Ökad mångfald. kunskapssammanställning om nyskapande av livsmiljöer i enahanda åkerlandskap. Rapport 2003:4

Ökad mångfald kunskapssammanställning om nyskapande av livsmiljöer i enahanda åkerlandskap Rapport 2003:4

Ökad mångfald kunskapssammanställning om nyskapande av livsmiljöer i enahanda åkerlandskap Miljöenheten 2003-03-12 Referens Gunnar Rosqvist, 036-15 51 63 Rapporten är framtagen av Landsbygdskonsult AB med titeln Kunskapssammanställning om nyskapande av småbiotyper och andra livsmiljöer i enahanda odlingslandskap. Hushållningssällskapet i ABC-län Sören Ericsson, 018-56 04 37

Innehållsförteckning Inledning 3 Biotoper innehållande träd och buskar 5 Läplanteringar 6 Häckar 11 Brynmiljöer 16 Lövträdsplanteringar på åker 19 Salixodlingar 20 Agroforestry 26 Övervintring av spannmålsstubb 30 Reducerad bearbetning 34 Odling av speciella grödor 41 Sprutfria kantzoner 49 Åkerrenar 55 Beetle Banks/Skalbaggsöar 63 Anpassad vallskötsel 70 Anpassad skötsel av träda 73 Våtmarker 80 Några artexempel 87 Erfarenheter från Englandsresa 88 Sammanfattning 92

Inledning Varför denna rapport? Sedan mitten av nittonhundratalet har det svenska, liksom stora delar av Västeuropas, jordbruket genomgått omfattande strukturrationaliseringar, vilket bl.a. har inneburit att arealen av obrukade småbiotoper kraftigt har minskat. Historiskt sett har dessa miljöer varit relativt stabila och arterna har anpassat sig till detta. Småbiotoperna utgör viktiga födo- och skyddsplatser för en rad olika växter, evertebrater, fåglar och däggdjur. Floran och faunan är ofta mycket artrik och när dessa miljöer nu rationaliseras bort minskar variationen i landskapet och den biologiska mångfalden utarmas. De arter som idag är mest hotade är de som kräver mer stabila habitat, ex gamla träd och betade/slåttrade marker. Arter som klarar mer temporära miljöer har klarat sig bättre. Större brukningsenheter, mer bekämpnings- och gödningsmedel, ökad specialisering av gårdarna, tidigare vallskörd/ensilering och övergång till ensidig växtföljd med höstgrödor påverkar alla mångfalden bland arterna. Mängder av rapporter och forskning styrker sambandet mellan jordbrukets utveckling och den minskade mångfalden (Siriwardena, 1997, Fuller, 1998, Wilson et al, 1999, m.fl.). Störst uppmärksamhet har fågelfaunan getts och där påvisas nedgångar för tidigare allmänna arter på 50-80% i Sverige och övriga Europeiska länder (Svensson m.fl.). En detaljerad rewiewrapport från RSPB (The Royal Society for Protection of Birds) (Anderson et al, 2001), går igenom kopplingen mellan ändrade odlingsmetoder och artminskningen för de flesta jordbruksfåglar. För arter som tofsvipa, kornknarr, sånglärka, hämpling, rapphöna, gulsparv och kornsparv visar forskningsresultat att det är förändringar i jordbruksmetoder som ligger bakom nedgången. Några orsakssamband som bör nämnas är: * Borttagande av småbiotoper som diken, stenrösen, småvatten och åkerrenar minskar möjlighet till häckning, övervintring, skydd och födosök för de flesta organismgrupperna. * Övergång till ensidig växtföljd med höstgrödor minskar tillgången på stubbåkrar med spillsäd och ogräsfrön. Dessa är viktiga för många tättingar som stannar över vintern (Wilson et al 1996). * Ökad herbicidanvändning och effektivare preparat minskar mängden ätbara ogräsfrön och evertebrater som lever på ogräsarterna. * Förbättrade skördetröskor, frörensningsmetoder och bättre lagring av spannmål ger mindre spill och därmed minskad mängd föda. * Ökad användning av gödselmedel ger tätare gröda och mindre utrymme för ogräs och därmed minskar även häckningsmöjligheterna för fåglar som sånglärka. * Tidigare och fler skötselåtgärder förstör bon och dödar ungarna för de fågelarter som häckar ute i öppen åkermark eller vall. Tofsvipor, sånglärka, kornknarr, storspov och kornsparv är några fåglar som häckar ute i åkrarna och alla visar kraftiga nedgångar. Myndigheter, forskare och naturskyddsföreningar har mer och mer uppmärksammat detta problem och försöker åtgärda problemen. En omfattande forskning har startat runtom i Nord- och Västeuropa på hur jordbruket ska kunna bedrivas utan att utarmningen fortsätter. Införande av biotopskydd i Sverige och lagskydd för häckar i England är exempel på försök att stoppa utarmningen. I Sverige infördes ett NYLA-bidrag 1989 med syfte att på slättbygderna skapa nya småbiotoper i landskapet. 30 miljoner under tre år fördelades på nyanläggningar av småbiotoper som häckar, lövträdsplanteringar, viltvatten m.m. 3

I den här rapporten har vi tittat ganska brett och skapat en relativt bred kunskapsammanställning om den forskning som finns på hur man kan öka variationen i ett storskaligt slättjordbruk. Den rymmer allt från skötsel och återskapande av klassiska småbiotoper som småvatten, åkerrenar och häckar, skapade alternativa småbiotoper som beetle banks och särskilt odlade grödor, samt anpassad/alternativ skötsel på olika fälttyper för att gynna biologisk mångfald. Tolkning av nyttan med och möjligheten att införa detta i Sverige för respektive åtgärd görs. Fokuseringen ligger på slättbygden, där faktum är att utarmningen av landskapet har gått längst, och väldigt lite obrukade miljöer finns över åt det vilda. Här finns de största behoven av nyskapande/återskapande av alternativa habitat till höstsådda vetefält. Studier av fåglar i Sverige visar att andelen obrukade habitat samt mängden skog i närområdet kraftigt påverkar förekomst och artsammansättning av fåglarna. Även fälttypen påverkade och trädor och Salix var positivt korrelerade med artantal. Spannmålsfält var de minst föredragna habitaten (Berg 2002b). Sverige skiljer sig lite från övriga nord- och västeuropeiska länder då vi i stora delar av landet, skogs- och mellanbygderna, har ett förhållandevist diverst landskap kvar, med mycket inslag av skog och ogödslade naturliga hagmarker. Här kan många hotade arter leva kvar. Här har exempelvis merparten av jordbruksfåglarna (19 av 25) sina tätaste populationer(berg 2002b). Generellt så satsas den mesta forskningen idag på kantzoner och liknande miljöer. De organismgrupper man fokuserat på är nyttodjur för jordbruket som, pollinatörer, skadedjursreglerare (jordlöpare, blomflugor m.m.) och daggmaskar, samt uppseendeväckande arter som fåglar. Forskningen på hur man kan förbättra för nyttodjuren sker i flertalet länder i Nordeuropa, medan fågelforskningen har kommit längst i England. I England har även forskningen resulterat i ett antal nya miljöstöd med syfte att gynna biologisk mångfald i allmänhet och fåglar i synnerhet. Relativt lite forskning sker på hur man kan anpassa skötseln över hela fältet. Även här börjar dock engelska forskare titta på detta. Det kan bero på att skötselförändringar för att gynna arter som häckar ute i fältet ofta blir ganska omfattande och kan bli kostnadskrävande för lantbrukare. Tanken är att rapportens stycken skall kunna läsas separat från varandra, därav upplägget med att aktuella referenser ligger intill varje stycke. Författare till de olika avsnitten har varit: Sören Eriksson David van Alphen de Veer Anna-Karin Nilsson Anna-Karin Kuusk Elisabet Böhlenius Alla är anställda på HS Landsbygdskonsult AB i Uppsala. Ansvarig författarkontakt: Sören Eriksson, 018-560437. 4

