Fiskets historia Våra modernäringar fiske publicerat med tillstånd av Charlotte Modess. Eftersom jag har besökt lantbruk vid flera tillfällen ville jag ta tillfället till akt och lära mig något som är mer obekant. Därför har jag valt att arbeta med fiske. Trots min närhet till havet, både privat och på skolan, har jag dålig insikt i hur fisket har utvecklats och även hur det idag fungerar. Något studiebesök tillsammans med eleverna har inte kommit till stånd men jag ser flera möjligheter att genomföra detta på ett naturligt sätt i undervisningen i framtiden. Med tanke på skolans närhet till fiskehoddorna i Limhamn och Sibbarp är förutsättningarna för ett studiebesök mycket bra. Jag har därför valt att utgå från Limhamn fiskehistoria i denna uppgift. Fiskets historia Järavallen Många arkeologiska fynd sedan urminnes tider har hittats i Limhamns omgivning. Tvärs genom Limhamn gick Järavallen. Vallen var en naturformation skapad av havets vågor. Havsytan stod 5 m över nuvarande nivå och Järavallen var havets strand. Bakom vallen i skydd mot havets stormar bosatte sig människor i olika omgångar under övergångsskedet äldre yngre stenålder. Vallen erbjöd också obegränsad tillgång på flinta. Detta har klargjort då utgrävningar i vallens norra del visat boplatslämningar (1901). Man har även hittat metkrokar av horn och ben från 2 500 f.kr., vilket visar att fisket var av stor betydelse. Järavallen var i stort sätt utplånad i början av 1900-talet efter att ha varit föremål för flint- och kalkstensbrytning och under flera årtionden tjänstgjort som grustäkt. På några ställen utmed kusten kan man dock se bitar av Järavallen än idag. Hamnar I närheten av Malmö fanns under 1500- och 1600-talen flera små ankringsplatser, inte hamnar i egentligt mening, utan enkla bryggor som ledde ut till djupare vatten. Några av dem benämndes dock med hamn: Porse hamn vid Bunkeflostrand, Pile hamn utanför Tygelsjö, Limhamn i Hyllie socken. I Hyllie socken fanns ytterliggare en hamnanläggning, Hellested leje nuvarande Barnviken vid Sibbarp. Ett blivande fiskeläge I augusti 1796 föddes Sven Nilsson av den ogifta pigan Sissa Svensdotter i Bunkeflo. Vid tjugo års ålder tog han värvning men fick avsked sex år senare. Sven behövde en ny sysselsättning och köpte ett stycke mark alldeles söder om Limhamns kalkbruk. Här byggde han sitt hus och kunde utan större konkurrens utöva sitt yrke. Han blev den förste yrkesfiskaren i området. Att fiske bedrivits i närheten av Limhamn bekräftar många källor men det var främst behovsfiske. Bönderna fiskade själva eller hade särskilda fiskedrängar och kalkbruksarbetarna hade både nät och båtar i sin ägo. Långt in i nästa sekel skulle fiske, jordbruk och kalkhantering utövas sida vid sida av samma personer. Under perioder när fisket låg nere erbjöd kalkindustrin möjlighet till försörjning. Det var inte förrän omkring 1830 som Sven Nilsson började kallas fiskare. Han bröt säkert många lass
kalksten, seglade med sten och gjorde många dagsverken hos hylliebönderna mellan varje fiskesäsong. Fiskebåtarna Vid strandmarkskusten fanns ingen särskild angöringsplats för fiskarna. De använde sig av flatbottnade båtar som roddes eller seglades upp på strandängarna. Dessa båtar passade till kustfiske men för fångst på djupare vatten krävdes kölade båtar. Så småningom skaffade man öppna djupgående båtar men eftersom dessa inte kunde dras upp på land byggdes stenbryggor ut i vattnet där båtarna förtöjdes. Nät och fångst transporterades från båten till land i en liten flatbottnad pråm. Först 1880 började en ordentlig fiskehamn byggas och det mesta fisket kom att koncentreras dit. Fångsten Den viktigaste fångsten som kom till Limhamn och gjorde det växande fiskeläget vida känt var sillen. Sillen fångades om höstarna vid Flintrännan i Öresund. Man fiskade även ål, räkor, torsk, horngäddor och flundror men det var sillfisket som gav fiskarens hans vinteruppehälle och som satte sin prägel på Limhamn. Begreppet sill blev knutet till