PSYKOTERAPI: FORSKNING OCH UTVECKLING

ISSN 1401-1921 Nr 22, 2002 PSYKOTERAPI: FORSKNING OCH UTVECKLING UNGA VUXNA I PSYKOTERAPI I: VILKA ÄR DE? Malin Claesson och Andrzej Werbart KAROLINSKA INSTITUTET Institutionen för klinisk neurovetenskap Sektionen för psykoterapi STOCKHOLMS LÄNS LANDSTING Psykoterapiinstitutet

Psykoterapi: forskning och utveckling är en rapportserie som ges ut av Sektionen för psykoterapi vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet, och av Stockholms läns landstings Psykoterapiinstitut, vilka samverkar när det gäller behandling, forskning, utbildning och metodutveckling inom psykoterapiområdet. I rapportseriens redaktionsråd ingår docent Johan Schubert och docent Andrzej Werbart. Leg. psykolog och leg. psykoterapeut Jan Carlsson har varit adjungerad till redaktionsrådet för denna rapport. Sektionschef vid Sektionen för psykoterapi är docent Robert Weinryb. Cheföverläkare vid Psykoterapiinstitutet är docent Johan Schubert. Redaktör för Psykoterapi: forskning och utveckling är docent Andrzej Werbart. Redaktionssekreterare är Annikka Haraldsson. Sektionen för psykoterapi Institutionen för klinisk neurovetenskap Karolinska institutet Björngårdsgatan 25 118 52 STOCKHOLM telefon 08-641 88 24, 08-578 39 700 fax 08-641 93 88 www.ki.se/cns/psychotherapy Psykoterapiinstitutet Stockholms läns landsting Björngårdsgatan 25 118 52 STOCKHOLM telefon 08-578 39 700 fax 08-578 39 706 www.sll.se/pi

Psykoterapi: forskning och utveckling, nr 22, 2002 UNGA VUXNA I PSYKOTERAPI I: VILKA ÄR DE? Malin Claesson och Andrzej Werbart 1 Projektet Unga vuxna i psykoterapi (YAPP) fokuserar på patienternas subjektiva förklaringssystem kring sina svårigheter, hur problemen uppstått och vad som kan vara till hjälp. Denna rapport är en deskriptiv studie av bakgrundsfaktorer och personlighetsegenskaper hos unga vuxna som kom in i projektet mellan 1998 och 1999. Rapporten bygger endast på information som patienterna själva lämnat i samband med att de sökt psykoterapi. Genomsnittspatienten inom projektet är en ogift kvinna i 23-24-årsåldern, född i Sverige, med postgymnasial utbildning, som har syskon och skilda föräldrar och som antingen studerar eller yrkesarbetar. Nästan hälften av patienterna har tidigare erfarenhet av kontakt med psykiatrisk mottagning, av psykoterapi eller av annan behandling. Mer än hälften har sökt hjälp för somatiska besvär under det senaste året. Majoriteten upplever sin psykiska och fysiska hälsa totalt sett just nu som dålig eller mycket dålig. Gruppen har höga värden när det gäller självskattade psykiska och kroppsliga besvär. Förekomsten av självskattade personlighetsstörningar är mycket hög. Patientgruppen upplever sig ha mer interpersonella problem jämfört med ett normalsampel, huvudsakligen studenter. Självbilden är mer negativ jämfört med en normalpopulation och präglas av obalans mellan självkontroll och autonomi/spontanitet. Unga vuxna ökar mer än andra grupper inom psykiatrisk öppenvård, slutenvård och särskilt inom akut slutenvård (Stefansson & Wicks, 1999). Även om den vanligaste åldersgruppen inom psykiatrin är personer i åldern 25 till 44 år visade en granskning av vårdutnyttjandet i Stockholms läns landsting under åren 1993-1998 att gruppen unga vuxna i åldrarna 18-24 år, särskilt unga vuxna med missbruk, ökar mer än andra grupper inom psykiatrin. I Stockholms län utgjorde gruppen 18-25-åringar 9,7% av befolkningen under 1998 (Regionplane- och trafikkontoret, 2000a). Samma år var 3,9% av 18-24-åringar aktuella inom psykiatrin och 0,7% av gruppen inom slutenvård. Även i andra delar av landet har man funnit att unga vuxna är en ökande grupp inom psykiatrin 1994-1997 (Domargård 1997). Förskrivningen av antidepressiva mediciner ökar speciellt mycket för denna grupp 1 Malin Claesson är leg. psykolog och forskare vid Psykoterapiinstitutet (PI). Andrzej Werbart är docent, psykoanalytiker och FoU-chef vid PI. Studien har finansierats med anslag från Riksbankens Jubileumsfond.

(Brusén & Stefansson, 1999). Många unga hamnar i kläm mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin (a.a.). Olika bakgrundsfaktorer och personlighetsegenskaper påverkar de unga vuxnas möjligheter att hantera psykosociala påfrestningar som denna åldersgrupp är särskilt utsatt för. Personligheten befinner sig i denna ålder i ett dynamiskt förändringsskede, vilket inverkar på den psykoterapeutiska processen. Inledningsskedet i psykoterapi med tonåringar och unga vuxna innebär speciella svårigheter både för patienten och terapeuten. Patientens åldersadekvata strävan efter självständighet kan komma i konflikt med det beroende som den terapeutiska relationen innebär. Samarbetet i terapi aktualiserar hos patienten konflikten mellan strävan efter närhet och behov av distans. En utveckling av terapeutiska tekniker för denna åldersgrupp bygger oftast på klinisk erfarenhet snarare än systematisk forskning. Projektet Unga vuxna i psykoterapi: betydelsen av patientens och terapeutens subjektiva förklaringssystem (Young Adult Psychotherapy Project, YAPP) ingår i forskningsprogrammet Privata teorier om patogenes och kur. Det genomförs vid Psykoterapiinstitutet (PI), Stockholms läns landsting, i samarbete med Sektionen för psykoterapi vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet (Werbart, 1999). Huvudsyftet är att studera betydelsen av samspelet mellan patientens och terapeutens föreställningar om patogenes och kur för utvecklingen av terapeutisk allians och för långtidsutfallet i psykoterapi med unga vuxna i åldern 18 till 25 år. Målet är att samla kliniskt tillämpbar kunskap om hur psykoterapeuter ska kunna använda sig av patientens subjektiva förklaringssystem för att befrämja en god terapeutisk allians och maximera det terapeutiska utfallet. Datainsamlingen inom YAPP omfattar intervjuer, frågeformulär och skattningsskalor före, under och efter psykoterapi med unga vuxna som söker hjälp på Psykoterapiinstitutet under åren 1998 2001, randomiserade på undersökningsgrupp (konsultgruppen) och jämförelsegrupp. I konsultgruppen träffar patienten under den förberedande kontakten inför psykoterapin en konsult, vars uppgift är att genom en intervju ta fasta på patientens egna subjektiva förklaringssystem. Rollen som konsulter har psykoterapeuter som är anställda vid PI, och som i andra behandlingskontakter uppträder som psykoterapeuter. Patienterna i jämförelsegruppen intervjuas inte inför psykoterapi. Gruppterapipatienter utgör en separat undersökningsgrupp som inte randomiseras. Flertalet av psykoterapeuterna på Psykoterapiinstitutet deltar idag i behandling, datainsamling och databearbetning. Första etappen av projektet genomfördes från oktober 1998 till oktober 1999 och omfattade konsultgruppen samt patienter i gruppterapi. Erfarenheterna från konsultmodellen med terapeuter som använder forskningsinstrument i kliniskt sammanhang har redovisats i en forskningsrapport (Lindén, 2000). I det parallellt pågående YOUTHprojektet studeras subjektiva förklaringssystem och personliga förhållningssätt vid påfrestningar i livet hos normalpopulationen av unga vuxna män och kvinnor. Det- 2

