Konditionstester En jämförelse av resultat mellan Åstrands Cykelergometertest och 1-Mile Walk Test

MÄLARDALENS HÖGSKOLA Institutionen för Vård och Folkhälsovetenskap Sjukgymnastprogrammet Konditionstester En jämförelse av resultat mellan Åstrands Cykelergometertest och 1-Mile Walk Test Författare: Kristoffer Ingeby Roger Larsson Handledare: Johanna Westerlund Examinator: Mia Pless OG0080 Sjukgymnastik, C-uppsats, 10p. 2007

Sammanfattning Syftet med denna studie var att studera hur resultaten från Åstrands cykelergometertest och 1- mile Rockport Fitness Walk Test [1-MWT] korrelerade och om korrelationen varierade beroende på deltagarnas kön och fysiska hälsa. Trettio personer (15 män och 15 kvinnor; 21-68 år) genomförde de båda testerna. Deltagarnas hälsa skattades med hjälp av ett utdrag ur frågeformuläret för hälsoprofilbedömning [HPB] vilken låg till grund för indelning i grupper om låg respektive hög hälsa. Resultatet visade en signifikant korrelation (r) på.72 mellan cykeltestet och gångtestet. Testresultaten hade ett högre samband för kvinnor (.82) än för män (.69), och också ett högre samband för deltagare med hög hälsa (.84) än för deltagare med låg hälsa (.76). Slutsatsen från denna studie är att 1-MWT är ett enkelt, funktionellt och mindre dyrbart alternativ till Åstrands cykelergometertest för att mäta VO 2 max. Gångtestet visade sig i denna studie kunna användas som ett alternativ till cykeltestet och är sannolikt bättre för deltagare som i tidigare studier visat sig under- eller övervärderas i cykeltestet. Nyckelord 1-Mile walk test, Konditionstest, VO 2 max beräkning, Validering, Cykelergometer.

Abstract The aim of this study was to determine if results from the Åstrand-Rhyming nomogram [AR] and Rockport 1-Mile Fitness Walk Test [1-MWT] correlated, and if the correlations differed depending on gender and physical health. Thirty persons (15 men and 15 women; CA 21-68) completed the two tests. The health of the participants was estimated by an extract from the questionnaire for health profile assessment [HPB] which determined separation into groups of persons with low or high health. The results showed a significant correlation (r) of.72 between 1-MWT and AR. The test results showed a higher correlation for women (r=.82) than for men (r=.69), and a higher association for participants with high ratings in health (.84) than for participants with low ratings (.76). The conclusion from this study is that 1-MWT is an easy, functional, and less expensive alternative to AR for estimating VO 2 max. In this study, the 1-MWT appeared to be an alternative method to AR and is probably more suitable for participants that in earlier studies have been under or overestimated in the AR. Keywords 1-Mile walk test, Exercise test, VO 2 max estimation, Validation, Cycle ergometry.

Innehållsförteckning Inledning 1 Fysisk aktivitet, hälsa och sjukdom 1 Konditionstest 2 Maximala-/submaximala konditiontest 2 Åstrands cykelergometertest 3 1-Mile Walk Test, 1-MWT 6 Problemformulering 8 Syfte 9 Frågeställningar 9 Metod 9 Design 9 Försökspersoner och urval 9 Mätmetoder 10 Hälsoprofil 10 Åstrands cykelergometertest 11 1-mile walk test, 1-MWT 12 Tillvägagångssätt 12 Åstrands cykelergometertest 13 1-mile walk test 14 Etiska överväganden 14 Dataanalys 14 Resultat 15 Diskussion 17

Inledning Fysisk aktivitet, hälsa och sjukdom En persons hälsotillstånd och möjlighet att vara fysiskt aktiv är beroende av fysisk kapacitet. Fysisk kapacitet består enligt Folkhälsoinstitutets [FHI] rapport av kondition, styrka och rörlighet (Jansson, 2003). Genom ökad muskelstyrka och muskelmassa, rörlighet, balans, koordination samt kondition förbättras människors funktionsförmåga. Kondition beskriver vår kropps maximala förmåga att ta upp syre. Den maximala syreupptagningsförmågan (VO 2 max) mäts i liter/min och visar den största mängd syre som kroppen kan ta upp och utnyttja under en minut (Forsberg, Holmberg, & Woxnerud, 2004). I den här studien används kondition som mått på fysisk kapacitet. Två individer med samma maximala syreupptagningsförmåga har en rätt likvärdig fysisk kapacitet under förutsättning att de är väger lika mycket. Med olika kroppsvikt kommer den maximala syreupptagningsförmågan gynnas med färre antal kilon att syresätta. Därför brukar man uttrycka syreupptagningen i förhållande till kroppsvikten, det s.k. testvärdet som visar hur många milliliter syre kroppen klarar av att ta upp och utnyttja per kilo kroppsvikt och minut, ml/kg/min (Andersson, Forsberg, & Malmgren, 2005). En nedsatt förmåga, dålig kondition, ses ofta som en riskfaktor för ohälsa. Den nedsatta förmågan leder till en högre ansträngningsgrad för kroppen och därmed en ökad risk för bl.a. hjärtinfarkt och andra skador inom kardiovaskulära systemet (Andersson, Johrén, & Malmgren, 2004; Blair et al., 1989). Personer med låg fysisk kapacitet och ett arbete som upplevs som fysiskt tungt ligger i riskzonen för att få olika skador på både det kardiovaskulära systemet och kroppen i övrigt (Hallqvist et al., 2000; Åstrand, 1988). En studie gjord vid arbetslivsinstitutet visade att 27% av männen och 23% av kvinnorna hade en för låg fysisk kapacitet i förhållande till vad de arbetade med (Karlqvist, Leijon, & Härenstam, 2003). Både inom allmän hälsovård och inom företagshälsovård är det därför viktigt att på ett enkelt och inte alltför ansträngande sätt kunna kontrollera den fysiska kapaciteten hos enskilda individer. Kontrollen behövs både i syfte att förebygga sjukdomar för den enskilde individen och i företagshänseende där dagens regelverk ställer stora krav på företagen när det gäller att hantera personalens ohälsa samtidigt som friska medarbetare genererar bättre lönsamhet (Andersson et al., 2004). 1

