Familjehemsvård för vuxna -möjligheter och hinder-

Resumé från Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvårds Rundabordsseminarium Familjehemsvård för vuxna -möjligheter och hinder- 2015-02-05 Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvård*, RFF, bjöd den 5 februari 2015 in ett 20-tal representanter från centrala myndigheter, kommuner, universitet och frivilliga organisationer till ett Rundabordssamtal för att diskutera hur vi gemensamt och med ett brett perspektiv ska kunna ge vuxna personer med olika typer av problematik, diagnoser och behov, en bra vård. Diskussionen utgick från hur familjevården för vuxna sett ut sedan Familjevårdsutredningens betänkande Det förstärkta familjehemmet lades fram (Ds S 1981:17), vilka behov som finns idag och vilka som kan tänkas komma att finnas för framtiden. RFF:s fråga var på vilket sätt den konsulentstödda familjehemsvården kan bidra till detta? Dagen började med att Suzanne Julin, RFF:s ordförande, hälsade alla deltagare välkomna och berättade om syftet med dagen. Hon gjorde också en historisk tillbakablick på hur den konsulentstödda familjehemsvården har utvecklats, belyste vilka persongrupper, som placeras i familjehem idag, lyfte upp familjehemmens behov, redovisade en del av den forskning om familjehemsvård för vuxna som finns tillgänglig samt gav lite statistitiska uppgifter. Syftet med dagen var: Att lyfta fram familjehemsvårdens möjligheter att utifrån olika perspektiv ge vuxna med komplex problematik en trygg och rättsäker vård. Det var viktigt att peka på persongrupper som inte varit de gängse inom familjehemsvården, dvs män och kvinnor med missbruksproblematik. Diskussionen skulle föras med ett brett perspektiv där problematiken för kvinnor, män, unga vuxna, personer med problematik inom psykiatrin, det sociala området, inom LSS, och för personer med samsjuklighet, dvs med problem inom flera olika områden, var i centrum. Att diskutera hur situationen är idag, vilka möjligheter och hinder som finns för att kunna ge en god vård och vad som behöver utvecklas för framtiden. Att leda till att göra det möjligt att framföra förslag till regering och riksdag och be om en översyn av reglerna för familjehemsvård för vuxna. Att lyfta fram skillnaden mellan familjehemsvård för barn och unga, med det regelverk och den lagstiftning som finns för att säkra denna vård och familjehemsvård för Vuxna, där det idag inte finns något liknande regelverk som avser de placerade eller de familjehem, som tar emot vuxna i sina hem. Sedan var det var det tid för Johan Pyrell från Stiftelsen Smålandsgårdar och Roger Pearson från Fimab att berätta om hur den konsulentstödda familjehemsvården för vuxna arbetar idag och vilka utmaningar man möter. Dessa verksamheter är båda medlemmar i RFF.

Eftersom det är socialtjänsten i kommunerna som är uppdragsgivare åt den konsulentstödda familjehemsvården var det mycket intressant att höra Jakob Winell och Emilia Ström, socialsekreterare från Haninge kommun, beskriva hur de arbetar med vuxna som har såväl missbruks som psykiatrisk problematik. Denna typ av multiproblematik kallas också samsjuklighet. Sveriges kommuner och landsting, SKL, representerades av Anneli Jäderland och Mikael Malm. De lyfte i sitt anförande upp ansvarsfrågan mellan socialtjänsten i kommunerna och landstingets sjukvårdsverksamhet. Hur kan man undvika gråzoner, stuprörstänkande och i stället utveckla möjligheter till samverkan, var frågeställningar som de belyste. Därefter tog ett gemensamt samtal vid där varje deltagare utifrån sina perspektiv och erfarenheter kunde lägga fram sin syn på familjehemsvården för vuxna och hur den vårdformen kan användas för att förbättra situationen för personer med behov av vård, omvårdnad och stöd. Kriminalvården, SiS, KSAN samt Universitetet i Växjö fick möjlighet att göra lite längre inlägg. Ett telefonsamtal med en person, som var placerad i familjehem, gav en dagsaktuell bild av den konsulentstödda familjehemsvården av idag. Avslutningsvis fokuserades på hur man kan överbrygga de hinder som finns och ta vara på de möjligheter till utveckling som kommit fram. RFF:s arbetsgrupp för vuxenvården kommer att arbeta vidare med de tankar och uppslag som redovisades under Rundabordsseminariet. Samtalet under seminariet är en fortsättning på den dialog som RFF har fört under ett antal år för att lyfta fram familjehemsvården för vuxna. Ytterligare kontakter kommer att behöva tas med beslutsfattare på olika nivåer, frivilliga organisationer och andra påverkansgrupper. Inte minst viktigt är att få med synpunkter från dem som det hela berör, nämligen klienterna och patienterna. Målet är att få upp frågan på riksdagens och regeringens bord för att få till stånd en lagstiftning så att den vård som erbjuds i familjehem för vuxna blir rättsäker och trygg med lika villkor för kvinnor och män samt för personer med olika etnisk tillhörighet eller med olika sexuell läggning. Vården ska också vara oberoende av vilka problemen är. Barnen är också beroende av att den hjälp föräldrarna får är rättsäker, trygg och av god kvalitet. Att hjälpa föräldrar är även att hjälpa deras barn. Samtliga deltagare på Rundabordsseminariet var överens om att lagstiftningen för familjevård för vuxna behöver utvecklas och förändras för att vården ska bli rättsäker och trygg. RFF kommer att ta aktiv del i ett sådant arbete i egen regi och tillsammans med andra. 2 RFF tackar alla medverkande för en intressant, inspirerande och givande dag med mycket bra information. För RFF:s vuxenvårdsgrupp Britta Schölin, Johan Pyrell, Maria Magnusson och Suzanne Julin De inbjudna gästerna representerade: SKL, (Sveriges kommuner och Landsting) Kriminalvården, Linné Universitetet, (Växjö) INOM, (Innovativ Omsorg) KSAN, (Kvinnoorganisationernas samarbetsråd i alkohol och narkotikafrågor) Paroma Gruppen SiS, (Statens institutionsstyrelse) Haninge kommun, FimAB, (Familjehem i Mälardalen AB) KRIS, (Kriminellas Revansch I Samhället) LP-stiftelsen, (Lewi Petrus stiftelsen) X-CONS, (Org. för fd kriminella och missbrukare) I ett bifogat APPENDIX återfinns sammanfattningar från de anförande som framförts under dagen samt från Rundabordssamtalet. För att läsa sammanfattningarna hänvisas till RFF:s hemsida www.rff.se. *I dagsläget har RFF 18 medlemmar, ett antal stödmedlemmar och finns över hela landet. Kommunerna har ofta ramavtal med olika verksamheter, som de vänder sig till när de behöver hjälp med någon placering. Ofta är det svåra placeringar som man behöver hjälp att hitta ett lämpligt familjehem till. RFF driver i nuläget frågor om: tillståndsplikt för anslutna enheter/verksamheter, certifiering av anslutna enheter/verksamheter kompetensutveckling, fortbildning och handledning till både familjehem och konsulenter.

