Län: Gotland Kommun: Gotland Areal: 11,8 hektar Centralpunktskoordinat: X: 1 650 930; Y: 6 313 540 Fastställd av Länsstyrelsen: 30 augusti 2005 Områdestyp: 1 SCI, 2 SPA Skydd: Riksintresse för naturvård, fågelskyddsområde Ägandeförhållanden: Privata 1 SCI Site of Community Interest, det vill säga skydd enligt habitatdirektivet. 2 SPA Special Protection Area, det vill säga skydd enligt fågeldirektivet. Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet Naturtyp Habitatkod Areal (hektar) Vegetationsklädda havsklippor 1230 4,1 Kalkgräsmarker 6210 7,7 Ingående arter enligt fågeldirektivet Art Artens kod Antal par Övervintrande Rastande Vitkindad gås A045 10 500 Fisktärna A193 5 Silvertärna A194 10 Beskrivning Heligholmen ligger i Vamlingbo socken på södra Gotland. Holmen är belägen cirka 300 meter från land, nära Holmhällars raukområde. Holmens inre är i flackt medan stränderna ofta är karga och klippiga med många raukformationer. På den södra stranden finns breda partier med svallad sten. Ett flertal strandvallar påminner om hur holmen etappvis har stigit ur havet. Heligholmens fyr uppfördes 1913. På grund av det mycket rika fågellivet är Heligholmen fågelskyddsområde med tillträdesförbud mellan 15 mars och 30 juni. Bland häckande fåglar kan nämnas vitkindad gås, fisktärna, silvertärna, silltrut, skräntärna, kentsk tärna, tobisgrissla, skärpiplärka, drillsnäppa och roskarl. Kolonierna av silltrut har vissa år varit bland de största i landet, och 1
kolonierna av silvertärna bland de största på Gotland. Även Pilgrimsfalk har tidigare häckat på öns karga klippor. Tobisgrissla har också observerats under häckningstid. Hundratals vitkindade gäss rastar varje år på Heligholmen, och på vintern är holmen uppehållsplats för storskarvar. Heligholmen har säkerligen utgjort en rast- och häckningsplats för sjöfågel och vadare ända sedan holmen steg ur havet, vilket har påverkat den vegetation som finns där idag. De hundratals gäss som årligen rastar på holmen fyller i viss mån samma funktion som betesdjur gör i hagmarker. Gässens bete håller grässvålen kort vilket gynnar vissa småväxta och hävdberoende arter som normalt bara växer på näringsfattig mark som betas eller påverkas av någon annan typ av störning. I en vanlig betesmark sker ett nettouttag av näring, men på Heligholmen får marken ett näringstillskott genom spillningen från de tusentals fåglar som vistas här, vilket gör att även vissa mer kvävegynnade arter som brännässla och stinknäva kan växa på holmen. Heligholmens läge gör också att en hel del alger spolas upp på stränderna och gödslar marken. Heligholmen saknar träd- och buskvegetation så när som på ett exemplar av vardera oxel, en och nypon. I markskiktet växer bland annat backlök, svartkämpar, gul och vit fetknopp, krusskräppa, hundkex, blodnäva, vägtistel, brännässla, blodvallmo, nejlikrot, rölleka, hamnsenap, strandmålla, gåsört, stinknäva, malört, fältmalört, axveronika, teveronika, gulmåra, fältvädd, käringtand, ögontröst, smultron, brudbröd, backglim, tulkört, strandråg och strandkvickrot. Heligholmen ovanifrån. Man kan tydligt se strandvallarna som har uppkommit vartefter holmen har stigit ur havet. Foto: Gunnar Britse. 2
Följande fynd av rödlistade arter har gjorts i området: Fåglar Vetenskapligt namn Svenskt namn Hotkategori Arenaria interpres Roskarl VU Larus fuscus fuscus Silltrut (nominatrasen) VU Sterna caspia Skräntärna VU Sterna sandvicensis Kentsk tärna VU RÖDLISTADE RED-LISTED DD Kunskapsbrist Data Dificient NT Missgynnad Near threatened VU Sårbar Vulnerable EN Starkt hotad Endangered CR Akut hotad Critically Endangered RE Försvunnen Regionallay Extinct HOTADE THREATENED Den svenska rödlistans kategorier Heligholmens stränder är karga och klippiga med många raukformationer. Foto: Magnus Martinsson. 3