ta erbjuder möjlighet att jämföra unga vuxna män och kvinnor som söker psykoterapi och de som inte söker psykoterapi. Syftet med den här rapporten är att beskriva vad som utmärker den grupp av unga vuxna mellan 18 och 25 år som har ingått i projektets första etapp med avseende på bakgrunds- och personlighetsvariabler. Endast data insamlade vid tidpunkt för terapins början redovisas här. Samtliga data är baserade på självskattningar och uppgifter lämnade av patienterna själva. Detta innebär att expertskattningar av global funktionsnivå (GAF) och utvecklingsnivån av själv- och objektrepresentationer (DRS), som görs inom ramen av projektet, inte redovisas här. En jämförelse görs mellan patientgruppen och unga vuxna i åldrarna 18-25 år i Stockholms län. I rapporten Unga vuxna i psykoterapi II: Hur uppfattar de själva sina problem? (Wiman & Werbart, 2002) sammanställs patientgruppens subjektiva förklaringssystem, dvs deras egna problemformuleringar samt privata teorier om hur problemen uppstått och vad som kan vara till hjälp, som de unga vuxna presenterade i konsultintervjuerna. Deltagare METOD Under perioden oktober 1998 till oktober 1999 inkluderades 55 patienter i projektet. Av dessa var det 9 som avbröt eller aldrig påbörjade en inledande kontakt, och för en person saknas data. Denna rapport omfattar således 45 personer, varav 22 i konsultgruppen, 8 i jämförelsegruppen och 15 som gått i gruppterapi. Underrepresentation av deltagare i jämförelsegruppen beror på att samtliga patienter som inkluderades i projektets pilotfas under 1998 (20 personer) ingick i konsultgruppen eller gick i gruppterapi. Från och med 1999 fördelades de unga vuxna som deltog i projektet slumpmässigt på konsultgrupp och jämförelsegrupp. Av de som ringde till PI:s telefonmottagning under motsvarande tid, dvs oktober 1998 till oktober 1999, tillhörde 36% gruppen unga vuxna i åldern 18-25 år, och 80% av dem var kvinnor (Fredelius & Wiman, 2000). Av dessa unga vuxna psykoterapisökande kunde drygt tio procent erbjudas psykoterapi och inkluderades i projektet. Det som avgjorde om den sökande ingick i projektet eller inte var, förutom urvalskriterier i form av ålder och lämplighet för terapi, först och främst tillgänglighet på lediga terapiplatser och intresse hos terapeuten att delta i projektet. Instrument Samtliga data som presenteras här har samlats in genom ett frågeformulär med bakgrunds- och personlighetsvariabler (Hur har du det?) som patienterna fyllde i när de sökte psykoterapi på PI. 3

Bakgrundsdata och demografiska uppgifter Denna information omfattar aktuell livssituation (ålder, kön, civilstånd, sysselsättning), bakgrund (etniskt ursprung, familjekonstellationer, utbildning), tidigare erfarenhet av psykoterapi eller annan behandling, aktuellt hälsotillstånd och vårdkonsumtion under de senaste tolv månaderna. Uppgifter samlades in genom frågor med i huvudsak fasta svarsalternativ. Upplevd ohälsa Self Rated Health, SRH, mättes med två frågor, nämligen Hur är Din hälsa totalt sett, dvs både fysiskt och psykisk, just nu? samt Hur är Din hälsa totalt sett just nu, dvs både fysiskt och psykiskt, jämfört med hur det varit för ett år sedan? Svarsformatet var en sjugradig skala från mycket dålig till mycket bra, respektive mycket försämrad till mycket förbättrad. Ett stort antal studier har påvisat samband mellan självskattad hälsa och funktionsförmåga, antal medicinska diagnoser, fysiska och psykiska symtom samt dödlighet (Bjorner m.fl., 1996; Nilsson & Orth-Gomér, 2000). Psykiska och kroppsliga besvär Symptom Checklist, SCL-90 (Andersen & Johansson, 1998; Derogatis, 1994; Derogatis & Cleary, 1977; Derogatis & Lazarus, 1994) är ett symtomskattningsinstrument bestående av 90 frågor som mäter i vilken grad man upplever sig ha besvärats av olika symtom under de senaste sju dagarna (t ex huvudvärk eller röster som andra människor inte hör ). Varje fråga besvaras på en femgradig skala från inget alls till väldigt mycket. Instrumentet består av nio delskalor, nämligen somatisering, obsessiv -kompulsivitet, interpersonell sensitivitet, depression, ångest, fientlighet/vrede, fobisk ångest, paranoidt tänkande, psykotocism samt ett globalt svårighetsindex, GSI. Livshändelser och psykosociala påfrestningar Young Adults Life Events Scale, YALES (Werbart & Dahlén, 1998) mäter psykosociala stressorer och påfrestningar. Skalan består av 64 händelser som personen får ange om de inträffat under de senaste tolv månaderna (t ex flyttat hemifrån eller bråkat med vän/vänner ). Den upplevda effekten av varje inträffad händelse skattas på en femgradig skala från mycket negativ effekt till mycket positiv effekt. Dessutom innehåller skalan nio påståenden som handlar om hur mycket svarspersonen oroar sig för olika omständigheter i framtiden (t ex min ekonomi eller mina relationer med vänner och bekanta ). Grad av oro skattas på en sjugradig skala från inte alls till väldigt mycket. Skalan används här som underlag för att skatta grad av psykosocial påfrestning enligt axel IV i det diagnostiska systemet DSM III-R (American Psychiatric Association, 1987). Överensstämmelsen i skattningar av grad av psykosocial påfrestning för tre oberoende bedömare, IKK (intraklasskorrelation), uppgick till 0,71. 4