Konditionstest Inom hälsovården används konditionstester för att studera hjärtverksamhet och fysisk kapacitet. Med återkommande tester kan man följa en persons hälsoläge och utvärdera effekterna av rehabiliterande fysiska insatser. Ett konditionstest kan också på många sätt motivera en person till en livsstilsförändring (Andersson et al., 2004). I träningssammanhang kan testerna vara en motivationsfaktor som bekräftar att träningen ger resultat och att utvecklingen sker mot uppsatt mål. Olika aktiviteter ställer olika höga krav på vår syreupptagningsförmåga, t.ex. kräver olika typer av yrken olika bra kondition. FHI rekommenderar att alla människor oavsett yrkesgrupp, har en lägsta nivå på testvärdet om minst 35 ml/kg/min (Statens Folkhälsoinstitut, 2006). Den lägsta nivån innefattar stillasittande yrkesgrupper, medan större delen av vårdens yrken, däribland sjukgymnaster, kräver ett testvärde runt 45 ml/kg/min. För de som jobbar med fysiskt tunga arbeten bör testvärdet ligga runt 55-60 ml/kg/min (Ilmarinen, 1984; Åstrand, 1988). Inom arbetslivet görs konditionstester dels i samband med allmänna hälsoundersökningar, men även i syfte att ta reda på om personalen har de fysiska resurser som yrket kräver. Vissa yrken, t.ex. brandmän och yrkesmilitärer har ganska hårda krav och fysiska prov för att man ska få fortsätta inom yrket (Andersson et al., 2005). Maximala-/submaximala konditiontest Många olika typer av konditionstester används för att få fram en persons VO 2 max och dessa kan delas in i två kategorier, maximala test och submaximala test (Noonan & Dean, 2000). Ett maximalt test förutsätter att testpersonen förmår ta ut sig till det yttersta, något som i sin tur dels innebär att endast fysiskt friska och vältränade bör komma ifråga, dels att det vid testtillfället krävs erfarna testledare och eventuellt läkarövervakning (Shephard, 1987). Vid ett submaximalt test jobbar testpersonen med en arbetsbelastning som ligger på ca 60-80% av sin maximala nivå, varvid en skattning av personens maxvärde beräknas utifrån en formel eller via färdiga tabeller (Forsberg & Saltin, 1993; Forsberg et al., 2004). Till skillnad från maximala test, där belastningen oftast ökas med jämna intervall, är belastningen vid submaximalt test konstant. Fördelarna med submaximala test är, tack vare den lägre belastningsnivån, att så gott som alla kan genomföra dem utan fara för hälsan. Belastningen ligger på en nivå som, oberoende av testpersonens kroppsvikt, passar både tränade, otränade och personer med en funktionsnedsättning. Det ställs inga specifika krav på funktionsnivå, de kräver mindre avancerad utrustning än maximala test, det krävs ingen läkarövervakning och 2

det ställs inte lika höga krav på testledarna. För att utföra enkla konditionstest för människor med varierande fysisk kapacitet bör därför framförallt submaximala test användas. För att resultatet vid ett konditionstest ska bli så korrekt som möjligt krävs att testmetoden involverar stora muskelgrupper och oavsett vilka aktiviteter testpersonerna vanligtvis utövar så har cykeltest och gångtest visat sig vara rättvisa testmetoder (Åstrand, 1979). En mängd submaximala test förekommer och Åstrands cykelergometertest (Åstrands cykeltest) är ett av de vanligast förekommande i olika verksamheter, bl.a. företagshälsovård och friskvård (Jessup, Riggs, Lambert, & Miller, 1977). Bland de submaximala gångtest som finns är Rockport 1-Mile Fitness Walk Test [1-MWT] det enda test som kan utföras både utomhus, inomhus och på löpband (Kline et al., 1987). Andra gångtest utförs som regel på löpband eller på en uppmätt sträcka inomhus och de flesta mäter heller inte syreupptagningsförmågan utan hur långt och fort testpersonen klarar av att gå en viss sträcka, som t.ex. 6-min gångtest och Self Paced Walk Test (Noonan & Dean, 2000). Vid 1-MWT har deltagaren själv möjlighet att styra fart och belastning, något som inte är möjligt vid gångtest på löpband (Noonan & Dean, 2000). Ytterligare en variant på submaximala konditionstest är så kallade step-test där deltagaren ska gå upp och ned på en step-bräda, t.ex. Canadian Aerobic Fitness Test (Noonan & Dean, 2000). Åstrands cykelergometertest Åstrands cykeltest bygger på att man vid en given belastning, på en mekaniskt bromsad och kalibrerad Monark ergometercykel, uppnår en stabil pulsfrekvens (steady-state), d.v.s. ett jämviktsläge där kroppens syreupptagning motsvarar muskulaturens krav på syre. Utifrån dessa värden bestäms sedan en persons VO 2 max via färdiga tabeller (Åstrand & Rhyming, 1954). Testet är vanligt förkommande i olika verksamheter, bl.a. företagshälsovård och friskvård (Jessup et al., 1977). Testet utvecklades på 1950-60 talet av de båda fysiologerna P- O och Irma Åstrand. Genom att konditionstesta 58 studenter (27 män, 31 kvinnor) i åldern 18-30 år vid GIH i Stockholm fick man fram resultat som visade att män och kvinnor som cyklade med en given trampfrekvens och arbetsbelastning, och samtidigt arbetade på en viss nivå av sin maximala syreupptagning, hade en samstämmig hjärtfrekvens. Män som jobbade på 50% av sin VO 2 max hade en snittpuls på 128 och vid 70% en snittpuls på 154 (Åstrand & Rhyming, 1954). Utifrån resultaten kunde de sedan konstruera ett s.k. nomogram för beräkning av VO 2 max (Figur 1). Genom nomogrammet beräknas en persons VO 2 max som ett extrapolerat samband mellan arbetsbelastning, arbetspuls och VO 2 max. Med extrapolerat 3

menas att VO 2 max skattas utifrån det faktum att puls och syreupptagning ökar rätlinjigt med ökad belastning (Forsberg & Saltin, 1993; Forsberg et al., 2004). Cykeltestet korrelerade med ett maximalt test med r=0.71 (Åstrand & Rhyming, 1954). Testet modifierades senare genom att lägga till en ålderskorrigeringsfaktor för maximal hjärtfrekvens, HRmax som avtar med ålder. Testet fick då en högre korrelation r=0.78 (Åstrand, 1960). Vid ett submaximalt test, där en person arbetar med en belastning på ca 60-80% av sin maximala nivå, innebär nomogrammet att man drar en linje genom två kända värden, arbetspuls och arbetsbelastning, i två separata skalor. Via skärningspunkten i en tredje skala avläser man sedan uppskattat VO 2 max (Åstrand & Rhyming, 1954). Nomogrammet har i en senare studie reviderats av Legge och Bannister (1986). Istället för den absoluta hjärtfrekvensen som användes vid Åstrands nomogram, användes differensen mellan hjärtfrekvens vid cykling utan motstånd och hjärtfrekvens vid cykling med motstånd. Man fick då en korrelationskoefficient på r=0.98. Studien bestod endast av 39 män mellan 20-29 år, alltså en urvalsgrupp som åldersmässigt, men inte könsmässigt, stämmer överens med den urvalsgrupp som originalnomogrammet bygger på. Att Legge och Bannister använde en Quinton ergometercykel istället för en Monark ergometercykel, men gjorde beräkningarna av VO 2 max utifrån de tabeller som är framtagna för Monarkcykeln, gör studien mindre tillförlitlig (Andersson, 2004; Legge & Bannister, 1986). Beroende på det ringa, specifika urvalet tillsammans med valet av ergometercykel så har det reviderade nomogrammet i senare studier varken validerats på kvinnor, män eller äldre individer. 4