Bevarandesyfte Det främsta syftet är att bidra till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus på biogeografisk nivå för de naturtyper och arter (enligt art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet) som ingår i Natura 2000-området. Bevarandemål 1230 Vegetationsklädda havsklippor Areal Arealen vegetationsklädda havsklippor skall vara 4,1 hektar. Struktur och funktion Vegetationen skall ha en naturlig struktur och täckningsgrad. Typiska arter Utvärdering av arter sker på biogeografisk nivå och ej på objektnivå. 6210 Kalkgräsmarker Areal Arealen kalkgräsmarker skall vara 7,7 hektar. Struktur och funktion Frekvensen av hundäxing och hundkex skall vara högst 1 %. Krontäckning av träd och buskar ska vara 0 %. Vedartad igenväxningsvegetation förekommer inte. Typiska arter Minst två typiska arter (fältsippa, lundtrav, färgmåra, låsbräken-arter, hårstarr, fågelstarr, hirsstarr, spåtistel, jordtistel, klasefibbla, backsmultron, fältgentiana, solvände-arter, vildlin, samtliga orkidé-arter, fältvedel, fjällgröe, rosettjungfrulin, jungfrulin, vårfingerört, luddfingerört, backfingerört, småfingerört, harmynta, fältvädd, stor fetknopp, sandmaskrosor, backklöver, axveronika) skall förekomma i minst 60 % av de undersökta provytorna. A045 Vitkindad gås A193 Fisktärna A194 Silvertärna Populationerna skall vara konstanta eller öka. Förutsättningarna för rastande fåglar skall vara oförändrat goda eller förbättras. Förutsättningarna för häckande fåglar skall vara oförändrat goda eller förbättras. 4
Beskrivning av livsmiljöer 1230 Vegetationsklädda havsklippor Naturtypen utgörs av havsklippor med gräs- och örtvegetation. De har en varierande vegetationstäckning beroende på bland annat havets påverkan, geologi och geomorfologi. På de mest utsatta klipporna finns vegetationsfria klippavsatser och skrevor på de brantaste delarna närmast havet och gräsbevuxna klipphyllor, branter och sluttningar på de ställen där jord kunnat ackumuleras. Längre inåt landet där klipporna är mer skyddade kan ris, örter och vindpinade träd och buskar etablera sig. Läge i förhållande till havet, geologi, morfologi och naturgeografiskt läge inverkar på denna mångsidiga naturtyp. Gynnsam bevarandestatus förutsätter en zonerad och varierad vegetation, från klippor närmast havet till mer skyddade lägen där tjockare jordlager kunnat bildas och ett rikt fågelliv. Ingen påtaglig minskning får ske av populationerna hos de typiska arterna i habitatet. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Naturtypen är känslig för slitage och störningar orsakade av det rörliga friluftslivet, exploatering, bebyggelse, bryggor med mera, oljeutsläpp och bensinspill från båttrafik, kvävenedfall vilket påverkar artsammansättningen och förekomst av mink 6210 Kalkgräsmarker Naturtypen utgörs av torra till friska, betespräglade kalkrika gräsmarker, ofta med ett mycket stort inslag av örter. Här ingår olika faser av ängshavre-samhället. Miljöerna är i regel mycket artrika. Gynnsam bevarandestatus förutsätter bete, i detta fall av gäss, och röjning av eventuell igenväxningsvegetation. I naturtypen får inte förekomma gödsling (förutom från djur som betar i objektet), stödutfodring, dikning eller insådd av för naturtypen främmande arter. Ingen påtaglig minskning bör ske av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Naturtypen är känslig för utebliven eller olämplig skötsel, minskat eller upphört bete som på sikt leder till igenväxning av buskar