Skuggan av novembersolen - Emil Ahlzén, N08A Jag har slutat skratta nu! sa jag. Eller var det bara en tanke? Jag hade alltid problem att skilja dem båda åt när jag har panik. De andra fortsatte skratta och höja sig över mig. Då kan jag väl inte ha sagt det högt? För då skulle de tio som stod runt mig väl ha slutat? Jag skrattar inte längre! sluta!, sa jag, högre den här gången. Men trots min ansträngning hörde jag inte min egen röst. Allt jag hörde var de hemska kalla skratten av de nio ansiktslösa skuggorna som nu stod så tätt runt mig att jag varken kunde se den gråa omgivningen eller himlen i samma färg. Jag kände hur paniken bara växte och växte. Jag slog upp jeansen när jag föll ner på knä för att spy på marken mellan mina händer. Trots det så förblev marken exakt lika grå som himlen, och skratten från de hemska sakerna som stod runt mig fortsatte oförändrat hagla ner över mig. Det kändes nu otänkbart att jag för bara någon minut sen hade blivit glad när den första av dem glidit fram från den på grund av himlen och markens identiska nyans osynliga horisonten. Glad åt lite sällskap i denna gråa värld helt utan konturer och fantasi. Sen gick allt väldigt snabbt, det kom fler, många fler. Till slut var tio stycken i en ring runt mig. Skrattande. Sluta! Försvinn! Det är inte roligt längre!, skrek jag. Den här gången lyckades jag få tanken ut över mina läppar. Jag hörde paniken och rädslan i min egen röst och insåg hur patetisk jag måste se ut liggandes på knä utan kläder i mitten av en grupp skrattande varelser. Mina kläder! Var är mina kläder? sa jag högt av förvåning och glömde min rädsla för en sekund. En väldigt kort sekund för ögonblicket efter försvann marken under mina knän och jag föll, allt grått ersattes med svart och skuggorna tittade ner efter mig i det hål som nu var istället för marken där jag nyss satt. Jag vaknade med ett ryck. Det var lika svart i rummet som i drömmen. Hjärtat slog fortfarande snabbare än ett Steven Adler solo. Huvudet kändes som att det skulle gå i bitar och min strupe var torr som sand. Jag var fortfarande darrig i fingrarna när jag sträckte mig efter vattenglaset som jag alltid ställer på nattduksbordet bredvid sängen innan jag lägger mig för att sova. Igår verkade dock vara ett undantag för min darrande hand hittade inget vattenglas, jag kunde inte känna bordet heller, bara luft. Va fan, sa jag lågt för mig själv. Jag kände att det jag låg på inte var min säng, det var något betydligt hårdare och kallare. Min första tanke var mitt eget köksbord. Men när jag i ett desperat behov av ljus för att få reda på vart jag befinner mig sträcka mig efter strömbrytaren till den starka lampan som hängde ovanför bordet. Hittade min hand istället något som kändes som en ram till en liten tavla. Dessutom luktade det inte som hemma, här luktade det svagt av tobaksrök och alkohol, ungefär som det brukade göra om man hade glömt att vädra efter en fest.
