Samtliga bilder är godkända för publicering av fotograferna, inklusive från www.opera.se

Nu är det dags igen, för ett nytt Ambulansblad med Gott & Blandat! Kommer ni ihåg från förra numret, om Säkra team och CRM? I detta nummer kommer uppföljning, med tankar kring hur vi kan använda CRM inom ambulanssjukvården. Häromkvällen var jag på musikalen Kristina från Duvemåla på Göteborgsoperan. Ni känner säkert till den, om den utvandrande skaran smålänningar som på 1840-talet lämnade missväxt, svält och förtryck och åkte till Amerika där de hoppades kunna skapa sig och sin familj en bättre framtid. När den gråklädda skaran stod där på den tänkta kajen i New York och såg helt förvirrade ut bland alla amerikanare som stressade förbi i fina färggranna kläder och såg lyckliga o välmående ut i stor kontrast till deras egen skörbjugg, smutsiga kläder och löss, då högg det i hjärtat. Det är inte en historia om vad som hände då, när svenskarna emigrerade till USA; utan detta är lika aktuellt idag med de skaror av människor som flyr från krig, nöd, svält och förtryck i bräckliga farkoster över medelhavet och kommer, förhoppningsvis, i land på våra soliga semesteröar. Där står de, förvirrade, utmattade, sjösjuka, lusiga och smutsiga och förstår inte vad folket runt dem säger. De är tacksamma att ha överlevt färden men vet ingenting om vad som väntar. Amerika tog då tacksamt emot alla nybyggare där de kom för att bruka ny jord och bygga upp landet. Men hur tar vi i Europa emot de som idag behöver komma undan krig och elände? Mötte några av dem i Florens i helgen, där de går omkring och säljer paraply, väskor eller klockor till turister. Var det detta deras föräldrar samlade ihop sina sista slantar för att kunna skicka iväg dem till? En gång ska du fråga din mor, hur det var, hur det blev att du for, bortom denna ocean, som såg dig födas min vän, där mognar äpplena än Välkomna till vårens sista Ambulansblad. /Chefredaktör Maria Samtliga bilder är godkända för publicering av fotograferna, inklusive från www.opera.se

LEAN på RSPE På RSPE används Lean Healthcare fortfarande. Lean kom till verksamheten under åren då ambulansledningen tillhörde akutdivisionen på SUS. Då var det ganska motvilligt som vi anammade det som alla andra redan var frälsta på. Överallt hörde man om Lean som skulle rädda sjukvården. Stora seminarier anordandes, som vi på RSPE tyvärr inte hade tid att medverka i. Men nytt vatten strömmar in och på Universitetssjukhuset hör man inte så mycket om Lean idag. På SUS hemsida hittar man att man har tänkt ordna några utbildningar under hösten 2015. Litet oklart dock om vad, när, hur och för vem? Men mer står det inte och de mesta om Lean är senast uppdaterat 2009-2013. Om det innebär att Lean håller på att avvecklas på SUS kan inte avgöras. När det infördes var det ytterst noga att vi på ambulanssjukvården också skaffade en tavla. Jag sa att vi hade en tavla ganska tidigt och följsamt och litet motvilligt linjerade vi upp den efter någon sorts raw-lean. En tavla som visar aktuella projekt, vem som ansvarar för dem och hur det framskrider. Vi samlas varje onsdag 1430 kring tavlan efter att vi ringt i en båtklocka som Christel Toth fixat. Vi uppdaterar den och de ansvariga får träda fram och berätta vad de gjort eller inte gjort. Enkelt och snabbt. Leantavla är bra det är enkelt för korta och medelånga projekt. När de försvinner från tavlan ska de sammanfattas enligt de fem S:en (Sortera, Systematisera, Städa, Standardisera och Skapa vana). Detta är vi inte så bra på men projekten sätts in i en pärm inte digitalt. Ofta har vi inte tänkt så där jättedjupt på de 5 S:en under projektets gång men det är ändå bra och försöka se om man kunnat få struktur på det hela. På SUS på den tiden var det många som pratade japanska -en sort leanjapanska. Det har vi inte tagit till oss. Men ett ord som jag kommer ihåg från den tiden var "kaisen" och

det verkade ju vettigt enligt vad Toyotas grundare menade. Ordet används främst om ett förhållningssätt till kvalitet inom en organisation, där aktiviteterna ständigt förbättras genom många små modifieringar. Kaizen innebär alltså strävanden efter kontinuerlig förbättring och handlar inte om att radikalt förändra processerna eller verksamheten. Lean är för mig ett bottom-up verktyg för medarbetarna och inte ett top-down verktyg för ledningen. Man kan ju reflektera över om Lean verkligen var det innovativa verktyg som Region Skåne behövde när det skedde så stora förändringar i hela den skånska sjukvården under dessa år med mycket krav uppifrån på just radikala förändringar. Jag kör själv den minsta Toyotan och en bättre hopskruvad bil får man leta efter. Det känns som Toyota-arbetaren vid bandet haft god tid på sig och att det funnits ett snöre för att stoppa produktionen och meddela ledningen att just det momentet fungerar