och träd och utarmning av den hävdgynnade floran och faunan, tillskottsutfodring som indirekt ger näringstillförsel till marken och missgynnar den konkurrenssvaga floran, markexploatering och annan markanvändningsförändring i objektet eller i angränsande områden, exempelvis täktverksamhet, och gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar. Beskrivning av arter A045 Vitkindad gås Den vitkindade gåsen häckar på små, flacka öar där den är skyddad från marklevande rovdjur. Arten fordrar stora, öppna gräsbevuxna ytor för sitt födosök, främst strandängar med kortvuxen eller kortbetad gräsvegetation. Den kräver rast- och övervintringslokaler med gott om lämplig föda (främst gräs) samt möjlighet att övernatta ute på vatten. Under häckningen rör sig paret normalt inom ett område i storleksordningen någon kvadratkilometer. Arten flyttar mellan häckningsområdena i Sverige och övervintringsplatserna i Holland. För närvarande finns inget uppenbart hot mot arten och den svenska populationen fortsätter att växa i storlek. Nya häckningslokaler har påträffats kontinuerligt de senaste 20 åren. Konflikter med jordbruket uppstår dock tidvis i områden som hyser starka häckningsbestånd och/eller stora mängder rastande vitkindade gäss på väg till eller från sina häckningsområden på ryska tundran. A193 Fisktärna Fisktärnan häckar i regel solitärt eller i små kolonier om uppemot 20 par. Fisktärnan samhäckar ofta med silvertärna och skrattmås. Som hos övriga tärnarter är kolonierna instabila och lämpliga häckningsplatser kan till synes helt utan 5
anledning överges från ett år till ett annat. De häckande fåglarna födosöker över tämligen stora områden (ofta i storleksordningen 1-5 km 2 ), och i sjörika områden kan de ses fiska i närliggande sjöar. De nordiska fisktärnorna är långsflyttare som övervintrar längs Afrikas väst- och sydkust, framför allt i området runt Godahoppsudden. Fisktärnan häckar i samtliga svenska landskap. Det svenska beståndet har beräknats till 20 000-25 000 par. Beståndsutvecklingen är svårtolkad och uppgifterna från olika håll delvis motsägande. Resultat från Svenska häckfågeltaxeringen tyder på att beståndet är mindre idag än under senare delen av 1970-talet och början av 1980- talet. Mellanårsvariationerna i materialet är emellertid stora. Fisktärnan är inte rödlistad i Sverige. Hot mot arten är bland annat ökad båttrafik och expanderande friluftsliv som kan skapa stora störningar under häckningssäsong och ohävd och igenväxning som kan leda till att viktiga häckningsplatser försvinner. Lokalt kan förekomst av mink leda till att kolonier försvinner. Spridning och ackumulering av miljögifter har negativa effekter på häckningsutfallet. Eventuell etablering av vindkraftverk vid kända kolonier kan vara ett framtida hot. A194 Silvertärna Silvertärnan häckar längs stora delar av den svenska kusten. Det svenska beståndet har uppskattats till 20 000 25 000 par. Sedan mitten av 1970-talet har silvertärnan ökat i antal såväl i Östersjöområdet som i Vänern. Lokalt har arten försvunnit till följd av minkens expansion. Beståndet på Gotland uppskattas till 2500 par. Silvertärna är ej rödlistad i Sverige. Silvertärnan häckar solitärt eller kolonivis. I Sverige överstiger koloniernas storlek sällan 25 par. De häckande fåglarna rör sig över stora områden under födosöket, ofta i storleksordningen 25 km 2. Arten häckar såväl vid fiskrika insjöar som längs grunda kustområden. Silvertärnan flyttar extremt långt, från norra halvklotets tempererade och arktiska områden till motsvarande breddgrader på södra halvklotet. Europeiska silvertärnor övervintrar längs södra Afrikas kust