Fan! Var i helvete är jag? Jag kände hur paniken kramade mig allt hårdare i sitt grepp. Min längtan efter ljus växte sig allt större och jag kom att tänka på cigarettändaren som låg i den vänstra bröstfickan på läderjackan. Ett ögonblick senare slog besvikelsen mig hårt i magen. Allt som fanns i fickan var ett tomt cigarettpaket. Helvete! sa jag, jag slängde det tomma paketet så hårt jag kunde för att få ut lite ilska. Men jag hörde det aldrig landa. Vaga minnen om gårdagen började komma tillbaka vid tanken på cigarettändaren. Grattis 21åringen! Haru eld? hade en obekant, manlig röst mumlat. Vaa? Aa, sccha du ha cigarercch... cigaredt.. äh va fan. hade jag flummigt svarat och kastat iväg tändaren åt det håll rösten kom ifrån. Det gjorde ännu ondare i huvudet att koncentrera sig, men jag försökte ändå tvinga fram ett minne som berättade att jag hade fått tillbaka tändaren. Men som väntat blev det resultatlöst. Precis när jag gav upp tanken på ljus och skulle våga mig på att försöka ställa mig upp så hördes en följd av metalliska toner alldeles bredvid mig följt av att ett blått ljus som dog bort på någon sekund. Telefonen! Min hand började genast leta efter den i mörkret. Efter någon sekund fann mina fingrar sitt mål och lyfte upp det framför mitt ansikte. Äntligen nått att lysa med! Jag kände hur paniken släppte lite i samband med det faktumet. Den försvann helt när ljuset föll på tavlan av mina föräldrar på deras bröllopsdag. Att jag inte hade tänkt på bordet i mitt eget vardagsrum. Eller rum och rum, enligt mig var det bara en skrubb innehållandes två fåtöljer, ett bord, en TV och ett antal tavlor på väggarna. Tapeterna var mörka och gick enligt min åsikt väldigt bra med det mörka ekgolvet. Rummet var så pass litet att bordet var tvunget att vara inskjutet mot väggen för att det skulle finnas något gång utrymme alls därinne. Jag gick ner på golvet lättad över att jag inte hade vaknat på golvet hos någon jag inte kände så som jag hade gjort igår. Jag sträckte mig efter strömbrytaren till taklampan med tanken att jag behövde vakna till lite. Jag ändrade mig bittert i samma sekund som ljuset från lampan träffade ögonen och huvudvärken slog till igen. Mycket värre än förut den här gången. Varför kunde jag inte bara få dö? Jag orkar inte med det här längre! Jag bestämde mig för att ignorera de tankarna i en stund för att försöka öppna ögonen och titta efter vem som hade skrivit SMSet jag fått förut. Fem olästa meddelanden från nummer +46703571539, stod det i en liten ruta på skärmen. Jag brydde mig bara om att läsa det första: Hej, hur mår du idag? Fem minuter senare sändes mitt svar som troligen innehöll alldeles för många stavfel samt en idiotförklaring som löd Jo, Linnea hur fan brukar man må efter en dryg liter vodka? iväg. Den ångrade jag dock i samma stund som ikonen som visar att meddelandet håller på att skickas försvann. Tryckt av skuldkänslorna började jag läsa ett av de andra SMSen med tanken att jag skulle skicka ett snällare svar på det. Det var hon trots allt värd som min bästa vän.
