Liberal Debatt, nr 3, 2000. Tillväxtboomen ingen slump Av Magnus Henrekson 1 Svensk ekonomi växer så det knakar. Tillväxten var 3,8 procent år 1999 och för innevarande år räknar Konjunkturinstitutet med en tillväxt på 3,9 procent. Sysselsättningen har de senaste åren stigit med ca 80 000 arbetstillfällen per år och regeringens mål om 4 procent öppen arbetslöshet, vilket nästan betraktades som ett dåligt skämt för ett par år sedan, ser inte längre ouppnåeligt ut. Enligt Konjunkturinstitutet kommer det att nås under 2001. Vad är det egentligen som har hänt? Ja, det är i alla fall inte fråga om en kraftfull expansion av sysselsättningen i de traditionella storföretagen eller i den offentliga sektorn, vilket ju var det sedvanliga mönstret under den gamla svenska modellens glansdagar. I offentlig sektor råder fortfarande i stort sett anställningsstopp den nuvarande regeringens (outtalade) mission har varit att sänka de offentliga utgifterna som andel av BNP och de traditionella storföretagen fortsätter att flytta huvudkontor och andra verksamheter utomlands. Istället kommer jobben i hög grad i små och nya företag. Det var de små företagen (< 200 anställda) som bäst stod emot i nedgången åren 1990 93 och snabbast ökade sysselsättningen när den akuta krisen var över. Sedan 1993 har det skett en snabb tillväxt i antalet mellanstora företag (10 199 anställda) och i dessas sysselsättningsandel både i ekonomin som helhet och i tillverkningsindustrin, vilket är något helt nytt jämfört med tidigare. Inte minst handlar det om en bred framväxt av ett stort antal nya företag inom framförallt IT men också bioteknik och andra högteknologiska sektorer. Dessa sektorer drar med sig andra tjänstesektorer, både hushålls- och affärsrelaterade. Det kanske tydligaste tecknet på utvecklingen är den störtflod av företag som tas till någon slags börslista, dvs. blir publika genom en s.k. IPO (initial public offering). Enligt den definition som används av Nyhetsbyrån Ticker (www.ticker.se), genomfördes 98 respektive 105 IPOs 1998 och 1999. Detta var en ökning från 26 IPOs 1996. Börsvärdet på de flesta av 1 Författaren är docent i nationalekonomi och verksam vid Handelshögskolan i Stockholm. Han forskar sedan tio år tillbaka inom områdena företagandets villkor och ekonomisk tillväxt. Artikeln bygger i allt väsentligt på den
dessa företag steg utomordentligt kraftigt efter introduktionen, i flera fall med mer än 1000 procent under 1999. Nya entreprenöriella företag, särskilt inom IT-sektorn, etableras fortfarande i hög takt och det finns också många exempel på framgångsrika spin-offs från det etablerade storföretaget Ericsson (Net Insight, Kipling, Dynarc, Bluetail, Wireless Solutions). Är kanske förklaringen att den svenska modellen och den nya ekonomin passar som hand i handske, dvs. att den modell som sedan 1970-talet fått utstå så mycket kritisk granskning från ekonomer är väl anpassad till dagens förutsättningar? Nej, förklaringen är den rakt motsatta. Den gamla svenska modellen finns inte längre utan har under de senaste femton åren genomgått en omfattande omdaning: Den kraftiga sänkningen av bolagsskatten från 55 till 28 procent har mildrat flera av skattesystemets icke-neutrala effekter. Framförallt innebär det att skuldfinansiering inte längre gynnas på bekostnad av egenkapitalfinansiering som tidigare. Avskaffandet av investeringsfondssystemet år 1991, vilket var ett system som ledde till sänkta skatter för de gamla, etablerade företagen i förhållande till de nya och (organiskt) snabbväxande. Sänkningen av de högsta marginalskatterna från ungefär 85 till 55 procent för individer har förstärkt incitamenten till utbildning, entreprenöriella ansträngningar och minskat lönsamheten i att ersätta marknadsproduktion med mindre effektiv hemmaproduktion. Den minskade marginalskatten innebär att man istället för att få behålla 15 procent av en inkomstökning får behålla 45, en ökning med 200 procent! Införandet av en enhetlig 30-procentig avkastningsskatt på kapital och borttagandet av förmögenhetskatt på onoterade bolag har minskat det skattemässiga missgynnandet av individuella direktinvesteringar i näringslivet. Om vägen till rikedom tidigare gick via fastighetsspekulation går den nu främst via uppbyggnad av nya företag. Kreditmarknaderna har avreglerats sedan mitten av 1980-talet. I kombination med den nya statliga budgetprocessen och införandet av en självständig riksbank med inflationsmål har den finansiella stabiliteten ökat och räntorna kunnat sänkas. egna forskningen. Den som är intresserad av att fördjupa sig kan ladda ner ett flertal rapporter från författarens hemsida: www.hhs.se/personal/henrekson.
