TVÅ MÄN I ETT TÄLT TVÅ av ANDERS LARSSON 10 februari 2004
Vingle och Erbarmar kommer över kullen. Framme! Äntligen. Tio år senare. Är det så länge? Tio år. Fantastiskt. Tio år av arbete och kärlek. Tio fantastiska år. Mina tio bästa. Tio år av rastlöshet och rasande karriär. Vilken vy, vilken utsikt, vilken scenic route!
Värme, saknad, innerlig närhet. Tacksamhet. Naturen breder ut sitt brunstiga sköte och daggen guppar i grodblad och pistiller. Morgon i världen. Tio år som människa - och medresenär. Tack livet! Vilket panorama. Där ligger det och där ligger det, där ligger det och där ligger det, allt ligger ordnat och där det ska. Vad är det där? Låg det inte en skog där förr? Jo. Vart tog den skogen vägen? Borta kanske. Nerhuggen. Bränsle, bräder, nybrytarmark. Skövling, utplåning. Människosläktet breder ut sig. Vår vy? Har de huggit ner vår scenic view? Ser inte bättre ut. Men det finns ju så mycket annat att titta på. Titta en örn!
Här kommer man tillbaka tio år senare och så har någon tagit bort träden, favoritträden, den bästa biten, själva incitamentet, blickfånget, tårtans marsipantulpan. Vad ska vi nu titta på? Allt annat lever. Vilka perspektiv. En man och hans tält. Soluppgång, dis, pockande fågelsång. Han stiger upp, viker undan förhänget, och där ligger den, den grönaste av skogar och medan han låter sitt stilla morgonvatten åt tacksamt krälande kryptogamer i marknivå, söker sig hans arla blick bort mot gryningslivet på andra sidan dälden i den lilla dungen, som nu ligger där - skövlad, förnedrad, amputerad. Var är vi? I Barbarien? Alldeles stilla, som en koncentrerad tanke, vaksam, redo. En havsörn. Se, den dyker. Titta! Är det örn vi talar? Se, en kanin! Se där. En skutt. Ett sista hopp.
En stackars harpalt. Vilken instinkt. Vilken känsla. Han tar den. V INGLE Det här är livet. Han kommer aldrig att klara sig. Det är ödet. Han knep den. Fast! Yes! Så lätt som ingenting. Som ett paket ur frysen. Vilken rivstart, vilket ös! Man kommer tillbaka ett decennium senare och allt är redan igång. Naturen har redan börjat. Jakten på villebråd rasar sedan länge. Vi lägger ifrån oss våra gevär, lutar oss tillbaka och andas in djupt, djupandas. Naturen i sin prydno. Livet rasslar i ådror och kransartärer. Välkommen hem!
Den måste leva sitt liv. Den är sån. Det är sånna vi är. Snabba, obevekliga. Vilsna, jagade. Vilken styrka, vilka linjer. Vilket lyft. You r my man, bird! En stek åt ungarna hemma i boet. Barnen måste ha mat. De är hungriga. För tio år sedan - vad var jag då? En ljudande lokalradioredaktör, en skrällande småpratare i hembygdslära, en regional krumelur i bortersta ladugårdslängan och se på mig idag - fru, barn, hus, bil, båt, kanalchef, programledare i teve. Hur lyckad får man vara, det är frågan. Kan man nå högre, bli bättre? Är jag en örn? Ja! Är jag en kungsörn? Ja, det är det jag är! En kung på vingar av ren hermelin. Flyg Vingle, flyg! Havsörn, syns på färgen och bredden på vingspannen. Harens baneman. Det är spännvidden mellan vingspets och innersta psyke som gäller, nervtrådarna som håller ihop skiten. Blicken, instinkten, ansatsen, insatsen, angreppet, själva greppet - hur man griper sig an sin sak. Gud vad jag är trött. Jag lägger mig ner. Sitt kvar. Ta det lugnt, det är lugnt, det är inget farligt, det är sånt som händer. Jag är van. Fan vad mörkt det blev. Kan du tända. Tänd ljuset. Släpp ut mig! (kollapsar)
Vingle! Hör du mig? Vad hände? Hur är det? Kan du höra mig? Vingle. Det är jag, Erbarmar. Kommer du inte ihåg? Din kamrat. Vi är barndomsvänner. Det är en kamrat. Hallå! (reser sig, ropar) Hjälp! Finns här nån läkare. Nån vildmarksläkare. Det är en man här som har kollapsat. Kan någon komma och hjälpa mig. Vingle, jag lånar din mobil, är det okay? Ska vi se kan du ge ett litet tecken hur man... Det är en så ny modell. Knapparna sitter så tätt. Så nära, så nära och så långt borta. (lägger ifrån sig mobiltelefonen, ser till att Vingle hamnar i viloläge på sidan, börjar sätta upp tältet) (vaknar, ser sig om) Var är jag? Här. Det är jag. Vad gör jag här? Vi är ute och tältar. Du dröp. Jag mår inte bra. Det är bäst jag åker hem. (upptäcker naturen) Vilken sluttning! Vill du ha en öl? Nej tack. Medicineringen. Kan slå slint. Hjälp mig upp.
Res dig inte. Du är för svag. Det är ingenting. Det är sånt som händer, nån gång då och då, när jag blir upprörd. Vad pratade vi om? Hur fint allt är. Jaha. Här är väl för vackert då. Typiskt. Här är hemskt fint ja. Jag började så smått. Jag sa inget va? Vadå? Nåt konstigt. Nä. Bra. Jaha, där är tältet. Inte ett ord. Du löddrade, men det var inte så farligt.
Ger du mig väskan. Händer det ofta? Det händer att man säger saker. Som ingen har med att göra. Hemligheter? Så det var inga gubbar här då? Nä. Inte vad jag har sett. Bra. Det brukar dyka upp en liten delegation ibland och ställa frågor. Jaha.