Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle. Sektionen för arbetsterapi. Examensarbete, 15 hp. Höstterminen 2013.

Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle. Sektionen för arbetsterapi. Examensarbete, 15 hp. Höstterminen 2013. Arbetsterapeuter och conductors erfarenheter och tankegångar kring hur motorisk träning för barn med cerebral pares kan ge möjlighet till ökad aktivitetsförmåga. Occupational therapists and conductors experiences and thoughts about how motor skills training for children with cerebral palsy may allow for increased activity skills. Författare: Lina Petersson Christiene B. Wahlström Handledare: Karin Johansson

2 Sammanfattning Cerebral pares är den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn. Med hjälp av motorisk träning får barnen lära sig rörelsemönster som hos ett barn utan funktionshinder kommer automatiskt. I studien har vi valt att undersöka hur arbetsterapeuter och conductors arbetar med motorisk träning för barn med cerebral pares. Syfte: Syftet var att beskriva arbetssätt och tankegångar när det gäller motorisk träning för att bibehålla och/eller utveckla aktivitetsförmågor hos barn med cerebral pares. Metod: Studien var en kvalitativ intervjustudie med fyra informanter. Intervjuerna har spelats in, transkriberats och analyserats för att få fram resultatet. Resultat: Studien resulterade i sex teman, varav ett tema med två underteman. Resultatet berättar om hur man kan arbeta med motorisk träning för barn med cerebral pares, för att på bästa sätt underlätta deras motoriska utveckling och vardag. Det framkom i studien att sång och lek är viktiga komponenter för att motivera barnen till motorisk utveckling. När man arbetar med barn är det viktigt att tänka på barnets helhet (barnet själv och dess sociala och fysiska omgivning) och att sätta individanpassade mål. Det är viktigt att barnet motiveras på rätt sätt för att kunna uppnå sina resultat på ett tillfredsställande sätt. Slutsats: I studien framkom bland annat att det är viktigt med lek för att barnen ska lära och för att kunna implementera träningen i vardagen. Sökord: Cerebral Palsy, Motor Skills, Occupational Therapy

3 Abstract Cerebral palsy is the leading cause of disability in children. With the help of motor skills training, children can learn movement patterns that a child without a disability will learn automatically. In this study we have chosen to examine how occupational therapists and conductors work with motor training for children with cerebral palsy. Aim: The study s aim was to describe the methods and ideas when it comes to motor skills training to maintain and/or develop activity skills in children with cerebral palsy. Method: The study was a qualitative study with four informants. The interviews were recorded, transcribed and analyzed to produce the results. Results: The study resulted in six themes, one with two under themes. The result tells us about how to work with motor skills training for children with cerebral palsy, in order to best facilitate their motor skills development and everyday life. It was found in the study that singing and playing are important components to motivate children to motor skills development. When working with children it is important to consider the whole child (the child itself and its social and physical environment) and to set individualized goals. It is important that the child is motivated in the right way in order to achieve their results in a satisfactory manner. Conclusion: The study revealed, among other things, the importance of play for children to learn and be able to implement the training in everyday life. Keywords: Cerebral Palsy, Motor Skills, Occupational Therapy

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning... 5 Bakgrund... 5 Cerebral Pares.... 5 Arbetsterapeutens roll vid barnhabilitering för barn med cerebral pares.... 7 Motoriska färdigheter och motorisk träning.... 9 Konduktiv pedagogik.... 10 Motivering till studien.... 11 Syfte... 11 Material och metod... 11 Datainsamling... 12 Databearbetning.... 13 Etiska aspekter... 13 Resultat... 14 Barnet kan få en jämn utvecklingsnivå trots sin CP-skada.... 14 Hjärnans plasticitet.... 14 Barnets utveckling.... 14 Helhetssyn.... 15 Målsättning för att få fokus, motivation och kontinuitet.... 15 Intensiv träning i grupp gör att barnen lär av varandra.... 16 Vid motorisk träning är det viktigt att barnen motiveras och inspireras.... 16 Man använder sig av sång och lek för att barnen ska lära.... 17 Sammanfattning av resultatet.... 17 Diskussion.... 18 Resultatdiskussion.... 18 Metoddiskussion.... 19 Förslag på studier... 20 Slutsatser... 20 Tack... 21 Referenslista... 22 Bilaga 1 Informationsbrev... 25 Bilaga 2 Frågeområden... 26 Bilaga 3 Frågor... 27

5 Inledning I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade står det att verksamheten skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet (Grundewald & Leczinsky, 2011, s.21.) och att målet för verksamheten skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra (s.21). Vi har valt att undersöka hur arbetsterapeuter och conductors arbetar med motorisk träning för barn med cerebral pares. Hur man genom motorisk träning kan stödja barnens aktivitetsförmåga i vardagen. Intresset för ämnet väcktes dels under arbetsterapeututbildningens moment pediatrik och dels vid kontakt med motorisk träning för barn med cerebral pares. Arbetsterapeutisk motorisk träning var ett självklart val, men vi ville vidga våra vyer. Då en av författarna tidigare kommit i kontakt med conductors som arbetar med konduktiv pedagogik i samband med motorisk träning för barn med cerebral pares valde vi att undersöka även denna metod. Det finns inte mycket forskning kring detta ämne och det är en brist på kunskap kring både arbetsterapeutiska interventioner samt conductors arbete med konduktiv pedagogik med den här gruppen av barn. Därför har vi valt att undersöka hur arbetsterapeuter och conductors arbetar med motorisk träning för barn med cerebral pares samt hur de upplever träningens resultat. Kan den bidra till en ökad delaktighet och självständighet i det dagliga livets aktiviteter för de här barnen? Bakgrund Cerebral Pares. Den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn och ungdomar är cerebral pares (CP) (Sanner, 1999). CP beror på att barnet drabbats av en skada i den omogna hjärnan. Skadan uppkommer ofta prenatalt (under graviditeten) hos de barn som föds efter fullgången tid. För tidigt födda barn kan också drabbas av CP i anslutning till förlossningen eller snart efter (Beckung, Grimby, Heijne & Uvebrant, 2006). Enligt Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (2010) föds det cirka 200 barn med en CP-skada varje år i Sverige. Orsaken till varför man får en CP-skada är okänd i hälften av fallen (Hjärnfonden, 2013). CP är i första hand ett motoriskt funktionshinder som innefattar ett brett spektrum av svårigheter. Detta innebär att delar av barnets motorik är påverkade eller att nedsättningen

