötland och Östergötland, en i vartdera landskapet. Intervjuerna ägde rum mellan den 9/6 och 20/8 2004. Syftet med denna intervjuundersökning var att få insikt i hur betesdriften fungerar för olika gårdar med ekologisk mjölkproduktion. Betesskötsel Vitklöver är, enligt rådgivarna i undersökningen, mycket vanligt förekommande i betesvallarna på ekologiska gårdar. Två av rådgivarna påpekade att det var mer gräs i vallen i början av betessäsongen men vitklövern dominerade under den senare delen av sommaren. En av rådgivarna ansåg att djuren på många gårdar släpptes ut för sent på säsongen så att betet hunnit förväxa och då har sämre smaklighet och näringsvärde. För att förbättra kvalitén på betet ansåg tre av rådgivarna att betsvallarna bör brytas oftare än vad man gör på många gårdar. Denna åtgärd bör, enligt en av rådgivarna, utföras vart tredje- femte år, vilket skulle kunna medföra högre avkastning från betet men även minska andelen ogräs i betesvallen. Det ogräs som alla de medverkande i intervjuundersökningen ansåg vara vanligast på ekologiska mjölkgårdar är skräppor. Förutom att bryta vallen oftare påpekade rådgivarna vikten av att

putsa betena regelbundet för att bekämpa ogräs och förbättra betets energivärde. En av rådgivarna ansåg att den mest effektiva åtgärden att bekämpa skräppor är att handplocka dem, men att det är ett tidskrävande arbete. Betesdrift Det framkom i undersökningen att de flesta ekologiska mjölproducenter de intervjuade rådgivarna har kontakt med, oftast inte har problem med att uppfylla det beteskrav som innebär att minst hälften av foderstaten under sommaren ska utgöras av bete. Rådgivarna påpekade dock att vissa gårdar ibland, särskilt vid mycket torrt eller blött väder, inte har tillräckligt med areal i närheten av ladugården för att kunna tillgodose behovet av bete. Vid besvärliga perioder hålls djuren inne längre tid under dygnet och får mer tillskottsutfodring. En rådgivare föreslog att man bör utnyttja naturbeten, om man har tillgång till det, särskilt i början av betessäsongen då de har bra näringsvärde. Det påpekades av en rådgivare att det på gårdar med robotmjölkning kan vara svårt att få mjölkkorna att äta tillräckligt mycket bete. Bra rutiner och att hämta korna på betet ansåg denne rådgivare vara viktigt för att få betesdriften att fungera bra i en besättning med robotmjölkning. Vattenförsörjning Vattenförsörjningen av mjölkkorna sker med hjälp av kar eller vattenkoppar. Enligt de medverkande i intervjuundersökningen var det lika vanligt förekommande med vattenkar som med vattenkoppar. Vissa gårdar använder sig av båda systemen. Vattenbehållarna kan vara placerade vid ladugården, i en samlingsfålla eller ute på betet. Tre av rådgivarna ansåg att det är lättare att hålla god hygienisk kvalitet av vattnet i vattenkoppar än i kar. Dålig hygien av vattenbehållare kan enligt alla rådgivarna leda till att celltalen ökar. Vattenkoppar kan, ansåg en av de intervjuade, alltid tillgodose djuren med vatten än karen eftersom man då riskerar att karen står tomma en tid då korna inte har tillgång till vatten. Det gäller dock, vilket en rådgivare påpekade, att vattenkopparna har bra flöde så djuren inte tröttnar på att vänta och går därifrån. Denne person ansåg att det bästa sättet att tillgodose mjölkkorna med vatten är att både ha kar och vattenkoppar och att sprida ut dem på betet, vilket även medför minskad risk för att marken blir upptrampad. Tillskottsutfodring På frågan om hur tillskottsutfodringen fungerar på olika gårdar framkom olika svar. Två av rådgivarna ansåg att mjölkkorna i början av betessäsongen lätt blir lösa i magen p.g.a. det späda betet. Enligt dessa rådgivare kan det vara lämpligt att tillskottsutfodra med t.ex. hö för att stabilisera magarna. För att korna ska hinna med att äta den mängd tillskottsfoder som krävs, bör de lämnas inne en stund efter morgonmjölkningen och komma in ett tag innan det är dags att mjölka på kvällen. En av rådgivarna hade mer konkreta förslag på foderstat för mjölkkor på bete. Denne ansåg att mängden koncentrat under betesperioden bör vara lika som under stallperioden. Trindsäd (t ex åkerböna eller ärter) kan ligga på full giva under försommaren för att sedan minskas och efter några veckor stiga igen. Om man har fullfoder tyckte rådgivaren att man kan utfodra med helsäd i början av säsongen för att senare utfodra med vallensilage. Denne rådgivare ansåg även att andelen spannmål i foderstaten bör minskas när konsumtionen av kraftfoder sjunker inne.