3 Appendix Sammanfattningar från de anföranden som hölls under Rundabordsseminariet den 5 februari 2015 Syfte med dagen Suzanne Julin, ordförande i RFF, inledde med att presentera syftet med dagen som var: Att lyfta fram familjehemsvårdens möjligheter att utifrån olika perspektiv ge vuxna med komplex problematik en trygg och rättsäker vård. Det var viktigt att peka på persongrupper som inte varit de gängse inom familjehemsvården, d.v.s män och kvinnor med missbruksproblematik. Diskussionen skulle föras med ett brett perspektiv där problematiken för kvinnor, män, unga vuxna, personer med problematik inom psykiatrin, det sociala området, inom LSS, och för personer med samsjuklighet, d.v.s med problem inom flera olika områden, var i centrum. Att diskutera hur situationen är idag, vilka möjligheter och hinder som finns för att kunna ge en god vård och vad som behöver utvecklas för framtiden. Att leda till att göra det möjligt att framföra förslag till regering och riksdag och be om en översyn av reglerna för familjehemsvård för vuxna. Att lyfta fram skillnaden mellan familjehemsvård för barn och unga, med det regelverk och den lagstiftning som finns för att säkra denna vård och familjehemsvård för vuxna, där det idag inte finns något liknade regelverk som avser de placerade eller de familjehem, som tar emot vuxna i sina hem. Bakgrund Suzanne gav också en bakgrund till den förstärkta familjehemsvårdens utveckling sedan 1981. Ett resultat av familjevårdsutredningen var bildandet av Rikskommittén för Familjehemvård (RFF). Numera är namnet ändrat till Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvård. RFF är en sammanslutning av familjevårdsenheter samt olika organisationer och intressenter inom familjehemsvårdens område. RFF:s verksamhet bygger på familjevårdsutredningens grundtankar. Från början bestod kommittén enbart av enheter, som arbetade med vuxna missbrukare, men 1992 öppnades den även för enheter, som har barn och ungdomar som målgrupp. Behovet av familjehemsvård för nya målgrupper förändras ständigt. Begreppet familjehemsvård innebär att barn eller vuxna med sociala, psykiska och/eller andra problem, tas om hand och får en plats i en annan familj än sin ursprungsfamilj under en längre eller kortare tid. Grundtanken är att den trygga sociala gemenskapen och relationerna i familjehemmet möjliggör en positiv utveckling. Vårdformen används för kortare placeringar och vid akuta kriser likaväl som för långa placeringar där syftet är en varaktig relation. Familjehemsenheter eller konsulentstödd familjehemsverksamhet är begrepp för verksamheter, som arbetar med att rekrytera, utreda, utbilda, stödja, handleda och ge god service till familjehem och jourhem samt att förmedla dessa familjehem och jourhem och tjänster till socialtjänsten, övriga myndigheter och/eller kriminalvården. Inom familjehemsvården finns två ledord: hög tillgänglighet med täta hembesök samt kontinuitet. Konsulentstödd familjehemsvård är ingen vårdform i sig. Personerna som placeras behöver dock mycket vård, omvårdnad och behandling. Det betyder att uppdragsgivaren (kommunen eller kriminalvården) ofta behöver komplettera familjehemsvården med andra insatser avseende behandling. Behoven hos dem som placeras förändras ständigt och det är viktigt att kunna möta de nya behoven. Vilka vuxna placeras i familjehem idag? Situationen idag är helt annorlunda än när Familjevårdsutredningens betänkande Det förstärkta familjehemmet lades fram 1981. Numera har klienterna ofta, förutom ett gravt missbruk som kan vara ett blandmissbruk, pålagringar av psykiatrisk problematik. Frekvensen av kombinationen av missbruk och olika psykiska diagnoser är påtaglig. Men det finns också behov av familjehemsvård för vuxna inom SoL och LSS. Att vuxna kan placeras i familjehemsvård är inte allmänt känt. Vad vet till exempel psykiatrin, Kriminalvården och SiS om familjehemsvård? Efter dagens diskussioner är kunskapen förhoppningsvis tydligare. Tyvärr är det också så att de långa vårdtider som krävs för att hjälpa dessa personer inte tillgodoses av

4 kommunerna. Efter sex månader kan klienten skrivas ut och då kanske förändringsarbetet precis påbörjats. Det kan hända att en person som placeras för sitt missbruk får ett ultimatum. Återfaller du så avslutas placeringen. Vuxna blir lika oroliga som barn om de inte känner till om de får fortsätta sin behandling eller ej. Det saknas ofta kontinuitet. Vad händer vid utskrivning från ett LVM-hem? Personer kan behöva samtidig hjälp av socialtjänsten och av hälso-och sjukvården. Då kan det bli oenighet om vem som ska betala och för vad. Familjehemmens behov Efterfrågan på familjehem som kan ta emot personer med svår och komplex problematik ökar. Detta ställer mycket stora krav på familjer att ta emot och på rätt sätt kunna stödja dessa personer. Frågan blir vad familjehemmen utsätts för. Nödvändigheten av ett specifikt, professionellt stöd till familjehemmet kan inte nog understrykas. De konsulentstödda verksamheterna har krav på täta besök av familjehemskonsulenten i familjehemmen. Socialtjänsten har inte samma möjligheter till tät kontakt och har många gånger lämnat över ansvaret för den placerade på den konsulentstödda familjehemsverksamheten. Familjehemmen måste ha kunskap om vad missbruket hos den placerade kräver av dem. Den som placeras kan behöva ha en mångfald av insatser som komplement till vården i familjehem. Det är därför viktigt att uppdragsgivarens uppdrag till familjehemmen formuleras mycket tydligt. Forskning och statistik Suzanne uppger att det finns väldigt lite forskning kring hur familjehemsvården för vuxna missbrukare har utvecklats sedan 1981. Här är dock några exempel. Forskning Göran Johansson, docent i socialantropologi