Inledning: Genusforskning som en rymd genomkorsad av förståelsevägar

1 Inledning till antologin Genusvägar, redigerad av mig, publicerad av Liber, Malmö, 2002. Avsikten med boken var att presentera hur genusforskningen utvecklats och för närvarande (dvs 2002) ser ut inom olika ämnen. Artiklar om medicin (Anne Hammarström och Eva Johansson, och Katarina Hamberg), psykologi (Eva Magnusson), historia (Åsa Karlsson Sjögren), arkeologi (Bozena Werbart), filosofi (Hildur Kalman) samt litteraturvetenskap (Kerstin Munck) förutom alltså min egen om antropologi, som också finns här på webbsidan. ********** Inledning: Genusforskning som en rymd genomkorsad av förståelsevägar Britt-Marie Thurén Genusforskning är att ställa frågor kring fenomenet genus. Det kan ses som ett landskap eller en rymd som kan genomkorsas på olika sätt, längs olika vägar. Den akademiska världen kan också ses som ett landskap som består av ämnen eller discipliner, som erbjuder skiftande repertoarer av frågeställningar och metoder. Ett ämne blir då ett sätt att närma sig ett problem. I den här boken skildrar vi hur man har närmat sig frågor kring genus längs de vägar som ett antal olika ämnen erbjuder. Genusforskning utförs för det mesta inom de traditionella ämnena, men det har också blivit ett tvärvetenskapligt kunskapsområde, som mognat under cirka trettio års tid och vuxit lavinartat, särskilt under 90-talet. Det handlar, enkelt uttryckt, om allting vi människor "gör" med det som till vardags på svenska kallas kön: tänker, tolkar, uppfattar, symboliserar, känner, skriver, målar, dansar, fantiserar, önskar, upplever, definierar - "konstruerar" som forskare brukar säga för att sammanfatta. Det handlar lika mycket om män som kvinnor, och eventuella andra genuskategorier, det handlar lika mycket om sexualitet som arbetsmarknad, det handlar lika mycket om processer som strukturer. Nya tankebanor, som queer-teori eller performanceteori, ingår lika mycket som gamla debatter om socialistisk feminism versus radikalfeminism eller särart versus likhet. Genus är ett stort tema, och viktigt både för hur vi människor lever som individer och för hur samhället organiseras. Forskning om det måste alltså utföras från många infallsvinklar, och så sker också. Idag är det svårt att orientera sig i detta mångformade fält, detta kuperade landskap. Det finns ett behov av ingångar och överblickar. Detta var utgångspunkten för en serie föreläsningar som hölls vid Kvinnovetenskapligt forum, Umeå Universitet, under 2000-2001. Som nybliven professor med den tvärvetenskapliga beteckningen "i genusvetenskap" kände jag personligen att jag måste

2 allmänbilda mig på området utanför mitt eget ämne och utanför det gemensamma tvärvetenskapliga; jag ville veta vad som pågick inom andra ämnen, och jag antog att många andra kände detsamma. Föreläsarna instruerades att berätta om genusforskningen inom sitt eget ämne men rikta sig till personer som inte var insatta i just det ämnet. Det kunde handla om till exempel debatter som förts, frågeställningar det forskats mycket om, viktiga begrepp som utvecklats, eventuella skolbildningar. Exakt var tyngdpunkten skulle läggas fick bero på hur utvecklingen sett ut inom varje ämne. De flesta av dessa föreläsningar har nu sammanställts i denna bok. Tyvärr inte alla. Några av föreläsarna har fått förhinder. Det händer så mycket kring forskare, liksom kring alla människor. Några dignar under undervisningsplikter, andra måste avsluta ett forskningsprojekt innan pengarna tar slut, en skall just till att disputera, någon får barn... Vi hoppas att denna bok så småningom får en uppföljare där genusforskning inom fler ämnen beskrivs. Här presenterar vi artiklar om ämnen som haft en livlig utveckling av genusforskning, som historia, litteraturvetenskap och socialantropologi, och ämnen där genusforskningen först helt nyligen börjat etableras, som medicin, samt andra som hamnar däremellan. Tre fakulteter finns representerade: