Hare Del II (Metod) H intar en "innehållsneutral" attityd gentemot preferenser. Alla ska ges lika vikt, inklusive sadistiska preferenser. Här skiljer han sig från många andra U, som t.ex. Mill och Harsanyi. Han menar att hans metod kräver denna attityd, eftersom alla "kvalitativa" distinktioner mellan preferenser vilar på intuitioner, som man ju inte får åberopa i kritiskt tänkande.
Hare Del II (Metod) Rättigheter: Detta är ett begrepp som bara figurerar i intuitivt tänkande, eftersom de kan komma i konflikt med varandra. En rättighet svarar mot en skyldighet. En skyldighet är starkare än ett enkelt "böra", men inte lika starkt som ett "måste". När H talar om styrka här syftar han på hur lätt det är att hitta någon annan preskription som är överordnad (detta är omöjligt när det gäller måste.) Rimligen menar H att en person har en rättighet omm en ärkeängel skulle förespråka allmän acceptans av en prima facie-princip som tillskriver någon annan individ motsvarande skyldighet.
Hare Del II (Metod) Rättvisa är också ett intuitivt begrepp, och rättviseprinciper (som kan komma i konflikt med varandra) väljs på motsvarande sätt. Det är problematiskt att hävda att jämlikhet eller frihet är egenvärden, eftersom sådana påståenden är intuitiva. Det finns ett utilitaristiskt argument för måttlig jämlikhet då det gäller fördelning av resurser. Det vilar på två empiriska premisser: 1. Minskande marginalnytta 2. Avund.
Syftet med delen: att visa varför det finns anledning att använda metoden från del II. Två frågor: Varför ägna oss åt moraliskt tänkande ö.h.t., snarare än någon annan sorts praktiskt tänkande? Varför tro att H:s metod för moraliskt tänkande är bättre än någon annan?
Kap 10 och 11 ägnas åt den första frågan. Ett annat sätt att ställa frågan är denna: varför inte vara en amoralist istället? En amoralist är en person som vägrar att uttala sig moraliskt, antingen ö.h.t. eller bara ibland. Observera att H använder termen i en annan mening än den som figurerar i debatten om motivinternalism. Dock börjar H med att diskutera en annan figur, fanatikern. Kopplingen till amoralisten är något oklar. Han vill dock visa att fanatikern inte utgör något problem för hans nuvarande metod, till skillnad från hans tidigare position (innan reflektionsprincipen kom in i bilden).
Fanatikern före och efter reflektionsprincipen: Före: en fanatiker är beredd att universalisera det omdöme han själv åberopar för att rättfärdiga sin dåliga behandling av en annan, även rörande det hypotetiska fall där rollerna är ombytta. Det går därför inte att "komma åt" honom enbart med hjälp av kravet på universalisering.
Efter: en rationell och informerad fanatiker med vilket H nu menar en person som har icke-utilitaristiska värderingar som står emot kritiskt tänkande är omöjlig. Däremot är en sorts "utilitaristisk fanatiker" logiskt möjlig men existerar inte i praktiken. Den icke-utilitaristiske fanatikern är omöjlig eftersom hans moraliska omdöme (universella preskription) omöjligen kan överleva konflikten med den andres starkare preferens att inte utsättas för den dåliga behandlingen. Den utilitaristiske fanatikern är ingen fanatiker utan bara en person med absurt starka moraliska preferenser.
H:s metod kan inte utesluta amoralisten, så länge denne är konsekvent och aldrig gör uttalanden om vad han själv eller andra bör göra. Däremot gör det inget om han uttalar sig om vad han eller andra får göra. I Kap 11 påstår H att han försöker visa att det inte ligger i en persons intresse att vara amoralist. Det gör han dock inte alls. Istället försöker han visa att det inte ligger i en persons intresse att vara omoralisk. För H är frågan "Varför ska jag vara moralisk?" en fråga om egenintresse ("prudence"). Moralen kräver ibland av oss handlingar som inte ligger i vårt intresse, men vi tjänar på att vara disponerade att göra det rätta eller rättare sagt att acceptera de prima facie-principer som kritiskt tänkande skulle rekommendera, i alla fall i realistiska omständigheter.
En given invändning mot H:s strategi är att det skulle vara ännu mer i en persons egenintresse att följa den intuitiva moralen när han tjänar på det och bryta mot den annars (eller bryta mot den när det är uppenbart att man tjänar på detta). Hans svar på invändningen (s. 197-8, avsnitt 11.5) verkar vara att det i praktiken inte går att förena en fast disposition att följa reglerna i vanliga fall med en disposition att bryta mot dem i de specialfall då detta (uppenbart) lönar sig. Man kommer obönhörligen att glida över till någon av extremerna (konsekvent rättrådighet eller omoraliskhet som skadar en själv).
H tar även upp handlingar som går utöver vad moralen kräver. Dessa betraktas ofta som problematiska för utilitarismen, eftersom U inte verkar ha utrymme för sådana handlingar. H: det finns utrymme på den intuitiva nivån. Det finns principer som alla bör följa ("obligatoriska") men också principer som bara vissa personer bör följa, eftersom de har de speciella förutsättningarna för att klara detta ("helgon"). När man gör mer än vad de förstnämnda principerna kräver räknas det som att gå utöver vad moralen kräver (i alla fall om man inte är ett helgon, får man förmoda).
Den andra frågan: Varför tro att H:s metod för moraliskt tänkande är bättre än någon annan? Den andra frågan tas upp i kap. 12. I H:s tolkning handlar den om huruvida hans egen metod är rationell. Han åberopar Brandts definition av rationalitet (s. 214, avsnitt 12.4): en handling, preferens eller moraliskt system är rationell(t) om den/det skulle överleva maximal kritik av fakta och logik.
B tillämpar i första hand sin rationalitetssyn på den för-moraliska frågan Vad skall jag göra? H vill utsträcka B:s analys till att gälla även moraliska resonemang. Dessa skiljer sig dock inte från allmänt praktiskt tänkande genom att de åberopar en speciell sorts moraliska fakta. Moraliskt tänkande vilar bara på vanliga fakta. Däremot spelar universaliserbarhetskravet en viktig roll: det gäller inte (uppenbart) för skall, men det gäller för bör.
H. bemöter invändningen att hans teori i praktiken är en form av deskriptivism. Anklagelsen uppstår därför att det nu verkar vara möjligt för honom att dra moraliska slutsatser direkt från fakta om människors preferenser, utan några moraliska premisser. Han svarar på tre olika sätt: 1. Amoralisten erbjuder en utväg. Så länge man vägrar att acceptera några moraliska omdömen behöver man inte heller dra några moraliska slutsatser, oavsett vilka icke-moraliska premisser man accepterar.
2. 'Jag' är preskriptivt. Alltså är en premiss av typen "Om jag vore i hans situation med hans preferenser skulle jag ha preferensen si-och-så" egentligen inte rent deskriptiv. Därför kan man därifrån dra den preskriptiva slutsatsen att denna hypotetiska preferens bör tillfredsställas. 3. [Något oklar] Vi är fria att ha vilka preferenser vi vill. Möjligen är poängen här bara den att detta faktum skiljer H:s teori från "pureblooded" deskriptivism (s. 228, avsnitt 12.9), enligt vilken moraliska omdömen följer från "oundvikliga objektiva fakta. Det är inte uppenbart hur vår frihet att ha preferenser är oförenlig med alla sorters deskriptivism.