Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Burma/Myanmar 2004 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Läget beträffande de mänskliga rättigheterna i Burma/Myanmar har under 2004 inte förbättrats. Läget är fortsatt djupt oroande. Det politiska förtrycket är omfattande. Rapporter om grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna (MR) fortsätter. Män, kvinnor och barn utsätts för överfall, misshandel, våldtäkter, tvångsförflyttningar och tvångsarbete. Diskriminering av såväl etniska som religiösa minoriteter och oliktänkande är vanligt förekommande. Uppgifterna varierar angående det totala antalet politiska fångar i Burma/Myanmar, men fler än 1 300 personer tros sitta fängslade i landet på politiska grunder, däribland ett flertal valda parlamentsledamöter. Det beräknas finnas ca en miljon interna flyktingar på flykt undan stridigheter eller tvångsförflyttade inom landets gränser, framförallt i de östra delarna (Shan State, Karen State, Kayah State och Tenasserim Division). Det internationella trycket för demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter har ökat efter attacken mot Aung San Suu Kyi och hennes medarbetare den 30 maj 2003, även bland några av ASEAN (Association of Southeast Asian Nations)-länderna. Militärjuntan State Peace and Development Council (SPDC) uppger antalet dödade till fyra. Rapporter från internationella organisationer anger dock minst 70 döda och drygt 100 skadade. Runt 100 personer saknas efter attacken. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för de mänskliga rättigheterna Burma/Myanmar har ratificerat konventionen om barnets rättigheter (CRC, 1991) och konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW, 1997), men inte de tilläggsprotokoll som hör till konventionerna. Burma/Myanmar har ännu inte ratificerat övriga centrala konventioner, det vill säga konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR), konventionen mot tortyr (CAT), eller konventionen mot rasdiskriminering (CERD).
Anledningen till att Burma/Myanmar inte har ratificerat de mest centrala MRkonventionerna är att dessa betraktas som ett intrång i den nationella suveräniteten. Burma/Myanmar har endast ratificerat två av ILO:s s.k. fundamentala konventioner: nr 29 om tvångs- eller obligatoriskt arbete och nr 87 om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten. Burma/Myanmar har inte ratificerat följande åtta fundamentala ILOkonventioner: nr 98 om tillämpning av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten, nr 100 om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, nr 105 om avskaffande av tvångsarbete, nr 110 om kriterierna för plantagearbetares arbetsförhållanden, nr 111 om diskriminering ifråga om anställning och yrkesutövning, nr 130 om minimiålder för arbete, nr. 138 om förbud mot barnarbete, och nr 182 om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete. I november 2001 antog ILO en resolution där man uppmanade sina 175 medlemsländer att införa ekonomiska sanktioner mot Burma/Myanmar och försäkra sig om att man inte understödjer tvångsarbete i landet. Sedan dess har SPDC agerat för att undvika att sanktionerna implementeras genom att samarbeta med ILO. Rapporteringsläget: Burma/Myanmar har lämnat in totalt tre rapporter till FN:s konventionskommittéer. Två gäller CRC (1993 och 2002) och en gäller CEDAW (1999). FN-rapportörer: FN:s särskilda sändebud för Burma/Myanmar Razali bin Ismail har under de senaste åren sökt underblåsa försoningsprocessen. Vid sitt senaste besök i Rangoon/Yangon i april 2004 nådde han inga framgångar med att få regimen att förbehållslöst frige Suu Kyi och att återigen inleda demokratiseringsdialogen. FN:s specialrapportör för de mänskliga rättigheterna i Burma/Myanmar är sedan 2000 Paulo Pinheiro. Regimen har hindrat Pinheiro från att besöka delar av Shan State i syfte att utreda misstankar om systematiska våldtäkter förövade av armén. Våren 2003 lämnade Pinheiro Burma/Myanmar sedan han upptäckt avlyssningsapparater under sitt bord under samtal med fångar. Pinheiro har inte tillåtits besöka landet sedan november 2003. Pinheiro har understrukit vikten av ett omedelbart och villkorslöst frigivande av Suu Kyi och de runt 1300 politiska fångar, inklusive de 35 som arresterades i samband med attacken den 30 maj 2003. 