och tidigare verksam vid Sköndalsinstitutets forskningsavdelning har skrivit forskningsrapporten Bete sig normalt på uppdrag SiS, Statens Institutionsstyrelsen. (2002) Han har också skrivit en rapport om LP-stiftelsens verksamhet på Åsbrohemmet samt gjort en studie av förhållandet behandlare-klient på Hornö. Dessutom har han undersökt familjehemsvården för vuxna missbrukare hos CREDO och Stiftelsen Bergslagsgårdar. I sin forskning har Göran Johansson kommit fram till att god familjevård för vuxna kännetecknas av: lång tid i behandling = 1-1½år familjer som är utbildade i missbrukets mekanismer bra matchning delaktighet inga dolda agendor med i planeringen sysselsättning man är en i gänget, jargonger på däckfirman, raka puckar middagsbord alla är med, man är vem som helst fiktiv släkting- familjens roll blir en fiktiv släktings roll täta besök-närverket kommer ofta på besök till den placerade övergångsritualer-både inom familjen och vid övergång från/till annan vårdform eller eget liv vårdkedjan - framtidstro du är någon annan när du går ut än när du kom. Chans till jobb, bostad socialt kontaktnät. Jan Gustavsson har skrivit rapporten Missbrukare i familjevård: en studie av stiftelsen Smålandsgårdars verksamhet. 1984 Familjevård för vuxna: en uppföljning av stiftelserna Bergslagsgårdar, Credo och familjevårdsenheten i Värmland 1994 Jan Gustavsson har i sin forskning kommit fram till att: Familjehemsvården är mer individuellt inriktad än institutionsvård. Det är viktigt att förstå att en placering i familjehem oftast inleds med en smekmånad. Därefter kan suget efter droger sätta in igen. Det är därför viktigt att familjehemmen har kunskap om missbrukets olika faser. Björling Oscarsson har gjort en Beskrivning av klienter i Narkomanvård, BAK, Stockholms Universitet. Statistisk utveckling I Socialstyrelsens statistik för år 2013 uppgavs att det var cirka 250 personer med missbruks- beroende-och med annan problematik, som var placerade i familjehemsvård frivilligt eller enligt LVM 27 den 1 november 2013. Erfarenhetsmässigt vet vi att vårdtiderna generellt har blivit kortare än tidigare, medan behovet hos klienterna är att vårdtiderna behöver vara längre. RFF anser att det är angeläget att man följer upp vilken vård som missbrukarna och vuxna med komplex problematik får. Önskvärt skulle vara att det sker en tydligare statistisk beräkning av hur många personer som diagnostiseras inom området samsjuklighet. Samsjukligheten kan bestå av problematik inom två eller flera områden.

Familjehemsvård för vuxna inom RFF idag. Johan Pyrell från Stiftelsen Smålandsgårdar och Roger Pearson från Fimab gjorde följande reflexioner kring dagens familjehensvård för vuxna utifrån sina egna och verksamheternas långa erfarenheter av denna typ av vård. När en myndighet gör en förfrågan om placering av en klient till verksamheten görs en första bedömning av om de problem som klienten har motsvaras av de möjligheter till hjälp som någon av verksamhetens familjehem kan erbjuda tillsammans med övriga tillgängliga resurser inom verksamheten. Denna bedömning kallas också för matchning. Om en placering genomförs är det familjehemskonsulenten som har ansvar för handledning och stöd till familjehemmet. Den myndighet som placerar personen i familjehemmet är fortsatt ansvarig för all myndighetsutövning. 5 De första placeringarna var missbrukare, som fick komma till en familj, där det fanns möjligheter till aktiviteter. Då var det förhållandevis enkel problematik hos dem som placerades och de kunde i stor utsträckning slussas ut i samhället igen. Det var till övervägande delen män, 25 40 år, som placerades i familjehem. För kvinnor fanns då mycket få placeringsalternativ. De sista tio åren har de som behöver placeras i familjehem en mycket svårare problematik och en större mångfald av problem, ofta inom flera olika problemområden, sk samsjuklighet. Det finns inga enkla klienter. Det är också en annan profil på missbruket, som är svårare att tackla för ett familjehem. Ofta ingår medicinering, som en del i klientens behov. Många av dem som ska placeras är outredda och har självmedicinerat under många år för att försöka klara av sina liv. Det tar ofta mer än ett halvt år innan en utredning kommer till stånd och då kan LVMvården redan ha upphört och klienten återgått till sin tidigare livssituation. Numera är det är oftast personer som är 40 år eller äldre som placeras i familjehem. För personer som är 30 år eller yngre väljer kommunerna oftast en hemmaplanslösning. Det är färre kvinnor än män som placeras i familjehem. De flesta vill ha en nystart med vård, utslussning och eftervård vid placering i familjehem. Utredningsbehoven är mycket stora. De konsulentstödda verksamheterna måste känna till hur problemen yttrar sig och ge möjlighet för klienterna att få den vård de behöver. Man upplever att kommunerna hellre placerar klienterna i familjehem än på institution av ekonomiska skäl. På institutionerna skulle de kunna få behandling för sin problematik vilket familjehemmen inte kan ge. Grunden för familjehemsvården är att familjehemmen är vanliga familjer. För att klara av de allt svårare problemen, som klienterna har, krävs att familjehemmen får mycket stöd och handledning. Numera finns det också professionella familjer, där antingen den ena eller båda i familjen har som yrke att arbeta med vård och behandling. LVM 27 vårdvistelse. Dessa placeringar lyckas man inte så bra med eftersom vistelsetiden är för kort (1-6 månader). Under den tiden hinner man inte etablera en rehabiliteringsallians. Så fort LVMvården upphör återgår klienten ofta till sin tidigare livssituation. Om placeringen blir längre, upp till 12 eller 18 månader, får man ett bättre resultat. Det