Fiskarstugan på Vitgrund Grundstommen i ett Fiskareskansen i Gefle? Gefle Dagblad lördagen den 12:e juli 1930 I söndags var landshövding Lübeck i Järvsö och presiderade vid en stor bygdehögtid invigningen av en stor bygdegård. Det var ett kulturminnesmärke från forna tider, som bevarats åt framtiden. I dag och i morgon anordnas i en av grannkommunerna till Gefle en stolt bygdefest, och där är det också fråga om invigning av en gammelgård. Det är som om nutiden hade stort behov av ett fritt perspektiv tillbaka mot gångna år, samtidigt som utvecklingen också går sin gång och öppnar idel nya perspektiv framåt. Men det är också så att detta intresse att bevara en klar och skönjbar utvecklingslinje från vad som varit, till det som ska komma mest utmärker landskommunerna. Förhållande i städerna präglas i detta avseende av viss kylig internationalism. Men månne icke städerna här ha skäl att lära av landsbygden? Det finns nu för tiden inte så värst mycket som entusiasmerar stadsbon. Även han har råd att hysa ett livligare intresse för denna hembygdsverksamhet, som tagit sig så vackra uttryck överallt annars. Det har på senare tid gjorts ansatser till att intressera Gefleborna för ett organiserat tillvaratagande av minnena efter fiskare- och sjöfararkulturen här i staden, liksom det också påpekats, att även i andra avseenden borde ett hembygdsarbete komma igång. Något egentligt intresse från allmänhetens sida har dock icke försports. Ett par under fjolåret framkastade förslag om vidtagande av vissa åtgärder äro fortfarande föremål för utredning. Utredningsmännen måste naturligtvis tänka sig väl före, när intresset för saken verkar vara så litet. Ett förslag om bildandet av ett Hembygdsgille i Gefle hänsköts till en kommitté som dryftat frågan vid åtskilliga tillfällen. Det har emellertid inom kommittén yppats en del betänkligheter mot att realisera planen, beroende på den ekonomiskt svaga ställningen som Gestriklands kulturhistoriska förening intar i denna förenings härav föranledda behov av allt stöd som kan åstadkommas härifrån staden. Tanken är emellertid inte övergiven. Ett annan detaljförslag som framkom i fjol höst var av väsentligen annan natur. Förslaget gick ut på att staden skulle inköpa en gammal fiskarstuga på Vitgrund. Även i det fallet har utredningsmännen tagit sig en funderare, enär det finns en del omständigheter, som komplicerar jämväl denna fråga. För det första står stugan på kronans mark, och för det andra är Vitgrund allt för avlägset för att man ska kunna tänka sig att staden skall behålla stugan stående därute. Och för det tredjeom staden till äventyrs skulle avse att flytta stugan till annan plats där ett fiskare-skansen i smått skulle anordnas, måste naturligtvis ett sådant beslut föregås av en del längre gående utredningar. Annars har stugan säkerligen sitt stora intresse. Den byggdes för ca. 90 år sedan och har sedan dess ej undergått några andra förändringar än den tidens tand består byggnadsverken. De till stugan hörande boden, bryggan och gistvallen finnas också alltjämt kvar.

Stugan har tillhört den nu snart 80-årige fiskaren Lars Wilhelm Zettergren som fyller 80 år den 22 oktober, som för tre år sedan sålde densamma efter att i hela sitt liv ha tillbragt varje sommar där. Den hade byggts av hans fader, då denna var knappt 20-årig och detta bidrar väl till att Zettergren gärna återser den. Zettergren är visserligen född i staden och vintrarna tillbragtes ju alltid i staden, men en fiskares rätta element är dock havet och skärgården. Och därför bor Zettergren nu i Bönan. Det är i allt en viss poesi kring stugan på Vitgrund och dess nu grånade, men pigga och glada ägare under så många år. Denna poesi har inspirerat en av skärgårdens diktare till följande skiss, som det kan vara lämpligt att återge i detta sammanhang. O.M. Den sista Vitgrundsfiskarens stuga Ännu finns det två stugor kvar på Vitgrund, nämligen en på östra och en på västra udden. Den ena av dessa, så kallade Mursstugan, tyckes emellertid gå en snar undergång till mötes, ty under de senaste åren har denna stuga blivit ett kärt tillhåll för en massa tvetydiga element från staden och från de i stadens närhet liggande samhällena. Denna stuga som tills för endast några år sedan var både bra och hemtrevlig, befinner sig nu i ett sorgligt skick, såväl till exteriör som interiör. Inne i stugan har lymlarna roat sig med att med hagelskott skjuta sönder väggarna, och vid ett tillfälle gästades stugan av två s.k. sjöfågeljägare som genom ren värdelöshet ställde till så att elden kom lös. De lyckades emellertid dämpa elden, men samtidigt förstördes stugans norrvägg. Såsom varande