medicinsk, samhällsvetenskaplig och humanistisk. Här i inledningen ges en kort historia över genusforskningens framväxt som tvärvetenskapligt kunskapsområde. De inomvetenskapliga skeendena som beskrivs i de övriga artiklarna bör läsas mot den bakgrunden. Fem teman som är aktuella för alla genusforskare presenteras. Det finns inte utrymme att diskutera dem utförligt, men de bör nämnas, eftersom de behandlas i de flesta av artiklarna utifrån respektive ämneshorisont men alltså också ingår i en tvärvetenskaplig debattkontext. Dessa teman är: genusbegreppet, feminism, relativism, naturbegreppet samt det postmodernistiska paradigmet. Historien om ett kunskapsområde Det hette kvinnoforskning när det hela började omkring 1970, för det var kvinnor det handlade om då. 1 Det var vid denna tid som kvinnor över hela västvärlden kom in på universiteten i större antal än tidigare, samtidigt som kvinnorörelsen växte sig stark. De nya kvinnliga forskarna kunde inte undgå att fråga sig varför kvinnorna var så osynliga inom de flesta ämnen, både som forskare och som studieobjekt. Den första uppgiften för kvinnoforskningen blev att sätta kvinnorna på kartan. Kvinnor finns, de är människor, de deltar i det som händer. Men de har ofta tilldelats andra uppgifter än männen, de har därför ofta andra erfarenheter. De kanske har andra synpunkter på saker och ting. Allt detta måste 1 En lite mer utförlig historia finns i inledningen till Höglund 2000, en intervjubok om genusforskning, avsedd huvudsakligen för gymnasiet, men lämplig som komplement till denna bok. Intressant historieskrivning finns också i en rapport från en konferens om den så kallade andra vågens kvinnorörelse (Frangeur 2001).

3 läggas till för att mänsklighetens samlade kunskap inte skall bli skev. Och för att okunskapen om kvinnors förhållanden inte skall leda till orättvisor. Lägga till - det kallas numera tilläggsforskning. Man talade om att fylla i luckor, täppa till stora hål i kunskapen. Det var det första steget. Men kunskapen om kvinnors liv och förhållanden och synpunkter passade inte alltid in i de begrepp och debatter som fanns. Det gick inte bara att lägga till, det gick inte att hälla i kvinnor och röra om ( add women and stir ) som en populär fras uttryckte det. Utan man måste laga till nya recept i nya grytor. Det krävde olika slags ansträngningar inom olika ämnen, givetvis. Genusforskningen specialiserades i viss mån efter ämne. Men det stod också klart att alla som deltog i den hade mycket att lära av varandra, över ämnesgränserna. Ända från början har man träffats och diskuterat med varandra, på kongresser, i särskilda tidskrifter, i föreningar och så småningom på särskilda institutioner. Här i Sverige började föreningar och centra för kvinnoforskare och kvinnliga forskare bildas mot slutet av 70-talet. De fungerade som mötesplatser, fora för debatter och utbyten av idéer. Så småningom ombildades allt fler av dem till enheter inom universitetsstrukturen. Idag finns de på de flesta universitet och högskolor, under lite olika namn: centrum för kvinnoforskning, kvinnovetenskapligt forum, institutionen för genusvetenskap, och dylikt. Det skulle föra alldeles för långt här att försöka sammanfatta de debatter som förts inom den tvärvetenskapliga genusforskningen under dessa dryga trettio år. 2 Men trots allt utförs fortfarande den mesta genusforskningen inom ämnena. Kanske har de flesta aktiva genusforskare inom ämnena till och med mindre kontakt med varandra idag än under pionjärtiden. Eftersom de är fler (åtminstone inom de ämnen där genusforskningen utvecklats någorlunda), har de inte samma behov som tidigare av samtal över ämnesgränserna. Och allt eftersom den inomvetenskapliga genusforskningen växer och mognar, blir också de inomvetenskapliga genusfrågorna tydligare, utvecklas, kräver uppmärksamhet. Det är bra. Men ett problem är att genusforskningen är ojämnt tillgodosedd inom olika ämnen. Hur främjar vi genusforskningen inom de ämnen där den hittills