Mjölkproduktion Alla rådgivare berättade att de flesta besättningar har högre mjölkavkastning under sommaren. En av rådgivarna påpekade att det framförallt på gårdar med högt betesutnyttjande blev mer mjölk under sommaren. Det kan dock, enligt en annan av de intervjuade, på vissa gårdar vara risk för att utfodringen blir något slentrianmässig vilket kan leda till lägre mjölkavkastning. Fett- och proteinhalterna i mjölken sjunker dock i många besättningar under sommaren. Enligt en annan rådgivare har korna på ekologiska gårdar lägre halter under betesperioden än kor i konventionella mjölkbesättningar. Denna skillnad kan möjligtvis, enligt denne rådgivare, bero på den högre andelen klöver i foderstaten på ekologiska gårdar. Alla rådgivarna i undersökningen var överens om att celltalen ökar, speciellt i augusti, på de flesta gårdar även på de med konventionell mjölkproduktion. Hälsa I allmänhet är hälsoläget bra i de flesta mjölkbesättningar under sommaren tyckte alla rådgivarna som intervjuades. Det påpekades av två rådgivare att det på vissa gårdar ibland var problem med klövspaltsinflammationer, särskilt vid regnigt väder. För att förebygga denna hälsostörning är det viktigt med bra underlag framförallt i drivningsgångar. Förslag från en rådgivare för att uppnå bättre underlag är god dränering samt att använda duk och bark. Det framkom av en av de intervjuade rådgivarna att det under denna sommar i Östergötland i många besättningar, även hos de med köttdjur, varit problem med s.k. sommarsjuka (piroplasmos). Denne rådgivare berättade även att korna på ett flertal gårdar har haft mineralobalans då de haft brist på magnesium, vilket särskilt märkts vid kalvningar. På en av de gårdar denne rådgivare arbetar med, har kalvningsperioden flyttas så att det inte är några kalvningar på sommaren. Ekonomi De rådgivare som intervjuades ansåg alla att bete är ett billigt fodermedel. Tre av rådgivarna räknar med en kostnad på 50-90 öre/ kg ts medan en av de intervjuade ansåg att kostnaden för bete är noll kronor. Regler Det framkom i undersökningen att de lantbrukare som de intervjuade rådgivarna har kontakt med, i allmänhet är nöjda med de regler som finns gällande ekologisk mjölkproduktion men att det var vissa detaljer de kunde vara missnöjda med. Enligt KRAV: s regelverk ska kalvar från och med att de är tre månader gamla hållas på bete sommartid och detta är en regel som ett flertal lantbrukare klagat över. En av rådgivarna ansåg att det under torra somrar kan vara problematiskt att uppfylla regeln att betet ska utgöra minst 50 % av foderstatens grovfoderandel. Övrigt De medverkande i intervjuundersökningen ansåg att bete är ett fodermedel med hög potential. Det påpekades dock vikten av god skötsel av betet för att erhålla hög produktion. Risken finns på vissa gårdar att betesskötseln är något slentrianmässig vilket visar sig genom lägre avkastning än vad som är möjligt.

En av de intervjuade rådgivarna framförde önskemål om att det borde forskas mer på vallarter som passar i ekodrift, och hur dessa växter inverkar på mjölkkors hälsa och produktion. Diskussion Alla gårdar är unika vilket intervjusvaren i denna undersökning har speglat väl. Samtidigt är det många praktiska lösningar som är likartade på flera gårdar. Utifrån intervjuer med lantbrukare med mjölkproduktion samt rådgivare som arbetar med ekologiska mjölkproducenter har flera intressanta erfarenheter och åsikter framkommit. För att lyckas väl med att kombinera betesdrift tillsammans med hög mjölkproduktion är det många pusselbitar som ska falla på plats. Alla medverkande i intervjuundersökningen var överens om att mycket viktiga saker att tänka på för att få bra snurr på betesdriften är att ha bra underlag i drivningsgångar och vid vattenbehållare. Det framkom att det på ett flertal gårdar, framförallt i de större besättningarna där marken blir hårt utsatt, blivit märkbara förbättringar då man har dränerat och hårdgjort drivningsgångar och vid vattenbehållare. Det blir ett bättre flyt i trafiken mellan bete och ladugård vilket leder till ett bättre betesutnyttjande samt att markerna håller bättre. Dessutom främjas kornas hälsa då drivningsgångar och vattenplatser inte blir så upptrampade och smutsiga. Placeringen av vattenbehållare är av stor vikt för att få kotrafiken att fungera bra men även för att minska påfrestningarna på markerna. I de besättningar där vattenkar eller vattenkoppar spridits ut på betet och placerats på så torra platser som möjligt, hade lett till märkbara förbättringar. Det framkom olika åsikter om vattenkar eller vattenkoppar är det bästa sättet att försörja korna med vatten. Alla var dock överens om att det viktigaste dock är att korna alltid har fri tillgång till vatten och att vattnet är av god hygienisk kvalitet. Dessa krav kan vara svåra att