Nedanstående beskrivning av Europadomstolens praxis syftar till att ge stöd för prövningen av ovanstående punkter. Den som efter ovanstående prövning kommer fram till att åtgärden (utvisningen) strider mot artikel 8 i Europakonventionen ansvarar för att utvisningen inte genomförs. 2 Bakgrund Genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna blev Europakonventionens bestämmelser den 1 november 1998 gällande rätt i Sverige. Eftersom Europakonventionens regler sällan åberopas och prövas i svenska domstolar får Europadomstolens praxis vara vägledande för bedömningen av om ett visst förfarande strider mot konventionens regler. Praxis från Europadomstolen är mycket omfattande och något svårtillgänglig. Det finns därför behov av sammanställningar av domar avseende vissa artiklar. När det gäller artikel 8 om rätten till skydd för privat- och familjeliv är praxis synnerligen svårtillgänglig eftersom en hel del inte rör risk för familjesplittring vid verkställighet av utvisningsbeslut utan sociala frågor eller frågor som gäller förälders olovliga överförande av barn över nationsgränser. Det finns därför ett speciellt stort behov av sammanställning av relevanta domar avseende denna artikel och även en sammanfattande metod för prövningen enligt denna artikel. 3 Gällande rätt Tillämpliga lagrum - artikel 8 i Europakonventionen Artikel 8 i Europakonventionen har rubriken Rätt till skydd för privat- och familjeliv. Därutöver följer: 1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Relevant praxis Bifogat refereras den del av Europadomstolens praxis som bedömningen refererar till. De utvalda målen är inte heltäckande utan består av ett antal rättsfall, som valts ut för att spegla prövningen.
Samtliga domar är åtkomliga i sin helhet på Europadomstolens hemsida: http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en På denna hemsida går det även att söka fram ytterligare rättsfall. 4 Rättschefens bedömning Om Migrationsverket får en begäran om att pröva om ett ärende strider mot artikel 8 i Europakonventionen bör prövningen ske enligt samma principer som Europadomstolen tillämpar i sin praxis. Europadomstolens praxis visar tydligt att bestämmelsen i artikel 8 måste prövas i rätt ordning, dvs först punkten 1 om det finns något familjeliv och om detta utsatts för ingripande. Först därefter ska en bedömning enligt punkten 2 göras. A) Punkten 1 i artikel 8: Bedömningen av punkten 1 består av två delar. Initialt måste bedömas om det finns ett familjeliv. Därefter ska prövas och bedömas om en åtgärd ingriper mot den enskildes rätt till respekt för familjelivet. 1) Bedömning av familjeliv - privatliv Den första frågan som måste avgöras är om det finns en relation mellan parterna som kan konstituera familjeliv enligt artikel 8.1. Kärnfamiljen. Begreppet familjeliv har i Europadomstolens praxis begränsats till kärnfamiljen. Konventionen innehåller inte heller någon rättighet att bilda familj i ett visst land. Bedömningen av familjeliv mellan makar. Familjelivet mellan makar kan uppkomma tidigare men åtminstone i samband med vigseln. (jmf. rättsfallet Abdulaziz, Cabales and Balkandali v. the United Kingdom) Bedömningen av familjeliv mellan underåriga barn och föräldrar. När familj uppkommit är Europadomstolens praxis tydlig - samlevnad är inte ett krav för familjeliv mellan föräldrar och underåriga barn. Familjelivet för ett barn uppkommer vid barnets födelse (jmf rättsfallet Berrehab v Netherlands) och upphör inte om ett barn omhändertas för vård (jmf rättsfallet Gúl v Switzerland). Bedömningen av familjeliv mellan vuxna barn och föräldrar eller syskon. Familjelivet mellan vuxna barn och övrig kärnfamilj kräver att det kan visas att det finns ett beroendeförhållande mellan familjemedlemmarna för att kunna konstituera familjeliv (se Slivenko v. Latvia).
