Så blir mor rar (26 december 2011) Ett säkert tecken på att man lämnat barndomen bakom sig är att man tycker bättre om julafton dagen efter. För barn i alla åldrar är tiden fram till julafton en febrig längtan, där förväntningarna stadigt skruvas upp med varje lucka i julkalendern. Julafton är en olidligt utdragen väntan på julens höjdpunkt och mening: öppnandet av julklapparna. För vuxna är det precis tvärtom. Veckorna före jul tilltar stressen för varje timme. Ångesten bryter fram i julträngseln och väcker en om nätterna: Vem har jag glömt att köpa julklapp till? Vad kan vi utesluta på julbordet utan att förstöra stämningen? Kan jag fortsätta att ignorera de smutsiga fönstren? När ska någon ta itu med tidningstravarna och med hallgolvets skokaos? Var stuvade vi undan julgransbelysningen sist? Hur ska jag hinna med allt? Trots att jag i år drog ner på julklapparna, reducerade maträtterna, struntade i julkorten och delegerade det mesta av städningen till övriga familjemedlemmar var stressnivån påtagligt hög hela december. Så när julmiddagen var avdukad och paketutdelningen kunde börja drog jag en suck av lättnad. Äntligen. Julfriden spred sig som ett välbehag i kroppen. Bland paketen låg ett från mig själv: Kerstin Ekmans nya roman Grand final i skojarbranschen. Insvept i en filt tillbringade jag hela juldagen med den. Familjen fick livnära sig på rester från julbordet, jag bara läste hela dagen tills jag nådde sista sidan. Det var den bästa dagen på hela året. Vid ett tillfälle lade jag ifrån mig boken för att trösta en gråtande 4-åring som hamnat i onåd hos de tevespelande syskonen. När hon satt där och snyftade kom hon att tänka på att hon snart ska fylla 5 och att tiden går och att hon håller på att växa upp och bli stor, för stor för att sitta i mammas famn och låta sig tröstas. Då grät hon lite till för det. Livet vore bra bittert om barndomens tröstfamnar och glädjeämnen bara sjönk undan och inte ersattes av något. Men så bittert är det inte. Det kommer andra famnar, andra önskningar, nya intressen och nya romaner. Julaftonens intensiva lycka förgår och i stället upptäcker man juldagens underbara läsro. Inte ska vi sörja över att julen är över för den här gången! Om blott ett år är den över igen. Det längtar jag till medan dagarna sakta ljusnar. En decimeter vardagspoesi (10 december 2011) Den makalöse Tomas Tranströmer tar emot årets nobelpris i litteratur. Han gör det sittande i rullstol, med halvsidig förlamning och utslaget språkcentrum. Det stordåd han belönas för får plats mellan pärmarna på en dryg decimeterbred rad av diktsamlingar. Och det är helt oumbärliga dikter för mig och för resten av mänskligheten.
Säkert är jag inte ensam om att fälla tårar i detta ögonblick. Poesins sälta svider i mina ögon. Allt blir suddigt: frackarna, klänningarna, frisyrerna, de gnistrande smyckena. Tranströmer ler det försyntaste av stolta leenden. Leendet säger att friheten finns och att poeten gör motstånd även om han inte talar. Vi ger oss inte men vill fred. Mot min axel trycker min nästyngste, 8-åringen. Vi har en liten stunds kvalitetstid tillsammans. Jag ser på teve och han spelar ett spel på min ipad, ett spel där man ska spräcka bubblor på ett synnerligen meningslöst sätt. Han klarar nivå efter nivå och rapporterar triumferande: Jag börjar få stora framgångar på det här nu! Så bra, tänker jag och torkar tårarna. Spela på du. En dag kanske du får nobelpris du också. När Magnus Eriksson var kung (30 november 2011) Sucka månde Reinfeldt och gnälla månde Juholt, det är ändå en fis i universum jämfört med hur körigt Sveriges ledare hade det på medeltiden. På 1100- och 1200-talen var Sverige ännu bara några osäkra landområden på vissa sidor om Östersjön. Om kungen fick något så när ordning och blev erkänd som kung i Västergötland, så kunde han hoppa upp och sätta sig på hästen på att det var kaos i Östergötland och att någon helt annan Birger påstod sig vara kung i Uppland. Så då fick han rida dit och bringa ordning. Under 150 år, från 1100 till 1250, hade Sverige sjutton olika regenter. De hette sådant som Sverker Karlsson och Erik Eriksson och de bet sig fast vid makten en tid, innan de blev utmanövrerade eller mördade. Deras regeringstid var ingen dans på Rosenbad utan en daglig kamp med näbbar och klor för att få fattigt folk att betala skatt och rika adelsmän (helt skattebefriade) att ge sitt bifall. Vanligen gaddade adelsmännen ihop sig mot kungen och utövade påtryckningar genom sin röst i riksrådet. Vår tids riksdag är rena västanfläkten i jämförelse. Inte nog med att kungen skulle hålla samman ett rike utan bredband, postgång, telefon och motorvägar, han skulle även orka utöka landområdet, hitta rikedomar att släpa hem för att stötta upp statens finanser samt kristna de på tok för hedniska invånarna i östra Finland och därbortom. Och när kungen var på korståg utbröt strax anarki hemma i Uppsala eller Strängnäs eller Skara eller var nu rikets tillfälliga centrum ansågs ligga (Stockholm var inte påtänkt ännu, och det var en stor brist). Om finansminister Borg med sitt medeltidsdoftande namn tror att han har ett tufft jobb, så skulle han ha varit med på 1300-talet. Då fick kung Magnus Eriksson för sig att han skulle köpa Skåne av danskarna för den ohyggliga summan av 34 000 mark silver. Han satsade hela statsbudgeten och mer därtill för att få affären att gå i lås. Danskarna tackade och tog emot pengarna. Några år senare hämtade de tillbaka Skåne, utan att återlämna så mycket som ett öre. Det kan man kalla en god affär (för Danmark).