Men vid åsynen av orden: Kul att se att du har kommit över Andreas. Hur många hann du med igår? ändrades den åsikten drastiskt. Vadå kommit över honom!? Är hon helt dum i huvudet? Vem fan kommer över att han man älskar har bedragit en med fyra andra under hela tiden tillsammans? Vem fan kommer över det på knappt två veckor? skrek jag. Jag ville fortsätta skrika men kunde inte, gråtandet hade tagit över. Tårarna som jag kämpat så hårt för att hålla inne de två senaste veckorna. Tårarna för allt. Mitt misslyckade liv, mina falska vänner, alla de hårda orden som jag fått tagit emot sen han lämnade mig. Men mesta dels tårarna för det han gjort, för att jag nu stod ensam i världen. Jag vet inte hur länge jag låg där, en timme? Två? Under tiden tårarna rann slog uppgivenheten mig, alla tankar som fungerade som bevis på att mitt liv gått åt helvete. Att alla mina pengar var borta efter att ha köpt vodka, öl och all annan tänkbar skit till varje kväll i två veckor. Det hade ju för fan till och med gått så långt som till ett halvgram kokain två gånger. Tänkte på hur alla mina betyg var körda efter att ha struntat i skolan i två veckors tid, varför fattade jag inte heller. Den hade ju varit allt innan jag fyllde 20. Tänkte också på att min pappa skulle döda mig när han fick reda på vad jag hållit på med på slutet. Visst hade femrummaren mittemot Stadshuset, ersättningen för alla studielån och småjobb jag troligen skulle behövt ta utan hans pengar kostat honom en del. Men av alla hans pengar var det ingenting. Plus att jag mycket väl kände till hans önskan att ha någon med medicinsk utbildning i familjen. Så just pengarna betydde troligen ingenting för honom. Men att jag hade gått emot hans vilja plus att han betalade för det i tro om att jag läste medicin på dagarna. Det var nog mer än vad han kunde tåla. Men jag visste ju ändå att det var ungefär det jag betydde för honom, möjligheten att kunna säga att hans barn utbildar sig till läkare. Det var så min pappa fungerade, statusen var viktigast, jobbet och kläderna kom närmast på listan. Själv låg jag väl på en tjugonde plats eller så. Så jag bestämde mig för att bara inte orka bry mig. Utan istället ta ut mig på honom. Hoppas gubbjäveln var nöjd nu, allt är ju fan hans fel! skrek jag. Men jag lyckades inte ens övertyga mig själv. Allt var mitt eget fel, hur kunde jag låtit mig göra så här mot mig själv? Svaret var ganska enkelt, det visste jag. Men jag ville inte erkänna det för mig själv. Någon timme senare vaknade jag till igen. Det luktade fortfarande rök i rummet, men det hade lagt sig lite nu. Jag kände ändå att jag var tvungen att komma bort därifrån. Huvudvärken var betydligt lättare nu, men som jag kände när jag kom upp från bordet ner på golvet så var mina ben tyngre än någonsin. Jag hade inte ens kommit ut ur det alldeles för minimala rummet innan hela jag kändes som bly. Armarna hängde livlösa längs sidorna, huvudet hängde ner mellan axlarna och fötterna lyftes inte en millimeter ovanför marken trots mina hårda försök. Min kropp kändes inte levande, jag hade aldrig varit så här utslagen förut. Vad spelade det för roll ändå? Jag orkar inte bry mig längre. Uppgivet öppnade jag den ljusa trädörren som ledde in till köket. Ingen röklukt därinne, skönt. Men det blev ännu bättre när jag öppnade fönstret, stack ut huvudet och bara andades i några minuter. Det var soligt men ändå kyligt ute när jag tittade ut över torget. Den otroligt tråkiga statyn, statshuset mittemot som av någon anledning är målat så det ser skitigt ut, någon buss på väg till Navet körde förbi ett tiotal meter åt vänster, några troligtvis arbetslösa människor gick förbi alldeles under mig. Med blicken följde jag en av dem som var på väg bort åt samma håll som skolan låg. Min blick fastnade på det stora M:et som låg därborta på vänster sida av vägen från mitt håll sett. Åsynen av något som representerar något så otroligt gott gjorde mig hungrig.