Småbiotoper innehållande träd och buskar Träd och buskar ute på slätterna är idag en alltmer ovanlig syn. De förknippas här i Sverige framför allt till hagmarker, alléer och åkerholmar. De utgör samtidigt ett viktigt habitat för många organismer. Som exempel kan nämnas att jätteträdens håligheter innehåller mängder av insektsarter, bäroch fruktträd ger mycket pollen och nektar, slån och ros ger bra skydd åt häckande fåglar, och sälg är den viktigaste födoresursen för bin och humlor på våren. Med tanke på att exempelvis mer än 60 % av Götalands hotade vedskalbaggar är knutna till gamla öppetlevande lövträd, så inser man betydelsen av dessa (Gärdenfors & Baranowski 1992). Resultat från fältdokumentation visar hur vanliga grova träd och död ved är i landskaps-objekt i 20 undersökta LiM-referensområden i Sverige (Naturvårdsverket, 1996). Förekomsten av grova träd med en stamdiameter över 30 cm (hagtorn, rönn, oxel), 70 cm (ek) och 50 cm (övriga) är som väntat högst i allèer, trädrader, naturliga gräsmarker och åkerholmar/-solitärträd. Alléer och trädrader har 3-4 grova träd per kilometer, i gräsmarker finns ett grovt träd per 10 hektar, och var tredje åkerholme hyser ett grovt träd. I övriga landskapsobjekt som renar, diken, småvatten, stenmurar och bäckar var förekomsten av grova träd betydligt lägre. Mer än hälften av träden hade mellan 0,6-1 meter i stamdiameter. De för naturvården mest intressanta träden, de allra grövsta (stamdiameter över 1,5 m) utgjorde endast 1,5 % av de grova träden. 87 % hade skorpbark, 22 % var solexponerade och 19 % hade stamhåligheter. Då skorpbark främst utvecklas på solexponerade träd, antyder det här att träden idag står mer beskuggade än de gjort historiskt sett. Här finns alltså anledning att satsa på att öka andelen solexponerade träd igen. Liksom grova träd utgör död ved en viktig livsmiljö för många arter, framför allt insekter. Undersökningen visade att i var tredje vattensamling och åkerholme samt varannan hektar gräsmark fanns förekomst av död ved. Dödvedsförekomst i linjeobjekt är vanligast vid bäckar (4 st/km) och alléer (2 st/km). Följande stycken sammanfattar dagens forskning kring ett antal träd- och buskbärande element som på ett eller annat sätt kan vara aktuella att anlägga för att öka variationen ute på slättbygderna. Gemensamt är att de alla är möjliga för markägare att själva anlägga. Följande planterade element gås igenom: läplanteringar och häckar, Salixodlingar, mindre lövträdsplanteringar och skötsel/- anläggning av brynmiljöer. Forskning om skötsel på befintliga småbiotoper som åkerholmar och små skogsdungar verkar idag inte utföras i någon större omfattning. Det finns ex. ingen forskning på hur en åkerholme ska skötas på ett optimalt sätt. Begreppet småbiotop som så verkar inte finnas utanför myndigheterna. Vad gäller skötsel av åkerholmar får man dra sina slutsatser efter vilka arter som förekommer där och anpassa skötseln efter det. Finns det mycket solkrävande arter får man röja hårdare, finns det fältvilt och buskhäckande fåglar bör skötsel anpassas efter det. 5

Läplanteringar Begreppet läplanteringar omfattar enkla eller sammansatta rader av träd och buskar, som anläggs med syfte att minska vindhastighet och jorderosion. Behovet av läplanteringar är främst knutet till lätta eller sandiga jordar. Beräkningar redan på 40-talet visade att i Sverige påverkades mer än 35 000 ha mark kraftigt av vinderosion(lewan et al, 1985). I Sverige har den historiska utbredningen av läplanteringar varit i de områden som har sandiga jordar, fr.a. Skånes slättbygder. Utomlands finns mer omfattande läplanteringar gjorda, ex i Danmark, fr.a. Jylland, USA och Kanada. Det danska Hedeselskabet har en hundraårig tradition att anlägga lähäckar på det jylländska hedlandskapet, genom samordnade planteringar och ogräsrensningar (Olesen, 1979). Trots att huvudsyftet med läplanteringar historiskt sett varit, och fortfarande är, vindskydd går de att utforma på ett sådant sätt att de gynnar biologisk mångfald. Dock är forskningen på hur man kan optimera läplanteringar för ökad artrikedom idag liten i Sverige. Bästa sammansättning på läplanteringar får interpoleras från vilken betydelse de ingående träden/buskarna i planteringarna har som värdväxter och födokälla åt insekter, däggdjur och fåglar. Klimat och skördeutbyte Det finns däremot mycket forskning på hur läplanteringar ska se ut för att optimera vindskyddet och på hur de påverkar odlingsekonomin i stort. Denna forskning visar tydligt betydelsen av flerradiga system, vilket skapar en mosaik av tätare och glesare skikt. Därför går man mer och mer ifrån enkelradiga system, exempelvis poppel, som användes flitigt förr. Figur 1. Läplanteringars påverkan på skörd och klimatfaktorer. Ursprungligen från Olesen, 1979. Ur Det Nya Landskapet. Vindhastigheten sjunker märkbart upp till 25-30 gånger höjden på häckens läsida och 5-10 gånger på vindsidan. Graden av täthet påverkar också läeffekten på olika sätt. En alltför öppen plantering ger bara lite lä, och en alltför tät plantering ger bra vindskydd men en kortare läeffekt. En medeltät plantering ger den bästa läeffekten genom att en bred och jämn läzon, utan virvelzoner, uppstår. Är planteringen öppen nedtill, ex. en uppstammad enkelrad, uppstår markdrag och läeffekten blir liten. Läplanteringarna påverkar lokalklimat och skördenivåer. Danska undersökningar anger skördeökningar på 5-10 % på en bredd upp till 20 gånger lähäckens höjd jämfört med centrala delar av åkern. Detta uppnås framför allt genom högre luft- och marktemperatur, minskad vindhastighet, samt minskad avdunstning (Olesen, 1979). Svenska läplanteringsförsök med poppel, al, pil, oxel, 6

och hagtorn från Ugerup anger 4-5% i skördeökning i läzonen. Längden på läzonen anser de vara kortare än vad danskarna anger. Figur 2. Olika häcktypers läverkan (Olesen 1980). Ur det Nya Landskapet 1994. Då det normalt sett blir en skördeminskning i fältkanten (Kuemmel, 2002, Chaney et al,1994, Sparkes et al, 1998a), bör skördenivåer i närheten av häckar och läplanteringar jämföras med denna istället för centrala delar av åkern. Detta gör att nyttan med häckar och läplanteringar ökar än mer. Skördeökningarna är störst på lätta jordar då dessa lättare torkar ut och blåser bort. En undersökning på lerjordar visar att skördeökningarna här är obefintliga (Dowdeswell, 1987). Utformning och artsammansättning Det mesta forskningen som kan vara aktuella för svenska förhållanden härrör från Danmark. Här har en mångårig erfarenhet lett fram till en treradig modell (Olesen, 1979,1980). Även femradiga system där träd och buskar rekommenderas ibland. I Sverige genomfördes ett större test av olika läplanteringars förmåga till vindskydd under 80-talet i Skåne. Höjden, kronskiktet, brynstrukturen och genomsläppligheten påverkade alla läeffekten på olika sätt. Även här rekommenderas flerradiga system. Ett tätare nedre skikt ger ett bra läeffekt nära planteringen och ett lite glesare övre skikt skapar ett långt läområde. Enkelradiga system ger varken bra närlä eller ett långt läområde. (Lindholm et al, 1988). Huvudträd, amträd och buskar brukar ingå i läplanteringarna. 7