Nu har det ju visserligen runnit en del vatten under Öresundsbron sedan danskarna lurade brallorna av svenskarna på medeltiden, och säkert tycker många att sådan ekonomisk brottslighet numera är preskriberad. Men vi fick faktiskt aldrig tillbaka de där pengarna, och med århundraden av ränta på ränta... Vad säger konsumentköplagen? Om vi lyckas rota fram kvittot? Som plåster på Saabeländet? Det kan vara värt ett försök. Alla behöver fans som Dylans (11 november 2011) Förra fredagen satt jag i Globen och hörde Bob Dylan sjunga. (Eller vad man nu ska kalla det.) Jag kan inte på långa vägar mäta mig med dylanologerna, de där nördarna som kan ALLT om Dylan, men låt oss kalla mig en vanlig, normalentusiastisk Dylanvän. Jag gråter inte blod om jag missar en konsert med honom när han far förbi ett par gånger om året på sin ändlösa världsturné men jag blir glad av att höra och se honom, om vi säger så. Dessvärre hade maken och jag fått platser längst bak på ena sidan så när det äntligen blev dags för Dylan efter Mark Knopflers första halvlek upptäckte vi att det var väldigt lite vi faktiskt såg. Största delen av tiden stod han nämligen vid sitt klaviatur med ryggen vänd mot oss. Vi såg alltså en spenslig ryggtavla under en mörk hatt och längst ner byxor med revärer samt tvåfärgade boots. Vid tidigare Dylankonserter har vi kunnat tvista om huruvida Dylan vid något tillfälle avfyrade ett leende eller om det bara var en missriktad grimas, ungefär som nyblivna föräldrar som inte kan skilja det första leendet från magknip. Den diskussionen slapp vi den här gången. Däremot var vi inte helt säkra på om vi såg några små danssteg (maken tyckte sig också uppfatta medvetna gester) eller om Dylan bara stapplade till av misstag. Han är ju trots allt 70 plus. Bob Dylan har komponerat tusentals låtar med gåtfullt poetiska texter. Ibland är det nobelprisklass, ibland är det dagisnivå; allt som oftast är det överraskande och egensinnigt. Han kan alla sina låtar utantill men för att inte tröttna på dem framför han dem aldrig likadant två gånger. Därför är det nästan som en tävling för publiken att gissa vilken låt det är som Dylan spelar. Inte nog med att låtarna är förvrängda till oigenkännlighet, Dylan har heller aldrig haft skönsjungandet som ideal. Så det där med att följa noter och respektera melodin och artikulera tydligt är inte hans paradgrenar. I stället står han där och väser, mumlar, brölar skrovliga fragment av engelska fraser och rim, till synes slumpgenererat, på en spinkig höft och med uppvisande av en suverän nonchalans gentemot allt och alla. Han är sitt eget universum. Och det är alldeles fantastiskt. Jag trycker kikaren mot ögonhålorna och njuter. Jag kan inte sjunga med i texten mer än någon enstaka ändelse här och där men jag kan gunga med i rytmen och le åt denna obändiga kraft. Här står Bob Dylan och bräker ut sina ord så det skallrar i Globen. Vilken besvärjelse, vilket infamt påhopp på döden!
Jag är så begeistrad att jag först inte förstår varför folk reser sig och går. Till höger om oss, till vänster om oss, nedanför oss tunnas publiken ut och jag får för mig att det finns något ställe framför scenen där man kan samlas för att med uppåtsträckta händer digga Dylan mer intensivt. Jag spanar i kikaren men ser ingen sådan dyrkande ansamling. Då slutar plötsligt Dylan sjunga. Jag tycker att han just har börjat komma igång på allvar, men han går av scenen utan ett ord. Inget tack och adjö och vad kul att ni kom, absolut inget extranummer ty sådana publikfriande eftergifter ägnar han sig inte åt, men det hade ju varit trevligt med något slags erkännande, något tecken på att han ändå lagt märke till att vi var där och applåderade, kanske ett stillsamt hej på er Stockholm. Men nä, han struntar högaktningsfullt i var han spelar sina visor och vem som lyssnar. Det gör inget. Motvilligt inser jag att det är över för den här gången. Klockan är mycket och när jag räknar efter har Dylan ändå spelat ganska många låtar. Folk har gått för att de fått nog av det svårtydda slamret för i kväll. Det är mild novembernatt ute. Publiken väller ut i mörkret. En del är lite missnöjda, andra är luttrade efter många konserter med Dylan på växlande humör. Jag är upprymd. Och för första gången tänker jag på mig själv som ett fan, ett i mängden av fans globen runt. Sådana fans som Dylan har borde alla människor ha. Tänk om någon ständigt riktade sin förtjusta blick mot dig och betalade flera hundra bara för att få höra dig haspla fram dina osorterade tankar. Tänk att befinna sig i kikarens öga, älskad och sedd, uppskattad för varje leende, varje grimas, varje stapplande steg, synad i sömmarna och fullkomligt accepterad trots eller tack vare alla egenheter. Tänk dig att färdas genom världen omgärdad av ett vänligt intresse, då och då stegrat till ren kärlek, utan krav på motprestation. Och tänk dig också att några av dina beundrare rätt vad det är reser sig och går. Sjung på du bara, men de har hört tillräckligt för i kväll och nu måste de tänka på refrängen. Gäsp. Det blir nog bra det där när det blir färdigt. God natt. Galen i ord (30 oktober 2011) På bussen borde jag plugga inför den hemtenta som ska skickas innan dygnet är till ända men i stället bestämmer jag mig för att göra något som jag funderat på en tid: börja spela wordfeud. Wordfeud är ett alfapetspel som man gratis kan ladda ner till mobilen. Därefter kan man spela hur mycket som helst mot hur många okända personer som helst. Jag har hört om spelare som blivit närmast besatta av den här ordleken. Jag kan tänka mig att jag själv skulle kunna trilla dit. Låter det tidskrävande? Verkar det vara något som man borde undvika ifall man har hundra viktigare uppgifter att ta itu med? Japp, det är korrekt uppfattat.
Sagt och förgjort. Jag ansluter mig till wordfeudspelarnas växande skara. Inte har jag spelat alfapet mer än någon enstaka gång under uppväxten och inte har jag löst särskilt många korsord så mina förkunskaper är tämligen begränsade. Det är jag som ska börja och nästan omedelbart ser jag att jag kan få till ordet LATEX. Men hur ska det läggas ut? Efter ett antal misslyckade försök prövar jag att lägga ordet genom stjärnan i mitten. Ja, just det! Poängen rasar in och det blir min okände motståndares tur. Han kastar in handduken direkt. Jag vinner. Förbluffad över en sådan lätt seger (nybörjartur, skulle väl somliga grymta) funderar jag på om han skrämdes bort av mitt skickliga öppningsdrag eller om det var själva ordet LATEX som gav honom kalla fötter. Bäste Gost of Tom Joad! Ifall du läser det här vill jag bedyra att jag är en stadgad kvinna och fyrbarnsmor, ljusår ifrån någon läskig sexgalning. Jag lovar att jag inte skulle förfölja dig med oanständiga förslag. (På den punkten håller jag med Stig Malm: Jag förstår inte hur någon har tid att vara otrogen; jag hinner knappt vara trogen.) Du kan väl ge mig en ny chans, Gost of Tom Joad? Jag ska absolut inte vara en besserwisser och andas minsta bokstav om att våldnaden ifråga ska stavas med h: ghost. Och ni andra som eventuellt vill spela mot en ordgalning som är garanterat fridsam, lagom pryd och fullkomligt renhårig (skulle aldrig ta till fusk) det är jag som är piaced. Lärarens sju värsta (11 oktober 2011) Jag gillar verkligen mina elever. Särskilt när de inte ställer dumma och ovidkommande frågor som jag av olika skäl inte har lust att besvara. Kan jag ge exempel på dylika frågor? Jajamensan! Här kommer topplistan med De Sju Mest Avskydda Frågorna Att Ställa Till En Lärare. Undvik dem till varje pris och du kommer att gå långt, lille vän. Sjundeplatsen går till den här till synes oskyldiga frågan:»vad ska vi göra idag?