Perspektiv på lexikografi, grammatik och språkpolitik i Norden

Redaktörer Caroline Sandström Ilse Cantell Eija-Riitta Grönros Pirkko Nuolijärvi Eivor Sommardahl Perspektiv på lexikografi, grammatik och språkpolitik i Norden Institutet för de inhemska språken

Särtryck ur Perspektiv på lexikografi, grammatik och språkpolitik i Norden, red. av Caroline Sandström, Ilse Cantell, Eija-Riitta Grönros, Pirkko Nuolijärvi och Eivor Sommardahl. Institutet för de inhemska språken 39. S. 200 215. URL: http://scripta.kotus.fi/www/verkkojulkaisut/julk39/antologi2015.pdf Institutet för de inhemska språken och författarna Helsingfors 2015 URN:NBN: 978-952-5446-85-2 ISSN: 2323-3370 Grafisk utformning och ombrytning: Olli Miettinen

Encyklopedins och lexikografins uppgång och kris och kanske också en ny guldålder? Klaas Ruppel Det är min tanke att i denna artikel med stora penseldrag måla upp en bild av hur utvecklingen ser ut från och med den första encyklopedin fram till i dag och av vad vi eventuellt kan förvänta oss av framtiden. Jag kommer att betrakta denna utveckling ur en lexikografs och ordboksanvändares perspektiv. Avsikten är inte att behandla något enskilt encyklopediskt eller lexikografiskt verk i detalj eller att ingående beskriva utvecklingen av det encyklopediska och lexikografiska arbetet. Min synvinkel är europeisk och i synnerhet nordisk och finländsk. Om man börjar tideräkningen från och med de första ordlistorna som bevarats fram till nutid kan man säga att lexikografin är inne i sitt femte årtusende. Jämfört med detta är encyklopedin, som fick sin början omkring vår tideräknings begynnelse, rentav en ung litterär genre. De tidiga skedena tangerar jag enbart i korthet. Mitt syfte är att i rask takt göra en genomgång av utvecklingen från århundrade till århundrade fram till nutid, till den blomstrings tid som jag uppfattar som en guldålder, och den nuvarande övergångstiden, för att slutligen försöka glänta på dörren till framtiden med alla de hotbilder och möjligheter den innebär. 200

1 Lexikografi Lexikografi, det vill säga det att utarbeta ordböcker, är en form av verksamhet vars syfte är att förklara företeelser i språket. 1 Före målet för en lexikografs arbete är ett lexikon, alltså ett ordförråd. Resultatet av ett lexikografiskt arbete är således en ordbok, och bland ordbokens uppslagsord finns i allmänhet alla ordklasser repre senterade. (Haß 2012b: 1 2.) En lexikograf (själva ordet består av de grekiska orden lexikon ord och grafein att skriva ) beskriver ord. Oberoende av vilken ordbok det handlar om reflekterar en lexikograf i sitt arbete över ordens betydelser. Lexikografi är alltid också ett semantiskt arbete. I två- eller flerspråkiga ordböcker dryftar lexiko grafen över på vilket sätt ord som tillhör olika språk motsvarar och skiljer sig från varandra. I enspråkiga ordböcker är det ordens inbördes semantiska relationer inom ett språk som står i fokus. Med andra ord koncentrerar sig flerspråkig lexikografi på ekvivalenter medan enspråkig lexikografi koncentrerar sig på definitioner (Werner 1991: 2796). Inom många språk är ordlistor försedda med ekvivalenter kända från den tidigaste utvecklingen av språkets skriftsystem. Ett ord och dess ekvivalent i ett annat språk torde vara arketypen för den lexikografiska ordartikeln. De äldsta lexikografiska arbetena är uppenbart nästan jämnåriga med det första kända skriftsystemet, kilskriften. I det område som numera tillhör Syrien, från Aleppo mot sydväst, i den forna staden Ebla, har man funnit lertavlor med inristade ordlistor på sumeriska ord som ställts upp parallellt med akkadiska ord. Lertavlorna har uppskattats härstamma från omkring år 2350 f.kr. (Civil 1990: 1683.) Det allra äldsta dokumentet på svenska som skrivits med latinska bokstäver och bevarats fram till idag är Västgötalagen, som sammanställdes på 1220-talet. Tydligen fick lexikografin inom det svenska språket sin början redan på 1400-talet, då ett kapitel i det latinska verket Lexicon Catholicon försågs med svenska ord. (Neuman 1973: XIV; Tjäder 1994; Hannesdóttir 1998: 19.) Det första kända lexikografiska arbetet över finskan är en 1) Här använder jag termerna lexikograf, lexikografi samt lexikografisk endast i anknytning till ordboksarbete (alltså inte som hänvisning till forskning i ordböcker). 201

