DEN GEMENSAMMA PARLAMENTARISKA AVS EU-FÖRSAMLINGEN Plenarhandling 16.10.2006 ACP-EU/3916/B/06 BETÄNKANDE om vatten i utvecklingsländer Utskottet för sociala frågor och miljö Medföredragande: Achille Tapsoba (Burkina Faso) och Eija-Riitta Korhola DEL B: MOTIVERING PR\635532.doc APP/3916/B/rev.
MOTIVERING 1. Inledning Vattnet, som är av stor betydelse för den socioekonomiska utvecklingen, utgör en viktig del av de sociala infrastrukturerna och spelar en central roll för jordbruk, hälsa och energi samt alla former av konsumtion som gynnar välbefinnandet. Det måste erkännas att vatten är oumbärligt för liv. Trots att det finns betydande resurser råder det emellertid kronisk vattenbrist i flera regioner i världen på grund av en ojämn fördelning i tid och rum, otillräcklig utveckling av potentiella resurser och dålig förvaltning av tillgängliga resurser. 2000-talet kännetecknas av en dubbel utmaning: dels bristen och trycket på vattenresurser, dels behovet av att trygga tillgång till vatten för de fattiga. Dessa problem drabbar i synnerhet utvecklingsländerna och särskilt hela den afrikanska kontinenten, där befolkningen har tredubblats på 50 år. Vattenbehovet kommer att fortsätta att öka fram till 2025: med ungefär 40 procent för hushållsförbrukning och 17 procent för bevattning, och vattenanvändningen kommer att öka väsentligt för industriella och energirelaterade syften. År 2015 kommer uppskattningsvis 1,1 miljarder människor att sakna acceptabel tillgång till dricksvatten och 2,6 miljarder att vara utan sanitetsteknik, varav 400 respektive 410 miljoner människor i Afrika (WHO/UNICEF JMP 2004) 1. För att tillgodose denna målgrupps behov skulle det krävas 365 miljarder US-dollar i investeringar i utvecklingsländerna (30 miljarder US-dollar per år), dvs. fyra gånger mer än de investeringar som gjorts inom denna sektor under 1990 2000. För att möta denna utmaning har det internationella samfundet satt som mål att fram till 2015 halvera antalet människor som inte har hållbar tillgång till vatten och sanitetsteknik (toppmöte om hållbar utveckling, Johannesburg, september 2002). Samarbetet mellan EU och AVS-länderna godkändes genom Cotonou-avtalet, som undertecknades den 23 juni 2000, och utgör ett viktigt instrument för att möta dessa utmaningar. 2. Överblick över situationen avseende vatten i utvecklingsländerna 2.1. Vattnet i den internationella debattens centrum Vattnet har sedan flera år tillbaka varit i centrum av den debatt som förs både på lokal och internationell nivå. Flera globala processer har inletts sedan 1992, vilket var det år då Helsingforsprinciperna om den integrerade vattenresursförvaltningen lades fram. Dessa principer godkändes några månader senare vid toppmötet i Rio om hållbar utveckling, i synnerhet i kapitel 18 av Agenda 21. Åtagandena från Rio har därefter ersatts av de fyra världsforumen för vatten, som ägde rum i Marrakech (1997), Haag (2000), Kyoto (2003) och Mexico City (2006). Vid det andra forumet lade Afrika fram sitt program om den afrikanska visionen av vatten och sin handlingsplan, i vilken den integrerade vattenresursförvaltningen och vattenkontrollen hade en central roll. 1 http://www.wssinfo.org APP/3916/B/rev. 2/11 PR\635532.doc
Millennieutvecklingsmålen inom ramen för FN består av åtta mål, bland annat målet att halvera antalet människor som inte har tillgång till vatten och sanitetsteknik. Vid toppmötet om hållbar utveckling, som ägde rum i Johannesburg 2002, bekräftades dessa åtaganden på nytt och nya mål fastställdes för utarbetandet av nationella planer för integrerad vattenresursförvaltning. När det gäller den integrerade vattenresursförvaltningen har, utöver Burkina Faso som är en föregångare på detta område, tre länder i Sahelområdet (Mali, Senegal och Kap Verde) fått stöd av ekonomiska partner för att utarbeta sina