Utvärderingsmetoder för kronisk smärta hos katt samt typiska beteende faktorer

Helsingfors universitet Veterinärmedicinska fakulteten Avdelningen för klinisk häst- och smådjursmedicin Smådjurskirurgi Utvärderingsmetoder för kronisk smärta hos katt samt typiska beteende faktorer Licentiatavhandling Vår 2015 VMK Johanna Borg

Tiedekunta - Fakultet Osasto - Avdelning Department FacultyVeterinärmedicinska Avdelningen för klinisk häst- och smådjursmedicin Tekijä - Författare Author Johanna Borg Työn nimi - Arbetets titel Title Utvärderingsmetoder för kronisk smärta hos katt samt typiska beteende faktorer Oppiaine - Läroämne Subject Smådjurskirurgi Työn laji - Arbetets art Level Licentiatavhandling Tiivistelmä - Referat Abstract Aika - Datum Month and year 04/2015 Sivumäärä - Sidoantal Number of pages Avhandlingen innehåller en forskningsdel samt en litteraturöversikt. I litteraturöversikten presenteras olika metoder som använts för utvärdering av kronisk smärta hos katter. Främst behandlas olika typer av frågeformulär, med vikt på frågeformulärets format, smärtskalor och vilka frågor som använts. Ännu finns inget validerat frågeformulär, men en sådan skulle kunna vara till nytta vid bedömning av smärta både för kliniskt bruk och i forskningssyfte. Också andra metoder för utvärdering av kronisk smärta presenteras, och för- och nackdelar med dessa diskuteras. I avhandlingen behandlas också osteoartros som ett typiskt exempel på kronisk smärta hos katter. I forskningsdelen undersöktes frågeformulär som kattägare svarat på. Frågeformulären härstammade från två tidigare gjorda studier. Totalt användes 205 frågeformulär. I den ena studien röntgades katterna också för att undersöka förekomst av höftledsdysplasi, och i den andra studien utvärderades smärta också genom palpering och med värmekamera. Frågeformulären analyserades med principiell komponentanalys, som är en form av faktoranalys. Man ville undersöka vilka smärtrelaterade frågor som har ett samband, och på så vis bildar en komponent, och fundera ut vad sambandet kan vara. Denna metod har ingen använt tidigare vid undersökning av frågeformulär på katter, åtminstone inte vad författaren vet om. I resultatet från faktoranalysen kunde man se att frågorna för katterna med smärta grupperades logiskt och bildade komponenter. För alla frågor som hörde till en viss komponent kunde man tydligt se att de hade något gemensamt. Till exempel kunde man se att alla aktiviteter som kräver användning av bakben grupperades till en komponent. Sambandet mellan frågorna är förstås hypoteser, och kräver ytterligare forskning. Resultaten från faktoranalysen kan vara till nytta vid kliniskt bruk då man vill lokalisera smärta hos katter. I faktoranalysen kan man se vilka frågor som är bäst att ställa åt ägaren, då man misstänker att katten har smärta på något visst ställe. Resultaten kan också användas som hjälp då man försöker utvärdera smärta utifrån frågeformulär för enskilda katter. Avainsanat Nyckelord Keywords Kronisk smärta, katt, osteoartros, frågeformulär 55 Säilytyspaikka Förvaringställe Where deposited Veterinärmedicinens och livsmedelsvetenskapernas hus (EE-huset) Lärocentret Työn johtaja (tiedekunnan professori tai dosentti) ja ohjaaja(t) Instruktör och ledare Director and Supervisor(s) Veterinärmedicine doktor, docent Marja Raekallio (ledare), Veterinärmedicine doktor, docent Anna Hielm-Björkman (instruktör)

Innehållsförteckning 1 Inledning... 1 2 Litteraturöversikt... 2 2.1 Kronisk ortopedisk smärta hos katt... 2 2.1.1 Allmänt om smärta... 2 2.1.2 Osteoartros som orsak till kronisk smärta hos katt... 3 2.2 Evaluering av kronisk smärta hos katt... 7 2.2.1 Allmänt... 7 2.2.2 Ägarens bedömning... 10 2.2.3 Veterinärens bedömning... 20 2.2.4 Andra smärtbedömningsmetoder... 23 3 Material och metoder... 30 3.1 Statistiska analyser... 32 4 Resultat och preliminär tolkning... 33 4.1 Faktoranalys för friska katter... 34 4.2 Faktoranalys för katter med smärta enligt klassificering på bas av frågeformulär... 36 4.3 Faktoranalys för katter röntgenologiskt diagnostiserade med höftledsdysplasi... 39 4.4 Faktoranalys för katter med smärta enligt Vainionpääs bedömning... 40 4.5 Faktoranalys för katter i gruppen med oklara fall... 42 4.7 Korrelation mellan smärta och ålder samt mellan olika smärtbedömningar... 43 5 Diskussion... 44 5.1 Frågeformulär och faktoranalys... 44 5.2 Kliniska undersökningar och andra metoder... 47 5.3 Ålderns korrelation med smärta... 48 6 Sammanfattning... 48 7 Tack till... 49 8 Källförteckning... 50 9 Bilagor... 55

