Dåtidsnovellen 2012 9. Chi vivrà, vedrà - Rikard Rönnels Långsamt gled den lilla båten in till bryggan. Solen, som stod högt på himlen, fick det gröna vattnet att glänsa. Endast en liten krusning fick båten att gunga lätt. En besättningsman tog emot, hoppade i land och angjorde båten vid bryggan med ett flertal komplicerade knopar. Därefter öppnades en grind i fören och en landgång lades ut för att resenärerna skulle kunna ta sig i land utan att falla i vattnet. En kort men strid ström av människor vandrade över landgången tills det bara var den italienska flickan och hennes följeslagare som satt kvar i båten. Följeslagaren hjälpte henne att resa sig upp, tog både hennes och sin egen resväska i händerna och gick över landgången. På kajen ställde han ned väskorna och gick tillbaka för att leda flickan ned till kajen. Hon gick med prövande steg över landgången med följeslagarens hand i sin och steg försiktigt ned på kajkanten medan hon med den andra handen höll sin röda hatt kvar på huvudet. En T-Ford stannade till några tiotal meter bort där en liten fiskebåt höll på att lägga till. De gick långsamt över Piazza San Marco, hon med en solfjäder i handen och han med deras båda väskor. Hennes steg var nätta och fick den vita klänningen att svänga fram och tillbaka. Hans var långa och bestämda. De följde en gränd, vek av över en bro och fortsatte genom nästa gränd. Därefter stannade de vid en liten restaurang och gick fram till ett litet, runt bord på dess uteservering. Följeslagaren var knappast trött men den italienska flickan var andfådd och slog sig tacksamt ned. Hon lutade sig bakåt samtidigt som hon viftade med solfjädern. Följeslagaren satte sig rakt framför henne, tog av sig hatten och gned sig över pannan. Ska vi beställa öl? frågade han. Han såg sig omkring tills han fick syn på en servitris i och viftade åt henne att komma. Servitrisen, som bar en svart klänning med ett vitt förkläde, kom fram till bordet. Due birra, sade den italienska flickan. Grande? frågade servitrisen. Grande, svarade flickan och snart hade de varsin stor öl framför sig på bordet. Följeslagaren drack ivrigt av sin öl medan flickan bara såg på sin genom hattens vita flor. Hon tog fram ett litet etui i silver. Ur det tog hon en cigarett, tände den och drog ett djupt bloss. En hostning bröt fram och följeslagaren skyndade sig att räcka fram en näsduk som han hade nära till hands. Flickan tog den och torkade sig om munnen. Sedan fortsatte hon att röka. Du borde inte röka, sade följeslagaren. Flickan spände sina gröna ögon i honom genom floret. Jag trodde att du var med som resesällskap, inte som förkläde, svarade hon. Följeslagaren log ett glädjelöst leende. 56
Nej, men jag tänker ju bara på ditt bästa. Jag vet, svarade flickan. Men nu spelar det väl egentligen ingen roll? Hon vände sig bort från följeslagaren och stirrade ned i det gröna vattnet i den kanal som gick förbi restaurangen. En ensam man stakade sig fram i en gondol. Lite längre bort stod en kvinna i ett fönster och ropade någonting till mannen i gondolen samtidigt som hon hängde ut tvätt på en tvättlina som var spänd utmed väggen under fönstret. Mannen i gondolen vände sig och vinkade åt kvinnan i fönstret. En tår rann nedför den italienska flickans kind. Förlåt, sade följeslagaren. Jag tänkte mig inte för. Jag menade inget illa. Hans blåa ögon blickade vädjande på henne under hatten som han hade satt på sig igen. Flickan torkade bort tåren och vände sig åter mot honom. Jag vet att du inte menar något illa, men ärligt talat är jag trött, förbannat trött på att alla hela tiden tjatar. Jag vill bara leva. Leva och vara glad och sitta här och njuta av solen. De tystnade båda två. Flickan tog några klunkar av sin öl och följeslagaren svepte det han hade kvar av sin. Ska vi äta något? frågade han. Det är en lång resa till Rom. Hon nickade och de kallade på servitrisen igen. En stund senare hade den