2 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Våld (misshandel, våldtäkter etc.) och olika former av godtyckligt dödande från företrädare för statsmakten förekommer. Uppgifter om tvångsarbete och andra umbäranden som lett till döden och om våldtäkter och avrättningar utförda av soldater och befäl i den burmesiska krigsmakten inrapporteras av flera organisationer. Särskilt drabbade är människor från de etniska minoriteterna. Män löper störst fara att dödas, medan kvinnor utsätts för våldtäkter. Familjer
utan familjefäder är speciellt utsatta. Hemlösa barn har under 2004 rapporterats vara särskilt utsatta för tvångsrekrytering som soldater. Enligt 1993 års Child Law är alla under 16 år barn. Alla som är över 16 år men under 18 år definieras som ungdomar. Försvinnanden förekommer och drabbar i första hand politiskt aktiva och för regimen obekväma personer. Förhållandena i burmesiska fängelser är undermåliga. Tortyr förekommer och har i vissa fall dödlig utgång. Dödsfall till följd av undernäring och bristfällig medicinsk behandling förekommer också. Därtill finns rapporter om fångar som sänts till arbetsläger för att under riskfyllda förhållanden arbeta framförallt i jordbruk och infrastruktur. Det är heller inte ovanligt att fångar eller tvångsarbetsrekryterade tvingas fram i främsta ledet i riskfyllda områden och situationer. I maj 1999 återupptog ICRC (International Committee of the Red Cross) sin närvaro i Burma/Myanmar. ICRC kommer under år 2005 att ha 60 expatriates och 270 lokalt anställda. Man har inte fått tillträde till Kayah State, men uppger att samarbetet med inrikesministeriet hittills fungerat väl. ICRC har tillåtits genomföra besök i fängelser runt om i landet och anses ha kunnat utföra sitt arbete på ett mer eller mindre oberoende sätt. Under 2004 har ICRC besökt flera än 80 fängelser och fångläger. Antalet registrerade fångar uppgår för närvarande till ca 3 400; ca tio procent av fångarna är kvinnor. Vissa materiella förbättringar kan noteras sedan ICRC getts möjlighet till fängelsebesök. Förbättringar har införts vad gäller fångarnas mat och mediciner. Fångarna och deras anhöriga har getts tillåtelse att korrespondera. ICRC har även möjlighet, att betala resor för anhöriga till fångar som placerats långt från hemorten. Människohandel är ett stort problem, särskilt gällande kvinnor. Det finns uppgifter om att lokala representanter för militärregimen ser genom fingrarna med denna handel. SPDC har hittills vidtagit begränsade och ineffektiva åtgärder för att komma till rätta med problemet. De sex Mekongländerna Burma, Kambodja, Kina, Laos, Thailand och Vietnam undertecknade i oktober 2004 Memorandum of Understanding om regionalt samarbete mot människohandel. Avtalet är det första i sitt slag i Asien och Oceanien. Viktiga framgångar är att avtalet hänvisar till riktlinjer för arbetet mot människohandel som tagits fram av FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter och att avtalet utgår ifrån att personer som utsatts för människohandel ska betraktas som offer och inte som illegala migranter. 4. Dödsstraff Burma/Myanmar utdömer dödsstraff, men inga domar ska ha verkställts sedan 1998. 5. Rättssäkerhet Domstolarna är inte självständiga i förhållande till den exekutiva makten. SPDC utser medlemmarna i den högsta domstolen och dessa i sin tur utser övriga domare efter godkännande från SPDC. Militära domstolar dömer inte i civila mål. 3