Övriga sociala band kan inverka på rätten till privatliv. Artikel 8 skyddar rätten att skapa och utveckla relationer med andra mänskliga varelser och omvärlden kan emellanåt utgöra en del av individens sociala identitet. Därför måste det också accepteras att andra sociala band mellan en legalt bosatt utlänning och omgivningen han/hon lever i kan utgöra en del av det privatliv som anges i artikel 8. Oaktat om det existerar något familjeliv kan därför en utvisning av en legalt bosatt utlänning innebära ett brott mot hans rätt till respekt för privatlivet. Det beror på omständigheterna i det enskilda fallet om fokus ska läggas på familjeliv eller privatliv (se Maslov v. Austria). Efterföljande händelser och val kan dock bryta familjebanden. 2) Bedömning av om en åtgärd är ingripande mot rätten till respekt för familjelivet Nästa fråga som ska bedömas är om en utvisning kan innebära ett ingripande mot de sökandes rätt till respekt för familjelivet enligt artikel 8. Bedömningen av relationens fasthet när parterna inte lever tillsammans. Domstolen anger i rättsfallen Kroon and others v the Netherlands och Onur v United Kingdom att när parterna inte levt tillsammans kan andra faktorer ändå medföra att relationen har tillräcklig fasthet för att skapa familjeband. Sådana faktorer inkluderar naturen och varaktigheten av parternas relation, om de har planerat att få ett barn, om fadern erkänt faderskap till barnet och om föräldrarna bidragit till barnets vård och uppfostran, kvalitén i umgänget samt regelbundenheten av kontakten. (jmf. även Keegan v. Ireland). Betydelsen av juridisk vårdnad kontra fungerande relation. Europadomstolen lägger inte lika stor vikt vid om utlänningen haft den juridiska vårdnaden som vid om umgänget fungerat regelbundet eller ej. (jmf Rodrigues da Silva and Hoogkammer v the Netherlands) Betydelsen av lång samlevnad. I rättsfallet Üner v the Netherlands har domstolen konstaterat att Üner har både en lång legal vistelsetid och en stark familjeanknytning i Nederländerna genom föräldrar, syskon och sin tidigare sambo och deras gemensamma barn. Dock beaktar domstolen att han inte levt så länge tillsammans med sin sambo och det förstfödda barnet samt att han aldrig levt tillsammans med det andra barnet och konstaterar att ingripandet mot rätten till respekt för familjelivet därigenom inte har samma styrka som om de levt tillsammans under lång tid.
Det som är väsentligt att pröva i denna del är således om det finns en tillräcklig fasthet i relationen för att familjeband ska anses bestå och i vilken mån en utvisning bryter eventuella familjeband. B) Punkten 2 i artikel 8: Om man kommer fram till att det finns ett familjeliv och att utvisningen innebär att familjebanden bryts måste man göra en bedömning av om detta ingripande är berättigat enligt artikel 8.2. Initialt krävs alltså en bedömning av om åtgärden har stöd i lag. Därefter görs en proportionalitetsbedömning, vari åtgärden (utvisningen) måste vägas mot familjesplittringen. 1) Legalitetsprincipen Europadomstolen gör initialt en bedömning av om beslutet är i överensstämmelse med nationell lag och om lagstiftningen skyddar något berättigat syfte, t.ex. att utvisningen är nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att skydda mot hot mot allmän ordning och säkerhet eller för att skydda den ekonomiska välfärden i landet. Även om det inte är relevant för Migrationsverket att pröva om bestämmelserna i utlänningslagen har ett legalt syfte finns det anledning att inom ramen för prövningen åter kontrollera så att åtgärden har stöd i lag (legalitetsprincipen) Varje stat har rätt att bestämma utländska medborgares rätt till vistelse och bosättning i landet. I syftet att skydda den ekonomiska välfärden i landet ligger att varje stat har en väletablerad internationell rätt att kontrollera inresa och bosättning av utländska medborgare. (jmf. Abdulaziz, Cabales and Balkandali v. the United Kingdom, Nnyanzi v United Kingdom) Varje stat har rätt att skydda sig mot hot mot allmän ordning och säkerhet. I syftet att skydda staten mot hot mot allmän ordning och säkerhet ligger t.ex. att varje stat har rätt att utvisa utlänningar dömda för brott. 2) Proportionalitetsprincipen fråga om åtgärden är berättigad i ett demokratiskt samhälle Oaktat syftet måste en utvisning vara berättigad och proportionerlig. Staten måste uppnå en rättvis balans mellan den enskildes intresse och samhällets intresse (jmf. Boultif v Switzerland och Üner v the Netherlands). Proportionalitetsprincipen är lika relevant i utvisningsärenden, som i andra ärenden där man använder sig av tvångsmedel, t.ex. när det handlar om omhändertagande av barn, psykiskt sjuka och missbrukare.