italienska flickan och hennes följeslagare fått in varsin tallrik med nyfångad bläckfisk. De åt först under tystnad. En stilla jazzlåt spelades på serveringen. Den italienska flickan iakttog omgivningen. Serveringen var placerad på en liten utskjuten platå i kanalen som gjorde det möjligt att se in mellan husen. Långt där borta låg en trädgård med smidesgrindar och en privat brygga. Husen omkring dem sträckte sig upp flera våningar i sina stenkroppar. Solen syntes inte över taken men värmen gjorde sig ändå påmind. Det var bara ett fåtal andra gäster på restaurangen. Framför det järnstaket som omgärdade serveringen för att ingen av gästerna skulle falla i vattnet stod terracottakrukor med sirliga mönster föresällande änglar och vinrankor. I dem var röda hibiskusar, kannor och pelargoner, vita nerium och till och med en stor agave, som de fåtaliga gästerna fick ta en omväg runt när de gick mellan restaurangen och uteserveringen, planterade. Det är så vackert här, sade den italienska flickan. Här skulle jag kunna stanna resten av mitt liv. Följeslagaren ryckte till och såg upp från sin tallrik. Flickans blick hade fastnat på en lilablommande bougainvillea som växte utmed en husvägg. Sådana hade vi när jag växte upp, sade hon och pekade. Följeslagaren vände sig om och tittade på bougainvillean. Jaha, sade han och fortsatte äta. Ja, men är det inte helt underbart? Tänk att få sitta här i någon idyllisk trädgård med ett glas vin i handen och få se solnedgången varje kväll. Tycker du inte det? Han såg långsamt upp på henne igen. Det gick att ana en liten rynka i hans panna, precis över det ena ögonbrynet. Jo, visst vore det trevligt, svarade han. Men vi lever i den riktiga världen. Här finns det plikter och arbete som måste utföras. Plötsligt fick hon en hostattack och sträckte sig febrilt efter näsduken. Han räckte den till henne och hon förde den till munnen. När hostattacken gått över torkade hon sig om munnen. En liten strimma av blod missfärgade den vita näsduken. Han förde fram handen och strök henne över kinden. Inte jag. Jag har inga plikter längre. Bara att vara, viskade hon. Följeslagaren himlade för en sekund med ögonen. Men det har jag, sade han. För det första har jag lovat att föra dig hem. För det andra Det är din vilja, inte din plikt. Avbröt hon honom. Om jag vill stanna här är det bara för dig att åka vidare. Jag bryr mig inte. Jag kanske stannar här. Nej, inte kanske. Jag stannar här. Du gör som du vill. Men tåget till Rom då? försökte han. Och James, han väntar på dig. Hon gav till ett roat skratt. Du är då naiv. Skulle han vänta på mig? Allt han någonsin har längtat efter är min familjs pengar. Och dem kommer han att få nu. Jag skulle inte tro att han bryr sig det minsta om jag stannar här eller inte. 57
Ja, jo, du har nog rätt, sade han. Men skulle du inte kunna jag menar du och jag skulle kunna Det finns inget du och jag, bet hon av. Inte i den riktiga världen. Där finns det bara plikter, som du sa, och om jag har någon enda plikt så är det att inte förstöra allt för dig med. Du kan inte förstöra någonting för mig. Det skulle du aldrig kunna. Han gjorde en antydan att sträcka fram handen mot hennes kind igen. Din mat kallnar, sade hon och han drog tillbaka handen igen. Flickan reste sig upp och gick fram till räcket som vätte ut mot kanalen. En liten motorbåt gled långsamt förbi med två passagerare. Ska du inte äta upp? frågade följeslagaren. Om en stund kanske. Jag är inte hungrig just nu. Du har magrat, jag tycker att du borde äta upp maten. Men herre Gud! Jag vet att jag har magrat. Hon vände sig om igen. Jag trodde att du hade gått med på att inte vara mitt förkläde. Jag vet, jag är bara orolig. Det är bara så hemskt allting. Finns det inget vi kan göra? Något måste det finnas. I England kan åtminstone James sörja för ditt välmående. Det vet jag att han gör. Det vet jag väl också att han gör men det spelar ingen