Spegeln Läs novellen Spegeln och besvara frågorna.
Spegeln Anton Chekhov Nyårsafton. Nellie, dottern till en jordägare och general, en ung och vacker flicka som dag och natt drömde om att gifta sig, satt i sitt rum och tittade med utmattade, halvslutna ögon i spegeln. Hon var blek, spänd och lika stilla som spegeln. Den obefintliga, men ändå tydliga synen av en lång, trång korridor med ändlösa rader av stearinljus, reflektionen av hennes ansikte, av hennes händer, av ramen allt detta var redan höljt i dimma och förenat i ett gränslöst grått hav. Havet rörde sig i vågor och glittrade, och färgades då och då i högrött När man tittade på Nellies orörliga ögon och särade läppar kunde man knappt avgöra om hon sov eller var vaken, men hon tittade under alla omständigheter. Först såg hon bara leendet och det mjuka, charmiga uttrycket i någons ögon, och sedan uppenbarade sig gradvis konturerna av ett huvud, ett ansikte, ögonbryn, skägg, mot den gråtonade bakgrunden. Det var han, den utsedde, föremålet för långa drömmar och hopp. Den utsedde var allt för Nellie, meningen med livet, personlig lycka, karriär, öde. Utanför honom, precis som på spegelns grå bakgrund, var allt mörkt, tomt och meningslöst. Därför var det inte konstigt att när hon såg framför sig ett stiligt och vänligt ansikte, så var hon medveten om sin välsignelse, en ofullständig vacker dröm som inte kan uttryckas i tal eller på ett pappersark. När hon sedan hörde hans röst och såg sig själv bo under samma tak som honom, förenade hennes liv sig med hans. Månader och år och flög förbi mot den grå bakgrunden. Och Nellie såg sin framtid tydligt med alla detaljer. Bild på bild visades mot den grå bakgrunden. Nu såg Nellie sig själv när hon en vinternatt knackade på distriktsläkaren Stepan Lukitchs dörr. Den gamla hunden skällde hest bakom porten. Doktorns fönster var mörka. Allt var tyst.
För guds skull, för guds skull! viskade Nellie. Till slut knarrade grinden till trädgården och Nellie såg doktorns köksa. Är doktorn hemma? Hans nåd sover, viskade köksan, som om hon var rädd att hon skulle väcka sin herre. Han har just kommit hem från sina feberpatienter, och han gav order om att han inte fick väckas. Men Nellie hörde knappt köksan. Hon kastade köksan åt sidan och rusade huvudstupa in i doktorns hus. Hon sprang genom mörka och vardagliga rum, och råkade ändra läge på två eller tre stolar, och så kom hon till slut till doktorns sängkammare. Stepan Lukitch låg på sin säng, påklädd, men utan sin överrock, och andades med putande läppar in i sin öppna hand. En liten sänglampa lyste svagt vid sidan om honom. Utan att yttra ett ord satte sig Nellie ner och började gråta. Hon grät bittert och skakade i hela kroppen. Min man är sjuk, snyftade hon. Stepan Lukitch var tyst. Han satte sig långsamt upp, stöttade sitt huvud med sina händer, och tittade på sin besökare med fixerade och trötta ögon. Min man är sjuk!, fortsatte Nellie och kvävde sina snyftningar. För guds skull kom med. Skynda dig Skynda dig! Va? grymtade doktorn och blåste i sin hand. Kom! Kom omedelbart! Annars det går inte ens att tänka på! För guds skull! En blek och utpumpad Nellie flämtade och svalde sin tårar, och började beskriva sin mans sjukdom, hans skräck som knappt kunde uttalas. Hennes lidanden skulle ha fått en sten att gråta, men doktorn bara tittade på henne, blåste i sin öppna hand och rörde inte en muskel. Jag kommer imorgon, muttrade han. Det är omöjligt, grät Nellie. Jag vet att min man har tyfus! Omedelbart du behövs nu!
Jag ehh har just kommit in, muttrade doktorn. Jag har varit iväg i tre dagar och träffat tyfuspatienter, och jag är utpumpad och själv sjuk Jag kan bara inte! Det är säkert! Jag har själv fått det! Så är det! Och doktorn kastade en termometer framför henne. Jag har nära fyrtio graders feber Jag kan absolut inte. Jag kan knappt sitta upp. Ursäkta mig Jag måste ligga ner Doktorn lade sig ner. Men jag ber dig, doktor, stönade Nellie desperat. Jag bönfaller dig. Hjälp mig, för guds skull. Ansträng dig lite och kom med! Jag kommer att återgälda dig, doktor! Kära nån! Jag har redan sagt vad jag kan säga. Nellie hoppade upp och gick nervöst fram och tillbaka i sängkammaren. Hon önskade att hon kunde förklara för doktorn, att hon kunde få honom att ta reson Hon tänkte att om han bara visste hur kär hennes man var för henne och hur olycklig hon han var, så skulle han glömma sin sjukdom och sin utmattning. Men hur skulle hon kunna uttrycka sig tillräckligt väl? Gå till doktorn i Zemstvo, sa Stepan Lukitch. Det är omöjligt! Han bor mer än tjugo mil härifrån och tiden är dyrbar. Och hästarna klarar det inte. Det är trettio mil från oss till dig, och lika mycket härifrån till doktorn i Zemstvo. Nej, det är omöjligt! Kom nu, Stepan Lukitch. Jag ber dig om en heroisk insats. Kom, gör en heroisk insats! Ha medlidande med oss! Det är omöjligt Jag har feber mitt huvud virvlar runt och det kommer inte att förstå! Lämna mig ifred! Men du har skyldighet att komma! Du kan inte vägra att komma! Det är egoistiskt! En man är skyldig att offra sitt liv för sin granne, och du du vägrar att komma! Jag ska se till att du hamnar i rätten. Nellie kände att hon yttrade en falsk och förtjänt förolämpning, men för hennes mans skull var hon kapabel att glömma logik, taktsinne, sympati för andra Som svar på hennes hot klunkade doktorn girigt i sig ett glass kallt vatten. Nellie bönade och bad som en tiggare