nationella handlingsplaner. Det västafrikanska partnerskapet för vatten (GWP/WAWP) och samordningsenheten för vatten inom ramen för Ecowas stöder dessa processer. Det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (Nepad) och Afrikanska ministerrådet för vatten (Amcow) kräver en bättre kontroll av vattnet i Afrika. Rent allmänt har en global överenskommelse nåtts för att tydligt betona ansträngningarna med att bekämpa fattigdomen i Afrika, vilket nyligen återspeglades i det finansiella stödet från G8. Men det är tydligt att kampen mot fattigdom förblir en vag förhoppning i situationer såsom den i Sahel, så länge en minsta standard för kontroll av vattnet inte kan garanteras. Situationen är därför gynnsam för att inrätta en koalition på världsnivå för att kontrollera vattnet i utvecklingsländerna, och en stor majoritet av utvecklingsländernas beslutsfattare på hög nivå har uttryckt en stark politisk. Det globala partnerskapet för vatten underströk att det är nödvändigt med åtgärder för att mobilisera politisk vilja, göra vattenförvaltningen effektiv och öka investeringarna för en säker framtid i fråga om vatten. Vid det tredje världsforumet för vatten, som hölls i Kyoto 2003, innehöll rapporten om finansiering av vatten många förslag, bland annat ett förslag om att finansieringen skulle fördubblas, och det rekommenderades att man bättre skulle mäta stödets inverkan, använda finansieringsinstrument på ett flexibelt sätt, bland annat för lån till icke-självständiga offentliga enheter, eller ge stöd utifrån inverkan på mottagarna. Vattnet gjordes till en central prioritering vid G8-gruppens sammanträde i Evian (juni 2003). Den antagna handlingsplanen främjar god förvaltning och syftar till att bättre samordna de tillgängliga finansiella resurserna, involvera lokala myndigheter eller gemenskaper, stärka uppföljningen, utvärderingen och forskningen, samt öka de internationella organisationernas engagemang. Man inledde vid detta tillfälle det brittiska initiativet om det internationella finansieringsinstrumentet (IFF), vars mål är att säkerställa de åtaganden som behövs för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen och att se till att utbetalningarna för detta sker snabbare. Afrikanska utvecklingsbanken har inrättat en afrikansk vattenmekanism, som skapades på initiativ av Afrikanska ministerrådet för vatten och det nya partnerskapet för Afrikas utveckling. PR\635532.doc 3/11 APP/3916/B/rev.
2.2. Situationen avseende vatten och sanitetsteknik 2.2.1. Läget för resurserna Det finns gott om vattenresurser på jordens yta, och varje invånare har statistiskt sett 6 700 m 3 till sitt förfogande. Dessa resurser är dock mycket ojämnt fördelade. Tio länder delar på 60 procent av världens sötvattenreserver med Brasilien, Ryssland, Kina och Kanada i täten. 97 procent av världens vattenresurser utgörs av saltvatten och av de 3 procent som utgörs av sötvatten är 2 procent ytvatten och 1 procent grundvatten. Tre fjärdedelar av världens befolkning är beroende av fossilt grundvatten. Av 6,2 miljarder människor saknar 1,1 miljarder tillgång till dricksvatten och över 2,6 miljarder tillgång till sanitetsteknik. I länderna i Afrika och Asien är tillgången till vatten i hög grad beroende av säsongbetonade fluktuationer samt periodiska cykler med torka och översvämningar. Enligt millennieutvecklingsmålen innebär en rimlig tillgång till vatten minst 20 liter per person och dag från en källa inom en kilometers radie. 