är kommunerna som är ansvariga för en placeringen i familjehem oavsett om det är placering direkt från kommunen eller placering som en vårdvistelse. Skyddsplaceringar det gäller både kvinnor och män. För kvinnor dominerar hedersrelaterad problematik och våld i nära relationer. För män dominerar avhoppare från olika kriminella organisationer. För båda grupperna är det svårt att komma tillbaka till samhället och till ett fungerande liv. Psykisk ohälsa med eller utan missbruk. Bland dem kan det finnas det kvinnor med självskadebeteende som har vistats på en rättspsykiatrisk avdelning. För personer med psykisk ohälsa fungerar familjevården bra. Placeringar som en del av utslussningen från kriminalvården. När straffet är avtjänat tar kommunerna över ansvaret får placeringen. Därför är det nödvändigt att kommunerna finns med från början. I dessa fall kan det vara svårt att få klienten att stanna i familjehemmet. Den konsulentstödda familjehemsvården ska vara rättssäker och trygg och kunna möte uppdragsgivarnas behov. I dagsläget finns det förmodligen minst 150 olika aktörer inom konsulentstödd familjehemsvård. Det är inte så lätt för kommunerna/uppdragsgivarna att veta vad de får för pengarna. Det skulle behövas en tydligare och längre vårdkedja för att kunna möta uppdragsgivarnas behov. Det blir ofta glapp i vårdkedjan. Ofta beror det på att placeringstiden är för kort och att man inte har

6 långsiktiga mål för placeringen. Omprioriteringarna kommer efter 6 månader, men då tror ofta klienten att placeringen skall upphöra. De som placeras kan ha behov av stödinsatser från psykiatrin, både i form av behandling och utredning, men det kan vara svårt att få till stånd detta. Då blir ofta konsekvensen att den konsulentstödda familjehemsverksamheten ser till att ge det stödet själva. Det är viktigt att lyssna till klientens egna behov. Vilka behov har kvinnor respektive män? Johan Pyrell, Stiftelsen Smålandsgårdar, medlem i RFF Roger Pearson, Familjehem i Mälardalen, medlem i RFF Stiftelsen Smålandsgårdar startade som ett projekt redan Familjehem i Mälardalen AB, Fimab startade 1994. Sedan 1979 och var då ett slagkraftigt alternativ till institutions starten har Fimab förändrats och utvecklats från en smal -vård. De första klienterna i verksamheten kom från verksamhet med huvudsakligt fokus på vuxna missbrukare, Kriminalvården och var enbart vuxna. Sedan mitten av till att i dag erbjuda familjehemsvård för både barn, 1990 -talet har verksamheten utökats och tar även emot ungdomar och vuxna med olika typer av problematik. barn, ungdomar, unga vuxna samt vuxna med skiftande problematik Arbete med missbruk och samsjuklighet i Haninge kommun Jakob Winell och Emilia Ström, socialsekreterare från Haninge kommun beskrev i sitt anförande hur utvecklingen inom kommunen har varit de senaste åren för personer med missbruksproblem och samsjuklighet. Av 250 klienter idag så har ungefär 10 % en tydlig och väldigt problematisk samsjuklighet som är varaktig. Ett fåtal klienter har mycket svår problematik och ett stort vårdbehov. Om man tittar på en mildare form av samsjuklighet kommer man upp i att 60-70 % av klienterna har denna problematik. Flera av dem finns på SiS institutioner. Det är bara ett fåtal klienter som får den hjälp som de har rätt till och behöver. Inom samsjukligheten finns fyra tydliga grupper. Man tycker inte att det är någon skillnad på mäns och kvinnors möjlighet att får vård. Samsjukligheten kan bestå av problematik inom två eller flera av följande områden: Missbruk alkohol, cannabis, amfetamin, benzodiazipiner, heroin mm Psykiatriska sjukdomar: schizofreni, psykossjukdomar samtidigt med personlighetsstörningar, bipolära diagnoser Övrig problematik: ADHD samt ACT(alkohol, cannabis, tobak) diagnoser Utvecklingsstörning och lågbegåvning Behov för denna målgrupp Stor kompetens inom området hos handläggarna. Det blir ofta glapp i vårdkedjan och därför behövs det samlade och samtida insatser. Tydlighet och struktur är oerhört viktigt för att få ett gott resultat. De som arbetar kring klienten måste ha samma mål och tala samma språk samt ha förståelse för varandras arbetssituation. Man måste utveckla samarbetsplattformar. Man behöver se individuella behov där en vistelse på annan ort kan vara ett alternativ. Kommunens tidigare, nuvarande och kommande behov av insatser För ett par år sedan fanns en gemensam handledning mellan kommunen och psykiatrin. Det fanns också kontinuerliga och gemensamma samrådsmöte mellan kommunen och landstinget på handläggarnivå. Det upparbetade inomkommunala samarbetet kring missbruk, socialpsykiatri och LSS fungerade väl. Man hade också utvecklat ett dubbel-diagnosteam NPF-teamet. Den aktör som fattades var Kriminalvården. Med denna struktur fungerade vården så bra som man kunde önska sig. Förståelsen för varandras insatser och ett långsiktigt tänkande var i fokus. Förändringar inom de olika verksamhetsområdena gjorde att det blev ett glapp i vårdkedjan och intresset och möjligheterna att samordna insatserna minskade drastiskt. Psykiatrin drog sig ur. Sekretessproblematiken blev ett hinder. Det som fungerar i nuläget är att det finns kommunala Case-manager för dem som behöver det. Man har kvar samrådsmöten mellan beroendemottagningen och socialtjänsten. Det finns ett inomkommunalt samarbete mellan missbruksenheten, socialpsykiatrin och LSS

