Bevarandeplan för Natura 2000-område. Hoburgs bank SE0340144



Relevanta dokument
Bevarandeplan för Natura område

Svenska Björn SE

Bevarandeplan för Natura 2000-område

Miljötillståndet i svenska hav redovisas vartannat år i rapporten HAVET.

Syrehalter i bottenvatten i den Åländska skärgården

Östersjön ett hotat innanhav

BIOLOGI - EKOLOGI VATTEN

Saltvattenavsatta leror i Sverige med potential för att bilda kvicklera

Bevarandeplan för Fladen

Miljösituationen i Malmö

Östersjön - ett evolutionärt experiment

Marint områdesskydd + GI. sant (bevarandevärden, ekosystemkomponenter)

Fiskbestånd i hav och sötvatten. Skrubbskädda. Skrubbskädda/Skrubba/Flundra. Östersjön. Resursöversikt 2013

Modul 3: Ekologi Deadline: fre 15.1

Växt- och djurliv i Östersjön ett hav i förändring

Oljeskador på övervintrande alfågel vid Hoburgs bank och södra Gotland under perioden 1996/97 till 2003/04

Bevarandeplan för Natura 2000-område (Gotska Sandön-)Salvorev SE Del 2

Miljökonsekvensbeskrivning av en fast vindmätningsstation på Södra Midsjöbanken

SYREHALTER I ÖSTERSJÖNS DJUPBASSÄNGER

Omblandat vid <15m och permanent skiktat vid större djup, övre och undre lagret. Mindre utsatt eller skyddat

Bevarandeplan Natura 2000

Formas, Box 1206, Stockholm (

Bevarandeplan för Lilla Middelgrund

Bedömning av effekter av farledstrafik på vegetation och områden för fisklek, Skanssundet till Fifång.

Miljösituationen i Västerhavet. Per Moksnes Havsmiljöinstitutet / Institutionen för Biologi och miljövetenskap Göteborgs Universitet

Det befruktade ägget fäster sig på botten

Östersjöpusslet. Det är inte så svårt att förstå hur fisket, klimatet. Sillgrisslornas bit i

Vad utmärker Södra Östersjöns distrikt? Irene Bohman

Naturvärdesbedömning av kustnära miljöer i Kalmar län. Förslag till marina biotopskydd och framtida förvaltning

Ledare: Gamla synder fortsätter att övergöda

Miljöförstöring. levnadsmiljöer försvinner.

Vattendag varför bryr vi oss om vatten Niklas Kemi Ida Schönfeldt

Gifter i havsmiljön Hur onödig användning kan minskas till gagn för hälsa och miljö.

Förvaltningsplan Natura 2000

Erika Axelsson Tel: Följande föreskrifter föreslås träda ikraft den 1 februari 2011.

Samtliga veckans ord v VECKANS ORD v 35 (+ omprov v 37)

Wave Energized WEBAPBaltic Aeration Pump SYREPUMPAR. Drivs av naturen imiterar naturen återställer naturen

Bevarandeplan för Natura 2000-område

Gunnarstenarna SE

Komplexa samband på bottnarna

Bevarandeplan Natura 2000

Göteborg Inventering av dvärgålgräs (Zostera noltii) inom Styrsö 2:314 m.fl.

Undersökning av lekbotten och sediment i Lännerstasundet, Nacka kommun

Bevarandeplan Natura 2000

Djuren på Kattegatts botten - utvecklingen i Laholmsbukten. Peter Göransson

Vegetationsrika sjöar

Sälens matvanor kartläggs

Exploatering och påverkan på ålgräsängar

havets barnkammare och skafferi

Översiktliga resultat från inventering av yngel och abborrom vid Blekingekusten

Säl och havsörn i miljöövervakningen. Charlotta Moraeus, Björn Helander, Olle Karlsson, Tero Härkönen, och Britt-Marie Bäcklin

Vem skall rädda Östersjön - forskare, politiker du eller jag?

Skånskt fiske - det mesta av det bästa. Men vad händer i Hanöbukten??

Även kallvattenarterna behöver övervakas längs kusterna

Bevarandeplan Natura 2000 Mörtsjöbäcken

Sjöfåglar och havsbaserade vindkraftverk

Marinbiologisk orientering distanskurs 10 p Göteborgs Universitet Kristian Dannells +DYV ULQJ±6DOPRWUXWWDWUXWWD

Ekosystem ekosystem lokala och globala

Faktablad om provfisket vid Kumlinge 2016

Havs- och vattenmyndighetens föreslagna ändringar i HVMFS 2012:18

Miljötillståndet i Bottniska viken. Siv Huseby Miljöanalytiker Umeå Marina Forskningscentrum

Jens Olsson Kustlaboratoriet, Öregrund Institutionen för Akvatiska Resurser SLU. Riksmöte för vattenorganisationer,

BILAGA 7 KARTERING AV MARINA LIVSMILJÖER

Skydd av hav, exempel Hanöbukten

Bakgrund och syfte. Fig. 1. Området för fältinventering med inventeringspunkter, F1- F6=bottenfauna, V1-V14=vegetation.

Marint områdesskydd Västra Götalands Län. HAV I BALANS samt LEVANDE KUST OCH SKÄRGÅRD

Havs- och vattenmyndighetens författningssamling

RAPPORT FÅGELFÖREKOMST I RELATION TILL VINDKRAFT VID RUUTHSBO

- Upprätthålla funktionsdugliga reproduktions- och uppväxtområden - Säkerställa livskraftiga bestånd i havet - Främja ett hållbart fiske på kusten

Vad gör Länsstyrelsen?

Vattenmiljöns tillstånd i projektområdet

Bevarandeplan. Rataskär SE

Gunnarstenarna SE

Forskning i Kvarken och världsarvsområdet Historia, nuläge och framtid

Samordnad uppföljning m.h.a visuella metoder

Vindkraftens påverkan på marint liv. Professor och projektledare Lena Kautsky Presentation i Halmstad 5 december 2012

Bevarandeplan för Natura 2000-området Rabnabäcken

Utveckling av metod för övervakning av högre växter på grunda vegetationsklädda mjukbottnar

ÖVERSIKT Regeringen EU-anmäls för havsmiljöbrott

Mångfalden av liv i Östersjön

Rekordstor utbredning av syrefria bottnar i Östersjön

Bedömning av konsekvenser i Natura 2000-område, Lärjeån, i samband med planarbete för ny bad- och isanläggning i Angered.

Bzzzz hur konstigt det än kan låta

Övervakningsprogram för havsmiljödirektivet. Lunchseminarium 29 januari 2015

Naturskyddsföreningens yttrande angående tillstånd att uppföra vindkraftverk inom Natura 2000-område Stora Middelgrund i Kattegatt

FINNS DET DÖDLIGA BAKTERIER FÖR ALLT LIV I HANÖBUKTEN?

Tillståndet i kustvattnet

Miljötillståndet i Hanöbukten

Vattendragens biologiska värden Miljöstörningar vid rensning

Ingen övergödning. Malin Hemmingsson

Faktablad om provfisket vid Kumlinge 2014

ett arbetsmaterial i tre nivåer

Sura sulfatjordar vad är det? En miljörisk i Norrlands kustland

Kustfiskets framtid gråsälen? Sven Gunnar Lunneryd, Program Sälar och Fiske

Tumlaren (Phocoena phocoena) är den enda arten bland valarna som regelbundet förekommer i svenska vatten. På 1950-talet var tumlaren fortfarande en

Art enligt Natura 2000 Arten hålträdsklokrypare påträffades vid en inventering 1996.