inte. Min Toyota har inte heller något oljedropp som ju var det som man alltid förde fram i Lean-utbildningarna om att man skulle fråga fem gånger: 1. Varför är det oljedropp? Varför har man bytt till sämre packningar? Varför kollade man inte leverantören av packningar? Varför finns inte rutiner kring kvalitetsbeskrivning? Varför diskuteras inte kvalitet hos ledningen? Men det här med snöret verkar inte användas så mycket längre. Mer än i Lex Maria-anmälningarna där händelseanalyserna enligt Socialstyrelsens mall ska vara utformade med det just det frågebatteriet. Men min lilla blå bil utsöndrar ett lugn. Tre cylindrar, 900 kubik, 900 kg - miljöbil. Inget att vara stöddig över, inget direkt för Stureplan - om man nu skulle vilja cruisa där! Leantavlan på RSPE har också blivit en sådan plats. En plats för bra samtal om projekt som håller på att stranda eller gå bra framåt. Vi har ju genom olika organisationsförändringar och flyttningar tagit med oss tavlan och den är alltid full med spännande projekt. De finns där! Inte i cyberspace. Det är en klar fördel. Ett annat japanskt ord som jag minns är Gemba. Det betyder att man måste se saker med egna ögon. Inte vara en del av. Bara betrakta. Det är få i ledningen som kan göra det. Tänk er att bara går ner till akuten och sätta sig på en pall en hel dag. Jag var nog den ende som gjorde det på akutdivisionen. Men en hel dag nej det klarade jag inte. Luther klappade på min axel efter någon timme. Och sa: Stig upp och gör något! Men jag hann se ganska mycket ändå. Bra saker. Jag tänker faktiskt på Gemba fortfarande när jag handlar i min närbutik. Tiggaren som jag hälsar på varje dag vet förmodligen mer om mig och mina vanor än jag själv. Han har sett mig lasta på alltför fyllda kassar på styret till cykeln och skakar säkert på huvudet över att jag snålar på plastkassarna när jag handlar. Jag tror att vi i ledningen skulle använda mer Gemba. Inte alltid vara på väg. Betrakta, försöka förstå. Ta det lugnt. Jag bläddrar litet i SUS fina kvalitetsbokslut för 2014. Jag hittar inget om Lean. Kanske missade jag det på någon sida. Men det verkar som att det är andra vindar som blåser. Andra koncept och läror. Vi på RSPE har inte fått order att sluta med Lean så vi fortsätter. Vi var inte så sugna på det när det beordrades oss att börja men nu tycker vi konceptet är bra. Men vi pratar ju också om Skånsk livskraft vård och hälsa, fortfarande. Ingen har dödförklarat doktrinerna från 2003 så de måste ju fortfarande

gälla! Eller? Ungefär som de japanska soldaterna man hittade i djungeln 10 år efter andra världskriget slutade och som fortfarande stod vid sina poster. Så Länge Leve Lean! /Poul Kongstad Ambulansbladet bad RSPE s mångårige medarbetare, Roger Rüden, om hans tankar vad gäller CRM och den prehospitala verksamheten: Hej vänner! CRM uppmuntrar till en öppen attityd med möjlighet för alla i teamet att ställa frågor och säga till om något är fel. Genom att ha ett bra teamarbete förbättras arbetsklimatet vilket leder till minskad risk för misstag och en ökad patientsäkerhet. Bakgrund: En serie allvarliga flygolyckor mellan 1960-talet och slutet av 1970-talet tvingade den civila flygindustrin att undersöka orsaken som till 70 % visade sig kunna härledas till den mänskliga faktorn. Analysen visade att allt från bristande kommunikation, otydligt ledarskap och beslutsfattandet kan vara orsak till många olyckor. Som ett resultat av detta anordnades 1979 en konferens på NASA där både psykologer och piloter diskuterade betydelsen av den mänskliga faktorn. Konferensen resulterade i en ny träningsmetod för flygbesättningar som fokuserade på de icke tekniska färdigheterna, Cockpit Resource Management (CRM). Senare har ordet Cockpit bytts ut mot Crew, d.v.s. besättningen/teamet. Fokus flyttades från individen till hela teamet och stärkte teamets agerande i akuta och icke akuta situationer. Idag måste de flesta kommersiella flygbolag ha regelbundna CRM-övningar för att öka säkerheten ombord på flygplanet. Metoden CRM innebär att de teoretiska kunskaperna och de praktiska färdigheterna som redan finns används tillsammans med andra färdigheter som kommunikation, beslutsfattande, situationsmedvetande och kännedom om egna och andras reaktionsmönster. Dessa icke-tekniska färdigheter är nödvändiga för att kunna tillämpa teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter i rätt sammanhang. CRM skapar ett klimat som uppmuntrar till en öppen attityd med möjlighet för alla i teamet, oavsett yrke eller titel, att ställa frågor och att säga till om något känns eller är fel. Både akutsjukvård och flyg är säkerhetsverksamheter. Flyget har använt CRM länge, med gott resultat. Ambulansverksamhet bör dra nytta av dessa erfarenheter, och utveckla CRM enligt egna behov. Lycka till! /Roger Rüden, ambulansöverläkare och aktiv pilot.