och i Södra Ishavet. Hot mot arten är bland annat ökad båttrafik och expanderande friluftsliv som kan skapa stora störningar under häckningssäsong och ohävd och igenväxning som kan leda till att viktiga häckningsplatser försvinner. Lokalt kan förekomst av mink leda till att kolonier försvinner. Spridning och ackumulering av miljögifter har negativa effekter på häckningsutfallet. Eventuell etablering av vindkraftverk vid kända kolonier kan vara ett framtida hot. Bevarandeåtgärder 1230 Vegetationsklädda havsklippor 6210 Kalkgräsmarker Habitaten påverkas av naturgivna faktorer som hav, vind, geologi och fågelliv, och skall så göra även i fortsättningen. Ingen mänsklig påverkan skall ske på Heligholmen såvida detta inte krävs för att upprätthålla gynnsam bevarandestatus. Åtgärder som kan bli aktuella i framtiden är till exempel avskjutning av mink och röjning av eventuell igenväxningsvegetation. A045 Vitkindad gås A193 Fisktärna A194 Silvertärna Arternas bevarandestatus på Heligholmen bedöms som gynnsam och inga bevarandeåtgärder planeras för tillfället. Tillträdesförbudet mellan den 15 mars och den 30 juni består. Åtgärder som kan bli aktuella i framtiden är till exempel avskjutning av mink och röjning av eventuell igenväxningsvegetation. 6
Hotbild vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Ingrepp och störning Heligholmens geografiska läge och tillträdesförbudet som råder under en del av året skyddar i stor utsträckning området från störning från turism och friluftsliv. Ingrepp och störningar i form av exempelvis besökare eller båttrafik nära ön under häckningssäsong kan påverka häckningen negativt. Mink Minken kan lokalt ställa till mycket stor skada bland häckande fåglar då den äter både ägg och ungar, vilket kan leda till att arter helt försvinner från ett område. Gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar Artsammansättningen i fältskiktet kan förändras till följd av luftburet kvävenedfall. Surt nedfall och andra luftburna föroreningar kan påverka både flora och fauna i området. Kalkberggrunden har dock en buffrande effekt som motverkar försurningen. Miljögifter Miljögifter är ett samlingsnamn på många typer av ämnen som är skadliga för biologiskt liv. En av de mest kända grupperna är organiska miljögifter, där DDT, PCB, bromerade flamskyddsmedel och dioxiner ingår. Dessa ämnen är konstgjort framställda och har periodvis haft en stor användning. De är stabila och fettlösliga och anrikas generellt i näringskedjan. Ämnena liknar hormoner och påverkar därför kraftigt även i låga halter. De djur som befinner sig högst upp i näringskedjan, som säl, fågel och fisk, påverkas mest av miljögifter. Tungmetaller är en grupp av grundämnen som finns naturligt i miljön, men som kan förekomma i onaturligt höga nivåer eftersom människan har försatt dem i cirkulation. Kvicksilver i utsäde, bly i bensin, koppar i båtbottenfärger och kadmium i batterier är exempel på tungmetaller som har eller har haft stor påverkan på havsmiljön. Trots att PCB, DDT och andra miljögifter har minskat kraftigt under 1980- och 90-talen utgör samhällets massiva kemikalieanvändning fortfarande ett hot mot Östersjöns miljö. Det lyckade arbetet med att minska PCB och DDT visar att det är möjligt att häva en dålig miljösituation, men istället för att vänta på att nya miljökatastrofer ska inträffa måste användningen av kemikalier i samhället saneras och utsläppen av naturfrämmande ämnen minskas radikalt, allra helst helt upphöra. Politiska beslut och processutveckling i industrin spelar en avgörande roll för att en sådan förändring ska komma till stånd. Många av de farliga miljögifterna