Grundläggande rättigheter som rätten till en advokat respekteras generellt sett i brottmål, men inte i politiska mål som militärregimen bedömer som känsliga. Politiska rättegångar är inte öppna för allmänheten. Militärregimen fortsätter också att regera med dekret, vilket gör att den inte är bunden av några författningsenliga krav på rättvisa och offentliga rättegångar. Korruptionen i det burmesiska rättsväsendet är omfattande liksom på alla nivåer i landet. Det finns tecken som tyder på att militärregimen genomfört en kampanj för att avlägsna de återstående oberoende advokater som finns i landet och som kan lämna råd till oppositionen. Det torde inte finnas någon formell skillnad mellan mäns och kvinnors tillgång till rättsväsendet. I praktiken ser det dock förmodligen annorlunda ut. Det finns inga institutioner dit enskilda medborgare kan anmäla MR-brott. Dock finns numera en begränsad möjlighet att anmäla tvångsarbete till ILO. 6. Personlig frihet Godtyckliga frihetsberövanden på politiska grunder utan rättegång är vanligt förekommande. Godtyckliga frihetsberövanden drabbar i synnerhet den organiserade politiska oppositionen samt de etniska minoriteterna. Telefonavlyssningar och beslagtagande av diverse förnödenheter såsom bensin, livsmedel, alkohol, bilar, pengar etc. tillhör vanligheten. Lagen tillåter heller inte privat ägande av land utan tillåter endast olika former av marknyttjande. Reserestriktioner förekommer både vad avser inrikes- och utrikesresor. Tillstånd krävs t.o.m. för att sova över i annat hushåll än det egna, även hos familjemedlemmar. Polisen genomför regelbundet nattliga razzior för att kontrollera efterlevnaden. Lagen skärptes under 2002 och minst 30 arresteringar rapporterades som en följd av husrannsakan. De etniska minoriteterna är särskilt begränsade i sin rörelsefrihet. Vanliga medborgare har inte möjlighet att få passhandlingar för utrikes resa utan ges i förekommande fall ett särskilt pass för varje utlandsresa med angivande av destination och tidsbegränsning. Passet kan alltså snarast liknas vid en utresevisering. Sedan oktober 2004 befinner sig högst 120 NLD-medlemmar i fängelse och två i husarrest, d.v.s. Aung San Suu Kyi och U Tin Oo. Under 2004 har tio NLD-medlemmar arresterats. Fyra personer har redan dömts till mellan fyra och sju års fängelse p.g.a. kontakter med s.k. olagliga organisationer i Thailand. För två personer pågår rättegångar, medan fyra personer hålls i fängsligt förvar utan att åtal har väckts. Pinheiro har i flera officiella sammanhang framhållit att det är upprörande att hålla människor i 75-årsåldern fängslade i 10-15 år. FN:s generalsekreterare har under 2004 vädjat till speciellt ASEAN att verka för Suu Kyis frigivning. Två ledamöter av det folkvalda parlamentet släpptes under juni 2004, medan två andra kort därefter arresterades. 17 parlamentsledamöter sitter fortfarande fängslade. Sex har dött i fängelse och två rapporteras ha mördats. Sedan samtalen mellan SPDC och Aung San Suu Kyi inleddes i oktober 2000 har över 500 politiska fångar frigivits, varav 40 personer 2003. Det har i princip 4
blivit regel att några politiska fångar släpps i samband med utländska högnivåbesök. 153 politiska aktivister har fängslats under 2003. Det kända och offentliga antalet dödsfall av politiska fångar mellan 1988 2002 är 73, varav tre av dödsfallen ägde rum under 2002. 7. Straffrihet Kränkningar av mänskliga rättigheter utan påföljande beivran är vanligt förekommande. Korruptionen inom både polis och rättsväsende är omfattande. 8. Yttrande- och mediafrihet Yttrande- och mediafrihet saknas i Burma/Myanmar. Regimen kontrollerar till fullo massmedia och förhandscensurerar godtyckligt. Censurmyndigheten håller för närvarande (nov 2004) på att ombildas. I syfte att isolera befolkningen från mottagande av impulser och idéer utifrån försvåras tidvis mottagning av kortvågssändningar från utlandet. Parabolantenner får endast innehas efter beviljad ansökan. Tillgång till internet och även internetcaféer finns, framförallt i de större städerna, men tillgängligheten begränsas av censur. För faxmaskiner och annan elektronisk kommunikationsutrustning krävs licens. Innehav av