tysk-finsk ordlista med 12 ord i Sebastian Mu nsters kosmografi (Stipa 1990: 78; bild 12). Mu nsters Cosmographey med den tyskfinska ordlistan kom första gången ut år 1544, dvs. omkring de tider då de första böckerna på finska började publiceras (Agricolas Abckiria år 1543 och Rucouskiria år 1544). 2 Encyklopedi Ordet encyklopedi är grekiskt till sitt ursprung och består av ord som betyder kretsformig och undervisning. Encyklopedi är med andra ord undervisning l. vetande som bildar en sluten krets, ett avslutat helt. (SAOB E 587.) Föremålet för det encyklopediska arbetet är alltid kunskap av något slag, vare sig det handlar om kunskap som är universell eller kunskap som anknyter till ett special område, en viss region eller en viss tid. Vanligtvis har ett encyklopediskt verk endast ett fåtal adjektiv och verb bland sina uppslagsord. Uppslagsorden är i huvudsak substantiv. Det lexikografiska och encyklopediska arbetet hålls tydligast isär i den nordeuropeiska traditionen. Däremot står dessa två genrer närmare varandra och är ibland också delvis sammanblandade på områden där man talar romanska språk, på vilket namnet på Diderots och d Alemberts gigantiska franska verk i 33 band är ett utmärkt exempel: Encyclopédie ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers (1751 1777) ( Ett uppslagsverk eller en ordbok ). (Haß 2012b: 1 2.) Den äldsta bevarade encyklopedin är Naturalia historia av Gaius Plinius Secundus (ca 77 e.kr.). Informationen i verket är inte alfabetiskt ordnad enligt uppslagsord. Encyklopedin består av 40 000 ämnesartiklar, som bildar ca 2 500 kapitel i sammanlagt 37 band. Detta påvisar att Plinius hade en hierarkisk ontologisk världsuppfattning. Mängden av ämnesartiklar visar hur omfattande verket är, det täcker all dåvarande kunskap (Ku lb 1840: 37). Plinius var kanske ändå alltför intresserad av monster och sensationer i stället för faktakunskap, trots sitt ontologiska synsätt behandlar han samma tema i flera olika ämnesartiklar, och ibland har detta till och med lett till en del inkonsekvenser i innehållet (Ku lb 1840: 41 42). I varje fall är Naturalia historia av Plinius ett imponerande startskott för utvecklingen av det encyklopediska arbetet. 202

3 ontologi Lexikografer, encyklopedister 2, och alla facklitteraturförfattare har det gemensamt att de strävar efter att beskriva före teelser i omvärlden. Arbetet förutsätter något slag av uppfattning om världen, dess struktur och uttrycksformer. Redan antikens grekiska filosofer, bland dem de första Parmenides (född ca 510 f.kr.) och Herakleitos (ca 535 475 f.kr.), begrundade just dessa teman. Ontologin, ett delområde inom filosofin, även kallad allmän metafysik, är läran om det varande. En ontolog intresserar sig inte för företeelser eller begrepp, utan av själva det varande vars företeelser vi kan iaktta och som vi försöker uppfatta med hjälp av begrepp. Ontologin är således grundläggande för den som skriver facklitteratur. I sin strävan efter att ordna kunskapen om omvärlden, dess struktur och företeelser utgår encyklopedisten från ontologin. Där emot strävar en lexikograf efter att ordna och ställa upp de ord med vilka vi beskriver omvärlden och skapar oss en uppfattning om den, dess struktur och företeelser. Sett ur detta perspektiv är lexikografens arbete metaencyklopediskt till sin natur. Utöver den gemensamma ontologiska grunden har lexikografer och encyklopedister ytterligare en sak gemensam: båda presenterar resultaten av sitt arbete uppställda i en viss ordning. Huvudprincipen är att ordna framställningen enligt semantiken, dvs. enligt ämne eller begrepp (t.ex. Plinius encyklopedi eller begreppsordböcker av t.ex. Roget 1852; Dornseiff 1933 1940; Nagy 1978; Bring 1930) och i alfabetisk ordning, där fakta presenteras i en ordning som baserar sig på uppslagsordens stavning. 4 Encyklopedin och lexikografin når en blomstring Medan de äldsta bevarade texterna som kan tolkas som lexikografiska ännu kunde vara anspråkslösa, i synnerhet då det gällde 2) Med termen encyklopedist avses här en fackboksförfattare i allmänhet som tar fram en encyklopedisk publikation. I snävare betydelse har benämningen encyklopedist använts om sådana personer som deltog i skrivandet av Diderots och d Alemberts Encyklopédie. 203