är fettlösliga ämnen. När de hamnar i havet löser de sig inte i vattnet - istället söker de sig till fett och partiklar i miljön. Detta fett kan finnas i vattenandande organismer såsom plankton och fisk. De tar upp de fettlösliga miljögifterna genom andning och direktkontakt med vattnet - miljögifterna bioackumuleras. Fettlösliga ämnen kan också häfta vid icke levande partiklar. Dessa partiklar sjunker antingen till bottnen eller blir uppätna. De vidaretransporteras därmed högre upp i födokedjan och miljögiftet koncentreras ytterligare det biomagnificeras. Hos fiskkonsumerande däggdjur och fåglar kan gifterna byggas upp i höga koncentrationer. De luftandande djuren drabbas hårdare än rovfisk som andas med gälar och därmed av kemiska jämviktsskäl aldrig får så höga halter som exempelvis säl, havsörn och människa. Bevarandestatus idag Naturtyp Habitatkod Bevarandestatus Vegetationsklädda havsklippor 1230 Gynnsam Kalkgräsmarker 6210 Gynnsam * Prioriterad naturtyp bevarandet av naturtypen bedöms vara av hög prioritet inom EU. Art Artkod Bevarandestatus Vitkindad gås A045 Gynnsam Fisktärna A193 Gynnsam Silvertärna A194 Gynnsam 7
Uppföljning av bevarandemål 1230 Vegetationsklädda havsklippor Redovisning av naturtypen görs i boreal och kontinental biogeografisk region. Det finns en stor skillnad vad gäller förekomst av typiska arter mellan öst- och västkusten. Urval av objekt för uppföljning av typiska arter sker därför genom stratifiering inom vattendirektivets typområden. Arealen följs upp med IRF-flygbilder minst vart 24:e år, samt vid eventuell förändring av ytan orsakad av exploatering eller annan verksamhet. Sannolikt kan flygbildstolkning i framtiden ersättas av satellitbildstolkning. Kartering av träd- och buskskiktets täckningsgrad görs med hjälp av IRF. Uppföljning av variabeln görs samtidigt som arealkarteringen och genomförs minst vart 24:e år. Förekomst av typiska kärlväxtarter följs upp i minst 10 objekt per biogeografisk region med minst 6 års intervall. I första hand väljs objekt med förekomst av skyddsvärd flora så att samordningsvinster kan erhållas. Registrering av arter i objekten sker med en kombination av tre metoder. För sällsynta arter och bilagearter (färre än 100 exemplar) används väkteri. Arter med fåtalig förekomst som är mer spridda kan också mätas med adaptivt stickprov. Mer allmänna typiska arter registreras i minst 30 stycken provytor, utlagda med jämna mellanrum utmed permanenta transekter. Utvärdering av typiska arter sker endast på biogeografisk nivå, då det ej bedöms motiverat att följa parametern på objektsnivå. 6210 Kalkgräsmarker Uppföljningen och utvärdering av gynnsam bevarandestatus sker objektvis. Arealen följs upp i samband med uppföljning av typiska arter vart 12:e år och utgörs av fältkontroll i områdets gränser. Dessutom sker uppföljning vid eventuell förändring av ytan orsakad av exploatering eller annan verksamhet. Träd- och buskskiktets täckningsgrad följs med 18 års intervall med hjälp av IR-flygbilder. Hamlade träd, grova träd och hålträd följs upp minst vart 18:e år. Vid första uppföljningsomgång skall träden även positionsbestämmas med hjälp av ortofoto och GPS. Sly och annan vedartad igenväxningsvegetation högre än 1,3 meter följs upp i subjektivt utlagda ytor samband med vegetationshöjdsmätning vart 6:e år. Dessutom följs igenväxning mer noggrant vart 12:e år i samma punkter där kartering av typiska arter genomförs. Uppföljningen sker minst vart 12:e år. Förekomst av typiska arter följs upp i >30 stycken provytor per objekt slumpade utmed permanenta transekter. I samma provytor följs även ett urval negativa