haft mindre genomslag, men vars kunskaper de tvärvetenskapliga genusforskarna ser behov av? (Till exempel medicin, psykologi.) Ett annat problem är att om genusforskarna inom varje ämne ställer sådana frågor som gäller det egna ämnet (vilket de bör göra), och gör det med sådan koncentration att den mångvetenskapliga debatten urholkas (vilket vore mycket olyckligt, men kanske svårt att undvika med tanke på de begränsade resurserna), hur skall vi då komma vidare i det som är det gemensamma? Det tål att tänka på. Samtidigt håller genusvetenskap på att bli ett eget ämne. 3 Somliga av våra kollegor tycker att det redan är ett faktum, och att det är ett stort framsteg; andra är skeptiska. Visst är 2 Den som är intresserad kan till exempel botanisera i gamla årgångar av Kvinnovetenskaplig Tidskrift. Några bra introduktionstexter är Björk 1996, Gothlin 1999, Ljung 1998, och framför allt Nicholson 1997, en antologi med klassiska texter från 70-talet och framåt.

4 det bra med nya resurser, som egna institutioner och särskilda tjänster, men det finns också risker. Om alla som är intresserade av genusproblem samlas inom ett ämne, hur går det då med genuskunskapen inom alla andra ämnen? Vi behöver både mötesplatser, där vi gemensamt utvecklar nya tankar, och inomvetenskaplig kritik av respektive disciplin, och inte minst: genusforskningen inom de olika vetenskaperna måste utvecklas, för att vi skall ha något att lära varandra när vi möts på mötesplatserna. Vi som skriver denna bok gör det för att vi känner behov av att allmänbilda oss inom varandras ämnen. Det behovet är inte bara nyfikenhet i största allmänhet och inte ens bara en strävan efter att förstå varandra bättre i de tvärvetenskapliga diskussionerna. Vi behöver verkligen varandras verktyg och data för att ställa nya frågor om genus, dels på det tvärvetenskapliga fältet, dels inom våra respektive ämnen. Vad är då genus? Debatter om vad genus är för något är centrala för genusforskningen. Dels går forskningen givetvis ut på att förstå detta fenomen, denna aspekt av mänskligt liv. Dels har också själva ordet debatterats väldigt mycket. Många menar att genusbegreppet inte behövs på svenska, att vi lika gärna kan, eller rentav hellre bör, säga kön. Andra, som jag själv, finner argumenten för termen genus mer övertygande, och den har blivit etablerad inom svensk forskningsbyråkrati. Här finns inte plats att redovisa denna komplexa debatt; den skulle kunna motivera en egen bok. I de olika artiklarna finns olika språkbruk och oftast någon förklaring till varför varje författare väljer som hon gör. Vi vill dock betona att vi menar ungefär detsamma vare sig vi säger genus eller kön. Man kan förvisso lägga olika betydelser i båda orden, men vi som skriver denna bok, och de allra flesta genusforskare, har en konstruktionistisk grundinställning. Därmed menas att vi problematiserar indelningen av människor i två sorter, vi tar den inte för given. Det kan finnas fler sorter, det kan finnas olika kriterier för indelningen, det är sannerligen inte entydigt vad som är naturligt, om något alls, och vad som är kulturellt eller socialt konstruerat och vad det betyder. Det är tvärtom just detta som genusforskare har som föremål för sina frågor. Det är ingen slump att centrala begrepp behandlas på skiftande sätt. Ämnena har skilda traditioner vad gäller hur begrepp skall preciseras, och över huvud taget vilken vikt som läggs vid teoretiserande ansatser. Olika ämnen samlar in olika slags empiriska data, i olika 3 Den första ämneskonferensen hölls i Malmö i september 2001. Den riktade sig huvudsakligen till lärare på grundkurser i ämnet. Tvär- och mångvetenskapliga konferenser riktade huvudsakligen till forskare har funnits länge, men en ämneskonferens kan ses som en tydlig markering av ett fullbordat ämnesblivande. Fortfarande är det dock så att de flesta som undervisar i genusvetenskap kommer från andra ämnen. Inga studenter som läst ämnet som ämne har hunnit bli lärare.

