Vandringen 2000. konvojen ringlar framåt, en hackande remsa av civila fordon,

Vandringen 2000 konvojen ringlar framåt, en hackande remsa av civila fordon, jeepar, militärambulanser, stridsvagnar och väldiga schaktmaskiner på dragbilarnas släp. Hennes taxichaufför är tystlåten och bister. Hans hand vilar på Mercedesens växelspak och hans kraftiga nacke är orörlig. En lång stund har han varken sett på henne eller Ofer. Så snart Ofer tog plats i taxin gav han ifrån sig ett ilsket frustande och fyrade av en blick som meddelade: Inte världens smartaste idé, mamma, att beställa just den här chauffören till den här körningen. Först då insåg hon vad hon gjort. Vid sjutiden samma morgon hade hon ringt Sami och bett honom komma och hämta henne för en långresa upp till Gilboaregionen. Nu minns hon att hon av någon anledning inte upplyste honom närmare om syftet med körningen som hon brukade. Sami hade frågat hur dags hon behövde honom och hon tvekade och sade sedan:»kom vid tre.«han hade svarat:»ora, då är det som värst på vägarna så vi kanske borde åka tidigare.«det var hans enda antydan om dagens vansinne men inte ens då fattade hon utan sade bara att hon omöjligt kunde resa före tre. Hon ville tillbringa tiden fram till dess med Ofer och även om Ofer gick med på det märkte hon att det kostade på. Sju, åtta timmar var allt som återstod av den veckolånga utfärd hon planerat för dem båda, och nu inser hon att hon inte ens sagt till Sami i telefon att Ofer skulle följa med. Hade hon sagt det skulle han kanske ha bett att för en gångs skull få slippa köra i 61

dag eller kunnat skicka någon av de judiska förarna som jobbade för honom»min judiska sektor«, som han kallade dem. Men hon var i upplösningstillstånd när hon ringde och hade helt enkelt inte insett att till en sådan resa en dag som den här obehaget stiger sakta i bröstet borde man helst inte anlita en arabisk chaufför. Även om han är en arab härifrån, en av våra, pikar Ilan i tankarna när hon försöker rättfärdiga sitt beteende. Även om det är Sami, som nästan är en i familjen och har kört alla de som jobbar åt hennes före detta man, Ilan, och hela familjen i drygt tjugo år. De är hans huvudsakliga födkrok, hans fasta månadsinkomst, och i gengäld är han skyldig att stå till tjänst dygnet runt närhelst de behöver honom. De har varit hemma hos honom i Abu Gosh vid familjehögtider, de känner hans fru Inaam och har hjälpt till med kontakter och pengar när hans båda äldsta söner ville emigrera till Argentina. Bakom sig har de hundratals timmar tillsammans i bilen och hon kan inte minnas att han någonsin varit så tyst. Med honom brukar varje körning vara en ståuppföreställning. Han är slagfärdig och skärpt, en politisk filur som fäktar åt alla håll med finter och tveeggade svärd, och för övrigt kan hon inte tänka sig att ringa någon annan chaufför. Att hon själv skulle köra är uteslutet ett år framåt, hon har varit med om tre trafikolyckor och prickats för sex förseelser mot trafikförordningen under de gångna tolv månaderna, ett väl digert facit också med hennes mått mätt, och den avskyvärda domaren som drog in körkortet väste att han gjorde henne en tjänst och att hon egentligen hade honom att tacka för att hon levde. Allt hade varit så enkelt om hon själv hade skjutsat Ofer. Åtminstone skulle hon ha fått halvannan timme till ensam med honom och kanske hon till och med skulle ha kunnat fresta honom att ta en rast på vägen det finns några fina restauranger i Wadi Ara. En timme mer eller mindre, det kvittar väl? Varför så bråttom? Vad är det egentligen som väntar dig däruppe? 62

En resa ensam med honom blir inte av i brådrasket och ingen solotur heller för hennes del, det får hon snällt finna sig i. Hon måste släppa taget och sluta sörja den självständighet hon berövats. Hon får vara glad att hon åtminstone har Sami, som har fortsatt skjutsa henne också efter separationen från Ilan. Hon orkade inte tänka på detaljer av det slaget när det väl blev av, men Ilan satte ner foten. Sami stod nämnd i bodelningen, och själv hade han sagt att han var lika uppdelad mellan dem som möblerna, mattorna och matsilvret.»vi araber«, hade han sagt med ett skratt som visade en munfull stora tänder,»vi är vana vid att ni delar upp oss, ända sedan delningsplanen.«minnet av skämtet får henne att vrida sig av skam över det som hänt i dag, då hon i den allmänna villervallan fullständigt lyckades utplåna den delen av honom, hans arabiska identitet. Alltsedan hon såg Ofer på morgonen med telefonen i hand och en skyldig uppsyn hade någon kommit och varsamt men bestämt berövat henne rätten att sköta sina egna angelägenheter. Hon hade blivit bortviftad, tilldelad en observatörsstatus, som ett gapande vittne. Hennes tankar var på sin höjd rena känsloblixtar. Hon drev runt i rummen där hemma med avhuggna, stympade rörelser. Senare gick de till gallerian för att handla kläder, godis och cd-skivor ett nytt Johnny Cash-album hade kommit och hela förmiddagen gick hon bredvid honom i en dimma och fnittrade som en flicka åt allt han sade. Hon slukade honom med vidöppna ögon, hamstrade ohämmat för de ändlösa hungerår som skulle komma självklart skulle de komma. Så snart han berättade att han skulle resa blev hon övertygad om det. Tre gånger den förmiddagen ursäktade hon sig och uppsökte kundtoaletten, hon hade diarré. Ofer skrattade.»vad är det med dig? Vad har du ätit?«hon stirrade på honom och log svagt, graverade ljudet av hans skratt i minnet, hans sätt att lägga huvudet en aning på sned när han skrattade. Den unga expediten i klädbutiken rodnade när hon såg honom prova en skjorta, och Ora tänkte stolt: Min vän är lik en 63