6 involverar flera av barnets motoriska färdigheter som grovmotorik och finmotorik samt munmotorik (Möller & Nyman, 2003). De motoriska störningar som kan förekomma vid CP utgörs av pareser (förlamning, svaghet), spasticitet (ökad muskeltonus), koordinationsstörningar, avvikande bakgrundsmotorik samt kvarstående utvecklingsreflexer (Borg & Forsberg, 2006). Skadorna på hjärnan orsakar oftast rörelsehinder, men kan också ge skador på kognition, kommunikation, syn, hörsel, perception och födointag. Ofta förekommer smärta och epilepsi i samband med en CP-skada (Beckung et al., 2006). Enligt Rosenbaum et. al. (2007) beskriver CP en grupp av permanenta avvikelser i utvecklingen av rörelser och kroppshållning, som orsakar aktivitetsbegränsningar som är kopplade till icke-progressiva störningar. De motoriska störningarna i cerebral pares åtföljs ofta av störningar av sinnesförnimmelse, perception, kognition, kommunikation och beteende samt av epilepsi och sekundära muskuloskeletala problem. Epilepsi, som många barn med CP lider av (Beckung et al., 2006), kan innebära att barnet är tvungen att sova eller vila i några eller flera timmar efter krampen (Svensson & Cegrell, 1998), det kan också innebära smärtor i kroppen på grund av att musklerna krampat (Neuroportalen, 2008), vilket i sin tur kan leda till minskad delaktighet i sociala sammanhang eller i sina dagliga aktiviteter i vardagen, det kan också leda till att kroppen inte orkar med att göra så mycket efter krampen så att betydelsefulla aktiviteter blir lidande. CP delas in i tre huvudgrupper, dessa är spastisk CP, dyskinesisk CP och ataktisk CP (Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, 2010). Vid en spastisk CP-skada är det nervbanorna mellan hjärnbarken och ryggmärgen som är skadade, vilket bland annat leder till spasticitet eller hypertonus (att musklerna är spända hela tiden) (ibid.). Den spastiska CPskadan delas in i ytterligare tre undergrupper: hemiplegi, då ena kroppshalvan är mer påverkad än den andra, diplegi, då benen är mer påverkade än armarna och tetraplegi, då armarna är lika eller mer påverkade än benen (ibid.). Om ett barn har en dyskinesisk CP-skada innebär det att barnets rörelser är felaktiga och ofrivilliga och barnets muskeltonus kan växla omotiverat. Barnets nyföddhetsreflexer kan kvarstå vilket gör det svårt att utföra lämpliga rörelser (ibid.). Är barnet drabbad av en ataktisk CP-skada är samordningen av rörelserna

7 svåra. Både precision och kraft i rörelserna blir felaktiga, detta leder till balanssvårigheter och slapphet i kroppen på grund av att muskeltonusen är nedsatt. Hos dessa barn är även den motoriska utvecklingen långsam, detta leder till en nedsatt aktivitetsnivå (ibid.). De olika sätt som kroppen påverkas vid en CP-skada kan leda till aktivitetsnedsättningar. Om till exempel ena kroppshalvan är nedsatt blir balansen påverkad vilket kan leda till svårigheter att gå. Är ena eller båda armarna påverkade kan det innebära att barnet får svårt med till exempel att greppa tag i föremål eller att styra vart armarna ska vara i förhållande till kroppen. Motoriska funktionshinder kan innebära att det tar längre tid för barnet att till exempel lära sig sitta eller gå, det kan vara svårt att lära sig äta med sked/gaffel eller att klä av/på sig självständigt (Möller & Nyman, 2003). Arbetsterapeutens roll vid barnhabilitering för barn med cerebral pares. Arbetsterapi skall vara till för patienter/kunder som riskerar att få eller har fått nedsatt aktivitetsförmåga och som är i behov av stöd för att själva skapa förutsättningar för ett för individen värdefullt liv (Föreningen Sveriges Arbetsterapeuter, 2005, s.10.). Målsättningen vid arbetsterapeutens behandling vid barnhabilitering är att barnet, trots sjukdom eller funktionsnedsättning, ska få möjligheten att kunna använda och utveckla sina egna resurser på det sätt som gör att de kan fungera tillfredsställande i sin miljö. Områdena arbetsterapeuten täcker är personlig vård (hygien, av- och påklädning, matsituation, kommunikation och förflyttning), boende, skola/arbete, fritid och hjälpmedel (Eriksson & Nilsson-Sköld, 1999). Arbetsterapeuter lägger ofta tonvikt på motorisk utveckling i sina interventioner med yngre barn, eftersom motorisk funktion är grundläggande för barnets möjlighet att delta i lek, egenvård samt social interaktion (Case-Smith, Florek Clark & Schlabach, 2013). Detta är av vikt för att främja barnets delaktighet och självständighet i sitt eget liv. Arbetsterapeutiska åtgärder bör leda till att patienten (barnet) känner ökad delaktighet i sitt dagliga liv. Enligt Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (2005) är målet med arbetsterapi att främja barnets möjligheter att leva ett värdefullt liv utifrån sina egna önskemål och behov och i förhållande till omgivningens krav. Människan är en aktiv varelse som består av tre relaterade komponenter: vilja, vanor och utförandekapacitet (Kielhofner, 2012). Enligt Kielhofner (2012) är aktivitetsutförande att

8 utföra en aktivitetsform/-uppgift (s. 108). Vidare skriver han att de flesta aktiviteter en person utför är sådana aktiviteter som förekommer i individens vardagsrutiner, vilket innebär att vanebildning är betydelsefullt för utförandet. Arbetsterapeutiska insatser gör det möjligt för människor med funktionsnedsättningar, till exempel barn med en CP-skada, att delta i aktiviteter som ger mening, är tillfredsställande och gynnar personens välbefinnande, både fysiskt och emotionellt (ibid.). I begreppet habilitering innefattas allt det stöd man kan ge ett tidigt funktionshindrat barn, till exempel medicinskt, pedagogiskt, psykologiskt och socialt stöd. Inom habiliteringen har man med växande individer att göra och måste emellertid variera målsättningen och anpassa den med hänsyn till barnets ålder (Bille & Olow, 1999). Habiliteringen riktar in sig på att minska konsekvenserna av funktionsnedsättningen hos barnet och därigenom främja möjligheterna till delaktighet och aktivitet (Beckung et al., 2006). Två viktiga aspekter när det gäller barnhabilitering är att även små framsteg i aktivitetsutförande kan vara av stor vikt och ha enorm betydelse för individen och att ett barn med ett funktionshinder behöver god tid på sig för att kunna utföra en aktivitet i lugn och ro. Det kan handla om allt mellan att ta av sig strumporna eller äta själv med sked/gaffel (Eriksson & Nilsson-Sköld, 1999). Enligt Vårdguiden (2010) riktar sig habiliteringen, till skillnad från rehabiliteringen, till de individer som har livslånga funktionsnedsättningar. Dessa funktionsnedsättningar kan till exempel handla om svårigheter att röra sig, förmågan att se, höra, förstå, hur man uppfattar omvärlden eller relaterar till andra människor. Dock har habiliteringen samma mål som rehabiliteringen för funktionshindrade att med alla till buds stående medel och inom alla områden åstadkomma en så god och bestående förbättring som möjligt (Bille & Olow, 1999, s15.). En intervention som används inom habiliteringen är målfokuserad träning. Enligt Löwing (2010) är definitionen av målfokuserad träning en terapi som betonar inlärandet av meningsfulla aktiviteter i barnets miljö, där aktiviteterna ses som viktiga för barnet, familjen och andra i barnets närhet. Målen baseras på barnets och föräldrarnas prioriteringar. Syftet med den målfokuserade träningen är att förbättra utförandet och delaktigheten i de dagliga aktiviteterna. Träningen, som utförs i grupp, är målfokuserad, tidsbegränsad och intensiv