NATURRESERVAT OCH NATURA 2000

Sveriges Ornitologiska Förening BirdLife Sverige

Hur står det till med matfisken i Norrbotten?

Prov namn: Arbetsområdet sjön Provfråga 1) Skriv rätt nummer efter varje begrepp.

Transkript:

Län: Gotland Kommun: Gotland Areal: 122 672,7 hektar Centralpunktskoordinat: X: 1 656 252; Y: 6 273 177 Fastställd av Länsstyrelsen: 30 augusti 2005 Områdestyp: SCI 1, SPA 2 Skydd: Saknas Ägandeförhållanden: Internationellt vatten 1 SCI Site of Community Interest, det vill säga skydd enligt habitatdirektivet. 2 SPA Special Protection Area, det vill säga skydd enligt fågeldirektivet. Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet Naturtyp Habitatkod Areal (hektar) Sublittorala sandbankar 1110 61336,4 Rev 1170 61336,4 Ingående arter enligt fågeldirektivet Art Artkod Antal par Övervintrande Rastande Ejder A063 >50 000 Alfågel A064 1 000 000 Tobisgrissla A202 Ca 500 Beskrivning Hoburgs bank Morfologi Hoburgs bank är en så kallad utsjöbank, alltså ett grunt havsområde, vars norra delar ligger endast fem sjömil söder om Gotlands sydspets. Gränsen för Natura 2000-området Hoburgs bank har dragits vid gränsen för djupkurvan 35 meter på sjökortet. Banken utgörs till del av fast berg, men över stora områden finns lösa jordlager. Dessa jordlager 1

utgörs av svallat material och är alltså välsorterade. Över stora arealer finns sandbankar, liksom svallade grus- och stenbäddar. En stor del av banken ligger på nära 35 meters djup. På den västra delen av banken finns mindre grynnor som går upp ytterligare fem eller tio meter. När det gäller den östra delen av banken är merparten av det området betydligt grundare än 35 meter. Här ligger en stor del på ett djup av 25 meter, och en mindre del på 20 meter. Här finns dessutom områdets grundaste del som ligger på mellan 10 och 15 meters djup. Åt nordväst sluttar området vidare ner mot 90 meters djup på en sträcka av cirka en och en halv sjömil. På ostsidan sluttar bottnen brant österut ner mot ett djup på 140 meter på en sträcka av cirka en och en halv sjömil. Mellan Hoburgs bank och Gotland finns inga partier som överstiger djupet 35 meter. Mellan Midsjöbank och Hoburgs bank finns ett största djup på cirka 60 meter. Hoburgs bank har en extremt vågpåverkad, instabil bottentyp som är ytterligt sällsynt förekommande i världen. Liksom andra, liknande områden (det marina reservatet Salvorev Sandö bank Kopparstenarna norr om Gotland och Knolls grund mellan Ölands nordspets och Gotland) har reven bildats av moränavlagringar på underliggande hällar. Det för vågrörelser utsatta läget gör att bottnarna har svallats, varvid det finaste materialet spolats bort och lämnat åsar av block och sten omgivna av delvis mycket utbredda sandytor. Sandbottnarna har tydliga böljeslagsmärken i allmänhet ner till stora djup (mer än 25 meter) vilket antyder vågrörelsens stora betydelse för dessa områden. Växtliv Bottenbeskaffenheten och vattenrörelsen ger en helt egen mängdfördelning bland växt- och djurarterna, unik för Östersjön. Det är framför allt de ettåriga arterna som dominerar. I området finns fastsittande, större alger ner till minst 25 meters djup. Detta tyder på att vattnet i området är mycket rent och klart. Vid Hoburgs bank har noterats en generellt hög biomassa av alger, betydligt högre än vad fallet är för övriga av Östersjöns utsjöbankar. De dominerande arterna är de båda brunalgerna Sphacelaria arctica och Sphacelaria plumigera. Stor utbredning har också noterats hos rödalgerna Ceramium tenuicorne, Furcellaria lumbricalis, Coccostylus truncates, Polysiphonia fucoids och Rhodomela conferivoides. Dessutom har noterats rödalgerna Rhodocorton pupureum, Phyllophora truncata och Polysiphonia nigrescens samt brunalgen Pilayella/Ectocarpus. Djurliv Inventeringar av fiskfaunan på banken samt dess betydelse som lek- och uppväxtplats saknas. Däremot finns uppgifter på att området fungerar som reproduktionsområde för piggvar (Skov, 2001), en för området viktig kommersiell art. Den höga förekomsten av sjöfågel och säl torde indikera att området hyser större fiskansamlingar. Av fiskar finns bland annat torsk Gadus morhua, skrubbskädda Platichthys flesus, sandstubb Pomatoschistus minutus, lax Salmo salar och piggvar Psetta maxima. Skorv Mesidothea entomon har noterats i området. Skorven antas ha vandrat in i Östersjöområdet från Norra Ishavet i samband med inlandsisens avsmältning för mer än 7 000 år sedan. Eftersom den fortfarande finns på många ställen i Arktis kallar man beståndet av skorv i Östersjön för en istidsrelikt. Noterats har mossdjuret Electra crustulenta, märlkräftor Gammarus sp., vattengråsuggor Jaera spp. och östersjömussla Macoma baltica. Från gruppen Cnidaria har noterats Laomedea sp., en klockpolyp. Havsborstmaskarna Pygospio elegans och Harmotoe sarsii har också noterats. Den mest utbredda djurarten är blåmusslan Mytilis edulis. Blåmusslan utgör huvudföda för de alfåglar som överviontrar på banken. Baserat på fåglarnas dagsbehov av energi har beräkningar gjorts som antyder att alfåglarna konsumerar 120 000 ton blåmussla per år i området. Vid Midsjöbank är motsvarande siffra bara 10 000 ton, men här finns det också stora mängder blåmusslor. På Hoburgs bank finns det i stället mycket mer alger. Hoburgs bank kan således vara ett första, påtagligt exempel på hur en predator påverkar det geografiskt storskaliga utseendet av de vegetationsklädda bottnarna i Östersjön. Följande fynd av rödlistade arter har gjorts i området: Fåglar Vetenskapligt namn Svenskt namn Hotkategori Clangula hyemalis Alfågel VU Melanitta fusca Svärta NT Alfågel Hoburgs bank hyser stora mängder övervintrande sjöfåglar. Det är alfågeln som är den helt dominerande arten vintertid vid Hoburgs bank. Banken har även stor betydelse för tobisgrisslan liksom för ejder och svärta. Hoburgs bank har även visat sig ha betydelse för sillgrissla och tordmule under häckningstid. Vid räkningar från Hoburgen har 2