uppfylla men personligen tycker jag att det kan vara lämpligt att både ha vattenkoppar och vattenkar utspridda på betet, vilket förekom på några gårdar där man tyckte det fungerade mycket bra. Vid besöken på de ekologiska gårdar som ingår i studien, var mitt första intryck att betesvallarna var mycket välputsade och att det växte mycket vitklöver på dem. Eftersom att betet på KRAV-gårdar ska utgöra minst 50 % av det dagliga foderintaget är det av stor vikt med välskötta betesmarker vilket jag tycker de ekologiska lantbrukare jag besökt tagit fasta på. Gemensamt för många gårdar med ekologisk mjölkproduktion är att andelen vitklöver i betesvallarna är hög. Vitklöver är den baljväxt som passar bäst för bete, såväl smaklighet som näringsinnehåll anses förbättras med en vitklöver- och gräsvall jämfört med en ren gräsvall. Det finns dock finns dock risk för trumsjuka hos nötkreatur vid alltför höga halter av vitklöver (Jordbruksverket, 2001). I intervjuundersökningen framkom önskemål om alternativ och/eller komplement till vitklöver som baljväxt i betesvallar. En baljväxt som kan vara intressant i ekologiska vallar är kärringtand. Denna baljväxt innehåller s.k. kondenserade tanniner vilka kan minska risken för trumsjuka men även påverkar nedbrytningen av växtens protein. Denna påverkan på proteinnedbrytningen yttrar sig i att en mindre andel av växtproteinet bryts ner i vommen medan en högre andel förs

vidare till löpmage och tarm och på så sätt utnyttjas proteinet av djuret till tillväxt och mjölkproduktion (Jordbruksverket, 2001). En tendens till ökad användning av s.k. storfållor noterades i undersökningen. I stället för att ha många mindre fållor har ett flertal lantbrukare i stället en eller två större betesfållor Det är framför allt de större besättningarna som använder sig av detta system. Fördelen med storfållesystemet är att det är lättare med vattenförsörjning då man inte behöver flytta runt eller ha vattenbehållare i många olika fållor. I dansk studie (Fisker et al., 2003) där kvigors tillväxt undersöktes, visade det sig att kvigor som hölls i storfållesystem hade lägre tillväxt än kvigor som regelbundet flyttades mellan flera mindre fållor. Med detta resultat i åtanke skulle möjligen mjölkkor i storfållesystem ha en lägre mjölkavkastning än kor på rotationsbete. I intervjuundersökningen framförde ett flertal lantbrukare och rådgivare klagomål på en KRAV-regel. Det är den regel som innebär att den nykalvade kon ska gå med sin kalv i minst fyra dagar. Flera lantbrukare tyckte att det blir mycket oroligt vid avvänjningen och att den nyblivna mamman står och skriker efter sin kalv istället för att beta. Flera av de intervjuade rådgivarna i undersökningen påpekade att de lantbrukare som har bäst snurr på sin betesdrift och utnyttjar betet bra har lägre foderkostnader under sommaren vilket bidrar till en bättre ekonomi. Detta talar alltså för att det är lönsamt att satsa på att ha en väl fungerande betesdrift och att det kan vara värt att satsa lite extra pengar på drivgångar och vattenförsörjning för att betet ska utnyttjas på bästa sätt. Slutsatser från lantbrukare och rådgivare? Det blir lätt upptrampat och kladdigt i drivgångar och vid vattenbehållare - förbättrat underlag vid dessa platser leder till högre betesutnyttjande och bättre hälsa hos korna? Överlag är djurhälsan god under betessäsongen men klövspaltsinflammationer förekommer dock emellanåt på flera gårdar? Putsning är bra! Både för betets näringsvärde men även för att bekämpa skräppor? Storfållesystem blir vanligare framförallt i större besättningar? Bete lönar sig! Högt betesutnyttjande leder till minskade foderkostnader Förslag på förbättringar inom rådgivningen En väl fungerande betesdrift kan vara mycket lönsam, vilket de flesta lantbrukare och rådgivare är överens om. Rådgivarna har en viktig roll i att informera och bidra med råd om åtgärder för att betsdriften ska fungera på bästa sätt. I intervjuundersökningen påpekades vikten av att underlaget i drivgångar och vid vatten behållare är bra för att få kotrafiken att flyta bra och få ett högt betesutnyttjande. Mer

information om olika lämpliga underlag och andra åtgärder är viktigt för att förbättra situationen inom detta område. Om betet ska vara ett lönsamt foder är det viktigt att betesvallen har ett högt näringsvärde, vilket delvis uppnås med god skötsel men även ställer krav på växterna som ingår i vallen. Mer rådgivning angående vilka vallväxter som är lämpliga utifrån gårdens förutsättningar efterfrågas. Med tanke på att fler gårdar använder sig av storfållesystem kan det vara lämpligt med mer forskning och rådgivning inom detta område. En åtgärd för att bredda och förbättra rådgivningen kan vara att blicka ut i världen för att ta del av erfarenheter hur betesdriften fungerar i andra länder.