Det måste finnas en rättvis balans mellan de olika intressen som är involverade och resultatet får inte bli orimligt på så sätt att den enskildes rättigheter i övrigt kränks. I rättsfallet Ciliz v the Netherlands verkställdes mannens utvisning precis när rättegången, om hans möjligheter att få reglerat umgänge med sin son, inletts. Eftersom Ciliz inte därefter erhöll visering för att kunna närvara vid rätten bedömdes utvisningen ha brutit mot artikel 8. Domstolen skiljer i sin praxis mellan utvisning av en person som har laglig vistelse i landet och en person som aldrig beviljats uppehållstillstånd. (Se t.ex. Nnyanzi v United Kingdom). Domstolens praxis kan också delas upp grundat på utvisningens syfte, vilket synes lämpligast, för pedagogikens skull. Personer som haft legal vistelse i landet och utgör hot mot allmän ordning och säkerhet Nedanstående rättsfall handlar om personer som utvisas på grund av brott. Dessa har ofta en laglig vistelse i landet. Inte sällan har denna lång varaktighet. När så är fallet gör domstolen en noggrann granskning av skälen för att ingripa mot de rättigheter som skyddas av artikel 8. De relevanta kriterier som ska användas för att bedöma om en utvisning på grund av brott är proportionerlig till det legala syfte som eftersträvas är följande. Eventuell brottslighets art och allvarlighet (jmf. t.ex. Yildiz v Austria och Üner v the Netherlands); Den sökandes vistelsetid i landet från vilket han eller hon ska utvisas. Denna grund har dock förhållandevis marginell betydelse vilket praxis visar eftersom utvisning på grund av brott kan vara berättigat även om personen bott hela sitt liv i en viss stat. I rättsfallet Maslov v Austria underkänner Europadomstolen dock Österrikes utvisning av en ung man till Bulgarien på grund av brottslighet, som han begått som tonåring bl.a. på grund av att han bara var sex år när han kom till Österrike. Domstolen anför: han har gått hela sin skolgång i Österrike och hela hans familj är bosatt där. Han behärskar inte längre det kyrilliska alfabetet eller bulgariskan. Hans familjeband samt sociala och kulturella band är till Österrike. Det som sannolikt vägt tungt i Maslovs fall var att han var underårig när beslutet om utvisning fattades. Domstolen skriver att handlingsutrymmet för staten är snävare vid utvisning av underårig. Samma prövning men som lett till annat resultat har bl.a. gjorts i rättsfallen Onur v United Kingdom, Dalia v France och Joseph Grant v the United Kingdom. I målen rör det sig om mycket lång legal
vistelse i det europeiska landet. Onur kom till Storbritannien som 11 åring, Dalia kom till Frankrike som 16 17 åring och Joseph Grant kom till Storbritannien som 14 åring. Alla hade mycket lång vistelse i det europeiska landet 17, 19 respektive 34 år. Det som i dessa fall synes ha vägt över har i motsats till rättsfallet Maslov v Austria varit att de fortfarande behärskar språket och har vissa sociala kontakter i ursprungslandet. Rättsfallet Kaya v Germany visar att utvisning även är möjligt i ett fall där den utvisade är född och uppvuxen i det europeiska landet i fråga. Tid som förflutit efter ett eventuellt brott och den sökandes uppträdande under denna tid. Både tiden som förflutit och sökandes leverne kan ha inverkat t.ex. i målet Boultif v Switzerland där den sökande inte bedömdes vara ett hot mot allmän ordning och säkerhet efter ett enstaka brott (som visserligen handlade om rån och skadegörelse); De involverade personernas nationalitet påverkar emellanåt möjligheterna att bosätta sig i ett annat land. Om båda makarna härstammar från samma land bedöms möjligheterna större. Den sökandes familjesituation, äktenskapets längd, och andra faktorer som uttrycker förhållandets stabilitet; Om maken/makan kände till den sökandes brottslighet när familjeanknytningen etablerades (se t.ex. Onur v United Kingdom); Om det finns barn i äktenskapet och deras ålder. Yngre barn har därvid bedömts ha enklare för att flytta med den ena föräldern till ett nytt land (se t.ex. Üner v the Netherlands), samt Svårigheterna för maken/makan att bosätta sig i landet till vilket sökanden ska utvisas. (se t.ex. Boultif v Switzerland) Utvisade som ett led i statens migrationskontroll. Artikel 8 innehåller inte en generell skyldighet för en stat att respektera utlänningars val av land för sin bosättning och tillåta familjeåterförening på viss stats territorium. I ärenden där både migrationsfrågan och familjelivet ska prövas varierar staternas skyldighet att tillåta inflyttningen efter de speciella omständigheter som gäller personen som berörs och allmänintresset. Faktorer som belysts i Europadomstolens mål:
I vilken utsträckning familjelivet effektivt avbryts (se rättsfallet Joseph Grant v the United Kingdom), där domstolen skriver: mannen har starka band till Storbritannien, men domstolen kan inte ignorera det faktum att han aldrig sammanlevt med sina barn. Tre av hans barn är myndiga. Även om han har kontakt med dem är de inte beroende av honom. Kontakt kan vidmakthållas via e-post och telefon och det finns inget hinder för barnen att besöka honom på Jamaica. Sökandens anknytning till de olika staterna, vari domstolen bl.a. tar hänsyn till längd på legal vistelse, sociala kontakter, språk, arbete och övriga släktingar, Om det finns oöverstigliga hinder för ett familjeliv i det andra landet. Domstolens praxis är förhållandevis hård och lägger ett ansvar på maken/makan genom att skilja på mål där den sökande inlett ett förhållande under en laglig vistelse (jmf t.ex.boultif v Austria) och där förhållandet inletts under en tid när det var osäkert att personen hade rätt att stanna i landet (jmf. t.ex. Darren Omoregie v Norway). Domstolen motiverar ofta beslutet med att maken/makan måste ha förstått vid förhållandets inledning att det var oklart om förhållandet kunde bestå i den aktuella staten och därför synes domstolen ha ett strängare beviskrav i sådana ärenden för att finna att hinderna för bosättning i den andra staten är oöverstigliga. Illegal vistelse eller illegal inresa. Om personen tidigare agerat på ett sätt som strider mot invandringslagarna kan detta ha betydelse. (se t.ex. Darren Omoregie där domstolen godkände ett återreseförbud på fem år för att han inte lämnat landet när norska myndigheter beordrat det och Nnyanzi v United Kingdom där domstolen valde att inte lägga speciellt stor vikt vid det privatliv hon byggt upp i Storbritannien under en illegal vistelse), Om det finns anledning att bedöma allmän säkerhet som en grund för utvisning (jmf rättsfallen under brottsutvisade), Om familjelivet tillkom vid en tidpunkt när parterna kände till att den ena partens migrationsstatus i landet var oklar i ett sådant fall är det bara i de mest exceptionella fall som utvisning av familjemedlem kan medföra ett brott mot artikel 8. I de fall den enskilde aldrig haft en laglig vistelse (t.ex. asylsökande) eller endast haft en kort laglig vistelse medges staterna en bredare marginal i sin tillämpning av sina skyldigheter under denna artikel. I rättsfallen Darren Omoregie v Norway och Grigorian v Sweden har Europadomstolen explicit uttryckt att familjelivet tillkom vid en tid när parterna kände till att det var osäkert, pga. ena partens
migrationsstatus, om familjelivet i staten skulle kunna upprätthållas. Parternas kännedom har haft avgörande betydelse. Ett barns födelse ändrar inte detta förhållande. Om den enskilde själv orsakat familjesplittringen. I rättsfallen Gúl v. Switzerland och Ahmut v. the Netherlands lägger Europadomstolen dessutom förhållandevis stor vikt vid om den enskilde själv orsakat familjesplittringen och om det funnits skäl för det som hänger på den enskilde eller på omständigheter som han/hon inte kan påverka. Samma princip har domstolen använt för att godkänna en överföring av två asylsökande makar med barn till olika länder (Grigorian and others v Sweden). Domstolen skriver att makarna kommer från olika länder är ostridigt. De utvisningsbeslut de erhållit förbjuder inte makarna att resa till samma land. Det är upp till makarna att införskaffa tillräckliga handlingar och bevis på sitt förhållande för att kunna ansöka om uppehållstillstånd i varandras länder. Då de inte gjort det kan svenska myndigheters beslut att utvisa ena maken till Armenien och den andra maken och barnen till Azerbajdzjan inte strida mot artikel 8 i Europakonventionen. Detta kan också jämställas med domstolens resonemang när det gällde utvisningen av en familj (Cruz Varas and Others v. Sweden) där kvinnan och barnet gick under jorden och mannen utvisades ensam. Eftersom den tillfälliga separationen berodde på familjens eget agerande och det inte fanns hinder för dem att återförenas i Chile begick Sverige inget brott mot artikel 8 när mannen verkställdes ensam till Chile. Om Migrationsverket efter prövning av ovan nämnda principer kommer fram till att en åtgärd strider mot artikel 8 i Europakonventionen får åtgärden inte vidtas. Detta rättsliga ställningstagande har beslutats av undertecknad rättschef efter föredragning av verksjuristen. Rättschef Bilaga Praxis från Europadomstolen för mänskliga rättigheter