roll. Det hjälper ändå inte. Det här är mina fäders land, min uppväxts stad. Här vill jag förbli. Här kommer jag förbli. Hon vände sig om igen och såg ut över vattnet. Följeslagaren satt tyst, som försjunken i tankar. Han petade i de skrala resterna av sin mat. Den italienska flickan vände ansiktet uppåt och tog ett djupt andetag. Det är så vackert här, sade hon igen. Det har aldrig varit så vackert förr. När jag växte upp och levde ett så obekymrat liv som bara barnen här kan leva hade jag ingen aning om hur vackert det var. Jag känner med varje människa som aldrig får leva här. Som aldrig får dö här. Nej, här ska jag förbli. Hon vände sig mot följeslagaren med en nästan trotsig blick. Du får gärna fara vidare men snälla, snälla, snälla, kan du inte stanna här med mig? Vi hyr en trädgård. Det blir bara några månader. James bryr sig inte. Det måste du inse. Du känner honom, kanske bättre än någon annan. Du måste inse att det är så. Du kanske har rätt, svarade han. Men en sak är säker. Om James hade känt till sanningen hade han aldrig släppt iväg oss tillsammans. Om jag stannar kommer han att lista ut allting. Han väntar oss hem inom en vecka. Du kanske kan stanna men jag är tvungen att fara. Det finns inget annat sätt. Hon hostade igen, värre den här gången. Längre och djupare. Näsduken färgades djupt röd. Följeslagaren tog fram en ny näsduk och gav den till flickan. Ibland känns det som att det är all min stolthet som kommer ut, sade hon och vände sig ut mot kanalen igen. Jag har hört sägas att alla vackra blommor vissnar. Hon höll ut handen med den blodiga näsduken över vattnet och släppte den. Den föll sakta ned i vattnet. Blodet löstes upp och bildade en liten röd blomma mot grön bakgrund. Följeslagaren kom fram till räcket bredvid henne. Hur var det att växa upp här? frågade han. Var det en lycklig barndom? Hon gav honom ett snett leende. Tack! sade hon. Det var en underbar uppväxt. Vi lekte i gränderna och simmade i kanalerna i smyg. Det var verkligen en bra tid. Jag tror att det var bra ända tills James kom hit Sen vet du resten Han lade sin hand över hennes på räcket. Jag vet resten. Men hur mycket du än älskar den här staden önskar jag att du följer med mig till Rom och sedan hem. Jag förstår att du vill stanna men jag kan inte se något annat alternativ. James är den enda som kan ge dig det du behöver. Han släppte hennes hand igen och såg ut över vattnet. Tåget går om några timmar. Då måste vi åka. Allt jag behöver finns här. Inte hos James. Jag kan inte förstå varför du envisas. Men du måste förstå. Jag kan inte komma hem utan dig. Varför inte? Allt jag måste göra för att inte komma hem är att bli inlagd någonstans Den italienska flickan tystnade. Hon drog upp solfjädern och viftade med den en stund. Du har rätt, sade följeslagaren. Men det skulle du inte vilja. Det skulle inte jag vilja heller. Flickan hostade igen och täckte munnen med näsduken. 58
Men ååhh, sade hon mellan hostningarna. Jag har redan bestämt mig. Kan vi inte prata om någonting annat nu? Kan du inte beställa en öl till? De satte sig vid bordet igen. Den italienska flickan viftade med solfjädern och hennes följeslagare viftade på servitrisen. När servitrisen kom fram till dem satt flickan vänd bort. Beer, ehh Birr Birra, sade följeslagaren. Grande? frågade servitrisen. Si, svarade han. En stund senare kom servitrisen ut med en öl som placerades på bordet framför följeslagaren. De satt under tystnad. Då och då hostade flickan till men det blev inget nytt hostanfall. På kanalen åkte då och då båtar förbi, lastade med lådor fyllda till bredden av apelsiner, bananer och diverse annat. De iakttog båda två hur människor kom och gick på uteserveringen. Följeslagarens kavaj hängde över hans ryggstöd och han hade kavlat upp skjortärmarna. Hatten låg bredvid ölen på bordet. Flickan hade tagit fram en ny cigarett. Följestagaren hade gett henne en sned blick men inte