«det vill jag inte avslöja. Jag vill att varje lektion ska vara som en inslagen överraskning som gradvis avtäcks. Vi ska inte veta på förhand vad som ska hända, för då kanske det inte händer. Just det oväntade är ett underskattat pedagogiskt hjälpmedel. På sjätte plats hittar vi klassikern»vad är det för mat idag?«det spelar ingen roll vad vi talar om just då; den frågan kommer alltid synnerligen olämpligt. Och vad ska jag svara? Inte vet jag, jag är lärare, inte kock. Eller: Det finns en app som talar om det, ladda ner den så slipper du störa lektionen nästa gång du är hungrig. Femteplatsens fråga är i och för sig berättigad och man skulle nästan kunna tro att den strömmar ur äkta nyfikenhet, rentav ur kunskapstörst:»kommer vi att gå
igenom något viktigt den här lektionen?«tänk om jag skulle säga nej? Jag har planerat en helt onödig lektion så om du tänkte skolka passar det utmärkt. På fjärde plats finns den försåtliga men inte så begåvade frågan»när slutar den här lektionen?«för läraren som står där och anstränger sig är det inte särskilt upplyftande att drabbas av insikten att de små raringarna inget hellre vill än komma därifrån. Ni kan väl åtminstone låtsas att ni trivs lite? tänker man desperat. Ni kan väl spela en smula intresserade? Tredjeplatsen innehas av»kan vi inte få sluta tidigare? Snälla?«Svaret är NEJ. Aldrig. Inte en chans. Däremot kan ni få sluta senare. Och ni kommer att få sluta senare resten av livet om ni inte skärper er. Då blir det komvux tills ni passerat 30, minst. På andra plats återfinns hatobjektet»kommer det här på provet?«jag blir fortfarande ställd av den frågan. Så långt har jag nämligen inte själv tänkt. Prov? Jag står här och undervisar er om livsviktiga och djupt fascinerande ting och om ni bara gör ett par intelligenta inlägg som visar att ni har förstått så behöver vi inte ha något prov. (Måste elever vara så resultatfixerade?) Förstaplatsen går till följande stolpskott:»varför ska vi lära oss det här?«det är egentligen en djup fråga, en existentiell och riktigt vettig fråga på sitt sätt, men om jag skulle försöka svara på den skulle det ta hela terminen och leda till att vi allesammans började ifrågasätta skolan som inrättning. Och då vore vi illa ute. Nästa: Ankdammsrondellen (28 september 2011) Två dagar i veckan pendlar jag till det av mina jobb som ligger i Solna. Det är en lång färd, med flera olika bussar, från landet till storstaden. Eller nästan till stan, det är snarare som att se Stockholm på avstånd och så stolpe ut till höger. I morgonrusningen är vi många i kollektivtrafiken och likadant är det vid arbetsdagens slut. Men vi trängs inte. Vi makar på oss så den överviktige får rum, vi väntar på vår tur och ber om ursäkt om vi snubblar över andras fötter. Hänsynsfullt vänder vi bort öronen när livets allehanda avhandlas i ljudliga mobilsamtal. När bussen passerat Ankdammsrondellen plingar jag och kliver av. I den dammen simmar inga ankor, namnet till trots. Inget vatten finns det heller. I stället pågår grävarbete med stora maskiner i rundelns mitt. Vissa dagar tar det tio minuter att resa 180 grader. Men vi på bussen, mest kvinnor och ungdomar, bråkar inte, och inte bråkar männen som kör sina bilar nedanför bussfönstret. Inget annat djur på jorden skulle klara av att anpassa sig så smidigt till så många andra individer. Det är makalöst hur välorganiserade och välfungerande de mänskliga samhällena är. Visst händer det olyckor i trafiken varje dag men tänk er någon annan art, ankor till exempel, bakom rattar och cykelstyren och ni får en bild av hur många olyckor som inte sker. Det flyter vanligen på, lugnt och metodiskt, i fil intill fil. Rondellen är en fantastisk innovation. Och det var knappast greker eller romare som kläckte den idén. Skulle ha kunnat vara en svensk, för det är så praktiskt och smart så
man inte ens begriper varför det fungerar, bara att det faktiskt gör det. Jag har till exempel aldrig förstått hur det kommer sig att man inte krockar med bilar i ytterfilen när man själv ska svänga ut ur innerfilen. Vilken naturlag sköter om det? Ifall vi vore som självupptagna, korkade och närsynta ankor i en damm där horisonten aldrig ligger längre bort än tre meter, så skulle vi nog tjattra och kvacka om hur påfrestande tillvaron är. Vi skulle gnälla om alla vägarbeten och påstå att nu gräver de upp hela stan igen. Men det är inte sant. Det finns många fler platser i stan där det inte grävs. Där det bara rullar på. Där bussen kommer i tid till klungan som väntar i en odramatisk och välfungerande svensk kö. Den mekaniska kvinnorösten ropar ut bussnummer och hållplatser. Med tålmodiga pauser berättar hon om hur världen hålls samman av linjer och punkter och siffror. Nästa stopp är Ankdammsrondellen, där rusningstrafiken sakta roterar runt sin egen axel. Det är rent otroligt. Ankorna skulle inte fatta ett smack. Första dagen om igen (14 september 2011) Idag är det min födelsedag. Det borde vara skäl nog att tänka ett par existentiella tankar. I stället stressar jag iväg i duggregnet och snålblåsten och tänker bara på den dag som är. Arbetsdagen. Man ska leva varje dag som om det var den sista, säger vi ibland. Men är det någon som gör så i praktiken? Inte jag i alla fall. Om jag i förväg var informerad om att det här var den sista dagen i mitt liv så skulle jag till exempel inte stressa iväg till jobbet. Ifall jag hade levt som om den här onsdagen var min allra sista, så skulle jag någon gång under dagen ha lyft blicken och sett att molnen skingrats, regnet upphört, solen börjat värma. Så mycket trevligare det är att tänka att den här dagen är min första. Jag börjar om. En ny början på det som återstår av mitt liv. Oavsett hur mycket eller lite det är. En påse för vår tid (28 augusti 2011) Det hände sig en gång i tidernas gryning att en apliknande varelse kom knallande mellan träden. Hon hade just plockat upp en nyfallen kokosnöt när hon var nära att snubbla på en sten. En sten med vass kant. Hm... Två minuter senare hade varelsen öppnat kokosnöten genom att dunka den mot stenens vassa kant. Mätt och belåten kunde hon sedan ha fortsatt sin bekymmerslösa färd, och det skulle hon också ha gjort om hon varit en riktig apa. Men i det ögonblick när hon hejdade sig, slagen av en oemotståndlig tanke, och vände tillbaka för att plocka med sig stenen, blev hon människa. Alltsedan dess utmärks människosläktet av sitt pragmatiska habegär. Överallt där vi drar fram håller vi ögonen öppna. Vi samlar på saker som vi behöver eller kan komma att behöva eller inte alls behöver men ändå har lust att äga. Vi köper för att det är billigt, vi handlar för att ha, vi shoppar för att det gör livet lättare att leva.