finska och svenska, har de encyklopediska verken däremot sedan Plinius varit omfattande en diger omfattning är i själva verket karakteriserande för genren. Med tiden ökade mängden av det encyklopediska arbetet i takt med att kunskapen om omvärlden ökade. Då räckte det inte med bara en författare utan allt bredare redaktioner krävdes för arbetet. Den första encyklopedin i ordets nuvarande bemärkelse var upplysningstidens gigantiskta verk Enzyclopédie (1751 1777) bestående av 33 band. Encyklopedin var en publikation som på ett uttömmande sätt samlade all kunskap eller än mera ambitiöst, all tillgänglig kunskap och den är en sann manifestation av upplysningstiden. Det är ingen tillfällighet att de moderna encyklopedierna har sina rötter i upplysningstiden (t.ex. Brockhaus, Encyclopédie, Encyclopædia Britannica). Upplysningstiden var encyklopedisternas guldålder. Encyclopédiens unika ställning inom encyklopedigenren framgår också av att man i Sverige inspirerad av Encyclopédie redan under upplysningstiden försökte få till stånd en egen encyklopedi på svenska. Det alster som föddes blev endast en stomme på mindre än 100 sidor: Encyclopedie, eller fransyskt och swenskt realoch nominal-lexicon (Anckarström & Gjörwell 1777). Redan namnet hänvisar alltså direkt till den franska förebilden. Den första encyklopedin som utkom helt och hållet på svenska hette Conversations-Lexicon (1821 1839) och den var en översättning av Brockhaus första, sedan femte och slutligen sjunde upplaga. Såväl i Sverige som i Finland fick encyklopedins guldålder sin början först vid slutet av 1800-talet. I Sverige gavs under åren 1876 1899 den första upplagan av Nordisk familjebok ut i 20 band. Den andra upplagan, som kom ut under åren 1904 1926, bestod av 38 band och är fortfarande den mest omfattande encyklopedin som getts ut i Sverige. I Finland var det Agathon Meurman som tog de första stegen inom encyklopedin i och med att han under åren 1883 1890 gav ut ett uppslagsverk som till stor del baserade sig på den lilla tyska Kleiner Meyer (1870 1872). Den första egentliga finska encyklopedin kom ut först på 1900- talet: Tietosanakirja i elva band (1909 1922). Även lexikografin utvecklades och på olika håll i Europa arbetade man med ett flertal stora ordböcker. Det var i synnerhet på 1800-talet som man påbörjade de riktigt omfattande ordboks- 204

projekten som kunde dra ut på tiden och bli över hundraåriga projekt (t.ex. DW, NED, SAOB). Lexikografin fick sin verkliga guldålder ungefär 100 år efter encyklopedin, vilket också kan förklaras med den samtida samhällspolitiska utvecklingen. Det var nämligen på 1800-talet som nationalismen tilltog i Europa och det bildades nationalstater. Staternas identitet kristalliserades i själva språket och framför allt i nationalspråket. Därmed blev ordböckerna och alla ord och uttryck i dem en slags manifest för språkets uttrycksfullhet. På 1900-talet blev Finland självständigt och uppnådde sin status som nationalstat. Detta var orsaken till att den finska lexiko grafin fick sin guldålder först på 1900-talet. Visserligen var den ordbok som Lönnrot sammanställde och publicerade under åren 1866 1880 ett övertygande steg mot en heltäckande lexikografi över finska språket. I Finland började man inte sammanställa något heltäckande verk som SAOB eller DW som täcker flera olika språkliga områden, utan i stället beslutade man att sammanställa en ordbok över nuspråket, en ordbok över äldre finskt skriftspråk, en etymologisk ordbok och en dialektordbok. Den första av dem Nykysuomen sanakirja (NSSK) utkom åren 1951 1961 och beskrev sin tids finska språk. Under åren 1955 1981 utkom den första omfattande etymologiska ordboken (SKES). Arbetet med de ordböcker som beskriver det äldre finska skriftspråket (VKS) och de finska dialekterna (SMS) pågår fortfarande. Se närmare om den finländska lexikografins historia i Ruppel & Sandström (2014). Samlingsverket över Europas stora ordböcker och encyklopedier som redigerats av Ulrike Haß ger också en utmärkt översikt ur ett allmäneuropeiskt perspektiv (Haß 2012a). 5 Informationsmängden ökar explosionsartat Den industriella revolutionen på 1700 1800-talet och teknikens allt snabbare utveckling ledde till att informationsmängden ökade explosionsartat. Detta skedde som en följd av den industriella revolutionen som i slutet av 1700-talet fick sin början i England och sitt verkliga genombrott under 1800-talet. Ency klopedins ursprungliga uppgift det att presentera all samlad information blev en allt omöjligare uppgift. För att verken skulle hålla sig 205

