BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL Skellefteå skriver # 4 Friluftsdagen En berättelse från Skellefteå
Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013
Det började med ett telefonsamtal klockan 22.30 en torsdagskväll. Alf hade alltid varit en nattuggla så han var uppe och svarade direkt. Det var Torsten. Han var visserligen en av Alfs bästa vänner, de hade gått i skola tillsammans och förblivit vänner genom livet, men Torsten var drabbad av Alzheimers och satt på ett hem utan att ens veta hur en telefon fungerade. Nu verkade han bara lite virrig och hade bråttom, men budskapet var klart: Kom och besök mig i morgon eftermiddag efter tre. Sedan la han på. Alf uppfattade allt som ett mysterium, men beslöt att besöka sin gamla vän. Som änkling och pensionär rådde han helt över sin tid och såg fram emot att ha något intressant att ta itu med nästa dag. När Alf kom till Solsidan, som äldreboendet lite patetiskt kallades, satt Torsten i dagrummet och stirrade på ingenting. Han är nog tillbaka till ungdomen, tänkte Alf och satte sig på en stol bredvid honom. Torsten tittade upp och vred långsamt huvudet runt som om han sökte efter något. Sedan sa han med låg röst: - Föreslå högt och ljudligt att vi går ut på altanen och led sen ut mig. Förbryllad gjorde Alf som vännen önskade och när de hade satt sig i ett hörn en bit bort från både personal och andra boende började Torsten med entonig röst berätta en underlig historia. 3
- För några dagar sedan vaknade jag en morgon och kände mig dimmig i huvudet och jag visste inte var jag var. Ganska snart fick jag klart för mig att jag hade Alzheimers och var på ett hem. Dessutom förstod jag att jag ingick i en grupp som testades med en ny medicin mot Alzheimers och tydligen verkade den på mig. Redan dan därpå var jag klar i huvudet och mindes tydligt saker som hänt. Speciellt ett minne från skoltiden var på något sätt extra tydligt. Det minnet har gjort att jag inte har visat hur mycket bättre jag blivit. Jag försöker hålla mig på den nivå jag var första dan. - Kommer du ihåg en friluftsdag när vi drog iväg till Dammsjön på mopederna, du och jag och Bengt? Det regnade på morgonen, så friluftsdagen var egentligen inställd och vi var lediga, men eftersom vi hade fixat choklad och mackor så ville vi fara iväg någonstans, och det blev Dammsjön. Bengt kände till platsen. Torstens berättelse fick Alf att vagt minnas en utfärd men förstod inte vad som var så märkvärdigt med den dagen så han frågade: - Vad hände den dan? - Precis vad jag undrar, sa Torsten och höjde rösten något. Vi kom dit och hittade en vik där en bäck rann ut ur sjön. Det fanns en enkel dammlucka där som vi öppnade för att det skulle bli mer vatten i bäcken. Sen fiskade vi lite och sprang omkring. - Ja, vi hittade en sten med bergskristaller på! inflikade Alf. Jag undrar var dom är nu? Var det du eller Bengt som tog hand om dom? - Det var Bengt, svarade Torsten, men det är inte det som jag undrar över. Kommer du ihåg vad som hände när vi hade käkat lunch? Vi upptäckte att vattenståndet i sjön minskat rätt kraftigt, sjön var ju liten, och mitt i viken hade ett spröt av något slag dykt upp ur vattnet. Vi tittade på det och undrade vad det var. 4
- Det minns jag inget av, svarade Alf. - Då ska jag berätta det för dig. Vi byggde en enkel flotte och tog oss ut till sprötet. Det var en antenn av något slag som satt överst på en metall konstruktion under vattnet. - Äh, det där har du drömt. Efter att vi ätit stängde vi dammluckan och for hem. Det var allt. Alf började undra vad Alzheimermedicinen egentligen gjort med Torstens minne. - Nä, sa Torsten, och det hände mer, mycket mer. När kom vi hem från Dammsjön? Alf tänkte efter. Torsten hade rätt. De hade varit kvar längre vid Dammsjön och kommit hem så sent att det var middagstid, men han kunde inte minnas vad de gjort under eftermiddagen. - Vad gjorde vi hela eftermiddan? frågade han. Torsten såg sig om och sa sedan: - Jag ska berätta. Det som låg därnere i vattnet var en farkost av något slag och det kom upp till ytan och vi blev rädda och paddlade iland. Sen öppnades en dörr och en landgång lades ut och någon kom ut och gick mot land. I början var det svårt att se för det kom så mycket ljus ut ur dörren, men närmare land såg vi att det var en flicka i vår ålder. När hon kommit nästan in till land började hon berätta sin historia och den var fantastisk. Hon berättade att hon och några till som var kvar i farkosten kom från rymden och att deras fordon hade skadats och att de väntade på undsättning. De hade väntat under ytan i Dammsjön och känt sig säkra, men så kom vi och sänkte vattenytan. Bengt försökte gå därifrån, men efter några steg kunde han inte komma framåt, utan var tvungen att komma tillbaka. 5
- Utomjordingar? Ser ut som vi? Talar begriplig svenska? Driver du med mig? Alf kunde nästan inte sitta still på stolen. - Jag vet att det låter otroligt och jag har ingen förklaring. Troligen såg dom inte ut så och pratade inte, utan fick oss att förstå på något annat sätt. Torsten hängde med huvudet ett ögonblick, men sedan rätade han på sig. - Låt mig få berätta klart så kanske du förstår. - Vi blev inbjudna i farkosten, en och en. Flickan sa att det var så trångt att vi inte kunde komma in alla tre. Bengt var först. När han kom ut, över en timme senare, sa han inget om vad som hänt. Det verkade nästan som om han inte kunde prata om det och sen blev jag inkallad. Du var sist. Hela proceduren tog över fyra timmar. Det var därför vi kom hem så sent på eftermiddagen. Men jag minns inte vad som hände inne i farkosten, och du minns tydligen inte något av eftermiddagen. Alf tänkte efter och skakade sedan på huvudet. - Nej, jag minns inget från det att vi fikat klart tills vi stängde dammluckan och for hem. Hur kommer det sig att du minns något över huvud taget? - Jag tror det är en effekt av medicinen, svarade Torsten. Förmodligen kunde de sätta in en spärr på något sätt så att vi inte kunde minnas eftermiddagen och nu har medicinen inte bara fixat Alzheimern utan också spärren. Jag tänker försöka knäcka den där spärren. Jag har lyckats låna några extra tabletter. Du får tre. Ta en om dan så kanske du också kommer att minnas och så träffas vi om tre dagar så får vi prata om det här igen. Jag ska ta dubbel dos, så kanske spärren släpper. - Kan inte det vara farligt? Hur vet du att dubbel dos inte gör slarvsylta av dina minnen? Och jag då, vad händer i mitt 6
huvud som inte har Alzheimer? Alf var upprörd och hade höjt rösten. En kvinna i personalen kom och sa till att det var bäst att Alf gick nu, eftersom Torsten visserligen var på bättringsvägen, men kanske inte mådde bra av upprört tal. Alf kramade sina tre tabletter och övervägde att ge dem till kvinnan, men beslöt att inte avslöja Torsten, och gick därför därifrån. På kvällen satt Alf med de tre tabletterna framför sig på bordet och funderade. Vågade han ta tabletterna? Det var inte bara rent medicinska effekter han var orolig för. Vad skulle han minnas om han tog dem? Vad var det egentligen som hände den där friluftsdagen? 7
Önskar du ge författaren feedback på novellen? E-posta till berattarforeningen@gmail.com Vi förmedlar sedan mailet till författaren.