oregistrerad telefon, fax eller datormodem är straffbart med fängelse som påföljd. Militärregimens dekret från 1996 förbjuder alla tal och uttalanden som kan "undergräva nationell stabilitet". Många framstående författare och journalister sitter i fängelse. Föreningsfriheten liksom mötesfriheten är kraftigt beskuren. Politiska partier avkrävs särskilda tillstånd, även för möten inomhus och utomhusmöten med mer än fem deltagare är förbjudna. Den demokratiska oppositionen leds alltjämt av fredspristagaren Aung San Suu Kyis parti National League for Democracy (NLD). NLD:s möjligheter att bedriva ordinarie politisk verksamhet är ytterst begränsade. Lagen (artikel 10a) tillåter staten att ta personer i förvar i fem år utan att väcka åtal och utan rättegång ifall de anses riskera statens säkerhet. Under de senaste femton åren har Suu Kyi suttit i husarrest i nio år. Den senaste inskränkningen ägde rum 30 maj 2003 då hon placerades i förvar på en militärförläggning strax norr om Rangoon/Yangon. Efter en sjukhusvistelse i september 2003 flyttades Suu Kyi till husarrest där hon ännu finns kvar. SPDC, har tidigare tvingat tusentals NLD-medlemmar runt om i landet att gå ur partiet samt vid ett flertal tillfällen stängt NLD:s kontor runtom i Burma/Myanmar. Dessa och andra försök att slå ut NLD:s lokala strukturer har i relativt stor utsträckning varit framgångsrika. Endast NLD:s huvudkontor i Rangoon/Yangon tillåts vara öppet, medan övriga mer än 200 kontor ute i landet inte tillåts öppna. Huvudkontoret och de övriga kontoren håller dock kontakt. Oppositionen saknar publiceringsrätt och har inte tillgång till några telekommunikationer utöver telefon. Bl.a. NLD:s ordförande, U Aung Shwe, har privat fått tillstånd att inneha parabolantenn och har därmed tillgång till utländska TV-kanaler. Burma/Myanmar är ett multireligiöst land med en historia av religiösa slitningar. Dessa slitningar har ända sedan självständigheten 1948 förvärrats 5
genom att religionen utnyttjas i politiskt syfte. Attacker mot moskéer har förekommit liksom trakasserier mot religiöst avvikande, i första hand muslimer men även kristna. Uppgifter om religiös förföljelse, bl.a. i norra Rakhine State, förekommer då och då. Muslimerna i västra Burma/Myanmar saknar fullständiga medborgerliga rättigheter. Majoriteten av befolkningen är buddister. Veterligen vidtas inga åtgärder för att öka respekten och kunskapen om de mänskliga rättigheterna. Australien anordnade under några år MR-seminarier för burmesiska/myanmaresiska statstjänstemän, men verksamheten har tillsvidare upphört p.g.a. att man inte gavs möjlighet att själv välja ut seminariedeltagarna. 9. De politiska institutionerna Politiska institutioner med demokratiska inslag saknas i Burma/Myanmar som styrts av militärdiktatorer under de senaste 40 åren. Regeringen känner sig inte bunden till författningen utan regerar i stor utsträckning genom dekret. Ett parlament utsågs i fria val 1990, men då resultatet visade att de demokratiska krafterna vunnit valet ogiltigförklarades det av militärregeringen. Parlamentet har aldrig givits möjlighet att sammanträda. Det nationalkonvent som under flera år arbetat med att ta fram en ny författning - i enlighet med SPDC:s direktiv - består av personer utsedda av regimen. Processen för att ta fram en ny författning som ska ersätta den som avskaffades 1962 återupptogs våren 2004, men avbröts i juli 2004. Den förväntas återupptas under 2005. Någon politisk pluralism kan man följaktligen inte tala om. Inga kvinnor ingår i regeringen. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Fria fackföreningsrörelser existerar inte i Burma/Myanmar. Brott mot föreningsfriheten och arbetstagares rättigheter att upprätta och ansluta sig till fackföreningar har påtalats av ILO vid flera tillfällen. Tvångsarbete förekommer fortfarande i Burma/Myanmar trots att landet ratificerat ILO:s konvention mot tvångsarbete. Den burmesiska/myanmaresiska militären använder sig av tvångsarbete framförallt i etniska minoritetsområden för logistiska ändamål som att transportera materiel, bygga läger, tvätta, laga mat och, gällande unga kvinnor, utföra sexuella tjänster etc. Militärregimen har också använt sig av tvångsarbete för kommersiella ändamål. Stora vägbyggen, industriområden och turistutveckling har genomförts med tvångsarbete. Det är framförallt de etniska minoriteterna, fängslade, men även barn, som utsätts för tvångsarbete. "Civilt" tvångsarbete har dock minskat starkt sedan ILO ingrep 2001 (se nedan). I viss utsträckning har det ersatts av tvångsuttaxeringar i natura av t.ex. livs- och drivmedel. ILO har i sin senaste rapport 2004 påpekat att det fortfarande förekommer tvångsarbeten i stora delar av landet och kritiserar regeringen för att tre personer dömts för högförräderi bl.a. för sina kontakter med ILO. Tvångsarbete har nu förbjudits av militärregimen, men förekommer fortfarande. International Labour Organization (ILO) öppnade ett förbindelsekontor i Rangoon/Yangon i maj 2002. Rapporter om avsaknaden av den praktiska tillämpningen av de bägge konventionerna är vanligt förekommande trots att regeringen har uttalat, att den har en positiv inställning till den praktiska 6
tillämningen. ILO-kontoret rapporterar, att 70 anmälningar har inkommit varav 40 bedömdes vara seriösa. Sju anmälningar hade gått vidare till domstol. The International Confederation of Free Trade Unions (ICFTU) har nyligen offentliggjort nya, konkreta bevis om att tvångsarbete sker i olika delar av landet. Tvångsarbete sker oftast för logistiska ändamål som t.ex. vägarbeten, byggande och underhåll av militärförläggningar samt jordbruksarbete. I en skrivelse till ILO påvisar ICFTU dussintals exempel från Karen State, Rakhine State och Chin State liksom från Pegu Division, Tennasserim Division och Sagaing Division. Några av de mest aktuella exemplen på tvångsarbete är från oktober 2004. Hittills har ingen person varken åtalats eller dömts för tvångsarbete enligt ILO:s konvention nr 29. Tre personer har dömts till döden för högförräderi och för att bl.a. ha haft kontakter med ILO:s förbindelsekontor i Rangoon. Domarna har överklagats i högre instans och omvandlats till fängelsestraff. Det är djupt oroande att kontakter med ILO har bedömts vara ett brott. ILO avser sända ett team för att diskutera uppgifter om tvångsarbete med militärjuntan efter premiärminister Khin Nyunts avgång i oktober 2004. Efter regeringsombildningarna under oktober har de personer som ILO tidigare samarbetat med bytts ut. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa För större delen av befolkningen är tillgången till hälsovård mycket begränsad, i synnerhet på landsbygden. Det råder omfattande brist på läkemedel och de som finns är ofta förfalskade eller utgångna. I hela landet finns endast ett fåtal kvalificerade psykiatriker; de mentalsjukas situation är allmänt svag. WHO anser t ex. att Burmas/Myanmars hälsovårdssystem är helt undermåligt. Regeringens totala budget för den civila hälsovården uppgick till endast 0,2 procent av BNP under perioden 1990-98. Regeringen spenderar för närvarande mindre än sammanlagt tio kronor per capita och år på hälsovård och utbildning. Militären och dess familjer har tillgång till specialsjukvård. Medellivslängden för kvinnor är 60 år och för män 62 år. En studie från 1997 visar att 13 procent av barnen i Burma/Myanmar dör före 5 års ålder och att en läkare är med vid enbart 1 av 20 födslar på landsbygden. Malaria, tuberkulos och dysenteri är vitt spridda och är tillsammans med AIDS bland de främsta dödsorsakerna. Europeiska Kommissionens Humanitära Hjälpkontors (ECHO) humanitära bistånd är 3 420 000 euro med ett tidsperspektiv om 18 månader fr.o.m. den 1 april 2004. Humanitära insatser hindras av ett antal restriktioner. Förutom logistiska svårigheter innebär myndigheternas svikande stöd till humanitära organisationer ett hinder. HIV/AIDS riskerar att få epidemiska proportioner i Burma/Myanmar. Enligt en nyligen genomförd studie kan upp till fyra procent av den vuxna befolkningen vara smittade med HIV. I vissa utsatta provinser som Shan State tros andelen HIV-smittade bland den manliga vuxna befolkningen vara så hög som tio procent. Militärregimen erkänner inte officiellt storleken av Burmas/Myanmars HIV/AIDS-problem, men är nu införstådd med internationella humanitära insatser mot sjukdomen. Officiella siffror från i slutet av mars 2003 uppvisar hittills 6 727 AIDS-smittade, 45 968 HIV- 7