11 (16) Berrehab v the Netherlands Dom från den 21 juni 1988 (App. no. 10730/84). Marockansk man gifter sig med nederländsk kvinna och får tidsbegränsat uppehållstillstånd. De sammanlever endast en kort period och skiljs innan det gemensamma barnet föds. Europadomstolen finner att sammanlevnad inte är ett oeftergivligt krav för att fastslå familjeliv mellan förälder och minderåriga barn. Det följer från begreppet i artikel 8 att ett barn, från födelsen har ett familjeliv med sina föräldrar från födelsen även om de inte bor ihop. Efterföljande händelser kan dock bryta familjebanden. Men, i detta fall hade mannen regelbunden kontakt med sitt barn flera timmar per vecka. Familjebanden bedömdes då inte brutna. Boultif v Switzerland dom den 2 november 2001 (App.no: 54273/00) Målet handlar om en algerisk man som gift sig med en schweizisk kvinna. Mannen dömdes ett och ett halvt år efter bosättningen i Schweiz till fängelse i två år för rån och skadegörelse. Efter mannens frigivning förlängdes inte hans uppehållstillstånd. I målet inför Europadomstolen hävdades att makan inte kunde sammanleva med mannen i Algeriet eftersom hon inte talade arabiska och saknade arbete samt sociala band till landet som hon inte ens besökt. Europadomstolen gjorde bedömningen att det inte var rimligt att kräva att kvinnan skulle flytta till Algeriet. Eftersom mannen vid domstolens prövning inte kunde bedömas vara en fara för allmän ordning och säkerhet utgjorde risken för familjesplittring tillräcklig grund för att bedöma att Schweiz bryter mot artikel 8 vid en eventuell utvisning. C.G. and others v. Bulgaria Dom från den 24 april 2008 (App. no. 1365/07) Mannen, som målet avsåg var en turkisk medborgare som hade haft legal vistelse i Bulgarien sedan 1992 tillsammans med sin maka och deras gemensamma barn. År 2005 greps han och delgavs beslut om utvisning med omedelbar verkställbarhet till Turkiet på grund av säkerhetsskäl. Utvisningen verkställdes samma dag. Beslutet innehöll inte heller någon beslutsmotivering. Europadomstolen fann att Bulgariens myndigheter inte tillerkänt mannen ens de minimi-krav man borde kunna uppställa för att skydda enskild mot godtycklighet. Ingripandet mot den sökandes familjeliv var därför inte berättigat oavsett om det funnits legitima skäl för utvisningen som var proportionerliga till det syfte man eftersträvade. Ciliz v the Netherlands, dom den 11 juli 2000, (App.no. 29192-95) Mannen i målet hade haft ett uppehållstillstånd på anknytning till en kvinna. Under förhållandet föddes en son. Paret skildes efter två år och mannens uppehållstillstånd kunde därmed inte förlängas. Under en längre tid hade mannen på grund av psykiska problem inte kontakt med sitt barn. Han bidrog dock ekonomiskt. Mannen ansökte om rätt till umgänge med barnet. När rättegången inleddes verkställdes mannens utvisning och han kunde inte närvara i processen. Han ansökte om visum för att kunna delta i vårdnadstvisten men ansökan avslogs. Europadomstolen finner att det var olämpligt att verkställa utvisningen när det fortfarande var oklart huruvida och i vilken mån umgänge skulle kunna ske mellan fader och son.
12 (16) Cruz Varas and Others v. Sweden. Dom från den 20 mars 1991. Chilensk familj med ett barn ska utvisas efter asylprövning. Kvinnan och barnet går under jorden och mannen utvisas ensam. Eftersom samtliga är utvisade från Sverige och det inte finns hinder för dem att återförenas i hemlandet föreligger inget brott mot artikel 8 från Sveriges sida. Dalia v France Dom från den 19 februari 1988, (Doc. no. 154/1996/773/974). Målet rör en kvinna som kom till Frankrike när hon var 16 17 år. Hennes föräldrar och sju syskon var då redan bosatta i Frankrike. När hon var 26 år dömdes hon för försäljning av narkotika (heroin) till ett års fängelse och utvisning. Hon lämnade landet efter straffverkställigheten men återvände knappt två år senare. Under tiden i Algeriet bodde hon med en faster. Ett år senare födde hon en son, som fick franskt medborgarskap. Domstolen finner att även om hennes familjeband huvudsakligen är till Frankrike så har hon en stark social anknytning kvar i Algeriet. Anknytningen till Frankrike är därför inte utslagsgivande. Eftersom brottet narkotikaförsäljning är allmänfarligt har Frankrike haft fog