ett nyhetsbrev från mannheimer swartling november 2014 Miljöaffärer TEMA: Avfall framtidens resurser

ett nyhetsbrev från mannheimer swartling november 2014 Miljöaffärer TEMA: Avfall framtidens resurser

ansvarig utgivare partner bo hansson 040-698 58 38, bha@msa.se redaktion partner bo hansson senior associate felicia terenius assistent eva lernmyr kontaktpersoner stockholm partner per molander 08-595 064 84, pmo@msa.se senior associate felicia terenius 08-595 063 55, fte@msa.se göteborg partner clas nyberg 031-355 16 95, cny@msa.se öresund partner bo hansson 040-698 58 38, bha@msa.se senior associate therese strömshed 041-698 59 59, thr@msa.se foto Peter Bladskog istockphoto Joachim Lundgren nyhetsbrevet utges i informationssyfte och är inte att betrakta som juridisk rådgivning. nyhetsbrevet får citeras med angivande av källa. 2

Ledare Avfall framtidens resurser Omställningen till att nyttja avfall som en resurs är viktig för att uppnå en cirkulär ekonomi. Målet är att det vi idag kallar avfall istället ska ses som en resurs. När avfall blir till en resurs motsvarar det stora värden istället för att enbart generera kostnader för bortskaffande. Det cirkulära perspektivet finns numera med redan vid utformningen av en produkt och dess biprodukter, för att optimera möjligheterna till återanvändning eller återvinning. Det pågår ett antal rättsliga prövningar kring avfallsfrågor som kan antas få stor betydelse för hur olika material kommer att klassificeras och hanteras framöver. Avfall är också ett högaktuellt ämne som är föremål för lagstiftningsinitiativ både i Sverige och på EUnivå. I detta nummer av Miljöaffärer belyser vi några av de frågeställningar kring avfall som en verksamhetsutövare och fastighetsägare ofta ställs inför, mot bakgrund av den snabba utveckling som för närvarande sker på området. Hantering av avfall omgärdas av ett omfattande och komplext regelverk som berör alla stegen i avfallshierarkin. Det är viktigt att reglerna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt, för att uppnå en god hushållning med såväl naturresurser som ekonomiska resurser. Ett avfall som är ett fullgott alternativ till jungfruligt material bör få användas istället för att bortskaffas och så är också lagstiftningen tänkt att fungera. Material som per definition utgör en produkt ska inte träffas av avfallshanteringens regler. Eftersom den cirkulära ekonomin inte är fullständig, uppstår det ibland situationer där en gräns måste dras mellan vad som är en produkt och vad som är ett avfall. mycket nöje! Bo Hansson, Clas Nyberg och Per Molander 3

Förslag till ny EU-lag stiftning om avfall Den 2 juli 2014 antog Europeiska kommissionen ett förslag till ändring av vissa direktiv på avfallsregleringens område. Målet med de föreslagna ändringarna är att Europa ska ställa om till en cirkulär ekonomi där en ekonomisk tillväxt kan ske och många arbetstillfällen kan skapas. Omställningen till att utnyttja avfall som resurs är viktigt för målet att uppnå en cirkulär ekonomi. Idag uppkommer cirka 2,5 miljarder ton avfall per år i EU. Av dessa uppskattas ca 500 miljoner ton vara sådant avfall som idag deponeras eller bränns, men som skulle kunnat ha återanvänts eller återvunnits. Hanteringen av avfall skiljer sig även mycket mellan medlemsstaterna och att utjämna dessa skillnader är också ett syfte med de föreslagna ändringarna. Till exempel finns det vissa medlemsstater som år 2011 deponerade mindre än 3 procent av sitt kommunala avfall medan andra medlemsstater deponerade mer än 90 procent. Genom att inte utnyttja avfallet bättre går Europa idag miste om möjligheter till en effektivare resursanvändning och såväl ekonomiska som sociala vinster går förlorade. För att komma till rätta med olikheterna i avfallshantering medlemsstaterna emellan föreslås bl.a. att de nationella systemen för producentansvar ska harmoniseras, så att en viss miniminivå uppnås. Detta ska öka andelen avfall som återvinns eller återanvänds och även möjliggöra för den europeiska industrin att gemensamt och under samma förutsättningar utveckla och investera i nya tekniker för återvinning. Genom att sätta ambitiösa mål för andelen avfall som återvinns och sträva mot en högre resurseffektivitet i kretsloppet menar kommissionen att avfallet ska komma att utgöra en resurs för samhället. Den cirkulära ekonomins tillväxt och ökade sysselsättning förväntas i sin tur leda till minskade växthusgasutsläpp och att EU ska kunna minska beroendet av importerade råvaror. En minskad råvaruimport förväntas även påverka tillverkningssektorn inom EU positivt eftersom riskerna förknippade med råvarutillgång skulle bli lägre. För företagen, särskilt de små och medelstora, förväntas de föreslagna ändringarna även innebära minskade administrativa bördor och förenklade rapporteringskrav. Dessutom förväntas ökningen av vissa arbetstyper inom avfallsindustrin som är särskilt arbetsintensiva, såsom insamling, återanvändning och materialåtervinning, innebära att många nya arbetstillfällen skapas. Dessa arbetstillfällen kan av naturliga skäl inte flyttas utanför EU och beräknas uppgå till mer än 180 000 arbetstillfällen fram till 2030. Detta ska öka andelen avfall som återvinns eller återanvänds och även möjliggöra för den europeiska industrin att gemensamt och under samma förutsättningar utveckla och investera i nya tekniker för återvinning. Förändringarna som föreslås påverkar flertalet rättsliga skyldigheter och kommer vara omfattande. Ett brett spektrum av aktörer förväntas beröras. Förändringarna avser i stor utsträckning att genomföra förbättringar för företagen genom harmoniering och förenklade regler. Samtidigt anses förändringarna utgöra förutsättningar för att möjliggöra en hållbar tillväxt, en ökad sysselsättning och en hållbar miljö. caroline perlström cap@msa.se 4