infekterade samt 2 843 dödsfall. Enligt WHO:s senaste uppdateringar fanns ca 510 000 HIV-smittade i slutet av år 2000. Tillgången till mediciner och sjukvård är för närvarande mycket begränsad. Det svenska biståndet till åtgärder mot HIV/AIDS uppgår under en treårsperiod (2003 2005) till 40 miljoner svenska kronor. Det totala internationella biståndet för 2003-2004 är 19 miljoner US dollar. Inom ramen för HIV/AIDS-programmet samarbetar FN-organisationer, internationella och nationella enskilda organisationer tillsammans med några av landets ministerier och myndigheter inom hälso- och utbildningssektorn. 12. Rätten till utbildning SPDC har länge försummat utbildningsområdet. Skolundervisning är obligatorisk där den finns att få. Den officiella läs- och skrivkunnigheten är 83 % (1997). Regeringens totala budget för all civil utbildning för 1998-1999 uppgick till mindre än en procent av landets BNP. Skolor (med undantag för lågstadieundervisning) och universitet har dessutom av politiska skäl varit stängda under långa perioder. I juli 2000 öppnades vissa universitet och högskolor. Undervisningen är dock mycket begränsad och ett läsår uppgår till 3-6 månader. Studenterna tvingas skriftligen lova att inte engagera sig i politisk verksamhet. Lärare varnas att inte kritisera militärregimen och hålls ansvariga för deras studenters eventuella politiska engagemang. För krigsmaktens anställda finns särskilda, privilegierade sekundär- och högskolor. Närmare 40 procent av alla barn går inte i skola. I landsbygdsområdena går enbart 22 procent av barnen färdigt grundskolans fjärde klass. Flertalet av föräldrarna har dock oftast inte råd att betala skolavgifterna. Flera organisationer är djupt oroade över att den uteblivna tillgången på utbildning och undervisning skapar grogrund för brott mot barnets rättigheter i Burma/Myanmar, som i sin tur gör att barnen blir lätta offer för rekrytering till militären och annat tvångsarbete. Militärregimen har vidtagit ett antal åtgärder för att se till att nya studentdemonstrationer inte skall bryta ut. Universiteten har flyttats till avlägsna områden. Studenter och lärare har varnats för att eventuella oroligheter kommer att slås ned obarmhärtigt. Könsfördelningen vid universiteten är 49 % för män och 51 % för kvinnor vilket motsvarar befolkningsstrukturen i landet. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Den burmesiska ekonomin är i akut kris. Valutan sjönk t.ex. med nästan 40 procent mot dollarn under 2003, vilket var något under bottennoteringen i mitten av 2002. Arbetslösheten är hög. Många barn, i synnerhet i de etniska minoritetsområdena, lider av allvarlig undernäring. Misären bland befolkningen har stigit i takt med vanskötseln av ekonomin. Att handelssanktionerna på grund av bl.a. det dåliga MR-läget skapar ytterligare grogrund för högre arbetslöshet, prostitution och kriminalitet har hittills inte lett till några åtgärder från regeringens sida. Däremot inger utsikterna om företagskonkurser och uteblivna handelsintäkter viss oro hos militärjuntan. 8