ung hjort. Flickan i skivaffären gick en årskurs under honom i skolan, och när hon hörde vart han skulle resa om tre timmar kom hon fram och kramade om honom, höll honom tätt intill sin långa yppiga kropp och bad enträget att han skulle höra av sig så snart han kom tillbaka. När Ora såg hur blind hennes son var för sådana känsloyttringar gick det upp för henne att hans hjärta fortfarande var bundet till Talia. Det hade gått ett år sedan hon lämnade honom och fortfarande såg han ingen annan. Hon tänkte sorgset att han var en lojal människa, som hon, och långt mer monogam än hon, och vem visste hur många år det skulle ta innan han kom över Talia om han ens hade några år kvar, tänkte hon. Hon utplånade snabbt den tanken, skrubbade rasande bort den ur hjärnan med båda händer, men ändå slank en bild igenom: Talia på besök för att beklaga sorgen, kanske i hopp om en retroaktiv förlåtelse från Ora, och hon kände ilskan strama i ansiktet. Hur kunde du göra honom så illa? tänkte hon och måste ha mumlat något som hördes, för Ofer lutade sig fram och frågade lågt:»vad är det, mamma?«för ett ögonblick såg hon inte hans ansikte framför ögonen han hade inget ansikte, hennes ögon stirrade in i en tom, oblandad skräck.»inget. Jag tänkte på Talia. Har du pratat med henne nyligen?«ofer vinkade avvärjande och sade:»glöm det, det är över.«hon höll reda på tiden. På sin klocka, på hans, på de stora klockorna i gallerian, på tv-skärmarna i elektronikbutikerna. Tiden betedde sig underligt, ibland flög den, andra gånger sniglade den eller stannade helt. Det verkade inte ens krävas någon större möda för att vrida den tillbaka, inte alltför långt, bara en halvtimme eller en timme åt gången vore utmärkt. De stora tingen tiden, ödet, Gud kunde ibland nötas ner av småprutande. De åkte in till city för att luncha på en restaurang i shuken och beställde in mängder av rätter fast ingen av dem hade någon matlust. Han försökte muntra upp henne 64

med historier från kontrollstationen utanför Tapuach där han tjänstgjort i sju månader, och det var första gången hon förstod att han brukat söka av de tusentals palestinier som passerade kontrollen med en enkel metalldetektor, likadan som den i entrén till gallerian.»var det allt du hade?«viskade hon. Han skrattade.»vad trodde du att jag hade?«hon sade:»jag trodde ingenting.«han frågade:»men undrade du inte hur det går till där?«rösten hade en biton av barnslig besvikelse.»men du berättade aldrig om det«, sade hon. Han visade upp en profil som meddelade: Du vet mycket väl varför. Men innan hon hann säga något sträckte han fram handen sin breda, solbrända, skrovliga hand och slöt den om hennes, och den enkla, sällsynta beröringen nästan chockade henne och hon tystnade. Ofer tycktes i sista stund vilja fylla i vad han utelämnat och berättade hastigt om betongvärnet där han bott i fyra månader, med utsikt över Jenins nordliga utkanter, och där han varje morgon klockan fem öppnade grinden i stängslet runt värnet och kontrollerade att inte palestinierna försåtminerat den under natten.»gick du ut sådär utan vidare, alldeles ensam?«frågade hon.»oftast var det någon i värnet som täckte mig om någon var vaken, vill säga.«hon ville ställa fler frågor men var torr i halsen och Ofer ryckte på axlarna och sade med palestinsk gammelmansröst:»kullo min Allah«allt är från Gud. Hon viskade:»det visste jag inte.«och han skrattade utan bitterhet, som om han insåg att hon inte kunde förväntas veta det, och berättade för henne om kasban i Schem som enligt honom var den intressantaste och äldsta av alla kasbor.»där finns hus från romartiden och hus byggda som broar över gränder och under hela stan löper en akvedukt från öst till väst med kanaler och tunnlar åt alla håll, där bor de som har rymt, för de vet att vi aldrig vågar oss ner där efter dem.«han lät entusiastisk, som om han berättade om ett nytt tv-spel, och hon kämpade hela tiden mot ingivelsen att sätta händerna om hans huvud och se honom i ögonen så att hon fick se hans själ som undflytt henne i åratal hjärtligt 65