Figur 3. Exempel på treradig läplantering. Ur Det Nya Landskapet, 1994. Ursprungligen utvecklad av Olesen, 1980. Ett svenskt fältförsök startades på Hushållningssällskapets gård i Borgeby, Skåne, 1984. Här planterades två typer av läplanteringar, kallade viltvårdshäck och naturvårdshäck, med syftet att testa olika sammansättningar. Naturvårdshäcken bestod av svenska arter enligt följande: Amträd Gråal Huvudträd Ek och fågelbär Sekundärträd Oxel, hägg, rönn, vildapel, sälg, hägg och avenbok Buskar Slån, nyponros, fläder, måbär, havtorn, hassel, benved och skogskornell Viltvårdshäcken bestod av både svenska och utländska arter enligt följande: Amträd Gråal Huvudträd Ek Sekundärträd Oxel Buskar Hagtorn, måbär, vresros, snöbär, smällspirea, sibirisk ärtbuske och björkal. 8

Resultatet av de inventeringar som gjordes de första åren av fasan och rapphöns visade på en ökning, i båda typerna av häckar. Det gick inte att se några skillnader mellan de båda typerna av häck. Törnsångare, hämpling, buskskvätta, järnsparv, kärr-, trädgårds- och rörsångare använde läplanteringarna som häckningsplats redan under de första åren. Även nu 20 år senare så utnyttjar flera arter tättingar häckarna både under häckningstid och under flyttningen (pers. meddelande Rikard Andersson, HS Malmöhus). Enligt föreståndaren på Borgeby, fungerar de utmärkt som vindskydd och problemen med jorderosion har minskat markant. Sockerbetor och spannmål går utmärkt att odla alldeles intill, enda problemet är dill som kan mögla på grund av att morgondaggen ligger kvar längre här (pers. meddelande Dan Molin, HS Malmöhus). I etableringsfasen krävdes stora insatser med ogräsrensning, men numera är buskarna så täta att de inte utgör något ogräsproblem. Fortfarande körs med buskröjare intill häckarna för att hindra spridning utåt. En slutsats är att man bör vara försiktig med plöjning och sprutning ända in mot läplanteringen. Roterande sprutfria zoner ligger vissa år mot häckarna. Ett examensarbete som undersökte artrikedomen i framför allt märgelgravar i Halland men även läplanteringar hittade mellan 35-50 arter kärlväxter i de olika läplanteringarna. Inga ovanliga arter fanns dock med. (Moretti, 1995). Arturval till lähäckar Här finns väldokumenterade undersökningar från danska projekt, över vilka träd och buskar som är vindtåliga, vilka närings- och vattenkrav de har, skuggtålighet och deras känslighet för sjukdomar (Olesen 1985). Det finns ingen motsvarande bra svensk sammanställning över lämpliga arter till vindskydd, men många av de danska erfarenheterna är användbara i Sverige. En del förslag på artlistor med lämpliga svenska arter har dock trädgårdsmästare tagit fram (i Lewan et al, 1985). De poängterar att man bör tänka på trädslagens mottaglighet för sjukdomar, eventuell värdväxling för parasiter och nyttan för viltet. Svenska arter som föreslås lämpliga till läplanteringar( i Lewan et al, 1985). Huvudbeståndsträd: Rönn, Ek, Oxel, Sälg, Ask, Vildapel, Lind, Lönn, Avenbok, Fågelbär. Amträd: Gråal, Klibbal, Buskar: Häggmispel, skogskornell, hassel, hagtorn, benved, slån, nyponros, måbär, skogstry, fläder, getapel, äppelros, havtorn, olvon. De ljusälskande arterna placeras i utkanten medan mer skuggtåliga placeras i mitten av raderna. För vissa arter finns varningar, då de kan vara värdväxter för skadedjur. Arter som ej är vindtåliga bör också undvikas. Erfarenheter från skötsel och etableringar av planteringar Det är viktigt att plantering görs på ett sådant sätt att gräskonkurrens minskas och att problem med ogräs kan minimeras. För att häcken ska få en lämplig täthet görs röjning, gallring och beskärning av ex. sidogrenar. Amträd gallras bort vartefter huvudträden växer upp. Det finns behov av kraftig jordbearbetning intill läplanteringen, för att hindra att gräsogräs vandrar ut i åkern. Undvik att plöja så nära att rötterna skadas. Vissa engelska och svenska studier föreslår att man ska ha en remsa bar jord mellan planteringen och grödan, åt öster, där rapphöns och fasan kan sola sig och röra sig obehindrat. Det är även bra om häckarna kan kombineras med ex. en sprutfri kantzon intill, alternativt ha en insådd gräsremsa intill. Studier av Stoate (2000) visar att bredden på gräsremsan har stor betydelse. 1,5-2 meter skapar de bästa förutsättningarna vissa fågelarter, ex törnsångare, och jordlöpare. 9

Läplanteringar och fältviltet Ett flertal engelska studier visar på nyttan med buskrika korridorer för fältviltet. I Sverige sker mestadels viltplanteringar i form av dungar, förr mestadels av gran, men numer är lövinslaget större, både av träd och buskar. Att ha viltplanteringar i form av häckar och läplanteringar kan fungera bra under förutsättning att de inte är alltför smala. De tidigare rekommendationerna för arturval innehöll många utländska arter som vresros, sibirisk ärtbuske, snöbär, vitgran och björkal, men numer börjar man rekommendera mer inhemska arter. Följande artlista kan rekommenderas: Klibbal, Gråal, Avenbok, Hagtorn, En, Skogstry, Vildapel, Gran, Fågelbär, Slån, Skogsek, Måbär, Stenros, Olvon, Nyponros, Fläder, Rönn och Oxel. Läplanteringar intill fuktängar och stränder är skadligt för vadare, liksom att plantera träd och buskar längs betsmarker vid märgelgravar där ex. rödbenor häckar (ur Lewan et al, 1985). Nyttan i Sverige Resultaten härifrån visar tydligt nyttan med läplanteringarna. Det är svårare att dra några slutsatser om vilken artsammansättning och skötsel som är bäst bara från det fåtal försök som är gjorda i Sverige. På lättare jordar bör det vara lätt att motivera införandet av läplanteringar, genom ökad skörd, minskad jorderosion m.m., men på lerjord krävs det andra incitament. Den enskilde bonden måste kunna ha nytta av läplanteringen, ex. som virkesvärde eller att fler jakttillfällen skapas. Försök med att odla Salix i remsor i kornfält har visat sig lovande i Danmark. Ska man plantera lähäckar i stor skala, vertikalt mot den förhärskande vindriktningen eller den därifrån de svåraste stormarna kommer ifrån, kommer man att ändra landskapets historiska utseende. Man går ifrån den gamla strukturen med pilevallar längs ägogränserna. Det är därför viktigt att ta hänsyn till detta och ha ett landskapsperspektiv på planeringen. Häckar Häckar har i många länder varit värdefulla som hägnader, gränsmarkeringar och som källa för timmer, ved, bär m.m. I ett tidigare avsnitt behandlas häckar för vindskydd, (se läplanteringar). Mycket av forskningen i detta kapitel kan överföras till läplanteringarna också, då de ju är likartade till struktur och artsammansättning. Häckar har ofta en kulturhistorisk betydelse och är mer eller mindre skötta. Ett flertal ställen i Europa har utbredda landskap som domineras av häckar, s.k bocages, ex. Galicien (Spanien), Jutland (Danmark), Atlantkusten (Frankrike), England, Belgien, Italien och Schweiz. Det närmaste vi kommer dessa landskap i Sverige, är de skånska pilevallarna, och ägogränser längs stenmurar. Forskning och lagstiftning I England och norra Frankrike, där häckar har varit ett inslag i landskapet sedan medeltiden, finns en omfattande forskning på häckar. Forskning fokuserar på hur lämplig skötsel bör se ut och vilka arter som trivs i häckarna, både vad gäller planterade buskar och träd, liksom de vilda arter som förekommer här. Forskningen omfattar framför allt fågel- och evertebrater, samt ogräsförekomster här. I vilken grad de är relevanta för svenska förhållanden kan diskuteras, då utbredningen av häckarna ej varit lika omfattande här, och artsammansättningen till vissa delar skiljer sig. Flera av 10