Skärpta krav på producenter för återvinning av avfall Den dåvarande regeringen beslutade under sensommaren om ett åtgärdspaket för att förbättra avfallshantering och materialåtervinning. Paketet innebär förändringar på flera områden och syftar till att öka andelen återvunnet material, främst genom att förenkla återvinning för konsumenter. Förändringarna innebär hårdare och tydligare krav på producenter. År 2012 genererade de svenska hushållen 4,2 miljoner ton avfall ungefär 493 kilo per person. För att på bästa möjliga sätt ta tillvara på den resurs som avfallet utgör krävs ett kretslopp där alla aktörer drar sitt strå till stacken. Den svenska avfallshanteringen bygger i stor utsträckning på principen om producentansvar, att den som satt en produkt på marknaden har en skyldighet att övervaka och optimera produktens kretslopp. Ett högt ställt krav på producenterna anses vara en viktig bidragande orsak till Sveriges internationellt sett höga återvinningstal. I slutet av augusti 2014 presenterade den dåvarande regeringen ett antal beslut om ändringar i frågor om hanteringen av avfall och skapandet av ett hållbart kretslopp. Ändringarna spänner över flera områden och produkter men de enskilt största åtgärderna är införandet av nya förordningar avseende förpackningar, returpapper och elutrustning. I korthet innebär paketet att det redan gällande producentansvaret kvarstår och skärps och att målen för återvinning höjs. Samtidigt ska materialåtervinningsgraden beräknas på ett nytt sätt en procent andel återvinning av den totala på marknaden utförda mängden istället för i förhållande till mängden insamlat material. Därigenom omfattas större volymer än tidigare av beräkningen. Som exempel kan nämnas att återvinningsmålet för metall i den nya förordningen om förpackningar är 70 procent av den totala på marknaden satta mängden. Den enskilde producentens ansvar är med det nya beräkningssättet inte i samma utsträckning beroende av konsumentens benägenhet att återvinna. Istället finns en konstant skyldighet att nå målet, vilket kan kräva större insatser för att säkerställa en högre insam lingsgrad än tidigare. Det är alltså inte tillräckligt att 100 procent av det faktiskt insamlade materialet återvinns om detta inte är en tillräcklig andel av den på marknaden satta mängden. anlitat för insamlandet. Endast den som har tillräckliga ekonomiska, organisatoriska, tekniska och personella förutsättningar att driva ett insamlingssystem får medges tillstånd. Vad gäller elavfall införs dessutom en plikt för större återförsäljare att på försäljningsstället ge möjlighet till återvinning inom vissa gränser. Tanken är att det nya insamlingssystemet ska uppmuntra till och underlätta samarbeten mellan olika entreprenörer, såväl privata som kommunala. Därmed behöver förändringarna, med införandet av tillståndsplikt, inte nödvändigtvis innebära ett högre krav på kunnande hos varje producent. I samband med offentliggörandet av besluten gavs också Naturvårdsverket i uppdrag att utreda och komma med förslag till en tydligare avgränsning av själva producentbegreppet och också hur ett tillsyns- och sanktionssystem för den nya tillståndspliktiga insamlingsverksamheten skulle kunna se ut. Uppdraget ska redovisas senast maj 2015 i fråga om sanktion tillsyn och senast januari 2016 vad gäller de övriga frågorna. I budgetpropositionen för år 2015 som regeringen i slutet av oktober lämnade till riksdagen anges att regeringen avser att se över förutsättningarna för hur denna förändring kan genomföras på effektivast sätt. Sedan beslutet om åtgärdspaket fattades i slutet av augusti har Sverige bytt regering och den nya regeringen har i regeringsförklaringen bland annat uttalat följande. Avfallet behöver minska och återvinningen öka. Ansvaret för insamlingen läggs därför hos kommunerna. I budgetpropositionen för år 2015 som regeringen i slutet av oktober lämnade till riksdagen anges att regeringen avser att se över förutsättningarna för hur denna förändring kan genomföras på effektivast sätt. I nuläget är det därför oklart om producenterna eller kommunerna ska ansvara för insamling av avfall framöver och i vilken utsträckning det beslutade åtgärdspaketet kommer att påverkas av den nya regeringens politik. felicia terenius fte@msa.se För att nå de höjda målsättningarna för återvinning behöver insamlingssystemet effektiviseras och byggas ut. Som ett led i detta har systemet kravställts och blivit tillståndspliktigt. Tanken med tillståndsplikten är att det ska bli tydligare och lättare för konsumenter att återvinna och att andelen material som går åter i kretsloppet därigenom ökar. Tillstånden ska vara på plats senast i april 2017 och de ska sökas hos Naturvårdsverket av producenten eller någon som producenten har 5

Avfall eller biprodukt? Konsekvenser ur ett Reach-perspektiv Frågan om när ett material rättsligt ska klassificeras som avfall eller biprodukt har betydelse för vilket regelverk som blir tillämpligt. Denna fråga ställdes på sin spets när Reach-förordningen trädde ikraft i juni 2007. Idag, sju år senare, kan vi konstatera att frågan fortfarande är lika högaktuell. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), gäller direkt som svensk lag i Sverige. Enligt dess artikel 2.2 är avfall inte ett ämne, en blandning eller en vara i förordningens mening. Det betyder att så länge ett material omfattas av reglerna om avfall, dvs. definieras som avfall enligt definitionen i 15 kap. 1 miljöbalken, gäller inte Reach-förordningen för det materialet. Reach-förordningen och avfallslagstiftningens respektive tillämpningsområden är alltså tydligt avgränsade mot varandra så att ingen samtidig tillämpning av regelverken kan komma ifråga. Ett tydligt exempel där det får stor betydelse för såväl tillämpligt regelverk som den fortsatta användningen hur ett material ska klassificeras, är slagg som uppkommer vid järn- och stålproduktion. Om slaggen anses utgöra avfall, gäller bestämmelserna i 15 kap. miljöbalken och avfallsförordningen (2011:927). Om slaggen är en biprodukt blir istället produktlagstiftningen, dvs. Reachförordningen, tillämplig. I det senare fallet är en viktig utgångspunkt att Reach-förordningen är en harmoniserande lagstiftning, dvs. en lagstiftning som kravmässigt varken får under- eller överskridas av medlemsstaterna. Utgångspunkten är att kraven ska vara desamma oberoende vilken medlemsstat som man befinner sig i. Av de drygt 1,3 miljoner ton slagg som produceras per år i Sverige utgör ungefär hälften biprodukter i någon form. Slaggen används i stor utsträckning för olika konstruktions- och anläggningsändamål. Att slaggen faller inom Reach-förordningens tillämpningsområde innebär bl.a. att den måste registreras hos den Europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA. I samband med detta måste registranten ta fram riskdata och göra en rad olika riskbedömningar avseende slaggens olika användningsområden och de ämnen som ingår i slaggen. Det är mot denna bakgrund som ett tillsynsbeslut meddelat av länsstyrelsen i Västra Götalands län har rönt ett stort rättsligt intresse. Beslutet ligger nu för överprövning i mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt och har direkt bäring på den fortsatta användningen av slagg för konstruktions- och anläggningsändamål. Sammanfattningsvis är tillsynsbeslutet intressant ur flera perspektiv, däribland ett Reach-perspektiv. Länsstyrelsen har i beslutet, på förhand, klassificerat slagg som avfall vid några särskilt angivna användningsområden oavsett om kriterierna för att klassificera slaggen som biprodukt är uppfyllda. Syftet med tillsynsbeslutet är från länsstyrelens sida att säkerställa att användningen av slagg för vissa särskilt angivna ändamål sker på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt och kan kontrolleras av tillsynsmyndigheten. Ur ett Reach-perspektiv är det intressant att se vilken betydelse som en Reach-registrering får i en bedömning om en produkts, i det här fallet slaggens, miljöpåverkan. Tillsynsmyndighetens inställning i frågan är i princip att ett material som är Reach-registrerat och godkänt för vissa användningsområden är oreglerat ur miljösynpunkt. Reach-förordningen och avfallslagstiftningens respektive tillämpningsområden är alltså tydligt avgränsade mot varandra så att ingen samtidig tillämpning av regelverken kan komma ifråga. En av invändningarna i överklagandet är att slaggen är Reachregistrerad och har föregåtts av noggranna utredningar och riskanalyser. Bedömningen om slaggens miljöpåverkan ska därför anses ha skett inom ramen för Reach-registreringen och kan därför inte anses vara oreglerad. Vidare anser klaganden att tillsynsbeslutet strider mot EU-rättens bestämmelser om fri rörlighet för varor och den svenska produktlagstiftningen, dvs. Reach-förordningen. Sammantaget anser klaganden att tillsynsbeslutet utgör en otillåten begränsning av slaggens användning. Gränsdragningen för vad en tillsynsmyndighet får och inte får förelägga om i sina tillsynsbeslut utan att i något avseende stå i strid mot Reach-förordningens harmoniserande syfte är alltså föremål för vitt skilda uppfattningar hos industrin och tillsynsmyndigheterna. Vad domstolarna slutligen kommer fram till i överprövningen av länsstyrelsens tillsynsbeslut, kommer förhoppningsvis att bringa klarhet i en rad olika frågeställningar som uppkommit i anledning av klassificeringen av material som antingen avfall eller biprodukt. therese strömshed thr@msa.se 6