Fast det blir tyngre att bära. Redan vår anmoder blev snabbt varse problemet med det otympliga kånkandet. Att överge stenen med vass kant, det första köksredskapet, var aldrig något alternativ. I stället uppfann hon väskan. Med hjälp av remmar och påsar och fickor och säckar kunde hon bära med sig många fynd. En jägare, en samlare. Idag har vi väskor på hjul, stora kassar, kundvagnar, bagageutrymme. För varje år blir Ikea-katalogens vurm för förvaring allt mer andäktig. Har vi en religion i det här landet så heter helgonen sådant som Billy och Ivar, Stolmen och Skubb, Samla och Dimpa. Pax sprider frid på ett begränsat utrymme och den heliga allmänneliga pilgrimspåsen Frakta, blå propenplast och jättestor, kostar bara 5 kronor. O salighet! En sådan skulle hon ha haft, vår anmoder. Då hade hon fått uppleva verklig lycka. Inga kommentarer (13 augusti 2011) Hemsidor som den här brukar ha ett kommentarsfält där läsarna kan lämna synpunkter. Tanken är god: en plats för samtal, meningsutbyte och glada tillrop. Men jag har aldrig ens övervägt möjligheten. Den mediedebatt som blossat upp under sensommaren har satt fokus på något som egentligen varit ett stort problem en längre tid, framför allt för tidningarnas hemsidor. Pissrännan kallas det internt, det nerstänkta utrymmet för nätkommentarer. Ingen tar frivilligt ansvar för innehållet ens med gummihandskar på. Om man skulle sätta en varningstext på kommentarsfältet, i stil med dem som cigarettförpackningar har, så skulle det stå att kontakten med näthatet allvarligt kan skada din tro på mänskligheten. Kalla mig feg, skäll mig för uppblåst idiot, hota med bomber och bajs i brevlådan men gör det i ett mejl. Näthuliganen är både skygg och bekväm. Han mejlar inte så gärna och han sätter aldrig ut sitt riktiga namn. Ifall han gjorde det skulle man upptäcka att det ibland är en hon. Åsikterna är däremot allt annat än skygga. Näthatets olidliga lätthet och förfärande tyngd låter förkrympta själar spy på anständighetens gränser. Ingen av oss kan svära oss fria från det samhälle som frambringar de anonyma hatspridarna. Politiska partier såväl som enskilda opinionsbildare fångar upp en stämning, en misstro och ger den legitimitet. Idag har det blivit okej att ifrågasätta invandrares närvaro i vårt land och att förringa till exempel muslimers människovärde. För att blanda bort korten kallar man det för att kritisera integrationspolitiken. Steget är måhända långt från det till att öppet trakassera medmänniskor på dessa grunder men det finns tillräckligt många knäppgökar som tar det steget. Internet har satt fart på en stor mängd individer som tidigare nöjde sig med att muttra bakom egen gardin. Nu finns de där ute. Här inne. Och de skrämmer mig.
Mater dolorosa (23 juli 2011) Det börjar redan innan man vet att man är gravid. Förundrat märker man att man mjukt kupar handen över sin platta mage. Till skydd för den man ännu inte känner. Hela graviditeten ängslas man och läser på, går på mödravårdens kontroller, förbereder sig, längtar, funderar. Ändå är man inte beredd på den stora oron som föds samtidigt med barnet, en instinktsbaserad och ständigt aktiverad oro som aldrig upphör att skanna av omgivningen i jakt på faror och risker. Vad som tidigare var överlevnadsdrift får sin förlängning i en ännu starkare drift att överleva för att kunna skydda barnet. Den säkraste bilbarnstolen, den mest testade nappen, bara leksaker med långa lugnande texter på förpackningen. Varje natt kontrollerar man gång på gång att den lilla andas och vid minsta utslag eller hosta eller feber skjuter alarmberedskapen i höjden. Vad har du nu i munnen? Spotta ut! Akta bordshörnet när du ställer dig upp! Håll i ledstången! Och i pappa! Spring inte nerför backen, du kan snubbla och skrapa upp knäna! Du glömmer väl inte cykelhjälmen? Flytvästen? Reflexerna? Säkerhetsbältet? Mobiltelefonen? Se dig för! Akta bilarna! Tala inte med främlingar! Gå raka vägen hem! Håll dig till vägkanten! Titta åt båda hållen innan du korsar vägen! Det säkraste landet, den tryggaste skolan, de bästa kamraterna. Näringsriktig kost och bara ofarliga fritidsintressen. Nej, ingen moped, ingen häst, inte bergsklättring eller dykning och absolut ingen tågluff i sommar, du är alldeles för ung. Det spelar ingen roll att alla andra får, det är dig jag är rädd om. Men ett ungdomsläger, säger du? För politiskt engagerade unga? Under ordnade former? I det statsbärande partiets regi? Jo, det låter ju betryggande. Då står där på stranden en djävul med maskingevär. I sommarens ljummaste mitt (14 juli 2011) Idag balanserar sommaren på sin högsta punkt, med ungefär lika långt till skolstarten vid horisonten som till den gångna skolavslutningen bakom oss. Och här på denna dag fyller kronprinsessan år. Just idag minns man bara med svårighet hur det är på vintern. Inte kommer ni ihåg den 11 februari? Det var en fredag, man skulle till jobbet, men det gick inte för det hade kommit så hiskeligt med snö. Plogbilen dröjde. Vi spanade ut i det vita mörkret. Maken beslöt att gräva fram bilen, skrapa ett titthål och skotta upp en början till väg. Ett par hundra meter kom vi innan vi satt fast i drivan. Han steg ur och sköt på och jag gasade jämnt och fint och när det väl började rulla behövde jag inte höra hans uppmaning, jag förstod det ändå: Dundra på!
Först uppe på landsvägen stannade jag och lät maken springa ikapp. Gjorde jag verkligen så? Denna loja julidag verkar det helt osannolikt grymt. Ikväll firar Victoria sin födelsedag. Hon blir 34 år, Sveriges kronprinsessa. Vårt framtidshopp, vår stilikon. Alla ser upp till henne. Och sedan, nästa blick, ner mot midjan. Månne...? Det jag vet om Victoria har jag från förstahandskällor och inte från tabloidpressen eller damtidningarna. Jag har förstått att hon är en normalbegåvad, chosefri, skojfrisk (käck, skulle man kunna säga, eller varför inte reko) och synnerligen trevlig person. Ganska vanlig. Med en mycket märklig livsuppgift. Modern, drottning Silvia, gifte sig också när hon var några och trettio. Sommaren därpå föddes Victoria. Silvia var då vansinnigt vacker och gjorde allting perfekt. Hon var och är fortfarande all etikett inkarnerad, för drottningen kan inte göra fel. Lägger hon handväskan på bordet så blir det rätt även för alla andra. Kommer hon barbent till sommarfesten, så... Fast det skulle hon inte göra. Så klart. Jag tänker mycket på det där. Allt som Victoria ska leva upp till. Bli gravid och marknadsföra Sverige, samtidigt. Ljuvt leende och utan minsta maska på strumpbyxorna. Irritationen får inte skymma blicken en sekund. Alla dessa vardagens små motgångar och förtretligheter, knappar som lossnar, toppar som noppar, vanprydande fläckar på kläder och kropp, finnar och vårtor och sårskorpor efter myggbett och morgnar med mörka ringar och glanslöst hår. Hur ska hon orka? Och när bilnycklarna är borta och internetuppkopplingen inte funkar och kjolen är ostruken för att man missat det och man får en påminnelseavgift för något annat som man glömt... Fast hon har väl någon lakej eller säpovakt som fixar det. Som hastigt hjälper henne upp om hon skulle halka omkull på en isfläck en vinterdag i fina skor. Det kan hända den bäste, att man drattar på ändan. Genant är det förvisso, och ännu värre om man i fallet råkar släppa sig högt och ljudligt. Men någon inrikespolitisk katastrof är det ju inte för oss andra. Skål för dig, Victoria! Och måtte du orka genom vintern, genom folkvimmel och hungriga kamerablixtar, genom år av väntan på den tron du föddes till, genom nätter och dagar av skiftande kvalitet, och alla timmar vid sminkbordet däremellan. Måtte du bli på smällen och få föda prinsar och prinsessor och måtte du fritt få skrika och svära dig igenom de värsta krystvärkarna utan att nästa dag citeras på löpsedlarna. Jag håller tummarna. Hälsa, lycka, arbete (30 juni 2011) När sommarvärmen står som en generös famn utanför den ständigt öppna dörren och livet är lättsamt och okomplicerat tänker man att det här ska jag leva länge på. Nu laddar jag minsann batterierna! Oj, vad lätt det ska gå att kliva upp en frusen vintermorgon, trots det kompakta mörkret, tack vare den här sommarladdningen!