deras fågelarter som klassas som jordbruksarter är knutna till häckarna, medan dessa arter i Sverige är mer skogslevande/hagmarksfåglar. Det kan förklaras med att i dessa länder har också intensifiering av jordbruket gått ännu längre än i Sverige. Exempelvis finns inte tillnärmelsevis lika stora arealer ogödslade hagmarker i dessa länder, och andelen skog är betydligt mindre än i Sverige. Därmed ökar betydelsen av biotoper som häckar och andra småbiotoper än mer. På senare tid börjar forskningen styra över mot studier på landskapsnivå istället för enstaka häckar. Man har kommit fram till att ingen enstaka häck kan rymma alla arter, utan flera typer av häckar behövs i olika stadier i skötselcykeln (Baudry, 2000). En undersökning av kantzoner på 860 st häckar i Brittany, Frankrike, visar en kumulativ effekt på artantalet vad gäller kärlväxter. De flesta arterna, > 50 %, förekommer bara i 5 % av häckarna (Le Coeur, manuskript). Baudry drar slutsatsen att införandet av en ideal management scheme snarare skulle minska antalet arter, än att öka densamma. Dessutom är artantal inte det enda intressanta måttet, då det inte säger något om det finns några skyddsvärda arter eller inte. Forskningen på ekologin kring häckar och korridoreffekter är väl framme. Det som behövs i framtiden är forskning på landskapsplanering, odlingstekniska lösningar och policyfrågor (Baudry, 2000). Det finns väldigt få studier på hur landskapsstrukturen relaterar till odlingssystemet. Idag görs studier på skillnaderna mellan storskaliga gårdar och småskaliga gårdar men de är inte särkilt nyttiga för lagstiftare. Istället bör forskningen rikta in sig på att i varje typ av gård hitta lösningar på hur mycket och var häckar ska finnas. En anledning till att häckar tas bort idag är det allmänt vedertaget att ökad fältstorlek ger minskade kostnader för lantbruket. Som motsats till det hävdar nyligen framförda franska studier att ovanför 6-7 hektar så blir vinsten med större fält försumbar (Francart et al, 1998). I England finns även en nyligen införd lagstiftning angående häckar, med syfte att motverka borttagandet av häckarna i det engelska landskapet, the Hedgerows Regulation från 1997 (Rich, 2000). Även i det engelska miljöstödssystemet finns möjligheten till återplantering och restaurering av häckar liksom för skötseln av dem (Countryside Stewardship Scheme). Som en del i Englands Biodiversity plan finns en specifik aktionsplan för Ancient and/or Species-rich Hedgerows. Den nämner 47 skyddsvärda arter som gynnas av denna lagstiftning genom att dessa typer av häckar bevaras. Av dessa är 32 vertebrater och 7 evertebrater. 1500 arter evertebrater i England är förknippade med den ekologiska nisch som häckarna ingår i (Maudsley, 2000). I England finns även flera olika system att värdera häckar ur ett ekologiskt perspektiv. 10 alternativt 30-meters längder är gamla metoder. I Hedgerow Evaluation and Grading System (HEGS) och i The Hedgerows Regulation från 1997 finns mallar att följa för värdering av olika häckar. Dessa tar hänsyn till många fler variabler än bara artrikedomen bland buskar och fältskikt. Ålder, luckor, höjd, omgivningen m.m. tas med. HEGS tar mer hänsyn till ekologin hos den enskilda häcken medan Hedgerow Regulation värderar omgivningen mera. Generellt så får de bägge systemen fram samma värdefulla häckar men har olika bedömningar på mindre intressanta och nybildade häckar. Mängder av studier visar att blandningen av buskar och träd ligger på 3-6 arter per 30 meters sträckor (Rich, 2000). Det skulle vara intressant att föra in ett liknande värderingsinstrument på linjära element i Sverige. Åldern på häcken visar ofta att ju äldre häcken är desto fler buskarter brukar ingå. De vanligaste buskarna är slån, hagtorn, hassel, skogskornell, benved, olvon, rosor, berberis, björnbär och oxel. Det anmärkningsvärda är att nästan alla buskarter som ingår i häckarna är bärande och utgör en viktig födokälla för fåglar på höst och vinter. 11

Olika organismgrupper Fjärilar Dover och Sparks (2000) summerar engelsk forskning kring fjärilar och häckar. De poängterar betydelsen av häckarna för fjärilar, då mer än 60 % av Englands alla arter kan hittas här och 40 % kan fortplanta sig här. De är dock fortfarande bara surrogat för försvunna gräsmarker och skogspartier. De lyfter fram att skötseln av både häcken, markvegetationen och omgivande mark har stor betydelse för dess nytta för fjärilarna. Tidpunkten för klippning av markvegetationen är viktig. För tidig klippning på sommaren tar bort födoresurser för vuxna fjärilar. Även avslagning på vintern kan förstöra ägg och kokonger, och därmed bör lite oslagna partier sparas över vintern för att gynna dessa arter. Två-tre års mellanrum mellan avslagningar och klippningar rekommenderas. En annan viktig sak att skapa en örtrik markvegetation, gärna med perenna arter. Restaurering av häckar genom coppicing eller laying har visat sig skapa mer variation bland markskiktets örter, och är därför att föredra framför helt oskötta häckar (Sparks et al, 1996). Man bör undvika att sprutning sker in mot häckarna, vilket gör att både aggressiva ettåriga ogräs ökar och att artantalet bland fjärilar minskar. Överlag gäller att närliggande mark bör skötas lite mer extensivt. Något som rekommenderas är sprutfria zoner i spannmål och lin, samt breddade åkerrenar insådda med örtblandningar för fjärilar. De vill även se mer forskning inom detta område, då fjärilar skulle kunna fungera som flagship species, inom bevarandebiologin (Dover och Sparks och ref. däri). Ouin et al (2002) visar på betydelsen av örtrika linjeelement för fjärilar i Frankrike. Påverkan av landskapsstrukturen och artrikedomen i linjära element (häckar och vägkanter) resp icke linjära element (gräsmarker) i fem olika landskap studerades. Linjära element som häckar och vägkanter uppvisade en högre artrikedom jämfört med gräsmarker. De franska och engelska resultaten är nog inte helt relevanta för svenska förhållanden då våra hagmarker sköts mer extensivt än i Frankrike och Storbritannien. Vi har för europeisk förhållanden en mycket stor areal ogödslade hagmarker kvar (U. Emanuelsson, muntl.). Här är det hagmarkerna som är våra fjärilsrikaste miljöer, men de linjära elementen är viktiga kommunikationsvägar och alternativa habitat. Evertebrater Maudsley sammanfattar i en rewiewartikel dagens kunskap om häckarnas betydelse för alla evertebrater utom fjärilar (Maudsley, 2000 och ref. däri). Slutsatsen är att mer forskning behövs, då kunskapen tyvärr är dålig. Flera studier visar inte oväntat att artdiversiteten bland evertebrater korrelerar väl mot den botaniska artdiversiteten. Engelska studier visar tydliga skillnader på hur värdefulla buskarterna är som värdväxter. Hagtorn har över 200 arter knutna till sig. Sedan spelar livscykeln hos de ingående buskarterna stor roll. Kan en sådan blandning fås så att blomningen blir utsträckt i tiden är det att föredra. Markvegetation i häckarna har också betydelse för evertebraterna. Pollard (1968) visade att om markvegetationen tas bort kan inte buskarna upprätthålla artrikedomen hos evertebraterna. Ökad strukturell variation ökar också biodiversiteten genom att antalet typer av mikrohabitat ökar. Även här gäller att närområdet påverkar hur evertebratfaunan ser ut. Finns diken och kantzoner intill ökar variationen (Maudsley et al, 1997). Träd kan utgöra ytterligare substrat för vissa grupper som ex Diptera (tvåvingar). Läeffekten som häckar har i ett öppet jordbrukslandskap gör också att vissa grupper av insekter gynnas, då temperatur och fuktighet ökar. Vintertid har häckarna en viktig funktion som övervintringsplats, då de erbjuder skydd för kyla och kultivering. Särskilt nedre skiktet är av intresse för övervintrande insekter, gärna med mycket lövförna och tätare vegetation. Sotherton (1984, 1985) anger att häckar är mer intressanta för övervintring än exempelvis gräsremsor, särskilt om de ligger upphöjda på en bank. Torrare jord gav större överlevnad för jordlöpare. 12