Användning av avfall för anläggningsändamål Användning av material som blir över från en verksamhet, vare sig detta utgör avfall eller biprodukter, skapar möjligheter i den nya cirkulära ekonomin. Avfall definieras i 15 kap. 1 miljöbalken som varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Det är alltså själva bortskaffandet som är avgörande för om ett material är att betrakta som avfall eller inte. Bilaga 3 till avfallsförordningen beskriver olika förfaranden för hur bortskaffande kan gå till, varav ett exempel är deponering. Vissa typer av avfall lämpar sig väl för att användas för anläggningsändamål. Avfallet nyttiggörs då i anläggandet av t.ex. vägar, parkeringsplatser eller bullervallar och ersätter i dessa anläggningar mer traditionella material. Sådan användning innebär ett återvinningsförfarande och inte ett bortskaffande. Samtidigt möjliggör 15 kap. 1 tredje stycket miljöbalken att ett ämne eller föremål som blivit avfall upphör att vara avfall, om det har hanterats på ett sätt som innebär återvinning och uppfyller vissa krav. Om avfall används vid anläggningsarbeten, och syftet med användningen inte är bortskaffande, ska förfarandet bedömas som användning av avfall för anläggningsändamål. För detta gäller enligt miljöprövningsförordningen anmälningsplikt om risken för föroreningar av verksamheten är ringa. Om risken för föroreningar är mer än ringa krävs istället tillstånd. Om risken inte ens är ringa krävs varken tillstånd eller anmälan och detsamma gäller om materialet som ska användas inte är att klassa som avfall. Uppläggning av avfall i syfte göra sig av med det är normalt att bedöma som bortskaffande, vilket innebär att det regelverk som gäller för deponering då måste följas. Om uppläggningen däremot sker för anläggningsändamål gäller de regler som beskrivits ovan och då blir deponeringsförordningen inte tillämplig. Om avfall används vid anläggningsarbeten, och syftet med användningen inte är bortskaffande, ska förfarandet bedömas som användning av avfall för anläggningsändamål. Ett intressant rättsfall från tidigare i år, MÖD 2014:1, tar bl.a. upp dessa frågor. Rättsfallet gällde sulfidhaltiga jordmassor som grävts upp i samband med anläggningsarbete och som skulle användas vid anläggning av en terrängmodulering. Verksamhetsutövaren ansåg att massorna omfattades av 11 3 avfallsförordningen, som anger att förordningen inte ska tillämpas på icke-förorenad jord och annat naturligt material som har grävts ut i samband med en byggverksamhet, om det är säkerställt att materialet kommer att användas för byggnation i sitt naturliga tillstånd på den plats där utgrävningen utfördes och den användningen inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön. Verksamhetsutövaren ansåg vidare att jordmassorna inte skulle anses vara avfall utan biprodukter, eftersom de uppkommer i en tillverkningsprocess och kan användas utan vidare bearbetning. Verksamhetsutövaren anförde slutligen att även om massorna skulle anses vara avfall, innebar terrängmoduleringen att avfallet användes för anläggningsändamål. Mark- och miljööverdomstolen konstaterade inledningsvis att eftersom massorna var sulfidhaltiga innebar hanteringen en ökad risk för urlakning när de kom i kontakt med syre, vilket i sin tur innebar en potentiellt negativ påverkan på den kringliggande miljön. Undantaget i 11 3 avfallsförordningen var därför inte tillämpligt. Vidare kunde massorna inte betraktas som biprodukter eftersom syftet med hanteringen var att bli av med massorna och eftersom de inte heller ersatte något annat material. När det gällde frågan om terrängmoduleringen skulle anses vara användning av avfall för anläggningsändamål, ansåg domstolen att detta kräver att det finns ett självständigt syfte med användningen som går utöver enbart en strävan efter att göra sig av med materialet. Terrängmoduleringen kunde därmed inte anses utgöra användning för anläggningsändamål. Domstolen konkluderade att terrängmoduleringen skulle betraktas som en anläggning för deponi. Utökade användningsområden för avfall är fördelaktigt ur ett resurshushållnings- och kretsloppsperspektiv. Rättsfallet visar att det, av såväl miljömässiga som affärsmässiga skäl, är viktigt att göra en korrekt bedömning av klassificeringen av det material man avser att hantera och syftet för vilket det används. erik forsström erfo@msa.se 7