Ett hjärtslag Vi andas och hjärtat slår. Vi lever. Men i ett hjärtslag kan allt förändras. Om just det hjärtslaget tar med ett litet koagel från det flimrande högra förmaket och skickar det upp i hjärnan ja då förändras vårt liv. Mitt på dagen, en helt vanlig fredag kommer pappa till lunchbordet, men något stämmer inte. Plötsligt sluddrigt tal, en frånvarande blick, en fumlighet i handen, en hängande mungipa. Pappa, hur mår du? Tom blick. Ok, jag ringer 112. Ambulansen hörs inom kort, det kommer in grönklädda främlingar till köksbordet, pappa ser undrande ut. Men lyder och lyfter på händer och fötter. Ler med sin sneda mun. Försöker skärpa blicken. Försöker säga något. Kan resa sig upp och gå med sköterskan under armen ut till hallen. Vill ha med sin portfölj, mumlar något, vi förstår han vill ha sina glasögon med. Och pärmen med viktiga papper. Går ut till den väntande ambulansen, lägger sig på båren, sväljs av ambulansen och de kör iväg med blinkande blåljus. Mamma följer med. Självklart. De har levt ihop i 50 år, inte stannar mamma hemma då. Effektiv vårdkedja, även i Halland, de kommer rakt upp på CT, hjärnan röntgas. Ingen blödning. Blodprov tagna. Trombolys eller inte? Det är en liten propp, därför inte trombolys, Vi observerar istället, de närmsta två dygnen är kritiska. Men om de är kritiska, och han får fler symptom, då har ju tiden gått och ni kan inte trombolysera, tänker en orolig själ som försöker att bara vara dotter, inte doktor. Pappas blick fortfarande trött. Hans mungipa hänger. Hans tal är lite grötigt. Han är trött. Sover. Vad ska hända när han vaknar? Om han vaknar? Är tromben i hjärnan på väg att bygga på sig? Tänk om den infarcerar större delar. Tänk om han blir lam? Oförmögen att sköta sig själv. Min filosoferande analyserande pappa, som är så självständig och sitter som nämndeman och tävlar i bridge. Ska han bli ett dräglande kolli som behöver hjälp till även det grundläggande? Vi sitter där vid bordet min bror, mamma och jag och dricker kallnat kaffe från dagrummet. Pappa sover i sängen en bit bort. Ingen av oss säger högt vad vi tänker, om pappa som kolli. Eller, det gör vi ju, på vårt sätt. Vilken tur han haft som inte fått värre symptom.(än) På måndag ska han få komma hem igen. (kanske). Jag textar min syster som precis åkt på semester och håller henne uppdaterad. Du behöver inte avbryta din resa. (eller skulle du göra precis det?) Pappa vaknar, reser sig upp. Går på toaletten. Kommer ut till oss och sätter sig vid bordet. Ler så där betryggande som bara en klok pappa kan göra, med sned mungipa. Jag tycker ni ska åka hem nu. Säger han. Jag mår bra. VI tittar på varandra. Kan vi det? Han är under övervakning. Han har (ännu) inte fått fler symptom. Det kanske är lugnt. Jag letar upp doktorn och försöker få svar. Han tycker också vi kan åka hem. Han sätter in pappa på blodförtunnande med tanke på förmaksflimret. Det kommer att gå bra. Din syster behöver inte komma hit. Så, nu har både pappa och doktorn sagt så. Vi lämnar pappa på hans avdelning och åker hem till våra bestyr. Han ligger där över helgen och har tråkigt. Boken är utläst. Sudokuna lösta. Han vill bara hem. Han får inga fler symptom. Hans mungipa rätar upp sig. Han skrivs ut med recept på motion och sjukgymnastik. När jag träffar honom efter en vecka är hans blick klar, hans intellekt känns lika skarpt som det alltid varit. Han är ute på dagliga cykelturer. Han har haft tur. En väldig tur. Det hjärtslaget som skickade upp trombmassan från förmaket till hjärnan efterföljdes inte av fler hjärtslag som gjorde likadant. Alla har inte samma tur. Vi är alla ett hjärtslag från mörker o katastrof. Men än så länge sköter sig de flesta av våra hjärtan. Vi kan njuta av solens värmande strålar och de nyutvecklade löven på träden. Av våren och av värmande vänner. Husk at elske mens du tør det - husk at leve mens du gør det.(piet Hein) Maria Janson, dotter

