Uran - roten till det onda Helsingfors november 2007 Eia Liljegren-Palmær Foton: Paul Rimmerfors
Metoder Det finns tre metoder att utvinna uran 1. Dagbrott 2. In situ 3. Gruvor under jord
Rössing urangruva, Namibia
Dagbrott Dagbrotten förorsakar stora sår i naturen. Många stora gruvor i världen är dagbrott. T ex Rössinggruvan i Namibia, som är världens största dagbrott. Även de flesta australiensiska gruvorna är dagbrott.
Dagbrottet i Rössing är cirka tre km i diameter
Hälsoriskerna försummas helt
In situ Ett stort antal hål borras i malmkroppen. I dessa hål sprutar man in svavelsyra eller salpetersyra som löser ut uranet. Vätskan sugs sedan ut ur hålen. Hur mycket syra som blir kvar i berget beror på hur poröst det är eller hur många naturliga sprickor det finns. Enligt Internationella Atomenergiorganisationen (IAEA) är denna metod inte lämpad för annat berg än sandsten. (källa www.iaea.org). Försök har gjorts bl a i Tjeckien med förödande resultat.
Gruvor under jord Gruvor under jord ser utifrån ut som vanliga gruvor. Dvs man gräver djupa gångar in i berget och spränger loss malmen. Detta är den metod som med största sannolikhet skulle användas i Sverige om vi tillåter uranbrytning.
När det gäller dagbrott och vanlig gruvdrift så är tillväga-gångssättet detsamma efter det att malmen förts upp ur gruvan. Först krossas malmen i flera omgångar tills den blir tillräckligt fin för att klara nästa steg i processen. Den finmalda malmen blandas därefter med vatten i ytterligare en malningsprocess till dess att det blir till en fin välling. (Det går åt massor med vatten som också blir kontaminerat). Den nu producerade vällingen tillsätts svavelsyra och järnsulfat. Därigenom lakar man ut uranet samtidigt som det oxideras. Svavelsyra och järnsulfat är starkt frätande vätskor som skadar allt biologiskt liv. Det förgiftar jord och vatten.
Vattenförbrukning Vattenförbrukningen vid uranframställningsprocessen är enorm. Den tidigare nämnda Rössinggruvan i Namibia förbrukar 40 000 m 3 per dygn. Detta i ett land med konstant vattenbrist. Att det dessutom går åt 10 miljoner ton svavelsyra per år för att extrahera uranet, med risk för läckage till grundvattnet, gör inte situationen bättre.
Yellow cake Nästa steg i processen är separering, som sker i ett slags centrifug. De tyngre, radioaktiva ämnena skiljs ut. Kvar blir en klar vätska och enorma mängder flytande slagg. Den klara vätskan blandas med hartskulor för att ytterligare koncentrera uranet. Reningen pågår i flera led och med tillsats av bl a ammoniumsulfat. Den nu framställa nya vällingen torkas och det man får ut kallas yellow cake och är det andra steget i kärnbränsle-kärnvapenkedjan
Anrikning Men uranet är nu långtifrån färdigt för användning. Först måste det anrikas. Andelen klyvbart uran 235 måste ökas från det naturliga 0,7% till 3-5%. Detta sker oftast genom centrifugering (vilket vi ju har hört talas om i Iran) eller diffusion. I båda fallen har uranet genom en rad processer först omvandlats till uranhexafluorid UF6. Diffusion (förgasning) används sällan numera eftersom det är mycket energikrävande.
Strålning Joniserande strålning, eller som vi vanligen kallar det radioaktivitet, är som vi alla vet osynlig. Uranmalmen innehåller uranets alla sönderfallsprodukter. Radium tillhör dessa. En av radiumets s k döttrar är radon som vi vet förorsakar cancer, i alla fall när den finns i bostäder. När det gäller kärnkraft verkar det inte vara lika farligt
Men just radon, Rn-222 är den vanligast förekommande isotopen vid uranbrytning. Olikt alla de andra dotterprodukterna, så är radon en gas och koncentreras i dammpartiklar. Därför kan radonet lätt andas in och väl inne i lungorna sönderfalla till andra radioaktiva element. Fyra på varandra följande radioaktiva sönderfall inträffar inom mindre än en timme och ger en intensiv bestrålning av lungvävnaden på nära håll.
Medellivslängden för arbetarna är mycket låg
Allt damm från uranbrytningen innehåller radon. Vid gruvdrift under jord innebär det att gruvgångarna är fulla av radon och då används det fläktar för att föra upp det till ytan. I de högar av krossat berg och i avrinningsdammarna finns mängder av radioaktiva element: bl a polonium, radium, bismut, thorium och bly. Dessa ämnen är en långtidsverkande källa till alpha-, beta- och gammastrålning som kan skada levande celler och framkalla en mängd sjukdomar, däribland cancer.
Giftiga ämnen Alla de radioaktiva ämnena är giftiga. Några är dock speciellt farliga och det är polonium, torium och uran. Det behövs mycket små mängder för att förgifta en människa i de flesta fall ännu mindre för att skada allt annat biologiskt liv.
Avfall från uranbrytningen Det blir stora mängder avfall vid uranbrytning. Stora dammar behövs för att ta hand om slagg och nedsmutsat vatten. Dammarna måste täckas med rent vatten. Detta förhindrar att radioaktiviteten avdunstar. Det har inträffat flera stora dammbrott i USA, Kanada och Frankrike, där slaggen har runnit ut och förgiftat floder och grundvatten. Den svavelsyriga vätskan släcks med kalk som obönhörligt kväver allt levande. Stora områden i t ex Saskatchewan, Kanada ser ut som månlandskap.