inom rimliga mått och för att man skulle kunna sälja dem till så många köpare som möjligt, blev man tvungen att göra allt fler val och att koncentrera sig på de fakta som var mest relevanta. Då informationsmängden ökade i rask takt skapades det även nya ord och betydelser. Allt kunde inte längre beskrivas i ett och samma verk. Vid 1800-talets början hade således ett nytt slag av ordböcker vuxit fram, nämligen fackordboken, som koncentrerar sig på terminologin inom ett visst fackområde. I motsvarighet till detta började det encyklopediska arbetet ta fram verk som höll sig till ett avgränsat ämnesområde. Dessa verk omtalades som special lexikon. Mot slutet av 1900-talet råkade det encyklopediska arbetet i kris. I Finland blev veterligen Facta 2001 (1981 1994) och Factum (2003 2005) de sista tryckta finska encyklopediska verken. På motsvarande sätt blev Nationalencyklopedin (1989 1996) den sista tryckta encyklopedin i Sverige. Webbplatsen Svenska uppslagsverk, som upprätthålls av Christofer Psilander, ger en täckande helhetsbild av uppslagsböcker och encyklopedier som genom tiderna getts ut i Sverige. Till och med inom de allra största språkgemenskaperna har man slutat publicera encyklopediska arbeten i tryckt form (den 15:e upplagan av Encyclopædia Britannica som kom ut under åren 1985 2010 blev den sista. Likaså den 21:a upplagan av Brockhaus som kom ut under åren 2005 2006). 2000-talet har medfört nya utmaningar också för lexikografin. I Finland har de kommersiella förlagen nästan helt dragit sig tillbaka från ordboksmarknaden. 6 En ny brytningstid och nätet som nytt medium Encyklopedin och lexikografin har nått en samtidig brytningstid. Den tryckta boken, som varit det traditionella publiceringsmediet för båda, håller på att ge vika för elektronisk utgivning på nätet. Information och ord kan länkas ihop för läsaren (som under denna brytningstid håller på att övergå från att vara läsare till att bli användare) på ett enkelt sätt: via en länk och med hjälp av en pekning på skärmen kommer användaren vidare till länkens adress. Det elektroniska mediet gör det möjligt att uppdatera 206

innehållet i allt snabbare takt. Som socker på bottnen kan vi konstatera att textmängden inte har någon betydelse då det elektroniska mediet och nätet i praktiken är gränslöst. Mediet bryter ner gränser också i den bemärkelsen att det inte längre har någon betydelse var användaren befinner sig; för att få tillgång till information behöver användaren endast en uppkoppling till nätet. I praktiken kommer inte livet varken för encyklopedister eller lexikografer att bli så paradisiskt. Det elektroniska mediet har förvisso sänkt tröskeln, eller kanske snarast till och med suddat ut gränserna mellan skribent och läsare dvs. innehållsproducenten och användaren. Ett flertal av dem som är användare av nätet är även skribenter och läsare. Nätencyklopedin Wikipedia är kanske det tydligaste exemplet på det här fenomenet. Nätet är också fyllt med många slag av ordböcker av vilka en del också sammanställs av och växer tack vare aktiva användare. Gränserna för en trycksaks omfång gäller alltså inte längre, och gränsen mellan författaren och läsaren har också suddats ut. Det sistnämnda hör ihop med ytterligare en brytning som när allt kommer omkring har den djupaste verkan: gränserna mellan expert och lekman har nämligen också upphört att existera. I viss mån är alla sakkunniga i något bestämt ämne och i viss mån delar alla sin expertis med andra via nätet. Sett både ur ett ekonomiskt och ett samhälleligt perspektiv är denna företeelse att man delar med sig information revolutionerande: att dela är något som sker gratis, dvs. utan att någon får finansiell ersättning för det. Då ency klopedister och lexikografer tidigare ersattes i pengar för att de producerade information som hade praktisk användning och för att användarna köpte dessa experters arbete, förmedlas information nu gratis på nätet. Wikipedia är inte avgiftsbelagd och flera ordböcker på nätet är också helt gratis. Nätet som medium jämnar ut skillnaderna mellan olika aktörers roller. Expert är inte längre den som på basis av sin utbildning eller av att han eller hon hör till en viss organisation anses vara kompetent, utan i stället kan vem som helst uppträda som sakkunnig. Detta är ett problem. Användaren har mycket svårt att avgöra om en informationskälla är tillförlitlig. Tidigare var det encyklopedisterna och lexikograferna som såg till att de fakta de förmedlade baserade sig på ett tillräckligt källmaterial och att källorna var tillförlitliga. Numera är det användaren själv 207