för sitt beslut att utvisa henne från landet. Darren Omoregie and others v Norway Dom från den 31 juli 2008 (App.no. 265/07). Omoregie kom till Norge och sökte asyl 2001. Samma år mötte han en norsk kvinna. De blev sammanboende året efter. År 2006 föddes deras gemensamma barn. Mannen asylansökan avslogs och han kunde inte heller beviljas uppehållstillstånd på anknytning till kvinnan enligt norsk lag. När han inte följt uppmaningarna att lämna landet påfördes han ett återreseförbud på fem år. Europadomstolen finner att Omoregie alltjämt har en stark anknytning till Nigeria, där han växt upp, gått i skola och fortfarande har bröder. Hans länk till Norge bedömdes förhållandevis vag eftersom han aldrig haft legal vistelse i landet och hans anknytning till kvinnan och barnet uppstått under en tid när hans rätt till bosättning i landet var oklar. Domstolen noterar att engelska är det officiella språket i Nigeria. Även om kvinnan och barnet kan ha vissa svårigheter att bosätta sig i Nigeria når dessa inte upp till att bedömas vara oöverstigliga. Det finns inte heller något hinder för dem att besöka Omoregie i Nigeria. Därför finns det inte hinder för utvisningen enligt artikel 8. När det gäller återreseförbudet finner domstolen att detta är lagligen grundat. Domstolen finner också att de norska myndigheterna gjort en godtagbar avvägning mellan De sökandes personliga intressen och allmänintresset som tillförsäkrar en effektiv utlänningskontroll. Europadomstolen finner därför att norska myndigheters beslut var nödvändiga med stöd av artikel 8.2. Grigorian and others v Sweden dom den 5 juli 2007 (App.no.17575/06). Armenisk man, som sökt asyl i Sverige träffar under ansökningstiden azerbajdzjansk kvinna, som också sökt asyl. De får ett gemensamt barn. Svenska myndigheter utvisar kvinnan och barnet till Azerbajdzjan och mannen till Armenien. Europadomstolen konstaterar först att makarna träffats under en tid när det var osäkert om de fick bosätta sig tillsammans i Sverige. Det finns inget i svenska myndigheters beslut som hindrar att de utvisas till samma land om de bara anskaffar handlingar som visar att de kan
13 (16) mottas i samma land. Det kan inte bedömas oskäligt att svenska myndigheter kräver att de anskaffar tillräckliga handlingar och svenska myndigheter kan inte heller läggas till ansvar för att utvisningen till samma land inte kan genomföras på grund av att parterna misslyckas med att genomföra skäliga åtgärder. Utvisningen till olika länder bedömdes därför inte strida mot artikel 8. Gúl v. Switzerland Dom från den 22 januari 1996 (Doc.no. 53/1995/559/645) Mannen i familjen sökte asyl. Därefter kom hustrun med två barn till Schweiz för att kvinnan skulle erhålla medicinsk vård efter en svår brännskada, som uppkommit på grund av ett epilepsianfall. Familjen beviljades uppehållstillstånd av humanitära skäl. Därefter födde kvinnan ytterligare ett barn, som hon på grund av sin hälsa inte kunde ta hand om. Detta barn placerades för vård i en fosterfamilj och återvände aldrig till sin biologiska familj. Mannens två barn, den ena underårig, ansökte därefter om att få uppehållstillstånd i Schweiz. Detta avslogs. Europadomstolen lägger vikt vid att mannen själv orsakat separationen från sin son. Eftersom det framgått han han inte är i behov av skydd mot Turkiet och han genom en social överenskommelse mellan Turkiet och Schweiz kan erhålla invalidpension även i Turkiet vid ett återvändande så bryter separationen mellan honom och barnet inte mot artikel 8. När det gäller kvinnan så konstaterar domstolen att hon trots sina medicinska besvär besökt Turkiet under ett par månader efter det att uppehållstillstånd beviljats. Även om de bott länge i Schweiz och det finns vissa svårigheter att återvända till Turkiet så finns det möjligheter för dem att tillsammans med den fosterhemsplacerade dottern kunna återuppta familjelivet i Turkiet. Johansen v Norway Dom från den 7 augusti 1996 (App. No. 17383/90). Domstolen fann att barnets familjeliv med föräldrarna kvarstår även när barnet är omhändertaget för vård. Joseph Grant v the United Kingdom Dom den 8 januari 2009 (App.no. 10606/07). Joseph Grant kom till Storbritannien som 14 åring år 1974 för att ansluta sig till sin mor och sina syskon. Mellan åren 1985 till 2006 dömdes han många gånger för drogrelaterad brottslighet till olika straff, dock inget överstigande ett års fängelse. Han hade under åren också fått fyra barn och ett barnbarn, men levde