man kunnat konstatera att tordmular och sillgrisslor i stora mängder flyger mellan Karlsöarna och Hoburgs bank under häckningstiden. Uppemot 9 miljoner fåglar övervintrar i Östersjön, varav 4,5 miljoner alfåglar. Alla dessa fåglar vistas på cirka 5 % av Östersjöns yta. Det är till stor del på grunda bankar, såsom Hoburgs bank, Norra och Södra Midsjöbankarna, Klints bank, Gdansk-bukten och kustnära platser. De arter som berörs av Fågeldirektivet beskrivs under rubriken Beskrivning av arter. Sillgrissla Sillgrisslan häckar i Östersjön i Stockholms skärgård samt på Stora och Lilla Karlsö. Det totala beståndet på båda öarna har under senare år ökat och överstiger idag 15 000 par. Sillgrisslor har ringmärkts på Stora Karlsö sedan 1921. Av de grisslor som ringmärkts har totalt 980 återfynd gjorts, hälften av återfynden har gjorts i Gdansk-bukten där fåglarna övervintrar. Där fiskas främst lax och piggvar. Idag är 2,5 % av Östersjöns sillgrisslor ringmärkta. Med utgångspunkt från antalet ringmärkta sillgrisslor kan man se att antalet sillgrisslor som förolyckas vid bifångster varje år uppgår till ungefär 1500 fåglar. Mörkertalet tros dock vara stort. Sannolikt bifångas betydligt fler sillgrisslor, till exempel förekommer nästan ingen rapportering överhuvudtaget från trålfisket. Sillgrisslor blir mycket gamla, över 30 år. För att beståndet inte drastiskt ska minska är det av stor vikt att de vuxna fåglarna får leva ett långt liv och bidra fullt ut till föryngringen. Hård beskattning av gamla fåglar leder till en kraftigt försämrad föryngring. Sillgrisslan lever uteslutande av fisk, företrädesvis skarpsill. Sillgrisslor utnyttjar Hoburgs bank som fördosöksområde under häckningstid. Tordmule Tordmulens utbredningsområde omfattar kuster runt norra Atlanten. Tordmularna i Östersjön stannar i området året runt. Båda könen delar på ansvaret för ruvning av ägget och ungmatningen tills ungen är tre veckor. Tillsammans med hanen lämnar sedan ungen häckningsplatsen och simmar ut till havs till födosöksområdena. Ungen kan i detta skede varken fiska själv eller flyga. Tordmular är generalister, men föredrar näringsrika (hög fetthalt) fiskarter. De kan söka föda både kustnära och i öppet hav. I Östersjön äter de framför allt skarpsill men även diverse spiggarter. Artens status totalt sett är relativt stabil. Historiskt har tordmular i vissa områden beskattats hårt genom äggplockning och jakt. I Östersjön minskade arten kraftigt under några svåra isvintrar 1939-1942, men har sedan dess ökat. Idag finns 10 000-15 000 par i Östersjön. Stora Karlsö hyser troligen den största kolonin, med cirka 4 500 par. En stor mängd tordmular nyttjar Hoburgs bank som födosöksområde under häckningen. Svärta Svärtan har varit en vida spridd häckfågel i Östersjöområdet, men den har under en följd av år minskat. Orsakerna till tillbakagången är inte kända. Minskningen har lett till att svärtan nu finns upptagen på den nationella rödlistan. Arten övervintrar i södra Östersjön och nyttjar Hoburgs bank som rastområde under flyttningen. Arten skrider sent till häckning, mer än en månad senare än ejdern. Svärtan lever av blåmusslor, kräftdjur och insekter. Östersjön Östersjön består av havsområdena Bottniska viken, Ålands hav, Egentliga Östersjön, Finska viken, Rigabukten med flera bukter och vikar. I vissa officiella sammanhang (till exempel inom HELCOM) inräknas även de danska sunden och Kattegatt. Ibland räknas även Skagerrak. Östersjön är ett hav som är nästan helt omringat av land, och som följaktligen har ett ganska litet vattenutbyte med Västerhavet och Atlanten. Sötvattnet från älvar, floder och andra vattendrag runt Östersjön strömmar via havet ut genom de danska sunden. Endast undantagsvis går vattenströmmen åt andra hållet, och salt vatten kommer in i Östersjön. Detta begränsade vattenutbyte gör att det tar lång tid, 25-30 år, att byta ut allt vatten i Östersjön. Det innebär att det som släpps ut i Östersjön blir kvar där under lång tid. Östersjön är ett av de största brackvattenhaven på jorden. Bara Svarta havet är större. Brackvatten betyder att vattnet varken är salt eller sött. Från Västkusten in i Egentliga Östersjön och vidare upp till Bottenviken minskar salthalten från cirka 3 % (30 g salt/liter vatten) till nära sötvatten. Orsaken till den låga salthalten i norr är alla floder och älvar som med sitt sötvatten rinner ut i Östersjön. Att det sedan är saltare i söder beror på att det kommer in havsvatten genom de smala sunden vid Öresund och Bälten mellan Sverige och Danmark. Saltvatten är tyngre än sötvatten. Det betyder att det söta ligger vid ytan och det salta vid bottnen. I Östersjön bildas det två eller flera skikt. Gränsen mellan dessa vattenmassor uppträder i Egentliga Östersjön på ett djup mellan 40 och 80 meter. Dessa skikt blandas aldrig helt med varandra. 3

Den stora tillförseln av sötvatten från älvar och floder gör att vattenståndet i medeltal är högre i Östersjön än i Västerhavet. Detta söta ytvatten strömmar vidare ut ur Östersjön, som en stor flodmynning. Vattenmassor motsvarande världens åttonde vattenrikaste flod, Mississippi, strömmar nästan ständigt ut ur Östersjön genom de danska sunden och Öresund. Saltvatteninbrott däremot sker inte så ofta. Det är nästan bara under höstarna, när det blåser hårt från väster flera veckor i sträck, som större mängder saltvatten kan driva in från Västerhavet över trösklarna i de danska sunden. Senast det kom ett ordentligt inflöde var i januari 1993. Syre är nödvändigt för allt högre liv i havet. Ytvattnet tillförs syre genom utbyte med atmosfären och växternas fotosyntes. I djupvattnet däremot förbrukas syre genom att organiskt material bryts ner. Det är endast genom tillförsel av nytt syrerikt vatten som syrehalten kan stiga där. Östersjön består av flera djuphålor med stora trösklar mellan sig. I dessa hålor samlas det saltare vattnet. Eftersom ingen omblandning sker med det sötare ytvattnet förbrukas syret och syrefria bottnar kan uppstå. När ett saltvatteninbrott sker kommer nytt syrerikt vatten in längs bottnen, men de stora trösklarna mellan djuphålorna gör att det sällan når så långt in i Östersjön. Geologiskt ungt hav Östersjön är ett geologiskt ungt hav. Under de senaste 12 000 åren har detta vattenområde växlat från smältvattensjö till atlantvik och vidare till insjö och därefter brackvattenhav. Detta har genom årtusendena medfört stora påfrestningar på de djur och växter som försökt leva här. Känsligt ekosystem Det bräckta vattnet gör att endast ett fåtal arter klarar att leva där. De djur och växter som trots allt finns är känsligare för miljöpåverkan än de som lever i riktigt salta eller söta vatten. Detta gör hela ekosystemet känsligare för störningar, eftersom det inte självklart finns arter som kan ta över viktiga funktioner om en art minskar eller slås ut. Havsområdet Östersjön Yta Volym Årlig tillförsel av vatten från land och omgivande hav Permanent salthaltsskiktning 228 000 kvadratkilometer 14 900 kubikkilometer 480 kubikkilometer 6-8 promille i ytvattnet och 11-20 promille i bottenvattnet. Gränsen mellan dessa båda vattenmassor ligger stabilt på mellan 40 meters djup i söder och 80 meters djup i norra delen av Egentliga Östersjön. Östersjöns avrinningsområde Yta Länder som gränsar till Östersjön Ytterligare länder inom avrinningsområdet Befolkning inom avrinningsområdet 1,7 miljoner kvadratkilometer Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark Vitryssland, Tjeckien, Norge, Slovakien, Ukraina 85 miljoner 4