som ska ta hand om källkritiken, dvs. avgöra om informationen är tillförlitlig. Trots den här utvecklingen håller nätet på att fyllas med en mängd ordböcker som uppfyller de lexikografiska kriterierna för kvalitet. Här vill jag nämna bara några exempel: SAOB (Sverige), DDO (Danmark), ISLEX (Island), OED (Storbritannien), Duden (Tyskland), ANW (Holland) osv. I Finland är det Institutet för de inhemska språken som börjat publicera ordböcker på nätet (FO, KKS, KS, SMS, VKS). Av dessa upprätthålls bara OED av ett kommersiellt förlag och är avgiftsbelagd. De övriga ordböckerna är gratis. Till och med ordboken Duden är gratis. Detta var ett medvetet beslut från förlaget något överraskande med tanke på att det finns omkring 100 miljoner människor som talar tyska. Tryckta ordböcker har användarna betalat för medan man förväntar sig att ha gratis tillgång till (delvis samma) ordböcker på nätet. Annars skulle de inte nå ut till sina användare. Vad gäller encyklopedier på nätet är situationen ännu mer tillspetsad och förenklad. Den avgiftsfria nätencyklopedin Wikipedia håller på att bli ett enormt, flerspråkigt och globalt uppslagsverk som få ens längre konkurrerar med (t.ex. de avgiftsbelagda Britannica Academic och Brockhaus Wissensservice). 7 Tillgång till information sker via sökmotorer Nätet har redan nu förvandlats till ett enormt uppslagsverk och en informationskälla. Det finns så mycket olika slags information att det blivit besvärligt att hitta just den information man letar efter. Sökmotorerna underlättar arbetet genom att med hjälp av sökord snabbt leta fram träffar för de ord man söker. Dessa sökmotorer erbjuder ett sätt att komma fram till informationskällorna, i princip på liknande sätt som då man traditionellt använt sig av alfabetiserade uppslagsord eller sökord i register och index i tryckta uppslagsverk. Tryckta uppslagsverk kan bara innehålla en viss begränsad mängd uppslagsord. Valet av uppslagsord baserar sig på eller borde man rentav säga: baserade sig på encyklopedistens eller lexikografens omdöme. Valet bestäms t.ex. enligt verkets omfattning och syfte. Om läsaren läst verkets inledning, känner han 208

eller hon urvalskriterierna. På nätet finns inga färdiga sökord. Det är användaren som definierar sin sökning och vilket sökord som används för varje sökning. Vanligtvis hittar sökmotorerna alltid någonting, oberoende av vilket sökord man än väljer. På nätet kan mängden sökord verka gränslöst, som ett paradis för den som söker information. Tyvärr är utopin inte heller i detta fall verklighet ännu. Då man använder ett tryckt uppslagsverk (antingen i original eller i digitaliserad form), är man som användare medveten om verkets ämnesområde, urvalskriterierna för uppslagsorden och redigeringsprinciperna för ord- eller ämnesartiklarna. På nätet är det sökmotorerna som utför dessa val. De flesta sökmotorer lagrar sökord som användaren använt (eller sökord gjorda på en viss dator). Utgående från denna sökhistorik skapar sökmaskinen en profil för en viss användare (eller en viss dator) och kan sedan prioritetsordna träffarna då den presenterar resultaten för följande sökning. Tidigare var det redaktionen för ett tryckt uppslagsverk som hade fattat dessa val för läsaren men redaktionen berättade om valen för läsaren. Sökmotorerna fattar också val för användaren men den gör det i hemlighet. Då man bläddrar igenom ett tryckt uppslagsverk kan det hända att man stöter på ny information, sådan man ursprungligen inte letat efter. På nätet tjänar sökmotorn användaren genom att i första hand presentera sådan information som motsvarar användarens (eller en viss dators) profil. Då lexikografernas och encyklopedisternas expertis nu ersatts med instruktionsrader och algoritmer, kräver det att användaren lägger ner lite möda om han eller hon vill få fram ny slags eller överraskande information. Med hjälp av vissa knep kan användaren dölja sin och sin dators identitet för sökmaskinen, men dessa knep är inte särskilt kända bland användare och därmed används de endast i begränsad omfattning. Eventuellt är flertalet användare helt nöjda med de val sökmotorn utför utgående från algoritmer. Sökmaskinen har ersatt lexikografen vid urvalet av uppslagsord. Den som letar efter information har i ett tryckt uppslagsverk kanske funnit ett eller flera uppslagsord som har att göra med det han eller hon letat efter, och artiklarna kan dessutom ha innehållit några hänvisningar till andra artiklar eller eventuellt till litterära källor. Då en sökmotor utför en sökning är resultatet ofta 209