9 (Bexelius, 2010). Målfokuserad träning kan användas av både arbetsterapeuter och sjukgymnaster, och de arbetar i team ofta med specialpedagoger och logopeder. Vid målfokuserad träning gällande personlig vård är arbetsterapeuten viktig för att kunna hjälpa barnen med olika strategier (Bexelius, 2010). Motoriska färdigheter och motorisk träning. Kielhofner (2012) beskriver motoriska färdigheter som att förflytta sig själv eller föremål som används i uppgiften (s.108.) Vidare skriver han att motoriska färdigheter omfattar handlingar som stabilitet i och rörelse av sin kropp samt att kunna hantera, lyfta och flytta på föremål. Träning innebär att barnet vid upprepade tillfällen utför eller konsekvent deltar i en aktivitet som leder till att dess färdigheter ökar och utförandet blir lättare och effektivare. Man använder träningen för att kunna förbättra effektivitet i aktiviteter och/eller delaktighet i olika aktivitetsformer som till exempel: personlig vård, arbete, skola eller fritid (Kielhofner & Forsyth, 2012): Nyckelfaktorn vid träning är att klienter får möjlighet att upprepa någonting för att befästa viljekraft, vanebildning, utförandekapacitet och miljöfaktorer för att utveckla ett effektivt och tillfredsställande sätt att utföra och/eller delta i aktiviteten (s. 172, kapitel 13.). Träning är nödvändigt för att utveckla motorisk funktion (Levitt, 1995). Genom att lära sig nya motoriska färdigheter automatiseras den nya rörelsen efter hand då man upprepat den tillräckligt många gånger (Forssberg, Lindberg & Borg, 2006). Enligt Berg, Lilleholt Klevberg & von Tetzchner (2013) har barn med motoriska svårigheter ofta problem att planera och utföra målinriktade rörelser. Därför måste de explicit (medveten om frekvens och struktur) lära sig det som barn brukar lära sig implicit (utan medvetenhet). Neuroförbundet (2010) skriver att genom upprätthållande av rörlighet och smidighet så långt som möjligt kan personer med en CP-skada undvika problem som smärta och stelhet senare i livet. Vidare skriver de att en intensiv träningsperiod kan bidra till att funktionsnivån lyfts.

10 Konduktiv pedagogik. Konduktiv pedagogik (KP) är en pedagogik för barn med cerebral pares. Konduktiv pedagogik började utvecklas år 1945, i Ungern, av läkaren András Petö vid Petöinstitutet (Bohlin, 2009). I konduktiv pedagogik som också kallas Petö-metoden, arbetar man för att klienten ska kunna leva så självständigt som möjligt och uppnå sina intentioner på ett så tillfredsställande sätt som möjligt. Tillsammans med en conductor styrs träningen utifrån vad som är viktigt för klienten. Man utgår hela tiden från klientens behov och intressen och conductorn intresserar sig för personens hela livssituation och sätter insatser i vardagssammanhang för att klienten ska kunna (om möjligt) öka sitt oberoende och få en mer tillfredsställande livssituation (Liljeroth, 2006). Pedagogiken kännetecknas av att den motiverar deltagarna genom uppmuntran och vägledning. Aktivitetsträningen utförs i grupp och conductors leder träningen genom rytm, sånger och instruktioner för gruppen. Varje klient har en egen serie med övningar som inkluderar aktiviteter sittandes, ståendes och liggandes (Bourke-Taylor, O Shea & Gaebler-Spira, 2007). Konduktiv pedagogik används framförallt för barn med CP-skada, men den används också i behandling av ryggmärgsbråck (Reddihough, 1991). En undersökning om konduktiv pedagogik visar att pedagogiken förbättrar koordinativa handfunktioner och aktiviteter i dagliga livet hos barn med cerebral pares, dock fann man ingen effekt på grundläggande handfunktion (Blank, von Kries, Hesse, & von Voss, 2008). En annan undersökning av Tuersley-Dixon & Frederickson (2010) uppger att det finns både evidens för och emot främjandet av motoriska färdigheter. De skriver vidare att det för närvarande finns otillräckliga evidenser för att förstå effekterna av konduktiv pedagogik individuellt eller kombinerat med andra program. Socialstyrelsen har godkänt konduktiv pedagogik och idag finns flera etablerade träningsinstitut i Sverige (Bohlin, 2009). Move and Walk är ett koncept i Sverige som är en vidareutveckling av konduktiv pedagogik, (Eliasson, 1999). Move and Walk bygger på konduktiv pedagogik och har vidareutvecklats av Eszter Horváth Tóthné, grundare av Move & Walk, och anpassats till svensk hälso- och sjukvård (Move & Walk, 2011). Inom Move & Walk (2011) lägger man stor vikt vid dialog och samarbete med alla som verkar runt deltagaren; familj, vänner, läkare, psykologer, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, logopeder,