inte tillsammans med dem. Domstolen konstaterar att Joseph Grant levt i Storbritannien i många år (34), dock inte under sin barndom och ungdomstid. Han har också stark familjeanknytning till Storbritannien. Även om han inte har några starka sociala familjeband till Jamaica har han fortfarande vänner och kontakter där. Han talar språket. Det torde därför vara möjligt för honom att återetablera sig på Jamaica. Kaya v Germany, dom den 28 juni 2007 (App. no. 31753/02) Kaya var född och uppvuxen i Tyskland. Han hade bara besökt Turkiet 2 3 gånger under loven. När han var 21 år dömdes han för flera brott (trafficking, misshandel, narkotikainnehav etc) till tre år och fyra månaders fängelse, utvisning och återreseförbud. Efter verkställighet av fängelsestraffet gifte han sig och de fick ett gemensamt barn. Domstolen konstaterar att Kaya har
14 (16) ett starkt familjeband till sina föräldrar. Familjebandet till makan och barnet prövas dock inte eftersom de uppkommit efter utvisning beslutats. Eftersom mannen använt sig av turkiska språket i sina brev till sin mor, arbetat några veckor en sommar i Turkiet och besökt landet vid några tillfällen bedömdes inte utvisningen vara oproportionerlig. Keegan v. Ireland, Dom från den 26 maj 1994, (App. no. 16969/90) I målet hade föräldrarna haft ett förhållande som varat ett par år och under denna tid planerat att skaffa barn. Dessa omständigheter ledde till att det bedömdes ha funnits ett familjeliv även när barnet föddes trots att fadern endast fick se barnet vid ett tillfälle och barnet därefter adopterades bort av modern. Kroon and Others v. the Netherlands Dom från den 27 oktober 1994, (App. no. 18535/91) Nederländsk kvinna får barn tillsammans med en marockansk man som hon inte är gift med. Europadomstolen finner att det existerar ett familjeband mellan fadern och barnet även om föräldrarna inte är gifta. Det faktum att fadern inte ekonomiskt hade möjlighet att bidra till sonens uppväxt saknade betydelse eftersom de faktiskt hade socialt umgänge även sedan förhållandet mellan kvinnan och mannen upphört. Liu v Russia Dom från den 6 december 2007 (App. no. 42086/05) I målet hade mannen blivit utvisad av en lokal polismyndighet. Beslutet om utvisning innehöll ingen motivering. När han överklagade beslutet fick överrätten inte del av beslutsmaterialet och därför bedömdes utvisningen olaglig. Maslov v Austria dom den 22 mars 2007 (App.no.1638-03) Maslov kom till Österrike som 6 åring tillsamman med sina föräldrar. När han var 16 år beslutade myndigheterna om utvisning på grund av hans omfattande brottslighet (40 brott från inbrott till överfall och misshandel). Europadomstolen konstaterar att proportionalitetsprövningen som ska göras enligt artikel 8.2. är betydligt snävare när det rör sig om ett barn. Domstolen tar också hänsyn till att de brott Maslov begått får bedömas som mindre allvarliga och kan inte jämställas med riktigt allvarliga brott, såsom våldtäkt och mord. Domstolen lägger därtill vikt vid bl.a. att Maslov gått hela sin skolgång i Österrike och att hela hans familj är bosatt där. Han behärskar inte längre det kyrilliska alfabetet eller bulgariskan. Hans familjeband samt sociala och kulturella band är till Österrike och inte Bulgarien. Domstolen finner att utvisningen strider mot artikel 8 i Europakonventionen. Nnyanzi v United Kingdom, dom den 8 april 2008 (App.no. 21878/06). Kvinnan är medborgare i Uganda. Hon sökte asyl i Storbritannien år 1998. Hennes asylansökningar avslogs. Hon överklagade och stannade kvar i Storbritannien i närmare 10 år. Inför Europadomstolen har hon åberopat anknytning både till landet och till en pojkvän med stöd av artikel 8. Europadomstolen anser det inte nödvändigt att med stöd av artikel 8 avgöra om kvinnans studier, engagemang i kyrkan eller hennes ospecifika pojkvän utgör ett privatliv som kan bedömas enligt artikel 8. Utvisningen bedöms vara laglig ch motiverad av ett legitimt syfte nämligen upprätthållande av
