Inlärning hos hästar Tidningen Hästfynd nr 2, 24 februari 2001 Text: Sven Forsström Foto: Inger Lantz Hästens medfödda förmåga att lära sig nya beteenden och att anpassa sig till nya förhållanden och situationer är en viktig del av förklaringen till att den kommer så bra överens med oss människor. Hur hästar och andra djur bär sig åt för att lära sig nya beteenden är ingen lätt fråga att bena ut. Problemet har sysselsatt forskare över hela världen under väldigt lång tid och alla mekanismer för inlärning är långt ifrån helt klarlagda. Inlärningsteori är ett mycket omfattande ämne. Denna förenklade översikt tar upp fyra inlärningsmetoder, som ofta både diskuteras och används för inlärning av nya beteenden hos djur i allmänhet: klassisk betingning, operant betingning, social inlärning och habituering. Därutöver diskuteras metodernas funktion och tillämplighet för inlärning hos hästar. För att kunna diskutera inlärning och inlärningsmetoder måste man först definiera begreppet inlärning. En användbar definition (det finns flera) är att inlärning är en erfarenhetsgrundad förändring av potentialen att utföra ett givet beteende (Mills & Nankervies, 1999). Om man kan registrera en förändring av beteendet är det ganska lätt att konstatera att inlärning har skett. Om beteendet däremot inte utförs betyder det inte nödvändigtvis att inlärning inte har skett. En häst, som trots att den fått riktig och effektiv lastningsträning vägrar att gå in i en transport, kan ju faktiskt vägra även om den mycket väl vet (= har lärt sig) vad den förväntas göra. Dvs andra faktorer kan påverka beteendet även efter inlärning. Klassisk betingning Allt beteende består av reflexmässiga handlingar eller responser, som alltid utlöses av ett stimulus, någon form av retning. Det gäller såväl medfödda och instinktiva beteenden som inlärda.
Klassisk betingning innebär att ett djur lär sig ett reflexmässigt beteende som respons på ett stimulus, som tidigare inte haft någon sådan innebörd för djuret. Det mest kända exemplet på klassisk betingning är Pavlovs försök med hundar för snart hundra år sedan. Han märkte att hundar började drägla (salivera) när skötaren kom med foder. Ökad salivation inträffar i princip alltid, när hundar får mat i munnen. Det kallas obetingad reflex. Maten, som alltid utlöser salivation när en hund får den i munnen, kallas obetingat stimulus. Pavlov noterade att hans hundar började salivera INNAN de fått maten i munnen, vilket betyder att de måste ge detta respons på något annat stimulus än maten. Först var det förmodligen skötarens ankomst eller kanske ljudet av en dörr eller något annat, men sedan lärde Pavlov hundarna att koppla ihop (associera) ljudet av en ringsignal med utfodringen. Ringsignalen utlöste salivation hos hundarna även om de inte fick någon mat. Signalen har därmed blivit en inlärd och självständig retning, som kallas betingat stimulus. En ringsignal utlöser inte alltid salivation hos alla hundar, men hos hundar som lärt sig detta gör den det. Salivationen blir en betingad reflex hos sådana hundar. Obetingat stimulus = retning som alltid utlöser ett visst beteende (mat i munnen) Obetingad respons = beteende, som alltid uppträder vid obetingat stimulus (salivation vid mat i munnen) Betingat stimulus = Neutralt stimulus, som kopplats ihop med obetingat stimulus och därefter ger samma respons som obetingat stimulus Betingad respons = respons som framkallas av betingat stimulus Hästar i ett stall lär sig snabbt och effektivt exempelvis rutinerna vid morgonfodring genom klassisk betingning. Är man noggrann och gör rätt går det utmärkt att lära hästarna den exakta utfodringsordningen och man kan på så sätt minimera de så vanligt förekommande oroligheterna i samband med utfodring. Den kanske allra starkaste inlärningseffekten genom klassisk betingning är kopplad till känslomässiga reaktioner, i synnerhet negativa sådana. Detta är förklaringen till att en häst, som blivit svårt skrämd eller upplevt stark smärta kan komma ihåg händelsen under mycket lång tid. Flera vanliga träningsmetoder för djur, exempelvis clickerträning, bygger på principerna för klassisk betingning. Operant betingning Termen operant betingning (instrumentell betingning betyder samma sak) myntades av den amerikanske beteendeforskaren B F Skinner. Det finns fyra olika typer av operant betingning: positiv förstärkning, negativ förstärkning, bestraffning och utplåning (extinction). Observera att negativ förstärkning och bestraffning INTE är samma sak! Missförstånd på den punkten är tyvärr alltför vanliga. Positiv förstärkning innebär att ett visst beteende förstärks genom att något positivt inträffar. Din häst lär sig lätt och fort vad du vill att den ska göra om du ger den beröm eller belöning, när den gjort rätt. Positiv förstärkning fungerar utmärkt som träningsmetod under vissa förutsättningar: Berömmet eller belöningen 2