Svettig, solsvedd och myggbiten tänker man sedan att den här ljuvliga simturen kommer att hålla mig sval länge. Men så fungerar det inte. Den friska svalkan från sjöns 18-gradiga glitter dunstar snart. Nästan lika snabbt bleknar sommarminnena. Och jag tillåter mig att tvivla på att en god semester förlänger livet. Eller ökar arbetslusten. Jag tillhör säkert en av de sista i den här delen av världen som hade turen att födas som arbetskraft. Jag betraktades som en tillgång redan som liten. När jag var sex år fick jag mitt första sommarjobb. Varje dag mellan 8.00 och 12.00 vandrade jag med ett specialtillverkat redskap mellan ändlösa rader av spirande sockerbetsplantor, krafsade bort ogräs och gallrade där plantorna stod för tätt. Redan första dagen väcktes min motvilja mot arbete i allmänhet och kroppsarbete i synnerhet. Måttligt betalt var det också, emedan chefen var min far. Ändå förstod jag att det här var vad vuxenlivet krävde av en. Ett oavbrutet stretande. Framåt i fåran. Jag tillhör också den sista generationen som fick feriejobb redan vid 13 års ålder, riktiga jobb på riktiga arbetsplatser. Den sommaren städade jag, sommaren därpå hackade jag grönsaker och sedan gick karriären spikrakt uppåt till servitris, växeltelefonist och receptionist. Inte en dag i mitt liv har jag saknat arbete. Och det har jag tagit som en självklarhet, trots att det är ett privilegium. Fortfarande är det omöjligt att tänka sig ett sommarlov där min huvudsysselsättning skulle vara att slappa. Under ljusa sommarnätter knackar jag bit för bit fram en ny bok på min laptop och till stranden åker jag inte utan block och penna så att jag kan planera nästa kapitel. Det finns alltid något att göra. Jag kommer från en bondsläkt där ingen någonsin tagit semester, åtminstone inte på sommaren (när det är som allra mest att göra på gården!) och där pensioneringen betraktats med ointresse. Eller misstro en särskilt envis gubbe vägrade ta emot pension av staten och återsände varje månad postavin. Mina föräldrar har båda passerat 65 utan att på minsta vis slå av på takten. De vaknar aldrig en morgon och undrar vad de ska använda den här dagen till. Så länge de har hälsan kommer de att fortsätta streta. Framåt i fåran. När arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson dog för runt tjugo år sedan fann man i hans skrivrum 400 likadana papperslappar där det på varje lapp stod Hälsa, lycka, arbete åtta gånger. Han hade alltså skrivit dessa tre ord 3200 gånger. För hand. Ett mantra? En bön om fortsatt produktivitet? En påminnelse om att vara tacksam så länge det varar? Ingen vet. Jag tycker bara att det är en bra sammanfattning av ett meningsfullt liv. Den tid man får ska användas till något, inte slösas bort på tidsfördriv. Och så tycker jag att man gott kan ta en simtur just nu, när man är svettig och varm, utan att se det som en investering i ett framtida välbefinnande.
Med rätt att undervisa (18 juni 2011) Så har man gått och blivit lärare på riktigt. Jag känner mig osäker på om jag borde skratta eller gråta. Det finns cirka fem miljoner anledningar att undvika läraryrket. Och då talar jag bara om utebliven livsinkomst. Ett annat skäl är att lärarna utgör en föraktad grupp i samhället. När folk frågar vad man gör och det är omöjligt att byta samtalsämne så måste man ibland mumlande avslöja sig som lärare. En våg av medlidande bryter fram över interlokutörens ansikte. Och hon som verkade så trevlig, så skärpt! tänker han eller hon besviket. Alla vet att för att bli lärare krävs ingen IQ, ingen EQ, inga betyg, inget högskoleprov, inget sunt förnuft, ingen omdömesförmåga, inga ambitioner eller intressen. Man behöver inte själv vara duktig på det man ska lära andra, eller ens förstå vitsen med kunskap. För att bli biologilärare måste man inte gilla djur och ingen frågar efter huruvida en blivande svensklärare kan stava till dyslektiker. På lärarutbildningen tas man emot med öppna armar alldeles oavsett. Har du misslyckats med det mesta? Blir du inte antagen någonstans? Får du inget jobb? Känner du dig annorlunda och utstött? Kom till lärarhögskolan, vi älskar alla som de är! (Och så har vi en del tomma platser kvar på utbildningen.) För ett halvår sedan fick jag ett ryck och skickade in mina papper. Det visade sig att jag som arbetat så många år i skolan och läst så många terminer på universitetet bara var ett par högskolekurser ifrån full behörighet som gymnasielärare. Den frestelsen blev mig för svår. Nu slår läraryrkets käftar igen om mig, beseglar mitt öde. Förr tänkte jag att jag bara var på tillfälligt besök i skolan och att jag när som helst kunde bli något annat och mer lukrativt. Det finns ju jobb där man tjänar pengar så att man kan göra trevliga saker. En weekendresa till Italien, till exempel. Mycket svårt på en lärarlön. Jag har motsvarande elva års heltidsstudier på universitet enligt mitt cv, mer än en specialistläkare, men jag tjänar mindre än en receptionsansvarig. Som har gått en sexveckorskurs i vänligt kundbemötande. Hon har dessutom en trygg och trivsam arbetsmiljö och hör dagligen uppskattande ord från chefen. Det kommer rapporter om att hot och våld mot lärare ökar. Jag är inte särskilt förvånad. Att vara lärare påminner om att vara missionär. Man ger sig ensam ut i djungeln, till stammar vars språk man inte hajar, och man försöker berätta för dem om tio Guds bud. Eller om Goethe och Strindberg och språkriktighetsregler och sånt. De vänder sina blanka ögon mot en. Ibland har man otur och blir kokt i en gryta. Ibland nöjer de sig med att kasta sudd. I rimlighetens namn måste det väl finnas några argument för att välja lärarbanan också? invänder nu vän av ordning och rimlighet. Tja, för mig är det så enkelt som att jag gillar att undervisa. Jag råkar vara bra på det. Det är en konstart där jag kan briljera.