Diagnostik av personlighetsstörning För detta ändamål användes DSM-IV and ICD-10 Personality Questionnaire, DIP-Q (Ottosson m.fl., 1995, 1998). Detta screeninginstrument används inte för att diagnostisera personlighetsstörning hos enskilda individer utan som en indikator på förekomst av möjliga avvikande personlighetsdrag i gruppen och på självupplevda personlighetsproblem hos individen. DIP-Q är en självskattningsskala bestående av 140 påståenden som besvaras med stämmer eller stämmer inte. Av påståendena reflekterar 135 de specifika diagnostiska kriterierna för personlighetsstörningar angivna i DSM-IV och ICD-10. Påståendet Jag känner mig illa till mods om jag inte är i centrum för andras uppmärksamhet utgör t ex ett av kriterierna på histrionisk personlighetsstörning och påståendet Jag plågas av en känsla av inre tomhet på borderline personlighetsstörning. Fem av påståendena reflekterar de generalkriterier som måste vara uppfyllda för att en personlighetsstörning ska diagnostiseras, nämligen att personlighetsdragen är oflexibla, stabila och varaktiga över tid och situation, samt orsakar dysfunktionalitet socialt, i arbetet eller i andra viktiga avseenden, och/eller att ett kliniskt signifikant lidande föreligger. Ett par exempel på generalkriterier i DIP-Q: Jag är mycket bekymrad över hur jag är som människa, Mitt sätt att vara som person medför ofta problem på arbetet, i skolan eller hemma. För att en självskattad personlighetsstörning ska rapporteras måste minst två generalkriterier vara uppfyllda samt det antal kriterier som anges i DSM-IV för respektive personlighetsstörning. Självbild Structural Analysis of Social Behavior, SASB (Benjamin, 1974, 1993), är ett instrument som utgår från en interpersonell modell för att mäta och analysera mellanmänskligt relaterande. SASB bygger på en cirkumplex modell, dvs en cirkulär form med två underliggande dimensioner, nämligen anknytning (affiliation), som varierar mellan polerna hat och kärlek, samt grad av differentiering (interdependence), som varierar mellan polerna kontroll/sammansmältning och autonomi/differentiering. Ett grundläggande antagande för modellen är att samspelsmönster är uttryck för en kombination av dessa två dimensioner. Den cirkumplexa modellen som används i den här studien kallas för den förenklade klustermodellen och består av åtta kluster. Modellen har tre ytor eller fokus, nämligen fokus på andra (dvs hur man agerar mot andra), fokus på självet (dvs reaktioner i samspel med andra), samt självbilden (som i litteraturen brukar kallas för introjektet). Endast fokus på självbild används i den här studien. Det teoretiska antagandet om självet i SASB-modellen är att en person behandlar sig själv som han/hon upplevt sig behandlad av betydelsefulla andra. Självbilden beskrivs i åtta kluster, nämligen autonom, accepterar, tycker om, tar hand om, kontrollerar, anklagar/kritiserar, hatar och förstör samt ignorerar sig själv. Den självskattade självbilden har mätts med kortversionen av SASB som består av 36 frågor (t ex Jag bryr mig inte om mig själv 5

och strävar inte efter att utveckla mina egna möjligheter, Jag tycker väldigt mycket om mig själv och välkomnar möjligheter att vara med mig själv ) som besvaras på en 11-gradig skala som varierar från 0 till 100 (från stämmer inte alls till stämmer helt ). Interpersonella problem Inventory of Interpersonal Problems, IIP (Horowitz, 1996; Horowitz m.fl., 1988; Riding & Cartwright, 1999; Stiwne & Rosander, 1999) bygger på en cirkumplex modell och mäter en persons självupplevda problem i mellanmänskligt relaterande, indelade i åtta kluster: dominerande, misstrogen, kallsinnig, socialt undvikande, undfallande, lättutnyttjad, uppoffrande och påträngande. Kortversionen består av 64 påståenden och patienten får ange på en femgradig skala i hur hög grad han/hon känner igen sig i dessa. Påståendena är indelade i två grupper, Det är svårt för mig att.. (t ex säga till någon att sluta besvära mig ) och Följande är sånt du gör för mycket (t ex Jag spelar för mycket clown ). IIP konstruerades för att användas inom psykoterapiforskning och fokuserar på områden för relaterande som uppfattas som problematiska av patienten. Statistik Alla bakgrundsdata och demografiska uppgifter redovisas i antal personer och andel av hela patientgruppen (N=45). Antal personer som ej besvarat respektive frågor anges. När det finns jämförelsedata tillgängliga jämförs patientgruppen med 18-25-åringar i Stockholms län. Dessa statistiska uppgifter har hämtats från Regionplane- och trafikkontoret i Stockholms läns landsting, RTK (2000a, b). I vissa fall är jämförelsen gjord med 20-24-åringar i hela riket utifrån uppgifter från Statistiska Centralbyrån, SCB (1999). Resultat på de använda instrumenten (SRH, SCL- 90, YALES, DIP-Q, SASB och IIP) redovisas i antal personer och andel av personer för vilka data för respektive instrument finns tillgängliga. Kön, ålder, civilstånd och boende RESULTAT Av de 45 patienterna som kom in i projektet 1998 till 1999 var 11 (24%) män och 34 (76%) kvinnor. Medelåldern var 22,5 år och standardavvikelsen 1,7 år (range 19-25 år, median 23 år). Det finns ingen 18-åring i projektet, och jämfört med åldersfördelningen i Stockholms län är både 18- och 25-åringar underrepresenterade och 23- och 24-åringar överrepresenterade (figur 1). Samtliga patienter var ogifta och endast en person (en kvinna) hade barn. En tredjedel bodde ensamma (16 personer, 36%), en tredjedel (14 personer, 31%) med partner och en tredjedel (13 personer, 29%) med föräldrar; dessutom bodde en person med kompisar och en med barn. 6

När det gäller civilstånd i gruppen 18-25-åringar i hela landet är 95,6% ogifta, 4,1% gifta (varav ungefär tre fjärdedelar är kvinnor) och 0,5% skilda eller änklingar/änkor (SCB, 1999). Den lilla andel som är gifta, frånskilda eller änkor/änklingar är således underrepresenterad bland YAPP-patienterna. Det var fler män än kvinnor som bodde ensamma (5 av 11 män, 46%, respektive 10 av 34 kvinnor, 29%). Kvinnorna bodde i dubbelt så stor utsträckning som män tillsammans med partner (12 av 34 kvinnor, 32% respektive 2 av 11 män, 18%). Trots det låga antalet personer verkar det finnas en tendens att de som var något äldre bodde tillsammans med partner. De män som bodde med partner var äldre än kvinnor som bodde med partner. 35 30 25 Procent 20 15 10 5 0 18 år 19 år 20 år 21 år 22 år 23år 24 år 25 år Stockholms län (N=172937) YAPP-patienter (N=45) Figur 1. Åldersfördelningen i gruppen 18-25-åringar i Stockholms län jämfört med YAPP-patienter. Sysselsättning För majoriteten av patienterna var huvudsysselsättningen under de senaste tolv månaderna yrkesarbete (19 personer, 42%) eller studier (18 personer, 40%). Några delade sin tid mellan studier och yrkesarbete (6 personer, 13%) och två personer hade ingen sysselsättning alls till följd av sjukledighet. Beträffande sysselsättningens omfattning var trefjärdedelar (34 personer, 76%), sysselsatta på trekvartstid eller mer. Sex personer (13%) besvarade inte frågan om sysselsättningens omfatt- 7