många företeelser inom samhället. Fiskebåtarna låg i sjön hela året och om de inte var i bruk för olika fångständamål kunde de användas för kalkstensfrakt till Danmark eller för stenfiske till byggen i Malmö. Men omkring midsommar inför sillfiskeperiodens början togs båten upp på land för årlig översyn för att tätas, tjärstrykas och målas. Fiskarens viktigaste fångstredskap var samtidigt det största och dyrbaraste. Sillen fångades på sensommaren och hösten med drivgarn, närding. Det kunde bli halvkilometerlånga drivgarnslänkar som sattes ut efter båten för att spärra vägen för sillstimmen. I varje hörn av en närding fanns ett öra. Då närdingarna sattes ut band man i yttersta örat, rompan, fast en boj med en på en stake uppträdd fotogenlanterna. Det blev rompelanternan. Vanligtvis rodde en man medan en annan man släppte ut flötena och en tredje kastade ut stenarna efterhand som närdingarna sträcktes. Närdingarna knöts ihop öra vid öra och det sista örat fastgjordes i båten. På vintern pilkades det torsk i Sundet och man ägnade sig åt säljakt. Både på Saltholm och Stenören, ett stenigt grund på gränsen till Bunkeflo, förekom sälkolonier. Sälen fångades för tranets skull. Tranet användes till oljelampor och till inoljning av fiskarens oljekläder. Dessa var hemsydda, tillverkade av linne och gjordes vatten- och vindtäta genom att de impregnerades med en blandning av linolja och sältran. Våren ägnades åt torsk- och flundrafiske med garn och horngäddefiske med särskilt bundna närdingar. För ålfisket användes krok och ryssja. Under en period på 1800-talets andra hälft bedrev Limhamnsfiskarna räkfiske i stor skala. De införde som första fiskeläge i Skåne bruket att fiska räkor i ryssjor. Man fiskade främst i Öresund. På höstarna följde man sillens vandring mot danska kusten. Ända in på 1900-talet rodde eller seglade man till fångstplatsen. Motvind, storm och ström kunde göra vägen lång och svår. Man seglade efter kompass, om man ägde någon sådan, eller efter Karlavagnen och Polstjärnan eller något landmärke. Klockan var en viktig detalj i fiskarens utrustning. Rådde dimma lodade man djupet och räknade med hjälp av tidens gång på fickuret någorlunda ut var man befann sig. Hörsel och lukt fick ersätta synen. Nära danska kusten hörde man gässen kackla och på svenska sidan
doftade ängar, fält och gårdar. Fiskenäten När fångsten var bortplockad från näten lade man dem i olika högar. Närdingarna lades i tråg och forslades upp till breplatsen på den avsedda bören, näringabören, d.v.s. en skottkärra utan sidostycken och med högt bakstycke. Med en tvega, en rottingpiska, slog man på närdingarna så att tång och andra sjöväxter försvann. Under tiden närdingarna torkade upphängda över bredorna skulle de lättas. Man fick vända på dem och flytta dem så att de inte låg ihop utan torkade väl överallt. De torra närdingarna skulle sedan kloas, träs upp på en klyka av eneträ som hade formen av ett Y. I närdingens övre del satt flår, flöten av trä eller kork, och i dess nedre del sänken av lämpligt formade stenar eller hemmagjutna blykulor. De torra närdingarna lades sedan i tråget med sänkena åt samma håll och så rullade näringabören ner till båten igen. Fiskeredskapen förvarades först i hemmen. Näten torkades då utbredda utanför husen och förvarades på loftet. När fiskehamnen anlades avsattes mark för torkning av näten. Varje fiskare fick hyra en torkplats på den s.k. breplassen. Kring sekelskiftet började fiskehuddor uppföras i hamnen där redskap och nät förvarades. Prångaren och bödetösen När båtarna lade till i hamnen stod prångarna redo att ta hand om fångsten. En prångare var ofta en kvinna med ansvar att avyttra fångsten och skaffa pengar till huset. Ofta var prångaren fiskarens hustru. Fisken lastades över i prångarebören, sillabören, för vidare transport till Malmö. Fram till 1889, då Limhamn fick en järnvägsförbindelse med Malmö, fick prångarna själva rulla sina ofta över 100 kg tunga börar halvmilen på dålig eller obefintlig