Östersjöns avrinningsområde. Det vatten som faller inom det inringade området mynnar i Östersjön. Östersjöns historia Baltiska issjön en sjö av smält is 14 500-11 500 år sedan. När isen efter den senaste istiden drog sig tillbaka så bildades en stor smältvattensjö av sötvatten från den smältande inlandsisen. Detta var det första förstadiet till Östersjön. Den Baltiska issjön växte fram under nästan tretusen år och hade sitt utlopp via ett jättelikt vattenfall i Öresund. Sediment som är typiska för Baltiska issjön är så kallad varvig glaciallera. Varvigheten beror på skillnader i avsättning under sommar och vinter. Avsaknaden av näringsämnen och den stora mängd sediment som avsattes i denna sterila miljö gör att man nästan aldrig hittar några fossil i den varviga glaciala leran. När iskanten hade dragit sig tillbaka till Mellansverige trängde vattnet igenom vid berget Billingens nordspets och forsade ut i Atlanten. På bara några få år sjönk vattenytan med 25 meter, ner till världshavens nivå. Yoldiahavet - en öppning mot Atlanten 11 500-10 700 år sedan. Den stora tappningen av Baltiska issjön torrlade massor av gammal sjöbotten. Bland annat bildades en sammanhängande landmassa från södra Sverige, över de danska öarna och ner till Tyskland. Till Bornholm fanns en landbrygga, och i Hanöbukten vittnar gamla tallstubbar på idag 35-50 meters djup om att strandlinjen då låg betydligt längre ut. Isen fortsatte att smälta eftersom klimatet blev varmare. Det stora utflödet av smältvatten hindrade saltvatten från att komma in trots den vid det här laget ganska stora öppningen mot Atlanten. En tillfällig köldperiod minskade avsmältningen och gjorde att saltvatten kunde komma in i Östersjön för en kort tid, cirka 200 år, i mitten av detta stadie. Om vattnet varit sött eller salt syns tydligt vid analys av sedimentkärnor. Sediment avsatt i marin miljö ger mindre tydlig varvighet. Man tittar också efter rester från djur och växter för att avgöra vilka miljöförhållanden som rådde. Från denna tid hittar man skalrester från marina arter, till exempel Yoldiamusslan, som numera återfinns i Norra ishavet. Kiselalger eller så kallade diatoméer är encelliga mikroskopiska växter med skal av motståndskraftigt kisel som bevaras i sedimentet och som lever överallt där det finns fukt. Kiselalger är mycket känsliga för förändringar i miljön till exempel salthalt, ph och näringsämnen och har länge använts av geologer för att särskilja Östersjöns olika utvecklingsstadier. I slutet av denna period syns det minskande saltvatteninflödet som en ökande förekomst av kiselalger som trivs i svagt brackvatten. Inlandsisen var tung och pressade ner jordskorpan. När isen nu försvann började landmassan höja sig. Följden blev att sundet genom Mellansverige sakta grundades upp. Landhöjningen efter istiden pågår än idag. Mest påtaglig är den i norra Sverige och Finland. Vid Gotland är landhöjningen ungefär 3 millimeter per år. 5

Ancylussjön en insjö på nytt 10 700-10 000 år sedan. Landhöjningen stängde slutligen sundet i Mellansverige helt och hållet. Nu blev Östersjön åter en uppdämd insjö. Vatten från de smältande inlandsisarna gjorde att vattenytan steg i världshaven. Landhöjningen fortsatte också, men i de södra delarna av Sverige gick den inte längre lika fort. I söder steg därför Ancylussjöns yta snabbare än landhöjningen då tillskottet av smältvatten fortfarande var ganska stort. Vattenytan steg i söder med 5-10 centimeter om året. Tallskogen i Hanöbukten kom att dränkas på bara några hundra år. Så småningom tvingades Ancylussjön söka sig ett nytt utlopp i söder. Riktigt var är man fortfarande inte klar över, men på 200 år sänktes vattenytan till världshavens nivå. Sunden i Närke torrlades, Vänern isolerades från Östersjösänkan och en landförbindelse mellan södra och norra Sverige skapades för första gången. De små mängder saltvatten som kom in under Yoldiastadiet blandades ut med sötvatten på bara några hundra år. Under den följande sötvattensepoken avsattes en homogen lera där man ofta finner skalrester från Ancylussnäckan, en art som fortfarande förekommer i en mängd svenska åar. Även artbestämning av kiselalgsskalen visar att det är frågan om arter som förekommer i sötvatten. De kiselalgsarter som levde i Ancylussjön kan idag återfinnas i andra stora sötvattensjöar, till exempel Mälaren. Littorinahavet en saltare Östersjö 10 000-3 000 år sedan. Världshavens yta fortsatte att stiga snabbare än landhöjningen i söder. Därmed etablerades en ny kontakt mellan Östersjön och världshaven via samma sund som än idag står för vattenutbytet med Västerhavet. Vattendjupet i de danska sunden ökade och även Öresund öppnades. Detta gjorde att alltmer saltvatten kunde tränga in i Östersjön. Littorinahavet såg geografiskt ut ungefär som Östersjön idag, men var saltare. Riktigt hur salt är fortfarande oklart. Denna period sammanfaller också med en värmeperiod, då ek, lind och alm växte långt upp i Norrland. Därefter blev det långsamt kallare klimat igen. Typiskt för Littorinaperioden är laminerade sediment med svarta ränder. Denna typ av avlagringar bildas endast om det är syrefri miljö under en längre tid, minst 50 år, annars förstörs lamineringen av de grävande djuren på bottnen. Döda bottnar har alltså funnits tidigare i Östersjöns historia. Man hittar även tecken på omfattande blågrönalgblomningar i Littorinasedimenten. Epoken har fått sitt namn från Littorinasnäckan som numera finns i södra Östersjön och på svenska västkusten. Dagens Östersjö mitt emellan sjö och hav När världshaven inte längre tillfördes något vatten från smältande inlandsisar höjdes inte heller havsytan mer. Däremot fortsatte landhöjningen. Detta har fått till följd att Öresund och Stora och Lilla Bält grundats upp och att salt atlantvatten mindre ofta kommer in över de grunda trösklarna i sunden. Östersjön är idag ett brackvattenhav, alltså varken riktigt sött eller riktigt salt. Salthalten sjunker från världshavens dryga 3 % - till 1 % söder om de danska sunden - till nästan rent sötvatten i norra Bottenviken. I avlagringarna från den varma perioden under medeltiden hittar man skal från kiselalger som numera endast hittas i varmare trakter. De försvann vid den så kallade lilla istiden på 1600-talet och har inte återkommit sedan dess. De senaste hundra åren ser man tydliga tecken på övergödning vid kusterna i form av förändrad artsammansättning på kiselalger. Miljögifter har också dykt upp. Denna epok som fortfarande pågår kommer kanske, av framtida geologer, att kallas Macomahavet efter Östersjömusslan Macoma baltica som härstammar från saltare vatten eller Lymneahavet efter en sötvattensnäcka. Bägge två förekommer i riklig mängd i dagens Östersjö och visar att vattnet varken är salt eller sött. Det bräckta vattnet i Östersjön innebär ett problem för de växter och djur som skall leva där. Några egentliga brackvattensarter finns inte, utan alla arter i Östersjön härstammar antingen från den marina miljön eller från sötvattensmiljön. Om det sker plötsliga förändringar av salthalten, klarar inte organismerna av det. Får de däremot tid att anpassa sig kan det lyckas. Det kan ta flera tusen år. Antalet saltvattensarter minskar från söder till norr i Östersjön, på grund av den minskade salthalten norrut. Sötvattensarter lever längs kusterna, där många saltvattensarter inte kan överleva. De flesta djur och växter har samma salthalt i kroppsvätskorna som det är på salthalten i vattnet. Det är förmågan att kunna upprätthålla salt- och vattenbalansen i kroppen, som avgör om en växt eller ett djur kan leva i brackvatten eller ej. De marina arter som utvecklats under många miljoner år i havet vid hög salthalt måste lägga ned mycket energi på att överleva i Östersjöns bräckta vatten. Sötvattensarter i sin tur måste kämpa för att klara den för dem höga salthalten. Detta gör att det endast är mycket få av alla söt- och saltvattensarter som tål att leva i Östersjön, och många av dem lever under konstant salthaltsstress. Eftersom energin går åt till att pumpa in eller ut vatten blir de här djuren och växterna ofta mindre än om de hade levt i sin ursprungsmiljö. Blåmusslan till exempel blir i Östersjön bara en tredjedel så stor som vid Västkusten. Strandkrabban klarar av att överleva vid ganska låg salthalt som vuxen, men när den skall ömsa skal för att kunna växa dör den. Inte heller larven hos strandkrabba klarar av att överleva vid låg salthalt. Andra grupper av djur som inte överlever i Östersjöns brackvatten är sjöborrar och sjöstjärnor. Av de stora algerna är rödalger den mest känsliga 6