2.2.2. Vattenbehoven Av det vatten på jorden som går till mänsklig förbrukning används 69 procent för jordbruk, 23 procent för industriverksamhet och ungefär 8 procent för hushållen (underhåll, rengöring, dricksvatten och hygien). Uppgifterna varierar väsentligt från en region till en annan. I Afrika är de motsvarande siffrorna 88,5 respektive 7 procent. I Europa går majoriteten av vattnet för mänsklig förbrukning till industrin (54 procent), medan 33 respektive 13 procent går till jordbruket och hushållen. Det finns onekligen synergier mellan vatten, jordbruk, energi, sanitetsteknik och hälsa. På grund av befolkningstillväxten och jordbrukets och industrins utveckling har den tillgängliga vattenmängden per person och år minskat från 17 000 m 3 till 1 950 7 500 m3 år 1995. Uppskattningsvis kommer det tillgängliga vattnet att uppgå till 5 100 m 3 per person och år 2025. Inom vissa verksamhetsområden går det förbrukade vattnet förlorat. Det intensiva jordbruket är det verksamhetsområde som förbrukar mest vatten. I vissa utvecklingsländer står bevattning för 80 procent av det vatten som används. Det intensiva och produktiva jordbruket står för ungefär 70 procent av förbrukningen av sötvatten till bevattning och 40 procent förloras. De kommande tio åren behövs det en ökning med 50 procent jämfört med de befintliga vattenbehoven i livsmedelssyfte om man skall kunna nå millennieutvecklingsmålen om att halvera antalet svältande människor. I de länder som har en snabb befolkningstillväxt och som har undernäringsproblem, såsom Nigeria och Kenya, har behovet ökat med 100 procent. I Sahelområdet är det av de nio länder som är medlemmar av det ständiga mellanstatliga organet för att bekämpa torkan i Sahelområdet (CILSS) endast Kap Verde som befinner sig över gränsen för vattenbrist, dvs. under 1 000 m 3 förnybart vatten per år och per person. Sedan 1970-talet har vattenresurserna i olika avrinningsområden och grundvattennivån minskat. APP/3916/B/rev. 4/11 PR\635532.doc
2000 är Afrika den kontinent på jorden som ligger sämst till med en täckningsgrad på 62 procent för vattenförsörjningen, efter Asien (81 procent). Den afrikanska landsbygden sänker täckningsgraden för vattenförsörjning. Över hälften av landsbygdsområdena saknar helt tillgång till vatten (15 procent för tätorterna). År 2000 hade enligt Världsbanken knappt 130 av 245 miljoner invånare i västafrikanska ekonomiska samarbetsorganisationen (Ecowas) tillgång till en dricksvattenkälla och endast 120 miljoner hade tillgång till sanitetsfaciliteter. Vattentäckningen i de Västafrikanska länderna är ojämn på grund av skillnader i fördelningen av resurser, vissa länder har gott om dem (Elfenbenskusten, Togo och Benin) medan andra inte har tillräckligt (Burkina Faso, Nigeria och Mali). Även då det inte råder brist på vatten händer det att förvaltningen, fördelningen eller utnyttjandet sker på ett bristfälligt sätt eller att det uppstår konflikter. 2.2.3. Kontroll av vattnet inom jordbruket Möjligheterna att kontrollera vattnet kan delas upp i tre stora kategorier: (i) Åtgärder i samband med regnvattnet. (ii) Åtgärder i samband med ytvattnet. (iii) Åtgärder för att bättre utnyttja grundvattnet. Dessa möjligheter för vattenkontroll bör främjas med hjälp av effektiva och enhetliga instrument, såsom ramar för nationella och regionala politiska åtgärder och strategier för att utveckla vattnet och bekämpa fattigdom. I Sahelområdet finns det vissa möjligheter att kontrollera vattnet och vissa av dessa har genomförts i relativt liten utsträckning. Ungefär 2 200 km 3 /år extra vatten, dvs. 1,5 gånger den nuvarande användningen i världen för bevattning, måste användas till jordbruket för att fram till 2015 uppnå målet avseende undernäring. Jordbruk som kräver regn kommer troligtvis att förbruka 85 procent av den totala vattenvolym som krävs för livsmedel under de kommande åren. Genom att förbättra tekniken för fältbevattning skulle man kunna spara stora mängder vatten. Enligt uppskattningar kan en vattenmängd på ungefär 350 km 3 /år, vilket är sex gånger Assuandammens kapacitet, sparas varje år fram till 2015 bara genom att förbättra bevattningssystemen, vilket innebär att 1 600 km 3 /år kan användas för andra ändamål 1. 