sagt någonting. En sval vindpust drog med sig doften av nybakat bröd någonstans ifrån. Den italienska flickan reste sig upp och följeslagaren drack det sista av sin öl. Hur långt är det kvar tills tåget går? frågade hon. Han tog upp ett fickur och tittade på det. Om lite mer än en timme. Det är nog dags att gå nu. Båten går om tjugo minuter. Följeslagaren betalade för maten, samlade ihop sina tillhörigheter och tog deras väskor. De gick tillsammans längs med kanalen, tillbaka genom gränderna, över broarna och ut över Piazza San Marco. När de kom fram till kajen satte följeslagaren ned deras båda väskor. Den italienska flickan flämtade andfått efter promenaden och hostade lätt i sin näsduk. De stod sedan under tystnad och tittade ut över vattnet. Långt ut på andra sidan fick de syn på den lilla båten som skulle föra dem till tågstationen intill Canal Grande. Du vet vad det här innebär va? sade den italienska flickan tyst, nästan med en viskning. Följeslagaren vände sig mot henne och himlade med ögonen innan han svarade. Du kan inte mena att du verkligen tänker stanna? sade han. Jag trodde att du skulle ta ditt förnuft till fånga. Det är precis det jag har gjort. Jag vill stanna här i solen och värmen. Jag vet en fin liten trädgård som jag kan hyra precis så länge jag behöver. Jag vill inte tillbaka till regnet. Då antar jag att det här är ett farväl, sade han. En tår började sakta leta sig nedför hans kind som om han precis hade börjat inse att det verkligen var ett farväl. Båten kom närmare och närmare där ute på Canale di San Marco och snart skulle de skiljas åt. Gråt inte, sade hon. Det här är det bästa, det som gör mig mest lycklig. Jag vet, svarade han. Men jag önskar ändå Du vet vad jag önskar. Om det bara varit annorlunda... svarade hon och fick en ny hostattack. Näsduken blev slemmig och röd. Han gav henne ytterligare en ny. Om det bara varit annorlunda vet jag att du hade stannat här med mig. Båten lade till vid kajen och landgången lades ut. En besättningsman kom för att ta deras väskor med sig. Den italienska kvinnan visade att hennes skulle stå kvar på kajen. Besättningsmannen tog följeslagarens väska och gick ombord på båten. Nu måste du snart gå, sade den italienska kvinnan till mannen som inte längre var hennes följeslagare. Lova att hälsa min far och mor att jag valde att vara lycklig. De kommer att förstå. Det lovar jag, svarade han. De andra passagerarna hade stigit ombord på båten och kaptenen tutade. Mannen som inte längre var flickans följeslagare böjde sig fram och gav henne en kyss på kinden som lovade bara lite mer än vänskap. Sedan omfamnade de varandra länge och väl tills kaptenen tutade igen. Jag hoppas fortfarande att du kommer efter mig, viskade han. Hon svarade även hon med en viskning. Chi vivrà, vedrà. Mannen som inte längre var hennes följeslagare gav henne ytterligare en kyss på kinden och gick över landgången. Båten gjordes loss och landgången drogs in. Han ställde sig längst bak i aktern och vinkade mot den italienska flickan, som vinkade tillbaka tills han var försvunnen i kanalen och bara det skimrande vattnet fanns kvar. Hon fick en ny hostattack och ännu mer blod 59
rann ut över näsduken. Chi vivrà, vedrà, viskade hon igen. Den som lever får se. Hon lyfte den blodiga näsduken och lät vinden ta den. Den virvlade i vinden över Piazza San Marco och drogs sedan ut över Canale di San Marco. När den försvann bort över vattnet för att aldrig mera synas till var den italienska flickan redan borta. Näsduken flög förbi en liten båt där en man stod längst bak i aktern och spanade in mot staden. Han hade solen i ögonen och såg aldrig att näsduken flög förbi. Sedan föll näsduken ned i vattnet där den guppade upp och ned i svallvågorna efter den lilla båten. I dagar och veckor låg näsduken kvar och guppade i den Venetianska lagunen. Sakta men säkert löstes den upp tills den hade tynat bort helt och hållet. 60