9 Regimen är väl medveten om att försämrade levnadsförhållanden kan leda till social oro och omfattande protester mot regeringen. Trots detta har den inte visat sig förmögen att ta itu med de stora politiska och ekonomiska reformer som krävs för att förbättra situationen i landet. Rätten till privat ägande är nästintill obefintlig. Lagen tillåter inte privat ägande av mark, utan tillåter endast olika former av marknyttjande. Tvångsförflyttning är vanligt förekommande i Burma/Myanmar, antingen på politiska eller ekonomiska grunder. Särskilt i etniska minoritetsområden har SPDC satt tvångsförflyttning i system. 14. Kvinnans ställning Burmesiska (Myanmaresiska) kvinnor har av tradition en relativt god ställning inom äktenskapet. Som gift behåller hon sitt eget namn och har ofta stort inflytande i familjens ekonomi. Arrangerade äktenskap förekommer inte längre. I traditionellt manliga yrken är kvinnor underrepresenterade. Kvinnor får inte samma lön som män för likvärdigt arbete Kvinnor tillhörande de etniska minoriteterna utsätts inte sällan för olika typer av tvångsarbete. Rapporter om våldtäkter utförda av arméförband förekommer. Förövarna straffas sällan. I maj 2002 framlades en rapport om systematiska våldtäkter utförda av burmesiska arméförband i Shan-staten, "Licence to rape", sammanställd av The Shan Human Rights Foundation & The Shan Women's Action Network. Rapporten beskriver 173 våldtäktsfall och sexuella övergrepp mot 625 kvinnor och flickor som genomförts av soldater från 52 olika bataljoner mellan 1992 2001. Rapporten uppvisar att 25 procent av våldtäkterna hade dödlig utkomst. SPDC förnekar alltjämt händelserna också efter intern utredning. FN:s specialrapportör ser dock allvarligt på att SPDC:s undersökningar i ärendet påvisar arrangerade samtal mellan befolkningen, militären och de lokala myndigheterna, och att personalen som genomförde intervjuerna inte var erfarna i brott mot de mänskliga rättigheterna. 15. Barnets rättigheter Burma/Myanmar har ratificerat barnkonventionen. Vissa åtgärder om förändrad lagstiftning har också aviserats men ännu inte verkställts. Burmesisk/myanmaresisk lagstiftning anger begränsningar i fråga om barnarbete. Omfattande barnarbete förekommer runt om i landet. Gatubarn förekommer också. Någon nationell handlingsplan mot kommersiell sexuell exploatering av barn har synbarligen inte, trots givna löften, satts i verket. Barnprostitution förekommer, särskilt i gränstrakterna mot Thailand. En omfattande handel sker med unga flickor som sänds över gränsen. Tidigare förnekade SPDC förekomsten av prostitution, men attityden har numera ändrats. Rekrytering av minderåriga personer förekommer i den burmesiska armén, bl.a. genom att man ändrar ålder i födelsebevis. I stridsområden förekommer rapporter om att armén använder sig av barn för tvångsarbete. Minderåriga soldater förekommer också bland etniska minoriteters gerillaförband. Den burmesiska/myanmaresiska militären har den högsta andelen barnsoldater inom militären i jämförelse med övriga världen. Det rör sig om 70 000 barn av den totala militära styrkan på ca 400 000. Barnsoldaterna, en del av dem under
elva år, tvingas till att utöva de värsta formerna av misshandel och övergrepp, inklusive avrättningar och massaker. 16. Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter, urbefolkning m.fl.) Minoriteterna saknar politiskt och ekonomiskt inflytande i det burmesiska samhället. De etniska grupper som slutit stilleståndsavtal med regimen har visserligen erkänts intern autonomi men under förhållanden som uppmuntrat narkotikahantering, vapenhandel och illegal ädelträavverkning. Trots deras antal har marginaliseringen av dem ökat liksom motsättningarna mellan dem och SPDC (som består av etniska burmaner). Deras möjligheter att bevara sin etniska särart har medvetet försvårats av myndigheterna. De har t.ex. inte rätt till egna skolor och tillåts bara tala sitt eget språk inom hemmet. Etnisk och delvis även religiös diskriminering tillämpas systematiskt av statsmakterna. Den etniska diskrimineringen riktas mot samtliga minoriteter som inte är burmaner, d.v.s. ca en tredjedel av befolkningen. Principen om nationens oupplöslighet leder till svåra trakasserier av de etniska minoriteterna. Främlingsfientligheten är utbredd och delvis sanktionerad av staten. Under de senaste åren har flertalet av de värsta våldsamheterna och