Figur1. Åstrand-Rhymings nomogram för beräkning av VO 2 max utifrån puls och belastning (Åstrand & Rhyming, 1954). Ex. streckad linje går mellan vänster axel (puls) och höger axel (belastning) och skär en tredje axel där VO 2 max (l/min) läses av. Kring Åstrands cykeltest finns omfattande forskning och studier som visar på både god reliabilitet och validitet när det gäller att bestämma en persons VO 2 max. Cink och Thomas (1981) utvärderade validiteten genom att för 40 män jämföra det beräknade submaximala resultatet mot ett maximalt cykeltest. Validiteten bedömdes som god under förutsättning att det värde som tagits fram ur nomogrammet korrigeras med den ålderskorrigeringsfaktor som arbetades fram av Åstrand 1960 (Cink & Thomas, 1981). Macsween (2001) jämförde Åstrands cykeltest mot ett maximalt löpbandstest för att studera reliabiliteten och validiteten i det nomogram och den extrapolering som används i cykeltestet för beräkning av en persons VO 2 max. Resultaten visade att metoden är tillförlitlig och kan användas både kliniskt och i forskningssyfte (Macsween, 2001). Williams (1975) studerade reliabiliteten genom att låta 30 studenter testas vid upprepade tillfällen. Resultaten visade att reliabiliteten ökade med antalet gånger som testet upprepades, från.61 vid första tillfället till.91 vid det femte tillfället. 5

På grund av nomogrammets utforming kan en testperson både under och övervärderas (Åstrand, 1979). Nomogrammets beräkningar antar att HRmax avtar med ålder enligt formeln 220-ålder, vilket motsvarar genomsnittsvärden för respektive åldersgrupp. Man kan dock se att variationen hos olika individer är stor. Rent statistiskt avviker HRmax hos 67% av en viss åldersgrupp med ± 10 slag/min från gruppens medelvärde (Roberg & Landwehr, 2002). I testsammanhang betyder det att personer som har en högre maxpuls än vad nomogramet antar blir undervärderade och personer med en lägre maxpuls blir övervärderade (Andersson et al., 2005). Cykeltestets beräkningstabeller baserar sig också på, vid tidpunkten, normalviktiga personer, d.v.s. män 72kg och kvinnor 58kg (Åstrand, 1960). Personer som då avviker markant från denna normalvikt kommer därför bli felvärderade. Tunga personer får oförtjänt lågt testvärde och lätta får ett för högt värde (Andersson et al, 2005). Nomogrammet och beräkningstabellerna togs också fram på måttligt till relativt vältränade individer. Det innebär att otränade individer kommer att undervärderas och att väldigt vältränade individer kommer att övervärderas (Åstrand, 1960). Testet har även andra felkällor som kan påverka resultatet, t.ex. brister i arbetsmetodiken med felaktigt inställd belastning eller felaktig trampfrekvens. En annan felkälla kan vara att deltagaren inte följer standardiseringskraven, genom att äta kraftigt, träna hårt, röka eller snusa strax innan testet eller ha en infektion i kroppen. 1-Mile Walk Test, 1-MWT 1-MWT är ett submaximalt konditionstest där deltagaren går en engelsk mile (1609m) på plan mark eller på löparbana så fort som möjligt. Testet bygger på en beräkning av VO 2 max utifrån en matematisk formel där tiden det tar att avverka sträckan vägs samman med personens vikt, slutpuls, ålder och kön (Kline at al., 1987). Testet togs fram vid Rockport University i USA genom att deltagare (n=343, 165 män, 178 kvinnor) i åldern 30-69 år först fick göra ett maximalt test och sedan, efter 48 timmars vila, gå en mile. Därefter togs en formel fram som bäst motsvarade resultaten från det maximala testet vilken då gav en korrelation på r=.92. Gångtestet antogs därmed vara ett submaximalt alternativ till maximala test (Kline at al., 1987). I en senare studie validerades testet genom att låta 37 amerikanska college studenter först gå 1-mile och sedan genomföra ett maximalt löpbandstest. Resultaten beräknades med Kline s originalformel och visade en korrelation på r=.84 med det maximala testet (Greenhalgh, George & Hager, 2001). 6

Senare forskning har visat motstridiga resultat avseende gångtestets reliabilitet. Kline s originalformeln är konstruerad för gång på plan mark eller löparbana. I en studie där deltagarna fick genomföra gångtestet på löpband visade sig originalformeln undervärdera VO 2 max gentemot ett maximalt test (Widrick, Ward, Ebbeling, Clemente, & Rippe, 1992). Därför har en alternativ formel utvecklats för just 1-MWT på löpband (Pober, Freedson, Kline, McInnis & Rippe, 2002). Widrick et al. visade också att testet kraftigt undervärderar VO 2 max hos konditionsidrottare på elitnivå (1992). En ytterligare studie har gjorts där man tittade på om gångtekniken påverkade testresultatet. Deltagarna fick genomföra två separata gångtester där man ena gången gick med en normal gångteknik och den andra gången med en teknik som liknar den tävlingsgångare använder. Resultaten visade att gångtekniken inte påverkade resultatet (Byars, Greenwood, Greenwood, & Simpson, 2003). Dolgener, Hensley, Marsh, och Fielstul (1994) jämförde resultaten från 1-MWT med resultaten från ett maximalt löpbandstest och fann att 1-MWT övervärderade VO 2 max hos amerikanska collegestudenter. Forskarna hävdade därför att gångtestet inte bör användas på yngre personer. Då resultatet visade att Kline s originalformel för 1-MWT kraftigt övervärderade resultatet gjorde de om formeln för att bättre passa in på deras urvalsgrupp. I senare studier, även de gjorda med amerikanska collegestudenter, jämfördes både Kline s formel och Dolgener s nya formel med ett maximalt löpbandstest. Resultaten visade att Dolgener s nya formel hade låg reliabilitet (Greenhalgh at al. 2001; Keller, 2002) och att Kline s originalformel generellt visade ett mer korrekt resultat. Likt Åstrands cykeltest finns ett antal möjliga felkällor i arbetsmetodiken och om standardiseringskravet inte följs. Faktorer som kan påverka resultatet är t.ex. felaktig pulsoch tidtagning samt en icke korrekt mätt vägsträcka. När det gäller standardiseringskraven kan pulshöjande faktorer påverka resultatet, t.ex. om deltagaren ätit kraftigt, tränat hårt, rökt eller snusat strax innan testet eller har en infektion i kroppen. Många av de studier som gjorts på 1-MWT har visat goda resultat men har också varit begränsade till specifika grupper, t.ex. kvinnor 30-39 år (Zwiren et al., 1991), män med mental utvecklingsförsening (Rintala, McCubbin, Downs, & Fox, 1997), friska vuxna 40-79 år på löpband (Pober, Freedson, Kline, McInnis, & Rippe, 2002) samt amerikanska college studenter (Dolgener et al., 1994). Inga studier, förutom Kline s ursprungsstudie, finns gjorda på både män och kvinnor och med en urvalsgrupp där ålderspannet ligger mellan 20-75 år. 7