1 Inledning Att upptäcka smärta hos katt kan vara väldigt svårt. Katten är ett rovdjur och visar sällan smärta tydligt, men när den väl gör det har den ofta redan mycket svåra smärtor. Därför är det mycket viktigt att veterinären kan diagnostisera smärta hos katt i tid, och påbörja eventuell behandling så att katten slipper lida. Det finns ännu ingen riktigt bra utformad metod för att bedöma smärta hos katt, speciellt kronisk smärta. För hundar har man på den fronten kommit mycket längre, men ämnet har väckt intresse på senare år och det görs mer och mer forskning kring katters smärta. I denna avhandling kommer jag att behandla vilka olika metoder som kan användas för utvärdering av smärta hos katt. Jag kommer ta upp fördelar och nackdelar med de olika metoderna, se på vilka som redan används kliniskt och vilka metoder som eventuellt kommer användas i framtiden efter att mera forskning gjorts. En av metoderna som behandlas mest är användning av frågeformulär: vilka frågor som är bäst att använda, hurudant format och hurudana svarsalternativ är bäst, baserat på forskning. Ännu finns inget frågeformulär som skulle användas som standard, inte heller nåt som är validerat på svenska eller finska. Eftersom det finns många olika typer av smärta har jag valt att skriva om kronisk ortopedisk smärta hos katt. Som en modell på denna typ av smärta använder jag främst osteoartros (OA). Denna avhandling är till stor del en litteraturöversikt över ämnet, men jag kommer även att använda mig av material från två tidigare gjorda studier där kattägare svarat på ett frågeformulär angående smärta. Jag kommer att använda frågeformulären och göra en faktoranalys, för att undersöka vilka frågor som hänger ihop, dvs. bildar komponenter, och fundera på bakomliggande faktorer och hur smärta har att göra med dessa. Hypotesen är att utifrån komponenterna som bildas kunna se ett samband mellan frågorna och smärta, till exempel att vissa frågor bildar en komponent som beskriver smärta i en viss kroppsdel. Men dessa är som sagt bara hypoteser. Hittills har ingen annan undersökt frågeformulär med faktoranalys, åtminstone inte som författaren vet om. 1

2 Litteraturöversikt 2.1 Kronisk ortopedisk smärta hos katt 2.1.1 Allmänt om smärta Smärta är en sensorisk upplevelse med många faktorer inblandade 1. Smärta upplevs ofta som obehagligt eller skrämmande och aktiverar sympatiska nervsystemet i kroppen 2. Smärta påverkar också funktionella komponenter i kroppen som gör att den skadade kroppsdelen ofta ej kan användas på samma sätt 3. Tidigare har det diskuterats mycket om hur djur upplever smärta, och det är fortfarande ganska oklart hur olika arter upplever smärta. Upplevelsen av smärta och olika känslor uppstår i limbiska systemet i hjärnan. De flesta däggdjur har ett välutvecklat limbiskt system så därför kan man anta att de flesta andra däggdjuren upplever smärta på ett liknande sätt som människan 2. Det finns många olika typer av smärta vars mekanismer och symptom skiljer sig markant från varandra. Indelningen av olika typer av smärta är inte alltid så entydigt. Man kan bland annat indela smärta enligt varaktighet. Akut smärta uppkommer snabbt och fungerar som en varningssignal för kroppen som på detta sätt försöker hindra att ytterligare skada uppstår 2. Kronisk smärta brukar man tala om då smärtan håller i sig i mer än 3-6 månader 3. Ofta korrelerar kronisk smärta inte med hur allvarlig skadan är 2. Kronisk smärta fungerar alltså ej som någon varningssignal för kroppen, till skillnad från akut smärta, och är alltså inte till någon nytta för kroppen 2. Många anser att bättre termer för klassificering av smärta är adaptiv och maladaptiv smärta 1,3. Med adaptiv smärta menar man smärta som uppstår normalt till följd av vävnadsskador, som till exempel kirurgiska ingrepp, och som oftast går om av sig själv relativt hastigt 1. Maladaptiv smärta i sin tur är ofta fortgående, och beror på förändringar i sensoriska processer ryggmärg och hjärna. Maladaptiv smärta kan uppstå till exempel som följd av obehandlad adaptiv smärta, och på så sätt bli kronisk 1. Enligt en del källor är bästa sättet att klassificera smärtan enligt den underliggande mekanismen 1. Dessa indelas i nociceptiv smärta (vävnadsskadesmärta), inflammatorisk smärta (smärta eller hypersensitivitet till följd av inflammation), neuropatisk smärta 2