7 Målet för framtiden är att återta och utveckla gemensam handledning för att uppnå samsyn och förståelse mellan de olika aktörerna, där Kriminalvården bör finnas med. Man behöver bygga upp ett team för ACT (Alkohol, Cannabis, Tobak) och ett Case-managerteam för att trygga samarbetet kring klienterna och ha fokus på ett långsiktigt tänkande. Ett närmare samarbete med Brukarorganisationerna behöver också byggas upp. Ett exempel på hur det gick fel vid insatserna från kommunen och ett exempel på hur det blev rätt. Jakob och Emelie beskrev sedan två exempel på hur insatserna från kommunen där det ena blev fel och det andra blev rätt. I det ena fallet var det överskuggande problemet att man inte samordnar insatserna, att beslut togs i efterhand och att klienten inte fick tillräckligt stöd. Klienten hamnade mellan olika lagstiftningar både interkommunalt och inom kommunen. I det andra fallet gick det bra därför att man i samband med att klienten fick vård föreslog att genomföra en SIP (Samordnad Individuell Plan) tillsammans med klienten. Man föreslog en öppenvårdsform med omfattande resurser till klienten från olika vårdgivare. Klienten fick flytta till en egen lägenhet i ett område som passade. Dessutom fick klienten en Case-manager via socialpsykiatrin. Man tillsatte ett öppenvårdsteam som mestadels kunde komma hem till klienten. Det mobila psykiatriteamet tog ansvar för medicineringen och att ha viss kontakt med klienten på kvällar och nätter. Klienten fick stanna på slutenvården tills alla delar i vården var på plats. Hur man kan agera så att det blir rätt för klienterna Det måste finnas förståelse mellan kommunen och landstingspsykiatrin. Det behöver finnas en samsyn men också en samkostnad runt klienten. Alla delar i vården måste påbörjas och vara på plats långt innan klienten/ patienten lämnar avdelningen. Alla aktörer/roller måste vara tillsatta innan klienten/patienten kommer hem. Case-managern eller annan central funktion måste få det yttersta ansvaret men också mandat att kalla till möten, sätta tidsramarna och se till att beslut kommer tillstånd. Sveriges kommuner och landsting, SKL behov av samverkan Anneli Jäderland och Mikael Malm arbetar inom avdelningen Social omsorg och stöd hos SKL som process och utvecklingsledare med bland annat missbruk, beroende, psykiatri och psykisk hälsa inom sina arbetsområden. De redogjorde för SKL:s uppbyggnad som en arbetsgivar- och intresseorganisation för kommuner, landsting och regioner. Några av de viktigaste frågorna är ansvar, samverkan, utveckling och kompetens mellan och hos de olika huvudmännen. Man har noterat att behovet av samverkan har ökat då sjukvården och socialtjänsten blir mer specialiserad och fragmentiserad samt att det blir fler utförare inom vård- och omsorgssektorn. Befolkningen blir äldre, samsjuklighet ökar och fler personer har komplexa behov. Den psykiska ohälsan är omfattande och ökar. De ekonomiska resurserna är begränsade vilket ställer krav på ökad effektivitet, kortare väntetider, minskat glapp mellan olika vård- och stödinsatser. Det behövs större kontinuitet i vårdkedjan. Efterfrågan på familjehemsvård från den enskilde och på handläggarnivå är i dagsläget inte så stort. Lagstiftningen ställer också allt större krav på samverkan och samordning. Men samverkan och samarbete är inte samma sak. I samverkan strävar man mot samma mål, I samarbete hittar man takten i otakten, dvs dansar tillsammans. Det är övergångarna som är det svåra. Samtidigt finns det saker som verkar i motsatt riktning och som inte främjar samverkan. Det är framförallt relaterat till den nuvarande ekonomisaka situationen. Då blir det lätt ett revirtänkande och stuprörstänkande som gör att människor hamnar mellan stolarna eller i gråzoner. Det är viktigt att hitta metoder att överbrygga dessa svårigheter. Ansvarsfördelningen kring barn och unga är tydligare. Från 2016 kommer det att finnas krav på samverkan på organisatorisk nivå. Anneli och Mikael konstaterade att kommunerna och landstingen/regionerna lever i skilda världar där lagstiftning, beslut, kompetenskrav tas på olika formella grunder. En stor skillnad är att den enskilde har rätt att överklaga beslut i SoL till skillnad mot i HSL. Det kan emellanåt uppstå värdekonflikter utifrån Socialtjänstlagen, SoL och Hälso- och sjukvårdslagen, HSL. Ansvarsfördelningen mellan dem finns reglerade i SKL:s cirkulär 2006:58 och 13:44. Den psykiska ohälsan är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivningar och frånvaro från arbete. Depression, ångest och neuropsykiatriska diagnoser är de vanligaste orsakerna inom öppenvården. Inom

8 slutenvården dominerar kvinnor, särskilt i åldrarna 18-24 år. Den psykiska ohälsan ger allvarliga effekter på den sociala funktionsförmågan och man riskerar också sämre somatisk ohälsa och får inte lika vård vid somatisk sjukdom. Det är ingen nackdel att få en diagnos men det är viktigt att särskilja individen och diagnosen för att kunna ge rätt vård. Anneli och Mikael gick sedan in på vilka krav som kan ställas på samarbete dels på organisationsnivå och dels på individnivå. För kommuner, landsting och regioner gäller att ingå överenskommelser i olika viktiga frågor. Däribland finns samarbete kring personer som missbrukar alkohol, narkotika och andra beroendeframkallande läkemedel eller dopningsmedel. Ett samarbete med frivilliga organisationer bör också etableras. På individnivå styrs huvudmännens ansvar för samarbetet av SoL och HSL. Man ska tillsammans upprätta en SIP (Samordnad Individuell Plan) för att i största möjliga utsträckning tillgodose den enskildes behov. Ett medgivande från den enskilde krävs och personen ska tillsammans med närstående kunna vara delaktiga i planen. Arbetet med planen ska påbörjas utan dröjsmål. Ett syfte med SIP är att visa den enskilde vilka krav han eller hon kan ställa på huvudmännen och hur ansvaret är fördelat dem emellan. I den nära framtiden såg både Anneli och Mikael olika utmaningar: På kunskapsområdet: Ett bio-psyko-socialt synsätt (tvärvetenskapligt) På administrativt/organisatoriskt plan: Interprofessionell samverkan På