2.2.4. Sanitetsteknik och hygien När det gäller sanitetsteknik är siffrorna inte bättre. Endast 45 procent av befolkningen på landsbygden förfogar över sanitetsfaciliteter (84 procent i städerna). Sjukdomar i samband med vattenbrist, infektioner och sanitära risker är vanliga problem bland befolkningen i Afrika, huvudsakligen på grund av förorenade vattenresurser, dålig användning av vattnet eller vissa ohygieniska vanor såsom att inte tvätta händerna efter tarmtömning eller före förtäring av livsmedel. Enligt Världshälsoorganisationens statistik dog 3 900 personer dagligen av vattenrelaterade sjukdomar under 2004. 1 Sustainable pathways to attain the MDGs. Assessing the key role of water, energy and sanitation. (Hållbara sätt för att uppnå millennieutvecklingsmålen. Bedömning av den nyckelroll som vatten, energi och sanitetsteknik spelar.) SEI, SIWI (2005). PR\635532.doc 5/11 APP/3916/B/rev.
Det ökade finansieringsbehovet när det gäller dricksvatten och sanitetsteknik samt behovet av lämpliga mekanismer för att finansiera sanitetssektorn är oundvikligt. Genom att främja ekologiska, hållbara och miljövändliga sanitetssystem skulle man kunna garantera rent vatten och förse jordbruket med gödsel för livsmedelproduktion. Genom att utveckla och främja lämplig teknik, genomföra anpassade strategier som omfattar användning av inhemska finansiella resurser och gemenskapens deltagande kommer man att på lokal nivå påskynda användning av sanitetsteknik. 2.3. Orsakerna till och konsekvenserna av vattenbrist Problemen i samband med vatten, sanitetsteknik och hygien har många orsaker, bland annat svåra miljörelaterade förhållanden (klimat, vegetation, mark och berggrund ) och mänskliga begränsande faktorer (fattigdom, sociala och kulturella faktorer, demografi, låg teknisk kapacitet, brist på utbildning om problemen i samband med vatten, hygien och sanitetsteknik). Ökningen av kraven på vatten och grundläggande sanitetstjänster är ofta högre än den ekonomiska tillväxten och behoven är större än de tillgängliga vatten- och finansieringsresurserna. Otillräckliga tekniska, finansiella och mänskliga resurser. Otillräckliga tekniska, finansiella och mänskliga resurser ligger till grund för den dåliga förvaltningen av vattenresurserna och de vattenrelaterade tjänsterna i utvecklingsländerna, i synnerhet vid mindre gynnsamma klimatförhållanden och hydrologiska förhållanden. Konsekvenserna av detta är att vattentjänsterna kvalitet försämras och täckningsgraden minskas, vilket leder till att dödstalen ökar. Befolkningsökning och förvaltning av gränsöverskridande vatten. Världens befolkning har ökat från 2,5 miljarder år 1950 till 6 miljarder år 2000, och kommer att uppgå till 9 miljarder år 2050. Konsekvensen är ett mycket stort tryck på de tillgängliga resurserna. Utmaningen är desto viktigare eftersom tre länder av fyra är belägna vid samma internationella floder och måste dela på samma vatten för att tillgodose sina behov. Oberäkneliga klimatväxlingar, skogsskövling, icke-hållbara bevattningsprojekt. Avsaknaden av vattenresurser, särskilt vid torka, har en förödande inverkan på livsmedelsförsörjningen och är huvudorsaken till den livsmedelskris som råder i sådana länder som Etiopien, Kenya och Somalia. Torkan, som drabbar olika länder i Afrika söder om Sahara, är ett exempel på den betydande ökningen av fenomen som hänger samman med felaktig användning av marken, alltför stark betesgång, skogsskövling och genomförande av stora bevattningsprojekt som inte är hållbara. Naturkatastrofer som har en koppling till vatten utgör 90 procent av naturkatastroferna i världen. Felaktig användning av marken torde vara huvudorsaken till dessa. Detta är fallet med Tchad-sjön som förlorat nästan 90 procent av sin yta sedan 1960-talet. Länder som Mali, vars ekonomi i första hand är beroende av jordbruksproduktion, har mycket svårt att handskas med de problem som orsakas av bristen på vatten. Liberalisering av samhällsomfattande tjänster, skuldsättning, marginalisering när det gäller tillgången till vatten. Liberaliseringen av samhällsomfattande tjänster, vilken saknar APP/3916/B/rev. 6/11 PR\635532.doc
