Den röda spjutfanan Solen gassade från en molnfri himmel denna soliga dag den 27 juli 1361, tredje dagen efter Sankt Jacobi. Precis som den gjort den ena dagen efter den andra denna heta sommar. Knarre och Silas stod uppe i ett torn söder om Österport. De väntade, som alla andra. Väntade på rådets beslut. Det som var sagt dagen innan var att alla skulle dela in sig i två grupper. En som skulle gå i strid, en som skulle bli kvar på murarna. Lotten hade ofta avgjort vem som skulle iväg, för många ville strida. Ja så var det sagt dagen före. Så hade alla trott det skulle bli, ända tills sent på kvällen då budet kom om nederlaget vid Ajmunds bro. Nu var alla slagna av förfäran. Några ville rusa ut och slåss. Andra var tacksamma att de aldrig hunnit iväg ner mot Ajmunds. Det skramlade nedanför. Ännu en piltunna rullades fram. De flesta tunnorna var redan på plats där uppe på murarna. Portarna var spärrade och låsta, järngrindarna nedsänkta. Tjärvedseldarna förberedda i tornens eldstäder. Kittlarna med hetvatten, lut och tjära stod beredda att hällas över de som försökte spränga portarna. Ner mot Västerhejde skog syntes ett dammoln. Den danska hären hade anlänt. Förtruppen fanns i dungarna ute på Söderslätt. Eller låg, för många hade slagit sig ner i gräset framför dungarna. Tält höll på att sättas upp för befälets räkning. Ner mot Söderport kunde de se den gutniska bondehären uppställd. De två nordliga settingarna stod på linje ut efter en bäckfåra mellan Söderport och Solberga kloster, även om det inte var det mycket till bäckfåra. Bara några få från de två mittersta settingarna fanns i deras led. De flesta låg döda eller sårade någonstans nere vid Ajmunds. Inga från de två södra settingarna fanns där. De högg nog dansken i hälarna så gott det gick. Efter att budet kommit om genombrytningen i söder hade en febril verksamhet satts igång. Yxorna hade arbetat i Solbergaskogen för att fälla bråte som skulle användas för att hindra en genombrytning, och för att hugga stockvirke till bäckdikets försvar. Spetsade pålar höggs och stacks ner där det gick i den hårda jorden. När den danska hären anlände blev det tyst i de gutniska leden. Yxhuggen som hörts hela natten upphörde. Order gick ut om att äta och vila. Gutarna satte sig ner vid den lilla bäckfårar, i skydd av ris och bråte. Några vilade med ryggen mot stadsmuren. Vagnar med mat och dryck skickades ut genom Österport. Trots att det var två fientliga härar som stod där ute såg det hela märkligt fridfullt ut. Inte mycket hände. Det enda de visste var att ett dansk skepp seglat in i hamnen, förhandlingar pågick. Så kom det då äntligen ett bud från rådssalen. Bud som sa att staden hade fred med Valdemar och bara fick strida om murarna angreps. Men att de som så ville fick ansluta sig till hären utanför. Österport skulle öppnas när klockorna slog till sext, middagsbönen. Fyrahundra frivilliga fick gå, inte fler. Sedan skulle portarna inte öppnas igen förrän fred rådde. De frivilliga möttes av jubel av gutehären när de tågade ut. Fast fyrahundra, det var de nog inte Klockorna slog ett slag. Slog två, tre Inte mycket hände. Deras order var enkel. Bara befälet fick finnas uppe på murarna. Resten av folket måste vänta utom synhåll. Inga skyttar fick vara uppe på murarna. Just så här brukar krig vara, muttrade den stridsvane Silas. En enda lång väntan. Knarre brydde sig inte om att svara. Han hade tagit med sig Silas upp på muren för att han inte kände en enda Visbybo som var mer stridsvan än Silas, och för att det var tryggt att ha Silas träffsäkra båge i närheten om det blev strid. Knarre 1