Vad gäller bästa skötseln för evertebrater finns motstridiga uppgifter då det gäller intervallen mellan klippningarna. Det verkar som om olika insektsgrupper svarar olika på intervallen mellan klippning. Idag finns inga tecken på att årlig klippning minskar antalet övervintrande evertebrater vid häckbasen. Någon form av skötsel verkar dock krävas, då oskötta häckar får en mindre evertebratdiversitet, genom att de har en lägre floradiversitet. Därför bör gamla, oskötta häckar restaureras. Laying verkar öka artantalet bland evertebrater mest, medan coppicing initialt verkar minska densamma (Maudsley 2000). Maudsley lyfter fram betydelsen av att jobba med att öka kärlväxtantalet i markskiktet, som idag, med ökad herbicid- och gödselanvändning, har minskat kraftigt. En tydlig koppling finns mellan besprutning och minskat antal evertebrater (Boatman et al, 1994). Störs markskiktets perenna arter verkar artrikedomen bland evertebrater minska. Som slutsats av Maudsley:s rewiew kan man säga att häckar har en stor betydelse för evertebrater, de kräver någon form av skötsel (klippning och avslagning av markvegetation) och för att få en rik markvegetation av perenna örter bör de inte sprutas. För jordlöpare finns flera engelska studier som visar att häckarna används av skalbaggar. Även studier på hur de rör sig emellan häckar och linjära element finns, där jordlöpare märks och följs. Mollusker och sniglar är en viktig del av faunan i häckarna och en födokälla för andra organismgrupper som gnagare och fåglar. För dem är skugga och välbehållen fuktighet viktigt. Däggdjur I England förekommer 14 av 28 däggdjursarter allmänt i häckar, även om de i huvudsak är skogslevande arter (Dowdeswell, 1984). Noterbart är artrikedomen bland sorkar och möss, vilka kan utgöra en viktig födokälla för ex idag hotade rovfåglar. Ska häckarna vara bra för gnagare är det bra om de har bra marktäckande vegetation, ej vara för luckiga och gärna kopplade till andra ickebrukade miljöer (Flowerdew, 1997). Engelsk forskning visar även betydelsen av trädrader och häckar för fladdermöss för födosök, men inget om lämplig skötsel specifikt för fladdermössen. Det man kan dra som slutsats är ändå att skötsel som skapar insektsrika miljöer drar till sig mer fladdermöss (Flowerdew, 1997). Kärlväxter Ett irländskt försök utfördes där man restaurerar häckar med olika metoder, och sedan följer upp hur artrikedomen bland kärlväxter utvecklas (McAdam, 1996). Floran inventerades 1, 2 och 4 år efter restaureringen. Laying (trädstammarna sågas av delvis, viks ned och flätas ihop, sen sker skottskjutning), coppicing (kraftig beskärning till marknivå) och pollarding (beskärning till ca 1,5 meters höjd) utfördes. Coppicing ökade artrikedomen mest efter 1 och 2 år, medan laying minskade artrikedomen. Efter fyra år hade beskuggningseffekten kommit till och minskade skillnaderna mellan de olika behandlingarna och kontrollen. De hade fler arter men ej signifikant fler. Laying, en gammal traditionell metod att sköta häckar på i England, ger en tät häckbas och ökar bekuggningen vid marken och därav minskas kärlväxtantalet. Coppicing och laying ger i slutändan ungefär lika många arter, men den direkta effekten av coppicing är fler arter medan laying minskar artantalet. Artikelförfattaren drar slutsatsen att kraftig beskärning till marken (coppicing) kan vara det billigaste och floramässigt bästa sättet att restaurera/föryngra häckar. En kanadensisk studie i ett slättlandskap i Quebec (Boutin, 2002) jämför betydelsen av historik och sammansättning hos häckarna. Naturligt uppkomna och planterade vedartade woody häckar och örtartade herbaceous häckar jämfördes. 61 häckar ingick och alla låg i åkermiljöer, ej vid betesmarker eller vallar. Höjd, längd, artsammansättning, trädförekomst och täckningsgrad mättes. 27 naturliga, 17 planterade och 17 örtartade ingick. Allt som allt fanns 79 vedartade och 131 örter med. Strukturen skiljer sig mellan de olika häckarna. De naturliga häckarna bestod uteslutande av inhemska lövbärande arter, medan planterade häckar hade hög andel barrträd/buskar. De naturliga häckarna har en högre andel skyddsvärda arter och mindre andel aggressiva ogräs, och slutsatsen här är att de bör premieras i skyddsarbetet. De planterade häckarna har fler arter per m 2 men de är av mer tillfällig karaktär, medan naturliga häckar är mer stabila system. Att bara titta på art- 13