Förvärvsprövningen av utländska investeringar, lagen om utländska förvärv och skillnaden mellan bundna och fria aktier har avskaffats, vilket har lett till en skärpt ägarkonkurrens och därmed ökat pressen på företagsledningarna. Övergivandet av centraliserade löneförhandlingar har gått hand i hand med en ökad spridning i relativlönerna, vilket över tiden sannolikt kommer att bidra till minskade snedvridningar i sysselsättningsfördelningen mellan branscher och företag. Viss överflyttning av offentligt finansierade verksamheter till den privata sektorn har möjliggjorts sedan 1991, särskilt tydlig är den snabba tillväxten i friskolor och produktionen av äldreomsorg under de allra senaste åren. Regelverken kring offentlig upphandling har förenklats, vilket lett till att den upphandlade delen av offentlig konsumtion ökat markant under 1990-talet och fortfarande stiger i snabb takt. En del lättnader i arbetsmarknadens regelsystem har genomförts. Mycket tyder på att ytterligare liberaliseringar kommer att genomföras under de närmaste åren. I mars 2000 fattades beslut om att förbjuda stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag utan kollektivanställda. I praktiken ges idag större möjligheter till flexibilitet genom ökade möjligheter till prov-, visstids- och projektanställning samt genom ett ökat inslag av samarbete i nätverk mellan soloföretagare. Detta underlättar nyföretagandet. Avregleringen av flera marknader som tidigare var starkt reglerade såsom telekommunikationer (1993), elmarknaden (1996), bank- och finanssektorn, brevförsändelser (1993) och inrikesflyget (1992) har öppnat upp nya arenor för entreprenöriell expansion. Särskilt avregleringen av telekommunikationer, vilken genomfördes tidigare än i resten av Europa, har spelat en stor roll. Andra faktorer beror mer av tillfälligheternas spel, men Sverige har kunnat dra nytta av dessa tillfälligheter på ett helt annat sätt p.g.a. den svenska modellens omdaning. Stockholmsbörsen hade den högsta avkastningen av samtliga börser i de rika länderna under 1970- och 80-talen (Economist, 18 december 1999) och givet att 60 procent av befolkningen direkt eller indirekt äger börsaktier har detta lett till att ett stort antal människor blivit förmögna. Om det är något vi vet från småföretagsforskningen så är det att privata tillgångar som är tillgängliga för enskilda individer är av stor betydelse för viljan att starta nya företag och expandera befintliga småföretag. Den snabba förmögenhetsökningen har också varit en förutsättning för den explosionsartade ökningen av s.k. venture capital, vilket visat sig så viktig för att nya entreprenörsföretag skall kunna etableras och växa. Avregleringen av kreditmarknaden under
1980-talet beredde, för första gången sedan mellankrigstiden, vägen för skapandet av nya stora familjeförmögenheter. I många fall har sådana förmögenheter ha haft stor betydelse som änglakapital i dagens nya företag inom IT och bioteknik. Slutligen måste naturligtvis nämnas att även tursamma omständigheter är inblandade. Den spektakulära utvecklingen i den svenska IT-sektorn skulle inte varit möjlig utan Ericssons starka ompositionering mot trådlös telefoni under 1980-talet, vilket visade sig bli den kanske viktigaste tillväxtindustrin i världen under andra halvan av 1990-talet. Således är det ekonomiska uppsving vi nu bevittnar förenligt med tanken att förbättringar i de betingelser som är avgörande för entreprenörskap och företagstillväxt ofta med viss eftersläpning