prehast utbildade är nu nästan alla ambulansteam. Och akutmottagningarna i Skåne ska ha blivit informerade, så från 1 juni kör vi skarpt med denna bedömningsskala för att snabbt undersöka om patienten har en misstänkt stroke. Vill ni veta mer, gå in på vår hemsida: www.skane.se/rspe Syrgas studien (SOCCER) Den allra första patient som inkluderades i SOCCER studien januari 2012, inrapporterades av Hans Håkansson på ambulansen i Malmö. Vi blev tillsagda att gå över på RAPS Nu 3.5 år senare är vi snart i mål med 100 inkluderade patienter, men vi behöver 10 patienter till. Vem kommer att inrapportera den sista patienten i studien? Så alla SOCCER-engagerade kom igen nu, sista rycket! Ni gör ett enormt fint jobb, och Ni bidrar till att besvara frågan "Är det bra eller dåligt att ge syrgas till patienter med STEMI?" / Lizbet Todorova & Ulf Ekelund. NYTT I AMBULANSSKÅNE Nya IVAbilen är på väg! Kommer snart till en station nära Dig (allt i Skåne är nära)

Och så till vår följetong ISPASSET, där vi nu hunnit till 3e avsnittet. All påstådd likhet med personer ni tror er känna, dementeras av författaren, Gisela Hitchcock. Torsten och Elsa sitter och äter kvällsmat när de hör ett ljud inifrån korridoren till jourrummen och Elsas hund morrar vaktande. De satt stilla. Winston morrade och reste ragg. Det var nu tyst från korridoren. Torsten ställde sig beslutsamt upp, tog brödkniven i högra handen och gick fram mot korridoren. Elsa följde efter. Winston såg tveksam ut men följde sen sin matte i spåren. Trion smög fram mot korridorens början. Den var mörk. Och tyst. Torsten önskade han haft ficklampa istället för brödkniv. Han kände Elsas andedräkt mot sin nacke och hörde Winstons snörvlande ljud. Men inget annat. Han fortsatte framåt, in i korridoren, och nådde dörren till första jourrummet. Den stod på glänt. Ett svagt sken kom fram under dörren. Månljus, tänkte han. Det skulle vara fullmåne i natt. Han puttade upp dörren med sin sko och den gled ljudlöst upp. Månljuset sken in på mattan och han såg sin påse med lakan ligga på sängen där han lade dem förut. Rummet kändes tomt. Han fortsatte korridoren ner och öppnade den andra jourrumsdörren. När han vred ner handtaget gnisslade dörren men gled upp utan motstånd och han kikade in. Här sken också månen in och på sängen låg Elsas packning och nedanför låg en gammal filt som var Winstons. Även detta rum var tyst och tomt. När han vände sig om stötte han ihop med Elsa som smugit tätt bakom honom. Hon skrek till. Puh, du skrämde mig, viskade hon. Här verkar tomt, viskade Torsten tillbaka. Men vi måste kolla tv-rummet, viskade Elsa och gick neråt i korridoren, tätt följd av Winston, som hade svansen mellan benen och såg allt annat än modig ut i sin hukande smygande ställning. De blev stående utanför tv-rummet. Sen puttade Elsa resolut upp dörren och de kikade in. Allt såg ut som det brukade. Men teven stod på. Utan ljud. De såg nyhetsuppläsaren på Aktuellt mima något. Elsa stängde av den med fjärrkontrollen som låg på bordet. Vad var det här? Vem hade satt på teven och vems steg var det de hört nyss? Winston sniffade runt i rummet och slickade i sig några chipssmulor som låg på bordet. Elsa o Torsten vände sig om och gick tillbaka ut i köket där nästa överraskning väntade. Deras tallrikar och bestick var borta från bordet som nu var tomt så när som på Torstens blommiga kylväska. I diskstället stod tallrikarna, nydiskade. Va? Elsa blev förbannad. Vem är det som försöker skrämma oss? Hon rusade runt på hela stationen och ropade: Kom fram nu. Va fn håller du på med? Men det var ingen som kom fram. Inga andra ljud hördes än deras egna. Winston hade lagt sig ner under bordet igen och somnat. Torsten hade hällt upp kaffe till dem och de satte sig vid bordet igen. Vad är det här? undrade Elsa. Ingen aning, svarade Torsten. Antagligen någon kollega som vill spela oss ett spratt. Ja men det är ju jättekul, sa Elsa surt.