måste alltid komma EFTER det önskvärda beteendet (inte före, då blir det muta och det är något helt annat). För att något ätbart ska fungera som belöning måste hästen vara hungrig eller åtminstone tycka att belöningen är god. Morötter, äpplen, bröd, socker eller mintkarameller (används ofta i bl a England) uppskattas till en viss gräns av de flesta hästar, men det finns en gräns för hur många äpplen eller morötter en häst kan äta och fortfarande tycka det är gott. Både belöning och beröm bör också för att uppfattas positivt av hästen komma från någon, som åtminstone inte upplevs som ranglåg i förhållande till hästen. Om en häst upplever sig själv som ranghög i förhållande till den som kommer stickande med en morot, så händer det lätt att hästen försöker ta sig rätten att själv avgöra när den ska äta moroten. Positiv förstärkning som träningsmetod för hästar är alltså effektiv, men inte helt okomplicerad att använda systematiskt. Negativ förstärkning innebär att ett beteende förstärks genom att något negativt upphör. Om du rider och vill att din häst ska gå åt höger, så kan du trycka till med vänster skänkel. Hästen upplever skänkeltrycket som något obehagligt och går åt höger för att undvika eller slippa ifrån obehaget. Hästar har nämligen en medfödd benägenhet att försöka undvika obehag. Om du i samma ögonblick som hästen gör den minsta ansats att gå åt höger! ger efter på skänkeltrycket, så upplever hästen en kraftig belöning genom att gå åt höger (obehaget försvann ju genast, alltså är det ett bra beteende att gå åt höger när den får skänkeltryck på vänster sida). Om du inte omedelbart ger efter på skänkeltrycket försvårar du för hästen att förstå vad du vill att den ska göra. Låt oss anta att du missar att ge efter och håller kvar skänkeltrycket, trots att hästen redan har gått åt höger. Hästen blir frustrerad ( jag gick ju åt höger som du visade, men du släpper inte skänkeln ändå, vad vill du att jag ska göra egentligen??? ) och slår med huvudet. Då släpper du skänkeltrycket. Aha tänker hästen, du ville att jag skulle slå med huvudet, det var därför du tryckte till med skänkeln. Förlåt att jag är så dum, men OK, då slår jag väl med huvudet då, eftersom det är det du vill. Konsekvensen blir att du har belönat och förstärkt fel beteende. Gör du samma sak flera gånger finns risken att din häst slår med huvudet varje gång du använder vänster skänkel. Du har oavsiktligt lärt den det genom att belöna fel beteende. När hästar (eller andra djur) på eget initiativ lär sig nya beteenden genom positiv eller negativ förstärkning kallar man metodiken för trial-and-error, dvs hästen provar 3
olika beteenden i en viss situation tills den hittar ett beteende, som fungerar. Då håller den sig i första hand till det beteendet i fortsättningen (den har lärt sig att beteendet fungerar). Ta en häst som sparkar i boxväggen vid fodringsdags som exempel. Det hjälper inte att skrika åt den, inte att gå in i boxen och slå den heller, för den slutar ändå inte att sparka i boxväggen. Oftare än man tror tröttnar den som ska fodra hästarna på oljudet och slänger åt hästen en hötapp för att få den att sluta. Då har hästen på eget initiativ (ingen har bett den sparka i väggen) provat ett visst beteende (sparka i väggen). Visserligen fick den ett par åthutningar först, men det lilla obehaget försvann snart och sedan fick den sin belöning (hötappen, positiv förstärkning). Alltså har den snabbt och effektivt lärt sig att det lönar sig att sparka i boxväggen, för då får man alltid höet först. Även negativ förstärkning fungerar effektivt vid inlärning genom trial-and-error. Hästar, som är vana att slippa undan, har oftast lärt sig det genom negativt förstärkt trial-and-error. Hästen protesterade den första gången, därför att den tyckte det du begärde var obehagligt och att din begäran var