ett tillhåll för sådana gäster är det väl endast en dagsfråga när denna stuga upphör att finnas till. Stugan på andra udden, den av fiskarbefolkningen så kallad Farbror Villes stuga, bjuder en helt annan anblick, såväl ut- som invändigt. Här härskar den mest mönstergilla ordning och renlighet både ute och inne. Tant Lotta och farbror Ville som ha ägt och bebott stugan äro även ett par ordningsmänniskor som få. Farbror Ville och tant Lotta som äro syskon, äro telningar av en av de äldsta Vitgrundssläkterna, samt de sista fiskare som nu, på grunda v hög ålder har tvingats att lämna sin kära, näpna och hemtrevliga stuga ute på sitt älskade Vitgrund. Där de som barn ha växt upp och där de som åldringar har sett det förr så livliga Vitgrund avfolkas, samt sett hur den ena stugan efter den andra har jämnats med marken. Farbror Ville och tant Lotta som nu ha lämnat Vitgrund, ha båda passerat de 70 åren, men det är nog icke utan stor saknad som de nu blicka ut mot det skär på vilket de kämpat mot stormar och andra besvärligheter som äro ofrånkomliga för skärens människor. Om vårarna, då västanvinden har susat i Bönaskogen och då ismassorna ha glidit iväg ut mot havet, då har längtan till skäret och havet gjort sig kännbar. Då har farbror Ville och tant Lotta stuvat sin skötbåt, sagt farväl till vännerna på Bönan och för buktade segel ha de styrt ut till sitt kära Vitgrund. Ut till susande sjöfågelsträck och smekande havsvindar.

Mer än en gång har undertecknad i deras stuga ute på skäret samt medan kaffepettern puttrade i den öppna spisen lyssnat till deras berättelser om livet på forna tiders Vitgrund. Jag minns en leende majdagsafton, då havet skiftade i blåklintsblått och då en mild västanvind lekte med de skälvande löven. Jag hade just gått över till östra udden för att hälsa på Tant Lotta och farbror Ville. Ute på backen träffade jag tant Lotta, som hälsade mig hjärtligt välkommen och det dröjde icke länge förrän vi voro inne i ett livligt samtal om livet på Vitgrund i forna tider. Hennes blå, ärliga och vänfasta ögon blickade med glimtar av ömhet ut över skäret. Och medan västanvinden lekte med hennes silvervita hår gledo hennes tankar tillbaka till tiden då hon som barn tumlade om bland stenarna på skäret. Kan du tänka dig, sa hon, att det fanns ett 20-tal stugor på detta skär, och att det i båtvararna här på skäret låg båt vid båt. Här var det liv och rörelse från tidigt på våren till hösten. Då var det inte så lätt som nu att bli av med strömmingen.det var endast små partier som kunde avyttras i färskt tillstånd. Huvudparten av sommarfisket måste vi salta, och när hösten kom fraktades saltströmmingen in till Gefle där den i regel ganska snart förvandlades till klingande mynt. Under Gefle-branden, då den började, hade far några tunnor saltströmming liggande, och dem ville han gärna rycka undan den framrusande elden. Vet du hur han gjorde för att få tunnorna i säkert förvar? Jo han rullade ned dem till hamnen och sänkte dem i Islandsån och där låg dom ganska skyddade för elden. Efteråt visade det sig att tunnorna hade kunnat ligga kvar i boden, ty södra stadsdelen skonades ju undan elden, men detta visste man ju inte på förhand. På den tiden då det var stugor och fikare här ute, var skäret fullkomligt kalt. Nästan varje fiskare hade getter, och så snart trädplantor spirade upp voro getterna genast där och nafsade bort dem. Sedan getterna försvunnit från skäret ha plantorna fått växa till, och som du ser, finns det nu ungskog här och om några år är väl även Vitgrund skogsbeväxt. Rönnen som står där vid stuggaveln har jag planterat. Som liten, liten planta tog jag den, men nu är den stor och mycken glädje har vi haft av den. Nu äro såväl fiskare som stugor borta och under flera somrar är det endast vi som ha bott här ute, men snart måste även vi lämna skäret. Vi äro gamla nu och orkar icke som förr slita med ryssja och andra fiskredskap. Men här står jag och pratar, och glömmer alldeles bort kaffepetter, nu går vi allt in i stugan, det kanske kan smaka att få lite kaffe. Tant Lotta hade nog ganska rätt, ty nog var kaffet välkommet. Jag har besökt och vistats i många stugor i såväl skogar som ute på skär, men aldrig har jag mött den hemtrevnad, ordning och renlighet, som jag alltid fann i tant Lottas och farbror Villes stuga. Farbror Ville satt som vanligt vid byggklyvan och bodde på en strömmingsköte. (Bo är att förse skötarna med nya tälnar). Ett arbete som är mycket tröttsamt för den, som likt farbror Ville skall sitta vid byggklyvan från arla morgon till särla kväll. En stor del av Böna- och Utvalnäsfiskarna har fått sina skötar bodda av farbror Ville.