Men med tanken på att för mycket mat bara skulle få mig att spy i huvudet slutade det med att jag bara tog en tallrik fil. Under tiden jag åt så fick jag ett till SMS. Återigen från nummer +46703571539. Min första tanke var bara att inte ens läsa det. Ilskan sedan förut låg fortfarande och gnagde i bakhuvudet. Men vid en andra titt på meddelanderutan såg jag att texten började med ett förlåt. Detta fick mig att trots allt läsa det. Förlåt vännen, det var dumt sagt av mig förut och jag tolkar din tystnad som att du tog illa upp. Det skulle hur som helst jag ha gjort. Men du såg verkligen ut att leva igen igår. Så snälla förlåt min okänslighet? Och du, försök komma över Andreas, försök gå in i en ny tid, en utan det där jävla aset. Du är den finaste människa jag vet. Du behöver inte ta skit från han, inte från någon av dem som jävlas med dig sen DET kom ut. Du är bättre än dem, hoppas du förlåter mig. Efter texten hade hon visat sina avsikter med två tecken också. En generad smilie med mungiporna i hakan och en illustration av ett hjärta bestående av en sån där parentesliknande grej som jag inte brytt mig om att lära mig namnet på och en trea. Effekten av hennes ord var att tillgivenheten och kärleken för henne kom rusande tillbaka lika snabbt som Slashs fingrar kunde flyga över strängarna i ett gitarrsolo. Jag satt och töntlog för mig själv i några ögonblick innan jag började skriva ett svar. Tio minuter senare satt jag klar. Nöjd kanske inte var rätta ordet att beskriva med, men något åt det hållet var det. Anledningen att det tagit sådan tid var att jag halvvägs klar slagits av en tanke. En tanke som hade fått mina läppar att forma orden: En ny tid va?. Det hade inte varit mer än viskning. Inte på grund av rädslan för att någon skulle höra, för vem fan skulle göra det? Utan för att jag ofta repeterade den frasen som gett mig en idé lågt för mig själv, och för att idéen kändes så rätt att jag inte kunde låta bli Senare, efter frukosten, typ halvfemtiden blev jag så grymt röksugen. Stegen styrdes mot det lilla förrådet med cigarettpaket i den andra lådan räknat från golvet i den lilla mörkblå byrån som stod bredvid helfigurspegeln som hängde över de helvita tapeterna i hallen. De vita väggarna behövdes verkligen, annars blev det så mörkt där. Saknaden av fönster gjorde större skillnad än vad jag trodde innan jag flyttade dit. Hur som helst så misslyckades jag med att hitta cigaretterna. Besvikelsen isade återigen genom kroppen och jag ville ha en förklaring. Den visade sig vara att förrådet var tomt, det enda som låg kvar i lådan var några gamla papper. Mina grundskole- och gymnasiebetyg, några gamla diplom och mitt födelsecertifikat. I brist på något att göra i samband med att jag hade den värsta bakfyllan sen gud vet när så började jag titta igenom det sistnämnda. Där stod en massa som enligt mig var helt onödigt och bara gav mig mer huvudvärk. Det enda som var intressant var datumet och tiden för min födelse, den 12-11-1988 klockan 18.27. Jag tittade på min egen klocka, 17.08. Ordet fan hann gå genom huvudet innan jag hoppade upp på fötter. Det var nästan lite bråttom. Jag sprang in på mitt rum, slängde av mig festkläderna på golvet. Öppnade den svartmålade byrån och tömde ut innehållet i alla fem lådor på golvet. Där låg nu så mycket kläder att man inte längre såg den vita ryamattan som täckte det gräsligt fula gröna golvet.