För det nöjet får man avstå från världsliga ting som ära och berömmelse, pengar och pensionsfonder. Jesus hade det inte heller så fett. Och han var inte ens legitimerad. Over and out (29 maj 2011) I fredags var jag med om min andra magisterpromotion. Drygt 200 studenter från Stockholms universitet hade tackat ja till en ganska högtidlig ceremoni i Aula Magna, där vi fick höra fanfarer, lyssna till en handfull professorers innehållslösa tal (helt befriade från retoriska finesser) och ta emot ett diplom. Just diplomet ett yttre tecken på den nya värdigheten ses som kärnan i denna passagerit som ska demonstrera hur studenten lämnar ett skede i livet bakom sig och går in i något nytt. Det är alltså inte meningen att man som jag ska fortsätta att ligga vid universitetet år efter år och lapa i sig lärdom. När jag såg ut över mina kamrater i aulan var det framför allt två ting som slog mig. För det första att ungefär hälften av dem som promoverades verkade vara utländska studenter eller svenskar med invandrarbakgrund. Bland Bengtsson, Lindgren och Sjöholm fanns också Zhao, Özgün och Faizjafari. Jag gissar att det beror på att sådana här ceremonier inte anses som lika omistliga av Andersson och Johansson. I många andra kulturer är en examen en seger att fira. För det andra var jag inte äldst. Visst såg många ut att knappt ha fyllt 25 men en inte obetydlig andel var medelålders eller till och med pensionsmässiga. Det är unikt för Sverige. EU:s policydokument hyllar det så kallade livslånga lärandet, en princip som fullständigt kolliderar med de ännu mer högljudda hyllningarna av nytta, effektivitet och anställningsbarhet. Meningen med högre studier är att individen ska hitta sin produktiva plats i samhällsmaskineriet och börja bidra till tillväxten. Snabbt ska det gå också. Det är nu länge sedan Asien flåsade Europa i nacken; en rad asiatiska tillväxtekonomier har dragit ifrån och lämnat oss långt bakom sig, så skynda, skynda ut i arbetslivet! Den som i likhet med mig läser den ena intressanta kursen efter den andra och samlar högskolepoäng på hög bidrar till ett samhällsproblem som benämns överutbildning. Smaka på den. Jag är överutbildad. Prefixet över- ger obehagliga associationer till fenomen som övergödning, överbefolkning, övertrassering, överansträngning och överdos. En överambitiös överliggare har läst till överlopps och liksom blivit överjäst på ett övermått av kunskaper. Prefixet ut- ger lika obehagliga associationer till utmattad, uttröttad, utarbetad, utarmad, utmärglad, utfiskad, utblottad och utbränd. Helt klart har man hållit ut på tok för länge med sina utdragna studier. Utnyttjat studiemedelssystemet har man säkert också, på ett utstuderat sätt. Åtgärder har vidtagits för att stävja detta oskick. Bland annat har man kortat ner den tid som studenten kan få studielån, en tydlig signal om att okynnesläsandets dagar är räknade. Sluta plugga, du kan redan mer än du behöver, ut i arbetslivet med dig nu!
Men kunskap är inte som ett köttben som minskar allteftersom man gnager. Jag kommer aldrig att nå en punkt där jag vet allt om världen som jag vill veta. Och jag kommer inte att tro på existensen av överutbildning förrän jag möter en människa som kan för mycket och vet för mycket inom alldeles för många områden. Tills dess fortsätter jag fräckt att (ut)bilda mig. Med berått mod (15 maj 2011) För en handfull löpsedlar sedan gjorde sig kungaparet skyldigt till ett klavertramp av lindrigaste graden när det undslapp dem att de inte kände igen sitt konungarike i det så kallade svenska deckarundret. Strax togs detta ganska försynta uttalande till intäkt för att medlemmarna av kungafamiljen lever skyddade i ett elfenbenstorn högt över verkligheten. Nere på gatuplan är Sverige nämligen precis så otäckt kriminellt och spännande som i bladvändarlitteraturen. Tillåt mig att invända en smula. Kungaparet har ju faktiskt rätt här! Jag har själv gjort några tappra försök med både Millennium och det där driftiga författarparet som kallar sig Kepler eller något ditåt, och visst var det ganska spännande men inte påminde det om det riktiga Sverige. Man brukar rättfärdiga läsningen av medelmåttiga dussindeckare med att de är så skarpa samhällskritiker, att de är så politiskt medvetna, att de driver en tes. Men hur kan deckarna sägas rikta någon udd mot Sverige, när skillnaden mellan saga och verklighet är så påtaglig? I deckarnas låtsas-sverige spinns infernaliskt uttänkta intriger av psykopatiska övermänniskor med skyhöga IQ-värden. Små barn, sjukpensionärer eller skröpliga åldringar avslöjar sig som sadistiska dubbelnaturer, som utan att blinka och med imponerande fantasifullhet riggar den ena mordplatsen efter den andra. Planerandet av de fasansfulla morden är fullt i klass med en månlandning i komplexitet. För att inte tala om det kallblodiga genomförandet! Det stackars offret kan vädja till en förbipasserande allmänhet, bara för att upptäcka att allesammans ingår i den dödliga konspirationen. I vårt vardagliga, verkliga Sverige blir tusentals skolbarn mobbade. Kvinnor blir slagna av sin partner, gamla och dementa blir försummade. Det betraktas som ett normaltillstånd. Ingen bryr sig. Ingen skriver något som välter kiosken. På polisernas skrivbord staplas anmälningarna om brott som utförts i desperation, på fyllan, av misstag och fullständigt ogenomtänkt. Taffligt, klantigt, illa planerat. Kriminaliteten vilar på en tröstlös grund av droger, spelmissbruk, alkoholism, psykisk sjukdom, dåligt sällskap och allmänt utanförskap. När kungaparet reagerar på den raffinerade cynismen i deckarnas Sverigebild beror det inte på att de är okunniga om missförhållanden och brottslighet. Sådant finns.
Men varken kungen eller drottningen skulle själva passa i en deckare och det gäller för de allra flesta av oss. Vi är alldeles för beigea och ointressanta. Vi ruvar inte på vidriga mordplaner. Vi gömmer inga lemlästade lik i garderoben och vårt dagliga stretande saknar förgreningar i storstadens undre värld. Den olagliga internationella miljardindustrin lyser med sin frånvaro. Vi skulle aldrig få för oss att svara fräckt eller undflyende på polisens frågor och vi lägger inte ut försåtliga villospår för spanare och utredare. Det är bara i böcker som sådant händer. Jag är precis hemkommen från en tur till Norrland, där lokaltidningen rapporterade om polisens senaste razzia mot rattfylleriet, si och så många fordon hade stoppats för kontroll. Artikeln slutade: Samtliga förare var nyktra. Just så andlöst rafflande skulle det bli om deckarförfattarna utgick från verkligheten. Bara det bästa är gott nog (30 april 2011) När man åker tåg med SJ (och vem skulle man annars åka med?) kan man ta en skakig promenad till en vagn som heter bistro. Namnet ska antyda att det visserligen inte är någon restaurang men ändå ett matställe åt det lite flärdfulla, kontinentala hållet. Den tolkningen är dessvärre dömd att ge upphov till besvikelser. I bistron serveras... nej nu tar jag i, för här får man minsann servera sig själv och efter bästa förmåga värma sin mat i för ändamålet uppställda mikrovågsugnar, ungefär som i barnmatshörnan på Ikea fast utan de färgglada plastpryttlarna. Vi börjar om: I bistron kan man för en nätt summa pengar inhandla enklare förtäring. Hungriga passagerare gör dock klokt i att aktivera sitt mest flexibla humör. Allt som den hurtige tågvärden utlovat i högtalarna finns nämligen sällan i verklighetens bistro. Kaffemaskinen är ur funktion. Tevattnet är brunt och svalt. Varmrätterna har tyvärr tagit slut. (Alla? Ja, alla). Återstår några baguettesmörgåsar som varit färdigfyllda en längre tid och som i sin torrhet endast kan mäta sig med de skrattretande torra kanelbullarna. Jag kan inte låta bli att undra SJ, SJ, gamle vän skulle det vara så helt omöjligt att tänka tvärtom? Att göra besöket i tågets restaurangvagn till en kulinarisk och estetisk upplevelse och en festlig uppvisning i service och finess skulle kanske kosta lite mer i pengar och mycket mer i ansträngning, men det kan hända att det skulle löna sig i slutändan. Det här är en fråga som jag har grubblat över i tjugo år: varför väljer de flesta människor ett sämre alternativ? När folk får välja, och det får de ju ändå ganska ofta, så tar de med osviklig säkerhet en banal dussinpopdänga framför ett stycke intelligent musik. En tallrik transfetter med diverse tillsatser framför en närings- och smakrik måltid. En simpel deckare framför en bok som hotar att förändra läsarens världsbild. En korkad höhö-flabbrulle framför en kvalitetsfilm. Ett fult tegelschabrak framför en arkitektritad dröm. En snutfager, ytlig och självupptagen partner framför en som är ärlig och pålitlig. Och så vidare, på alla livets områden.