motstycke och har framtvingats av finansieringsorganens villkor för beviljande av stöd, har ökat den externa skuldsättningen i sydliga länder vars tillgängliga resurser används till att återbetala skulder i stället för att användas till en hållbar utveckling, tillgång till dricksvatten, utbildning samt sjuk- och hälsovård. Utveckling av en lokal marknad för vatten. Parallellt med de privata och offentliga tjänsteproducenterna inom vattenförvaltningen i utvecklingsländer, och på grund av att dessa inte är i stånd att leverera pålitliga tjänster, upprätthålla installationerna och främja tillgången till vatten, utvecklas en lokal marknad för vatten. Vid sidan av multinationella företag, erbjuder enskilda personer sina tjänster. Exempelvis i Bamako finns det vattenbärare, personer som drar rikshor eller handkärror (på vilka det är möjligt att transportera 100-200 liter vatten) och förvaltare av privata artesiska brunnar, vilka förtjänar sitt levebröd tack vare vattnet och som för dricksvatten till sådana områden som inte täcks av staten eller privata företag. 2.4. Förvaltning och kontroll av sektorn för vatten och sanitet i AVS-länderna Minskning av fattigdom finns med i de breda politiska riktlinjerna för utvecklingsländerna. Vatten, sanitet, utbildning, sjuk- och hälsovård och jordbruk tas i betraktande i anslutning till de nationella prioriteringarna. De flesta utvecklingsländer har antagit eller håller på att anta reformer för att bättre kunna svara på efterfrågan, öka effektiviteten inom de strategiska sektorerna och optimera effektiviteten vid planering och uppföljning av verksamheten. De reformer som påbörjats gäller huvudsakligen följande områden: - genomgång av politiken, bestämmelserna och lagstiftningen om vatten, - decentraliseringsprocessen, - involvering av den privata sektorn och bästa sättet att utnyttja icke-statliga organisationer. För att uppnå FN:s millennieutvecklingsmål när det gäller tillgången till vatten uppskattar Världsbanken att utvecklingsländerna skulle behöva 49 miljarder dollar per år fram till 2015 för att investera i sektorn för vatten och sanitet. Otillräckliga ekonomiska resurser för att garantera en förnyelse av infrastrukturen och underhåll och förvaltning av befintlig utrustning leder tyvärr oundvikligt till försämrad vattenförsörjning och marginalisering av en stor del av befolkningen. I utvecklingsländer kan regeringarna inte införa vattenavgifter som återspeglar kostnaderna för vattenförsörjningen. Denna diagnos har lett till att regeringarna inlett en liberalisering av sektorn för vatten genom att anförtro privata företag monopolet för utveckling och underhåll av vattennätet samt saluföringen av vatten. De flesta finansieringsorgan gynnar offentligt-privata partnerskap vid finansiering av infrastruktur och det används oftast en överlåtelsemodell som löper i 20 till 30 år. Trots att offentligt-privata partnerskap gett övertygande resultat, som ofta medför en utvidgning av dricksvatten- och sanitetsnätet samt en ökning av antalet anslutningar i missgynnade kvarter, är en av de primära invändningarna mot denna form av förvaltning de stigande priserna för konsumenterna. De som motsätter sig offentligt-privata partnerskap inom sektorn för vatten kritiserar också oklarheterna i processen för val av koncessionshavare. Trots att vissa framsteg gjorts när det gäller samråd med de berörda partnerna har dessa sällan tillgång till alla PR\635532.doc 7/11 APP/3916/B/rev.