visserligen, med ett leende och en blinkning, som om de roade sig med att leka tafatt men hon hade inte kurage nog att göra det. Inte heller kunde hon slå an en ton som inte var alltigenom förebrående eller anklagande och helt enkelt säga:»du, Ofer, varför är vi inte vänner som förr? Vad gör det att jag är din mamma?«klockan tre skulle Sami komma och köra henne och Ofer till mötesplatsen. Längre än till klockan tre tänkte hon inte. Hon orkade inte föreställa sig vad som skulle ske efter det, vilket var ytterligare ett bevis på hennes ofta upprepade påstående att hon saknade fantasi. Men det var inte heller sant längre. Också det hade förändrats. På sistone hade hon dränkts av fantasibilder drabbats av fantasiförgiftning. Sami skulle göra resan lättare, särskilt på tillbakavägen, som nog skulle bli betydligt svårare än vägen dit. De hade en familjär rutin, hon och Sami. Hon trivdes med att höra honom berätta om familjen, om de invecklade relationerna mellan olika klaner i Abu Gosh, om intrigerna i kommunfullmäktige, och om kvinnan han älskat som femtonåring och kanske aldrig slutat älska ens sedan han blivit bortgift med sin kusin Inaam. Minst en gång i veckan, av en ren händelse, påstod han, brukade de råka på varandra i byn. Hon var lärare och undervisade hans döttrar i några år, sedan blev hon skolinspektör. Hon måste ha varit en stark och egensinnig kvinna att döma av hans historier, och han drog alltid ut på samtalet så att Ora ställde frågor om henne. Då brukade han rapportera hennes nyheter med en sorts vördnad: ett barn till, första barnbarnet, en utmärkelse från utbildningsministeriet, makens död i en arbetsplatsolycka. Med rörande detaljrikedom citerade han deras tillfälliga samtal i snabbköpet, bageriet, eller de sällsynta gånger då han körde henne i sin taxi. Ora antog att hon var den enda människa som han tillät sig att tala med om den här kvinnan, kanske för att han litade på att hon aldrig skulle ställa den enda fråga vars svar var uppenbart. Sami var en härdad man, snabbtänkt och med en livsvisdom 66

förstärkt av ett affärssinne som bland annat frambringat hans lilla fordonspark av taxibilar. I tolvårsåldern hade han en get som varje år fick två killingar. Och en årsgammal killing i god kondition kan säljas för tusen shekel, nämnde han en gång för Ora.»När killingen betingade tusen shekel brukade jag sälja den och lägga undan pengarna. Jag sparade och sparade tills jag hade åtta tusen shekel. Vid sjutton tog jag körkort och köpte en Fiat 127, en gammal modell men den funkade. Jag köpte den av min lärare, och jag var den enda killen i byn som kom i bil till skolan. På eftermiddagarna tog jag privata körningar, budärenden, ta med det, åk dit, hämta det, och så sakteliga... «Föregående år, mitt i de stora omvälvningarna i Oras liv, hade en vän ordnat ett projektjobb på deltid åt henne för ett nytt museum under uppförande i Nevada, där det av någon anledning fanns intresse för den materiella kulturen i Israel. Ora gillade det ovanliga arbetet som hamnat i hennes knä för att låta henne slippa ifrån sig själv en smula, och hon föredrog att inte fördjupa sig alltför mycket i museets bakomliggande motiv eller i vad som hade föranlett dess grundare att investera en förmögenhet i byggandet av en modell av Israel i Nevadaöknen av alla ställen. Hon ingick i teamet som ansvarade för femtiotalet och visste att det fanns några»insamlare«till i en del andra team. Hon träffade aldrig någon av dem. Var annan eller tredje vecka gav hon sig av med Sami på trivsamma inköpsresor runtom i landet, och styrd av en vag intuition underlät hon att diskutera museet och dess ändamål med honom. Sami frågade aldrig, och hon undrade vad han trodde och hur han beskrev resorna för Inaam. De åkte härs och tvärs i landet under flera dagar. De köpte en uppsättning rostfria bunkar från en kibbutz i Jordandalen, en urgammal mjölkmaskin från en moshav i norr, ett blankt, nästan oanvänt kylskåp i en förort till Jerusalem, och naturligtvis de triviala, bortglömda ting som hon nästan kände en fysisk glädje över att återupptäcka: en bit Tasbintvål, en tub Velveta handkräm, ett paket dambindor, knottriga sedelräknare 67

av gummi som chaufförerna på Egged-bussarna en gång haft på tummen, en samling vilda blommor pressade mellan sidorna i ett anteckningshäfte och mängder av läroböcker och populära böcker en av hennes uppgifter bestod i att rekonstruera ett typiskt bibliotek i ett kibbutzhushåll på femtiotalet. Gång på gång iakttog hon hur Sami Jubrans varma, jordnära charm omslöt alla han mötte. Äldre kibbutznikar var övertygade om att han var en tidigare kibbutzmedlem (vilket var sant, som han skämtsamt sade till henne:»hälften av Kiryat Anavims mark tillhör min familj«). I en lokal backgammonklubb i Jerusalem dök några män på honom i övertygelsen att han vuxit upp med dem i Nachlaot, och påstod sig rentav minnas att han klättrat upp i pinjeträden för att se Hapoels fotbollsmatcher på gamla stadion. Och en levnadsglad änka i Tel Aviv med solbrun hy och klirrande armband slog fast att han utan tvivel var från Keremkvarteren: visserligen var han lite väl tjock för att vara jemenit, men det var uppenbart att han»hade rötter«, intygade hon när hon dagen därpå ringde upp Ora helt apropå.»och mycket charmant«, lade hon till,»en sån som absolut var med och kämpade i Etzel. Och förresten, tror ni han kan vara tillgänglig för ett flyttjobb?«ora såg hur människor för Samis skull gick med på att skiljas från älskade ägodelar eftersom de kände att dessa ting, som deras barn föraktade och utan tvekan skulle göra sig av med så snart de gamla gått bort, i en viss mening skulle stanna inom familjen om de överlämnades till honom. Och på varje resa, också en tiominuterstripp, kom de alltid in på politik och småpratade ivrigt om den senaste utvecklingen. Och även om Ora för många år sedan, efter katastrofen med Avram, helt hade avskurit sig från»situationen«jag har betalat mitt pris, försäkrade hon med ett tunt, avvisande leende drogs hon gång på gång in i dessa samtal med Sami. Det var inte hans argument eller resonemang som föranledde henne att svara, dem hade hon hört många gånger förut från honom och andra, och hon tvivlade på att någon hade ett enda oanvänt påstående kvar i 68