5 omfattning, använder data på olika sätt och har varierande ambitioner att generalisera resultatet, bygga hypoteser och utveckla begrepp. Framför allt har olika frågor om genus ställts inom olika ämnen. Det är själva utgångspunkten för denna bok och syftet med att erbjuda ett antal översikter i en och samma bok. De akademiska ämnena handlar om olika aspekter av verkligheten, men genusfenomen överskrider sådana indelningar och kan därför bara förstås om de belyses från många håll. Vidare skiljer sig ämnena åt vad gäller vilken typ av frågor kring genus som för ögonblicket kräver mest uppmärksamhet. Det finns en glidning inom genusforskningen mellan tre fokus, som alla är relevanta för förståelsen av genus i allmänhet, men där vissa verkar vara nödvändiga att ställa först, innan det blir möjligt att gå vidare till nästa typ. För det första finns det forskning om kvinnor inom ämnet, det vill säga frågor om huruvida kvinnor har samma möjligheter som män att göra karriär inom forskningsområdet, hur kvinnor behandlas, om de ägnar sig särskilt åt vissa frågor, om det finns motstånd mot det de gör, och så vidare. Ofta börjar genusforskningen inom ett ämne med sådana frågor. För det andra finns frågor om hur genusforskning inom ämnet i fråga kan bidra till feministisk kamp (att kvinnor i allmänhet skall få det bättre, att underordningen skall upphävas). För det tredje har vi frågor om hur ämnet kan bidra till förståelsen av fenomenet genus som helhet. Varför och hur delar vi människor in oss i kategorier utifrån "kön"? Vad går vi efter när vi gör denna sortering? Vad använder vi den till? Hur upplever vi den, som individer och kollektiv? Hur hänger den ihop med andra kategoriseringar? Enkelt uttryckt: 1. Hur har de kvinnliga forskarna det inom ämne X? 2. Hur kan ämne X bidra till en mindre hierarkisk genusordning i samhället? 3. Hur kan ämne X bidra till en bättre förståelse av fenomenet genus i alla dess uttrycksformer? Givet alla dessa skillnader mellan ämnena, är det logiskt att artiklarna i boken lagts upp på lite olika sätt. Dessa variationer är en del av den information om genusforskningen som denna bok kan ge. 4 Det är också logiskt att våra sätt att använda termer varierar. Inte bara kön och genus, utan även andra, som konstruktion, makt, mångfald, relativism, med mera. Det är inte fel. Olika forskningsproblem kräver att frågor formuleras på olika sätt, och då kommer orden också oundvikligen att få skiftande innebörder. Detta speglar helt enkelt situationen inom svensk genusforskning idag. Genusforskning eller feministisk forskning? 4 Det finns också skillnader mellan ämnen kring hur en artikel skall se ut. Vi som skrivit denna bok hade långa diskussioner om bland annat hur fotnoterna skulle skrivas. Till slut bestämde vi att var och en fick följa sitt ämnes traditioner. Det hade blivit fel om vi försökt tvinga in artiklarna i en gemensam mall, eftersom det är respektive ämnes sätt att arbeta som skall presenteras.