11 personliga assistenter, boendepersonal med flera. Här i Sverige finns också bland annat Jorielskolan som också arbetar med konduktiv pedagogik (http://www.pysslingen.se/jorielskolan). I en FoU-rapport skriven av Eliasson (1999) framkommer att något samarbete mellan Move & Walk och barnhabiliteringen i Sverige inte finns. Hon skriver att detta bland annat kan förklaras med att Move & Walk ser sig som ett alternativ och inte som ett komplement till barnrehabiliteringen. Enligt von Tetzchner (2013) finns det inget uttalat teoretiskt underlag och heller ingen evidens för att konduktiv pedagogik har bättre effekt än vad andra habiliteringsinsatser har. Motivering till studien. De grupper vi valt att studera och som arbetar med motorisk träning för barn med cerebral pares på aktivitetsnivå, är arbetsterapeuter och conductors. Vi ville ta reda på hur olika arbetssätt vid motorisk träning för barn/unga med cerebral pares kan påverka deras aktivitetsförmåga i dagliga livet. Motorisk träning är viktigt för att bibehålla och/eller utveckla aktivitetsförmåga hos barn med cerebral pares. Vi ville undersöka hur arbetsterapeuter och conductors tänker kring och arbetar med denna grupp. Det är viktigt att undersöka det här området för att få kunskaper kring diagnosen och hur man, som arbetsterapeut, kan stödja dessa barn till att bibehålla eller öka aktivitetsutförandet. Detta för att ge möjlighet för barnen att kunna vara delaktiga i de aktiviteter i dagliga livet som är meningsfulla för dem. Syfte Syftet är att beskriva arbetssätt och tankegångar när det gäller motorisk träning för att bibehålla och/eller utveckla aktivitetsförmågor hos barn med cerebral pares. Material och metod Vi valde att göra en kvalitativ studie med intervjuer. Detta för att vi ville öka förståelsen, bidra med mer kunskap samt genom intervjuerna försöka fånga de valda yrkesgruppernas upplevelse av och syn på motorisk träning för barn med en CP-skada (Wideberg, 2002). Vi ville tillsammans med intervjupersonen skapa ett samspel för att få fram kvalitativ data (Kvale & Brinkman, 2009).

12 Datainsamling. När vi gjorde urvalet och kontaktade möjliga informanter använde vi oss av ett icke slumpmässigt urval. Till vårt urval hörde legitimerade arbetsterapeuter och utbildade conductors. I början skickade vi ut informationsbrev samt intervjuförfrågan (se bilaga 1) till åtta habiliteringscenter samt ett center för konduktiv pedagogik och en skola i Stockholmsområdet. Urvalet gjordes baserat på syftet, vi gjorde ett medvetet val av vilka vi kontaktade utifrån vilka som passade syftet (DePoy & Gitlin, 1999). I och med dessa mail fick vi tips om att kontakta olika habiliteringsenheter och en del förskolor/skolor där det förekommer mer motorisk träning än vad det gör på ett habiliteringscenter och skickade ut mail till dessa enheter. Här använde vi oss alltså till viss del av snöbollsmetoden, en metod där informanter tillhandahåller namn på ytterligare individer som uppfyller undersökningens kriterier (ibid.). Till en början tackade två arbetsterapeuter och tre conductors ja till att vara med i undersökningen. När vidare kontakt gjordes fick vi inte tag på en av arbetsterapeuterna så det bokades intervjuer med en arbetsterapeut och tre conductors. Vi skickade ut ytterligare informationsbrev till en del habiliteringsenheter och skolor samt påminnelser till de som svarat positivt men inte hört av sig vidare, i hopp om att få kontakt med fler informanter, men vi fick inga svar på dessa mail. Under första handledningen ändrade vi vårt syfte något för att förtydliga det. Därefter mailade vi de vi fått kontakt med angående intervjun att syftet var ändrat. Vi tog dessutom upp det innan intervjuerna startade så respondenten var väl medveten om detta. Innan intervjuerna kontaktade vi respondenterna via mail och skickade ut frågeområdena (se bilaga 2) Vi hade totalt 7 huvudfrågor (se bilaga 3) och vid intervjuerna använde vi av oss en halvstrukturerad intervjuform, vilket innebar att vi använde oss av ett fåtal breda frågor och utifrån det ställde följdfrågor (Lantz, 2013). Grundfrågorna hade en logisk följd (ibid.) och resulterade i att intervjun flöt på ett naturligt sätt. Intervjuerna inleddes med att vi återberättade syftet för respondenterna samt att de fick ställa frågor om det var någonting de undrade över. Vi informerade även om att de hade rätt att dra sig ur när som helst. (Kvale & Brinkman, 2009). Respondenten fick möjlighet att välja tid samt plats för intervjun och även frågan om hen ville lägga till något extra i slutet av intervjun. Samtliga intervjuer genomfördes på respondenternas arbetsplatser och tog mellan 15-45 minuter.

13 Vi har totalt gjort fem intervjuer. En pilotintervju, i syfte att testa upplägget och tillförlitligheten i frågorna (Lantz, 2013). En intervju med arbetsterapeut och tre intervjuer med conductors. Varje intervju spelades in efter samtycke från respondenterna och under intervjuerna var det enbart en av författarna som höll i huvudfrågorna, den andra la till följdfrågor om detta behövdes. Vi transkriberade intervjuerna enskilt så ingen obehörig skulle kunna höra något. Databearbetning. För att kunna analysera intervjuerna använde vi oss av Lantz (2007) analysprocess. Vi började med att läsa igenom intervjuerna för att få en förståelse för materialet. Sedan påbörjade vi datareduktionen. Vi använde oss av färgpennor och markerade meningar som var relevanta för vårt syfte (ibid.). Utifrån de markerade meningarna bildades olika kategorier som avspeglade intervjuernas innehåll. När vi sedan kodade materialet bildade vi beskrivande kategorier genom att först klippa ut de understrukna meningarna i ett dokument och klistra in i ett tomt, därefter skrev vi en beskrivande tolkning av varje mening (ibid.). Vi använde oss främst av beskrivande tolkningar (ibid.) eftersom vi ville förmedla respondenternas tankegångar och arbetssätt passade det bäst med en tolkning som var beskrivande. När vi kodat och tolkat meningarna skrev vi ut dem, klippte ut alla kodningar och sökte mönster för att se vilka delar som hörde ihop med varandra, Vi sorterade våra kodningar i grupper som vi bedömde höra ihop med varandra, under en beskrivande rubrik, våra arbetsteman (ibid.). De beskrivande rubrikerna var relevanta för att svara på vårt syfte. När vi sedan hade våra grupper, som blivit tio stycken passade vi efter ytterligare analys ihop dem så att det totalt blev sex arbetsteman, varav ett med två underteman. Vi beskrev sedan vad som karaktäriserade respektive tema och exemplifierade temat med ett belysande citat. När detta var klart söktes en kortare sammanfattning för resultaten under varje arbetstema för att få en inledande konklusion. Därefter gjorde vi den slutgiltiga tematiseringen då vi satte en definitiv rubrik på varje tema (ibid.). De definitiva tematiseringarna baserades på innehållet i beskrivningarna och den inledande konklusionen. Under analysprocessen gång gick vi hela tiden tillbaka till intervjuernas helhet för att försäkra oss om att inga delar förlorade sitt sammanhang (ibid.) Etiska aspekter Vid mailutskick har vi tänkt på att värna om respondenternas anonymitet och därför skickades mail till en arbetsplats i taget. I informationsbrevet och när vi träffade intervjupersonerna informerades de om undersökningens syfte och att de deltar frivilligt och när som helst har