ning. Knappt hälften av de som huvudsakligen yrkesarbetar hade (9 personer) fast anställning. Det är färre personer än bland 20-24-åringar i riket, där 56% av kvinnorna och 66% av männen har fast anställning. Arbetsförhinder, sjukskrivningar och arbetslöshet Av tabell 1 framgår att drygt hälften av patienterna (25 personer, 56%) inte hade något arbetsförhinder under det senaste året. Av dessa hade dock 15 personer (60%) varit sjukskrivna under det senaste året, varav 9 personer mellan en vecka och en månad. Sammanlagt 16 personer (36%) angav att de hade arbetsförhinder under det senaste året pga arbetslöshet, sjukledighet eller annat skäl (t ex vantrivsel eller moders död). Av dessa hade 9 personer (20% av hela gruppen) varit frånvarande från sin huvudsysselsättning i tre månader eller mer. Den totala andelen patienter som någon gång under året varit sjukskrivna eller hade arbetsförhinder var således relativt hög. Tabell 1. Arbetsförhinder och sjukskrivningar under det senaste året (N=41). Antal personer och procent av hela gruppen. Arbetsförhinder n % Inget arbetsförhinder 25 56 varav 6 sjukskrivna <1v och 9 mellan en v och en mån Arbetsförhinder på grund av: arbetslöshet 2 4 sjukledighet 11 24 annat 3 7 Ej besvarat frågan 4 9 sammanlagt 16 varav 9 (56%) tre mån (20% av alla) Endast två personer (4%) var arbetslösa under det senaste året (tabell 1). Det är svårt att hitta jämförande statistik när det gäller arbetslöshet och det finns också stora regionala skillnader. Enligt SCB (1999) var 11,8% av 20-24-åringar i riket arbetslösa 1998, men enligt statistik hämtad på internet från Stockholms läns landsting, var endast 2,5% arbetssökande i Stockholms län 1999 (RTK, 2000b). När det gäller sjukskrivningar under det senaste året (tabell 2) var det bara 9 personer (20%) som inte alls hade varit frånvarande från sin huvudsysselsättning pga sjukdom. Av de sammanlagt 80% som hade varit sjukskrivna någon gång under det 8

senaste året hade 8 personer varit sjukskrivna i mindre än en vecka, 16 personer i mer än en vecka men mindre än en månad, och tolv personer i mer än en månad. Tabell 2. Förekomst av sjukskrivning under de senaste tolv månaderna (N=45). Sjukskrivning n % Ingen 9 20 Mindre än en vecka 8 18 Mellan en vecka och en månad 16 36 Mer än en månad 12 26 Invandrarbakgrund Sammantaget var 37 patienter (82%) födda i Sverige och 8 patienter (18%) var födda i annat land, dvs första generationens invandrare eller adopterade (tabell 3). Övriga 5 patienter (11%) var födda i Sverige med en eller båda föräldrarna födda utomlands. Andelen patienter som inte var födda i Sverige överensstämmer väl med andelen utlandsfödda i Stockholms län, vilken uppgår till 17,2% (SCB, 1999). Av de 8 personer som var födda utomlands var 4 kvinnor (12% av kvinnorna) och 4 män (36% av männen). I åldersgruppen 20-24 år i riket är fördelningen mellan könen bland de utlandsfödda jämn (53% kvinnor och 47% män). Tabell 3. Invandrarbakgrund (N=45). Ursprung n % Föräldrar och barn födda i Sverige 32 71 Född i Sverige och ena föräldern född utomlands 4 9 Adopterade 3 7 1:a generationens invandrare 5 11 2:a generationens invandrare 1 2 Familjekonstellationer vid uppväxt 25 personer (56%) angav att föräldrarna hade skilt sig under uppväxten och vid skilsmässan var patienterna i genomsnitt 8,9 år (SD=5,7, mellan 2 och 21 år). När 9

det gäller familjekonstellationer under uppväxten var 20 personer (44%) uppvuxna hos sina båda biologiska föräldrar. Sexton personer (36%) bodde i olika perioder hos båda föräldrarna samt hos antingen mamman eller pappan och två personer (4%) bodde hos ena föräldern. Tre personer (7%) bodde hos adoptivföräldrar varav en också hos fosterföräldrar. Adoptivföräldrarna hade i samtliga fall skilt sig. Fyra patienter (9%) bodde i olika konstellationer av styvfamiljer. Majoriteten (41 personer, 91%) hade hel- och/eller halvsyskon, och av dessa drygt hälften (22 personer) ett eller två syskon och övriga 19 mellan tre och nio syskon. I genomsnitt hade patienterna 2,7 syskon. När det gäller plats i syskonskaran var det vanligast att vara yngst (17 personer, 38%) eller mellanbarn (14 personer, 31%). Sju personer (16%) var äldst och 4 personer (9%) var enda barnet. Tre personer har inte besvarat frågan. De flesta av patienterna (35 personer, 78%) hade flyttat hemifrån. Den genomsnittliga åldern för utflyttning var 18,3 år (SD=1,8 år), men en knapp tredjedel (11 personer) flyttade hemifrån i åldrarna 15-17 år. Tre personer flyttade vid senare tillfälle tillbaka till föräldrarna. Utbildning De flesta, nämligen 27 personer (60%) hade eftergymnasial utbildning, varav alla utom en på universitet eller högskola. Resterande 18 personer (40%) hade gymnasieutbildning. I gruppen 20-24-åringar i Stockholms län var det endast 23% som 1998 hade eftergymnasial utbildning (Regionplane- och trafikkontoret, 2000a). Det är således en klar överrepresentation av högutbildade personer i patientgruppen (figur 2). De 14% av 20-24-åringar i Stockholm som endast har grundskoleutbildning finns inte alls representerade inom projektet. Hela 37 personer (82% av hela gruppen) hade åtminstone en förälder med högskole- eller universitetsutbildning. Av dem hade 17 personer (38%) bägge föräldrar med högskole- eller universitetsutbildning och 19 personer (42%) en förälder med universitets- eller högskoleutbildning och en med gymnasie- eller grundskoleutbildning. Endast 4 personer (9%) hade föräldrar där bådas utbildning understeg 3- årigt gymnasium. Det fanns inga större könsskillnader i föräldrarnas utbildningsnivå (tabell 4). En person har inte besvarat frågan. I åldersgruppen 45-64 år i Stockholms län, dvs den åldersgrupp där majoriteten av patienternas föräldrar kan antas återfinnas, har 34% eftergymnasial utbildning. Således verkar det vara en klar överrepresentation av högutbildade både i patientgruppen och bland deras föräldrar. 10