När upphör avfall att vara avfall? En central målsättning enligt EU:s avfallslagstiftning är att minimera sådant avfall som måste bortskaffas. Den s.k. avfallshierarkin i EU:s avfallsdirektiv innebär att lagstiftning och politik inom EU i första hand ska prioritera förebyggande åtgärder och återanvändning av produkter för att undvika att avfall över huvud taget uppkommer. Det avfall som trots detta uppkommer ska så långt möjligt återvinnas, i första hand genom materialåtervinning och i andra hand genom exempelvis energiåtervinning. Återvinning innebär att ämnen eller föremål som i ett visst skede har blivit till avfall i ett senare steg upphör att vara avfall genom att det ersätter ett annat material som annars skulle ha använts för ett visst syfte. I takt med att det har utvecklats system för olika slag av återvinning så har avfall kommit att bli en eftertraktad resurs som hanteras på en kommersiell marknad. Återvinningsverksamheten utgör en betydelsefull näring i den europeiska ekonomin som omsätter betydande belopp och som spelar en nyckelroll för uppfyllandet EU:s ambitioner på avfallsområdet. Återvunnet avfall kan i framtiden komma att ersätta alltmer material i olika produktionsprocesser. I avfallsförordningen anges ett flertal exempel på förfaranden som utgör återvinning i legal mening, bland annat användning som bränsle och annan energiåtervinning, återvinning av organiska ämnen, metaller, tekniska komponenter, lösningsmedel och oljor. En förutsättning för att i framtiden återvinna betydligt mer material än idag är dock att det finns rätt typ av styrmedel. För att återvinningsindustrin ska kunna fungera på ett effektivt sätt måste det finnas ett tydligt regelverk som anger när olika typer av avfall upphör att vara avfall. För att återvinningsindustrin ska kunna fungera på ett effektivt sätt måste det finnas ett tydligt regelverk som anger när olika typer av avfall upphör att vara avfall. Avfallsdirektivet anger ett antal generella krav som måste vara uppfyllda för att ett ämne eller föremål som utgör avfall ska upphöra att vara avfall. Ämnet eller föremålet ska kunna användas för specifika ändamål och det måste finnas en efterfrågan för ämnet eller föremålet på marknaden. Ämnet eller föremålet måste också uppfylla de tekniska kraven som gäller för användningen enligt gällande lagstiftning och användningen får inte leda till negativa följder för miljön eller människors hälsa. Inom EU pågår ett arbete med att utarbeta specifika kriterier för återvinning av olika slags avfall enligt dessa utgångspunkter. Hittills har EU utfärdat förordningar med särskilda kriterier för när skrot av järn, stål och aluminium, krossglas och kopparskrot ska upphöra att vara avfall. Kriterierna innehåller begränsningar för andel främmande material och farliga ämnen, krav på okulärbesiktning, provtagning och separering vid källan m.m. Producenten eller importören av ett avfall är skyldig att utfärda en försäkran om att materialet överensstämmer med de fastställda kriterierna. Det finns alltså ett starkt intresse för att klargöra de rättsliga möjligheterna för att omvandla olika typer av avfall till användbara produkter. Sådana klargöranden innebär att produkterna håller tillräcklig kvalitet för att kunna ersätta befintliga produkter samt att användningen kan ske utan att det uppstår betydande hälso- eller miljöeffekter. Även den viktiga frågan om vem som bär ansvaret för att ett visst återvunnet ämne eller material kan användas på ett säkert och korrekt sätt får då sitt svar. martin johansson moj@msa.se 8

Avfallsförbränning samspel mellan olika regelverk I Sverige utvinns stora mängder energi genom förbränning av avfall. Avfallsförbränning står idag för drygt 20 procent av fjärrvärmeproduktionen i Sverige och inom industrin används avfall som bränsle i produktionen. Förbränning av avfall är omgärdat av ett omfattande regelverk som kan vara komplicerat att navigera i. Den enskilde verksamhetsutövaren måste följa minst tre olika uppsättningar av regler: tillståndet till verksamheten, förordningen om förbränning av avfall och BAT-slutsatser. Det svenska regelverket om avfallsförbränning förändrades i och med implementeringen av det s.k. IED-direktivet (direktiv 2010/75/ EU om industriutsläpp) i svensk rätt. IED-direktivet innehåller regler för en mängd olika typer av industriverksamheter, bl.a. för stora förbränningsanläggningar. En viktig komponent i IEDdirektivet är de s.k. BAT-slutsatserna, bestämmelser om vad som är bästa tillgängliga teknik (Best Available Technique) i en viss verksamhet. BAT-slutsatserna beslutas på EU-nivå och är tänkta att uppdateras ungefär vart åttonde år. Verksamhetsutövare är, i korta drag, skyldiga att följa sådana BAT-slutsatser som innehåller begränsningsvärden för utsläpp inom fyra år från att de har offentliggjorts. I samband med införandet av IED-direktivet antogs i Sverige också en ny förordning om förbränning av avfall (2013:253). Förordningen innehåller detaljerade bestämmelser om exempelvis tekniska krav på förbränningsanläggningar, hur mätningar och beräkningar ska ske och tillåtna utsläppsnivåer. Motsvarande bestämmelser fanns tidigare i Naturvårdsverkets föreskrifter. Reglerna har dock i flera avseenden skärpts genom förordningen. Den enskilde verksamhetsutövaren måste alltså följa minst tre uppsättningar av regler: tillståndet till verksamheten, förordningen om förbränning av avfall och tillämpliga BAT-slutsatser. Regelverken ska i princip komplettera varandra och tillämpas parallellt, men har också en viss inbördes hierarki som gäller om reglerna krockar. När en verksamhet tillståndsprövas ska tillståndsmyndigheten beakta de gällande BAT-slutsatserna och anpassa tillståndet efter dem. Tillståndet får vara strängare än BAT-slutsatserna. När det kommer nya BAT-slutsatser som innehåller begränsningsvärden för utsläpp är dock verksamhetsutövaren skyldig att inom fyra år följa dem, oavsett vad som anges i tillståndet såvida inte tillståndet är strängare eller verksamhetsutövaren får dispens. Dispens meddelas om kravet på efterlevnad av en viss BAT-slutsats skulle leda till oproportionerligt höga kostnader i förhållande till den hänsyn som ska tas till anläggningens geografiska läge, tekniska egenskaper och lokala miljöförhållanden. Det är vanligen länsstyrelsens miljöprövningsdelegation som meddelar dispens, men frågan kan också prövas i samband med tillståndsprövning av verksamheten. En dispens innebär att verksamhetsutövaren enbart behöver förhålla sig till tillståndet och tillämpliga förordningar (och de BAT-slutsatser som inte omfattas av dispensen). Emellertid är dispensen begränsad på så sätt att den inte gäller i förhållande till nya BAT-slutsatser, som offentliggörs efter det att dispensen har lämnats. Dispens från de olika bestämmelserna i förordningen om förbränning av avfall kan enbart ske utifrån vissa i förordningen uppräknade grunder. Regelverken ska i princip komplettera varandra och tillämpas parallellt, men har också en viss inbördes hierarki. Att en dispens meddelas i förhållande till en BAT-slutsats innebär inte någon lättnad i de krav som ställs i en förordning, eller omvänt. Respektive regelverk innehåller separata krav som måste följas var för sig. Att en verksamhetsutövare har fått dispens från ett krav i ett regelverk innebär alltså inte att denne har dispens även för snarlika eller relaterade krav i ett annat regelverk. Om en dispens har beviljats enligt ett av regelverken kan det dock medföra att en liknande bedömning görs av om det finns skäl för dispens från ett liknande krav i ett annat regelverk. Nya BAT-slutsatser för avfallsförbränning väntas komma under 2018 och nya BAT-slutsatser för stora förbränningsanläggningar under 2015. anna bryngelsson bry@msa.se 9