14 rätten att dra sig ur projektet (Kvale & Brinkman, 2009). De informerades även om att intervjuerna spelas in om de tillåter det, och att inspelningarna i så fall kommer att raderas vid studiens slut. Vid intervjutillfället frågade vi om det var okej att spela in intervjuerna och fick ja av alla respondenter. Intervjuerna har spelats in på våra mobiltelefoner. De spelades in på två telefoner för att ha backup på en. Materialet som spelats in har ingen utöver författarna till studien hört och transkriberingarna har ingen utomstående sett för att respondenterna skall få behålla sin anonymitet. I uppsatsen har respondenterna och arbetsplatserna avidentifierats. Resultat Databearbetningen resulterade i sex teman, varav ett med två underteman. Nedan presenteras dessa. Barnet kan få en jämn utvecklingsnivå trots sin CP-skada. Under intervjuerna framkom det att barn trots hjärnskador kan få en jämn utvecklingsnivå. Respondenterna berättade om hur de ser på hjärnans plasticitet och utveckling samt hur de ser på barnets utveckling. Hjärnans plasticitet. Trots att hjärnan har en skada kan man lära sig att utföra aktiviteter ändå. Cerebral pares ger problem som påverkar den omogna hjärnans utveckling och det kan hända att områdena i hjärnan som är kopplade till motorisk funktion blir påverkade. I en av intervjuerna talar den intervjuade om att hjärnan är så pass flexibel att man kan arbeta mot målsättningar för att behålla en utvecklingsnivå trots skadan. Respondenterna uppger också att om en del av hjärnan är skadad kan en annan del ta över vissa funktioner. Det är viktigt att hjärnan lär sig aktivt och att barnen kan känna att de kan utföra olika aktiviteter. om man börjar tidigt med nån typ av träning om man hittar problemet tidigt då kan man göra mycket mycket mer än om man kanske hittar problemet senare, eftersom hjärnans plasticitet är jättestor när man är ung och det är många saker som hjärnan kan lära sig i första några år Barnets utveckling. Barnet bör vara aktivt för att kunna lära sig olika motoriska färdigheter och följa den normala utvecklingskurvan. Det framkom i analysen att det är viktigt att känna till det friska barnets utveckling för att kunna sätta riktiga mål för ett barn med cerebral pares. I den motoriska

15 träningen är det viktigt att barnet är aktivt för att kunna utvecklas. En av de intervjuade uppger att hon tänker att cerebral pares är en sorts inlärningsproblem, och en annan respondent berättar att ju tidigare träningen börjar, desto mer kan man hjälpa barnet att utvecklas. Oavsett om man har en skada eller inte så följs den normala utvecklingskurvan, men kanske i en långsammare takt och under barnets första år måste man lägga mycket tid på dess utveckling och motoriska aktivitet. man kan lära sig saker genom aktivitet egentligen. Helhetssyn. Under intervjuerna framkom att man ser på hela barnet och dess situation och kopplar träningen till barnets vardag. Ledarna till gruppträningarna tittar inte enbart på den motoriska utvecklingen, utan poängterar att hela individen är viktig, att man ska jobba med hela människan och dess behov, till exempel koncentrations och planeringsförmåga, att ta in och tolka sinnesintryck och så vidare, inte bara problemen som uppstår motoriskt på grund av diagnosen. När det gäller barn så är det omgivningen som ansvarar och dessa måste därför lära sig att hjälpa barnen på rätt sätt, men inte hjälpa till för mycket. Rörelserna och aktiviteterna i träningen kopplas till vardagen, och föräldrar och assistenter handleds i hur de ska hjälpa barnen att vara aktiva istället för passiva, och för att öka delaktigheten i sitt egna liv. De betonar hur viktigt det är att fortsätta med träningen hemma, på förskolan/skolan och att alla i barnets närhet är medvetna om och engagerade i träningen och att alla gör lika överallt. Men från att först ha fått träna rörelserna så kopplar jag det till leken och när jag har gått igenom alla dom momenten så, så kopplar vi det till Eh..större vardagliga aktiviteter ehm..det kan va.. vi har väldigt mycket skapande moment till exempel då att kunna rita..måla..riva silkespapper Målsättning för att få fokus, motivation och kontinuitet. Barnen behöver relevanta mål för att ha något att fokusera på och motiveras av. Samtliga respondenter uppgav hur viktigt det är att arbeta mot mål. För att få en högre självständighet behöver barnen öva och få en utmaning framför sig, ett mål. Det är viktigt att ha mål och delmål att fokusera på för att kunna motiveras, och målen sätts så barnen kan nå dem till träningsperiodens slut.

16 och sen vi måste tänka också att lite detaljerad eftersom om vi sätter för stor mål framför barn det är omöjligt att nå, så vi måste tänka lite specifikt eftersom vi måste sätta målet som de kan nå. Man utgår från vad barnen och deras anhöriga tycker är relevant för just det barnet. I analysen framkom det att för att kunna uppnå målen är det viktigt att träningen har en kontinuitet, så att barnen kan få en utveckling och uppnå sina mål. Detta blir tydligt när en av respondenterna säger att: det här med kontinuitet av träning är A och O. Intensiv träning i grupp gör att barnen lär av varandra. Det framkom att barnen tränar intensivt i grupp. Genom att arbeta i grupp kan barnen lära sig av varandra. Barnen har delats in i grupper beroende på ålder och liknande behov av träning. Träningen är intensiv och det är bra för barnen att ha kompisar som förebilder för att kunna hjälpa varandra att stimuleras till utveckling. Då kan dom a, komplettera och bjuda på varandra o hitta lösningar på hur man, hur man gör och så förstärker ju vi, vi som leder grupperna det: A men titta hur Pelle gör, har ni sett, han lutar sig framåt, ja men då är det, och lutar huvudet framåt, då e det ju lättare att sätta på sig halsbandet eller mössan eller vad vi då har för liksom leksaker ja. Vid motorisk träning är det viktigt att barnen motiveras och inspireras. Motivation är av stor vikt när det gäller träning för barn. När det gäller motorisk träning är det viktigt att barnen motiveras. Under intervjuerna framkom det att respondenterna motiverar barnen genom att bygga på de färdigheter de redan har. Ett barn utan funktionsnedsättning har en inre motivation att öva upp sina färdigheter, men ett barn med cerebral pares har ingen inre motivering eller tappar den efter bara ett par försök. Det kan vara motiverande för barnen att inspireras av varandra, och vid gruppträning så har man förstått att gruppmotivationen är väldigt viktig. En av intervjupersonerna uttryckte: och det är det jag tycker är så viktigt för att en motorisk träning ska funka, då måste barnet va motiverat.