70% 60% 60% 60% 50% 40% 40% 30% 22,50% 20% 14% 10% 0% Grundskola Gymnasium Eftergymnasial utbildning Stockholms län YAPP-patienter Figur 2. Utbildningsnivån bland 20- till 24-åringar i Stockholms län 1998 (n=109582) och YAPP-patienter (N=45). Tabell 4. Föräldrarnas utbildningsnivå (N=44). Antal personer och procent av hela patientgruppen. Utbildning Moder Fader Bägge föräldrar Minst högskola eller universitet 26 (58%) 28 (62%) 17 (38%) Lägre än treårigt gymnasium 6 (13%) 6 (13%) 4 (9%) Tidigare erfarenhet av psykoterapi eller annan behandling Knappt hälften av unga vuxna patienter i projektet (21 personer) hade tidigare gått i regelbunden psykoterapi eller haft en regelbunden samtalskontakt och 18 personer hade sporadiska kontakter med professionell person (tabell 5). Av dessa är det 9 personer (20%) som både haft regelbunden terapi och sporadiska kontakter med 11

en professionell person. Nästan hälften (21 personer) hade tidigare kontakt med en psykiatrisk mottagning, varav majoriteten vid upprepade tillfällen. Fyra personer hade varit inlagda pga psykiska besvär, varav 3 vid upprepade tillfällen. Drygt en tredjedel (17 personer) hade tidigare medicinerat för psykiska besvär, varav 9 personer regelbundet under någon eller några perioder. Av de som hade använt medicin vid psykiska besvär var den samlade genomsnittliga upplevelsen, bedömd på en sjugradig skala, något mer positiv än att medicinen varken har varit till nytta eller skada (M=5,2, SD=1,8). Tabell 5. Tidigare erfarenhet av psykoterapi, stödkontakt, medicinering och kontakt med psykiatrisk mottagning och/eller institution (N=44). Antal personer och procent av hela patientgruppen. n % Regelbunden psykoterapi eller samtalskontakt a 21 47 Sporadiska kontakter med professionell person b 18 40 Tidigare kontakt med psykiatrisk mottagning 21 47 - varav vid upprepade tillfällen 15 71 Inlagd vid institution pga psykiska besvär 4 9 - varav vid ett flertal tillfällen 3 75 Har tidigare medicinerat för psykiska besvär c 17 38 - varav regelbunden medicinering 9 53 a Definierat som minst fem besök hos en och samma terapeut inom ett par månaders tid. b Definierat som kortare eller sporadiska kontakter med professionell person där förtrolig hjälp erhållits, t ex skolkurator, präst eller socialassistent. c Inklusive sömn- och lugnande medel. Aktuellt hälsotillstånd och vårdkonsumtion under de senaste tolv månaderna Som framgår av tabell 6 hade 26 personer (58%) under de senaste tolv månaderna sökt vård för somatiska besvär, varav 11 personer vid fem eller flera tillfällen och 4 personer mellan tio och 30 gånger. Drygt hälften av patienterna, 22 personer (51%) angav att de använde medicin mot somatiska sjukdomar eller besvär (2 personer besvarade inte denna fråga). Under de senaste tolv månaderna hade vidare 18 personer (40%) sökt vård för psykiska besvär, varav 3 (17%) vid ett tillfälle och övriga 15 (83%) mellan två och nio gånger. 12

Tabell 6. Vårdkonsumtion under de senaste tolv månaderna (N=45). n % Sökt vård för somatiska besvär 26 58 Inlagd på vårdinstitution för somatiska besvär 3 7 Sökt vård för psykiska besvär 18 40 Inlagd på vårdinstitution för psykiska besvär 1 2 Upplevd ohälsa Patienterna skattade sin hälsa på en sjugradig skala från mycket dålig till mycket bra. Majoriteten, 31 personer (70%), uppgav att den psykiska och fysiska hälsan totalt sett just nu var dålig eller mycket dålig. Sju personer (16%) uppgav att hälsan var bra eller mycket bra. En person har inte besvarat frågan och övriga uppgav att hälsan varken var bra eller dålig. Patientgruppens genomsnittliga självskattning på SRH på en skala mellan 1 och 7 uppgick till 3,2 (SD=1,5), dvs något under mittvärdet 4 ( varken bra eller dåligt ). Vad gäller hälsan just nu jämfört med för ett år sedan anger 26 personer (59%) att hälsan blivit försämrad eller mycket försämrad. 12 personer (27%) angav däremot att hälsan var förbättrad eller mycket förbättrad jämfört med för ett år sedan. Resterande 6 personer (14%) tyckte inte att hälsan vare sig förbättrats eller försämrats. Medelvärdet för hela gruppens självskattningar av hälsan just nu jämfört med för ett år sedan var 3,5 (SD=1,8) dvs något lägre än mittvärdet 4 ( varken försämrad eller förbättrad ). Psykiska och kroppsliga besvär När det gäller självskattning av psykiska och kroppsliga symtom på SCL-90 ligger patientgruppen högre på samtliga symtomskalor än ett svenskt normalmaterial (N=933; Andersen & Johansson, 1998). Jämförelsen är gjord i termer av T-poäng, dvs standardiserade värden som varierar mellan 0 och 100 med medelvärde 50 och standardavvikelse 10. Patientgruppens T-poäng på det globala svårighetsindexet GSI är 62 och T-poängen på de ingående variablerna varierar mellan 56 (fientlighet/vrede) och 63 (depression och ångest). Unga vuxna i projektet har med andra ord en relativt hög grad av subjektivt upplevda symtom, särskilt när det gäller depressiva och ångestsymtom, men också när det gäller tvångsmässighet och interpersonell känslighet (överobservanta på andras beteenden eller förändringar i omgivningen). Också i jämförelse med ett sampel terapipatienter i öppenvård (N=81) och ett sampel ur en icke-klinisk population (N=51) ligger YAPP-patienterna högt (figur 3). 13

2,0 1,8 1,6 1,4 1,2 Råpoäng 1,0 0,8 0,6 0,4 0,2 0,0 Somatisering Obsessivitet-kompulsivitet Interpersonell sensitivitet Depression Ångest Aggressivitet Fobisk ångest Paranoidt tänkande Psykoticism Icke hjälpsökande N=51 Terapipatienter N=81 YAPP-patienter N=45 GSI Figur 3. SCL-90 för YAPP-patienter (N=45), jämfört med terapipatienter (N=81) och icke-hjälpsökande (N=51) i termer av råpoäng (skala mellan 0 och 4). Jämförelsematerialet från Armelius (1999). Livshändelser och psykosocial påfrestning Livshändelser Mer än hälften av patienterna grälade under det senaste året med sina föräldrar och/eller syskon, hade bestående problem i relation till föräldrarna, blev kära och kände sig kränkta (tabell 7). Knappt hälften ökade sin arbets- eller studietid, påbörjade en ny anställning eller en ny utbildning, fick förändrade arbetsuppgifter och var för sig själva mycket. Som man kan vänta sig för denna åldersgrupp förefaller det vara mycket turbulens i livet när det gäller sysselsättning, relationer till föräldrar och syskon samt relationsproblem i stort. 14

Tabell 7. De vanligaste livshändelserna under de senaste tolv månaderna (N=45). Händelse n % grälat med föräldrar eller syskon 26 59 blivit kär 25 57 känt dig kränkt av någon 25 57 haft bestående problem i relation till dina föräldrar 24 55 ökat din arbets- eller studietid 21 48 påbörjat ny anställning 19 43 fått förändrade arbetsuppgifter 19 43 påbörjat ny utbildning 19 43 varit för dig själv väldigt mycket 19 43 fått ökad inkomst 15 34 haft bestående problem i relation till din partner 15 34 varit ute med kompisar väldigt mycket 14 32 grälat mycket med din partner 13 30 separerat från din partner 13 30 blivit nobbad av någon som du varit intresserad av 13 30 slutat träna 13 30 bråkat med vän/vänner 12 27 bytt yrke 11 25 ätit väldigt lite 11 25 förbättrat studieresultaten 10 23 fått minskad inkomst 10 23 fått sexuella problem 10 23 Psykosocial påfrestning Patienternas skattningar av livshändelser som ägde rum under de senaste tolv månader låg till grund för en skattning av psykosocial påfrestning enligt axel IV i DSM-III-R (tabell 8). Under det senaste året har mer än en femtedel av patienterna (10 personer, 22%) varit med om allvarlig eller extrem psykosocial påfrestning, t ex en förälders död eller upprepad fysisk eller sexuell misshandel. De flesta övri- 15