flera hundra om inte flera tusen uppslagsord. I denna i och för sig otroliga skillnad i mängden sökresultat finns dock en annan skillnad dold. Det är fråga om en mycket väsentligare skillnad som har att göra med källkritik. Användaren står helt ensam då han eller hon ska bedöma om resultaten av en sökning på nätet är tillförlitliga eller inte. Användaren har inte stöd av en sakkunnig encyklopedist eller lexikograf som leder honom eller henne till tillförlitlig information. I stället blir användaren tvungen att själv bedöma varje sökresultat. Självfallet behöver man också som läsare av ett tryckt uppslagsverk idka källkritik, men i sådana fall är utgångsläget ett annat: ett tryckt verk har bestämda författare, i bakgrunden finns en organisation som gett ut verket, en redaktion som följer vissa principer som nämns i inledningen. Detta gör det lättare för användaren att vara källkritisk. Dessutom har läsaren troligtvis, då han eller hon använt uppslagsverket i fråga, skapat sig en uppfattning om i vilken utsträckning det tryckta verket är tillförlitligt och till vilken slags information man eventuellt ska förhålla sig mer kritiskt. Då användaren söker efter lexikografisk eller encyklopedisk information på nätet får användaren nämligen på skärmen fram information ur vitt skilda källor. Även om denna information åtminstone delvis härstammar från källor som användaren känner till förut, finns det bland sökresultaten även hundratals träffar i okända källor. Den som använder nätet är med andra ord tvungen att för varje sökning evaluera tillförlitligheten hos hundratals olika källor. Det här är en mäktig uppgift som tröttar ut även den upplysta användaren. 8 En ny guldålder Sedan facklitteraturens begynnelse har encyklopedisterna omfamnat världen. De har strävat efter att skapa verk som varit heltäckande. Då informationsmängden ökat explosionsartat, först under upplysningstiden och sedan under den industriella revolutionen, har encyklopedisterna blivit tvungna att ge avkall på ambitionen att vara heltäckande. Slutligen har it-revolutionen gjort det traditionella encyklopediska formatet till något av en omöjlighet. I och med att informationsmängden tilltagit har mängden av begrepp och ord som refererar till begreppen vuxit. Det encyklo- 210

pediska och lexikografiska arbetet har därmed nu nått en kritisk punkt. Encyklopedisterna har alltså allt mer blivit tvungna att begränsa det ämnesområde de beskriver. Samtidigt har datatekniken utvecklats till ett vedertaget nytt medium. Nätets och sökmotorernas utveckling kan jämföras med den antika encyklopedins första tider. Då det en gång i tiden var realistiskt att en encyklopedist med dåvarande medel kunde presentera all tillgänglig kunskap analogiskt, håller vi nu på att stiga in i en tidsålder då hela mänskligheten har möjlighet att sammanställa all tillgänglig information digitalt. De som behöver informationen blir de som sammanställer den och nu handlar det inte om en utan om flera miljoner användare. Behöver vi längre facklitterära författare, encyklopedister och lexikografer? Ja, då informationsflödet som väller över oss är enormt, behöver vi dem kanske mer än någonsin förut. Dessa yrkes grupper är helt enkelt tvungna att återuppfinna sin roll. Detta förutsätter att det finns aktörer som vill främja spridningen av tillförlitlig information, det vill säga aktörer som är villiga att betala för informationsarbetet. För tillfället ser det ut som om sådana aktörer inte finns bland de kommersiella aktörerna, eftersom avgiftsbelagd information oberoende av hur hög kvalitet den än håller får ge vika för det enorma informationsflöde som är gratis. Det räcker heller inte med att endast dela tillförlitlig information, eftersom all information på nätet är likvärd. Tillförlitlighet är något som måste förtjänas. Då gränserna mellan författare och användare suddats ut på nätet kan förtroende skapas bara genom interaktion. Endast en encyklopedist eller lexiko graf som diskuterar och är interaktiv på nätet kan skapa sig kredibilitet på nätet och väcka förtroende för sina produkter. Den här trenden kommer att ändra professionella lexikografers och encyklopedisters arbete. Förändringen har också goda sidor: kontakten med användarna t.ex. via responsen öppnar upp nya kanaler för informationsåtervinning, för uppdatering av informationen och för utvecklandet av uppslagsverkens struktur. Även gränserna mellan olika yrkesgrupper suddas ut då alla producerar information för samma medium, dvs. nätet. Användaren sitter inte längre i läsesalen på ett bibliotek och studerar olika uppslagsverk utan vägen till informationen går via ett sökfält på en datorskärm eller en mobil enhet. Då all information 211