17 Man använder sig av sång och lek för att barnen ska lära. Sång och lek används för att locka barnet till rörelse och aktivitet. Samtliga respondenter uppgav att när barnen tränar måste träningen anpassas till deras nivå. Därför används mycket lek, som stimulerar träning, för att lära. Barnen ska inte tänka på att det är jobbigt eller att de inte kan, de ska enbart tänka på att de leker, då tänker de inte på att de tränar utan fokuserar på leken. När barnen tränar rörelser kopplas det sedan till lek och till sist implementeras det i vardagslivet. Den här rörelsen, att ha händerna supinerade, att vända upp handflatan så här, är jättesvårt för många barn, men här blir det som en rolig lek. Det påpekas i intervjuerna att alla har en inre rytm i kroppen som ger tid och tempo. Det är viktigt att man har den rytm man kan utvecklas med. Vid cerebral pares kan barnen få en rytm som är ojämn, men dessa barn kan man ge en rytm genom rytmisk intention. Detta genom att räkna eller sjunga sånger för att barnen ska kunna hitta en bra rytm som passar dem. Man använder sig av sånger och leksaker för att locka fram rörelser i olika motoriska moment. Man kan ge rytmisk intention på flera olika sätt, man kan räkna, det mest klassiska. För småbarn det inte så roligt, så därför är det sånger som hjälper till för oftast vi har sån här arbetssånger, alltså där sjunger man om vad man gör. Och det ger också ett verbalt stöd i det hela så det är därför sjunger vi eller säger ramsor, därför det ger en rytm till rörelserna. Sammanfattning av resultatet. Sammanfattningsvis kan vi alltså säga att trots en hjärnskada som påverkar barnens motorik kan de träna och få en jämn utvecklingsnivå, om än långsammare än en normal utveckling. Ju tidigare barnen börjar träna, desto mer kan de lära sig. Enligt conductors är hjärnan så flexibel att den kan hitta vägar om de vanliga inte fungerar som de ska. Både conductors och arbetsterapeuter använder sig av lek och sång i den motoriska träningen för att motivera barnen att nå sina mål. Det är viktigt att träningen utförs i lekfulla former så barnen inte tänker på att de tränar och för att öka motivationen och lusten att bli mer delaktig i sitt eget liv. Målen ska vara individanpassade för att man ska kunna hitta de aktiviteter som är viktiga för just det här barnet.

18 Det är viktigt att se helheten kring barnet och inte bara funktionshindret. Träningen ska fortsätta och implementeras i hemmet och i förskola/skolan inte bara under träningstillfällena. Träningen måste ha kontinuitet för att få resultat och för att barnen ska nå målen. Båda yrkeskategorierna använder sig av målsättningar för att barnen ska ha någonting att se fram emot. När barnen tränar i grupp leder det till att de inspireras av och kan hjälpa varandra att hitta olika lösningar och strategier. Barnen ser varandra som kompisar och det är viktigt att kunna inspireras och motiveras av sina kompisar, speciellt om de är på samma nivå och behöver liknande typ av hjälp. Diskussion. Resultatdiskussion. Enligt (Case-Smith, Florek Clark & Schlabach, 2013) så är motorisk funktion viktigt för att barnen ska kunna delta i bland annat lek. Leken är viktigt för att barnen ska kunna känna tillfredsställelse och delaktighet i sina liv. Här kan man dra paralleller till resultatet som säger att både arbetsterapeuter och conductors använder sig av lek för att göra träningen meningsfull för barnen. Det framgår också i resultatet att när barnen är aktiva (kanske genom lek) ökar delaktigheten i deras egna liv. Resultatet svarade på vårt syfte, vilket var att ta reda på arbetssätt och tankegångar när det gäller motorisk träning för att barn med cerebral pares ska kunna öka eller bibehålla sina aktivitetsförmågor. Vi har intervjuat två olika professioner, tre conductors och en arbetsterapeut, som arbetar med olika metoder, och i resultatet fått fram hur de arbetar och tänker kring motorisk träning för de här barnen. Det finns en del likheter och en del skillnader i deras tankegångar och arbetssätt. En av likheterna är att båda yrkesgrupperna använder sig av lek för att motivera, och att de även använder sång och rytmik. Ytterligare en likhet är att man sätter mål och delmål för att barnen ska ha någonting att arbeta mot. En skillnad i hur de arbetar är att under den målfokuserade träningen är barnen på plats två dagar i veckan i minst en termin och tränar intensivt och vid konduktiv pedagogik tränar barnen intensivt fem dagar i veckan i en månads tid. Enligt tidigare forskning ger inte konduktiv pedagogik bättre resultat än habiliteringen (von Tetzchner, 2013). Dock kan de få en likvärdig utveckling av resultaten

19 vilket påvisas i intervjuerna. Vidare skriver von Tetzchner (2013) att det inte finns något uttalat teoretiskt underlag och heller ingen evidens för att konduktiv pedagogik har bättre effekt för de här barnen än vad andra habiliteringsinsatser har. Däremot verkar det ha en liknande eller likvärdig effekt eftersom föräldrar väljer att låta sina barn träna i enlighet med pedagogiken och barnen får ett resultat. Metoddiskussion. Vi valde att göra en kvalitativ studie med intervjuer för att försöka få svar på vårt syfte. Genom att intervjua ville vi få fram beskrivande data om respondenternas tankegångar och arbetssätt (Lantz, 2013). När vi påbörjade vår undersökning fick vi ett högt gensvar angående intervjuer och deltagande, men när vi vidarekontaktade dessa personer fick vi inte något ytterligare svar från alla, därför blev antalet respondenter i studien få. I början av arbetet hade vi även med ungdomar i syftet, men eftersom våra respondenter främst pratade om och arbetade med yngre barn så valde vi att stryka ungdomar från syftet. I ett svar på vårt informationsbrev nämnde en arbetsterapeut att det generellt inom habiliteringen finns en skepsis gentemot konduktiv pedagogik. Kanske var det därför vi inte fick så bra gensvar som vi hoppats på. Vi har funderat på om det kan bero på okunskap gentemot konduktiv pedagogik eller om arbetsterapeuten som nämnde det själv haft en dålig upplevelse. Bohlin (2009) nämner att konduktiv pedagogik fick en dålig introduktion i Sverige. I boken Habilitering i fokus (Bohlin, 2009) framgår att det pågick en livlig debatt under senare delen av 90-talet då en man med cp-skada, som åkt till Ungern och, genom konduktiv pedagogik avsevärt förbättrat sitt aktivitetsutförande, riktade kraftig kritik mot den svenska habiliteringen som inte kunnat hjälpa honom. Detta kan ha lett till denna skepsis habiliteringen har mot den konduktiva pedagogiken, vilket i sin tur möjligen kan ha bidragit till det låga gensvaret från arbetsterapeuter verksamma inom habiliteringen. För att få fler respondenter och en rikare data kunde vi ha sträckt oss ut ifrån Stockholm och kontaktat arbetsterapeuter och conductors i närområdet utanför Stockholm. Vi kunde ha ringt istället för att ha mailat, men det känns osäkert eftersom mail kan man läsa i lugn och ro, under tiden ett telefonsamtal kan störa i arbetet. Vi kunde fokuserat enbart på arbetsterapeuter, vilket kanske hade lett till bättre respons från yrkesgruppen.