De fick en tur, prio 2, och stack iväg på den. När de kom tillbaka var klockan över midnatt och Winston gick motvilligt ut och kissade i den kalla natten. Sen beslöt de sig för att försöka hålla natt. Torsten gick först in till jourrummen och kollade av dem medan Elsa var på toaletten. Inget såg konstigt ut. De sa god natt till varandra och Elsa och Winston gick in på sitt rum. Winston snurrade runt på filten ett tag före han med en djup suck lade sig ner med nosen på baktassarna och började snarka. Elsa kröp ner i sina lakan och släckte lampan. I mörkret som nu rådde kom tankarna tillbaka på vad som hänt tidigare på kvällen. Tja. Det var väl nån som roat sig på deras bekostnad. Suck. Hon slöt ögonen och försökte somna. Plötsligt kände hon hur någon grep tag om hennes fötter och drog till. Hon for upp och tände lampan. Greppet om fötterna hade släppt och rummet var tomt sånär som på Winston som sov djupt. Vad var det? Hon tyckte plötsligt att hon hörde några flämtande andetag. Elsa rusade upp ur sängen och bankade till Winston som yrvaket följde efter henne där hon sprang ut ur rummet och in på Torstens jourrum. Torsten skulle precis till att släcka lampan efter att ha pratat en stund med sin fru på telefonen när Elsa och hunden kom inrusande. Torsten, flämtade Elsa, det var någon på mitt rum som drog i mina fötter. Nämen, det drömde du nog, började Torsten säga, men blicken från Elsa fick honom att tystna. Stanna här, sa han och klev ur sängen och i sina randiga boxershorts gick han in på det andra jourrummet och tände ljuset. Där fanns inget konstigt. Han återvände till sitt rum där nu både Elsa o Winston satt hopkurade i hans säng med täcket runt sig. Torsten noterade att Winston redan hunnit sagla ner hans påslakan. Jag vågar inte sova ensam där. Jag stannar här hos dig. Torsten kliade sig i huvudet. Eh. Ok. Du tar sängen och jag fåtöljen. Och så blev det. Natten gick utan några fler störningar, vare sig från SOS eller något annat. Elsa vaknade med ett ryck av att mobilen ringde. Yrvaket famlade hon efter telefonen och svarade Hallå. Det var alldeles tyst, så hördes en kvinnoröst, Hallå, vem pratar jag med? Elsa svarade Elsa. Tyst igen. Och varför svarar du i Torstens telefon? Jag sover i hans säng, svarade Elsa utan att tänka sig för. Kan jag få tala med Torsten, sade stämman, som Elsa nu anade var Torstens fru. Eller är han upptagen? Elsa gick ur sängen och räckte telefonen till Torsten i fåtöljen, där han nymornad satt sig upp med orolig min. Hej älskling!, sa han med rasslig stämma till sin lagvigda. Elsa mimade ett Förlåt och gick sen tyst ut ur rummet med Winston efter sig. Detta fick Torsten reda ut. Vad är det som händer på den lilla ambulansstationen i mitten av Skåne? Vem försöker skrämma dem? Och vad ska Torstens fru, som vi ju trodde inte var svartsjukt lagd, göra nu? Fortsättning följer i nästa Ambulansblad! Nu är det strax sommar. Med jordgubbar, midsommarstänger och bad. Passa på att njuta av stunden, den kommer aldrig tillbaka. Ambulansbladet samlar inspiration och tar gärna emot bidrag, till nästa nummer som torde utkomma i augusti. Ansvarig redaktör är Maria Janson, maria.janson@skane.se. Välkomna att höra av er för ris, ros, bilder och ideer. Ha en skön sommar, önskar Maria