ga har varit med om livshändelser som orsakat mild eller måttlig psykosocial påfrestning (33 personer, 73%). Tabell 8. Psykosocial påfrestning under det senaste året, enligt axel IV i DSM III-R (N=45). Grad av psykosocial påfrestning n % Ingen 2 4 Mild 18 40 Måttlig 15 33 Allvarlig 2 4 Extrem 8 18 Oro inför framtiden Oron inför framtiden skattades på en sjugradig skala med mittvärdet 4 ( i viss mån ). Patienterna oroade sig mest för hur livet i största allmänhet kommer att gestalta sig i framtiden (M=5,5, SD=1,4) samt för sin fysiska och psykiska hälsa (M=5,2, SD=1,7). Oron var minst för relationer med föräldrar och syskon eller motsvarande (M=3,6, SD=2,0), samt för tillståndet i världen (M=3,9, SD=1,8). Den totala graden av oro låg på 4,6 (SD=1,1), dvs något över skalans mittpunkt. Personlighetsstörningar Förekomsten av personlighetsstörningar bland deltagarna i projektet mättes med DIP-Q (tabell 9). Bland de 45 patienterna fanns fullständig information för 41 personer (91%). För att en självskattad personlighetsstörning ska rapporteras måste de specifika kriterierna samt minst två generalkriterier vara uppfyllda, vilket var fallet för 24 personer. Bland de självskattade personlighetsstörningarna är det förhållandevis flest diagnoser i kluster C (fobisk, osjälvständig och tvångsmässig personlighetsstörning), därefter i kluster A (paranoid, schizoid och schizotyp personlighetsstörning) och minst i kluster B (antisocial, borderline, histrionisk och narcissistisk personlighetsstörning). 16

Tabell 9. Självskattade personlighetsstörningar enligt DIP-Q bland YAPPpatienter (N=41), fördelat över diagnosgrupper samt kvinnor (n=30) och män (n=11) som uppfyller två eller flera generalkriterier. Personlighetsstörning Kvinnor Män Totalt Kluster A n=30 % kv n=11 % m n=41 % alla Paranoid 8 27 3 27 11 27 Schizoid 0 0 1 9 1 2 Schizotyp 8 27 3 27 11 27 Kluster B Antisocial vuxen 1 3 2 18 3 7 Antisocial uppförande 3 10 0 0 3 7 Borderline 12 40 3 27 15 37 Histrionisk 3 10 0 0 3 7 Narcissistisk 2 7 1 9 3 7 Kluster C Fobisk 10 33 4 36 14 34 Osjälvständig 7 23 2 18 9 22 Tvångsmässig 10 33 5 46 15 37 Totalt antal personer 18 60 6 55 24 59 Av YAPP-patienterna uppfyllde 24 personer (59%) kriterierna för en eller flera personlighetsstörningar, inklusive generalkriterier. Av dessa uppfyllde tjugo personer kriterierna för tre eller flera personlighetsstörningar. Det var en större andel kvinnor än män som i sina självskattningar uppfyllde kriterierna för personlighetsstörningar. (Tar man inte hänsyn till antal uppfyllda generalkriterier var det fler män än kvinnor som själva angav tecken på personlighetsstörning.) Av männen uppfyllde 6 av 11 (55%), och av kvinnorna 18 av 30 (60%) kriterierna för en eller flera personlighetsstörningar. De vanligast förekommande diagnoserna var borderline personlighetsstörning, tvångsmässig samt fobisk personlighetsstörning. Genomsnittligt antal diagnoser bland dem som uppfyllde kriterierna för minst en personlighetsstörning var 3,6 diagnoser (SD=1,7). Förekomst av personlighetsstörningar bland YAPP-patienterna är samma som i en klinisk normgrupp och avviker signifikant från normalpopulationen (figur 4). 17

100% 86% 80% 60% 59% 59% 40% 41% 41% 20% 14% 0% YAPP-patienter (n=41) Klinisk grupp (N=138) Icke-klinisk grupp (N=136) Personlighetsstörning Ingen personlighetsstörning Figur 4. Självskattad personlighetsstörning, DIP-Q. YAPP-patienter (N=41) i jämförelse med en klinisk grupp (N= 138) och en icke-klinisk grupp (N=136). Jämförelsematerialet från Ottosson m.fl. (1998). Självbild För 44 personer fanns kompletta data på SASB. Sammantaget för hela gruppen utmärktes självbilden ( introjektet ) av självkontroll, dvs självbehärskning, att styra och lägga band på sig. Skattningarna i klustret kontroll ligger visserligen i nivå med skattningarna i en normalpopulation, men i normalpopulationen finns en balans mellan kontroll och autonomi, vilket saknas i YAPP-gruppens självskattningar (figur 5). Jämfört med en normalpopulation har YAPP-patienterna vidare en mer negativ självbild. De accepterar sig själva i mindre utsträckning, tycker om sig själva mindre, samt anklagar och förkastar sig själva i större utsträckning. Den negativa självbilden dominerar emellertid inte starkt, vilket betyder att det inte är en profil som skulle kunna indikera en stor risk för suicid, starka värdelöshetskänslor mot självet, svårigheter att etablera en god terapeutisk allians och förhindra framsteg i terapin. Patientgruppens svarsmönster ligger nära en grupp terapipatienter, men avviker från en normalgrupp (Armelius, 1999). 18

80 70 60 50 Råpoäng 40 30 20 10 0 Autonom Accepterar Tycker om Tar hand om Kontrollerar Anklagar/kritiserar Hatar, förstör Ignorerar YAPP-patienter Normalpopulation (N=544) Terapipatienter (N=185) Figur 5. Skattningar av självbilden, SASB, råpoäng från 0 till 100. YAPP-patienter (N=44) jämfört med normalpopulationen (N=544) och terapipatienter (N=185). Jämförelsematerial från Armelius (1999). Jämför man kvinnors och mäns skattningar av självbilden på SASB (figur 6) visar det sig att mönstren är liknande, men kvinnor har något lägre skattningar när det gäller de positiva aspekterna i självbilden (accepterar, tycker om och tar hand om sig själv) och något högre skattningar i negativa aspekter (anklagar och kritiserar sig själv samt hatar och förstör för sig själv). Den stora skillnaden är emellertid att män har en avsevärt större obalans mellan grad av kontroll respektive autonomi och spontanitet. Män kontrollerar sig själva i mycket större utsträckning än kvinnor. Delar man upp YAPP-patientgruppen i patienter med, respektive utan självskattad personlighetsstörning på DIP-Q (data fanns för 41 personer) framkommer intressanta skillnader (figur 7). Patienter utan självskattad personlighetsstörning har en självbild som i hög grad liknar en normalpopulations positiva självbild. Patienterna med självskattad personlighetsstörning har däremot negativ självbild, vilket indikerar sannolika skillnader i hur den terapeutiska relationen kommer att se ut. 19