Då tant Lotta och jag stego in i rummet ställde farbror Ville undan byggklyvan och sköt upp glasögonen i pannan och medan han stoppade och tände pipan förklarade han, att nu måste han unna sig en smula ro, så pass att han fick räta ut ryggen. Medan tant Lotta ordnade med kaffet, samtalade farbror Ville och jag om fisket. Hur det är med ryssjefisket vid Vitgrund. Jo gosse, det är sant att säga mer än uselt. Det ser rent ut som fisket totalt försvinner från skäret. En och annan sik kan man väl få, men det är allt. Och lika är det med strömmingen. Skall man få något med av den så måste man begiva sig långt ut till havs. Skulle man existera på fisket vid Vitgrund så blev det nog en mager kost. Det ser underligt ut nu för tiden, både fågel och fisk försvinner från skären. För endast 10 a 15 år sedan fanns det ganska gott om fågel här runt Vitgrund och Norrskär, och om vårarna var det många fågelpar som boade här ute. Då ungarna kom ur boet kunde vi se flera kullar som höllo till på hamnen här utanför. För oss voro de ett trevligt och kärt sällskap. Nu är det sällsynt att en fågel boar här ute. Det är ganska naturligt för resten, ty nu hinna de knappast se sig om efter en boplats förrän lymlar kommer hit och antingen skjuter eller driver bort dem. Det tycks som om dessa lymlar, som stryka kring på skären, ha förklarat ett fullkomligt utrotningskrig mot de stackars fåglarna. Det har kommit så långt därhän, så att fågeln skyr dessa skär. På tal om fåglar, så hade vi en skraka, som flera vårar i följd boade under vårt sjöbodsgolv och det var riktigt roligt att ha henne här. Nu har även on försvunnit. Antingen är hon väl skjuten eller också har hon sökt sig annan boplats. Vitgrund har blivit ett dött skär slöt farbror Ville. Gamla stammen fiskare voro i regel ett gudsfruktande folk, därom varsla även de gamla kapell, som ännu finnas kvar på ett och annat skär längs vår kust. Vad det gällde Vitgrundsfiskarna, så voro de delägare i det fiskarkapell, som 1831 uppfördes på ön Lövgrund. Detta kapell är uppbyggt samt bekostat av dåtida fiskar på skären Lövgrund, Vitgrund och Eggegrund. På söndagseftermiddagen då kapellklockan ute på Lövgrund kastade sin kallande röst ut över hav och skär, stego de i högtidskläder klädda ned i sina båtar, och för långa kraftiga årtag, gled hela båtflottan iväg mot Lövgrund. Helt säkert var dessa kyrkfärder ett bland de vackraste och högtidligaste inslagen i livet ute på skären. Nu äro dessa kyrkfärder ett minne blott. Gamlingarna sova den eviga sömnen under den gröna torvan. På de skär där det för några år sedan var liv och rörelse, där har förödelsen gått fram. Stugorna äro rivna och fraktade över till fastlandet, men över de grundruiner och båtvaror som man stöter på ute på skären vilar det en aning av poesi och romantik. I de gamla täpporna, som man här och där stöter på. Täppor som under svett och möda ha brutits mellan stenrösen och berghällar, där frodas nu ogräset. Och i de krusbärs och vinbärsbuskar som stå kvar klänger sig vildvickern och vildklövern.

Farbror Ville är nu den siste fiskaren som har lämnat Vitgrund och gvar på östra Vitgrundsudden står deras stuga och går ett ovisst öde till möte. Skall även den rivas och fraktas bort, eller skall den övergå i privat mans ägo och på så sätt byggas om, moderniseras och skrudas i nutidens smink och puder. Det vore beklagligt. Blir det nu så att Gefle stad inköper stugan, är det väl meningen att den får stå i sitt nuvarande skick. Det blir en vacker uppgift den gamla stugan då kommer att fylla. För nya släkten kommer den då att på sitt tysta språk tala om Geflefiskarnas liv och leverne ute på skären. Gefle är ju ursprungligen en gammal fiskarstad, och då är det väl icke mer än rätt, att man ute på ett av de gamla fiskarskären i havsbandet utanför Gefle försöker att rycka en av de gamla fiskarstugorna undan förödelse eller modernisering. Ute på Vitgrund är som sagt Vilhelm och Lotten Zettergrens stuga den sista som finns kvar på skäret. Må dess sista uppgift få bliva att som ett fornminne få stå kvar på sin plats och för kommande generationer vittna om våra v fäders liv och arbete. Gerhard Jansson