6 Men eftersom det råder särskild osäkerhet kring termerna genusforskning och feministisk forskning, måste vi reda ut dem en aning. Genusforskning (eller könsteoretisk forskning, som är en ungefärlig synonym) handlar om vad vi människor gör med detta att vår art har sexuell reproduktion och att människor därför tillhör ungefärligen två olika kön. Vi människor kategoriserar kring denna indelning, vi fördelar beslutsmakt och sysslor och resurser, vi symboliserar, vi ställer upp teoribyggen (populära, religiösa, vetenskapliga, med mera), vi gör konst av olika slag. Allt det vi gör får konsekvenser för vem som gör vad, vem som kan göra vad, vem som vill göra vad, vad som uppfattas som kvinnligt och manligt, och så vidare. Vad är detta, varför gör vi så mycket av det, är det något i det vi gör som är universellt, ofrånkomligt, eller naturgivet, på vilka sätt är genuskategoriseringar lika eller olika andra sociala indelningar, och vilka indelningar är även hierarkier, etcetera. Om vi skall förstå vad det är vi själva, här och nu, håller på med kring genus, så behöver vi först och främst noggranna beskrivningar: dels jämförelsematerial från andra tider och platser (från arkeologi, antropologi, historia, litteraturvetenskap) dels aktuella skildringar (från statsvetenskap, sociologi, litteraturvetenskap, medicin, pedagogik). Givetvis behöver vi också självkritik och reflektion kring beskrivningarna och jämförelserna, vilket kan komma från filosofin, framför allt, men även från alla de andra. Och så småningom bör teorier byggas kring fenomenet genus som helhet, och det görs antagligen bäst med gemensamma ansträngningar, det vill säga tvärvetenskapligt. Vi frågar oss: Vad är genus för slags mänsklig tankefigur? Vad gör vi med den? Hur påverkar det vi gör med genus det vi gör på andra områden i livet, och vice versa? Feministisk forskning ställer frågor om i vilken mån och på vilka sätt rådande genusordning är negativ. Framför allt för kvinnor. Och hur det skulle kunna ändras. Att kvinnor är den genuskategori som i allmänhet, och helt klart här och nu, förlorar mest på den dominerande genusordningen behöver inte betvivlas. Det var en tidig målsättning för feministisk forskning att bevisa att detta inte bara var en känsla som några få kvinnor hade, utan att det gick att visa på många sätt, tämligen "objektivt". Mängder av data har också samlats in i det syftet, och argumenten är övertygande; konsensus råder numera inom genusforskningen på den punkten. Däremot måste detta allmänna faktum spaltas upp och beskrivas noggrannare, om vi skall kunna ställa frågor om orsak och verkan och därigenom frågor om strategier. Vi behöver fortfarande beskrivningar, det vill säga bättre svar på frågor som: Vilka uttryck tar sig genushierarkierna? Hur är de kopplade till andra sociala hierarkier? Men feministisk forskning ställer också politisk-strategiska frågor, som: Hur kan vi avhierarkisera genusordningen? Är det bara det vi vill, eller vill vi avskaffa genusordningen helt och hållet och vad skulle det i så fall innebära? Finns det grundbultar i genusordningen som bör åtgärdas först? Vilka, hur?