rikedom funkar inte då opportunisterna är inte hotade arter. I en nylig studie av fåglar i samma häckar visas att planterade häckar (25 arter) har färre arter än naturliga (39) men fler än örtartade (19) (Boutin, 2002). Flera engelska studier visar att kärlväxtantalet minskar om man låter bekämpningsmedel komma in mot häckbasen. Med bekämpningsmedlen slår man ut den perenna floran och skapar ännu bättre förutsättningar för en ogräsflora (Theaker et al, 1995, Stoate, muntl.). Idag är alla eniga i sina rekommendationer att inte ska spruta in mot häckbaserna. Att anlägga en gräsremsa intill häcken ökar också floradiversiteten i häckarnas markskikt. Moonen, 2001, jämförde 117 hedge-bottoms på två gårdar, varav en gård med och en gård utan 2 meters gräsremsor. På gården med anlagda gräsremsor var det signifikant högre antal örter i häckarnas markskikt. Dessutom minskade mängden snärjmåra och brännässla, två aggressiva ogräs. Moonen visar också att både coppicing och skapandet av smärre luckor i häckarna också ökar antalet kärlväxter. Därav drar de slutsatsen att häckarna behöver föryngras då och då, genom beskärning och att detta görs i olika omgångar på gården. Fåglar Forskningen på fåglar i häckar verkar ske i stor omfattning i England och har lång tradition. Men samtidigt har inte skötselråden ändrats så mycket genom åren. Redan 1974 föreslår Pollard et al att häckar som klipps ned till 1-2 m höjd med två-tre års mellanrum skapar de bästa förutsättningarna för allt wildlife på gårdarna, fr.a. om de klipps i ett roterande mönster. På så sätt finns både nyklippta och mer vildvuxna häckar på gården samtidigt. Det här är idag fortfarande den rådande skötselrådgivningen. Klipper man hagtornshäckar bör man göra det på senvintern, ej efter skörd på hösten. Studier på hur fåglar utnyttjar bären visar tydligt betydelsen av dessa som vinterföda för trastar (Sparks, 1999). Fuller, 2001, försöker titta på om det finns arter som är specialiserade på häckmiljöerna. Genom att följa upp fågelinventeringar i England och jämföra skogsrutter med åkermarksrutter försökte de hitta specifika arter för häckarna. De får fram att inte fler än sex-sju arter är specialister på häckar. Dessa är gulsparv, grönfink, hämpling, steglits, järnsparv, ärt- och törnsångare. Dessutom har de olika krav vad gäller typ av häck och skötsel. Ärt-, törnsångare och hämpling vill inte ha några ingående träd i häckarna, och förhållandevis låga häckar. Grönfink och steglits vill ha breda häckar medan gulsparven vill ha lite smalare. Att träd ingår var positivt för grönfinken. Slutsatsen här är att man behöver ha en divers skötsel av häckarna. Även i en tidigare studie har Fuller (1998) konstaterat att finkar och sparvar är de grupper som är specialister på häckar. En studie av British Trust for Ornithology, BTO, visar att på gårdar med häckar är artrikedomen högre än på gårdar utan häckar. De arter som i denna studie förknippas med häckar är koltrast, rödhake, bofink, trädgårdssångare, gärdsmyg, taltrast, häcksparv, ärt-, törnsångare och gulsparv. Av dessa är, förutom gulsparv, ärt- och törnsångare, arterna knutna till skogsmiljöer och häckarna är yttre utposter. Det finns även specialstudier på gulsparv, en art som idag minskat med 50 % i England, som visar ett klart samband mellan mängden häckar och täthet av gulsparvar. Förekomsten av träd i häckarna är också av betydelse för gulsparven, då de verkar behöva en sångplats i reviret. Green (1994) visar betydelsen av omgivande landskap. Helst föredras oljeväxter intill medan vårspannmål var minst populärt bland fåglarna. Oljeväxtfält innehåller mer insekter och kan därför vara det bästa habitatet enligt studien. Konstigt nog påverkade inte sprutfria zoner positivt för fler än tre arter (grönfink, rödhake och taltrast). För rapphönan finns ett antal studier som visar betydelsen av häckar och mängden dött gräs där. Rands, 1987, jämför hur flera olika skötselmetoder påverkar rapphöna (och rödhöna). Här visar det sig att häckar som klipps ned vartannat år föredras. Denna skötsel ger mest dött gräs, björnbär och lövförna som fungerar som skydd för bona. Årligen klippta eller oskötta häckar får mindre 14

mängder dött gräs och annat boskydd. Predation på ägg och ungar är beroende på höjd, bredd och mängd dött gräs. Deras slutsats är att vartannatårsskötsel ger de bästa häckningsförutsättningar för rapphöns, men endast 12 % av häckarna i deras studie klipptes vartannat år. 25 % klipptes varje år, och närmare 50 % sköttes mer sällan eller aldrig. Viktigt är också att ingen klippning bör ske under mars till juni. Härav dras slutsatsen att förbättringar kan göras på många gårdar. Sammandrag av engelsk forskning på häckar och fågel (Hinsley och Bellamy, 2000) Hinsley och Bellamy (2000) går igenom dagens engelska forskning om fåglar och häckar. Deras slutsats är också att det inte finns en enda skötselmetod som gynnar alla fåglar. Idag är de flesta häckarna är antingen överskötta eller underskötta. De sammanställer de parametrar som oftast visar sig ha betydelse för fåglarnas art- och individantal. Det som oftast lyfts fram som positivt för fåglarna är häckarnas storlek och förekomst av träd. Sju-åtta separata studier kommer till samma resultat. * Häckens storlek och utseende Merparten av studierna visar att artantal och individantal gynnas av större häckar, d.v.s. både bredare och högre, då de ger mer föda och skydd. Förekomst av träd, fler ingående buskarter och antalet döda träd ökar också artdiversitet och antal. Även om större häckar generellt ger mer fåglar så finns arter som inte gillar detta. Öppetlevande arter som hämpling och kornsparv verkar gilla lägre men tätare buskrader, eller till och med grupper av buskar. De verkar föredra häckar som mest liknar deras naturliga habitat. Sånglärka och tofsvipa är två arter som helt undviker häckar, då träd och utsiktsplatser kan öka predationen. Tät vegetation vid botten av häcken ( cover ) är positivt för fåglarna. En högre botanisk diversitet ger bättre året runt föda, och en ökad ålder kan ge mer varierad busksammansättning och vara gynnsamt för fåglarna. * Omgivande landskap Mestadels ökar användandet av häckarna om de omges av betesmark än åkermark. Undantaget här är gulsparv och fälthöns som verkar föredra spannmål. Angränsande diken och renar ökar artrikedomen. Sprutfria kantzoner har enbart visat sig positivt för fälthöns. För öppetlevande arter som kornsparv verkar det som om häckarna mer har betydelsen av en skyddad häckningsplats och de söker föda utanför häckarna. För skogslevande arter som häckar här verkar det som om de fungerar som öar i landskapet och de klarar sig på enbart på detta. Mängd andra häckar och buskar i närheten är för det mesta också positivt. Ett flertal böcker, skötselmanualer, och forskningsresultat finns vad gäller skötsel av häckarna. De flesta handlar dock mest om hur häckarna ska skötas ur tillväxt och struktursynpunkt och mindre om kopplingen mellan häckarnas skötsel och dess fågelliv. Väldigt sällan så är skötseln riktad mot en viss fågel eller grupp av fåglar, s.k. targeted management. Det man är överrens om är att det behövs många olika typer av häckar. Om riktad skötsel ej går eller behövs, så kan några enkla reler nämnas vad gäller skötseln. Det mest avgörande för artrikedomen är tidpunkt och intervaller för klippning/ beskärning samt undvikande av direkt skadliga åtgärder som hårt bete intill och spridning av herbicider och gödning på häckbasen. Följande lyfts fram i skötselresonemang för att gynna fågellivet (Hinsley och Bellamy, 2000): Mer habitat betyder mer fåglar, så kombinera häckar med andra marginalzoner som diken, gräsremsor eller viltgrödor. Öka bredden till åtminstone 1,2 m, gärna 2,0 m, och tätheten på smala häckar. Satsa på en variation i strukturen ( i höjd, trädslag, m.m.) mellan häckar, inte inom den enskilda häcken. 15