och som inte omfattas av tillståndsplikt eller ska transporteras av någon med tillstånd, ska anmälas. Såväl anmälan som tillståndsansökan sker hos länsstyrelsen. Den som vill lämna avfall som uppkommit i en yrkesmässig verksamhet (avlämnaren) till någon annan (mottagaren) för transport eller annan hantering är skyldig att kontrollera att mottagaren har gjort den anmälan eller har det tillstånd som krävs. Detta gäller dock inte när en kommun eller någon anlitad av kommunen är mottagare. Vid transport av farligt avfall är avlämnaren även skyldig att tillsammans med mottagaren ta fram ett transportdokument som bland annat anger typ och mängd av avfall. Avlämnaren befrias från vidare ansvar genom att överlämna sitt avfall till en mottagare som har erforderligt tillstånd eller har gjort den anmälan som krävs. Avlämnaren befrias från vidare ansvar genom att överlämna sitt avfall till en mottagare som har erforderligt tillstånd eller har gjort den anmälan som krävs. Om mottagaren saknar tillstånd eller inte har gjort anmälan, är avlämnaren alltså inte fri från sitt ansvar. Avlämnaren kan vid bristande kontroll av mottagaren ådra sig ett vårdslöshetsansvar och anses ha brustit i den hälso- och miljömässiga hanteringen av avfallet. På så sätt kan den som lämnat avfall till någon som inte har tillstånd eller har gjort anmälan och som inte heller har kompetens och förmåga att hantera avfallet bli ansvarig för skador från avfallet. Innehav, överlämnande och transport av avfall Transport av avfall kräver i många fall tillstånd. Den som lämnar över avfall utan att kontrollera att mottagaren har erforderligt tillstånd kan i vissa fall förbli ansvarig för avfallet. På samma sätt som vid köp eller transport av vara bör avlämnaren och mottagaren genom avtal reglera ansvaret dem emellan. Var och en som innehar avfall är ansvarig för att avfallet hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt. Detta följer av miljöbalkens allmänna hänsynsregler men framgår sedan 2003 även uttryckligen av balkens 15 kap. Innehavare kan vara den som producerar, transporterar, förvärvar, deponerar, återvinner, eller på annat sätt tar befattning med avfall. En innehavare har inte utan vidare rätt att transportera sitt avfall. Transport av avfall som uppkommit i en yrkesmässig verksamhet är tillståndspliktig om transporterna når viss omfattning. Yrkesmässig transport av avfall är tillståndspliktig oavsett omfattning. Transport av farligt avfall som har uppkommit i en yrkesmässig verksamhet, Lagstiftningen anger inte när ansvaret för avfallet övergår från avlämnaren till mottagaren, men eftersom ansvaret i grunden åvilar den som innehar avfallet ligger det närmast till hands att anse att tidpunkten för ansvarets övergång inträffar när mottagaren tar fysisk befattning med avfallet. En aktör som har bedrivit en verksamhet som gett upphov till avfall torde därför inte kunna beställa bortskaffande av avfallet och därmed befria sig från sitt ansvar, utan kommer snarare att förbli ansvarig till dess avfallet avhämtas. Avlämnaren och mottagaren kan genom avtal reglera om en annan ansvarsfördelning och en annan tidpunkt för ansvarets övergång, men en sådan reglering gäller endast mellan parterna (civilrättsligt). Detta innebär dock inte att ansvaret inte bör avtalsregleras, tvärtom bör avlämnare och mottagare reglera avfallshanteringen i så stor utsträckning som det är praktiskt möjligt. På motsvarande sätt som vid köp eller transport av vara är det viktigt att reglera vem som ansvarar för transporten och när ansvaret övergår till den andre, vem som ansvarar för lastning och lossning, i vilket skick avfallet ska överlämnas, vad avfallet får respektive inte får innehålla, eventuella säkerhetsföreskrifter som måste följas, ansvaret för arbetsmiljön, m.m. För gränsöverskridande transporter gäller särskilda regler om anmälan och godkännande som måste vara uppfyllda för att transport ska få ske. joel mårtensson jma@msa.se 10

