Snigelögon Vita Olsson står framför hallspegeln och vickar på framtänderna. De är bara lite, lite lösa. Har du packat ner frukt? ropar mamma med tandborsten i munnen. Aaa, mumlar Vita och vickar vidare. Hon är den enda som inte har tappat framtänderna än. Till och med Otto, som är minst i klassen, har tappat sina. Vita suckar. Nu får vi skynda oss, stressar mamma och får på henne jackan. Sedan hoppar Vita nerför den knarrande trätrappan, två trappsteg i taget, medan mamma låser efter dem. De bor i ett gammalt, vitt hus 7 I_.indd 7 2010-07-01 10.59
med knottriga stenväggar. Pizzerian ligger på bottenvåningen, och sedan är det Vitas och mammas lägenhet ovanför. Det är allt. Därför luktar Vitas ytterkläder alltid Cappricciosa. Hon tänker inte på det, men när hon kommer till skolan är Otto genast där och borrar in näsan i hennes jacka. Mm, jag älskar pizza, säger han. Lyckos dig som bor där. Ni kan äta det varje dag. Då säger Vita att de inte gör det för den smakar ändå inte som pizzan i Italien. Och när hon tar upp äpplet som hon ska äta senare kikar hon på pappafotot som ligger i ryggans ytterfack. Vita tog kortet själv när hon var hos honom i Italien på sommarlovet. Pappa har solglasögonen på och bredvid honom syns halva Angelina, som han är gift med nu. Hennes ena arm och ben kom inte med, men den tjocka magen ser man. Där inne ligger Vitas lillebror. När mamma hämtar Vita på fritids har det börjat regna. Då får Vita snigelögon. Hon ser och räknar varenda skalsnigel på vägen hem. Det spelar 8 9 I_.indd 8 2010-07-01 10.59 I_.indd 9 2010-07-01 10.59
ingen roll om de försöker gömma sig i en spricka i muren, bakom ett blad i rosenhäcken. Vita lyfter bara på bladet och vips, där sitter den. Tjugosju, räknar Vita. Det var värst, suckar mamma. Vita bestämmer sig för att ta hem en snigelfamilj. Först hittar hon en mamma med en vackert brunspräcklig snäcka på ryggen. Hon plockar upp den i handflatan. Den drar ihop sig så att huvudet med antenner försvinner. Sedan hittar hon ett barn. Den har mörkare skal än mamman och är väldigt liten och söt. Hon vill ha en pappa också, men plötsligt ser hon inga stora skalsniglar. Mamma puffar Vita mjukt på axeln och vill verkligen att de ska skynda sig, men Vita måste kolla under alla nedhängande rosengrenar. Där sitter massor med små och mellanstora sniglar men inte en enda pappastor. Vita vill vända tillbaka för hon minns en stor med nästan rosa snäcka precis utanför skolans grind. Men mamma vägrar och drar ganska hårt i jackärmen. Den där är väl stor, försöker hon och pekar. Nä, den är ju precis som mamman. Men måste pappor vara större, då? Det måste de väl inte. Mamma suckar. Sedan säger hon något konstigt. Förresten tror jag att sniglar är både mammor och pappor på en gång. Det spelar liksom ingen roll. Vita stirrar på henne. Hon tror att mamma ljuger för att få henne att skynda sig. Nähä! säger hon. Jo, jag tror faktiskt det, säger mamma. Men titta, där är en stor i alla fall. Mamma pekar på en fet snigel med grå snäcka som drar ett slemmigt streck över asfalten. Vilken tur att jag såg den, du! säger mamma och plockar upp pappasnigeln till Vita. När de kommer hem letar mamma i skåpet under diskbänken. Där har de alla burkar och tomma plastlådor som kan vara bra att ha. Mamma får fram en stor glasburk och så 10 11 I_.indd 10 2010-07-01 10.59 I_.indd 11 2010-07-01 10.59
hjälps de åt att spika hål i locket, så att sniglarna får luft. Vita springer ut och hämtar blöta löv från den lilla gräsplätten på baksidan. Det får bli sniglarnas mat. Mamma börjar fixa vid spisen. Vita går till sitt rum med snigelfamiljen. De måste få fint. Mitt i legohögen på mattan står ett halvt hus som hon och Otto har byggt. Hon skyfflar de lösa legobitarna åt sidan och stoppar ner glasburken i legohuset. Den ryms precis. Sedan rafsar hon runt i utklädningslådan och hittar en glansig grön sjal. Den lägger hon som en böljande äng runt snigelhuset. Vita ställer alltihop på bordet vid fönstret. Men med locket på kan hon inte se sniglarna. Och ni kan inte se månen. Titta! Vita skruvar av locket. Sniglarna kan blicka uppåt, ut genom fönsterrutan. De sträcker på antennerna. Det har slutat regna och ovanför grannhuset syns den bleka månen på kvällshimlen. Efter maten badar Vita bubbelbad med sin brontosaurus. När de kommer in i hennes rum för att ta på pyjamasen står snigelhuset vid fönstret. Titta, mamma, vad fint de har! Men oj, säger mamma. Har du tagit av locket? Det kan du ju inte göra. Men annars ser de inte månen, svarar Vita. Hon kikar ner i burken. Mamman och barnet ligger som en dubbelsnäcka ovanpå ett av löven. Men pappan är inte kvar. Oj, säger Vita. Mamma och Vita letar i hela Vitas rum, men av pappan syns inte ett spår. Han har nog smitit ut, säger Vita och pekar på fönstret som står på glänt. Hoppat ner, kanske. Mm, säger mamma och ser sig omkring på golvet. Jag tror att mamman och barnet också vill ut. Sniglar trivs nog bäst utomhus. Vita tar en fleecetröja över pyjamasen och sticker fötterna i gummistövlarna. Hon danshoppar nerför trappstegen, två steg ner, ett upp, två ner igen, men halvvägs till ytterdörren slocknar plötsligt trapphusljuset och Vita tvärstannar. 12 13 I_.indd 12 2010-07-01 10.59 I_.indd 13 2010-07-01 10.59
Lägenhetsdörren där uppe har glidit igen. Vita kan knappt se trappan, men längst ner i mörkret lyser plötsligt ett glödande öga. Vita håller hårt i snigelburken och stirrar på ögat, som stirrar tillbaka. Så knakar det till som när någon sätter sin smygande fot på första trappsteget, och Vita vänder och flänger fort upp igen, far in i hallen. Du måste följa med, får hon ur sig. Jaså? Ja, okej, säger mamma. Hon trycker på knappen och klick på ett ögonblick badar trapphuset i ljus. Ögat är borta, men Vita håller sig nära mamma. När de kommer ut tittar sig Vita noga omkring. Det hörs musik och röster från pizzerian på framsidan, men på baksidan av huset är det nästan tyst. Närmast husväggen finns en liten sandlåda som Vita inte leker i längre och på andra sidan sandlådan växer några buskar med bär som man inte får äta. Vita huttrar till. Kan ögon lysa i mörkret? vill Vita veta. Ja, säger mamma. Rovdjursögon. Vita tittar upp på mamma. Vad då rovdjur? Vargar till exempel, säger mamma. Vi går in igen, tycker Vita då. Mina sniglar fryser. Äsch, skrattar mamma och drar med Vita fram till buskarna. Här blir säkert bra. Vita spanar in under grenarna innan hon petar ut snigelmamman och snigelbarnet. God natt, viskar Vita snabbt. Sniglarna vinkar med sina antenner till svar. När de går in igen kollar Vita att mamma säkert låser dörren. 14 15 I_.indd 14 2010-07-01 10.59 I_.indd 15 2010-07-01 10.59