Problemformulering Att cykla och/eller gå är något alla gör dagligen vilket ligger till grund till varför Åstrands cykeltest och 1-MWT jämförs i den här studien. 1-MWT är ett enkelt test att utföra, kräver inte någon avancerad utrustning i jämförelse med Åstrands cykeltest och kan med fördel användas både i större grupper och individuellt. Gångtestet ska alltid utföras enskilt, men tester i större grupper där deltagarna t.ex. på en löparbana startar med två minuters mellanrum, kan både vara motiverande för den enskilde samtidigt som det kan vara både enklare och mer praktiskt för testledaren. Testet lämpar sig likväl till tränade som otränade samt personer med någon funktionsnedsättning och kan med stor fördel användas i rehabiliterande syfte (Noonan & Dean, 2000). Det finns inga studier som direkt jämfört Åstrands cykeltest med 1-MWT. De enskilda studier som tidigare gjorts har jämfört respektive test mot ett maximalt test. Även urvalsgrupperna har skiljt sig markant. En jämförelse mellan dessa båda tester är därför av stort intresse. Inga av de studier som gjorts kring Åstrands cykeltest och 1-MWT har jämfört hur testerna korrelerar beroende på kön och fysisk hälsa. Forskning har däremot visat att det skiljer sig mellan könen med hur mycket VO 2 max avtar med ålder. För män avtar VO 2 max med 0.40-0.50 ml/kg/min per år och för kvinnor 0.25-0.35 ml/kg/min per år (Buskirk & Hodgson, 1987). Studier har också visat att kvinnor har ca 15% lägre VO 2 max än män i samma ålder, primärt p.g.a. procentuella skillnader i kroppsfett och hemoglobinnivåer (Howley, Edward, & Franks, 2003). En studie gjord på enbart kvinnor, 19-70 år visade dessutom att Åstrands cykeltest övervärderade VO 2 max med 3-21% (Hartung, Blancq, Lally, & Krock, 1995). En jämförelse mellan de båda testerna för att se hur väl resultaten korrelerade beroende på kön ansågs därför vara av betydelse. Både Åstrands cykeltest och 1-MWT har tagits fram baserade på måttligt till relativt vältränade individer. Dessutom är Åstrands cykeltest till skillnad från 1-MWT baserat på en normalvikt som i dagsläget, med ett växande problem med övervikt i befolkningen, kan antas vara för låg (Statistiska centralbyrån, 2005). Genom att låta deltagarna fylla i ett utdrag ur en hälsoprofilsbedömning ville vi se hur aktiva deltagarna var i sin vardag och därigenom studera om korrelationen mellan de båda testerna varierade beroende på deltagarnas uppskattade fysiska aktivitets- och hälsonivå. 8

Syfte Syftet med den här studien var att jämföra två submaximala konditionstest, Åstrands cykeltest och 1-MWT och undersöka om resultaten från respektive konditionstest korrelerar och då även med hänsyn till kön och hälsonivå. Frågeställningar 1. Finns det ett signifikant samband mellan det resultat som uppnås med Åstrands cykeltest och 1-MWT? 2. Finns det en skillnad mellan kvinnor och män i hur väl resultaten från Åstrands cykeltest och 1-MWT korrelerar? 3. Finns det en skillnad mellan personer med låg respektive hög hälsonivå i hur väl resultaten från Åstrands cykeltest och 1-MWT korrelerar? 4. Finns det en skillnad mellan kvinnor med låg respektive hög hälsonivå och män med låg respektive hög hälsonivå i hur väl resultaten från Åstrands cykeltest och 1-MWT korrelerar? Metod Design Denna studie har en deskriptiv komparativ design där vi jämför testresultaten mellan Åstrands cykeltest och 1-MWT och beskriver de båda testmetodernas eventuella skillnader. Försökspersoner och urval Totalt deltog 30 personer i studien, 15 kvinnor (medelålder = 37.40, Min = 20, Max = 68) och 15 män (medelålder = 42.73, Min = 20, Max = 68). Samtliga uppfyllde kriterierna för att få delta i studien. Inklusionskriterier: Testdeltagarna skulle vara mellan 20-75 år av den anledningen att de beräkningsunderlag som används vid Åstrand cykeltest endast tar hänsyn till personer inom denna ålderskategori (Åstrand & Åstrand, 1960). Exklusionskriterier: Testdeltagarna fick inte vara drabbade av någon hjärt-/kärlsjukdom eller ha någon infektion i kroppen, t.ex. förkylning och/eller feber eftersom den fysiska ansträngningen i samband med testerna då kunnat äventyra deltagarens hälsa. Även medicinering mot hjärt-/kärlsjukdom, t.ex. blodtryckssänkande medicin, var avgörande för att 9

inte få delta i studien då detta kan antas påverka testresultatet. Deltagaren fick inte ha någon skada, t.ex. knä- eller fotproblem som kunde påverka prestationen under något av testerna. Deltagare som bedömdes vara elitidrottare, t.ex. elitskidåkare, elitcyklister, elitlöpare eller elitorienterare fick inte delta på grund av att beräkningsunderlag saknas (Åstrand, 1960) och att beräkningarna undervärderar VO 2 max för elitidrottare (Widrick et al., 1992). Elitidrott innebär junior- och senioridrott på mästerskapsnivå, nationellt och internationellt och den träningsverksamhet som erfordras för detta (Riksidrottsförbundet, 1995, s.19). Rekrytering skedde via ett bekvämlighetsurval genom att tillfråga dels sjukgymnaststudenter vid Mälardalens Högskola i Västerås, dels personer i författarnas sociala nätverk. Sjukgymnaststudenterna kontaktades via e-post och övriga tillfrågades muntligen. Antalet deltagare hanterades genom att personer tillfrågades tills 30 deltagare, 15 män och 15 kvinnor rekryterats och testats. Fyra personer exkluderades på grund av medicinering eller sjukdom varvid fyra nya rekryterades. Alla som deltog klarade att genomföra båda testerna. Deltagarna delgavs skriftlig information i samband med att de tillfrågades och gav sitt samtycke (Bilaga 1). Mätmetoder Hälsoprofil Före konditionstesternas genomförande fick varje deltagare fylla i ett utdrag ur frågeformuläret för hälsoprofilbedömning [HPB], (Bilaga 2) (Andersson et al., 2005). Detta gjordes dels för att få en bedömning av hälsostatus och aktivitetsgrad, dels för att få underlag till val av lämplig arbetsbelastning vid cykeltestet (Forsberg et al., 2004). Formuläret består av 12 frågor inom sju områden: träning före 20 års ålder, arbetssituation, färdsätt till och från arbetsplatsen, fritidsaktiviteter, motion, kost och tobaksvanor. Samtliga tolv frågor har fem fasta svarsalternativ där 1 anger ett mer negativt resultat och 5 ett mer positivt resultat i relation till fysisk hälsa (ex 1=stående eller sittande arbete, 5=kontinuerligt, fysiskt ansträngande arbete ). Varje delfråga i sig är inte avgörande för en persons hälsostatus, utan det är den sammanlagda poängen som avgör. Svarspoängen på frågorna adderades till ett hälsoindex för varje person som sedan separerades till två grupper utifrån medianvärdet för samtliga deltagare (Md = 38.5): låg hälsa 0.0 38.9 och hög hälsa 39.0 60.0. 10