kände på sin ömma haka. Han var nästan återställd efter den misshandel som Lydbert Boltes män utsatt honom för, även om ansiktet ännu var fullt av sårskorpor och blåmärken. Fast ömheten, den satt kvar i kroppen. Silas såg bort mot Söderslätt. I vilket av tälten fanns kung Valdemar och hans son Kristofer? Det stora randiga kanske? Finns några av mina gamla jylländska stridskamrater där borta i skogsbrynet? Inte troligt. Valdemar har nog mest bara själlänningar och legoknektar med sig som vanligt. Jydarna kämpar nog mot myggen i Smålandsskogarna. Försöker kanske erövra gränsborgen Piksborg där vid sjön Bolmen. Silas vandrade oroligt omkring uppe på muren, så djupt försjunken i sina egna tankar att han inte märkte att Knarre stod och studerade honom. En sådan röra det blir när furstar ständigt byter sida, tänkte Silas. Det gjorde gamla vänner till fiender, men inte lika självklart fiendens fiende till din vän. Hans gamla fiende greve Henrik borta i Kalmar, han skulle aldrig bli en vän. Att greven satt på Kalmar borg och hindrade Valdemar från att ta den, det var dessutom orsaken till att Valdemar kommit till Gotland. Ja det trodde i varje fall Silas. Valdemar kunde inte ta Kalmar, då fick det bli Gotland istället. Knarre ångrade att han frågat Silas om vad han trodde hänt där borta vid Ajmunds bro. Försvararna hade fått se sina pilar landa en bra bit framför fiendens fötter, hade Silas sagt, för gutarna hade mest bara klena bågar, gjorda för att duga både till strid och småviltsjakt. Danskens legoknektar hade kraftfullare bågar, den nya sortens kraftiga armborst, så de hade kunnat stå på andra sidan bron och fyra av den ena dödliga salvan efter den andra mot gutarna. Utan större risk att skadas av de få pilar som nådde fram till deras linjer, skyddade som de var av både skjutskärmar och bättre rustningar. Det Silas berättade visste han mycket om, för Silas hade själv varit befallningsman över en dansk skyttegrupp. Hade själv deltagit nere i Brandenburg, då när kung Valdemar låtit sin här stå på precis lagom avstånd från sina fiender, för att så avfyra det ena dödliga pilregnet efter det andra. Gutarna måste ha slaktas fullständigt vid Ajmunds bro, efter att de blivit kringrända. Försvararna de visste att ingen nåd var att vänta så de hade nog försökt fly. När linjen bröts blev de förföljda av ryttare, så de måste ha försökt fly ut i våtmarkerna. Alla som hanns upp blev slaktade. Ingen skonades, om de inte förde vapenmärke och kunde förväntas inbringa en betydande lösensumma. Men gutar förde aldrig vapenmärke, så ingen hade skonats. För krigets lag sa att det gällde att sprida så mycket fruktan som möjligt, så att nästa stad eller borg inte skulle våga annat än att öppna sina portar utan strid. Alla visste att bara den skonades som inte tog upp striden. Så löd krigets hårda lag. Så var det bara. Så hade Silas beskrivit det, för så hade Valdemar stridit nere i Tyskland den gången. Valdemar vet hur han får städer på knä, hade Silas sagt. Som när vi belägrade Berlin och jag fick ärret på kinden. Silas tittade undrande på Knarre som hade börjat gå oroligt fram och tillbaks, ivrigt spanande mot knektarna där utanför muren. Till slut kunde han inte låta bli att fråga. Vad är det? Långskjutande armborst och välrustade knektar mot dåliga bågar och gammal rustning. Var det inte så du sa? Det är precis det vi har här utanför muren. Silas tittade ut. Jo, kan så vara. Men dansken är tröttkörd efter att ha kämpat sig fram i fem mil, och gutarna är fler och det förhandlas som bäst. Eller hur? Men ser du inte vad som händer där borta? Knarre pekade. Silas såg bara det vanliga. Några gutar och danskar hade närmat sig varandra och kastade skällsord, så som väntande härar brukade göra. 2
Inget märkligt med det. Skick och bruk var dessutom att inte skjuta på varandra under tiden glåporden haglade. Hur många glåpord tror du det behövs innan en pil flyger iväg? Och kan du se några befallningsmän bland de som munhuggs? Har du sett någon som kallar tillbaks de som går lite väl nära? Och en sak till. Ser du parlamentärsflagg någonstans? Ser du den smala vita kluvna spjutfanan? Det är brukligt att den visas på båda sidor under förhandlingar! Nu hade också Silas hunnit bli oroad. Knarre tystnade och övervägde snabbt möjligheterna, men innan han tänkt färdigt brakade det loss där nere. Han mer anade än hörde en dansk order om reträtt. De