väg in till Malmö och sedan vidare runt i staden. Fisken såldes direkt från bören inne på gårdarna eller på Fisketorget och Drottningtorget. Sedan var det samma vandring tillbaka längst kusten mot Limhamn. Den 1889 anlagda järnvägen fick smeknamnet Sillabanan eftersom sillaprångaren då kunde spara sina ben fram till Västra station. Vid andra världskrigets slut hade de flesta prångarna försvunnit från Limhamn. Minskade fångster och ökad konkurrens från fiskgrossister gjorde att de försvann en efter en. De två sista Limhamnsprångarna upphörde med sin verksamhet i början av 1960-talet. Det andra viktiga kvinnliga inslaget i fiskenäringen var bödetösen. Böda betyder laga, lappa och bödetösens uppgift var att laga fiskarens redskap, främst sillanärdingarna. Efter sommarens och höstens fiske kom bödetösen till hjälp. Bödetösen arbetade i bästa dagsljus framme vid fönstret där näten fästes i fönsterhaken. Näten lagades med hjälp av garn och bödenål, en smal, flat pinne skuren av hylleträ. För att skära av garnet hade bödetösen en bödekniv på fingret. Den var hemmagjord av en bit tillslipad urfjäder. Hon kunde också slå upp nya maskor och binda nya nät över ett binnebord, en trästicka som var avpassad till den önskade maskstorleken. Garnet lades över stickan och knöts fast vid dennas övre och undre del. Varje maska blev så stor som pinnen var bred. Vid slutet av 1800-talet då sillfisket var som mest intensivt reste unga kvinnor från andra fiskelägen i Skåne och Blekinge till Limhamn för att böda. De fick kost och logi samt en kontant lön för detta arbete. Många återkom varje år och en hel del stanna till slut för alltid på Limhamn.
Fisket i nutiden Limhamns fiskeförening Idag, 2002, är det endast fem yrkesfiskare i Limhamns fiskeförening. Samtliga har sina båtar och garn nere i Limhamns södra hamn. All information har jag inhämtat från Mats, en av de fem yrkesfiskare som idag finns kvar i Limhamn. Han åker ut med sin båt så ofta vädret tillåter, varje till varannan dag. Fiskebåten Fiskebåten som Mats äger är en vanlig fiskebåt 8 10 meter lång. Han kan manövrera den själv men har ofta hjälp av en pensionär vid fisket. De tekniska hjälpmedel som används är till för att underlätta arbetet. Mats använder sig utav besman, plotter, radar, ekolod, autopilot, garnrulle och pallmare. Plotter är en form av elektronisk karta över havet. Här kan man med hjälp av en dator markera var man placerar ut nätet, och även lägga in bra fångstställen. Autopiloten kopplas sedan på och båten styr mot valt mål. Radarn används vid dåliga väderförhållanden för att inte kollidera med något samt hitta på havet. Ekolodet är inte så användbart för en yrkesfiskare, enligt Mats. Som yrkesfiskare lär man sig var fisken håller till och ekolodet är endast användbart om man ska sätta nät vid t.ex. en klippa. Fiskebåten körs på diesel, vilket är subventionerat, så en dagstur från kl. 06.30 till kl. 15.00 kostar ungefär mellan 80-120 kr. om de vet var de ska ta upp och lägga näten. Näten och fångsten Man använder olika typer av garn beroende på vilken tid det är på året och vilken fångst man vill få. När jag besökte Mats var det piggvar (plattfisk) som fiskades. Det var andra tillfället som just de garnen lades ut för säsongen. Mats försöker prova ut några nya ställen, men det gav ingenting på 3 hela längor (30 nät utav 80)! Man använder garnrullen för att dra upp nätet. När det är rensat släpper man ut samma nät igen. Ibland måste man använda pallmaren för att kunna rensa näten ifrån tång. När tången blommar är den ett stort problem för fiskarna eftersom den då lättare fastnar i näten och fördärvar dem. Man måste då rengöra näten och det tar många timmar. Näten inte används förvaras de på land i stora trälårar. Näten ser olika ut beroende på vilken fisk man vill fånga. När piggvar fångas använder man garn med stora maskor. Andra fiskar kan då ta sig igenom nätet. Torskfisket är viktigt för Mats liksom för andra fiskare. Han instämmer att det är viktigt att