området ekonomi/styrning: Sociala investeringar Samverkan är ett samspel mellan olika områden: Diskursiv Vi har olika kunskaps- och förklaringsmodeller Vi har olika bilder av verkligheten Vi definierar problemen olika Organisatorisk/juridisk Vi har olika regelverk och uppdrag Psykologisk Möten mellan människor- olika professioner och aktörer Risker med att ändamålet för insatserna finns i fokus kan vara att det lätt blir: Förvanskningar Tillägg Utelämning av uppgifter. Det som främjar utvecklingen av samverkan är: Utveckling i ordinarie strukturer med fokus på samverkan Skapa respekt och förståelse Samverkanskompetensen avgörande Det regelverk som finns Den organisation som finns Det professionella mötet som man har Anneli och Mikael avslutade sitt anförande med att titta på fenomenet när idealet möter verkligheten. I den bästa av världar *Brukarens bästa *Konsensus *Jämlikhet *Delat ansvar *Professionalism *Utveckling *Ökad effektivitet I verkligheten *Organisationens intresse *Personliga intressen *Maktförhållanden *Prestigehierarkier *Motverkande belöningssystem *Gruppmotsättningar Målet för SKL är att utveckla sin verksamhet för att kunna möta behoven som finns i samverkan och det delade ansvaret. Men människor förändras, deras situation förändras och man kan behöva göra förnyade utredningar för att förstå behoven och problemen bättre. Samhället förändras. Förutsättningarna förändras och kommunerna, landstingen och regionerna måste också följa med i utvecklingen. Landstingens har ingen uttalad syn på familjehemsvårdens möjligheter.

Referat från det gemensamma samtalet Vårdformer inom Kriminalvården Ulrika Näslund, är programexpert inom Kriminalvården och har jobbat med program för framförallt våldsamma klienter. 9 Vårdformer inom Kriminalvården Ulrika Näslund, är programexpert inom Kriminalvården och har jobbat med program för framförallt våldsamma klienter. Ulrika berättade att Kriminalvården sedan årsskiftet påbörjat en omorganisation för att stärka enmyndighetsperspektivet. Syftet är bland annat att få en ökad likriktning av beslut och insatser över hela landet. Vårdformerna inom kriminalvården, som berör familjehemsvården är: Kontraktsvård som innebär, att den som dömts för brott får möjlighet att genomgå behandling i stället för att dömas till fängelse. Det finns ett bindande kontrakt mellan klienten och kriminalvården som är fastställt av tingsrätten. Om man bryter mot kontraktet får man i stället avtjäna ett fängelsestraff. Vårdvistelse är ett utslussningsalternativ om det finns ett vård- och behandlingsbehov under de sista månaderna före en frigivning. När strafftiden går ut så kan klienten kvarstanna i behandlingen om socialtjänsten lämnat ansvarförbindelse för fortsatt vård. För båda alternativen gäller att man kan fullfölja vården/behandlingen på ett HVB eller i familjevård. Dessutom har Kriminalvården upphandlat ytterligare ett utslussalternativ, Halvvägshus. Kriminalvården har som myndighet utvecklat kriterier för hur en god familjevård skall vara uppbyggd. Som myndighet upphandlar kriminalvården all familjevård av externa aktörer, familjevårdsenheter/företag men inte av kommuner. I anbudshandlingarna som hör till en upphandling finns tydliga krav och kriterier, som måste uppfyllas av den som får ett anbud. Det finns tre nivåer för insatser: Familjevård psykosocialt stöd. Familjevård psykosocialt stöd inklusive samtalsbehandling och/eller behandlingsprogram. Familjevård enligt ovan med kapacitet för viss medicinsk utredning/behandling. Antal vårdvistelseplaceringar har minskat de senaste åren, vilket är särskilt tydligt när det gäller familjevård. 2013 köpte man vårdvistelse i familjevård för 27 milj kronor och 2014 för 19 milj kr. Västra Sverige och Göteborgsregionen köpte vårdvistelse i familjevård för drygt 14 milj kronor under 2014. Frågan är om man tänker annorlunda eller om det är en starkare tradition att planera vårdvistelse i familjevård där. Ulrika betonade vikten av samarbete mellan Kriminalvården, SiS, socialtjänsten, konsulentstödda organisationer och HVB. Utan ett nära och effektivt samarbete blir det svårt att genomföra en god vård och behandling. Kriminalvården erbjuder neuropsykiatrisk (NPS) utredning och behandling i anstalt - antingen i samverkan med landsting eller i egen regi. Statens institutionsstyrelse, SiS och familjevård med stöd av LVM, LVU och LSU. Tarja-Liisa Leiniö, utredare vid SiS, beskrev de olika vårdformerna som finns inom SiS. Hon gick igenom förutsättningarna för vård enligt LVM (Vård av missbrukare i vissa fall), LVU (Vård av Unga) och LSU (Sluten Ungdomsvård) samt redogjorde för gällande lagstiftning. Vård enligt LVM Om socialtjänsten efter en utredning bedömer att en klient behöver vård enligt LVM, ansöker socialtjänsten om tvångsvård enligt LVM hos förvaltningsrätten, som är den instans som beslutar om vården. Socialtjänsten ansöker om plats på en SiS institution, som också kallas LVM-hem. Vård enligt LVM kan bara genomföras på en SiS institution eller genom en sk vårdvistelse. Det är socialtjänsten som betalar vården på en SiS institution, men det är SiS institutionen som lägger upp vårdplaneringen i nära samarbete med klienten och socialtjänsten. Om SiS och socialtjänsten bedömer att det är till gagn för klienten kan man föreslå vård i familjehem, på HVB eller i eget boende med föreskrifter, sk vårdvistelse enligt LVM 27. Vården enligt 27 är ett led i att motivera klienten till frivillig vård. Den är en förberedelse för detta. Om sådan vistelse görs inom ramen för 27 LVM är det SiS och LVM-hemmet som har ansvaret, men socialtjänsten bekostar vistelsen. SiS tar betalt för vissa kostnader, som uppstår för en klient, som fysiskt inte är på SiS, men vars LVM pågår.