indikatorarter. I objekt med stor variation inom habitatet och de undersökta ytorna justeras antalet ytor med utgångspunkt från variationskoefficient. För sällsynt förekommande arter kan väkterimetoder ibland behöva användas. De typiska arterna följs med högst 12 års intervall i alla objekt. Objektvis utvärdering av typiska arter sker mot uppställda mål relaterade till antal träffar av typiska arter per provyta. Den biogeografiska utvärderingen av typiska arter sker för var och en av de ingående typiska arterna. Inom de delar av objekten som avgränsats som undergrupp orkidérika marker sker uppföljning av typiska arter i samtliga objekt vart 6:e år. Metoden anpassas till de lokala förhållandena. A045 Vitkindad gås Riktade inventeringar mot de viktigaste häckningsplatserna skall genomföras årligen. Samtliga svenska lokaler skall inventeras minst vart 3 år. Den årliga uppföljningen sker lämpligen genom direkt parräkning på rejält avstånd från kolonin. Räkningen kan utföras antingen från båt eller från land. A193 Fisktärna Basen i ett övervakningsprogram för fisktärna skall vara Häckfågeltaxeringen. Enskilda större kolonier (fler än 50 par) skall inventeras regelbundet, helst årligen. 8
Generellt för kustfågelfaunan skall det etableras ett rullande övervakningsprogram med storskaliga inventeringar minst vart 12 år. Eftersom tärnorna är lättrörliga är det viktigt att så stora områden som möjligt inventeras samtidigt. Projekten blir med nödvändighet mycket omfattande och måste därför ske i samarbete mellan flera länsstyrelser. Den årliga uppföljningen på de viktigaste häckningslokalerna sker genom parräkning på rejält avstånd från kolonin. Räkningen kan utföras antingen från båt eller från land. A194 Silvertärna Eftersom tärnorna är lättrörliga är det viktigt att så stora områden som möjligt inventeras samtidigt. Projekten blir med nödvändighet mycket omfattande och måste därför ske i samarbete mellan flera länsstyrelser. Även det praktiska inventeringsarbetet utförs i länsstyrelsernas regi, men i nära samarbete med de regionala ornitologiska föreningarna. Den årliga uppföljningen sker lämpligen genom boräkning under ungtiden. 9
Referenser Andersson, Å. & Staav, R. 1980. Den häckande kustfågelfaunan i Stockholms län 1974-75. Stockholms läns landsting. Regionplanekontoret, Nacka. Cederberg, B. & Löfroth, M. (red.) 2000. Svenska djur och växter i det europeiska nätverket Natura 2000. ArtDatabanken. Ekstam, U. & Forshed, N. 1996. Äldre fodermarker. Flodin, L.-Å. & Grahn, J. 2003. Häckande fåglar på havsstrandängar i Halland och västra Skåne 2002. Länsstyrelsen i Skåne län. Miljöenheten. Rapport 2003:42. Forslund, P. & Larsson, K. 1991. Breeding range expansion of the Barnacle Goose Branta leucopsis in the Baltic area. Ardea 79:343-346. Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i Sverige 2000. ArtDatabanken. Larsson, K. & Forslund, P. 1987. Den vitkindade gåsens (Branta leucopsis) etablering som häckfågel i Östersjöområdet. Calidris 16:71-74. Larsson, K. & Forslund, P. 1993 Vitkindade gåsen i Östersjöområdet: populationsekologi och naturvårdsaspekter. SNV. Solna. Larsson, K., Forslund, P., Gustafsson, L. & Ebbinge, B. 1988. From the high Arctic to the Baltic: the successful establishment of a Barnacle Goose Branta leucopsis population on Gotland, Sweden. Ornis Scandinavica 19:182-189.. 1979. Översiktlig naturinventering, ornitologi. Planeringsavdelningen. Naturvårdsverket. 1997. Svenska naturtyper i det europeiska nätverket Natura 2000. Naturvårdsverket förlag. Naturvårdsverket. 2003. Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd. Naturvårdsverket förlag. 10