Tack vare min senaste resa med SJ är det nu slutgrubblat för min del. Jag accepterar äntligen att många människor, däribland jag själv, inte varje gång orkar fatta beslut som går på tvärs med rådande uppfattningar och som kräver en större ansträngning av en. I stället lägger man sig makligt på lägsta godtagbara nivå. Smörgåsen går dock att tugga i sig, även om den är torr. Steget upp till festnivån är för ansträngande. Det går väl lika bra så här? Eller kanske inte lika bra, eller ens bra, men det går. Åtminstone skenbart. Sorgligt är vad det är, och ovärdigt människan. Obegripliga ljud från öster (14 april 2011) I det som brukar kallas vårt östra grannland och som en gång var Sveriges östra rikshalva (ja, jag syftar på Finland), rasar för tillfället en liten språkstrid. Inte så liten förresten. För somliga gäller den död eller överlevnad. I Sverige kunde man inte bry sig mindre. Vilket är något märkligt, då språket som det strids om är samma som vårt. Svenska. Jag vågar påstå att de allra flesta svenskar inte riktigt vet vad en finlandssvensk är. Det spelar ingen roll hur gärna man lyssnar till Mark Levengoods eller Johanna Koljonens röster man begriper ändå inte varför de talar som de gör. Och inte tar man reda på det heller. Häromveckan hörde jag någon i ett offentligt sammanhang referera till Johanna Koljonens trevliga dialekt. Men det är helt fel, hon talar inte dialekt utan högfinlandssvenska, som är standardspråket i det svensktalande Finland. Dialekter, och genuint svenska sådana, finns förvisso på den finländska landsbygden. De ljuden påminner inte ett smack om de rundade vokalerna i den sobra högfinlandssvenskan. När rikssvenskar hör finlandssvenskar tala, så tänker de (i den mån de tänker alls) att dessa förtjusande mumintroll har ett anmärkningsvärt yvigt ordförråd och ett riktigt gott flyt. För att vara finnar. Men svenska är finlandssvenskens modersmål. Jag tar det en gång till: svenska är finlandssvenskens modersmål. Så ett uppmuntrande vad bra svenska du har lärt dig! är i själva verket en skymf. Det är klart att jag talar (och tänker, och skriver) god svenska! Det är ju mitt eget språk, mitt bästa språk. Inte på något annat tungomål flyger mina ord så stadigt, så säkert och självklart. I 800 år har Finland haft en svensktalande befolkning. De är alltså inte invandrare, som kan förväntas ta finskan dit de kommer. De är inte heller en språklig minoritet att jämföra med de finskspråkiga i Sverige, som åtnjuter ett visst språkligt lagskydd. Finland är tvåspråkigt, med två jämställda nationalspråk. Detta ganska unika förhållande vill nu ett antal purfinnar ändra på. I spetsen stampar ett parti som kallar sig Sannfinländarna och som har en ungefär lika briljant förstå-
else av begreppen sann och finländare som Sverigedemokraterna har av Sverige och demokrati. Helst skulle de förtrytsammaste finnarna utestänga alla förhatliga finlandssvenska ljud (sverigesvenska går däremot bra) från finländskt luftrum. Men i väntan på det vill de åtminstone ha bort tvångssvenskan från skolschemat. Låt hellre barnen lära ryska! vädjar de slugt, som om det ena uteslöt det andra. Det är klart att det svider i självkänslan att stappla sig fram på bruten svenska, med misslyckade b- och sje-ljud och med rumphuggna konsonantkombinationer, om man är finskspråkig av födsel och ohejdad vana. Men att därför frivilligt avstå från att lära sig svenska (plus ryska, plus engelska, plus tyska och franska och spanska) är inget genidrag. Språkkunskaper kan aldrig göra en människa fattigare, bara rikare. Märk väl att vi talar om landet som har Europas bästa skola, med alldeles utmärkta förutsättningar för en framgångsrik språkundervisning. Och vi talar om ett språk, finska, som inga andra människor i världen begriper. Och om ett folk, finnarna, som har betydligt svårare än sina nordiska grannar att forma engelska språkljud i munnen. Så, kära finnar, på vilket språk ska vi i framtiden tala med varandra? Hålet är rökt (28 mars 2011) Inför en stundande galamiddag med hedersuppdrag konsulterar jag min stylist. Vi blir snabbt överens om kjolen, toppen, kavajen, skorna, ett halsband men så tystnar hon och betraktar mig. Det fattas något. Jag ser det också. Glamorösa kvinnor kan se ut på många och överraskande sätt, men de förenas av en liten, liten detalj som jag saknar. I normala fall är det ingen brist men när jag för en enda förtrollad afton ska sälla mig till det vackra folket blir det uppenbart. Och lite genant. Jag har aldrig tagit hål i öronen. Från mina örsnibbar har aldrig blänkt och dinglat och glittrat och skramlat någonting. Jag har väl tyckt att det hör till onödigheterna med piercingar och tatueringar, eller så har jag velat vara lite originell. Det blir lättare för de anhöriga att identifiera mig efter någon katastrof, inbillar jag mig, ifall jag har ett sådant tydligt kännetecken som hålfria öron. Mina öron är dessutom ganska nätta och behöver inget extra blingbling, har jag också försökt resonera. Framför allt ligger det ekonomiska motiv bakom min hålvägran. Tänk hur mycket pengar jag har sparat på ett halvt liv utan örhängen! Och tid har jag också sparat, när jag sluppit stå där varje morgon, obeslutsamt petande bland juvelerna. Det torde vara en lika god affär som att avstå från rökning. Jag har aldrig rökt, inte ens prövat att hålla i en cigarett, i den benhårda förvissningen om att jag på den
vägen skulle bli rik en dag. Min far räknade en gång ut hur många tusenlappar en rökare rökte upp om året och jag drog slutsatsen att om jag bara avhöll mig från tobaken så skulle nämnda tusenlappar snart singla ner över mig från ovan. Var är de pengarna nu? Jag har faktiskt inte sett röken av dem. De sjuka från höger till vänster (13 mars 2011) Eftersom det tycks råda förvirring i det här landet kring hur vi ska ha det med sjukförsäkringen ämnar jag här ge klart besked om var de olika riksdagspartierna egentligen står. Så pass på nu, det här får du inte veta någon annanstans... Sverigedemokraterna: Vi är för en hyfsad sjuklön på tre villkor. 1) Man måste säkerställa att den som får ersättning verkligen är fysiskt sjuk och inte bara simulerar. 2) Man måste säkerställa att den som får ersättning är född i landet av svenskfödda föräldrar. 