obehaglig. När den protesterat en stund gav du upp. Alltså lönade det sig att protestera, eftersom obehaget försvann (dina övertalningsförsök upphörde). Sådant beteende är MYCKET vanligt hos hästar och det syns tydligt t ex när man genomför en s k Join-up (Monty Roberts metod, finns beskriven på svenska i min bok Att förstå hästar). Hästen försöker ofelbart alla tänkbara sätt att komma undan (det har ju alltid fungerat förut!). Anta att den lyckas, exempelvis genom att hoppa över avspärrningen på ett visst ställe. Om du försöker ta in hästen igen och börja om, så kommer den lika ofelbart att försöka hoppa över avspärrningen igen, på samma ställe (det fungerade ju förut, alltså är det ett bra beteende!). Bestraffning innebär att ett visst beteende försvagas genom att något negativt inträffar. Om en häst, som försöker bita dig, i stället får ett kraftigt spörapp över mulen, så finns möjligheten att den lär sig att det är obehagligt att försöka bita dig (det gjorde ju ont, så det kan inte vara något bra beteende!). Inlärningseffekten av bestraffning hos hästar är ganska låg. För att bestraffning överhuvudtaget ska fungera måste det negativa inträffa i omedelbar anslutning till det oönskade beteendet. Efter någon sekund är det för sent att bestraffa en häst, för då är bestraffningen totalt obegriplig för den. Utplåning (extinction) innebär att ett visst inlärt beteende försvagas (det försvinner inte!) därför att inget positivt tillkommer och inget negativt upphör. Det oönskade sparkandet i boxväggen av hästen, som lärt sig genom trial-and-error ovan, kanske går att få bort med hjälp av utplåning (se till att ingenting händer, varken positivt eller negativt, förrän den slutar sparka), men svårare stallovanor av typen krubbitning och vävning går inte att få bort med hjälp av utplåning. Skillnaderna mellan begreppen negativ förstärkning och bestraffning missförstås alltför ofta. Missförståndet beror oftast på oklarheter i användningen av orden positiv och negativ. I vetenskapliga sammanhang är ordet positiv inte värdeladdat och betyder enbart något som tillkommer. Ordet negativ är inte heller värdeladdat och betyder alltså något som upphör. För att belysa skillnaderna kan man betrakta begreppen på följande sätt (orden positivt resp negativt i sina vanliga, värdeladdade betydelser är satta inom parentes): 4
Positiv Negativ Förstärkning Beteende förstärks Positiv förstärkning Något (positivt) tillkommer Negativ förstärkning Något (negativt) upphör Bestraffning Beteende försvagas Positiv bestraffning Något (negativt) tillkommer Negativ bestraffning Något (positivt) upphör Sammanblandning av begreppen negativ förstärkning och bestraffning leder till en hel del onödiga problem. Alla försök att förstärka ett visst önskat beteende med hjälp av bestraffning är till att börja med dömda att misslyckas, därför att bestraffning alltid försvagar ett beteende. Med hjälp av negativ förstärkning ger man däremot en form av belöning, som upplevs mycket kraftigt positivt av hästen. Hästen upplever förmodligen en mycket större belöning i att slippa ett måttligt obehag än i att få en morot (negativ förstärkning ger en större morot än vanliga morötter). Att medvetet utsätta hästen för en måttligt obehaglig retning och därefter omedelbart ta bort retningen vid minsta antydan till att hästen försöker göra som man vill har överhuvud taget ingenting med bestraffning att göra. Bestraffning behövs, men ska användas på rätt sätt och så lite som möjligt. Negativ förstärkning är en mycket effektiv metod för inlärning i form av belöning av hästen. Social inlärning Social inlärning inbegriper sådana beteenden som hästar lär sig genom att umgås med, observera och imitera andra hästar. Beteendeforskarna är inte överens om den sociala inlärningens betydelse hos hästen, men det går inte att komma ifrån att föl och unghästar måste få umgås med andra hästar, exempelvis för att kunna lära sig det oerhört viktiga kroppsspråket. Flaskuppfödda föl, som enbart umgåtts med människor, blir socialt handikappade i umgänget med andra hästar därför att de inte kan kommunicera med dem. Föl lär sig förmodligen bl a att välja mellan olika ätbara grässorter och andra växter genom att observera sin mor. I fråga om inlärning genom observation finns det många icke-vetenskapliga rapporter om att hästar lärt sig allt möjligt, från att öppna dörrar