fisken måste få leka innan den fångas men tycket att debatten har blivit överdriven. Enligt honom finns inte den risk som man påstår beträffande utfisket. Debatten är idag som bekant intensiv och det är delade meningar om vad som råder. De senaste rönen säger att näten för torskfiske ska ha en lite större gleshet mellan maskorna för att släppa igenom fiskar som är för små. Tyvärr har detta visat sig ha liten effekt och många mindre torskar fastnar i alla fall. Detta är inte slutdiskuterat men en viktig fråga om inte torskbeståndet ska försvinna helt ur våra vatten. Den fångst jag fick beskåda bestod av piggvar, rödspätta, suggor, skrubba och torsk. Det var blandad fisk och detta är arbetsamt för fiskaren. Köparen har olika pris för olika vikter så allt måste sorteras och noggrant vägas med besman. Piggvaren måste väga över 6 hg för att ge fullpris till fiskaren, 25 30 kr/ kg. Suggor, som är stenbitshonan, fiskas för att rommen ska säljas. Även detta fiske har varit debatterat eftersom fisken inte direkt används utan man är endast intresserad av rommen. Några kilon torsk och likaså rödspätta fångades. Skrubban som fångades är egentligen inte lönsam vid denna tid. Den har just
lagt rommen och därmed finns ett tomt utrymme där den inneslutits. Under en tid framöver kommer skrubban att äta upp sig och fylla ut detta utrymme. Först då blir det lönsamt att fiska den. Trots alla olika arter fisk som Mats fångar är det egentligen endast torsken som är lönsam. Sammantaget var fångsten denna dag 150 kg plattfisk samt 38 st suggor. Hela fångsten märks med vikt och sätts in i kylutrymmet i Limhamns fiskeförening. Fiskhandlaren kommer sedan och hämtar den för vidare försäljning. Fisket i undervisningen Man skulle vid många olika tillfällen kunna arbeta och prata om fiske i skolan. Detta område skulle vara alldeles ypperligt att integrera med andra ämnen. Jag känner spontant att på Sundsbroskolan skulle det vara trevligt att arbeta med temat våra modernäringar. Många av eleverna har lantbrukare till grannar och yrkesfiskare finns på nära avstånd. Att historisk följa utvecklingen av Limhamn ger en intressant miniversion av samhällets utveckling. Många historiska tecken syns fortfarande på naturen, t.ex. Järavallen. Soldattorpet är idag ett museum där de arkeologiska fynden visas från utgrävningarna av Järavallen och detta bör besökas av eleverna. Att undersöka närmiljön tror jag skapar ett intresse hos eleverna för både historia och nutid. Att göra ett besök vid kajen i Limhamn då yrkesfiskarna kommer in för dagen är en syn som alla bör möta. Det är med blandade känslor som man ser fiskarna sorteras, några fortfarande med ryckningar. Suggorna, som är så fyllda med rom, läggs i egna lårar och tanken smyger sig på gällande att det är just den rommen som ska bidra till fiskbeståndet. Att få en visning av de olika redskapen som används, t.ex. näten som sorterar ut de minsta fiskarna, får en att tycka att fiske är nog inte så tokigt trots allt. Jag tror att många diskussioner av diverse slag senare kan föras efter ett sådant besök. Eleverna inser förmodligen att det som hamnar på bordet är hämtat från vårt hav och inte bara till en person utan till oändligt många. Inte minst idag, när samhällsdebatten handlar om torskfisket och utarmningen, är det viktig att etiskt beröra detta i undervisningen. Man bör alltid höra många olika sidor av saken och en yrkesfiskare ger definitivt sin. En värdig avslutning på temaarbetet och studiebesöket kan vara att låta eleverna känna på hur det var att vara prångare i mitten av 1800-talet. Med en liten matsäck på ryggen, som får motsvara sillabören på 100 kg, kan man vandra genom Limhamn in till Fisketorget i Malmö. Där möter eleverna omtyckta Sillagumman skapad av Gunnel Frieberg, som några hundra år tidigare vandrat samma väg som dem.
Södra Fisktorget Malmö, 1980. "Sillagumman", Litteratur Dalin & Liliengren, Limhamn Från stenålder till nutid, 1994 Åkesson, Bert, Sumphamnen Sibbarps pärla, 1994