15 (16) utlänningskontroll. Sådan typ av privatliv som kvinnan byggt upp under sin vistelse i Storbritannien leder inte till att en utvisning är oproportionerlig. Hon har aldrig haft en rätt att bosätta sig i Storbritannien. Onur v United Kingdom, Dom den 17 februari 2009 (App.no. 27319-07). Onur kom till Storbritannien från Turkiet när han var 11 år tillsammans med sina föräldrar. De beviljades permanenta uppehållstillstånd. Under sin ungdomstid dömdes han för flera småbrott. Han inledde också ett förhållande med en kvinna och de sammanlevde i sex år. När han var 22 år dömdes han för väpnat rån till fyra och ett halvt års fängelse. Hans förhållande med kvinnan upphörde då men kort efter födde hon ett barn. Onur blev aldrig registrerad som barnets fader, men barnet bodde regelbundet hos hans mor under flera år och han hade umgänge med barnet efter fängelsevistelsen. När Onur släppts ur fängelset inledde han ett annat förhållande. I detta förhållande föddes ett barn efter det att Onur utvisats till Turkiet. Europadomstolen finner att även om Onur inte erkänt det första barnet som sitt så har hans faktiska kontakt med barnet gjort att de har ett familjeliv. Något familjeliv med det yngsta barnet har dock inte hunnit uppstå. Europadomstolen lägger i sin proportionalitetsbedömning vikt vid att han inte levt tillsammans med barnen och att kvinnan i hans senaste förhållande var medveten om hans brottslighet när förhållandet inleddes. Beslutet att utvisa Onur till Turkiet bedömdes inte vara i strid med artikel 8. Rodrigues da Silva and Hoogkamer v. the Netherlands, dom den 31 januari 2006, (App.no. 50435/99) Målet gäller en kvinna av brasiliansk nationalitet som inte beviljats uppehållstillstånd men levt stadigvarande med en nederländsk man under ett par års tid. Under denna tid fick de ett gemensamt barn. När barnet var två år skildes de och efter vårdnadsbeslut fick fader vårdnaden om barnet tillsammans med sina föräldrar. Den faktiska vårdnaden låg dock på kvinnan och farföräldrarna gemensamt. Domstolen finner att utvisningen bryter mot artikel 8 och tar i sitt beslut särskild hänsyn till barnets ålder och det faktiska umgänget som skett regelbundet. Domstolen tar smärre hänsyn till att kvinnan inte legaliserat sin vistelse utan konstaterar att hon borde haft rätt att legalisera vistelsen enligt Nederländsk lag under denna tid eftersom hennes anknytning till mannen varit stabil. Slivenko v Latvia dom den 9 oktober 2003, (App.no.48321/99) Makarna är ryska medborgare som varit bosatta i Lettland sedan födelsen eller sedan sex månaders ålder. Eftersom kvinnan i äktenskapet var barn till en officer i sovjetiska armén beordrades de lämna Lettland när den ryska armen enligt avtal från 1994 skulle lämna landet. Europadomstolen konstaterar att eftersom de sökande levt nästan hela sina liv I Lettland utgör utvisningen av dem ett ingripande mot deras rätt till ett privatliv. Även om åtgärden bedömdes ha stöd i lag så borde man ha gjort en prövning av individuella skäl. I detta fall kunde makarna inte bedömas hota den nationella säkerheten. Kvinnans fader var pensionär sedan flera år tillbaka. Domstolen fann därför att åtgärden inte kunde bedömas vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle och stred därför mot artikel 8 i Europakonventionen.
16 (16) Üner v the Netherlands dom den 18 oktober 2006 (App.no. 46410/99) Målet handlar om en turkisk man som kom till Nederländerna tillsammans med sin mor och två bröder för att ansluta sig till fadern som var tidigare bosatt där. Han blev sambo år 1991 och de fick två gemensamma barn. År 1993 dömdes han för dråp till sju års fängelse. Migrationsmyndigheterna beslutade därefter att återkalla Üners uppehållstillstånd och påförde honom ett återreseförbud i tio år. Europadomstolen gör bedömningen att Üner har en stark familjeanknytning i Nederländerna, som visserligen försvagas något genom att han inte levt så länge tillsammans med sambon och det första barnet och inte alls tillsammans med det andra barnet. Även om mannen kom till Nederländerna som barn accepterar inte domstolen att han inte längre har några sociala eller kulturella band till Turkiet. Det grova brott han begått väger över och eftersom det inte synes omöjligt för familjen att följa med honom till Turkiet alternativt besöka honom där så får Nederländerna anses ha haft fog både för utvisningsbeslutet och återreseförbudet. Yildiz v Austria, dom den 31 oktober 2002 (App.no: 37295/97) Mannen i familjen flyttade till Österrike som 14 åring. Kvinnan var född i Österrike. Mannen dömdes för två fall av snatteri det ena gav ingen påföljd och sju fall av trafikbrott (hastighetsöverträdelser, kört mot rött ljus och utan körkort). Österrikiska myndigheter utvisade mannen och gav honom ett återreseförbud på fem år för brottsligheten. Europadomstolen finner att Österrikiska myndigheters åtgärder var oproportionerliga för de brott som begåtts. Utvisningen stred därför mot artikel 8.