Anpassa typen av häck till omgivningarna, en högre häck i närheten av skog, en lägre luckigare i öppnare marker. Beskär häckarna i ett rotationsmönster så att inte alla häckarna beskärs samtidigt. Försök att beskära dem sent på vintern så bären är tillgängliga så länge som möjligt. Undvik all beskärning under häckningssäsongen. Bibehåll en bra markvegetation som ger skyddade boplatser. När restaureringar görs så beakta vilka fåglar som kan finnas i närområdet och skräddarsy skötsel efter dessa. Sammandrag på övriga organismgrupper Skötselmässigt så verkar flora och evertebrater gynnas av samma skötsel; ingen besprutning intill vilket skapar en perenn flora, många busk- och trädarter i häcken, avslagning och klippning vartannat-vart tredje år och restaurering av gamla oskötta häckar genom kraftig beskärning till marken. För övervintring av insekter gäller att en tät markvegetation finns. Häckarna kan fungera som viktiga korridorer och alternativ till betesmarker och glesare skogsmiljöer, men det finns få specialister på just häckar. I Sverige är nog nyttan med häckar mindre än i England och Frankrike, då vi har mer hagmarker kvar. Weibull et al, 2000, visar dock att en ökad landskapsheterogenitet ger en ökad artrikedom av fjärilar. I diskussionen konstaterar de att linjära element är de sista low input systemen i jordbruket idag och därmed en utpost för jordbruksarterna. Därför kan det vara intressant med fler häckar i de öppna bygderna även i Sverige. Brynmiljöer i landskapet Vad gäller bryn så finns en hel del forskning på själva kanteffekten, d.v.s. att ofta fås här en högre artrikedom än i ex. åker- eller skogsmark separat. Båda artgrupperna har här goda miljöer att fortplanta sig här och sedan födosöka i sina normala miljöer. Skogsbrynen har klassats som en av de artrikaste miljöer för jordbrukslandskapets vertebrater i Sverige (Berg & Tjernberg, 1996). En jämförelse mellan artrikedom för fåglar i brynmiljöer (16.6 arter/ha), öppen åkermark (2,9 arter/ha) och skog (2,4 arter/ha) visar betydelsen av brynen (Berg 2002a). Även den totala mängden fåglar var större (20,8 revir/ha jämfört med 4,6 revir/ha för åker och 5,6 revir/ha för skog.). Vad gäller predation finns också en ökad risk här då kantzoner gärna utnyttjas av rovdjur. Artrikedomen i bryn är beroende av följande: mellan vilka naturtyper de ligger, hur breda de är, vilken tredimensionell struktur, och vilka ingående träd- buskar och örter de innehåller. Här är forskningen på hur enstaka träd- och buskarter interagerar med insekter och fåglar viktig. Den artgrupp man tittat mest på är fåglar. I övrigt finns hel del kunskaper om hur träd- och buskarter sprids inom bryn, brynstrukturer och hur anläggningar går till rent tekniskt. I en undersökning i Bohuslän undersöktes brynmiljöer i två reservat; Kalvö och Lindö, för att bedöma artrikedomen och naturvärdena här (Appelquist & Bengtsson, 1995). Samtidigt gjorde författarna en litteraturgenomgång inom området brynskogar och indikatorarter. Resultatet av undersökningen blev att flera hänsynskrävande arter hittades i de inventerade brynen. Litteraturgenomgången lyfter fram ett antal buskar som är karakteristiska för brynzoner mellan skog och öppna miljöer. Dessa är påfallande ofta taggiga, har bär, är ofta rosväxter och är evolutionärt sett unga växter. De är dessutom oftast mycket viktiga pollen och nektarkällor. Speciellt gäller detta arter inom släktena Rosa, Rubus, Prunus, Lonicera, Rhamnus, Salix och Viburnum. De är basen i en komplicerad näringskedja, med olika blomningstider och bär under höst-vinter. 16

Ett intressant bryn kan innehållande följande utdragna blomsekvens:..salix.. Slån.Vildapel.Hagtorn, Fågelbär.Rosor..Björnbär.. April --- maj --- juni --- juli --- aug --- De ingående buskarna har en succession i blomordning vilket gör att pollinatörer, deras parasiter och predatorer har säkra näringskällor under en stor del av året. Bland särskilt viktiga träd i brynen kan sälg nämnas, en viktig pollenkälla för våraktiva fjärilar, humlor och bin, svävfluga (Bombyllus major) m.fl. Dessutom är den värdväxt åt många vedinsekter (ex. myskbock och träfjäril), bladätare (ex. bladbaggar som Chryso-mela, Gonioctena m.fl.) och gallbildare (mer än 50 arter). Bland örter är successionsarter vanligare i brynzonerna än i öppna, hävdade marker, då de i brynen ges möjlighet att breda ut sig. De är ofta viktiga värdväxter åt många insekter, även ovanliga sådana (ex Mnemosynefjärilen). Exempel på arter med många insekter knutna till sig är johannesört och strätta. Strättans avbrutna ihåliga stänglar är också intressanta övervintringsställen åt insekter. En slutsats är att man därför kan sträva efter en fas av igenväxning i brynen som aldrig tillåts i hagmarker, för att gynna insektsrikedomen. I rapporten av Appelqvist & Bengtsson föreslås en del viktiga nyckel/indikatorarter i brynmiljöer som kan användas för miljöövervakning. *Blomningssekvens (Hur stor del av året finns det blommande buskar) *Antal brynberoende vedväxter *Evertebrater av Cryptocephalus-arter(fallbaggar), vedlevande steklar (grävsteklar, vildbin, buksamlarbin), skalbaggar som Ceramycidae, Buprestidae och flera släkten inom Curculionidae (långhorningar, praktbaggar och vivlar). *Fåglar, ex. höksångare, hämpling, göktyta, törnskata, törnsångare, gröngöling och buskskvätta. I en engelsk undersökning avverkade man trädskiktet längs 5-10 m breda kantzoner i elva trädplanteringar, både interiört som en glänta och exteriört ut mot åkerkanten, för att se effekterna på floran. Det visade sig att man ökade antalet kärlväxter, fr.a. kosmopoliter, genom en snabb aktivering av fröbanken. Man fick en zonering av arter i den nyskapade brynzonen, gräs ytterst och perenna örter inåt. Inga sällsynta arter etablerades, dock kunde vissa arter som är intressanta för insekter noteras. Genom denna skötsel skapas flera successionsstadier på liten yta, vilket bör öka tillgången på föda för insekter. Fåglar Skogsbrynens betydelse för fåglar har studerats av Samuelsson (manuskript, 2002) i Mellansverige. Undersökningen omfattade närmare 200 skogsbryn som strukturellt skiljde sig vad gäller skogstyp, busktäthet, och hur det omgivande landskapet såg ut. Både skogs- och öppetlevande arter ingick i studien. Lika många bryn i skogsdominerade respektive jordbruksmark undersöktes. I vardera landskapstypen jämfördes fem bryntyper vilka dominerades av gran, tall, asp, ädellöv respektive triviallöv. I dessa fem bryntyper jämfördes också bryn utan och med buskskikt. Punkttaxering gjordes från april-juni. Övriga uppmätta parametrar var bredd (3 klasser) och medelålder (4 klasser) på brynen. Resultatet visar att lokalmiljön hade större betydelse än det omgivande landskapet. Barrträd påverkade generellt sett artantalet negativt. Skillnader fanns mellan skogslevande arter och öppet- 17