Import och export av avfall Sverige blir allt bättre på att hantera avfall genom källsortering till materialåtervinning och biologisk behandling. Kapaciteten för avfallsförbränning i de svenska värmeverken överstiger idag den mängd avfall som produceras inom landet. Denna överkapacitet har medfört att behovet av import av avfall till energiproduktion i Sverige har ökat de senaste åren. Mycket talar även för att överskottet på behandlingskapacitet, och således även behovet av att importera avfall, kommer att öka ytterligare framöver. Samtidigt som behovet av import av avfall ökar i Sverige, sker det i Europa en succesiv övergång från avfallshantering i form av deponering till andra alternativa behandlingssätt. Många länder saknar dock i nuläget alternativ till deponering, och av denna anledning kan export av avfall till andra länder som kan behandla avfall, som exempelvis Sverige, vara ett alternativ. Trots det ökade behovet av import av avfall till Sverige samt export av avfall från andra länder i Europa finns en stor osäkerhet hos de svenska aktörerna på marknaden kring just import och export av avfall. Ett skäl till detta är att det finns farhågor om oseriösa aktörer i andra länder. Ett annat skäl är att en bra logistiklösning ofta är avgörande för om import- och/eller exportverksamheten blir lönsam. Ytterligare skäl är att regelverket upplevs som snårigt. Det gäller att vara extra uppmärksam när en avfallstransport ska genomföras till ett land lokaliserat utanför EU och OECD eller till ett EU-land som omfattas av övergångsbestämmelser. För export för återvinning av avfallet gäller olika regler för respektive land och avfallet kan omfattas av förbud, anmälan, informationsplikt eller särskilda regler som sätts upp av importlandet. Trots det ökade behovet av import av avfall till Sverige samt export av avfall från andra länder i Europa finns en stor osäkerhet hos de svenska aktörerna på marknaden kring just import och export av avfall. Förutom reglerna i förordning nr 1013/2006 träffas gränsöverskridande avfallstransporter även av andra regelverk såsom miljöbalken, avfallsförordningen och lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Det är viktigt att den som genomför eller låter genomföra gränsöverskridande transporter har kunskap om vilka regler som gäller. Det är en grundförutsättning för att kunna bedriva verksamheten på ett korrekt och effektivt sätt och kunskap är förmodligen det bästa sättet att hantera de farhågor som marknaden har. Dessa farhågor till trots tyder mycket på att import av avfall är en marknad som kommer att växa i Sverige. linnea ljung-haanäs llj@msa.se Det centrala regelverket avseende gränsöverskridande avfallstransporter är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall. Förordningen är direkt tillämplig i Sverige och fastställer de förfaranden och kontrollsystem som ska användas för gränsöverskridande avfallstransporter. En gränsöverskridande avfallstransport är som huvudregel antingen anmälningspliktig eller omfattas av informationsplikt. Vilket förfarande som gäller beror på vilken typ av avfall som ska transporteras, avfallets ursprung, destination och transportväg samt vilken typ av behandling avfallet skall genomgå på destinationsorten. Huruvida avfallet ska bortskaffas, exempelvis deponeras, eller återvinnas, exempelvis materialåtervinnas, kan påverka den skyldighet som finns att anmäla respektive informera. Den som vill exportera avfall från Sverige kan behöva anmäla det hos Naturvårdsverket, som måste godkänna anmälan innan exporten får påbörjas. Även myndigheterna i de länder som avfallet passerar samt slutligt skickas till ska godkänna anmälan. För den som vill ta in avfall till Sverige gäller samma regler, men då ska anmälan göras hos behörig myndighet i avsändarlandet. Om anmälningspliktigt avfall skickas utan att ha fått ett godkännande från myndigheterna rör det sig om en illegal transport vilket kan medföra straffansvar. Reglerna kring hur en anmälan ska utformas är omfattande och en anmälan måste innehålla bland annat ett avtal mellan avsändare och den som ska motta avfallet. Det ställs även krav på att anmälaren ställer en ekonomisk säkerhet samt ger en beskrivning av transportvägar som ska användas. Om ingen anmälan behövs för transporten av avfallet, måste istället en informationsblankett innehållande viss information skickas med transporten. 11

Förändringar i den tyska förpackningsförordningen Den tyska förbundsregeringen beslutade tillsammans med parlamentets andra kammare i augusti 2014 om en förändring av den tyska förpackningsförordningen. Förändringarna syftar till att förbättra konkurrensen på marknaden genom att stänga kryphål och skärpa kraven på så kallade branschlösningar. 1991 trädde den första förpackningsförordningen i Tyskland ikraft. Detta var startskottet för varumärket Den gröna punkten och ett s.k. dualt avfallshanteringssystem. Tidigare var endast kommunerna ansvariga för all avfallshantering, men i och med införandet av den gröna punkten blev producenterna och distributörerna för första gången medansvariga för avfallshanteringen av förpackningar som de satt på marknaden. På så sätt infördes ett system med två ansvariga för avfallshanteringen, ett dualt system. Ett ungefär motsvarande system infördes i Sverige några år senare, år 1994. På den tyska marknaden agerade företaget Duales System Deutschland GmbH som ett monopol fram till öppnandet av marknaden för andra företag år 2003. Istället för att betala en licens till Duales System Deutschland GmbH för användandet av varumärket Den Gröna Punkten på förpackningarna, betalar företag numera en licens till valfritt avfallshanteringsföretag. Denna licens baseras på de faktiska återvinningskostnaderna, dvs. material, vikt och antal förpackningar. Det fanns tidigare två undantag som berättigade producenter och distributörer till att inte delta i det duala avfallshanteringssystemet. En distributör kunde istället erbjuda sina kunder att ta tillbaka varorna till försäljningsstället och distributören hanterade avfallshanteringen i egen regi på egen kostnad. Denna modell kallas egenhantering. En producents eller en distributörs plikt att betala en licensavgift faller bort om en så kallad branschlösning har ingåtts mellan producenten/distributören och vissa specifika förbrukningsställen, som är likställda med privata hushåll, t.ex. hotell, sjukhus, biografer och matsalar. Inom ramen för denna branschlösning skulle de förpackningar som satts i omlopp på dessa förbrukningsställen också på egen bekostnad tas tillbaka och förbrukningsställena skulle se till att dessa återvanns. Ungefär 2,3 miljoner ton förpackningar per år återvinns i det duala avfallshanteringssystemets regi. Många av de förpackningar som egentligen ska tas omhand av producenterna själva hamnar trots allt i det duala avfallshanteringssystemets kretslopp. Ungefär 2,3 miljoner ton förpackningar per år återvinns i det duala avfallshanteringssystemets regi. Producenterna betalar dock bara för återvinningen av cirka 800 000 ton förpackningar. Således tvingas avfallshanteringsföretagen i det duala avfallshanteringssystemet att hantera och återvinna stora mängder förpackningsavfall som de inte får någon ersättning för. För att komma till rätta med dessa missförhållande har möjligheten till egenhantering upphävts från och med den 1 oktober 2014. Företag som har använt sig av denna återvinningsmodell i Tyskland måste nu istället ingå ett licensieringsavtal med ett avfallshanteringsföretag inom det duala avfallshanteringssystemet. Kraven på avtal om branschlösningar skärps också väsentligt genom förändringarna av den tyska förpackningsförordningen. Samtliga förbrukningsställen måste skriftligen bekräfta deltagandet i branschlösningen och dokumentera mängden levererat förpackningsmaterial samt den sedermera insamlade mängden förpackningsavfall. Denna förändring träder i kraft den 1 januari 2015. Alla bestående branschlösningar måste då ha anpassats och uppfylla de nya kraven i förpackningsförordningen. Leveranser mellan företag som inte är likställda privata hushåll påverkas ej av förändringarna i förpackningsförordningen. Konkurrensen mellan de olika aktörerna på marknaden samt förpackningsåtervinningssystemet som sådant var vid tiden för lagändringen hotad. Genom förändringarna av förpackningsförordningen kommer det duala avfallshanteringssystemet att stabiliseras och en konkurrens på lika villkor mellan de olika aktörerna på marknaden säkerställas. malte woock mawo@msa.se 12