finns mellan pärmarna för ett enda verk, ett enda nät, kan data länkas ihop, vare sig det handlar om ett encyklopediskt eller lexiko grafiskt verk, eller något annat slag av information. Det behövs samarbete mellan lexikografer och encyklopedister och dessutom samarbete med ontologer som reflekterar över det varande. Så sluts cirkeln till sist alla de som utför informationsarbete finner sig sittande vid samma bord. Inom datatekniken bygger ontologerna system, i vilka lexikografers och encyklopedisters arbeten kan sammanföras. Både encyklopedin och lexikografin har genomgått en uppgång och en brytningstid. Vi står kanske inför än en ny guldålder. ordböcker och encyklopedier Anckarström, Jacob Johan & Carl Christoffer Gjörwell (1777): Encyclopedie, eller fransyskt och swenskt real- och nominal-lexicon. Stockholm: i kongl. finska tryckeriet, hos Johan A. Carlbohm. ANW = Algemeen Nederlands Woordenboek. INL Schatkamer van de Nederlandse Taal. http://anw.inl.nl Bring, S.C. (1930): Svenskt ordförråd ordnat i begreppsklasser. Uppsala: Almquist & Wiksell. Britannica Academic = Britannica Digital Learning. Encyclopædia Britannica Inc. Brockhaus (1796 1808) = Renatus Gotthelf Löbel & Christian Wilhelm Franke: Ein Conversations-Lexikon I VI. [21. uppl. 2005 2006: Brockhaus Enzyklopädie in 30 Bänden I XXX + 2 CD. Mannhein: Bibiographisches Institut & F.A. Brockhaus.] Brockhaus Wissensservice = BROCKHAUS Wissensservice. Verlag F.A. Brockhaus / wissenmedia in der inmediaone] GmbH. Conversations-Lexicon (1821 1839) = Conversations-Lexicon I VIII. Öfvers. i sammandrag av Carl Adam Blidenberg. Örebro. DDO = Den Danske Ordbog 1 6 (2003 2005). København: Det Danske Sprog- og Litteraturselskab & Gyldendal. Online: http://ordnet.dk/ ddo (december 2014). Dornseiff, F. (1933 1940): Der deutsche Wortschatz nach Sachgruppen. Berlin/Leipzig: De Gruyter. [Åtskilliga senare upplagor.] Duden = Duden online. Bibliographisches Institut GmbH. http://www.duden.de DW (1843 1971) = Jacob Grimm & Wilhelm Grimm m.fl.: Deutsches Wörterbuch I XXXIII. Leipzig: S. Hirzel. Nätordbok 2002 http://dwb.uni-trier.de (februari 2015). 212

Encyclopædia Britannica (1768 1771) = Colin Macfarquhar & Andrew Bell m.fl.: Encyclopædia Britannica I III. Edinburgh. [15. uppl. (1985 2010): Goetz, Philip W. & McHenry, Robert & Holberg, Dale m.fl.: The New Encyclopædia Britannica I XXXII. Chicago: Encyclopædia Britannica.] Encyclopédie (1751 1777) = Denis Diderot & Jean Baptiste le Rond d Alembert m.fl.: Encyclopédie ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers I XXXIII. Paris. På nätet: https://fr. wikisource.org/wiki/encyclopédie,_ou_dictionnaire_raisonné_des_ sciences,_des_arts_et_des_métiers (februari 2015). Facta 2001 (1981 1994) = Erik Allardt m.fl.: Facta 2001 I XX. Porvoo: WSOY. Factum (2003 2005) = Factum. Uusi tietosanakirja I VIII. Espoo: Weilin & Göös. FO (1976 2007) = Olav Alhbäck & Peter Slotte m.fl.: Ordbok över Finlands svenska folkmål I IV. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Nätordbok 2013 http:// kaino.kotus.fi/fo (februari 2015). ISLEX = ISLEX orðabókin. Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum. http://islex.is/islex KKS (1968 2005) = Pertti Virtaranta & Raija Koponen m.fl.: Karjalan kielen sanakirja I VI. Helsinki: Suomalais-ugrilainen Seura. Nätordbok 2009 http://kaino.kotus.fi/kks (februari 2015). Kleiner Meyer (1870 1872) = Meyers Hand-Lexikon des allgemeinen Wissens in einem Band. Hildenburghausen: Verlag des Bibliographischen Instituts. KS (2004) = Kielitoimiston sanakirja. Helsinki: Kotimaisten kielten tutkimuskeskus och Kielikone Oy. s. a. CD-ROM och betald nätordbok. KS (2006) = Kielitoimiston sanakirja I III. Helsinki: Kotimaisten kielten tutkimuskeskus. 3 uppl., reviderad 2012. Nätordbok 2014 www.kielitoimistonsanakirja.fi (februari 2015). Meurman, Agathon (1883 1890): Sanakirja yleiseen sivistykseen kuuluvia tietoja varten. Helsingissä: G.W. Edlund. Nagy, G. (1978): Magyar szinonimaszótár. Budapest: Akadémiai Kiadó. Nationalencyklopedin (1989 1996) = Nationalencyklopedin. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd I XX. Stockholm/Höganäs: Bra böcker. Nordisk familjebok (1876 1899) = N. Linden m.fl.: Nordisk familjebok. Konversationslexikon och Realencyklopedi I XX. Stockholm. [Ny, rev. och rikt ill. uppl. (1904 1926): B. Meijer (huvudred.). Stockholm: Nordisk familjeboks förlag.] NSSK (1951 1961) = Nykysuomen sanakirja I VI. Helsinki: WSOY. 213