Ytterligare tre frågor ställdes utöver de tolv frågor som låg till grund för den gruppindelning som gjordes av personer med låg respektive hög hälsa. Dessa frågor togs fram för att kunna bedöma om personen skulle inkluderas i studien eller inte. En fråga ställdes om medicin togs mot hjärt-/kärlsjukdom och en fråga där deltagaren fick göra en subjektiv bedömning av sjukdoms- och skadestatus och en sista fråga ställdes för att ta reda om personen var aktiv inom någon typ av idrott och då specifikt för att ta reda på om personen var aktiv på elitnivå. Åstrands cykelergometertest Åstrands cykeltest är ett standardiserat submaximalt test som kräver att försökspersonen cyklar minst 6 min med en frekvens om (kadens) 50 tramptag/min med en given arbetsbelastning. Arbetets storlek, kilopondmeter per minut (kpm/min) beräknas genom att multiplicera den inställda bromskraften (kp) med vägsträckan (meter) under trampningen. Vid en belastning på 1 kp och 50 trampvarv/min ger det en effekt som motsvarar 1 kp * 6m * 50 tramptag/min = 300 kpm/min. Detta motsvarar i watt (W) 300 * 0.1635 hk (hästkraft) = 49.05 W eller ca 50 W (Åstrand, 1979). Testet bygger på att hitta individens steady-state, d.v.s. en konstant puls där kroppen tillför vävnaderna exakt den mängd syre som krävs för att utföra ett konstant arbete (Åstrand & Rodahl, 1986). Det är sedan pulsnivån i steady-state som ligger till grund för beräkningarna som är konstruerade efter principen att ett visst arbete kräver ett visst syreupptag (Åstrand, 1960). Ett godkänt test kräver en puls på 130-150 slag/min (bpm) och pulsen får sen inte variera mer än fem slag under de två sista minuterna. En för låg puls riskerar att ge ett mer osäkert värde (Åstrand, 1979). Varierar pulsen mer än 5 bpm kan testet köras ytterligare någon minut tills steady-state har uppnåtts, d.v.s. en konstant puls där kroppen tillför vävnaderna exakt den mängd syre som krävs för att utföra ett konstant arbete (Åstrand & Rodahl, 1986). Det är även av vikt att kadensen hålls på 50 tramptag/min, en högre kadens ger en tyngre arbetsbelastning och därmed ett felaktigt testvärde (Åstrand, 1979). Kadensen upprätthålls genom att deltagaren följer en takthållare, en metronom, alternativt visuellt följer och upprätthåller kadensen via testcykelns display. I slutet av testet tar man deltagarens puls och kan sedan med hjälp av tabeller eller datorprogram se hur stort syreupptag personen har. Tabellerna tas hänsyn till arbetsbelastning, 11

hjärtfrekvens, kön, ålder och vikt (Åstrand, 1979). En hög puls vid en låg arbetsbelastning ger ett lågt testvärde och en låg puls vid en högre belastning ger ett högre värde. HRmax sjunker med stigande ålder och därför korrigeras erhållet VO 2 max (l/min) genom att multiplicera värdet med en ålderskorrigeringsfaktor, t.ex. 1.00 för personer 25 år och 0.75 för personer 50 år (Åstrand, 1979). Om HRmax är känd ska man använda liknande korrigeringsvärden, t.ex. HRmax=170 ska korrigeras med faktor 0.75. Det är dock ovanligt att personer som inte tränar eller tävlar på elitnivå känner till sin HRmax. 1-mile walk test, 1-MWT 1-MWT, eller Rockport Fitness Walk Test, utvecklades vid Rockport University, USA på 1980-talet. Testet innebär att deltagarna ska gå en engelsk mile, 1609m på plan mark. Deltagaren instrueras att gå sträckan så fort de kan utan att jogga eller springa. Puls och sluttid registreras med pulsklocka och tidtagarur omedelbart efter målgång. Varje persons VO 2 max beräknas sedan med hjälp av en matematisk formel (Kline et al., 1987). Beräkning av skattad maximal syreupptagningsförmåga, VO 2 max: VO 2 max = 132.853 (0.0769 x Vikt i Pounds) (0.3877 x Ålder) + (6.3150 x Kön) (3.2649 x Sluttid) (0.1565 x Slutpuls). o Vikt i Pounds = Vikt i Kg x 2.205 o Kön: Kvinna = 0, Man = 1 o Tid = Gångtid i minuter och sekunder omräknade till närmaste hundradel, (minuter + sekunder/60). o Slutpuls = Hjärtfrekvens per minut vid målgång efter avverkad gångsträcka, (1609 m). Formel anpassad till svenska måttenheter: VO 2 max = 132.853 (0.0769 x (Vikt i Kg x 2.205)) (0.3877 x Ålder) + (6.3150 x Kön) (3.2649 x (Sluttid i min + sek/60)) (0.1565 x Slutpuls). Tillvägagångssätt Deltagarna delgavs skriftlig information i samband med att de tillfrågades och gav sitt samtycke (Bilaga 1). Informationen angav testernas syfte, hur testerna gick till, vilken klädsel 12

som var lämplig samt att deltagarna inte skulle utföra någon kraftig fysisk aktivitet, inte äta något och inte röka eller snusa timmarna före testerna (Andersson et al., 2005). Vid testtillfället registrerades först deltagarens kön, ålder och vikt. För de deltagare som vid testtillfället inte kände till sin kroppsvikt användes en våg av märket OBH Nordica 6244 (OBH Nordica Sweden AB, Spånga, Sverige). Varje deltagare fick också före konditionstesternas genomförande fylla i ett utdrag ur HPB s hälsoprofilbedömning för en bedömning av hälsostatus. Åstrands cykelergometertest Cykeltesterna utfördes på en kalibrerad testcykel av märket Monark 828E (Monark Execise AB, Vansbro, Sverige), med tillhörande pulsmätare. Kalibreringen kontrollerades och ingen justering behövdes göras. Temperaturen i testlokalen mättes med termometer Suunto X6 (Suunto Oy, Vantää, Finland) och varierade vid de olika testtillfällena mellan 19.2 och 20.1 grader. För hög rumstemperatur (> 25 grader) kan leda till att pulsen ökar och påverkar testresultatet (Rowell, 1974). Genomförandet av cykeltestet förklarades för varje deltagare. Cykelns sadelhöjd reglerades så att knäleden var lätt böjd, ca 5, när pedalen var i sitt bottenläge med stortåleden vilande över pedalaxeln. Cykelstyret reglerades enligt deltagarens önskemål. Ett pulsband fästes runt personens bröstkorg. Testet påbörjades med ca 1 2 minuters uppvärmning utan belastning men med 50 tramptag/min för att komma in i tempot. Därefter nollställdes tidtagningen och en individuellt anpassad belastning ställdes in. Deltagarna instruerades under testet att följa och upprätthålla tramptakten genom visuell feedback på testcykelns display. Om tramptakten ändå var fel instruerades deltagaren att återgå till rätt tramptakt. Deltagaren uppmanades att inte prata under testet. Aktuell puls lästes av varje minut och registrerades på tillhörande testblankett (Bilaga 3). Efter 4 minuter kontrollerades om steady-state uppnåtts, d v s en puls mellan 130-160 slag/min. I de fall detta inte skett ökades belastningen med 0.5 1 kp tills steady-state uppnåtts. Testet varade i 6-7 minuter. Med hjälp av hjärtfrekvens i steady-state och arbetets storlek beräknades individens VO 2 max (Andersson et al., 2005). Deltagaren kunde på egen begäran avbryta testet när som helst. 13