den eviga debatten.»vem sjutton skulle kunna komma på ett nytt, avgörande argument som ingen har hört än?«suckade hon när någon annan försökte ta upp det med henne. Annat var det när hon och Sami diskuterade situationen, när de grälade, med lätta pikar och försiktiga leenden och konstigt nog svängde hon ofta mycket mer åt höger än hon avsett när hon pratade med honom, mer än hennes verkliga åsikter tillät, medan hon i sällskap med Ilan och pojkarna alltid stod på tokvänsterns sida enligt deras förmenande, och själv kunde hon inte avgöra exakt vad hon var och var hon stod,»och hur som helst«, brukade hon säga med charmerande oberördhet,»först när allt är över, hela historien, kommer vi äntligen att veta vem som hade rätt och vem som hade fel, är det inte så?«men ändå, när Sami tog till sin arabeskartade hebreiska för att slå hål på de mångordiga, indignerade, giriga anspråken från både judar och araber, när han trädde upp ledarna för båda folken på ett spjutvasst arabiskt ordstäv som ofta framkallade motsvarande uttryck på hennes pappas jiddisch ur djupet av hennes minne, erfor hon stundtals ett subtilt latenstillstånd, som om hon under samtalet med honom plötsligt kom på att slutet, slutet på hela den väldiga historien, måste bli gott, och gott skulle det bli, om så bara därför att klunsen med det runda ansiktet som satt bredvid henne lyckades bevara en gnista av mild ironi innanför sitt hårdhudade yttre, och mest av allt därför att han fortfarande lyckades vara sig själv i allt detta. Det fanns också tillfällen då det slog henne att han lärde henne vad hon skulle behöva veta en dag om eller när situationen i Israel blev den omvända, Gud förbjude, och hon var i hans belägenhet och han i hennes. Det var trots allt möjligt. Det lurade alltid bakom dörren. Och kanske tänkte också han på det, insåg hon kanske hon lärde honom något genom att fortsätta vara sig själv mitt i alltihop. Av alla dessa skäl var det viktigt att hon iakttog honom så mycket hon kunde och lärde sig hur han lyckats undgå att bli bitter under alla dessa år. Såvitt hon kunde avgöra undertryckte 69

han inte ens något tyst men mordiskt hat innerst inne, som Ilan jämt påstod. Hon förvånades över att se och önskade lära sig av honom hur han lyckades undgå att tillskriva de dagliga förödmjukelserna, stora som små, någon personlig brist hos sig själv, vilket hon utan tvekan skulle ha gått in för om hon, Gud förbjude, varit i hans ställe och sanningen att säga hade hon faktiskt gjort det i ganska hög grad under det här vidriga året. Hur det nu kom sig förblev han mitt i kaoset och oredan en fri person, något hon själv bara lyckades vara i sällsynta fall. Nu växer den och sväller och hotar att spricka: hennes dumhet, hennes oförmåga att uppfylla de fundamentala och komplicerade kraven på hur en vänlig människa ska vara på den här platsen, i den här tiden. Inte bara vänlig eller som det anstår en dam vissa ord hör hon fortfarande bara med sin mammas röst eftersom man av naturen inte förmår annat, utan medvetet och okuvligt vänlig, en vänlig människa som dyker huvudstupa i det lokala syrabadet. Sami var en genuint vänlig man, även om det var svårt att avgöra utifrån hans kroppsstorlek och tyngd och kraftiga drag. Till och med Ilan måste medge det, fast motvilligt och alltid med en viss misstänksamhet:»vänlig kanhända, men vänta bara tills han får chansen. Då får du se mer av vänlighet à la Allah.«Men trots alla år hon känt honom och trots allting hon kunnat se och såg honom gjorde hon ju ständigt lyckades hon inte bli kvitt den barnsliga nyfikenheten på ett medfött funktionshinder som hon anade hos honom, i hans situation, i hans kluvna eller dubbla liv här. Hon var helt säker på att han aldrig hade misslyckats. I vänlighet hade han aldrig misslyckats. En gång körde han henne och ungarna till flygplatsen för att möta Ilan som kom hem från en resa. Poliserna i kontrollen vid infarten plockade in honom en halvtimme medan Ora och pojkarna väntade i taxin. De var små då, Adam sex och Ofer runt tre, och det var första gången de förstod att deras Sami var arab. När han kom tillbaka, blek och svettig, vägrade han 70