gruppen och endast ett fåtal av alla rödalgsarter vid Västkusten finns i Östersjön. Istället finns här många arter av rotade sötvattensväxter. Fisksammansättningen är även den en märklig blandning av sötvattenarter som gädda och abborre, och marina arter som torsk och piggvar. Den ständiga salthaltsstressen gör att Östersjöns arter är extra känsliga för föroreningar. Eftersom de redan lever på gränsen för vad de tål så kan föroreningarna bli den faktor som medför att en art försvinner. Bevarandesyfte Det främsta syftet är att bidra till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus på biogeografisk nivå för de naturtyper och de arter (enligt art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet) som ingår i Natura 2000-området. Bevarandemål 1110 Sublittorala sandbankar Areal Arealen sublittorala sandbankar ska vara minst 61 300 hektar. Struktur och funktion Totalkväve, totalfosfor, samt klorofyll a ska uppfylla minst tillståndsklass 2 (NV99). Typiska arter Ecological Evaluation Index för makrofyter ska vara minst 10. Kärlväxters och algers täckningsgrad ska vara minst 25% och de ska förekomma ned till minst 15 meters djup. 1170 Rev Areal Arealen rev ska vara minst 61 300 hektar. Struktur och funktion Totalkväve, totalfosfor, samt klorofyll a ska uppfylla minst tillståndsklass 2 (NV99). Hela arealen av bottnar, inklusive biogena rev, ska ha en naturlig struktur och zonering, fri från antropogen påverkan. Typiska arter Ecological Evaluation Index för makrofyter ska vara minst 10. Kärlväxters och algers täckningsgrad ska vara minst 35% och de ska förekomma ned till minst 15 meters djup. A064 Alfågel A202 Tobisgrissla A063 Ejder Området ska hysa mer än 1 000 000 övervintrande individer av alfågel. Området ska hysa mer än 650 individer av övervintrande tobisgrissla. Området ska under vårflyttningen hysa mer än 50 000 rastande ejdrar. Arealen lämpliga livsmiljöer för ovanstående arter får ej minska. 7

Beskrivning av naturtyper 1110 Sublittorala sandbankar Naturtypen utgörs av sandbankar som är permanent täckta av havsvatten. De ligger vanligen på relativt grunt vatten. Vattendjupet överstiger sällan 20 meter. Bankarna är fria från vegetation eller täckta av ålgrässamhällen. Områdena är viktiga lekplatser för fiskar. Förutsättningarna för bibehållen gynnsam bevarandestatus är flera. Ingen övergödning bör förekomma. Eftersom dessa bankar ofta är belägna en bit från kusten är de opåverkade av direkt landavrinning. Strömförhållandena måste garantera bra vattenomsättning och stort siktdjup (detta gäller särskilt utsjöbankar). Sedimentationen skall vara liten eller obefintlig. Det är viktigt att vattnet är klart utan stor förekomst av partiklar vilket gynnar makroalger och ålgräs samt filtrerande djurarter. Vattentäckning skall vara konstant och bottenfaunan och epifaunan skall vara rik. Ingen påtaglig minskning får ske av populationerna hos de typiska arterna i habitatet. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Naturtypen är känslig för övergödning, vilket resulterar i minskat siktdjup och därmed påverkar artsammansättningen genom att bottnarna täcks av ettåriga alger. En annan effekt av övergödning är uppkomsten av drivande algmattor, oftast bestående av fintrådiga alger. Algmattorna har ett antal sekundära effekter som att de ger upphov till syrgasbrist, utsöndrar giftiga exudater, hindrar fisk att söka föda samt hindrar evertebrater med planktoniska larvstadier att bottenfälla. Naturtypen kan också påverkas negativt av uppförande och drift av vindkraftverk. Substratförhållandena blir härigenom förändrade med mer hårda ytor och strömförhållandena kan påverkas. Fiskar kan även påverkas negativt av vibrationer som uppstår nära snurran. Under uppförandestadiet störs bottnen och uppvirvling av bottensediment kan störa primärproduktionen. Påverkan på fåglarna är ännu okänd, eventuellt kan flyttfåglars navigeringsförmåga störas. Ytterligare ett hot är utsläpp av olja och kemikalier. Närliggande fartygsleder innebär stor risk för oljeutsläpp/läckage. Många fågelarter påverkas av oljeutsläpp både direkt och indirekt genom påverkan på bottenfaunan. För stort uttag av fisk och fiske med redskap som skadar bottnarna och icke selektiva fiskeredskap som hotar den biologiska mångfalden av däggdjur, fåglar, fisk och bottenlevande djur samt sandtäktverksamhet kan också påverka naturtypen negativt. 1170 Rev Habitatet består av undervattensklippor eller liknande med en zonering av bentiska växt- och djursamhällen. Där en intakt zonering av både sublittorala och littorala samhällen finns ingår även dessa då de bildar en värdefull ekologisk enhet. Bland växter märks olika arter av rödalger, brunalger och grönalger. Bland evertebrater är musslor och havstulpaner väl företrädda. Habitatet är beroende av god vattenkvalitet samt liten eller ringa sedimentation. Det är viktigt att vattnet är klart utan stor förekomst av partiklar vilket gynnar makroalger. Habitatet är beroende av att ingen påväxt av fintrådiga alger sker. Habitatet är även beroende av att det finns strukturer av sten eller biologisk bildning som korallrev, musselbankar eller trekantsrev. Det är stor vikt att zoneringen av bentiska växtsamhällen med hög primärproduktion är intakt. Habitatet ska hysa täta och välmående blåstångsbälten. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna får ske i habitatet. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Habitatet är känsligt för övergödning, vilket resulterar i minskat siktdjup och därmed påverkar artsammansättningen. Bottnar och fleråriga alger täcks av fintrådiga ettåriga alger. Blåstångsbältenas djuputbredning minskar. Ökad sedimentation av organiskt material kan ge upphov till syrebrist på bottnarna. Uppförande och drift av vindkraftverk. Fiskar kan påverkas negativt av vibrationer som uppstår nära snurran. Under uppförandestadiet störs bottnen och uppvirvling av bottensediment kan störa primärproduktionen. Påverkan på fåglarna är ännu okänd, eventuellt kan flyttfåglars navigeringsförmåga störas. Hoten mot habitatet omfattar bland annat utsläpp av olja och kemikalier. Närliggande fartygsleder innebär stor risk för oljeutsläpp/läckage. Fiske med redskap som skadar bottnarna och icke selektiva fiskeredskap som hotar den biologiska mångfalden av däggdjur, fåglar, fisk och bottenlevande djur utgör ett hot mot habitatet, liksom trålning. Svall från fartyg kan påverka zoneringen. 8