1-mile walk test Gångtesterna genomfördes på en 400 meters löparbana. Testerna utfördes då väderleksförhållanden var goda och inte kunde inverka på resultatet, t.ex. vid för stark vind eller för dåligt underlag. För tid- och pulstagning användes pulsklockor av märket Polar (Polar Electro Oy, Kempele, Finland). Genomförandet av gångtestet förklarades och deltagarna fick sedan starta testet vid startlinjen för en engelsk mile, d.v.s. 9m före mållinjen på en 400m löparbana. Deltagarna fick sedan gående, med två minuters mellanrum, så raskt som möjligt avverka fyra varv och uppmuntrades vid varvning att bibehålla ett så jämnt och högt tempo som möjligt. Deltagaren kunde på egen begäran avbryta testet när som helst. Direkt vid målgång registrerades puls och sluttid varefter deltagaren fick ta på sig eventuella överdragskläder och sedan gå en kort lugn promenad på några minuter för att varva ned. Etiska överväganden Samtliga deltagare i studien informerades vid testtillfället om att medverkan i studien var helt frivillig och att de utan att ange någon orsak när som helst kunde avbryta deltagandet. De informerades också om att alla uppgifter i studien skulle behandlas konfidentiellt. Alla testdeltagare var anonyma genom att alla uppgifter kring en person kopplades till ett löpnummer redan vid testtillfället. Det frågeformulär som deltagarna fyllde i angående deras fysiska hälsa låg till grund för en bedömning om de utan risk kunde delta i studien. Under både Åstrands cykeltest och 1-MWT var någon av författarna hela tiden närvarande för att garantera deltagarnas säkerhet. Testerna skulle ha avbrutits om deltagaren känt en olustkänsla i samband med testerna eller om de på något sätt ansett testerna vara besvärande, t.ex. tryck eller smärta i bröstet, kraftig hållkänsla eller besvärande andfåddhet. Testerna skulle också avbrytits om någon typ av skada uppstått som kunde ha äventyrat deltagarnas hälsa eller haft en negativ inverkan på testresultatet. Dataanalys Dataanalys gjordes med hjälp av SPSS 14.0. En Pearson s produktmomentkorrelation gjordes för att analysera ett eventuellt signifikant samband mellan Åstrands cykeltest och 1-MWT. Sambandet mellan testresultaten jämfördes sedan separat för kvinnor och män. Efter indelning av personer med låg respektive hög hälsa så visade testvärderna en snedfördelad spridning. För att analysera skillnader mellan dessa grupper gjordes därför en Spearman s rangkorrelationstest. 14

Resultat Testdeltagarnas hälsa skattades genom ett frågeformulär och resultatet från detta redovisas i Tabell 1. Deltagarnas vikt och ålder i relation till deras hälsonivå redovisas i Tabell 2 och 3. Resultaten visade bl.a. att variationen (SD) i vikt var stor för gruppen män med låg hälsa, (SD=17.69) och att medelåldern var hög för män med hög hälsa. Tabell 1 Medelvärde för respektive frågas svarsalternativ, i det utdrag ur frågeformulär för hälsoprofilsbedömning [HPB] som användes för bedömning av testdeltagarnas fysiska hälsa, bland kvinnor och män, med låg respektive hög hälsa. Kvinnor Män Låg hälsa Hög hälsa Låg hälsa Hög hälsa n=6 n=9 n=9 n=6 Träning före 20 års ålder 2.67 3.56 3.44 4.33 Arbets-/studiesituation 1.67 1.67 1.33 2.00 Färdsätt till och från arbets-/studieplatsen 2.33 2.56 1.67 1.83 Promenader, cykelturer 3.67 4.33 3.00 4.00 Natur och friluftsliv 3.00 3.33 2.44 3.67 Målning, snickeri, städning e.d. 3.17 3.33 2.78 2.83 Dans, diskotek, folkdans 1.50 2.33 2.33 2.17 Trädgårdsarbete, snöskottning e.d. 1.83 2.44 2.11 3.17 Motion 3.33 3.67 2.78 4.33 Kost 3.67 4.00 3.78 4.00 Rökning 4.67 5.00 4.67 5.00 Snus 5.00 5.00 4.11 4.83 Tabell 2 Medelvärde och standardavvikelse för vikt och ålder bland kvinnor med låg hälsa, hög hälsa och totalt. Hälsa skattad via ett utdrag ur frågeformulär för hälsoprofilsbedömning [HPB]. Vikt (kg) Ålder n m SD m SD Låg hälsa 6 63.5 3.6 39.0 13.7 Hög hälsa 9 61.6 5.7 36.3 15.3 Totalt 15 62.3 4.9 37.4 14.2 Tabell 3 Medelvärde och standardavvikelse för vikt och ålder bland män med låg hälsa, hög hälsa och totalt. Hälsa skattad via ett utdrag ur frågeformulär för hälsoprofilsbedömning [HPB]. Vikt (kg) Ålder n m SD m SD Låg hälsa 9 88.7 17.7 37.9 15.2 Hög hälsa 6 80.2 9.2 50.0 15.8 Totalt 15 85.3 15.1 42.7 16.1 15

Testvärderna visade en normalfördelad spridning förutom då personerna delades in grupper om personer med låg respektive hög hälsa. Figur 1 och 2 visar spridning av testvärden för Åstrands cykeltest och 1-MWT. Tabell 4 och 5 visar deskriptiva värden för cykel- respektive gångtest. Åstrands cykelergometertest 8 6 Antal 4 2 0 20,0 30,0 40,0 50,0 60,0 70,0 Mean = 39,333 Std. Dev. = 9,6787 N = 30 VO2max (ml/kg/min) Figur2. Fördelning av testvärden (VO 2 max) vid Åstrands cykelergometertest. 1-Mile Walk Test 10 8 Antal 6 4 2 0 20,0 30,0 40,0 50,0 60,0 Mean = 42,9 Std. Dev. = 7,3967 N = 30 VO2max (ml/kg/min) Figur3. Fördelning av testvärden (VO 2 max) vid 1-Mile Walk Test, 1-MWT. 16