berätta vad som hade hänt. Det enda han sade var:»de tjatade om att jag var en skitig arab, och jag sade att hur mycket skit ni än ger mig så gör det inte mig skitig.«hon glömde aldrig det yttrandet och på sistone hade hon upprepat det för sig själv allt mer bestämt, som en medicin att stärka hjärtat med när alla gav henne skit, som ett par lismande chefer av den oljiga sorten med Avrams ord på kliniken där hon arbetade tills helt nyligen, och några vänner som mer eller mindre hade vänt henne ryggen efter separationen och hållit fast vid Ilan (men det skulle jag med, tänker hon, om jag bara kunde skulle jag välja Ilan och inte bli kvar med mig), och hon kunde utöka listan med domarjäveln som tog ifrån henne rörelsefriheten, och faktiskt också lägga till sina barn bland dem som gav henne skit, särskilt Adam, inte Ofer, nästan inte alls, hon visste inte säkert, visste ingenting säkert längre, och Ilan också givetvis, mästerskitaren, som en gång för runt trettio år sedan svurit att hans uppgift i livet var att skydda hennes munvinklar så att de alltid skulle dras uppåt. Ha. Hon rör vid kanten av överläppen utan att tänka på det, den som hänger en aning, den tomma till och med munnen hade till sist tagit parti för dem som gav henne skit. Genom alla resor med Sami, alla oväntade små utmaningar, misstänksamma blickar som folk ibland gav honom, flyktiga kommentarer som var förfärande råa även från de mest varmhjärtade och upplysta personer de träffade på, genom alla prov med identiska frågor som det dagliga livet gav dem tillsammans, hade det vuxit fram en tyst förtrolighet mellan dem, som den man känner med sin partner i en invecklad dans eller ett riskabelt akrobatnummer: du vet att han inte gör dig besviken, du vet att han är stadig på handen, och han vet att du aldrig ska be honom om något som du är absolut förbjuden att be om. Och i dag hade hon misslyckats och fick honom att misslyckas, och när hon väl insåg det var det för sent, när han skyndade sig att öppna taxidörren åt henne, som han alltid gjorde, och plöts- 71

ligt såg Ofer komma nerför trappan från huset i full uniform och bärande på automatkarbinen, den Ofer han hade känt sedan han föddes. Han hade kört henne och Ilan hem från sjukhuset med Ofer eftersom Ilan var rädd för att köra den dagen, han var för darrig, tyckte han, och på väg från sjukhuset berättade Sami att för hans del började livet på riktigt först när Yousra föddes, hans äldsta dotter. Vid den tiden hade han bara henne, sedan kom det två pojkar och två flickor till»jag har fem demografiska problem«, brukade han glatt upplysa den som frågade och Ora märkte under färden att han körde så försiktigt, rattade förbi gropar och gupp i mjuka svängar för att inte störa Ofer som sov i hennes famn. När pojkarna gick i skolan inne i stan under åren som följde fick Sami sköta samåkningen som hon ordnade för fem barn från Tzur Hadassa och Ein Kerem. Och när Ilan var utomlands ställde Sami upp som chaufför och under några år ingick han i familjens dagliga rutiner. När Adam blev äldre men ännu inte hade tagit körkort brukade Sami skjutsa hem honom från utekvällar i stan på fredagarna, sedan hängde Ofer på och pojkarna brukade ringa från någon pub och Sami kom åkande från Abu Gosh, när som helst på dygnet, han förnekade att han sovit, till och med klockan tre på morgonen, och han väntade på Adam och Ofer och deras kompisar utanför puben tills de äntligen kom ihåg att gå ut, och han lyssnade antagligen på deras samtal, deras historier om tjänstgöringen vem vet vad han fick höra alla de där gångerna? tänker hon plötsligt förskräckt, och vad de sade när de skojade och drog alkoholdrivna skämt om vad de upplevt vid kontrollstationerna och så körde han hem pojkarna till olika bostadsområden. Nu skulle han skjutsa Ofer till en operation i Jenin eller Schem, tänkte hon, och den lilla detaljen hade hon glömt nämna när hon ringde honom, men Sami var snabb. Hennes mod sjönk när hon såg hans ansikte mörkna i en dödlig förening av vrede och förkrosselse. Han tog in allt i ett enda ögonkast: han såg Ofer komma nerför trappan med uniformen och automatkarbinen, och insåg att 72

Ora begärde att han skulle lämna sitt blygsamma bidrag till den israeliska krigsinsatsen. En askgrå ström hade sakta brett ut sig över hans mörkhyade ansikte, sotet från en inre eld som hastigt flög upp och falnade. Han stod orörlig och såg ut som om någon hade örfilat honom, som om hon själv hade gått fram till honom med ett brett leende, varmt och glädjestrålande, och klippt till honom så hårt hon förmådde. För ett ögonblick var de fångna alla tre, dömda i blixtbelysning: Ofer uppe i trappan med den hängande karbinen och ett extra magasin fastklämt med gummiband. Hon med den fåniga lila mockahandväskan som var alldeles för prålig, rentav grotesk på en sådan här resa. Och Sami som inte rörde sig ur fläcken men ändå blev mindre och mindre när luften sakta gick ur honom. Och då insåg hon hur gammal han hade blivit. Första gången hon träffade honom hade han sett nästan pojkaktig ut. Tjugoett år hade runnit undan, han var tre fyra år yngre än hon men såg äldre ut. Folk åldras snabbt här de också, tänkte hon av någon underlig anledning. De med. Hon gjorde ont värre genom att ta plats i baksätet, inte på passagerarsidan där han höll upp dörren åt henne hon satt ju alltid bredvid Sami, något annat var otänkbart och Ofer kom ner och satte sig bredvid henne där bak, och Sami stod utanför taxin med armarna utmed sidorna och huvudet lätt på sned. Han stod vid den öppna dörren likt en man som försökte minnas något eller muttrade en bortglömd mening för sig själv som dykt upp i tankarna från en avlägsen ort, en bön kanske eller ett gammalt talesätt, eller ett avsked till något som aldrig kan återvinnas. Eller kanske precis så som en man som vill vara för sig själv en stund och andas in den härliga vårluften, sprängfylld av ginstens och akacians solgula blommor. Och först efter den korta pausen steg han in och satte sig i taxin, rak och stel, och inväntade vidare anvisningar. 73