Jag slet på mig nått som inte såg för idiotiskt ut. Svarta underkläder, tajta, svarta jeans, en svart t-shirt men Guns n' Roses Appetite for destruction korset tryckt över bröstet och en lite för liten svart skinnjacka. Efter att kläderna var fixade sprang jag in på toaletten. Slet upp dörrarna till gråa badrumsskåpet, spegeln på den högra dörren gick i bitar när den slog emot väggen. Fan!, sa jag högt trots att jag egentligen inte alls brydde mig. Tvärtom så kändes det skönt att förstöra något, skönt att bara kunna ge fan. Jag tog fram sminket, tog på mig ögonskuggan, svart närmast ögat, en tunn vit linje utanför, svart läppstift. Lade lite vatten i håret, drog ner luggen över det osminkade ögat. Jag gick ut i hallen och tittade mig själv i spegeln. För första gången under hela mitt 21 år gamla liv kände jag mig som mig själv. Inte så där fint snygg som jag vanligen försökte vara med det mer diskreta sminket, väldigt lite läppglans, tax-free sen förra resan. Mascara från Kicks och ett ganska dyrt puder som eliminerade alla små ojämnheter i ansiktet. Det sistnämnda hade varit en födelsedagspresent från Linnea. Hur som helst, den rätta känslan var inne nu. Det snälla, fina utseendet var borta. Jag såg istället nästan hemsk ut, och jag älskade det. Känslan att vara mig själv var inte den enda nya känslan som kom till mig när jag stod och såg mig själv. Jag kände mig säker, säker i mig själv och i vad jag skulle göra. Gå in i en ny tid. Jag tittade på silverklockan igen, 17.59. Det var bra, jag skulle hinna. Alla symptom av bakfyllan var som bortblåsta av beslutsamheten som strömmat genom min kropp ända sen jag skrev det där SMSet. Det var en så underbar känsla, för första gången i mitt liv hade jag kontroll, ingen annan spelade huvudrollen i mitt liv längre, varken pappa, skolan eller den där enormt stora idioten Andreas. Det var ett rus kraftigare än jag nånsin hade fått av alkoholen, inte ens jungfruruset från kokainet slog det här. Jag tog Ipoden som låg på byrån vid spegeln, satte hörlurarna i öronen, slog på Gn'R spellistan, böjde mig ner och tog på mig de mörkblåa Converse skorna som stod bredvid dörren, slet åt mig den långa gråa halsduken, lindade den två varv runt halsen. Sedan tog jag två tillbaka och tog en sista titt i spegeln innan jag låste upp dörren. Fy fan vad rätt, allt kändes bra nu. Öppnade dörren med ett ryck, gick ut i trapphuset, slängde igen dörren bakom mig och gick iväg brydde mig inte om att låsa den. Kändes bara så bra, dela att höra smällen från dörren, och dels att föreställa mig pappas ansikte när han insåg att lägenheten var rånad. Bestämde mig för att gå de fyra trapporna, öppnade ytterdörren till byggnaden och gick ut i höstsolen. Till och med vädret var med mig. Tittade på klockan igen, 18.06. Min plan var att bara gå tills klockan slog rätt. Men den goda tiden fick mig att tänka om. Två minuter senare gick jag iväg åt vänster. Det var ovanligt lite folk på stan, bara en tiotal i närheten. Skönt. Någon gick in på IN, någon gick ut. Ett fjortisgäng i tajta Adidas brallor, tjocka dunjackor och någon med en Sveamössa på huvudet. Satt på stenkarmen till ett av Stadiums skyltfönster. Idioter, mössa och jacka trots det här vädret. Men jag hade ingen tid att spilla på dem. Måste vidare. Synsam hade stängt för dagen och vad jag såg så var det näst intill dött på Esplanaden ner till Navet. Jag tittade upp åt höger och såg buss nummer fyra köra ner mot mig ungefär hundra meter uppåt i backen. Småjoggade över gatan, helt lugnt. Tittade neråt i nästa väg passage. Nej inget på väg. Jag gick över gatan och försökte se så lugn ut som möjligt. Dock var detta svårt, pulsen var minst dubbelt så hög som den ska vara enligt Idioten som säger åt folk hur de ska sköta sina kroppar, mannen i den vita rocken, läkaren.