60 50 40 Råpoäng 30 20 10 0 Autonom Accepterar Tycker om Tar hand om Kontrollerar Anklagar/kritiserar Hatar, förstör Ignorerar Kvinnor i YAPP (n=33) Män i YAPP (n=11) Figur 6. Skattningar av självbilden, SASB, råpoäng från 0 till 100. YAPP-patienter (N=44) fördelade på kvinnor (n=33) och män (n=11). 80 70 60 50 Råpoäng 40 30 20 10 0 Autonom Accepterar Tycker om Tar hand om Kontrollerar Anklagar/kritiserar Hatar, förstör Ignorerar Utan PS (n=17) Med PS (n=24) Normalpopulation (N=544) Figur 7. Skattningar av självbilden, SASB, råpoäng från 0 till 100. YAPP-patienter (N=41) med (n=24) och utan (n=17) självskattad personlighetsstörning enligt DIP- Q i jämförelse med normalpopulationen (N=544; Armelius, 1999). 20

Interpersonella problem För 44 personer fanns det kompletta data på IIP. YAPP-patienterna jämfördes med ett normalsampel, som till stor del består av studenter (Stiwne & Rosander, 1999). Jämförelsen gjordes i termer av T-poäng, där värdet 50 representerar normgruppens medelvärde. YAPP-patienterna har något mer interpersonella problem i samtliga kluster jämfört med normgruppen (figur 8). Det är särskilt framträdande inom de kluster som har att göra med att dra sig undan relaterande på olika sätt (misstrogen, kallsinnig och socialt undvikande) samt med undergivenhet i relaterandet (undfallande och lättutnyttjad). Spridningen är emellertid stor i gruppen. 60 58 56 T-poäng 54 52 50 48 Dominerande Misstrogen Kallsinnig Sociaalt undfallande Undfallande Lättutnyttjad Uppoffrande Påträngande Figur 8. Inventory of Interpersonal Problems, IIP. YAPP-patienter (N=44) i jämförelse med ett normalsampel, representerat av T-poäng 50 (N=202; Stiwne & Rosander, 1999). Sammanfattning och diskussion Genomsnittspatienten inom projektet visade sig vara en ogift kvinna i 23-24- årsåldern, född i Sverige, med postgymnasial utbildning, som har syskon och skilda föräldrar. Antingen studerar hon eller yrkesarbetar, hon bor själv eller med partner, har varit sjukskriven mellan en vecka och en månad under det senaste året, samt har tidigare erfarenhet av att ha sökt psykoterapi eller annan behandling. Hon upplever sin psykiska och fysiska hälsa totalt sett just nu som dålig eller mycket dålig och rapporterar allvarliga psykiska och kroppsliga besvär. Hon anser att hon har allvarliga personlighetsrelaterade problem, drar sig undan eller är undergiven i 21

relaterandet och har en negativ självbild, präglad av obalans mellan självkontroll och autonomi/spontanitet. Det är en klar överrepresentation av kvinnor i projektet (76%), vilket överensstämmer väl med andelen kvinnor (80%) som under samma period, dvs oktober 1998 till oktober 1999, ringde till telefonmottagningen på Psykoterapiinstitutet (Fredelius & Wiman, 2000). En överrepresentation av kvinnor är ett vanligt fynd bland patienter i psykoterapi och inom psykiatri (Blomberg & Sandell, 1994; Blomquist, 1999; Schubert & Blomberg, 1993; Sundblad m.fl., 1996). Könsfördelningen inom öppen- och slutenvård för personer över 18 år i Stockholms län är emellertid inte så accentuerad ojämn: 4% av männen och 4,8% av kvinnorna var aktuella inom psykiatrisk öppen- och slutenvård 1998 (Stefansson & Wicks, 1999). Domargård (1997) fann också en relativt jämn könsfördelning när det gällde nybesök vid en psykiatrisk klinik för 18-25-åringar. Kvinnor svarade för 57% av nybesöken, men kvinnor sökte i större utsträckning på eget initiativ, och män kom i högre grad på remiss. Samtliga patienter i denna undersökning sökte själva till PI och andelen män är påtagligt mindre än kvinnor. När det gäller åldersfördelningen är 23- och 24-åringar överrepresenterade i projektet, medan de yngsta och de äldsta inom projektets åldersramar (18-åringar och 25-åringar) är underrepresenterade. Liknande fynd har rapporterats när det gäller nybesök vid en psykiatrisk klinik i Sörmland för samma åldersgrupp (Domargård, 1997), där de yngsta respektive de äldsta hade minst antal besök. Domargård (1997) spekulerar om det möjligen har samband med övergången till eget boende. Även Blomquist (1999) fann en liknande åldersspridning på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i Stockholm, med en mindre andel yngre patienter i åldersspannet, dock med en högre andel 25-åringar. I denna undersökning var den genomsnittliga åldern för flyttning hemifrån 18,3 år. Det är möjligt att det krävs en viss tid efter flyttningen hemifrån och en högre grad av mognad för att själv söka just psykoterapi. Patientgruppen är representativ när det gäller andelen utlandsfödda (första generationens invandrare eller adopterade). Drygt hälften av patienterna har skilda föräldrar, vilket överensstämmer med gruppen unga vuxna vid en psykiatrisk öppenvårdsmottagning (Blomquist, 1999). Nästan alla har syskon, varav drygt en tredjedel är yngst, en tredjedel är mellanbarn och de övriga är äldst eller enda barnet. Majoriteten har flyttat hemifrån i 18-års åldern, en tredjedel bor själva, företrädesvis män, en tredjedel bor med partner, företrädesvis kvinnor, och en tredjedel bor hos föräldrarna. Jämfört med Blomquists (1999) samt Holm och Tullhages (1994) patientmaterial från psykiatriska öppenvårdsmottagningar är det en relativt hög andel av YAPP-patienterna som är sammanboende med partner eller som bor kvar hemma hos föräldrarna. Möjligen kan den ökande bostadsbristen i Stockholm ha bidragit till detta. 22