»Det blir en långkörning i dag, Sami, nämnde jag det i telefon?«sade Ora. Sami varken skakade på huvudet eller nickade, såg inte heller på henne i backspegeln. Han bara sänkte den kraftiga, tålmodiga nacken en aning.»vi måste skjutsa Ofer till den där offensiven, du har väl hört det på radion, till mötesplatsen, uppe vid Gilboa. Kör nu så förklarar vi på vägen.«hon talade snabbt och tonlöst.»offensiven«, hade hon sagt, som om hon talade om en charmoffensiv, och faktum var att hon sånär hade sagt»den idiotiska offensiven«eller rentav»regeringens offensiv«. Men hon hade behärskat sig med stort besvär, kanske för att hon begrep att hon skulle väcka Ofers rättmätiga ilska: Hur kunde hon bilda subversiva allianser en dag som den här? För övrigt kanske det var sant, som Ofer försökte övertyga henne om vid lunchen på restaurangen, att de måste slå ner på dem en gång för alla, även om det uppenbarligen inte skulle sätta dem ur spel för gott eller avhålla dem från att vilja skada oss tvärtom, hade han understrukit, men det kanske åtminstone gjorde oss lite mer avskräckande. Nu bet hon sig i tungan, drog upp vänster knä mot kroppen och höll om det, plågad av sin ohövlighet mot Sami. För att stilla tumultet inom sig försökte hon kallprata med Ofer, eller med Sami, möttes gång på gång av deras tystnad men beslutade att inte ge upp, och till sin stora förvåning kom hon att berätta en gammal historia för Sami om sin pappa som blivit nästan helt blind vid fyrtioåtta års ålder»tänk dig!«efter att först ha förlorat synen på höger öga på grund av grön starr,»och det får väl jag med en vacker dag«, sade hon, och så småningom fick han grå starr i vänster öga, varefter synfältet blev stort som ett knappnålshuvud,»och om genetiken gör sitt jobb blir det väl ungefär likadant för mig«. Hon skrattade överdrivet och meddelade glatt luften i taxin att hennes pappa i flera år varit rädd för att genomgå en starroperation i det öga som hade ledsyn. Sami teg och Ofer såg ut genom rutan och blåste upp kinderna och skakade på huvudet, som om han vägrade tro att hon kunde sänka sig så lågt för att ställa sig 74

in hos Sami, att hon var villig att erbjuda en sådan intim historia som offergärd för att sona sitt klavertramp. Hon insåg allt det där men kunde ändå inte hejda sig. Historien fick en egen kraft, för trots allt var det Ofer, han ensam, som med tålamod och envishet och ändlöst lirkande lyckades övertyga hennes far om att genomgå ingreppet, och tack vare Ofer hade han fått några fina år till före sin död. Medan hon talade insåg hon att Ofer var den som höll hennes barndoms anekdoter och hågkomster i minnet, historier om skolan och vännerna, föräldrarna och grannarna i hennes barndomskvarter i Haifa. Ofer hade levt sig in i de små episoderna med en förtjusning man inte väntade sig hos en pojke i hans ålder, han visste alltid när det var läge att ta upp dem, och i hemlighet kände hon att han bevarade hennes barndom och ungdom åt henne, att det måste vara därför hon anförtrott dem åt honom under åren som gått. Nästan utan att märka det hade hon så sakteliga slutat hoppas på Ilan och Adam som lyssnare. Hon suckade och kände genast att sucken var annorlunda, av en ny typ, utskuren med iskall egg ur ett annat ställe i henne. Hon blev rädd och för ett kort ögonblick var hon barn igen och slogs med Ada som prompt ville släppa hennes hand och hoppa från klippan; där hade hon inte varit med henne på åratal varför kom Ada plötsligt tillbaka för att hålla henne i handen och sedan bara släppa taget? Hon pratade på i Samis och Ofers tystnad och blev ännu mer beklämd av att de båda männen trots allt som nu stod mellan dem ändå bildat enad front mot henne. Där fanns en allians, insåg Ora till sist, en allians på hennes bekostnad, och den visade sig vara djupare och effektivare än något som skilde dem åt. En snytning avbröt henne så våldsamt att hon tystnade. Ofer var förkyld. Eller så var det allergi. De senaste vårarna hade hans allergier varat nästan hela maj ut. Han snöt sig i en pappersnäsduk han drog upp ur den lilla utsirade asken av olivträ som Sami hade monterat åt passagerarna i baksätet. Han drog upp näsduk efter näsduk, snöt sig ljudligt och knölade ner de använda i en 75