20 En betydande begränsning med studien är att analysen baseras på enbart fyra intervjuer. Det hade varit önskvärt om vi hade fått möjlighet att intervjua fler arbetsterapeuter, vilket hade kunnat öka tillförlitligheten ur en arbetsterapeutisk synvinkel, speciellt om tyngden låg på samma intervention. En styrka är att vi trots allt erhöll tillräckligt med data från de personer vi intervjuade för att kunna göra en analys som resulterade i att vi svarade på syftet. I början var det tänkt att i studien intervjua två professioner för att reflektera över likheter och skillnader. På grund av etiska skäl och att vi hade så få respondenter valde vi, för att de skulle få behålla sin anonymitet, att behandla materialet i resultatdelen som en helhet. Förslag på studier De motoriska funktionshinder som kan uppstå vid en CP-skada innebär många dagliga svårigheter för barnen och det krävs mer forskning på den intensiva träningen och hur den kan hjälpa dessa barn att hålla en jämn utvecklingsnivå och bli mer självständiga eller behålla den självständighetsgrad de redan har. I vår studie framkom det att lek är ett viktigt moment i barnens inlärning. När vi sökte litteratur till bakgrunden fann vi inte så mycket forskning kring metodernas evidens varken KP eller målfokuserad träning som arbetsterapeuten arbetade med, så mer forskning kring de olika metodernas evidens vore önskvärt. Vidare kan det behövas mer forskning kring vilka ytterligare metoder som finns för att de här barnen ska kunna utveckla sin motorik för att klara aktiviteter i dagliga livet. Det skulle kunna göras undersökningar på möjligheten att kombinera olika metoder och olika yrkeskategorier. Ett område som vore intressant att undersöka är om ett samarbete mellan habiliteringen och konduktiv pedagogik skulle kunna vara gynnsamt för barn med cerebral pares, då vi tror att arbetsterapeuter och conductors kan komplettera varandras kunskaper på ett bra sätt när det gäller just motorisk träning för de här barnen. Det vore också intressant att intervjua fler arbetsterapeuter för att fördjupa sig i enbart arbetsterapeutiska tankegångar kring motorisk träning. Slutsatser Det vi kan konstatera utifrån det resultat vi fått fram är att samtliga respondenter betonar leken som en viktig aspekt för motorisk utveckling hos barn. Att involvera barnets närstående i den motoriska träningen är viktigt för att stödja barnets aktivitetsförmåga. Det är också viktigt att ta

21 hänsyn till samtliga faktorer som kan påverka barnets aktivitetsförmåga till exempel associerade funktionshinder och medicinska tillstånd och hur de kan inverka på barnets möjlighet att utföra motorisk träning. För att främja aktivitetsförmåga är det betydelsefullt att identifiera vilka aktiviteter som är viktiga för barnet och dess familj och gemensamt sätta upp lämpliga mål för barnet. Tack Vi vill rikta ett stort tack till samtliga respondenter i studien, som delat med sig av både tid och erfarenhet! Vi vill också tacka vår handledare Karin Johansson och studentkollegorna i handledningsgruppen.

22 Referenslista Beckung, E., Grimby, G., Heijne, M. & Uvebrant, P. (2006). Cerebral pares, inkl allmänna synpunkter på habilitering. I Rehabiliteringsmedicin: [teori och praktik].(s.264-275). Lund: Studentlitteratur Berg, M., Lilleholt Klevberg, G. & Von Tetzchner, S. (2013). Aktivitet och hjälpmedel i ett arbetsterapeutiskt perspektiv. I Habilitering: tvärprofessionellt arbete med barn och ungdomar som har utvecklingsmässiga funktionsnedsättningar. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Bexelius, A. 2010. Målfokuserad funktionell träning MFT. En metodbok för dig som vill starta en grupp på ditt habiliteringscenter. Hämtad 4 November, 2013, från Habilitering & Hälsa, http://www.publicerat.habilitering.nu/sll/opencms/item.html?itemid=7e08bc5c- 452b-46be-b1ac-ef50aaa8aac7 Bille, B. & Olow, I. (1999). Barnhabiliteringens historia, utveckling och organisation. I Barnhabilitering vid rörelsehinder och andra neurologiskt betingade funktionshinder. (2., [rev. och utök.] uppl.) (s. 15-24). Stockholm: Liber. Blank, R., con Kries, R., Hesse, S. & von Voss, H. (2008) Conductive education for children with cerebral palsy: effects on hand motor functions relevant to activities of daily living. Archives och physical medicine and rehabilitation (89)2, 251-259. DOI: 10.1016/j.apmr.2007.08.138 Bohlin, U. (2009). Habilitering i fokus: en människobehandlande organisation och dess utmaningar. Diss. Lund : Lunds universitet, 2009. Lund. Borg, J. & Forsberg, H. (2006). Cerebral pares, CP. I Neurologi (4., [rev.] uppl.). (s.337-343.) Stockholm: Liber. Bourke-Taylor, H., O Shea, R. & Gaebler-Spira, D. (2007). Conductive education: A Functional Skills Program for Children with Cerebral Palsy. Physical & Occupational therapy in pediatrics, (27)1, 45-62. Doi:10.1300/J006v27n01_04. Case-Smith, J., Frolek Clark, G. J., & Schlabach, T. L. (2013). Systematic review of interventions used in occupational therapy to promote motor performance for children ages birth-5 years. American Journal of Occupational Therapy, 67, 413-424. http://dx.doi.org/10.5014/ajot.2013.005959 DePoy, E. & Gitlin, L.N. (1999). Forskning: en introduktion. Lund: Studentlitteratur. Eliasson, A-C. (1999). Effekter och intryck Utvärdering av insatser för 23 barn som deltagit i Move & Walk-Institutets träningsprogram i Nässjö. Stockholm: Landstinget, Omsorgsverksamhetens FoUU-enhet. Eriksson, I. & Nilsson-Sköld, I. (1999). Arbetsterapi. I Barnhabilitering vid rörelsehinder och andra neurologiskt betingade funktionshinder. (2., [rev. och utök.] uppl.) (s. 239-250). Stockholm: Liber.