Tabell 4 Median och variationsvidd för Åstrands cykelergometertest i ml/kg/min bland kvinnor och män med låg respektive hög hälsa och totalt. Hälsa skattad via utdrag ur frågeformulär för hälsoprofilsbedömning [HPB]. Hälsa Låg Hög Totalt n Md R (min max) n Md R (min max) n Md R (min max) Kvinnor 6 36.5 28.0 (25.0 53.0) 9 43.0 18.0 (31.0 49.0) 15 40.0 28.0 (25.0 53.0) Män 9 30.0 43.0 (21.0 64.0) 6 43.5 16.0 (32.0 48.0) 15 42.0 43.0 (21.0 64.0) Totalt 15 33.0 43.0 (21.0 64.0) 15 43.0 18.0 (31.0 49.0) 30 41.0 43.0 (21.0 64.0) Tabell 5 Median och variationsvidd för 1-mile walk test i ml/kg/min bland kvinnor och män med låg respektive hög hälsa och totalt. Hälsa skattad via utdrag ur frågeformulär för hälsoprofilsbedömning [HPB]. Hälsa Låg Hög Totalt n Md R (min max) n Md R (min max) n Md R (min max) Kvinnor 6 42.2 19.9 (30.5 50.4) 9 43.7 23.6 (25.7 49.3) 15 43.4 24.7 (25.7 50.4) Män 9 44.8 25.3 (30.9 56.2) 6 45.0 24.5 (30.8 55.3) 15 44.8 25.4 (30.8 56.2) Totalt 15 43.4 25.7 (30.5 56.2) 15 43.7 29.6 (25.7 55.3) 30 43.5 30.5 (25.7 56.2) En Pearson produktmomentkorrelation visade att det fanns ett signifikant samband mellan Åstrands cykeltest och 1-MWT: r =.72, p <.01. En separat analys av kvinnors och mäns testvärden visade en högre korrelation för kvinnor än för män, kvinnor: r =.82, p <.01; män: r =.69, p <.01. En analys baserad på hälsoindex visade, med hjälp av Spearman s rangkorrelationstest, ett högre samband för deltagare med hög hälsa, r s =.84, p <.01, än för deltagare med låg hälsa, r s =.76, p <.01. När hänsyn togs till både hälsa och kön visade analyserna ett något högre samband för kvinnor med hög hälsa än för kvinnor med låg hälsa, kvinnor/hög hälsa: r s =.82, p <.01; kvinnor/låg hälsa: r s =.77, ns. För män däremot visade analyserna ett lägre samband för män med hög hälsa, r s =.79, ns, än för män med låg hälsa, r s =.89, p <.01. Diskussion Syftet med denna studie var att se hur testresultaten från Åstrands cykeltest och 1-mile Rockport Fitness Walk Test [1-MWT] korrelerade och om korrelationen varierade beroende på deltagarnas kön respektive fysiska hälsa. Analyserna visade att det fanns ett signifikant samband mellan testerna, men resultatet visade också att Åstrands cykeltest ger en lägre beräknad VO 2 max än 1-MWT. Testresultaten visade en högre korrelation för kvinnor än för män. För personer med högt skattad hälsa korrelerade testresultaten högre än för personer med lågt skattad hälsa. 17

Resultaten visade att det fanns ett statistiskt signifikant samband mellan Åstrands cykeltest och 1-MWT. Gångtestet gav dock ett något högre testvärde än cykeltestet. Tidigare forskning har entydigt visat att Åstrand cykeltest undervärderar VO 2 max av flera olika orsaker (se t.ex. Cink & Thomas, 1981; Jette, 1979; Kasch, 1984; Legge & Bannister, 1986; McSween, 1998). Åstrands cykeltest baserar sig på beräkningstabeller som konstruerades utifrån personer som var mellan 20-30 år och av normalvikt, vilket 1960, då testerna genomfördes innebar för män 72kg och för kvinnor 58kg (Åstrand, 1960). Man kan anta att personer som avviker från denna normalvikt kommer att bli felvärderade. Tyngre personer undervärderas och lättare personer övervärderas (Andersson, 2004). När nomogrammet togs fram på 60-talet var övervikt troligen inte lika vanligt förekommande som det är idag och vad som kan antas vara normalvikt bland befolkningen har förändrats (Statistiska centralbyrån, 2005). Denna studie visade att männens medelvikt ganska kraftigt överskred den normalvikt som cykeltestets beräkningstabeller baseras på, medan kvinnornas medelvikt stämde mer väl överens. Man kan därför anta att Åstrands cykeltest generellt undervärderade männen vilket då även innebar att medeltestvärdet för hela urvalsgruppen drogs ner och därmed också sambandet mellan de båda testerna. Ser man till 1-MWT så togs den beräkningsformel som används fram på personer mellan 30-69 år med en medelvikt av 80kg för män och 63kg för kvinnor. Dessa medelvärden stämmer väl mot den normalvikt som är aktuell i dagsläget, d.v.s. ca 82kg för män och 66kg för kvinnor (Statistiska centralbyrån, 2005). Deltagarna i vår studie hade en medelålder och medelvikt som rätt väl motsvarade den urvalsgrupp som användes när gångtestet togs fram och man kan därför anta att gångtestet därför visar ett mer rättvist resultat. Med ökad ålder sjunker en persons maximala syreupptagningsförmåga och för män avtar VO 2 max snabbare än för kvinnor (Buskirk & Hodgson, 1987). Därför har en korrigeringsfaktor för ålder arbetats fram (Åstrand, 1960). Irma Åstrand, som arbetade fram korrigeringsfaktorn, menar att faktorn kan vara för låg och vid multiplicering av det okorrigerade värdet orsaka undervärdering. Hon anger att korrigeringsfaktorn togs fram för att kunna appliceras på både män och kvinnor och tanken med nomogrammet var att det skulle vara enkelt att använda (Åstrand, 1960). För att få ett mer korrekt resultat skulle fler korrigeringsfaktorer behöva användas, bl.a. olika faktorer för män och kvinnor. Detta skulle dock, enligt Åstrand, begränsa möjligheten att använda nomogrammet. Korrigeringsfaktorn 18