överfull askkopp. Hans Glilonkarbin stod mellan dem. Pipan hade varit riktad mot hennes bröstkorg en god stund och nu stod hon inte ut med det längre och tecknade åt honom att flytta den. Men när han lyfte vapnet och satte det mellan sina ben med en vass, irriterad åtbörd, skrapade kornet emot takväven och rev upp en tråd. Ofer sade genast:»förlåt mig, Sami, jag gjorde en reva.«sami kastade en snabb blick på den upprivna tråden och sade hest:»det är lugnt.«och Ora sade:»nej, nej, vi betalar lagningen, inte tal om annat.«sami tog ett djupt andetag och sade:»glöm det, det är inte hela världen.«ora viskade till Ofer att åtminstone fälla in kolven. Ofer väste halvt viskande att det inte var reglementsenligt, han fällde bara in den i stridsvagnen, och Ora böjde sig fram och frågade Sami om han hade en sax att klippa av tråden med men det hade han inte, och hon höll i tråden som dansade och snurrade framför ögonen på henne och för ett ögonblick liknade en utspilld tarm, och hon sade att den kanske gick att fästa,»har du nål och tråd kan jag sy fast den direkt«. Sami sade att hans fru skulle göra det och tillade tonlöst och med tydlig adress till dem båda två:»se upp med bössan bara så den inte river upp klädseln. Jag har precis satt in ny för en vecka sen.«ora sade med ett stukat leende:»okej, Sami, ingen mer åverkan.«och hon såg honom sänka ögonlocken över en blick hon inte kände igen. Under en rutinkörning förra veckan hade Ora konfronterats med den nya klädseln: leopardmönstrad syntetpäls. Sami hade noga iakttagit hennes min och sedan anmärkt:»sånt här uppskattar inte du, Ora. Det är väl inte vad du menar med vackert?«hon svarade att som regel var hon inte förtjust i pälsklädsel, inte ens fuskpäls, och han skrattade.»nej, det är nog arabisk smak för din del, är det inte så?«ora stelnade till inför den ovanliga bitterheten i hans röst och sade att såvitt hon kunde minnas hade inte heller han valt den sortens klädsel förut. Han genmälde att han faktiskt tyckte det var snyggt och att smaken var som den var. Ora svarade inte. Hon antog att han haft en 76

kämpig dag, kanske hade en passagerare varit otrevlig mot honom, kanske hade de gett honom skit vid en kontrollplats igen. Båda två tog sig på något sätt ur den dystra stämning som för en stund drev genom taxin, men obehaget gnagde i henne hela dagen och först på kvällen, när hon såg på tv, gick det upp för henne att hans nya smak i fråga om bilklädsel kanske hade något att göra med den grupp bosättare som hade planerat att spränga en bilbomb utanför en skola i östra Jerusalem. De hade blivit gripna några dagar tidigare och en av dem beskrev i tv hur de utrustat bilen, inuti och utanpå, för att motsvara»den arabiska smaken«. Nu tätnade tystnaden i bilen ännu mer och Ora kände sig än en gång föranledd att fylla den med prat. Hon talade om sin pappa och saknaden efter honom, om sin mamma som inte längre kunde skilja på höger och vänster, och om Ilan och Adam som var borta och roade sig i Sydamerika. Sami rörde inte en min men hans ögon pilade runt och synade konvojen som han krypkört i under en dryg timme. En gång, under en av deras första turer tillsammans, hade han berättat att han sedan barnsben hade för vana att räkna varje lastbil han såg på vägarna i Israel, civil eller militär. När hon gav honom en frågande blick förklarade han att de brukade komma i lastbilar för att flytta honom och hans släktingar och alla 1948 års araber över gränsen.»det är väl vad era transferister lovar?«hade han frågat med ett skratt.»och löften är till för att hållas. Och lita på mig, våra idioter ställer upp som lastbilschaufförer om de får en hacka för besväret.«ofer torkar sig hela tiden om näsan och snyter sig med trumpetande ljud som hon aldrig hört förut, de skorrar främmande mot hans naturliga mjukhet. Han knycklar ihop näsdukarna och klämmer ner dem i askkoppen och tar genast fram nya, de använda pappersnäsdukarna trillar ner på golvet, han plockar inte upp dem, och hon slutar böja sig ner stup i ett och stoppa 77

dem i handväskan. En Stormjeep passerar dem under ihärdigt tutande och svänger tvärt in framför dem. Bakom dem hänger en Hummer nästan över dem och Sami stryker handen över den stora kala fläcken på hjässan mest hela tiden. Han pressar sin breda rygg mot den ortopediska sittdynan och rycker till varje gång Ofers långa ben stöter emot ryggstödet. Hans aningen brända manliga doft, alltid blandad med ett dyrt rakvatten hon gillar, har under de senaste minuterna förbytts i en sötaktig svettlukt som förvärras, den tränger igenom och fyller hela kupén, slår ut luftkonditioneringen, och Ora får kväljningar men vågar inte öppna fönstret, i stället lutar hon sig tillbaka och andas genom munnen. Stora svettpärlor bildas på Samis kala huvud och rinner nerför ansiktet över de plufsiga kinderna. Hon vill erbjuda honom en näsduk men hon är rädd och tänker på hur han hastigt doppar fingrarna i rosenvattnet de ställer fram på bordet efter måltiderna på hans favoritrestaurang i Majd el-kurum. Hans ögon pilar mellan jeepen framför honom och den som fyller upp backspegeln. Han lyfter handen och drar ut skjortkragen från halsen med två fingrar. Han är den enda araben i hela konvojen, tänker hon, och även hon börjar känna svetten krypa över skinnet: han är helt enkelt rädd, han dör av skräck, hur kunde jag göra så här mot honom? En stor droppe hänger vid hans hakspets och vägrar falla. En stinn, tårformad droppe. Att den inte faller. Varför torkar han inte bort den? Låter han den hänga där med flit? Oras ansikte är rött och hett och hon andas tungt, Ofer öppnar ett fönster och muttrar:»det är varmt.«sami säger:»ac:n är dålig.«hon lutar sig bakåt och lyfter av glasögonen. Vågor av gula blommor vaggar framför henne. Åkersenap är det nog, som hennes defekta ögon smular sönder och krossar till klart lysande fläckar. Hon blundar och känner genast konvojens puls bryta fram och stiga liksom ur hennes kropp i ett spänt hotfullt morrande. Hon öppnar ögonen: det mörka bankandet slutar genast 78