Ökade incitament och marknadsanpassade regelverk nyckeln till ökad återvinning Vi har intervjuat Britt Sahleström, VD för Återvinningsindustrierna (ÅI) angående utmaningar och möjligheter för återvinningsbranschen ur ett verksamhetsutövarperspektiv. Utgångspunkten för ÅI är att avfall är en resurs som kan användas mycket effektivare än vad som görs idag både ur ett ekonomiskt och ett miljömässigt perspektiv. Vilka är Återvinningsindustrierna? ÅI är en branschorganisation för återvinningsföretag som aktivt arbetar med miljö och etik i sin verksamhet, med målet att skapa återvinning som är långsiktigt hållbar. De privata företag som ÅI företräder erbjuder insamlings- och återvinningstjänster till alla typer av kunder såsom företag, fastighetsägare, producenter, och kommuner. Hur har återvinningsbranschen förändrats över tid? Förändringen är tydlig. Tidigare anlades ett renhållningsperspektiv på alla frågor som handlade om hantering av avfall, idag vet vi att avfall är en resurs som om den används på rätt sätt innefattar stora värden. Viktigt är då att se till hela livscykeln av en produkt och alla aktörer som är inblandade i de olika stegen under en produkts livstid. ÅI väljer här att tala om det vi kallar cirkulär ekonomi. I denna modell är design, produktion, insamling, sortering, användning m.m. att se som olika delar av en produkts livscykel. För att förflytta fokus från dagens linjära system (råvara produkt avfall) krävs bland annat att frågan om återanvändning/åter vinning är på agendan redan i produktionsstadiet. För att lyckas med modellen krävs att alla delar i den cirkulära ekonomin bedrivs på en konkurrensutsatt marknad, med målet att återvunnet material ska vara med och konkurrera med jungfruligt material. Hur uppnås en sådan konkurrensutsatt marknad och hur ser det ut idag? Dagens regelverk utgår från ett producentansvar som principiellt är väldigt bra. Vad ÅI saknar är dock ett marknadsanpassat regelverk som innebär att alla aktörer på marknaden agerar utifrån samma villkor. I dagens diskussion ligger ofta fokus på det kommunala monopol som gäller för omhändertagande av hushållsavfall. Med hushållsavfall avses enligt 15 kap. 2 miljöbalken avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet. ÅI menar att ett mer marknadsanpassat regelverk skulle kunna skapas om skrivningen därmed jämförligt avfall i paragrafen togs bort. Då skulle företagen få äga och ta ansvar för allt sitt avfall, inklusive det avfall som idag faller under beteckningen därmed jämförligt avfall, och därefter få köpa helhetslösningar av återvinningsföretagen. Företagen skulle även kunna köpa samma lösningar i hela landet vilket inte är möjligt idag, eftersom varje kommun gör sin egen tolkning av vad som är därmed jämförligt avfall vilket innebär att möjligheterna ser olika ut i de olika kommunerna. Utöver behovet av marknadsanpassning vilka ytterligare utmaningar ser ni framöver? Den största utmaningen är att öka material återvinning i stort. Det största hotet här är att vi eldar upp avfall som skulle kunna åter vinnas. Sverige tillhör de länder som förbränner mest avfall. En lösning på detta kan vara att införa krav på sortering av återvinningsbart material och förbud mot förbränning av dessa något som inte minst är gynnsamt ur ett miljöperspektiv. Och slutligen vilka möjligheter ser ni för återvinningsbranschen? Möjligheterna är många. Återvinningen är en tillväxtbransch som skulle kunna skapa många nya jobb och företag. Betydligt mer skulle kunna återvinnas till nya råvaror med mer öppna marknader och styrmedel som gör att återvunna råvaror får ökad konkurrenskraft gentemot de jungfruliga råvarorna. Det behövs också mer samverkan mellan olika branscher. Återvinningsföretagen har kunskap som skulle användas vid design och produktion av produkter, så att de lättare går att återvinna. De har även kunskap om kvalitet och användningsmöjligheter för återvunnet material. Genom ett ökat samarbete skulle vi tillsammans kunna effektivisera hela kedjan att återvinna och använda mer återvunnet material i nya produkter. Den offentliga upphandlingen har också en nyckelroll i att bidra till att resurserna används effektivare. Där skulle vi önska att man ställer mer krav på produkter, återvinningsbarhet och återvunnet material för att driva på utvecklingen. malin lönnqvist lom@msa.se Britt Sahleström, VD för Återvinningsindustrierna. foto: thomas sahleström 13