får de förväntade effekterna, även om det också finns andra omständigheter som verkar i samma riktning. Trots det nuvarande uppsvinget ligger svensk per capitainkomst enligt den senaste OECD-statistiken (mars 2000) fortfarande bara på 15:e plats i OECD, på en nivå som ligger 13 procent under snittet för de 23 rikaste OECD-länderna. Men enligt den analys som gjorts här, är det också sannolikt att ytterligare insatser som förbättrar entreprenörsklimatet skulle göra det möjligt för Sverige att växla in på en brantare tillväxtbana. I så fall skulle det på tio till tjugo års sikt finnas möjligheter för Sverige att återta den tidigare toppositionen i den internationella välståndsligan. Det irländska exemplet visar att det är möjligt. För 15 år sedan var Irland ett av Europas fattigaste länder, 1999 passerade landet Tyskland i per capitainkomst. Men finns den ambitionsnivån? Tyvärr tror jag inte det. Det nuvarande uppsvinget beror förstås både på de genomförda reformerna och på det väletablerade faktum att det, allt annat lika, är mycket lättare för ett relativt sett fattigt land (i förhållande till de allra rikaste) som Sverige att växa än vad det är för länderna i toppen. När Sverige inte längre kan dra nytta av detta blir det svårare. Om ambitionsnivå hade formulerats som att Sverige på 20 års sikt skall vara världens rikaste land näst USA 2 hade slutsatserna av det som nu sker varit annorlunda. Flera av de särdrag i de institutionella villkoren som anses speciellt hämmande för entreprenörskap, innovationer och dynamiken i de mindre företagen kvarstår nämligen: dubbelbeskattningen på aktier missgynnar individuella direktinvesteringar i näringslivet, den höga totala skatten på privat (icke institutionaliserad) förmögenhetsuppbyggnad hämmar utbudet av venture capital, det mycket höga genomsnittliga skattetrycket på arbetsinkomster
försvårar framväxten av en privat tjänstesektor och minskar avkastningen på utbildning, en reglerad arbetsmarknad och kollektivistisk lönebildning försvårar för små och snabbväxande företag i nya branscher samt för den hushållsnära tjänstesektorn och stora delar av tjänsteproduktionen är fortfarande de facto monopoliserad av offentlig sektor. Den reglerade bostadsmarknaden leder också snabbt till en katastrofal bostadsbrist i tillväxtområdena. I en alltmer integrerad värld är det heller inte bara absoluta förbättringar i villkoren för företagande och entreprenörsansträngningar som är avgörande av än större betydelse är sannolikt att villkoren är konkurrenskraftiga relativt andra länder. Om den politiska ambitionsnivån sätts så högt som jag förordar och de rätta slutsatserna dras av det svenska IT-undret så här långt, finns goda förutsättningar för en mycket ljus ekonomisk framtid för Sverige. En viktig lärdom av det som skett är att förbättrade villkor för företagande kan ge betydligt större effekter än väntat, vilket är en viktig delförklaring till att knappast någon förutspått vare sig IT-undret eller den snabba uppgången i sysselsättningen. Det finns således rationella förklaringar till det svenska IT-undret, men om det visar sig att det inte räckte för att långsiktigt lyfta svensk ekonomi i förhållande till andra länder, så kommer det, enligt min analys, att bero på att vi inte gick vidare på den väg som ökar drivkrafterna till produktivt entreprenörskap, individuell kompetensutveckling och företagstillväxt. 2 Jag bortser från lilleputtlandet Luxemburg, vars rikedom i allt väsentligt bygger på banksekretessen.