7 Uttryckt på detta sätt tror jag det blir klart att man kan bedriva genusforskning utan att ha feministiska målsättningar, men man kan knappast bedriva feministisk forskning utan att det samtidigt är genusforskning. I någon mening. Feministisk forskning är alltså genusforskning med fokus på makt. Maktbegreppet är lika krångligt som genusbegreppet och har en ännu längre historia av debatter bakom sig. Det är liksom genus en term vi använder på lite skiftande sätt i artiklarna i denna bok. Men vi menar alla att frågor om makt är ofrånkomliga under rådande förhållanden, och att de är frågor om öppen eller dold dominans, hierarkier, kriterier för att rangordna människor, beslutsformer, prestige, arbetsfördelning och fördelning av resurser av olika slag (ekonomiska, politiska, kulturella, sociala, symboliska) Nätet skall kastas brett och djupt för att fånga in de många och gäckande subtiliteter som genusordningen innehåller. Vad är "bra"? Kvinnor har det inte lika bra som män, och det är orättvist, alltså måste vi ändra på det. Även män kläms in i stela former av den nu rådande genusordningen, och det är inte bra för någon. Så skulle man kunna sammanfatta den politiska feminismens grundsats. Feministiska genusforskare nyanserar den på allehanda sätt: kvinnor i högre samhällsklasser kan ha det bättre än män i lägre, vilket dock inte ändrar på genushierarkin i stort; det finns hierarkier även inom varje genuskategori; den som har det bra materiellt kan ha det dåligt vad gäller beslutsmakt eller känslomässig tillfredsställelse; maktförhållanden kan se olika ut inom olika institutioner i samma samhälle; det som upplevs som orättvist vid en viss tid på en viss plats upplevs på andra sätt vid andra tider och platser; det är inte självklart att vi kan tala om "objektiva" orättvisor i de fall de "förtryckta" inte själva anser sig vara förtryckta; men förtryck är heller inte enbart en subjektiv upplevelse; förtryck kan yttra sig på många och subtila sätt; maktförhållanden är aldrig statiska utan måste beskrivas som processer, med mera. I stort delar feministiska forskare dock feministiska aktivisters inställning: när maktförhållandena i genusordningen är skeva, så är det inte bra. Men vad menas med "bra"? Den frågan kan låta enkel men är mycket svår att besvara. Filosofer och andra tänkare har brottats med den i årtusenden. För feminister i dagens samhälle kan den vara besvärlig; följaktligen utgör den ett problem som feministisk forskning bör arbeta med. På olika sätt dyker den upp i flera av artiklarna i denna bok. En aspekt på frågan har att göra med det personliga medvetandegörandet. De flesta genusforskare har tvingats relativisera ett antal "självklarheter" som råder i vårt samhälle. Från enkla ting som att inte acceptera att män är bäst på att bestämma till omvälvande insikter som att vi inte ens vet vad en "kvinna" eller en "man" är för något. Att lära sig att upptäcka och gå emot dominerande värderingar är en erfarenhet alla delar som kommit fram till att vilja ändra

8 på rådande förhållanden (även om djupet i det som ifrågasätts kan variera). När man lär sig att ifrågasätta det till synes givna och orubbliga, hamnar man lätt i en paradox: man har lärt sig att inga värderingar är självklara eller eviga, men man har lärt sig det under en process som satts i rörelse av ett engagemang, alltså av en starkt känd värdering. Hur kan man då handskas med ord som "bra" och "dåligt" utan att hamna i självmotsägelser? En annan aspekt är hur man väljer forskningsproblem och hur de formuleras. I ett ideologiskt klimat som envisas med att allt är bra som det är, gäller det ju att visa att det finns något som inte är bra utan bör förändras. Därför handlar en hel del feministisk forskning om det som är dåligt eller om processer som leder till försämring. Det är sådant vi måste försöka förstå om vi vill ändra på det. Men det kräver att vi redovisar våra kriterier för bra och dåligt. De måste lyftas fram i ljuset och vridas och vändas på. Åsa Karlsson Sjögren nämner att de flesta historiker verkar finna att kvinnors ställning försämrats under den tid de studerat. Men, som hon påpekar, det gäller att inte göra felaktiga överföringar av värderingar mellan skilda kontexter. Det gäller historia likaväl som antropologi (se Britt-Marie Thuréns artikel) och arkeologi (se Bozena Werbarts artikel) och även andra ämnen. Man bör också formulera frågorna även i individuella projekt med tanke på det bidrag projektet ger till en större kunskapsmängd. Frågor som kan ge intressanta och giltiga svar för varje studie för sig kan ge missvisande sammanlagd kunskap. När det gäller genusforskning bör man tänka på att den större mängden finns även utanför det egna ämnet. Där kan man ofta också hitta sätt att lyfta de egna frågorna till en mer abstrakt - alltså mer allmängiltig och mer teorigenererande - nivå. För historiker, till exempel, kan frågan om förbättring eller försämring omformuleras till, som Åsa Karlsson Sjögren föreslår: Hur reproduceras genusordningen under olika omständigheter? Den frågan inkluderar dessutom både förändring och icke-förändring, eftersom återskapandet av ett samhälle aldrig blir perfekt. Och kunskap om hur icke-förändring kommer till stånd över tid är lika strategiskt viktig som kunskap om hur förändring går till. Den forskning som koncentrerar sig på det som är dåligt, löper också risken att framställa kvinnor (eller andra underordnade kategorier) som passiva offer, och det brukar de inte vara i verkligheten. Detta är ett problem som uppmärksammats mycket inom genusforskningen ända sedan 70-talet. Då talade man om att det var viktigt att inte bara göra "eländesforskning" utan även "värdighetsforskning". Idag talas det om att underordnade kategoriers handlingsförmåga, agency, måste undersökas och lyftas fram. Men vad som utgör elände och vad som utgör värdighet, eller ett gott liv, är fortfarande en fråga om värderingar. Feministisk filosofi har arbetat med att klargöra hur en forskning som grundas i ställningstaganden, alltså värderingar, kan genomskåda och kritisera annan forsknings mer eller mindre omedvetna värdegrunder. Som Hildur Kalman påpekar, har det i västerländska tanketraditioner ofta funnits en symbolisk koppling mellan sådant som räknas som förnuft och sådant som räknas som moraliskt gott, och bådadera har kodats som något manligt. Det är enkelt att kritisera detta och kräva att det kodas könsneutralt, om man är överens om vad som

9 är förnuftigt och gott. Men det är man sällan. Olika feministiska inriktningar har föreslagit olika grunder för kritik av vetenskap, objektivitet och uppfattningar om förnuft. Problem med relativism är något som alla socialantropologer brottas med (se Britt- Marie Thuréns artikel), alldeles särskilt de som inte bara vill beskriva utan också berörs av människors öden och äventyr, de som vill gå utanför universitetets egen värld. Feministiska antropologer kämpar på två fronter: de anklagas ibland av andra feminister för att vara alltför relativistiska (att inte ta ställning tillräckligt tydligt), och de misstänks inte sällan av andra antropologer för att vara etnocentriska (att feltolka det främmande genom att se det genom egna tankefigurer). Från 80-talet och framåt har allvarlig kritik riktats mot västerländsk feminism från feminister i tredje världen. De definierar givetvis feminism på varierande sätt, men så måste det vara. Alla människor måste få analysera sina omständigheter, på sina villkor, utifrån sina värderingar. Det är ju vad vi västerländska feminister har gjort. Väldigt mycket av den västerländska feminismens andra våg gick ut just på att hitta ett sätt att tala om varför och hur våra liv inte var bra som de var. Vi var muted (Shirley och Edwin Ardeners begrepp), tystade, hindrade att tala och tänka kring vår situation därför att det inte fanns ord för det som var fel. Vi utvecklade ord och begrepp i ständiga spiralrörelser mellan ord, tanke och handling. Så kan det gå till när det för-givet-tagna görs synligt, möjligt att tala om och därmed möjligt att förändra. Alltså måste vi acceptera sådan kritik som riktas mot västerländsk feminism utifrån andra syner på världen; vi kanske inte kan hålla med, men vi bör försöka lära oss av den. Det som är bra i en miljö kanske är dåligt i en annan. De svåra frågorna om värderingar kan inte begränsas till teoretiska spetsfundigheter, de måste också stötas och blötas i konkreta debatter om vad som är önskvärt i varje sammanhang. Kanske fattas det fortfarande en allmän debatt i Sverige om vilket slags genusordning vi eftersträvar. Vad är "bra" för "oss" här och nu? Jämställdhet och rättvisa, svarar