Patientgruppen domineras av högutbildade personer, vilket överensstämmer med tidigare studier av psykoterapipatienter (Blomberg & Sandell, 1994; Schubert & Blomberg 1993). I Blomquists (1999) studie av unga vuxna vid en psykiatrisk öppenvårdsmottagning var andelen med postgymnasial utbildning emellertid mycket lägre. Knappt hälften av patienterna yrkesarbetar och knappt hälften studerar. En mindre andel delar sin tid mellan studier och yrkesarbete. Det är en avsevärt lägre andel arbetslösa bland YAPP-patienterna jämfört med andra studier av samma åldersgrupp (Blomquist, 1999; Domargård 1997; Sundblad m.fl., 1996). Dessa skillnader kan ha att göra med förändringar på arbetsmarknaden. Så många som 80% har varit sjukskrivna någon gång under det senaste året och 20% har varit frånvarande från sin huvudsysselsättning i tre månader eller mer. Sammantaget verkar patientgruppen ändå vara relativt välfungerande när det gäller att upprätthålla en vardagssysselsättning. Mer än hälften anger att de inte haft något arbetsförhinder pga arbetslöshet, sjukledighet eller annat. Emellertid har mer än hälften av patienterna sökt hjälp för somatiska besvär under det senaste året. Nästan hälften av patienterna har tidigare erfarenhet av kontakt med psykiatrisk mottagning, av psykoterapi eller av annan behandling. Liknande resultat fann Sundblad m.fl. (1996). Bland de unga vuxna i åldrarna 18-25 år som sökte psykoterapi vid PI under tiden augusti 1993 till och med oktober 1994 hade 44% minst en tidigare kontakt med psykiatrisk vård. Blomquist (1999) fann att hela 63% av unga vuxna sökande till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning hade tidigare sökt hjälp för psykiska besvär. Majoriteten av unga vuxna psykoterapisökande i denna undersökning uppgav sin psykiska och fysiska hälsa totalt sett just nu som dålig eller mycket dålig. Gruppen har relativt höga värden när det gäller självskattade psykiska och kroppsliga besvär, även i jämförelse med en grupp terapipatienter i psykiatrisk öppenvård. Subjektivt upplevda symtom handlar särskilt om depressivitet, ångest, och även tvångsmässighet och interpersonell känslighet. Det subjektiva lidandet i patientgruppen verkar också uttryckas i form av somatisering. Drygt hälften av patienterna har upplevt måttlig till extrem psykosocial påfrestning under det senaste året. Förekomsten av självskattade personlighetsstörningar är mycket hög och omfattar mer än hälften av patienterna i studien. Självskattningar tenderar att överskatta prevalensen av personlighetsstörningar (Ottosson m.fl., 1998), men kan vara intressanta som prediktorer av behandlingsutfall (Bodlund & Kullgren, 1996). Ottosson m.fl. (1998) fann liknande andel självskattade personlighetsstörningar i ett kliniskt sampel, medan prevalensen självskattade personlighetsstörningar i en ickeklinisk grupp uppgick till 14%. Kvinnor uppfyllde kriterierna för personlighetsstörningar i större utsträckning än män. Den stora skillnaden mellan kvinnor och 23

män handlar emellertid inte om antal uppfyllda kriterier för de olika personlighetsstörningarna, utan om antal uppfyllda generalkriterier, dvs benägenhet att instämma i att det egna sättet att vara är bekymmersamt och skapar problem i vardagen och i relation till andra. Det skulle kunna indikera att kvinnor i högre grad än män problematiserar sitt fungerande i vardagen och sitt samspel med andra, men det kan också spegla en större tendens bland kvinnor att förlägga problemen till den egna personen. Här kommer intervjumaterialet att ge viktig information. Skillnader mellan kvinnor och män i det här materialet måste tolkas med stor försiktighet eftersom de små patientgrupperna skapar stora skillnader i procentsatser (gruppen män omfattar endast 12 personer). Patientgruppen upplever sig ha mer interpersonella problem jämfört med ett normalsampel, huvudsakligen studenter. En del personer ligger dock lågt på de flesta av variablerna, vilket indikerar möjligt förnekande och kan innebära större risk för bortfall från psykoterapi (Horowitz m.fl., 1980; Stiwne & Rosander, 1999). Självbilden är dessutom mindre positiv och mer negativ jämfört med en normalpopulation, och den utmärks av brist på balans mellan självkontroll och autonomi/spontanitet. Detta är en kombination som verkar vara typisk för patienter i psykoterapi (Armelius, 1999). Denna deskriptiva studie av patienter som kom in i projektet Unga vuxna i psykoterapi under tiden oktober 1998 oktober 1999 väcker en rad frågor kring betydelsen av bakgrunds- och personlighetsvariabler för processen och utfallet i psykoterapi. Detta är något som undersöks i pågående delstudier i YAPP. Vidare uppstår frågor om det finns det skillnader i subjektiva förklaringssystem som konstrueras av patienter med och utan självskattad personlighetsstörning? Patienter med negativ och med positiv självbild? Patienter med höga och låga nivåer av psykosociala påfrestningar? Finns det skillnader mellan dessa undergrupper när det gäller nivåer av terapeutisk allians under terapin? När det gäller utfall på kort och på lång sikt? Även dessa frågeställningar står i fokus för pågående delstudier inom projektet. Referenser American Psychiatric Association (1987). Diagnostic and statistical manual of mental disorders, (3rd ed. rev.). Washington, DC: American Psychiatric Association. Andersen, S. M. & Johansson, M. (1998). SCL-90 (Symptom Checklist): En svensk normering och standardisering. Rapport nr 3, Institutionen för tillämpad psykologi, Lunds Universitet. Armelius, B.-Å. (1999). SASB-databasen. Institutionen för tillämpad psykologi, Umeå universitet. 24

Benjamin, L. S. (1974). Structural analysis of social behavior. Psychological Review, 81, 392-425. Benjamin, L. S. (1993). Interpersonal diagnosis and treatment of personality disorders. New York: Guilford Press. Bjorner, J. B., Søndergaard Kristensen, T., Orth-Gomér, K., Tibblin, G., Sullivan, M., & Westerholm, P. (1996). Self-rated health: A useful concept in research, prevention and clinical medicine. Stockholm: Forskningsrådsnämnden, Report 96:9. Blomberg, J. & Sandell, R. (1994). Vilka söker bidrag till psykoterapi och psykoanalys? Rapporter från PI, rapport 8. Stockholms läns landstings Psykoterapiinstitut. Blomquist, G. (1999). Unga vuxna: En växande grupp inom psykiatrin. Magisterexamensarbete. Sektionen för psykoterapi, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet, Stockholm. Bodlund, O. & Kullgren, G. Transsexualism: General outcome and prognostic factors. Archives of Sexual Behaviour, 25, 303-316. Brusén, P. & Stefansson, C-G. (1999). Psykvården som ett svartepetterspel: Socialstyrelsen dömer ut psykiatrireformen. Dagens Nyheter 1999-05-26. Derogatis, L. R. (1994). Symptom Checklist-90-R: Administration, scoring and procedures manual, 3rd ed., revised. Minneapolis: National Computer Systems. Derogatis, L. R. & Cleary, P. A. (1977). Confirmation of the dimensional structure of the SCL-90: A study in construct validation. Journal of Clinical Psychology, 33, 981-989. Derogatis, L. R. & Lazarus, L. (1994). SCL-90-R, Brief Symptom Inventory, and matching clinical rating scales. In M. E. Maruish (Ed.), The use of psychological testing for treatment planning and outcome assessment. Hillsdale, N.J.: Lawrence Erlbaum. Domargård, G. (1997). Unga vuxnas nybesök vid en psykiatrisk klinik. Forskningsrapport. Universitetet i Linköping, Institutionen för pedagogik och psykologi. Fredelius, G. & Wiman, M. (2000). Vilka ringde till Psykoterapiinstitutets telefonmottagning för psykoterapi? Insikten, 9:4:16-19. Holm, M. & Tullhage E. (1994). Ung vuxen söker hjälp: Unga patienter på Serafens psykiatriska öppenvårdsmottagning. Psykologexamensarbete. Stockholms universitet, Psykologiska institutionen. Horowitz, L. (1996). The study of interpersonal problems: A leary legacy. Journal of Personality Assessment, 66, 283-300. 25