handlingar. Utöver dessa oklarheter har de lagstiftande myndigheterna begränsade mänskliga och ekonomiska resurser, och ibland saknas en anpassad lagstiftning, vilket leder till ojämlikheter mellan lokala och multinationella aktörer. 2.5. Utvärdering av AVS-EU-åtgärder inom området för vatten Europeiska unionens initiativ Vatten för liv (EUWI) lanserades vid världstoppmötet för hållbar utveckling i syfte att bidra till uppnåendet av FN:s millennieutvecklingsmål inom ramen för en strategi för en integrerad förvaltning av vattenresurserna. Huvudelementen i initiativet är att stärka det politiska engagemanget och betona frågor kring vatten och sanitet inom området för bekämpning av fattigdom, att främja bättre föreskrifter för vattenförvaltning, förbättra samordningen avseende utveckling och genomförande av åtgärder i anslutning till vatten, främja regionalt och subregionalt samarbete genom att utnyttja strategin för en integrerad förvaltning av vattenresurserna samt påskynda tilläggsfinansiering. Ett antal saker har uppnåtts: Den politiska handlingskraften har ökat genom partnerskap, däribland ett partnerskap med afrikanska ministerrådet för vatten. En politisk dialog mellan EU, partnerländernas regeringar och berörda intressenter har utvecklats till det främsta instrumentet för EU:s vatteninitiativ (EUWI). I denna dialog urskiljs möjligheter, begränsningar, finansieringsbehov och strategier och främjas en bättre hantering av vattenfrågorna som helhet. Ett europeiskt forskningsnätverk (ERA Net) håller på att byggas upp, i syfte att samordna den forskningsverksamhet om vattenpolitik som EU:s medlemsstater och kommissionen bedriver och att utveckla närmare band till forskningsorganisationer och forskningsverksamhet i utvecklingsländerna. Ett projekt med stöd till fem afrikanska gränsöverskridande flodområdesorganisationer håller på att utarbetas genom EU:s vatteninitiativ, med hjälp av tio miljoner euro från den nionde europeiska utvecklingsfonden. Detta arbete har lett till att en organisation för floden Volta har bildats och även befintliga flodområdesorganisationer för Nigerfloden, Tchadsjön, Orange Senqu och Victoriasjön/Kagera kommer att stödjas. Dessa landvinningar skall erkännas, men samtidigt finns det ett antal misslyckanden. Framstegen med initiativet har varit långsamma och det har varit svårt att få medlemsstaterna delaktiga och erhålla tillräcklig finansiering av initiativet. I en kritisk granskning av EUWI gjord av WaterAid och Tear Fund (som båda deltar aktivt i initiativet) behandlades också bristen på verkliga framsteg och låg delaktighet från EU:s medlemsstaters sida, och en betydligt högre aktivitetsnivå och ansvarsskyldighet för initiativet efterlystes. För övrigt erkändes det i studien att den mest lovande utvecklingen som förverkligats inom ramen för initiativet är inrättandet av dialoger länder emellan. EU-mekanismen för vatteninvesteringar i AVS-staterna (ACP EU Water Facility) ger ett konkret svar på vissa av målen i EU:s vatteninitiativ. Med en budget på 500 miljoner euro syftar denna mekanism särskilt till att främja en förbättrad tillgång till dricksvatten och sanitetsteknik för missgynnade befolkningsgrupper genom att aktivt behandla frågan om finansieringsunderskott. APP/3916/B/rev. 8/11 PR\635532.doc