23 Forssberg, H., Lindberg, P. & Borg, J. (2006). Hjärnans plasticitet och motorisk återhämtning efter hjärnskada. I rehabiliteringsmedicin: [teori och praktik]. (s.173-184). Lund: Studentlitteratur. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (2005). Etisk kod för arbetsterapeuter: antagen av Förbundet Sveriges Arbetsterapeuters fullmäktige 1992 och reviderad 2004. (2. uppl.) Nacka: Förbundet Sveriges arbetsterapeuter (FSA). Grunewald, K. & Leczinsky, C. (2011). Handikapplagen LSS: och annan närliggande lagstiftning. (7., [rev.] uppl.) Stockholm: Norstedts juridik. Hjärnfonden. CP-skada. Hämtad 30 september, 2013, från Hjärnfonden, http://www.hjarnfonden.se/diagnoser/cp-skada 28 Jorielskolan. Konduktiv Pedagogik på Jorielskolan. Hämtad 15 November, 2013. Från http://www.pysslingen.se/jorielskolan/jorielskolan-konduktiv-pedagogik/kp-pajorielskolan Kielhofner, G. (2012). Model of human occupation: teori och tillämpning. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Kielhofner, G. & Forsyth, K. (2012). Aktivitetsengagemang: hur klienter uppnår förändring. I Model of human occupation: teori och tillämpning. (1.uppl). (s.167-178). Lund: studentlitteratur. Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. (2. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Lantz, A. (2007). Intervjumetodik. (2., [omarb.] uppl.) Lund: Studentlitteratur. Lantz, A. (2013). Intervjumetodik. (3. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Levitt, S. (1995). Treatment of cerebral palsy and motor delay. (3. ed.) Oxford: Blackwell Science. Liljeroth, I. (2006). Anders reser sig upp och går: konduktiv pedagogik som redskap för en ny livsstil. Lund: Studentlitteratur. Löwing, K. (2010). Goal-directed therapy for children with cerebral palsy. Karolinska institutet, Institutionen för kvinnors och barns hälsa. Från http://publications.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/38377/thesis.pdf?sequenc e=1 Move & Walk. (2011). Vad är konduktiv pedagogik? Hämtad 25 oktober, 2013, från http://www.movewalk.se/svenska/konduktivpedagogik.aspx Möller, A. & Nyman, E. (2003). Funktionshinder samspel mellan funktioner. I Barn, familj och funktionshinder. (1. Uppl.) (s.89-149). Stockholm: Liber

24 Neuroförbundet. (2010). Neuroguiden vård och behandling. Hämtad 14 November, 2013, från Neuroförbundet, http://www.neuroforbundet.se/diagnoser/cerebral-parescp/neuroguiden/vard-och-behandling-neuroguiden/ Neuroportalen.(2008). Om epilepsi. Hämtad 15 November, 2013, från Neuroportalen, http://www.neuroportalen.com/svenska/epilepsi/epilepsi-sjukdom.php Reddihough, D. (1991). Annotation Conductive Education. J.paediatr. Child Health (1991) 27, 141-142. Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar. Folder Cerebral Pares. Hämtad 30 September, 2013, från Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, http://www.rbu.se/cerebral-pares Rosenbaum, P., Paneth, N., Leviton, A., Goldstein, M. & Bax, M. (2007) Definition and classification document. In: The definition and classification of cerebral palsy. Baxter, P. (ed.) Developmental Medicine & Child Neurology, (49)Issue supplement. 2-44. Doi: 10.1111/j.1469-8749.2007.00001.x Sanner, G. (1991). Cerebral pares I Barnhabilitering vid rörelsehinder och andra neurologiskt betingade funktionshinder. (2., [rev. och utök.] uppl.). (s.73-105.) Stockholm: Liber. Svensson, L. & Cegrell, L. (1998). Att leva med epilepsi: barn och vuxna : medicinska, psykologiska och sociala aspekter, skyddsåtgärder. Stockholm: Hagman. Tursley-Dixon, L. & Frederickson, N. (2010) Conductive education: appraising the evidence. Educational Psychology in Practice: theory, research and practice in educational psychology, (26)4, 353-373. DOI: 10.1080/02667363.2010.521309 Von Tetzchner, S. (2013). Alternativa behandlingsmetoder. I Habilitering: tvärprofessionellt arbete med barn och ungdomar som har utvecklingsmässiga funktionsnedsättningar. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. Vårdguiden. Habilitering. Hämtad 30 September, 2013, från Vårdguiden, http://www.vardguiden.se/sa-funkar-det/stod/habilitering/ Widerberg, K. (2002). Kvalitativ forskning i praktiken. Lund: Studentlitteratur.

25 Bilaga 1 Informationsbrev Hej! Vi är två arbetsterapeutstudenter som i höst börjar termin 6 på arbetsterapeutprogrammet på Karolinska Institutet i Huddinge. Under hösten ska vi skriva vår C-uppsats. Vi har valt att fördjupa oss i motorisk träning för barn och ungdomar med cerebral pares. En utav oss har tidigare kommit i kontakt med konduktiv pedagogik (Petö-metoden) i samband med motorisk träning. Detta har gjort oss nyfikna på att undersöka denna metod närmare och undersöka hur conductors arbetar med motorisk träning. Vi vill också undersöka hur arbetsterapeuter arbetar med motorisk träning. Syftet är att beskriva arbetssätt och tankegångar hos arbetsterapeuter och conductors när det gäller motorisk träning för barn och ungdomar med cerebral pares. Vi söker nu arbetsterapeuter och conductors som är intresserade och har möjlighet att ställa upp för en intervju under hösten (september/ oktober). Vi planerar att intervjua 3-4 personer i respektive yrkesgrupp. Intervjuerna kommer att spelas in med bandspelare om du tillåter det. Sedan kommer materialet att transkriberas, kodas och analyseras av oss. Alla deltagare i studien kommer att avidentifieras och har rätt att närsomhelst avbryta sitt deltagande. Det inspelade materialet kommer att raderas när studien är klar. Innan en eventuell intervju kommer vi att i förväg maila våra frågeområden till dig som deltar så att du har möjlighet att reflektera över frågorna. Intervjun kommer att genomföras då det passar dig. Vi räknar med att en intervju kommer att ta högst en timme. Om Du är intresserad av att medverka i denna studie kontakta oss gärna så snart som möjligt. Hör också gärna av Dig om Du har frågor gällande studien. Med vänliga hälsningar, Arbetsterapeutstudenterna; Lina Petersson lina.petersson@stud.ki.se mobil: telefonnr Christiene Broman-Wahlström Christiene.broman-wahlstrom@stud.ki.se mobil: telefonnr