Nytt från EU Nyheter i kortform reach-förordningen genererar för tillfället mycket arbete inom EU. European Chemicals Agency (ECHA) ska se över så många som 22 ämnen inför förslag på rekommendation till ny tillståndsförteckning. Listan inkluderar bl.a. ämnen utverkade från stenkolstjära, blyämnen, borämnen samt ftalater. ECHA:s överläggning sker till slutet på november 2014. Den som därefter vill kan inom tre månader från offentliggörandet av förslaget lämna synpunkter. ECHA:s slutliga rekommendation tillställs sedermera EU-kommissionen som fattar beslutet om vilka ämnen som ska upptas på tillståndsförteckningen. Om ett ämne tas upp på tillståndsförteckningen blir en tillverkare, importör och nedströms användare tvungen att ansöka om tillstånd för att få släppa ut det på marknaden eller för användning. Konsekvenserna är således ingripande för de verksamheter som använder eller omsätter ett sådant ämne på marknaden. Som berörd kan det därför finnas ett incitament att redan nu bevaka och vara aktiv i ECHA:s beslutandeprocess. medlemsländers stödsystem med gröna elcertifikat som endast erkänner grön el producerad inom det egna territoriet har nyligen varit i blåsväder och prövats i EU-domstolen. I och med två i tiden närliggande avgöranden är det dock klart att medlemsländerna tillåts ha stödsystem där producenter av el endast tilldelas överlåtbara elcertifikat för grön el producerad inom medlemsstaten. Systemet innebär att elleverantörerna och vissa elanvändare är skyldiga att varje år till den behöriga myndigheten överlämna ett antal certifikat som motsvarar en andel av deras totala elförsäljning respektive elanvändning. Om ett ämne tas upp på tillståndsförteckningen blir en tillverkare, importör och nedströms användare tvungen att ansöka om tillstånd för att få släppa ut det på marknaden eller för användning. En sådant stödsystem utgör i och för sig en kvantitativ importrestriktion men anses av EU-domstolen kunna motiveras av målet att främja användningen av förnybara energikällor vid produktionen av el. En elproducent kan således i Sverige inte erhålla gröna elcertifikat för grön el producerad i en annan medlemsstat eller uppfylla sin kvotpliktsskyldighet med certifikat eller ursprungsgarantier utfärdade i ett annat land eller genom motsvarande köp av el. Det kan således bli en dyr historia att köpa grön el från ett land för att uppfylla kvotplikten i ett annat om medlemsstaten i fråga inte erkänner sådan el och uppfyllandet av kvotplikten dessutom är förenad med en straffavgift eller liknande. förslag om regler för prövning av vattenverksamhet Vattenverksamhetsutredningen som haft till uppdrag att se över reglerna om vattenverksamhet i miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har överlämnat sitt slutbetänkande (SOU 2014:35). Betänkandet innehåller bl.a. förslag om att göra prövningen av vattenverksamhet mer lik prövningen för miljöfarlig verksamhet. För att uppnå detta föreslås bl.a. att prövning av ersättning för skada till följd av vattenverksamhet ska hållas avskild från tillståndsprövningen och att nuvarande särreglering enligt vilken sökanden ska ersätta sakägare deras rättegångskostnader ska upphöra liksom kravet på vattenverksamhets samhällsekonomiska tillåtlighet (det så kallade båtnadsvillkoret). Vidare föreslås att möjligheten att lagligförklara äldre anläggningar upphör. Ändringsförslaget i denna del innebär att anläggningar kommer att prövas enligt miljöbalkens regler till skillnad från nuvarande reglering enligt vilken det är möjligt att lagligförklara anläggningar enligt de regler som gällde vid tiden för anläggningens uppförande. Utredningen föreslår också att prövningsplikten för vattenverksamhet inte längre ska vara generell utan istället ska vissa vattenverksamheter vara tillståndspliktiga (A-verksamheter) och andra anmälningspliktiga (C-verksamheter). Betänkandet är just nu ute på remiss och remissinstanserna har ombetts att särskilt beakta förslagets samhällsekonomiska konsekvenser. en effektivare och mer enhetlig beslutsprocess för vindkraftsetableringar Energimyndigheten har tillsammans med Naturvårdsverket tagit fram en vägledning till kommuner, tillståndsmyndigheter och projektörer i syfte att få till stånd en effektivare och mer enhetlig beslutsprocess för vindkraftsetableringar. Vägledningen avser tilllämpningen av bestämmelsen om det kommunala vetot (16 kap. 4 miljöbalken). Enligt miljöbalkens regler är tillstyrkan av kommunen där anläggningen ska uppföras en förutsättning för att tillstånd till vindkraftsetablering ska lämnas. Tillämpningen av bestämmelsen varierar idag mellan olika kommuner. I vägledningen ges rekommendationer till hur bestämmelsen bör tillämpas och olika aktörers roller och ansvar tydliggörs. Vägledningen är nu ute på remiss hos kommuner och tillståndsmyndigheter. En slutlig vägledning beräknas finnas framtagen vid årets slut. josefin ohlson jooh@msa.se elsa haggård elha@msa.se 14

fastighetsgruppen har ordet Planera avfallshanteringen vid rivning Att riva en byggnad medför särskilda förpliktelser i fråga om bland annat avfallshantering. Det är därför en god idé att tidigt påbörja förberedelserna för rivningen. Om en byggnad är bygglovspliktig och ligger inom detaljplanelagt område krävs det i regel rivningslov för att riva hela eller delar av byggnaden. Rivningslov meddelas av byggnadsnämnden i respektive kommun och en ansökan får endast nekas om rivningsobjektet 1) omfattas av rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser eller 2) bör bevaras på grund av sitt eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde. Av kontrollplanen ska bland annat framgå vilket farligt avfall som rivningen kan ge upphov till och hur det och annat avfall ska tas om hand. Även om det kan verka enkelt att få till stånd ett rivningslov, kan rivningen kompliceras av byggherrens skyldigheter beträffande avfallshantering. Byggherrens åtaganden för att leva upp till dessa skyldigheter regleras i kontrollplanen för rivningen. En kontrollplan motsvarar ungefär det som tidigare kallades rivningsplan och krävs i regel för att byggnadsnämnden ska meddela startbesked, utan vilket rivning inte får påbörjas. Kontrollplanerna ser olika ut i varje enskilt fall. Av kontrollplanen ska bland annat framgå vilket farligt avfall som rivningen kan ge upphov till och hur det och annat avfall ska tas om hand. I kontrollplanen bör byggherren därför ange hur mycket farligt avfall som uppskattas uppkomma i samband med rivningen och hur detta avfall fördelar sig på respektive avfallsslag. Byggherren bör dessutom specificera vilka material som kan ge upphov till farligt avfall och var i rivningsobjektet detta återfinns. I kontrollplanen ska dessutom anges hur avfallet ska sorteras i vilka avfallsslag samt huruvida avfallet ska sorteras genom källsortering på arbetsplatsen eller genom eftersortering. Byggherren ska även specificera huruvida respektive avfallsslag ska bli föremål för materialåtervinning, energiutvinning eller deponering. Om särskilda skyddsåtgärder behöver iakttas vid rivningen med hänsyn till risk för skador på människor, djur eller växter, ska även detta anges i kontrollplanen. Detsamma gäller om särskilda skyddsåtgärder behöver vidtas för att avlägsna och oskadliggöra virkesförstörande insekter, annan ohyra eller hussvamp. Redan innan rivning påbörjas måste alltså byggherren klarlägga vilket rivningsavfall som kommer att uppkomma och hur det ska hanteras. För att kunna lämna denna information kan det inför upprättandet av kontrollplanen vara nödvändigt att genomföra en material inventering i rivningsobjektet. För detta kan byggherren med fördel ta hjälp av den som utsetts till kontrollansvarig för rivningen. För att inte riskera att handläggningen drar ut på tiden bör det övervägas att, om möjligt, lämna in byggherrens förslag till kontrollplan redan i samband med ansökan om rivningslov. Byggherren är skyldig att se till att rivningen kontrolleras enligt den kontrollplan som byggnadsnämnden fastställer i startbeskedet och kan därför vinna mycket på att engagera sig i utformandet av en bra kontrollplan. sara hast sajo@msa.se 15