10 SiS köper ingen vård själva. Vid en placering enligt 27 LVM är det SiS, socialtjänsten och familjehemmet som skriver ett kontrakt för vistelsen i familjehemmet. Klienten, SiS och socialtjänsten skriver en behandlingsplan för 27-vistelsen. Motsvarande gäller för placering på HVB. Om klienten får ett återfall i missbruk återförs den till LVM-vården. Vård enligt LVU Det är socialnämnden, som ansöker hos förvaltningsrätten om vård enligt LVU och det är förvaltingsrätten som fattar beslut. Om socialnämnden bedömer att vården enligt LVU behöver genomföras på en SiS institution ansöker socialnämnden om plats hos SiS. Det är socialtjänsten som betalar vården på en SiS institution, men det är SiS institutionen som lägger upp vårdplaneringen i nära samarbete med socialtjänsten, den placerade och dennes familj. Om vården på SiS institutionen bedöms ska avslutas och/eller övergå till placering i familjehem, på ett HVB eller till den unges egen familj har socialtjänsten och SiS ett gemensamt ansvar att genomföra planen för den placeringen. Inom LVU tillämpas på ett par institutioner metoden MTFC, där den unge flyttar till ett familjehem som SiS kontrollerar. SiS erbjuder då stora insatser för både familjehemmet, de biologiska föräldrarna och den unge. Dessa hem är inte organiserade som traditionella familjehem. Om den unge återfaller till kriminalitet eller missbruk får socialtjänsten återigen ansöka om plats hos SiS. Vård enlig LSU Ungdomar, som begår allvarliga brott när de är i åldern 15-17 år, blir oftast dömda till sluten ungdomsvård, LSU, i stället för fängelse. Det är ett tidsbestämt straff, som ungdomarna avtjänar på speciella avdelningar på SiS:s särskilda ungdomshem. Inom LSU finns viss möjlighet till placering i familjehem, men det är ytterst sällsynt. Om det sker så är socialtjänsten ansvarig, utreder familjehemmet och har kontraktet med dem. Det kan bli aktuellt som eftervård efter avtjänad LSU. Inom LSU kan fotboja användas som en alternativ vårdform. 2014 togs 30 ungdomar dömda till sluten ungdomsvård in hos SiS. Tarja-Liisa framförde också följande synpunkter: Det finns inga planer inom SiS i nuläget att utveckla familjevården i någon större utträckning. Eventuella familjehem utreds av SiS enligt gängse metoder. Matchningen mellan familjehem och klienter/den unge är ytters viktig. Klienterna är oftast mycket intresserade av att få komma till ett familjehem eftersom man då kommer ur den låsta institutionen. Men man vill helst till sin egen familj inte i första hand till ett familjehem eller HVB. Familjehemmen behöver ha mycket tid för klienten. Klienterna har oftast behov av struktur i vardagen, kontakt med psykiatrin, provtagningar gällande missbruket, behandlingskontakter och strukturerade aktiviteter. SiS anser att man behöver bygga upp behandlingsallianser. Eftersom klienterna ofta är misstänksamma till andra människor händer det relativt ofta att allianserna bryts. Men ibland händer det att en placering i familjehem lyckas. SiS gör regelbundet utvärderingar av vården bland annat genom inskrivnings- och utskrivningsintervjuer. Det betyder att man har ganska god överblick över hur institutionsvården fungerar. Däremot har de svårare att säga något om familjevården eftersom de släpper ansvaret till kommunerna. Det är svårt att följa upp om en placering i en annan vårdform har genomförts fullt ut med gott resultat eller om den har avbrutits. Detta måste socialtjänsten svara på. Samarbetet med andra myndigheter behöver utvecklas. Vårdkedjan ett kontrakt för livet var ett bra exempel på samarbetsformer och utvecklingsmöjligheter för alla aktörer.