levande arter. Skogsarterna påverkades mest av mängden skog inom 300 m och hur trädskiktet i brynet såg ut. De öppetlevande arterna, vilka är mest intressanta för den här rapporten, påverkades kraftigt av mängden en, ros och slån, men inte av ökad totalmängd buskar (alla arter inräknat). De påverkades däremot inte alls av det omgivande landskapet så som de skogslevande arterna gjorde. Tillgången på närliggande solitära träd och ökad ålder på träden i brynet var också positivt för de öppetlevande fåglarna. 8 (av 32) av de öppetlevande fåglarna undviker kanterna medan 10 arter var vanligare här. Studien visar att bryn är viktiga häckningsplatser för fåglar i jordbruks-skogsbygder, vilket också andra studier påpekar (Loman och Schantz 1991, Berg, 2002a, m.fl.). Ett flertal fågelarter räknas som typiska hagmarks- och brynspecialister. Bland dessa kan nämnas buskhäckande fåglar som törnskata, buskskvätta, rosenfink, trädpiplärka, törnsångare, höksångare, ortolansparv, gulsparv och hämpling. Flera av dessa fågelarter har minskat då arealen av dessa miljöer minskat på senare år. Brynen bör för fåglarna utformas så att de har en hög strukturell komplexitet med gamla träd, solitärträd, hög andel lövträd, enbuskar och taggbuskar. Resultaten visar också att det är häckningsbeteendet som mest styr om arterna föredrar att häcka i brynen, inte födosöksmöjligheterna. Brushwood dvs. låga aspar, hassel, fågelbär m.fl. lövträd gynnade inte artantalet och kan inte ersätta enar och taggbuskar som häckplats. Den här typen av buskvegetation är alltså viktig att gynna. Bredden på brynet hade konstigt nog ingen påverkan på någon art. Slutsatsen är att i skogslandskapet är åldern och sammansättningen på trädskiktet viktigast medan man i öppna jordbruksmarker bör gynna buskskiktet, då särskilt taggbuskar och en. Hög strukturell diversitet med lövträd, solitärträd, en och taggbuskar gynnar många jordbruksfåglar. Bevarande och nyskapande av några meter breda brynzoner med lövträd, en- och taggbuskar är en relativt billig metod med stor potential att bibehålla artdiversiteten i jordbrukslandskapet. De gynnar även naturliga fiender till pestinsekter. Anläggning av bryn, spridning av arter och utformning Sarlöw-Herlin (1997,1999) diskuterar i sin doktorsavhandling vilka faktorer som påverkar spridning och etablering av olika arter träd och buskar i brynzoner och häckar, och hur man ska kunna implementera detta i anläggning av bryn. Bredden på brynen, avstånd till källpopulationerna och konnektiviteten påverkar vilka arter som etablerar sig. Hon visar att med en bra landskapsplanering kan naturlig föryngring ske på ett bra sätt, genom både vind- och djurspridning. Ökad konnektivitet, d.v.s. fler sammanbindande landskapselement, och bredare bryn ger högre andel djurspridda frön. Djurspridda arter har, undantaget frön som fastnar i pälsen, den fördelen att de är just ätbara och uppskattade av fåglar och däggdjur. Arter med vindspridda frön hade mer karaktär av pionjärarter och fanns i yngre, enklare bryn. Bredare bryn (> 10 m ) hade signifikant mer hassel, hagtorn, apel, slån, ros, fläder och hägg. Björken var den enda art som hade signifikant högre täthet i smala bryn (<10 m). Tätare struktur på brynen gav ett högre artantal bland träd- och buskarterna, framför allt av djurspridda arter med ätbara bär och frukter. En slutsats är att för spridningen av träd och buskar med fågelspridda frön gäller en positiv feedbackloop, kopplad till landskapsstruktur och brynens struktur. Finns det något intressant åt dem kommer fler individer kommer till platsen och tappar frön även från andra ställen. Vid etablering av intressanta bryn kan detta utnyttjas genom att plantera enstaka bärande träd och buskar, vilka lockar till sig fåglar som därigenom tar med sig övriga frön och skapar en naturlig föryngring. En sådan naturlig föryngring blir billigare och sammansatt av arter från närliggande marker (rätt proveniens, härdighet m.m.). 18

Slutsatser Som slutsats är att brynen kan vara oerhört värdefulla miljöer för arter knutna även till öppna jordbruksmarker, och inte bara för skogslevande arter. De har kanske ännu större potential här då här finns så lite alternativa häcknings- och födosöksplatser från början. I ett slättlandskap blir det inte tal om att skapa bryn var som helst, då antalet möjliga platser naturligt sett är begränsade. Men även ett större slättlandskap tar slut någon gång och där kan man anlägga sina bryn. I öppna bygder bör brynen innehålla Kostnaderna för anläggning av bryn kan minskas med bra landskapsplanering och att man binder samman andra intressanta miljöer genom korridorer. Alternativet är vissa stödplanteringar som lockar fåglar vilka sprider frön. Brynen i öppna jordbruksbygder bör utformas så att de har en hög strukturell komplexitet med (på sikt) gamla träd, solitärträd, hög andel lövträd, enbuskar och taggbuskar. Litteraturgenomgången visar tydligt att artrika bryn präglas av stor variation i trädslagsammansättning, är breda och har en hög strukturell variation. Lövträdsplanteringar på åkermark I flera europeiska länder finns idag miljöstöd för lövträdsplanteringar på nedlagd åkermark, fr.a. i länder som har liten andel skog idag. England och Danmark har mellan 10-20 % av arealen skogsbeväxt bara och skogslevande arter är ofta skyddsvärda. Två olika varianter som används idag är lövträdsplanteringar på nedlagda skiften av åkermark eller trädplanteringar endast i åkerhörn. Problemen med dessa är svårigheten att få dem att anläggas där de bäst behövs. Det finns ett starkt motstånd mot att ta värdefull åkermark ur jordbruksproduktion. Oftast är det sämre skiften som blir aktuella för trädplanteringar, men där gör de sällan någon större nytta. Störst nytta fås på öppna slättbygder, där få övriga småbiotoper finns (Fuller, 2001). Rätt placerade och med rätt artsammansättning kan de skapa ett värdefullt tillskott till miljön. I England hade fram tills 1992 den ekonomiska ersättning som finns för trädplantering på åkermark lett till ca 200 trädplanteringar. Hughes-Clarke (1992) gjorde en utvärdering av 40 av dessa field corner plantations med avseende på näringsämnen, florans utveckling, plantornas överlevnad och den naturliga invandringen av träd och buskar. Åldrarna på planteringarna varierade mellan 1 och 15 år. Resultatet pekar på problemen med att marken är för näringsrik, vilket gör att naturliga skogsarter får svårt att etablera sig. 182 kärlväxtarter hittades, mestadels stresståliga invasionsarter som generellt är vanliga i åkerlandskapet. Väldigt sällan noterades några ovanliga arter. Till att börja med var ogräsproblemen stora. Vartefter planteringarna åldrades minskade antalet ogräsarter och efter tre år var de ovanliga. De yngsta planteringarna hade de högsta antalet arter och när trädskiktet väl slutit sig minskade artantalet. Intressant är att närheten till häckar var avgörande för invandring av brynzonssarter och buskar. Ökad storlek på planteringen gav också ökat antal arter. En slutsats av denna rapport visar att trädplanteringar bör vara stora och ligga i närheten av häckar och dylikt för att gynna naturlig succession och invandring. Värdet för faunan och floran ur bevarandeperspektiv är mer osäkert, då de flesta funna växtarterna är allmänna. De kan dock ha värden som värdväxter åt insekter och som skydd. En annan studie av Fuller (2002) undersöker om trädplanteringar som anlagts inom miljöstödsprogrammet under 90-talet har en positiv effekt på fågelfaunan. Resultaten tyder på att det är fåglar som normalt sett häckar i halvöppna miljöer, häckar, eller i brynzoner som utnyttjar de nyanlagda 19