Beskrivning av arter A063 Ejder Ejdern är den mesta spridda dykanden utmed Östersjöns kuster. Ejdern övervintrar i vattnen kring Holland och Danmark. Blir vintern sträng söker sig fåglarna längre västerut. Från mitten av mars och en månad framåt sträcker ejdern genom Östersjön till sina häckningsplatser. De arktiska ejdrarna kommer senare och sträcker genom Östersjön under maj månad. Arten utnyttjar Hoburgs bank som rastplats under flyttningen och äter då till stor del blåmusslor. Under den tid fåglarna rastar på Hoburgs bank är de känsliga för störning från fartygstrafik. Fåglarna kan även drabbas hårt av oljeutsläpp eftersom stora mängder fåglar ibland är samlade inom en liten yta under flyttningen. A064 Alfågel Alfågeln har en cirkumpolär utbredning i arktiska och högarktiska områden. Huvuddelen av det europeiska beståndet häckar på tundraområdena i Ryssland. I Sverige förekommer den sparsamt i höglänta fjällområden från Härjedalen till nordligaste Lappland. Mycket stora mängder alfågel, huvudsakligen från den ryska tundran, övervintrar i egentliga Östersjön. Inventeringar från båt och flyg under vintern 1992 1993 gav vid handen att det då fanns cirka 4,3 miljoner alfåglar i området. De övervintrande fåglarna är koncentrerade till ett mindre antal grundområden och utsjöbankar, vilket gör att arten drabbats mycket hårt av oljeutsläpp till havs. Vintertid dyker alfågeln regelbundet ned till 30 meters djup under födosöket, undantagsvis ända ner till 55 meters djup. Vid Hoburgs bank äter alfågeln i stort sett endast blåmussla. Mer än 99,5 % av analyserade bytesdjur utgörs av blåmussla. Under oktober börjar alfåglarna anlända till övervintringsområdena i Östersjön. Vinterbeståndet är koncentrerat till utsjöbankarna Hoburgs bank och Norra Midsjöbanken, Rigabukten inklusive områden runt Ösel och Dagö, samt tyska och polska Östersjökusten. Stora mängder övervintrar även längs Gotlands ostkust. Övervintringsområdena för de i Sverige häckande alfåglarna är inte kända i detalj. Ringmärkning i området norr om Torne träsk har resulterat i återfynd såväl längs nordnorska kusten som på de danska öarna. Det mest påtagliga hotet mot det europeiska beståndet är de ständigt återkommande illegala oljeutsläppen till havs. Under åren 1994 1996 avlivades sammanlagt cirka 60 000 oljeskadade alfåglar enbart på Gotland. Den fulla effekten av oljeutsläppen är med säkerhet betydligt värre. Tiotusentals alfåglar drunknar i fisknät varje år i Östersjön. Exploatering av utsjöbankar för t.ex. vindkraftsproduktion kan komma att negativt påverka alfåglarnas födosök vintertid. A202 Tobisgrissla Tobisgrisslan är en marin art med nordlig och nästan cirkumpolär utbredning. Häckning förekommer mycket långt norrut medan de sydligaste förekomsterna i Europa finns på Irlands sydkust. I Sverige häckar tobisgrisslan uteslutande längs kusterna och nästan undantagslöst på öar. Den saknas som häckande längs Skånes moränkuster och på Öland och är ytterst fåtalig i Blekinge. På Västkusten tycks beståndet vara stabilt eller svagt ökande och totalt konstaterades 637 par 1993 94. Tobisgrisslan har under de senaste decennierna minskat kraftigt i antal längs kusten av Småland-Uppland. I Småland finns endast enstaka par kvar och Östergötland några tiotal. I Stockholms skärgård, som 1975 uppskattades hysa cirka hälften av det svenska beståndet, har antalet minskat från 5 300 till uppskattningsvis 1 200 par 1999, det vill säga 78 % minskning. I gengäld har arten ökat kraftigt i antal i norra delen av Bottenhavet och i Norra Kvarken som tillsammans numera hyser merparten av det svenska beståndet. Dessa ökningar kompenserar dock ej fullt ut minskningen i egentliga Östersjön den totala minskningen i Sverige under de senaste 20 åren är drygt 20 %. Det svenska beståndet uppskattas till 10 000 12 000 par. Denna skattning innefattar en mindre del icke häckande par. De svenska tobisgrisslorna utgör cirka en tiondel av det europeiska beståndet. Den viktigaste bytesarten i Östersjön är tånglaken Zoarces viviparus. Arten tar även en del kräftdjur och musslor med mera. Genom sitt födoval blir tobisgrisslan en mera kustbunden art än sillgrissla och tordmule. Östersjöpopulationen övervintrar i södra och mellersta delen av Östersjön, varvid många ungfåglar uppehåller sig på grundområden med 10 30 meters djup på avsevärt avstånd från land. Predation av mink och oljeutsläpp är sannolikt de största hoten mot svenska tobisgrisslor. Minken har kraftigt decimerat de häckande bestånden i täta skärgårdar främst på svenska ostkusten. Flera oljeutsläpp i övervintringsområden har medfört omfattande dödlighet. Bifångst i olika typer av fiskenät förekommer såväl i häckningsområden som övervintringsområden. Förändringar i fiskbeståndens sammansättning kan förändra födovalet och innebära såväl negativa som positiva effekter för tobisgrisslepopulationen. Båtturism bedöms vara ett hot av mer lokal karaktär. Att tobisgrisslor skjuts är numera ett marginellt problem. 9