Mekanismen är ett kompletterande instrument som inte ersätter åtgärderna i de befintliga nationella programmen. Vattenmekanismen innebär en ny inställning till projekt som främjar konkurrens för samfinansiering på grundval av projektens kvalitet. Alla projekt samfinansieras. Vattenmekanismen mer än fördubblar den finansiering som redan finns tillgänglig genom den nionde europeiska utvecklingsfonden för vatten och sanitet. Ett belopp på 500 miljoner euro, att utbetalas i två delar, kommer att avsättas för mekanismen. Det förväntas att 10 miljoner människor därigenom kommer att få tillgång till dricksvatten och att 5 miljoner kommer att få tillgång till grundläggande sanitär utrustning senast 2010. De centrala principerna är ägande (vilket skall styras av den statliga efterfrågan i AVS-länderna), nyskapande och flexibilitet (med möjlighet till skräddarsydda svar på behoven), en integrerad strategi (ökad medvetenhet om fattigdoms- och könsrelaterade problem), styrelsesätt (förbättringar av vattenpolitiken och -förvaltningen) och en öppen linje (som kännetecknas av mekanismens förslagsinfordringar ). I mekanismens första förslagsinfordran godkändes samfinansiering av 97 projekt till en total kostnad av 410 miljoner euro, varav mekanismen kommer att tillhandahålla 230 miljoner euro. Vid sidan av förslagsinfordringarna stöder mekanismen många aktiviteter i EU:s vatteninitiativ finansiellt, till exempel Nilområdesinitiativet (18 miljoner euro), och genom mekanismen har den afrikanska vattenmekanismen erhållit 20 miljoner euro. Vattenmekanismen tillämpas inte inom projekt där den privata sektorn är sökande. Genomförande av Europeiska unionens initiativ Vatten för liv (EUWI) har gjort det möjligt att sammanföra partnerna och främja dialogen med de afrikanska organen och sådana institutioner som afrikanska ministerrådet för vatten (African Ministerial Council on Water (AMCOW)), Nytt partnerskap för Afrikas utveckling (New Partnership for Africa's Development (NEPAD)) och Afrikanska unionen. Särskilt intresse ägnas den integrerade förvaltningen av vattenresurserna (Integrated Water Resources Management (IWRM)) i gränsöverskridande avrinningsområden. Detta är bakgrunden till inrättandet av ett internationellt partnerskap för Nigerflodens avrinningsområde i april 2004, i anslutning till genomförandet av projektet för en integrerad förvaltning av vattenresurserna, vilket är ett led i EU:s vatteninitiativ och berör Afrika. Viljan att bättre förvalta gränsöverskridande vattenområden konkretiserades vid genomförandet av projektet om en gemensam vision av resurserna vid Nigerflodens avrinningsområde och inrättande av en myndighet med ansvar för avrinningsområdet. När det gäller sanitet ger sådana initiativ som WASH (vatten, hygien och sanitet), där rådet för afrikanska ministrar med ansvar för vattenfrågor deltar, en möjlighet att upplysa befolkningen. 2.6. Erfarenheterna av vattenförsörjningen Sahelområdet Vattenförsörjning har alltid varit ett centralt begrepp i Sahelområdet. CILSS (det ständiga mellanstatliga organet för att bekämpa torkan i Sahelområdet) har således drivit viktiga vattenrelaterade projekt i byar där man genomfört studier om grundvattenakvifererna och PR\635532.doc 9/11 APP/3916/B/rev.