11 Leena Haraké, kanslichef på KSAN (Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol och Narkotikafrågor) och ledamot i regeringens ANDT-råd, lade fokus på kvinnors möjligheter till att få hjälp för sitt missbruk. (ANDT = Alkohol, Narkotika, Doping och Tobak) Leena konstaterade att missbruksvården för kvinnor fortfarande inte ger dem samma möjligheter till vård och behandling som den vård som män får. För 35 år sedan skrevs kvinnokonventionen under som ska garantera lika rättigheter för kvinnor och män. Men den följs inte i Sverige. En viktig fråga är hur familjehemsvåren kan tillgodose kvinnors behov av insatser. 70-80 % av kvinnorna har varit våldsutsatta eller prostituerade. Det är svårt för en familj att hantera denna problematik. Leena beskrev några dilemman som uppstår när kvinnor får familjehemsvård: *De är kvinnor i en familj där det finns en ytterligare en kvinna * De bor i en familj * De kan vara våldutsatta eller prostituerade * De har omhändertagna barn * De behöver stöttning i föräldraskapet * De behöver stöd i att ha kontakt med alla barn, om det finns flera omhändertagna barn * De behöver hjälp till en normalisering av sig själva som kvinnor De missbrukande kvinnorna finns inte med i statistiken därför att de är för få för att räknas med. Man måste komma upp i en kritisk massa, dvs ett visst antal personer för att räknas med som grupp. Som kvinna ska hon kvalificera sig till behandling. Vården villkoras också ofta för kvinnor. Om du gör så här kan du få hjälp. Som exempel på ett villkor kan nämnas om du skiljer dig från din man som misshandlar dig kan du få hjälp. Kommunerna, vårdgivarna, familjehemmen behöver sätta sig in i kvinnors behov, problem och frågor. Ett jättestort problem för kvinnorna är övergreppen som de varit utsatta för och behöver hjälp med. Leena uppgav att kvinnorna möts av åsikten att när man är vuxen får man skylla sig själv Det är svårt för ett familjehem att tackla frågan om våld, övergrepp och prostitution. Kvinnorna behöver kvalificerad vård för de trauma, som kvinnorna varit utsatta för. Kvinnor har andra frågeställningar och problem att brottas med än män, men i nuläget tar man inte hänsyn till dessa. Skuld-skam-rädsla är känslor som finns hos kvinnorna. Ytterligare ett problem, som Leena lyfte fram, var att missbrukande kvinnor inte får plats på exempelvis kvinnojourerna. Det finns få fängelser, SiS institutioner och HVB speciellt inriktade på kvinnor. De har ingenstans att ta vägen när de väl fattat sitt beslut att ta tag i sin livssituation. Leena var mycket bestämd med att man behöver arbeta mycket med frågan att stärka kvinnors rättigheter och möjligheter. De riktlinjer som finns har inget kvinnoperspektiv. Leena avslutade med att poängtera att man, för att kunna genomföra vård/behandling med ett kvinnoperspektiv, behöver förändra lagstiftningen så att rättsäkerhet och likabehandling är i fokus. Forskning på familjehemsvård förvuxna. Mikael Rask, docent och forskare vid Linné Universitetet i Växjö utvecklade sina tankar om dessa möjligheter. Mikael Rask höll med om att det, som tidigare nämnts, finns väldigt lite forskning gjord på familjehemsvård för vuxna. Han har sökt efter rapporter men knappt hittat några. Mikael såg dock stora möjligheter till att genomföra sådana forskningsinsatser. Han redovisade några av de uppslag han fått under seminariet. Det enda som behövdes för att kunna starta forskningen var att få ett forskningsuppdrag med full finansiering. Övriga frågeställningar som belystes och diskuterades under det gemensamma samtalet Medicinering under LVM 27 vård. SiS har jobbat med ett enhetligt synsätt avseende medicinering på SiS-institutionerna. Det förekommer medicinering för både somatiska och psykiatriska problem. Det är alltid en läkare som förskriver medicineringen. Vad är behandling ska familjehem vara behandlare? Det är viktigt att inte göra alla familjehem till behandlare utan ha kvar det ursprungliga fokuset på att familjehemmen i första hand ska bygga på utvecklande relationer. Det är viktigt att ge effektiva resurser för att bygga upp nya strukturer i livet för den placerade. Familjehemmen kan bara vara good enough och behöver mycket stöd för att klara av sina uppgifter.

12 Vårdgivarna exv den konsulentstödda förstärkta familjehemsverksamheten måste hela tiden kolla upp vilka behov de placerade har och vilka insatser som behövs samt föra en dialog med uppdragsgivarna, kommuner eller kriminalvård. Det är stora krav på att göra utredningar och kompletterande utredningar på dem som placeras i familjehem. Det behövs en mångfald av insatser för att täcka upp det behov som finns. Om man använder de regler som finns har man goda verktyg för en god vård. Det är viktigt hur uppdragen till familjehemmen formuleras. Förväntningarna är olika vilket också gäller för tolkningarna av ett uppdrag. Klienterna tror sig ofta om alltför mycket. En fråga som ställdes var: Vad är det den enskilde individen har för behov. Förr var det mer behandlingshem, nu är det mer vård i familjehem. Grundtanken är att familjen ska vara basen för utvecklingen. Är vi på väg till en ny behandlingsform mellan institution och familjehemsvård? Man frågar klienterna direkt alldeles för sällan och för lite om vad de tycker att de har för behov. Detta bord göras kontinuerligt. Landstinget utreder och placerar - Kommunerna placerar och utreder. Man borde alltid utreda först och placera sedan, men utredningarna tar tid och behovet av placering går inte att vänta på. Samtliga deltagare på Rundabordsseminariet var överens om att lagstiftningen för familjevård för vuxna behöver utvecklas och förändras för att vården ska bli rättsäker och trygg. För RFF:s vuxenvårds grupp Britta Schölin, Johan Pyrell, Maria Magnusson och Suzanne Julin För att läsa resuméen från Rundabordsseminariet hänvisas till RFF:s hemsida www.rff.se. Följ gärna med i debatten. Deltagarförteckning vid RFF:s Rundabordseminarium den 5 februari 2015 Närvarande: Organisations/verksamhetstillhörighet: Anneli Jäderland SKL, Sveriges kommuner och landsting Christer Karlsson KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället Emilia Ström Haninge kommun, Socialsekreterare Germay Woldu KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället Gunnar Messa X-CONS, Organisation för f.d. kriminella och missbrukare Jakob Winell Haninge kommun, Socialsekreterare Kerstin Eriksson LP-stiftelsen, Lewi Petrus Stiftelsen Leena Haraké KSAN, Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol och Magnus Holm Maya Eilling Persson Mikael Malm Mikael Rask Roger Pearson Tarja-Liisa Leiniö Ulrika Gunnarsson Berglund Ulrika Näslund Narkotikafrågor FimAB, Familjehem i Mälardalen AB Paroma Gruppen, Leg psykolog SKL, Sveriges kommuner och landsting Linné Universitetet i Växjö, forskare FimAB, Familjehem i Mälardalen AB SiS, Statens institutionsstyrelse INOM, Innovativ Omsorg, konsulentstödd familjehemsverksamhet Kriminalvården Vuxengruppen i RFF Britta Schölin Johan Pyrell Maria Magnusson Suzanne Julin RFF (BS Konsultation) RFF (Stiftelsen Smålandsgårdar) RFF (Fimab) RFF (Ordförande i RFF) RFF - Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvård Sankta Marias Väg 99,612 92 Finspång Tel: 0122-210 60, E-post: info@rff.se, Hemsida: www.rff.se