Bevarandeåtgärder 1110 Sublittorala sandbankar 1170 Rev Fri utveckling eftersträvas i naturtyperna. A064 Alfågel A202 Tobisgrissla A063 Ejder Flyttning av fartygsrutt För att säkra de övervintrande och rastande bestånden av sjöfågel inom Natura 2000-området bör den farled som går över banken flyttas så att fartygsrutten går söder och öster om banken. Fraktfartyg med ett djupgående över sex meter bör ej gå närmare gränsen till Natura 2000-området än en sjömil. Begränsningar för fiske Fiske med trål bör ej ske inom området. Fiske med drivgarn bör ej ske inom området. Garnfiske bör ej ske inom området under perioden 15 oktober till 15 maj. Hotbild vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Ingrepp I området får inte förekomma fysiska ingrepp som kan komma att förändra livsmiljöer eller processer som har betydelse för habitatens värden, till exempel vågpåverkan eller sedimentomflyttningar. Täkt av berg, block, sten, sand eller lera får ej ske liksom muddring, tippning eller dumpning. Övergödning Det förekommer idag ett stort utsläpp av orenat toalettavlopp från en rad länder runt Östersjön. Östersjön påverkas också av näringsläckage från skogs- och jordbruksmark från i stort sett hela Östersjöns avrinningsområde. Övergödningen hotar att påtagligt förändra ekosystemen i Östersjön. Hoburgs bank ligger i en del av Östersjön där vattnet är jämförelsevis rent. För att ekosystemet vid Hoburgs bank ska ha en optimal funktion är det av stor vikt att Östersjön återfår naturliga näringsnivåer. Trålskador Fiske med bottentrål förekommer i området. Undersökningar har visat att bottnen på sina håll uppvisar skador som åstadkommits från trålning. Eftersom en stor del av bottnen är heterogen med åsar och block är risken stor att trålfiske i området medför att block dras med och flyttas. Detta leder till fysiska skador på habitaten i området. Fiske I dagsläget finns ingen lagstiftning som begränsar uttaget av fisk vid Hoburgs bank. Intensivt fiske kan leda till att flera fiskarter påtagligt minskar. Detta kan i sin tur medföra att den ekologiska balansen rubbas. 10

Bifångster Bifångster, alltså fångst av icke önskvärda arter inom fisket är ett naturvårdsproblem som uppmärksammats först på senare år. I takt med att fiskeansträngningen ökar för att få upp en viss mängd fisk, ökar riskerna för bifångster. Bifångster är ett problem både för fisket och för naturvården. Fiske i området medför att det finns en stor risk att stora mängder sjöfåglar bifångas. Sammanlagt bifångas 10 000-tals fåglar årligen i Östersjön. Bifångsterna kan leda till att flera sjöfågelarter i området påtagligt minskar. Introduktion av nya växter och djur Ett flertal främmande arter har avsiktligt eller oavsiktligt förts in till Östersjön. Främmande arter kan medföra påtaglig skada på existerande ekosystem. Bofasta arter kan försvinna genom att mer konkurrenskraftiga arter tar över. Detta är en utveckling som är mycket svår att hejda, detta gäller framför allt den oavsiktliga införsel av arter som sker. Det är också mycket svårt att förutse vilka effekter på ekosystemen introduktion av nya arter kan få. Försvinnande av värdart/bytesdjur Om alfågeln minskar eller försvinner från Hoburgs bank så kommer detta sannolikt att medföra att ekosystemet blir mycket starkt påverkat. Eftersom alfågeln konsumerar mycket stora mängder blåmussla så kan stora minskningar av antalet alfåglar medföra att Hoburgs banks ekosystem påtagligt förändras. Oljeutsläpp Om ett oljeutsläpp inträffar vintertid vid Hoburgs bank är risken stor att detta skulle kunna medföra att hundratusentals övervintrande fåglar dödas. Om oljan sjunker finns även risk att habitaten allvarligt skadas. Störning från farled Den stora farleden genom Östersjön passerar över östra delen av Hoburgs bank och fortsätter ner till andra utsjöbankar. Farleden genom Östersjön passerar oerhört känsliga områden. Över 40 000 fartyg passerar varje år förbi Hoburgs bank. Trafiken hotar att störa det känsliga fågellivet. Den omfattande trafiken medför flera typer av effekter på Natura 2000-området. När båtarna passerar över grunda delar av banken sker en fysisk erosion av bottenmiljön. Större båtar kan genom strömbildning orsaka bottenerosion ner till tjugo meters djup. Det stora antalet båtar som passerar banken hotar att störa fåglarna under deras näringssök. Genom den ständiga trafiken med båtar är risken stor att fåglarna inte kan ha ett naturligt beteende på sin övervintringsplats. Genom att antalet båtar som passerar Hoburgs bank är mycket stort, finns det en stor risk att vattnet vid Hoburgs bank blir förorenat av en båt som släpper ut förorenande ämnen. Eftersom trafiken sker i det för fåglarna viktiga övervintringsområdet är det omöjligt att hinna samla upp eventuella oljeutsläpp innan fåglarna kommer till skada. Trafiken med stora oljetankers kommer att öka kraftigt i takt med att Ryssland skeppar ut alltmer olja från sina Östersjöhamnar. Risken för stora oljeutsläpp utgör det största hotet mot den biologiska mångfalden i Östersjön. Det hotet ökar ständigt mot bakgrund av den ökande trafiken och att minst 40 % av de fartyg som trafikerar Östersjön helt enkelt har en bristande säkerhet. Miljögifter Miljögifter är ett samlingsnamn på många typer av ämnen som är skadliga för biologiskt liv. En av de mest kända grupperna är organiska miljögifter, där DDT, PCB, bromerade flamskyddsmedel och dioxiner ingår. Dessa ämnen är konstgjort framställda och har periodvis haft en stor användning. De är stabila, fettlösliga ämnen som generellt anrikas i näringskedjan. Ämnena liknar hormoner och påverkar därför kraftigt även i låga halter. De djur som befinner sig högst upp i näringskedjan, som säl, havsörn och fisk, påverkas mest av miljögifter. Tungmetaller är en annan grupp av ämnen. De är grundämnen som därmed förekommer naturligt i miljön, men som förekommer i onaturligt höga nivåer eftersom människan har försatt dem i cirkulation. Kvicksilver i utsäde, bly i bensin, koppar i båtbottenfärger, kadmium i batterier är exempel på tungmetaller som har eller har haft stor påverkan på havsmiljön. Trots att PCB, DDT och andra miljögifter har minskat kraftigt under 1980- och 1990-talen, utgör samhällets massiva kemikalieanvändning fortfarande ett hot mot Östersjöns miljö. Det lyckade arbetet med att minska PCB och DDT, visar dock att det är möjligt att häva en dålig miljösituation, men istället för att vänta på att nya miljökatastrofer ska inträffa, måste användningen av kemikalier i samhället saneras och utsläppen av naturfrämmande ämnen minskas radikalt, allra helst helt upphöra. Här spelar politiska beslut och processutveckling i industrin en avgörande roll för att en sådan förändring ska komma till stånd. 11