utfört aktiviteter i anslutning till hydroklimatiska uppföljningar och system för tidig varning. Målen med dessa initiativ är vattenförsörjning och minskad sårbarhet i samband med oberäkneliga klimatväxlingar. I mitten av 1990-talet fördes en ingående diskussion där man reflekterade över den pågående utvecklingen och framtidsperspektiven i Sahelområdet, och särskilt utvecklingen på landsbygden. Inom ramen för denna diskussion genomfördes en analys om jordbrukets omvandling. I sammanfattningen av denna analys, som på franska har titeln Bilan, vision, ambition et priorités pour l'agriculture sahélienne (Status, visioner, ambitioner och prioriteringar för jordbruket i Sahelområdet) och offentliggjordes 1997, betonas vattenförsörjningens centrala roll inom jordbruket i Sahelområdet när det gäller att minska de negativa effekterna av oberäkneliga klimatväxlingar 1. Av CILSS pågående aktiviteter som direkt eller indirekt har en koppling till vattenförsörjningen kan nämnas det regionala centret AGRHYMET:s insamling och bearbetning av agro- och hydrometeorologisk information som är viktig för vattenförsörjningen samt Sahel-institutets (INSAH) studier om utnyttjande av erfarenheterna av bästa praxis när det gäller bevarande av vatten och jordmån. På basis av de rekommendationer som utfärdades av CILSS ministerråd i december 2002 har detta nyligen formulerat två nya omfattande initiativ om vattenförsörjning i Sahelområdet: ett regionalt program för stöd till utveckling av småskalig bevattning i Sahelområdet (PRADPIS) och ett regionalt program om konstgjorda regn (APENS). En annan viktig CILSS-åtgärd i anslutning till vattenförsörjning, vilken också är värd att vidareutveckla, är genomförandet av programmet för att försörja befolkningen i Sahelområdet med dricksvatten via förenklade dricksvattenförsörjningssystem (AEPS) som använder solcellsenergi. 3. Åtgärder för en hållbar förvaltning av vattenresurserna De huvudsakliga utmaningar som AVS-länderna står inför när det gäller utveckling av vattenresurser är följande: Mobilisering av den politiska viljan genom införandet av god förvaltningspraxis som grundar sig på en politik för hållbar förvaltning samt ökad medvetenhet om vattenrelaterade frågor och i synnerhet beaktande av jämställdhetsaspekten. Skapande av ett makroekonomiskt stabilt klimat. Bättre kunskap om vattenresurserna. För att i praktiken omsätta politiken för en integrerad förvaltning av vattenresurserna är följande åtgärder de viktigaste att främja: Införande av nya produktions- och konsumtionssystem för vatten, vilka baserar sig på - en integrerad och hållbar förvaltning av vattenresurserna och beaktar vattnets socioekonomiska dimension samt lyfter fram ett ekologiskt jordbruk som grundar sig 1 CILSS. Vattenförsörjningen: en prioritet för CILSS för att minska de negativa effekterna av oberäkneliga klimatväxlingar på jordbruksproduktionen och främja en hållbar utveckling i Sahelområdet. Ouagadougou. APP/3916/B/rev. 10/11 PR\635532.doc
på de endogena resurserna, främjande av lämplig teknik samt alla aktörers deltagande, prioritering av ett ekologiskt jordbruk tack vare ibruktagandet av nya vattenbesparande bevattningssystem för uppsamling av vatten och återvinning av avloppsvatten. Förstärkning av det offentligt-privata partnerskapet genom en verklig dialog om vattenförvaltning med civilsamhället. Ett offentligt-privata partnerskap där civilsamhället deltar kunde prioriteras i samband med finansiering av infrastruktur för vatten, utveckling och underhåll av vattennätet samt kommersialisering av vatten. Inrättande av nyskapande finansieringsinstrument såsom skapandet av lokala, nationella, regionala och kontinentala fonder för stöd till vattenpolitik och till befintliga offentliga och privata finansieringsinstrument. Skapande av gynnsamma villkor och inrättandet av en politik för kundrelationer i syfte att förbättra tjänsterna och utveckla lokal förmåga att upprätta och bevara vattenförsörjningen (samhällsstyrning). Förbättrad samordning av vattenpolitiken mellan länder som delar ett avrinningsområde i syfte att förebygga vattenrelaterade konflikter; målinriktade åtgärder som gynnar de fattiga i syfte att erbjuda dem tillgång till vattentjänster utan extra kostnader samt att bekämpa korruption. Beaktande av kvinnors roll i samband med vattenförsörjning och förvaltning och underhåll av vattenresurser. Alla berörda parters deltagande i den integrerade förvaltningen av vattenresurserna och ökandet av medvetenheten förutsätter att jämställdhetsaspekten beaktas. Stöd till lokala offentliga myndigheterna i deras ansträngningar för att inrätta innovativa, delaktighetsbaserade och demokratiska system för offentlig vattenförvaltning. Integrering av sanitetsteknik i vatten-, jordbruks- och energisystem till fördel för samhällena och med tanke på att garantera en hållbar utveckling. Främjande av program för utbildning och upplysning inom området för sanitet. PR\635532.doc 11/11 APP/3916/B/rev.