Till slut gav doktorn med sig. Han reste sig sakta, och flämtade när han letade efter sin överrock. Här är den! ropade Nellie för att hjälpa honom. Låt mig hjälpa dig med den. Kom nu! Jag ska återgälda dig I hela mitt liv ska jag vara tacksam mot dig Men vilken plåga! Efter att han satt på sig sin rock la sig doktorn ner igen. Nellie fick upp honom och drog honom mot hallen. Sedan hade de ett hemskt bestyr med hans galoscher, hans överrock Han hatt var borta. Men till slut befann sig Nellie i vagnen med doktorn. Nu hade de bara trettio mil att köra och sedan skulle hennes man få läkarhjälp. Jorden var höljd i mörker. Man kunde inte se sin hand framför ansiktet. En kall vintervind blåste. Frusna jordklumpar fastnade under hjulen. Föraren stannade gång efter gång för att fundera på vilken väg han skulle välja. Nellie och doktorn satt tysta hela vägen. Det skakade fruktansvärt, men de kände varken kylan eller skakningarna. Fortsätt, fortsätt! uppmanade Nellie kusken. Klockan fem på morgonen körde de utmattade hästarna in på gården. Nellie såg de välbekanta grindarna, brunnen, den långa raden med stall och lador. Till slut var hon hemma. Vänta lite, jag är snart tillbaka, sa hon till Stepan Lukitch, och fick honom att sitta ner i soffan i matsalen. Sitt stilla och vänta lite, så ska jag se hur det är med honom. När hon kom tillbaka igen från sin man fann Nellie doktorn liggande. Han låg i soffan och muttrade. Doktorn, snälla!... Doktorn! Va? Fråga Domna!, muttrade Stepan Lukitch. Va? De sa på mötet Vlassov sa Vem? Vad? Och till sin fasa såg Nellie att han var lika förvirrad som hennes man. Vad skulle hon göra?
Jag måste åka till doktorn i Zemstvo, bestämde hon sig för. Därefter följde återigen mörker, en skärande iskall vind och klumpar av frusen jord. Hon led i både kropp och själ, och förvillande natur är inte vacker, inga illusioner kan kompensera för sådana lidanden Sedan såg hon mot den grå bakgrunden hur hennes man varje vår var i knipa då han skulle betala ränta på lånet till banken. Han kunde inte sova, hon kunde inte sova, och båda rådbråkade sina hjärnor tills deras huvuden värkte, när de funderade på hur de skulle kunna undvika att få besök av kronofogden. Hon såg sina barn: Den eviga rädslan för förkylningar, scharlakansfeber, difteri, märken av slagsmål från skolan, separation. I en kull på fem eller sex skulle en utan tvekan dö. Den grå bakgrunden var inte opåverkad av döden. Så kunde det mycket väl vara. Man och hustru kan inte dö samtidigt. Vad som än händer måste den ena begrava den andra. Och Nellie såg sin man dö. Denna fruktansvärda händelse visade sig fortfarande detaljerat för hennes inre. Hon såg kistan, stearinljusen, diakonissan och till och med varje fotavtryck i hallen som gjorts av begravningsentreprenören. Varför är det så, vad ska det vara bra för? frågade hon, och stirrade tomt på sin mans ansikte. Och hennes tidigare liv med sin man verkade bara en ett idiotiskt förspel till detta. Någonting föll från Nellies hand slog och i golvet. Hon hoppade till och öppnade sina ögon. En av speglarna såg hon vid sina fötter. Den andra stod som tidigare på bordet. Hon tittade i spegeln och såg ett blekt, tårdränkt ansikte. Det fanns ingen grå bakgrund nu. Jag måste ha somnat, tänkte hon med en suck av lättnad.
Frågor att besvara 1. Sammanfatta novellen med 3-5 meningar. 2. Varför vill doktorn först inte hjälpa till? 3. Nellie är väldigt påstridig, trots att doktorn är sjuk. Hur hade du gjort om du varit Nellie? 4. Hur tror du att det gick för doktor Stepan Lukitch och Nellies man? 5. Har du varit med om att en dröm var så verklig att du inte visste om det var dröm eller verklighet när du vaknade? Berätta! 6. Hur föreställer du dig att din framtid kommer att bli? 7. Varför tror du att Chekhov (författaren) låtit en spegel ramla i golvet, medan en spegel står kvar? Vill han säga något särskilt med detta? Skicka svaren på frågorna till Herr Clenows mailbox. Du får gärna diskutera frågorna och svaren med en kompis, men svaren ska vara dina egna, och kompisen får skicka in sina egna svar. Det är ingen fara om du inte kan svara på alla frågor, men gör ett försök. Ibland finns det inga rätta svar, utan det är dina egna funderingar som är viktiga och intressanta.
Betygskriterier Ur de nationella betygskriterierna Eleven skall kunna tillgodogöra sig det väsentliga i en text som är relevant för eleven själv och för den valda studieinriktningen samt för eleven som samhällsmedborgare, kunna formulera egna tankar och iakttagelser och göra egna bedömningar vid läsning av / / texter från olika tider och kulturer, Novellen ingår som en del av ett större projekt, och därför betygsätts inte dina svar på dessa novellfrågor för sig.