danskar och tyskeknektar som fanns längst fram sprang snabbt bakåt, samtidigt som en stor grupp skyttar dök upp bakom några fähus. Skyttegruppen bar den röda kluvna spjutfanan, tecknet på att ingen nåd skulle ges. När dansken hunnit backa undan spände skyttarna sina bågar. De gutar som stått längst framme och häcklat, de föll som vete inför en lie när regnet av skäktor och pilar kom farande. Nästan ingen stod upp efter första pilregnet. Nu blåste gutarnas kopparhorn ut sitt dova råmande. Gutarna samlades bakom stockar och bråten. De gutniska ryttarna satte upp. Knarre gav order till sin andreman att ta över befälet. Samtidigt blåstes hornsignalerna från torn till torn, den växelvisa signalen för håll formeringen och för reträtt. Den överenskomna signalen för ordern att hålla folket borta från murarna. Knarre vände sig till Silas. Vill du vara med om att rädda några gutar? Silas nickade. Knarre vände sig till sitt folk nedanför muren. Ni hör vad som händer. Ni vet era order. Inga skyttar uppe på murarna och portarna måste hållas stängda. Det är rådets order. Det måste vi rätta oss efter. Men jag behöver frivilliga som vill göra skillnad. Fast bara folk som kan springa fort, är duktiga skyttar och har långskjutande bågar. Sju man klev fram. Knarre bad dem att springa med honom bort mot Österport. En kom efter och blev skickad tillbaks. Resten sprang vidare. När de kom fram till Österport hamnade de rakt in i en stor grupp män som växlade hårda ord. Ja inte bara ord, flera stod med dragna vapen och spända bågar och krävde att porten öppnades. Den de vände sin vrede mot var stadsvaktens befallningsman Lydbert Bolte. Knarre struntade i uppståndelsen och försökte bana sig väg genom folksamlingen, men så ändrade han sig. Han hoppade upp bredvid Lydbert. Det blev genast tyst när han blev igenkänd. Knarre tog ordet. Jag bryr mig inte om ifall ni slår ihjäl Lydbert här. Många av er vet att vi inte alltid är så goda vänner, men Lydbert gör bara det som blivit honom ålagt. Han såg sig runt. Ingen sa något. Efter en stund fortsatte Knarre. Det är med sorg i hjärtat som jag säger er detsamma som Lydbert här. Vi skall inte upp på murarna och slåss idag. Dansken kommer knappast hur som helst vilja gå nära våra murar av respekt för våra bågar. Men jag behöver några frivilliga. Några som är beredda att göra lite skillnad, utan att dra in Visby stad i striden. Men bara män som kan springa fort, och som både kan skjuta rätt och har långskjutande bågar. Efter att ha valt ut ett tiotal män bland de frivilliga sprang de vidare, men först efter att Knarre förvånat tittat på två av de frivilliga. Den ene var eldskyttarnas befallningsman Simon Röde, som lämnade ifrån sig sin stångbössa och ryckt till sig båge och koger från en av sina män. Den andre kände han igen som en av de som misshandlat honom grovt på uppdrag av Lydbert. Hans ansikte var lika fullt av sårskorpor och blåmärken som Knarres eget, så några av Knarres vänner hade tydligt fått fatt på honom och hämnats. Simon valde han ut, efter att denne först fått detta godkänt genom en nick från Lydbert. Men den andre gick han förbi, för att sedan ändra sig. Han gick tillbaks. 3
Du har visst trillat ner för torntrappan ser jag? Mannen sken upp i ett leende, så brett som nu sårskorporna tillät. Knarre vinkade in honom i ledet. När de kom fram till den lilla port som kallades Koporten, stannade de upp och Knarre förklarade sin plan. Koporten är som ni vet den enda lilla porten här i öster, använd för att driva ut kor och får på bete. Just här byggdes muren tvärs igenom ett stenhus när den restes för många år sedan. En bit av huset finns kvar på utsidan som ni vet. Det har vi nytta av idag, för det gör att Koporten är skyddad för insyn söderifrån. Här kan vi ta oss ut, och kanske också in, utan att synas för dansken. Vi går inte ut för att slåss, utan vi skall försöka skydda reträtten för så många gutar och borgare som möjligt där ute och försöka få med dem i skydd innanför muren. Ni får bara