för ålder som används vid 1-MWT är högre än den som används vid Åstrands cykeltest (Kline et al., 1987) och man kan därför anta att gångtestet bättre korrigerar för ålder än cykeltestet och ger ett mer korrekt testvärde. Beräkningstabellerna som används vid Åstrands cykeltest baserar sig på en linjär extrapolering av VO 2 max, utifrån arbetspuls och arbetsbelastning (Åstrand & Rhyming, 1954). Med det menas att HRmax skattas utifrån formeln 220-ålder som i sin tur baseras på genomsnittsvärden för respektive åldersgrupp. Forskning visar att variationen hos olika individer är stor och att HRmax kan variera med ± 10 slag/min från en viss åldersgrupps genomsnittsvärde (Roberg & Landwehr, 2002). En person som egentligen har en högre maxpuls än den som testet räknar med, får alltså ett för lågt testvärde vid genomfört cykeltest. Till skillnad från cykeltestet tar gångtestet inte lika stor hänsyn till pulsen vid beräkning av VO 2 max. Gångtestets formel innehåller fler variabler och en avvikande maxpuls ger inte lika stort utslag på testresultatet som det gör vid cykeltestet, exempelvis en avvikande puls med 10 slag/min ger en felmarginal på 6-8 ml/kg/min vid Åstrand cykeltest och 2-3 ml/kg/min vid 1- MWT. Gångtestet korrigerar därför bättre även när det gäller pulsen och därmed minskar också risken för undervärdering. Resultaten mellan de båda testerna visade ett signifikant samband för både kvinnor och män. Sambandet var dock högre för kvinnor. En förklaring kan vara att det var fler kvinnor med god hälsa, än män med god hälsa och att då det större antalet män med låg hälsa generellt blev undervärderade i cykeltestet. Det skulle innebära att sambandet drogs ner hos gruppen män. Ytterligare en förklaring kan vara att kvinnorna i vår studie, till skillnad från männen, hade en medelvikt som i stort sett var likvärdig med den normalvikt som cykeltestets beräkningstabeller baseras på. Åstrands cykeltest undervärderar otränade och personer som avviker från nämnda normalvikt. En annan möjlig orsak är att kvinnor generellt övervärderas i samband med Åstrands cykeltest (Hartung et al., 1995). När hänsyn togs till deltagarnas hälsostatus visade resultatet ett högre samband för deltagare med hög hälsa än för deltagare med låg hälsa. Deltagarna som skattades med hög hälsa i denna studie var i allmänhet generellt mer vältränade än deltagarna med låg hälsa. Manualen för cykeltestet anger att testet kan undervärdera otränade och övervärdera tränade personer på grund av nomogrammets utformning (Åstrand, 1979). Nomogrammet är framtaget på måttligt 19

till relativt vältränade personer och ger därför inte lika tillförlitliga värden för otränade eller väldigt vältränade personer. När testresultaten för kvinnor och män med låg respektive hög hälsa analyserades separat visade analyserna till viss del motsägande resultat. För kvinnor med hög hälsa var korrelationen mellan testerna något högre än för kvinnor med låg hälsa, medan korrelationen var högre för män med låg hälsa än för män med hög hälsa. En bidragande orsak till de motsägande resultaten är troligen det låga antalet deltagare i respektive grupp. Med ett litet antal deltagare är risken större för snedfördelade testresultat. I denna studie var resultaten för grupperna kvinnor och män med högt respektive lågt skattad hälsa inte normalfördelade vid något av testerna, vilket gör det svårt att dra några direkta slutsatser om sambanden mellan testerna. Sammanfattningsvis ökar troligen faktorer som avvikelse från normalvikt (Åstrand, 1960), för låg ålderskorrigeringsfaktor, variation i maxpuls och träningsnivå sannolikheten för att Åstrands cykeltest undervärderar den faktiska syreupptagningsförmågan i jämförelse med det erhållna testvärdet. En alternativ förklaring till att personer med lågt skattad hälsa fick sämre testvärde på Åstrands test kan vara att cykeltestet inte visar hur kroppen fungerar funktionellt utan rent mekaniskt, medan gångtestet visar hur kroppen fungerar i en riktig aktivitet. Att cykla är något många gör dagligen men i testsituationen är det testledaren som bestämmer den belastning och trampfrekvens som deltagaren ska arbeta med. Det ger inte ett riktigt mått på hur det skulle se ut om personen själv fick välja hastighet och belastning, vilket är möjligt under 1-MWT. Promenader är den populäraste formen för fysisk aktivitet och motion (Bunc, 1995). 1-MWT bör då ha en högre grad av funktionell tillämpning enligt pricipen från idrotten att konditionstester ska utföras så grenspecifikt som möjligt (Forsberg et al., 2004). Man kan därmed anta att gångtestet visar ett mer korrekt testvärde. Reliabiliteten i testresultaten kan ha påverkats av ett antal olika faktorer som berör såväl studiens upplägg, testprocedur och testernas utformning. Åstrands cykeltest är väldigt känsligt för pulsen eftersom det är den som direkt, genom nomogrammet, bestämmer VO 2 max. Williams (1975) visade att reliabiliteten för testet var som lägst första gången det genomfördes och undervärderade VO 2 max, men vid upprepade testtillfällen ökade både reliabilitet och den beräknade VO 2 max. Åstrand (1979) anger i manualen för testet att testpersonen kan påverkas av bl.a. stress, oro eller entusiasm vid första testtillfället vilket kan 20

ge en högre puls som i sin tur ger ett sämre resultat. Vid flera tester över tid har högre reliabilitet och även högre testvärden uppnåtts (Stevens, 1996; Williams, 1975). Försöksgruppen i den här studien testades bara en gång med respektive test vilket kan ha påverkat reliabiliteten och medfört att vissa personer kan ha undervärderats vid cykeltestet. Konditionstester som utförs genom att man går har dock visat hög reliabilitet oavsett hur många tester som utförts (Fenstermaker, Plowman, & Looney, 1992; Oja, Laukkanen, Pasanen, Tyry, & Vouri, 1991). Formeln för gångtestet är också mer tillåtande för små variationer i puls då fler faktorer, framför allt sluttid, ligger till grund för beräknat konditionsvärde. En utförligare studie, som även jämför de båda testen med maximala cykelergometer- och löpbandstest med samma försökspersoner, skulle behöva genomföras. En sådan studie skulle ge en bättre fingervisning om vilket av testresultaten som är mest tillförlitligt. För att kunna dra några direkta slutsatser kring hur väl testerna korrelerar inom grupperna kvinnor med låg respektive hög hälsonivå och män med låg respektive hög hälsonivå så skulle en studie med fler deltagare behöva göras. Fler deltagare inom respektive grupp skulle sannolikt innebära normalfördelade testvärden och att en mer tillförlitlig analysmetod skulle kunna användas. Ytterligare studier behövs dessutom som studerar om ett gångtest har en högre grad av funktionell tillämpning än ett cykeltest. Med utgångspunkt att elitidrottare ska testas så grenspecifikt som möjligt borde även icke elitidrottare testas enligt samma princip. En person som i huvudsak motionerar genom att gå borde också konditionstestas på samma sätt. Såväl testdeltagare och testledare måste kunna jämföra hur det är att utföra de båda testen för att se vilket de anser vara mest lämpligt. 1-MWT skulle behöva valideras med en större försöksgrupp bestående av fler otränade och eventuellt överviktiga personer. Först då kan man se om det verkligen har betydelse att genomföra testet genom en vardaglig aktivitet där kroppen är i rörelse. För människor som huvudsakligen motionerar genom att promenera kan 1-MWT vara ett fullgott och till och med ett bättre alternativ än Åstrands cykeltest för att submaximalt bestämma VO 2 max. Kön eller fysisk hälsa har inte visat sig vara några kontraindikatorer för att använda testet, utan det fungerar bra för båda könen om än lite bättre för kvinnor. Då de båda testerna inte är exakt jämförbara och ej korrelerar till 100%, så bör de vid upprepade tester inte användas tillsammans utan var för sig. Vid uppföljning av en persons erhållna testvärde bör alltså samma testmetod användas. 21