Där byggdes också Uranium City där byggnadsmaterialet togs från gruvornas krossrester. T o m skolorna byggdes av detta material. Först när det kunde bevisas att befolkningen hade högre cancerfrekvens än motsvarande kanadensiska städer sanerades Uranium City. En miljöskandal av många som kärnkraftindustrin har lyckats dölja.
Tillgång och efterfrågan För ett par tre år sedan började uranpriserna raka i höjden. Det spekulerades vilt i uranbrytning även i länder som Sverige och Finland med mycket låga halter av uran i malmen. Ungefär samtidigt kom IAEA:s och atomindustrins stora offensiv. Atomkraftens renässans proklamerades. En tillfällighet? Det råder i princip ingen brist på uran för de atomkraftverk som finns idag. Det finns flera riktigt stora uranproducenter. Men för den gigantiska planerade utbyggnaden måste det till mer uran, även om vi vet att det är en chimär: det är mest gamla planer som aktualiseras.
Langer Heinrich Ungefär samtidigt fick några gruvor problem med produktionen. Så har t ex Kazakstan brist på svavelsyra, Kanadas största gruva Cigar Lake har drabbats av översvämning och den planerade stora gruvan i Namibia Langer Heinrich klarade inte av att bevisa att den var tillräckligt miljövänlig. Detta har inneburit att riskkapitalisterna har börjat dra öronen åt sig och nu efterlyser industrin långsiktiga investerare. Priset på uran sjunker och då blir det skandinaviska uranet inte lika attraktivt.
Roten till det onda Genom att höja anrikningsgraden till mellan 80-90% kan uranet användas till atomvapen, just så som skedde när Hiroshima-bomben tillverkades och som nu USA påstår att Iran vill göra. Det uran som inte används i kärnbränsleprocessen brukar kallas Depleted Uranium.Genom att omvandla UF6 till fast form, får man ett mycket hårt material som används bland annat i pansarbrytande vapen. När uranet passerat atomreaktorn får vi dessutom plutonium, som också det är ett atombombsmaterial. Uranet är alltså roten till det onda. Låt det ligga kvar i marken!
Internationellt samarbete I slutet av 70-talet och hela 80-talet fanns ett fint samarbete mellan de flesta miljöorganisationer som engagerat sig mot kärnkraft. Sammanhållande i detta arbete var WISE- Amsterdam (World Information Service on Energy). Pengar för verksamheten kom från försäljningen av Solmärket. När intresset för att arbeta mot kärnkraften avtog försvann också en stor del av inkomsterna för WISE. Trots detta fortsätter de oförtrutet att ge ut Nuclear Monitor tillsammans med den amerikanska organisationen NIRS.
Men det verkar som om det internationella samarbetet äntligen börjar ta fart igen. Det började i förra hösten med att WISE inbjöd 25 kärnkraftmotståndare från olika länder för att diskutera strategi. Vi konstaterade där att ingen motståndsrörelse i något land är tillräckligt stark i sig själv för att effektivt kunna stoppa atomkraften. Och det är ingen internationell organisation heller. Alltså måste vi samarbeta!
EU och uranet Till sist några ord om EU och uranet. Enligt de flesta tolkare av Euratomfördraget, bland annat EU-kommissionens ordförande Barosso, så är det så att obrutet uran är svenskt. Detsamma gäller naturligtvis alla EUländer. Bryter man uranet så ingår det i den gemensamma europeiska uranpoolen.
Aktionsdag mot uranbrytning I Dortmund för två månader sedan diskuterade vi också strategi. Det handlade där enbart om uranbrytning, strålskador i samband med uranbrytning och riskerna med urantransporter. Vi lade grunden till ett nätverk för aktivister mot uranbrytning. En internationell aktionsdag mot uranbrytning skall förhoppningsvis lanseras under denna konferens. Föreslagna dagar är hittills är Tjernobyldagen 26 april och Hiroshimadagen 6 augusti. Själv förordar jag den 6 augusti för då blir sambandet uranbrytning-kärnvapen så klar: det var en uranbomb som sprängde sönder Hiroshima.
Uranium mining in Sweden It started with Ranstad in the beginning of the fifties. Sweden wanted to have nuclear weapons too. We wanted to have our own Nuclear power plants, both concerning construction and fuel. So the government decided to allow strip mining in the alun clay layer in Middel-sweden. 205 tons uranium ore was extracted for use in the two heavy water reactors under construction. But the Swedish reactors failed the first was never put on the grid, the second had a severe accident with the fuel rods.
The experiment started to be too expensive and the opposition against the uranium mining was growing to full storm. So it was all stopped. The cost fore the experiment uranium mining only was about 2-3 billion Swedish crowns (2-3 million Euros) Then we build new reactors and imported the uranium. This was cheaper.
Local Veto But the searching for uranium continued, this time in the north. But the communities said no. We have the possibility to use the municipally Veto against uranium mining. So in 86 all the uranium mining plans was cancelled. In 2005 it started all over again. The applications just flooded in to the authority. And permissions were given to explore. In middel-sweden the communities said immediately no, so the companies, mainly Canadian, just gave it up without even trying. But in the rest of Sweden there have been round 60 applications till now. The last one came two days ago.
Enormus anger I have been up in the north informing the people what it means to the environment and at one of this meeting there where a person who said to me: first the started to take our forests, then the took waters (for hydro-power) our gold, silver, cupper and iron mines will at the most places soon be finished and now the want to take our mountain area! It s too much. And I recognised when talking to the people that the anger was enormous. I hope that anger will spread to the other parts of Sweden.