brotten mot de mänskliga rättigheterna i landet rapporterats från de etniska minoritetsregionerna, speciellt från Karen State och Shan State, där en form av etnisk utrensning pågår. I mars 2002 ägde sammanstötningar rum längs gränsen Thailand och Burma/Myanmar mellan karenrebeller och den burmesiska/myanmaresiska militären. I maj 2002 attackerade den burmesiska/myanmaresiska militären och buddistiska karenallierade, kristna karenbyar, sjukhus och skolor. Burmesiska/myanmaresiska soldater avrättade bybor som misstänktes sympatisera med rebellerna men också flyende karenfamiljer. Flera s.k. townships i Shan State, såsom Loi Kha och Loi Kawwan, har stängts för inkommande besökare av den burmesiska/myanmaresiska militären. Det finns flera rapporter om tvångsförflyttningar, tvångsarbete, tortyr, våldtäkter och utomrättsliga avrättningar i regionen. Flyktingar rapporterade om en massaker i Shan State i september 2002. Tusentals flyktingar från karen och shan har sedan dess flytt över gränsen till Thailand. Våldsamheter och utomrättsliga avrättningar har fortskridit under 2003. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Informationen om de homosexuellas situation i Burma är mycket knapphändig. Ambassaden har inga rapporter om att homosexuella utsätts för förtryck och förföljelse, utöver vad som drabbar befolkningen i allmänhet. 18. Flyktingars rättigheter Burma/Myanmar har inte anslutit sig till 1951 års flyktingkonvention. Tusentals personer har flytt landet under senare år som en följd av regelrätta övergrepp och systematisk diskriminering. Ingångna överenskommelser om vapenvila med de flesta minoritetsfolken har visat sig vara mycket bräckliga vilket ytterligare förvärrat läget. 10
Det finns ca 130 000 karen-, mon- och karenniflyktingar i Thailand. Nya flyktingar anländer kontinuerligt. De vistas i flyktingläger utan möjligheter att återvända under rådande omständigheter. Mottagningssystemet för återvändande rohingyaflyktingar (muslimer) från Bangladesh har skötts av FN:s Flyktingkommission (UNHCR) med viss assistans av lokala myndigheter. Ca 230 000 rohingyas har repatrierats och UNHCR och FN:s Utvecklingsprogram (UNDP) samarbetar för att underlätta deras återintegrering. De omfattande kränkningarna mot rohingyas mänskliga rättigheter, som var den underliggande orsaken till att de flydde i början av 1990-talet, fortsätter, men går i vågor. Det finns ca en miljon internflyktingar (flyktingar i sitt eget land) i framförallt Shan State, Kayah State, Karen State och Tenasserim Division i östra Burma/Myanmar. Inom dessa områden tvångsförflyttas invånare till byar som SPDC-armén kan kontrollera. Internflyktingarna, som uppges leva under alarmerande svåra förhållanden, går för närvarande inte att nå med humanitära hjälpinsatser. 19. Funktionshindrades situation Det finns åtskilliga funktionshindrade av olika kategorier i Burma/Myanmar bl.a. offer för landminor. De flesta funktionshindrade måste förlita sig på sin familj för att få hjälp. Till skillnad från angränsade länder som Thailand och Kambodja ser man sällan funktionshindrade på gatorna i Burma/Myanmar vilket kan vara ett tecken på att de göms undan. 20. Oberoende MR-organisationer Oberoende MR-organisationer tillåts inte verka i Burma/Myanmar. Någon dialog mellan SPDC och de organisationer som påtalar MR-brott förekommer inte. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på MR-området Det kan noteras att emissarier från FN och EU vid besök i landet, liksom lokalt ackrediterade diplomater, tagit upp MR-frågor med SPDC. Försöken till dialog från deras sida har oftast mötts med gängse regimretorik. Viktiga insatser på fältet görs av internationella enskilda organisationer. Informella konsultationer och informationsutbyte i olika MR-frågor förekommer löpande inom EU-kretsen lokalt. Härutöver finns ett mer ad hoc betonat samråd mellan ambassader och internationella organisationer där möjliga och lämpliga handlingsåtgärder även diskuteras. 11