och grindar till att utföra avancerade dressyrmoment. Det kanske roligaste exempel jag hittills stött på var en ponny. Den lyfte på benet för att pinka, precis som en hanhund. Det visade sig att ponnyn på den gård han kom ifrån hade varit mycket god vän med en fårhund, som också brukade sova i stallet. Det lustiga var att ponnyn bara lyfte benet där ett sto hade urinerat och inte där en valack hade gjort det (Blake, 1975, s 63). I vetenskapliga försök har man däremot veterligen inte kunnat bekräfta att hästar har någon större förmåga till inlärning genom observation. I ett försök kunde en grupp på sex hästar lära sig att havre fanns i ett visst hörn av stallet med två hinkar genom att titta på en annan häst, som fick foder där ett antal gånger. De gick ganska målmedvetet till rätt hörn, till skillnad från sex andra hästar. Dessa hade inte fått se någon häst utfodras i det aktuella hörnet och sökte efter något ätbart helt på måfå. Ingen av de första sex hästarna kunde lära sig vilken hink fodret fanns i, och man drog 5
därför slutsatsen att hästarnas förmåga till inlärning genom observation var relativt begränsad. Detta resultat behöver inte nödvändigtvis innebära att hästars förmåga till inlärning genom observation är helt oväsentlig. Konrad Lorenz (1983) har beskrivit ett försök med chimpanser. Man lärde först en ung, ranglåg chimpanshane ett visst beteende för att få en belöning och lät honom sedan utföra beteendet när hela chimpansgruppen såg på. Ingen av de andra chimpanserna brydde sig om att försöka lära sig att få belöningen. När man sedan gjorde om försöket med en ranghög hane, så lärde sig de andra chimpanserna snabbt det önskade beteendet genom att observera och imitera den ranghöge hanen. Eftersom rangordning inte är helt oväsentlig för hästar, så kanske också hästar kan lära sig mer genom att observera en ranghög eller på annat sätt betydelsefull häst. Habituering Habituering innebär tillvänjning vid ett stimulus och resulterar i att en medfödd eller inlärd respons försvinner (den försvagas inte, utan försvinner helt, till skillnad från utplåning). En häst kan läras att tolerera obehag på kortare tid än något annat djur. Ett flyktdjur måste kunna det, annars skulle det springa kontinuerligt. Hästar kan förvånansvärt snabbt vänja sig vid skrämmande saker, så att de struntar helt i dem. Om Du vill lära Din häst att tolerera något som den inte vill acceptera, t ex en retning i form av en sadel eller en klippmaskin, så kan du göra ungefär på följande sätt. Börja med en så försiktig retning som möjligt, t ex med bara en vojlock eller med klippmaskinen avstängd och utan sladd. Upprepa retningen minst 30 gånger (hellre för många gånger än för få), tills hästen slappnar av. Försök att göra proceduren rytmiskt, för hästar är mycket känsliga för rytm. Det går att se i hästens ögon, när den inte längre är medveten om retningen. Då är det klart. Upprepa på andra sidan! Gå därefter ett steg längre och öka retningen genom att t ex låta vojlocken ligga kvar på ryggen och lägga på och ta av sadeln på samma rytmiska sätt, eller sätta i sladden i klippmaskinen. Gör om samma procedur. Kom ihåg att ge retningen åtminstone 30 gånger och försök göra det så rytmiskt som möjligt. Slutstadiet blir att spänna sadelgjorden eller lägga den igångsatta klippmaskinen mot hästen på samma rytmiska sätt. Glöm inte att Du måste upprepa proceduren på andra sidan av hästen! 6
Fölprägling är en intressant form av habituering, som beskrivits av en amerikansk veterinär vid namn Robert Miller. Metoden innebär systematisk habituering under den s k kritiska inlärningsperioden för föl (inom 24 timmar efter födseln). Vid fölprägling vänjer man fölet vid alla former av hantering och beröring: mun, nos öron, hovar, ändtarm, grimma, grimskaft, vojlock osv. Fölpräglingen ska genomföras med så litet ingrepp i relationen mellan sto och föl som möjligt. Resultatet blir att hästen senare i livet blir avsevärt lättare att hantera. Fölpräglade hästar anses också ha större benägenhet för utforskande beteende och ha större kapacitet för inlärning. Litteratur: Blake: Tala med hästar, (1975) Lorenz: Aggression, det så kallade onda, (1983) Miller: Imprint training of the newborn foal Mills & Nankervies: Equine behaviour: Principles & Practice (1999) Internet: Negative Reinforcement University: www.mcli.dist.maricopa.edu/ 7