försöka komma in genom porten här igen om ni är utom synhåll från dansken. De kommer akta sig för att komma inom skotthåll från murarna. Låt oss försöka utnyttja det. Portvakten kommer få order att inte släppa in någon om dansken är inom synhåll från porthålet. Försök ta er mot norra strandporten istället. De kanske öppnar, men bäst är det nog att söka sig mot skogarna i norr. Frågor? Ingen sa något. En sak till. Det vi gör sker utan order uppifrån. Vi kan alla få skit för det här, så är det någon som vill kliva av, gör det nu. Ingen sa något. Då är det bara en sak kvar. Jag leder en grupp, Silas en annan, Simon Röde den tredje. Men den av oss som har en stridserfarenhet som överstiger oss alla med råge, det är Silas, så honom lyder alla så länge vi kan hålla oss samlade. Även jag. Han är dessutom född dansk och kan kanske lura danskens knektar att släppa igenom oss om det skulle behövas. Ta över Silas. Knarre bet sig i läppen. Han hade varit nära att säga att Silas varit dansk befallningsman och därför visste vad han gjorde, men just det var det nog bästa att inte orda om. De närmaste timmarna såg Knarre på sin ålders höst som de värsta i sitt liv. Strider brukade sluta när det stod klart vem som var starkast. Men så hade det inte varit den dagen. Striden hade fortsatt tills inga gutar stod på benen. Artonhundra stupade låg kvar utanför murarna när kvällningen kom. Gutar, borgare och danskar tätt tillsammans. Mest gutar, men var femte eller sjätte död var liket efter en fallen dansk eller inhyrd tyskeknekt. Inte var det särskilt många de lyckades rädda till livet, då när de bröt sig ut genom Koporten. Fast tre gånger så många som de själva förlorade var det någon som räknade ut. Vid ett tillfälle befann sig Silas, Knarre och de andra mitt bland blodrusiga valloner med vilka de bara kunde prata bristfällig plattyska. Då tvingades de spela med och prata så mycket danska de bara klarade av. Två gånger tvingade Knarre sig själv för syns skull att sticka kniven i en redan död gute. Men just som han skulle till att sticka i en tredje, en ung pojke, upptäckte han att denne ännu var i livet. Han fick sticka i marken bredvid istället och försökte sedan täcka över pojken med ett lik i ett förtvivlat försök att rädda honom. Pojken hade överlevt fick han veta senare. För dansken hade plockat ut en yngling från varje socken bland de få som överlevt, pojken hade varit en av dem. Resten av de som hittats levande stack dansken ihjäl. Ynglingarna skickades hem för att berätta om fasorna då när avväpnade och sårade gutar högs ner. Helt enkelt för att sätta skräck i gutarna så danskens brandskattning skulle möta mindre motstånd. En enda gång blev det visst skjutet från Visby murar de där förfärliga timmarna, och det räddade nog Knarres liv, då när han försökte springa ifrån en grupp 4
blodrusiga tyska legoknektar där på den smala strandremsan mellan havet och stadsmuren. Men så fanns det inte heller några vittnen som kunde berätta varifrån de pilar kom som fällde tyskeknektarna. När han någon timme senare frågade vem det var som räddat hans liv fick han bara leende till svar. Långt senare frågade Tage Nielsen Ribes hövitsman Valdemar Sappi som varit där då den olycksaliga dagen, varför de gått till anfall på bondehären utanför murarna mitt under förhandlingarna. Han hade fått ett undanglidande svar. Vi parlamenterade inte med Alltinget utan med Visby stad. Vi förde den röda vimpeln redan nere vid Ajmunds och det visste varenda man som stod där utanför Visby den där dagen. Att den som gör motstånd inte skonas, det är krigets lag och vi gav dem trots allt en god stund på sig att tåga därifrån. Men senare samma dag, efter att det starka brända ölet kommit fram, berättade Valdemar vad som verkligen hänt. Det var legoknektarnas befallningsmän som krävt att få slå till, för att underlätta plundringen av landsbygden efteråt. Den brandskattning som skulle bli knektarnas lön. Kung Valdemar, han hade bara ryckt på axlarna och låtit det hela ske. 5