Referenser Belotti C. (red.). 1990. Vallboken. Speciella skrifter 40, SLU, Uppsala. Carlsson, A (red). 1991.Betesbok för nötkreatur. LTs förlag. Dalgaard, T., Halberg, N. & Sillebak Kristensen, I. 1998. Can organic farming help to reduce N-losses. Nutrient Cycling in Agroecosstems 52: 277-287. Djurskyddsförordning. 1988. Svensk författningssamling, SFS 1988:539. Eriksen, J. Vinther, F.P. & Söegaard, K. 2004. Nitrate leaching and N2 fixation in grasslands of different composition, age and management. Journal of agricultural science 142:141-151. Fisker I., Jensen A.M. och Maddox-Hyttel C. 2003. Afgræsningssystemer til kvier 2003. Kvæginfo nr 1364. Dansk Landbrugsrådgivning, Landscentret. Frankow- Lindberg B.E. 1990. Botanisk sammansättning i blandbestånd av baljväxter och gräs. SLU, Institutionen för växtodlingslära, Rapport 17. Kristensen, T., Thögersen, R. & Hansen,H. 2003. Afgraesning med malkekvaeg. I Kvaegets ernareing og fysiologi. Bind 2. Fodring og produktion. (Red. Strudsholm & Sejrsen). DJF rapport, husdyrbrug nr 54. Kristensen, T. 2004. Tidsbegraenset afgraesning-hvorfor og hvordan. Kvaeginfo nr 1352. Dansk lantbrugsrådgivning, Landscentret. www.landscentret.dk. Kuusela, E. & Khallili,H. 2002. Effect of garzing method and herbage allowance on the grazing efficiency of milk production in organic farming. Animal feed science and technology 98: 87-101. Kuusela, E. Khalili, H. & Nykänen-Kurki,P. 2004. Fertilistaion, seed mixtures and supplementary feeding for annual legume-grass-cereal pastures in organic milk production systems. Livestock Production Science 85:113-127. Ledgard, S.F. 2001. Nitrogen cycling in low input-based agriculture, with emphasis on legume/garss pastures. Plant and Soil 228:43-59. Nielsen, N.M., Kristensen, T., Nörgaard, P & Hansen, H. 2003. The effect of low protein supplementation to dairy cows grazing clove grass during half of the day. Livestock Production Science 81:293-306. NRC.2001. Nutrient requirements of cattle. 7 th revised edition. Pehrson, I (red). Bete och betesdjur. Jordbruksverket. Pulido,R.G. & Leaver,J.D. 2003. Continues and rotational grazing of dairy cows the interactions of grazing system with level of milk yield, sward height and concentrate level. Grass and forage science 58: 265-275. Rosati, A. & Aumaitre, A. 2004. Organic dairy farming in Europé. Livestock Production Science. In press. Sehestad, J., Kristensen, T. & Soegaard, T. 2003. Effect of concentrate supplementation level on production, health and efficeincy in an organic dairy herd. Livestock Production Science 80:153-165. Skovbo Nielsen, E. Fodring med majsensilage til koer på graes. LK-meddelse nr 134. K-arkiv 4222. Dansk lantbrugsrådgivning, Landscentret. www.landscentret.dk. Spörndly, E., Olsson, I. & Burstedt, E. 2000. Grazing by steers at different sward surface heights on extensive pastures:a study on weight gain and fat deposition. Acta Agriculturae scandinavica, section A, animal scienc 50:184-192. Steinshamn, H. Thuen, E., Azzaroli Bleken, M. Tutein Brenö, U.., Ekerholt,G. & Yri, C. 2004. Utilization of nitrogen (N) and phosphorus (P) in an organic dairy farming system in Norway. Agriculture, Ecosystems and Environment. In press. Svensk Mjölk. 2003. Kvalitetssäkrad mjölkproduktion: Bete. Eskilstuna. Söegaard, K. 2004. Leder.fölge system til graessende maelkekoer. Föjönyt nr 2. DJF.