3) Man måste också se till att den sjukskrivnes jobb utförs av en annan helsvensk person. Moderaterna: Vi hyser en stor tilltro till människors lust att tjäna pengar. Låt oss då fokusera på det väsentliga, nämligen att den som drabbats av sjukdom snabbt kommer tillbaka i arbete. Därför vill vi helst inte att ni använder ord som utförsäkrad. Säg i stället att man avancerar i rehabiliteringskedjan. Kristdemokraterna: Att människor upplever att de är sjuka är förstås förfärligt tråkigt. Tråkigt också det där med den ekonomiska otryggheten. Jättejättetråkigt. Så kan vi inte ha det. Vi känner verkligen med dem. Men som det står i skriften, den som inte arbetar ska heller inte äta. Så är det bara. Folkpartiet: När människor blir sjuka beror det alltid på skolan. En dålig utbildning bäddar för en sjuksäng. Man saknar helt enkelt motivation att lära sig för att skolan är så flummig, och det beror på sossarnas skolpolitik. Orkar man inte lära sig, vänjer man sig också vid att slippa anstränga sig. Sjukpenningen bör ligga på en nivå som signalerar att man borde ha ansträngt sig mer i skolan. Centerpartiet: Vi tycker att man ska se det här med utbrändheten eller vad det nu kan vara som en jättechans att starta eget. Många entreprenörer har börjat just med två utbrända händer och jobbat sig upp till börsen. Det är bara att blåsa på blåsorna och knoga på! De flesta får nog eld i baken när de stirrar utanförskapet i vitögat. Allt löser sig om man låter folk vara mer kreativa. Socialdemokraterna: Vi är heligt förbannade över hur alliansens politik slår mot alla stackars ömmande fall. Ack, dessa sjuka som inget hellre vill än att göra rätt för sig! Och så bra de gör sig som slagträn i den politiska debatten! Snälla Svenska kyrkan, skulle ni vilja hålla tassarna borta från våra offer? Vi är rädda att er humana omsorg om de fattiga och sjuka skymmer cynismen i hur regeringen låter dem lida. Miljöpartiet: Vi tycker inte att det finns någon rim och reson i att ekonomiskt klämma åt sjuka människor. Tvärtom borde sjukpenningen ligga på 110 % av lönen eftersom den som är sjuk både producerar och konsumerar mindre, och därför sliter
mycket mindre på miljön. Se bara på vilka det är som flyger! Inte är det de sjuka som står för utsläppen! Vänsterpartiet: En gammal god idé som borde få komma till heders igen, är detta med medborgarlön. Om alla, oavsett vad de ägnar dagarna åt, får en slant som är stor nog att överleva på, så kan vi skippa hela sjukförsäkringsapparaten. Då får man vara industriarbetare, hemmafru, studerande, bohem, gammal eller sjuk precis som man önskar. Det är verklig valfrihet! Och vi är det nya frihetspartiet. Köp medges ej (27 februari 2011) Mitt förhållande till pengar kunde vara bättre. Ifall jag vore anpassad för ekonomiska styrmedel (eller, som det så vackert heter, incitament) så skulle jag kanske kliva ur sängen varje morgon med tanken att jag idag ska tjäna pengar (eller, som det så vackert heter, stålars). Det gör jag aldrig. Faktiskt tänker jag väldigt sällan på pengar. Väldigt sällan och utan entusiasm. Samt utan realism. På en del områden är jag hyggligt kompetent men när det gäller ekonomi finns det anledning att frukta att jag helt saknar begåvning. Det är som om jag blir dum i huvudet varje gång jag glor på ett kontoutdrag. Trögtänkt på ett föga smickrande vis. Så då skyndar jag mig att tänka på något annat. Nu kanske ni misstänker att jag är svag i matematik men så är det inte. Matte gillar jag och procenträkning är inga som helst problem. Jag kan räkna ut bokmomsen baklänges och snudd på njuta av det. Men bokföring tycks inte vara min grej. Trots att jag haft eget företag sedan 1993. Varje år är deklarationen en känslomässig påfrestning av ansenliga mått. Just när jag pustat ut och postat eländet ringer en handläggare från Skatteverket och undrar vad tusan jag menar. Och framåt jul dimper det ner ett besked om restskatt. En ohygglig summa. Jag har gått kurser i bokföring. Jag har skaffat böcker. Jag är inne på mitt tredje elektroniska bokföringsprogram. Det hjälper inte. När jag till slut tar mig samman och kontaktar supporten kan de inte svara på mina bokföringsfrågor i alla fall, fast de lovade så snällt i början. Mina frågor är alltför existentiella. Jag tänker för lite på debet och kredit och kontoplaner och vinstmaximering och för mycket på vad som är meningen med alltsammans. Rutorna under Eget kapital lämnar jag tomma för något eget kapital är jag säker på att jag inte sett till. Jag gör inga avskrivningar och avsätter inga medel till några periodiseringsfonder, ty jag förstår mig inte på sådant. Och vad innebär det egentligen att göra avdrag?
Alla som förstår sig på sådant här, vet också hur man tjänar pengar på andras okunskap. De skulle inte tveka att ta betalt för att hånskratta åt mitt patetiska försök till bokföring. Själv är jag dålig på att ta betalt. Jag är mycket bättre på att spendera. Inflödet och utflödet går inte alls hand i hand. Räntorna på mina kreditkort vittnar exakt på decimalen om hur ointresserad jag är av min egen ekonomi. Ingen människa med vett i skallen borde egentligen handla på krita, det är så dumt, så dumt. Så mycket begriper jag åtminstone. I teorin. Mitt universitet och jag (13 februari 2011) Den här vintern är det precis 20 år sedan jag började studera vid Stockholms universitet. Då var jag ung och nyfiken, hade inga högskolepoäng och ingen studieteknik what so ever. Somligt har förändrats, ungdomen är passerad och nyfikenheten har övergått i förundran. Jag är numera en ganska erfaren student. Och ja, jag hastar fortfarande fram i samma korridorer. Tyst hälsar jag på kängurun utanför biblioteket och Bærtling-konsten. Jag minns en tid då jag valde kurser på ren lust, utan en tanke på arbetsmarknaden. Det var så jag blev kvar här. På den tiden, för tjugo år sedan, kunde man roa sig med att gissa vilka som läste juridik, sociologi eller konstvetenskap. Det är inte lika lätt längre. Numera verkar de flesta plugga till något som tydligen heter karriär. På anslagstavlorna fladdrar budskap om hur man kan göra det ännu effektivare. Jag stannar inte för att läsa. Hur fort jag än hastar fram här kommer jag nog aldrig att bli professor. Utvecklingen går för långsamt. På tjugo år har andelen kvinnliga professorer ökat från 6 % till 18 %. I den här takten kan det dröja till mina barnbarnsbarn innan ordet professor ger könsneutrala associationer. Men inte än. Den största förändringen har inget med genusaspekter eller undervisning att göra. I stället gäller det fikapauserna. Jag minns när kaffet i automaterna nätt och jämnt var drickbart. Till det kunde man köpa inplastade smörgåsar av vitaste brödkvalitet med ett stekt ägg uppå. Idag härskar sojalatten och cappuccinon, tillsammans med rågbröd utan smör men med hummus och groddar. Telefonerna är borta. De bara försvann. Då fick man köa med enkronorna beredda i handen. Numera har alla självklart en egen mobiltelefon. Vi pratar i dem, högt och obesvärat, just i trappan i biblioteket där skyltarna om mobilförbud är som strängast. Många har en laptop med sig också. En sådan hade jag aldrig sett när jag började plugga. De första terminerna lämnade jag in uppsatser skrivna på skrivmaskin. Om man kom på att man behövde en fotnot till fick man vackert skriva om hela sidan.