NED (1888 1933) = James Murray (Editor in Chief): A New English Dictionary I X. Oxford. [Senare upplagor: OED.] OED (1989) = J.A. Simpson & E.S. C. Weiner: Oxford English Dictionary I XX. Oxford: Clarendon Press. [1. uppl.: NED.] Nätordbok 2000 www.oed.com (februari 2015). Plinius Secundus, Cajus, (1840 1853): Naturgeschichte. Uebersetzt und erläutert von Dr. Ph. H. Ku lb. Stuttgart: Verlag der J.B. Metzler schen Buchhandlung. Roget, P.M. (1852): Thesaurus of English Words and Phrases, Classified and Arranged so as to Facilitate the Expression of Ideas and Assist in Literary Composition. London. [Åtskilliga senare upplagor.] SAOB (1898 ) = Ordbok öfver svenska språket utgifven af Svenska akademien I. Lund: Gleerup/Svenska Akademien. Nätordbok 1997 www.saob.se (februari 2015). SKES (1955 1981) = Suomen kielen etymologinen sanakirja I VII. Helsinki: Suomalais-ugrilainen Seura. SMS (1985 2008) = Suomen murteiden sanakirja I VIII. Helsinki: Valtion Painatuskeskus/Edita Prima Oy. Nätordbok 2012 http://kaino.kotus.fi/sms (februari 2015). SRSK (1866 1880) = Suomalais-Ruotsalainen Sanakirja/Finskt-Svenskt Lexikon I II. Elias Lönnrot (red.). Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Tieteen termipankki (2011 ). http://tieteentermipankki.fi (februari 2015). Tietosanakirja (1909 1922) = Tietosanakirja I XI. Helsinki: Tietosanakirja. Tjäder, Börje (1994): Latinskt-svenskt glossarium efter Cod. Ups. C 20, hand 3. Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet 261: 45, 4. Uppsala: Svenska fornskriftsällskapet. VKS (1985 1994) = Vanhan kirjasuomen sanakirja I II. Helsinki: Painatuskeskus. Nätordbok 2014 http://kaino.kotus.fi/vks (februari 2015). Wehrle, H. (1942): Deutscher Wortschatz. Ein Wegweiser zum treffenden Ausdruck. Stuttgart. [Åtskilliga senare upplagor.] Wikipedia. The Free Encyclopædia (2001 ). http://en.wikipedia.org [på svenska: http://sv.wikipedia.org, på finska: http://fi. wikipedia.org]. 214

övrig LItteratur Civil, Miguel (1990): Sumerian and Akkadian Lexicography. I: Wörterbu cher. Ein internationales Handbuch zur Lexikographie 2 (Handbu cher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft 5.2). S. 1682 1686. Berlin New York: Walter de Gruyter. Cordero, Néstor-Luis (ed.) (2011): Parmenides, venerable and awesome (Plato, Theaetetus 183e). Proceedings of the International Symposium (Buenos Aires, October 29 November 2, 2007). Las Vegas: Parmenides Pub. Diels, Hermann (2004): Die Fragmente der Vorsokratiker. 1. Band. Unveränderter Nachdruck der 6. Auflage. Berlin: Weidmannsche Buchhandlung. Hannesdóttir, Anna Helga (1998): Lexikografihistorisk spegel. Den enspråkiga svenska lexikografins utveckling ur den tvåspråkiga. Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 23. Göteborg: Novum Grafiska AB. Haß, Ulrike (ed.) (2012a): Große Lexika und Wörterbu cher Europas. Europäische Enzyklopädien und Wörterbu cher in historischen Porträts. Herausgegeben von Ulrike Haß. Berlin/Boston: Walter de Gruyter GmbH & Co. KG. Haß, Ulrike (2012b): Einfu hrung in den Band, samt eines Versuchs u ber die Frage, ob Europa als Wissensraum verstanden werden kann. I: Haß (2012a). S. 1 49. Ku lb, Ph. H. (1840): Einleitung. I: Plinius (1840 1853). S. 5 55. Neuman, Erik (1973): Inledning till utgåvan av latinskt-svenskt glossarium efter Cod. Ups. C 20. Utg. av Börje Tjäder. Uppsala: Svenska fornskriftsällskapet. Ruppel, Klaas & Caroline Sandström (2014): Stora finska ordböcker i ett historiskt perspektiv. I: LexicoNordica 21 s. 137 156. Stipa, Gu nter Johannes (1990): Finnisch-ugrische Sprachforschung von der Renaissance bis zum Neupositivismus. Mémoires de la Société Finno-Ougrienne 206. Helsinki: Suomalais-ugrilainen Seura. Werner, Reinhold (1991): Die Markierungen im zweisprachigen Wörterbuch. I: Wörterbu cher. Ein internationales Handbuch zur Lexikographie 3 (Handbu cher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft 5.3). S. 2796 2803. Berlin New York: Walter de Gruyter. Översättning: Linda Sandoval och redaktionen 215