nog de flesta. Men sådana begrepp måste också sättas under lupp, de innehåller många för-givettaganden om vad som är "bra", osynliga antaganden som måste analyseras och kritiseras. Hur många genuskategorier vill vi att det skall finnas? Hur olika kan de få vara utan att ojämlikhet uppstår? Vad är skillnaden mellan olikhet och orättvisa? Hur viktigt vill vi att genus skall vara? Vill vi avskaffa det helt som en princip för kategorisering av människor i vårt samhälle? Ett tydligare språk för vad vi önskar oss borde utvecklas. Vad är "natur"? Kritisk forskning går ut på att problematisera för-givet-taganden. Det är särskilt svårt när det gäller för-givet-taganden som ligger djupt i en kultur och påverkar många andra idéer, de vi skulle kunna kalla grundidéer. En sådan i Sverige (och det mesta av den så kallade västvärlden) är att det finns något som heter natur och som står bortom människors makt att

10 påverka, och att det i allmänhet är något bra. Att kön är något viktigt och givet och naturligt är också en sådan grundidé. Så det är förståeligt att folk gärna kombinerar dessa två idéer och tar till argument om naturlighet i vardagliga debatter om genus eller kön. Det är frestande att söka efter något "ursprungligt", när det gäller något så besvärligt och känsligt. Vi önskar oss en arkimedisk punkt eller en moralisk klippa. Forskare är inte mer än människor, de delar i stora stycken sin kulturs för-givettaganden. En uppgift för genusforskningen är att protestera när andra forskare eller deltagare i offentliga debatter tar för mycket för givet kring natur och kön. Den som vill förändra måste börja med att påstå att förändring är möjlig, att den inte går emot det givna på ett farligt eller omoraliskt sätt. När det gäller kön i vårt samhälle betyder det att man måste "avnaturalisera" vanliga idéer. Den som försvarar det rådande vill gärna föra tillbaka det till något som inte går att förändra, och så har naturen oftast uppfattats i västerländsk kultur. "Det där är onaturligt!" är ett känslomässigt starkt argument med långa rötter i religiösa traditioner och tankar om människan som Guds avbild. I Sverige idag fungerar ordet "natur" ibland som en ersättning för ordet "Gud". De allmänna västerländska idéerna om "naturen" går ut på att den är det absoluta, det fasta, det som inte går att rucka, eller som sparkar bakut och ställer till problem för oss om vi lyckas rucka på det. Åtminstone brukar folk tänka så när det gäller genus. (Men det är egentligen anmärkningsvärt, eftersom vi just i västerlandet har ägnat oss mycket intensivt och framgångsrikt åt att ändra på alla möjliga "naturliga" företeelser, som landskap, klimat, energiflöden, husdjurens utseende och funktioner, "förädling" av grödor, och så vidare). För genusforskare, liksom för feminister i allmänhet, har det därför blivit nödvändigt att hitta goda argument mot naturlighetstänkandet. Och forskningen erbjuder grunder för sådana argument. Antropologin visar att genusförhållandena varierar starkt i rummet; historien och arkeologin visar att de varierar i tiden. Filosofer och idéhistoriker granskar själva idébygget kring "natur". Medicinsk forskning visar att "natur" inte är något statiskt. Med mera. Att genus är en kulturell och social konstruktion, det vill säga formas av idéer och samhällelig organisation, är numera tämligen allmänt accepterat, även utanför genusforskarnas egna kretsar. Men naturlighetsargumenten gör bara alltför lätt en strategisk reträtt och söker stöd i det vi tror att vi vet om vårt gemensamma förflutna. Hypoteser om hur genusordningen sett ut bland jägar- och samlar-folk dyker ofta upp i genusdebatter; de utgör ett slags anpassat naturlighetsargument som feministisk kritik inom olika ämnen måste bemöta. Det är frestande att spekulera om hur genusförhållanden kan ha sett ut långt tillbaka i tiden, alldeles särskilt på den tid då alla människor var jägare och samlare, alltså då det inte fanns några jordbrukande grannar och jägare-samlare inte var förvisade till jordens mest bistra klimat och sämsta marker. Numera finns de ju huvudsakligen i öknar, täta djungler och nära ishaven. Om de gamla (goda?) tiderna vet vi dock väldigt lite. Antropologer skildrar hur jägar-samlarsamhällens genusordningar ser ut nu, men man måste inse att dessa folk också lever nu, att