Jag slöt ögonen när jag hade passerat Bokia och koncentrerade mig fullt på Axls röst i lurarna, Knock, knock, knocking n' heavens door, oh oh oh. Öppnade dem igen efter någon minut. Jag hade nu lämnat bankgatan bakom mig och gick nu förbi alla dessa småaffärer som ligger längs Storgatan när man kommit ut ur det allra mest centrala av stan. Vanligtvis brukade jag gå in och kolla i några stycken när jag gick nedför mot hamnen. Idag hade jag dock annat i tankarna. Jag märkte inte ens den hårda höstvinden jag hade i ansiktet. Jag var fortfarande hög på känslan av självsäkerhet och kontroll. Någon minut senare stod jag på första trappsteget av mitt mål. Jag gick upp till första trappavsatsen där de två trapporna från marken möttes. Min puls var nu högre än någonsin. Jag tog upp Ipoden ur den högra jeansfickan och bytte låt, det fanns bara en låt bra nog. Jag fortsatte upp för nästa trappa som ledde upp på själva bron. Platsen var helt folktom, bara några enstaka bilar körde förbi under mig. Helt perfekt. Jag tittade på klockan och insåg att så var även tiden, 18.25. Jag gick fram till mitten på bron, i mitten av gången. Föll ner på knä och tog fram de båda rakbladen ur den vänstra jeansfickan. Jag tog det ena av dem i min vänstra hand och det andra i min högra. In i, tänkte jag och drog det ena vågrätt över insidan av vänstra handleden. Jag såg det knappt centimetertjocka strecket med blod innan det rann ut över armen. En, tänkte jag och drog det andra rakbladet på samma ställe på den högra armen. På samma sätt låg det första blodet stilla en kort sekund innan det som kom under tryckte bort det med en effekt av att nästan hela min inre underarm blev täkt av det. Ny, jag drog nu det första rakbladet lodrätt nästan hela vägen ner till armvecket på min vänstra arm. Nu blev det ett annat resultat, blodet formligen forsade ut ur armen. Jag drog slutligen det andra rakbladet på samma sätt längs den högra armen. Det kom nu så mycket blod att underlaget under mig nu nästan var helt rött. Tid! skrek jag så högt jag kunde och kände hur skönt det var att bara släpa taget om allt. Skönt att lämna allt bakom sig. Skönt att slippa bry sig. Det kändes bara så rätt. Jag kände hur jag inte längre kunde hålla mig på knäna utan istället ramlade framåt. Jag kände hur ansiktet slog ner i det blodiga träet, kände att rakbladen föll ur mina händer. Jag hörde Axl sjunga In the cold November rain en sista gång. Sedan försvann allt, underlaget jag låg på, värmen från solen och kylan från vinden, den sköna smärtan i underarmarna, synen av håret framför mitt öga och musiken i öronen. Istället kändes det som att jag föll, föll i vad som verkade som en lång oändlighet som tog slut på en kort sekund. I samma sekund slog klockan om till 18.27. Jag var tillbaka i det gråa landskapet, jag skrattade. Visste inte varför men jag kunde inte sluta. Men det var inte mitt vanliga skratt. Jag stod i en ring. En ring bestående av varelser som inte hade någon volym. Skuggor. Jag tittade ner på marken, och chocken av att se mig själv fick mig att sluta skratta och ta ett steg bakåt. De andra nio i ringen gled närmare och närmare den som satt i mitten. Det kan inte vara jag. Jag står ju här! Jag insåg hur fel jag hade när jag tittade ner på mina händer och inte såg någonting annat än två svaga konturer av rök.
Jag hörde min egen röst i panik skrika: Sluta! Försvinn! Det är inte roligt längre!, samtidigt som jag kom på mig själv försöka skrika något liknande. Dock var den som satt i ringen mer framgångsrik. För jag lyckades inte frambringa något ljud.. Någon sekund senare skingrades de andra. Jag visste redan vad som skulle finnas där jag själv en gång satt: Ett mörkt hål. Men det är först nu när jag tittar tillbaka som jag inser vad som hänt. Klockan var 15.48 när svaret på SMSet kom fram. Mottagaren läste det direkt: Du är förlåten, men det är inte värt så mycket längre, inget jag har sagt är värt nått längre. Hoppas du har bra minnen från mig för nu finns inte möjligheten längre. Tack för din tid med den mest misslyckade människan på den här jorden. Du är den bästa vän jag någonsin haft och jag älskar dig. Men precis som du sa har jag nu gått in i en ny tid. Vänner för alltid.. Det var ingen ute på gatan utanför de vitmålade väggarna som tillhörde det ganska stora trähuset i området kring Höglundaskolan. Ingen som hörde skriket Linnea Andersson uppgav innan hon föll ner på sängen och började gråta. Hon insåg att hennes egna Det är inte sant -tankar var till och med för patetiska för att ens en liten del av henne skulle tro det. Hon visste bättre, hon visste den hemska sanningen. Han skulle inte komma tillbaka. Han var borta.