Fettlösliga ämnen som hamnar i havet finns inte lösta i vattnet. Istället söker de sig till fett och partiklar i miljön. Detta fett kan finnas i vattenandande organismer såsom plankton och fisk. De tar upp de fettlösliga miljögifterna genom andning och direktkontakt med vattnet - miljögifterna bioackumuleras. Fettlösliga ämnen kan också häfta vid icke levande partiklar. Dessa partiklar sjunker antingen till bottnen eller blir uppätna. De vidaretransporteras därmed högre upp i födokedjan och miljögiftet koncentreras ytterligare det biomagnificeras. Många av de farliga miljögifterna är sådana fettlösliga ämnen. De bioackumuleras i vattnets växt- och djurliv, och hos fiskkonsumerande däggdjur och fåglar byggs det upp höga koncentrationer. De luftandande djuren drabbas hårdare än rovfisk som andas med gälar och därmed av kemiska jämviktsskäl aldrig får så höga halter som exempelvis säl, havsörn och människa. Bevarandestatus idag Naturtyp Habitatkod Bevarandestatus Sublittorala sandbankar 1110 Ej gynnsam Rev 1170 Ej gynnsam Art Artkod Bevarandestatus Alfågel A064 Ej gynnsam Tobisgrissla A202 Ej gynnsam Ejder A063 Ej gynnsam Uppföljning av bevarandemål 1110 Sublittorala sandbankar Uppföljning av vattenkemi och typiska arter makrofyter (vattenlevande växter som kan observeras med blotta ögat) samt utbredning av undergrupperna långskottsvegetation och musselbankar görs i ett urval objekt. I regioner där vattenkvaliteten ej har god status följs typiska arter i samtliga objekt. Regional indelning enligt vattendirektivets typindelning bedöms nödvändig för att kunna fastställa relevanta målnivåer för uppföljningsparametrarna, då skillnader i salthalt leder till stora olikheter vad gäller förekomst av typiska arter med mera. De definierade ekologiska undergrupperna (se nedan) skall utgöra separata redovisningsenheter i uppföljnings-systemet. 1. Sandbottnar nästan utan vegetation och med stor rörlighet i bottensedimentet. 2. Ålgräsängar och annan långskottsvegetation i områden med mindre rörelse i sanden. 3. Musselbankar (blåmusslor) där molluskernas täckningsgrad är över 25 %. Habitatets areal följs med glesa intervall (vart 24:e år) med hjälp av multibeamscanning. Uppföljning görs i minst ett objekt per typområde, samt i samtliga objekt där det bedrivs fiske med bottensläpande redskap. Vattenkvalitet följs i vattendirektivets referensområden. Den vattenkemiska analysen mäter följande parametrar: totalkväve, totalfosfor och klorofyll a. Om god ekologisk status ej uppnås i vattendirektivets mätningar utlöses uppföljning av typiska arter och areal av långskottsvegetation i samtliga objekt som är belägna inom det berörda typområdet. Typiska arter makrofyter, som samtliga utgörs av långskottsarter, följs i minst ett objekt per typområde. Dessutom görs mätningar i alla objekt där kommersiellt fiske med bottensläpande redskap bedrivs. De enskilda typiska arterna förekomst och djuputbredning utvärderas på biogeografisk nivå. Med hjälp av de typiska arterna erhålls en bild av eutrofieringssituationen, samt effekt av eventuell grumling av vattenmassorna orsakad av båttrafik eller dylikt. 1170 Rev Habitatets areal följs med vart 24:e år med hjälp av multibeamscanning. I alla objekt med kommersiellt fiske med bottensläpande redskap sker en uppföljning av skador på vegetation eller djursamhällen. 12

Bottnarna följs vart 12:e år. Negativ indikation utlöser uppföljning av typiska arter. Vattenkvalitet följs i vattendirektivets referensområden som både är belägna innanför och utanför objekten. Den vattenkemiska analysen mäter följande parametrar: totalkväve, totalfosfor och klorofyll a (Naturvårdsverket 1997). Gränsvärden för habitatet korreleras med befintligt system för bedömningsgrunder av kust och hav (Naturvårdsverket 1999), samt med vattendirektivets gränsvärden. Typiska arter kärlväxter och alger följs i minst ett objekt per typområde, samt i alla objekt som ligger inom typområden där vattenkvalitén inte uppnår god ekologisk standard. De typiska arternas förekomst och djuputbredning utvärderas på biogeografisk nivå. Med hjälp av de typiska arterna erhålls en bild av eutrofieringssituationen, samt effekt av eventuell grumling av vattenmassorna orsakad av båttrafik eller dylikt. A064 Alfågel A202 Tobisgrissla A063 Ejder Övervakning av sjöfågelbestånd De övervintrande bestånden av alfågel och tobisgrissla skall räknas var tredje år. Rastande ejdrar ska räknas vart tionde år. 13

Referenser Andersson, C., Dahlgren, S., Kautsky, L., 2003. Typiska arter i Natura 2000-habitat i egentliga Östersjön. Stencil. Cederberg, B. & Löfroth, M. (red.) 2000. Svenska djur och växter i det europeiska nätverket Natura 2000. ArtDatabanken. Davies, J. Et al. 2000. Marine Monitoring Handbook: draft November 2000. Section 6. 3-4 Descriptive and quantitative suveys using remote operated vehicles. In prep. www.jncc.gov.uk/marine/mmh/contents.htm (ROV) Durinck, J. et al. 1994. Important Marine Areas for Wintering Birds in the Baltic Sea. Report to the European Commission. Grönberg, J. & Hammar, A. 1998. An survey of deep hard-bottom communities in the Koster area using ROVtechniques. Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i Sverige 2000. ArtDatabanken. Hjerpe, J., Bergström, U. & Florin, A.-B. 2004. Bakgrundsmaterial för utredning av möjligheten att införa fiskestopp ni ett skyddat marint område. Fiskeriverket informerar. FinFo 2004:4 Kautsky, H. 1984. Inventering av de grunda, vegetationstäckta bottnarna inom det planerade marina naturreservatet Salvorev, Sandö bank och Kopparstenarna, maj juni 1983. Askölaboratoriet, Stockholms universitet. Kautsky, H. 2000. Hoburg och Midsjö bankar naturreservat eller vindmöllepark i utsjön? Kautsky, H. In prep. Inventeringsmetod för marina bottnar inom Östersjöns utsjöbankar. Larsson, K. & Tydén, L. 2004. Oljeskador på övervintrande alfågel vid Hoburgs bank och södra Gotland under perioden 1996/97 till 2004/04. Lunneryd, S.-G., Königson, S. & Sjöberg, N. B.Bifångst av säl, tumlare och fåglar i det svenska yrkesfisket. Fiskeriverket. Finfo 2004:8. Metria 2003. Kartografisk kartering av Natura-2000-habitat marin miljö. Metria Geodata,. 2003. Möjligheter att använda IR-flygbilder vid Natura 2000 basinventering och uppföljning. Naturvårdsverket. 1997. Handbok Miljöövervakning. Hydrografi och närsalter. Naturvårdsverket. 1999. Kust och hav. Bedömningsgrunder för miljökvalitet. Naturvårdsverket. 2001. Handbok Miljöövervakning. Siktdjup. Naturvårdsverket. In prep. Handbok Miljöövervakning. Vegetationsklädda bottnar, ostkust. SGU. 2003. Förekomst och utbredning av sandbankar, berg och hårdbottnar inom svenskt territorialvatten och svensk ekonomisk zon. Skov, H. 2001. Hoburgs bank. Biodiversity and threats. Report to WWF-Sweden. Ornis Consult SMHI. 1994. Svenskt Vattendirektivs havsområdesregister. Stockholms marina forskningscenter, december 2004. http://www.smf.su.se/havet/faktaostersjon.html Österblom H (2002) Bifångster i fiskeredskap av fågel, säl och tumlare i Östersjön. Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm. 14