och ljusvågorna återkommer. Hon sluter ögonen igen och morrandet tilltar, med tunga trumslag inuti, ett envist, avtrubbat avgrundsljud, ett tonkluster av motorer och kolvar, och under det hjärtslagen, de bultande ådrorna, en sakta fräsande fruktan. Hon vänder sig om och ser på ormen av fordon och scenen är nästan uppsluppen, karnevalsartad, en stor färggrann parad full av liv: föräldrar och bröder och flickvänner, till och med far- och morföräldrar, ledsagar sina nära och kära till offensiven, säsongens stora händelse. I varje bil sitter en ung pojke, primörerna, en vårfestival som slutar med människooffer. Och du då? frågar hon sig skarpt. Se på dig, så lugnt och prydligt du ledsagar din son hit, din snudd på ende son, din innerligt älskade pojke, med Ismael som privatchaufför. När de kommer till mötesplatsen kör Sami in på första lediga p-plats, drar åt handbromsen, lägger armarna i kors över bröstet och meddelar att han ska vänta där på Ora. Och han ber henne att skynda på, vilket han aldrig gjort förut. Ofer stiger ur taxin och Sami sitter orörlig. Han väser något men hon kan inte avgöra vad. Hon hoppas att han sade hej till Ofer, men vem vet vad han muttrade. Hon marscherar efter Ofer och blinkar mot de bländande reflexerna: gevärspipor, solglasögon, backspeglar. Hon vet inte vart han för henne och är rädd att han ska uppslukas bland de hundratals unga männen så att hon aldrig mer får se honom. Vilket betyder skyndar hon sig att lägga till i det dystra protokoll hon har fört hela dagen att hon inte får se honom igen förrän han kommer hem. Solen gassar och horden blir en gröt av fladdrande färgfläckar. Hon fokuserar på Ofers långa kakiklädda rygg. Hans gång är rakryggad och aningen arrogant. Hon ser hur han rätar på axlarna och gör sig bred. När han var tolv år brukade han förställa rösten när han svarade i telefon, minns hon, och få fram ett ansträngt»hallå«som skulle låta djupt, och i nästa stund glömde han sig och återgick till sitt pipiga tonläge. Luften omkring henne surrar av rop 79

och visslingar och megafonröster och skratt.»svara, älskling, det är jag, Svara, älskling, det är jag«mässar en ringsignal från en mobil i närheten som tycks följa henne vart hon går. Mitt i vimlet uppfångar Ora snabbt ett spädbarns avlägsna joller någonstans på det stora mötesområdet och mammans milda röst som svarar. Hon stannar till och letar men kan inte hitta dem, och hon tänker sig att mamman byter blöja på barnet, kanske ovanpå en motorhuv, böjer sig fram och kittlar honom på magen, och hon blir stående lätt framåtlutad med mockaväskan tryckt mot kroppen och suger i sig av de båda framsipprande ljuden tills de försvinner. Alltsammans är ett stort oåterkalleligt misstag. När avskedets stund närmar sig tycks det henne som om familjerna och soldaterna fylls av en tom glädjeyra, som om allesammans har inandats en drog avsedd att döva deras fattningsförmåga. Sorlet i luften låter som en skolutflykt eller en stor släktsammankomst. Män i hennes ålder som frikallats från tjänst i reserven möter sina vapenbröder, de unga soldaternas fäder, och utväxlar skratt och ryggdunkningar.»vi har gjort vårt«, är två bastanta herrar eniga om,»nu är det deras tur.«tv-team flockas runt familjer som tar avsked av sina kära. Ora är törstig, torr i halsen. Halvspringande följer hon efter Ofer. Varje gång hennes blick faller på en soldats ansikte viker hon ofrivilligt undan i rädsla för att hon ska minnas honom: Ofer har en gång berättat att när de blev fotograferade innan de gav sig av på en militär operation var killarna noga med att hålla ett visst avstånd till varandras huvuden, för att ge utrymme åt den röda ring som senare skulle markera dem i tidningen. Tjutande högtalare dirigerar soldaterna till bataljonernas uppställningsplatser sammandragning kallas det, och hon tänker med sin mammas röst: barbarer, språkförstörare och plötsligt tvärstannar Ofer och hon går nästan på honom. Han vänder sig mot henne och hon känner att nu går proppen ur.»vad är det med dig?«viskar han rakt i ansiktet på henne.»tänk om de hittar en arab här och tror 80