(smärta eller hypersensitivitet till följd av sjukdom eller skada på nervsystemet) och funktionell smärta (hypersensitivitet på grund av onormal bearbetning av smärtsignaler i centrala nervsystemet) 1. Kronisk smärta hos katt är ett ganska vanligt problem men som ofta inte märks och därför blir odiagnostiserad för en lång tid 3. Några orsaker till detta beror bland annat på kattens lynne, ovissheten om hur kronisk smärta egentligen framträder hos katt samt avsaknad av validerade metoder att utvärdera kronisk smärta på katter 4. 2.1.2 Osteoartros som orsak till kronisk smärta hos katt Osteoartros är ett typiskt exempel på en process som leder till kronisk smärta hos katt och det är en ganska vanlig sjukdom 5-8. Även om man i detta fall kan identifiera den underliggande mekanismen och orsaken till smärtan, så är det inte sagt att symptomen på den typen av smärta är likadan hela tiden utan symptomen kan variera och förekomma i episoder och förvärras ofta efter motion 9. Man har länge ansett att smärta associerad med OA beror på nociceptiv smärta med inflammatoriska komponenter involverade, men på senare tid har man även börjat tro mera på att också neuropatiska komponenter skulle ha del i OA associerad smärta 9. I forskning på människor har man kommit fram till att OA orsakar hyperalgesi det vill säga att man reagerar kraftigare än normalt på ett smärtsamt stimulus 10,11. En orsak till detta tror man beror på ett fenomen som kallas central sensitisering 10. Central sensitisering betyder att neuroner aktiverats av nociceptiv stimulering och till följd av det orsakar förändringar i centrala nervsystemet som medför överkänslighet för sådan stimulus 11,12. Central sensitisering kan förutom hyperalgesi medföra allodyni, vilket betyder att man upplever normal stimulus som smärtsamt, samt sekundär hyperalgesi, som innebär att det smärtsamma området blir större och att man kan uppleva smärta från vävnader som är helt friska 11. Det finns inte så mycket forskning kring detta på djur, men nyligen gjord forskning på katter stöder denna teori om att central sensitisering också skulle förekomma på katter och att mekanismerna bakom smärta orsakad av OA skulle vara liknande för människor och djur 13,14. I en forskning utsatte man katterna för olika typer av mekanisk stimulus på tassarna, och kom fram till att katter med OA reagererar snabbare 3

på sådan stimulus än friska katter 13. Vid tolkande av resultaten från forskningen måste man dock ta i beaktande att studiepopulationen var relativt liten och forskningen den första i sitt slag att testa detta på vakna katter 13. 2.1.2.1 Allmänt om OA och DJD Ofta talar man om OA och DJD (degenerative joint disease) som synonymer. En del källor anser dock att detta inte är helt korrekt. Enligt Bennett m.fl. (2012) 15 definieras osteoartros kliniskt som en ledsjukdom som uppkommer långsamt och med gradvist utvecklande av smärta i leder, styvhet och begränsande av rörlighet. Patologiskt definieras osteoartros som en icke-inflammatorisk sjukdom i rörliga (synoviala) leder, karakteriserade av en förslitning av leder, samt bildande av nytt ben på ledytor och utkanter av leden 15. Man talar om att osteoartros är en icke-inflammatorisk sjukdom men detta stämmer inte helt 15. Enligt cytologiska prov från ledvätskan är osteoartros ickeinflammatorisk, men studier påvisar att inflammatoriska mediatorer nog är involverade i utvecklingen av sjukdomen 16. DJD anses i sin tur inkludera alla typer av degenerativa ledsjukdomar i alla typer av leder. Det vill säga att osteoartros är en typ av degenerativ ledsjukdom men DJD innefattar också spondylos i ryggen, entesiofyter (minerlisering av stället där ligamentet fäster), mineralisering av mjukvävnader och traumatisk artit 15. Osteoartros anses dock vara vanligaste orsaken till DJD 7. OA kan vara både primär och sekundär. Man talar om primär eller idiopatisk OA då ingen underliggande orsak eller sjukdom finns 17, medan man vid sekundär OA känner till någon underliggande orsak 17,18. Primär osteoartros är mycket vanligare 19. Clarke m.fl. (2006) 19 kom i sin undersökning fram till att 71 % av katterna led av primär osteoartros medan 7 % hade sekundär OA och 22 % hade en kombination av dessa. Sekundära orsaker till OA som rapporterats är bl.a. tidigare trauma, ledoperation, höftledsdysplasi, bakteriell osteomyelit, skador i knäet såsom ruptur av kraniala korsbandet och patellaluxation, akromegali m.m. 20. Höftledsdysplasi är en mycket vanlig underliggande orsak till osteoartros i höften. I en studie fann man att till och med 95,6 % av de med 4

höftledsdysplasi också hade osteoartros i höften 21. Ofta kan det vara flera bakomliggande orsaker som tillsammans orsakar utvecklandet av OA 20. Man har undersökt många olika faktorer som man misstänker att hänger ihop med OA. Det ända som man är riktigt säker på är att åldern korrelerar starkt med förekomst av OA, och att prevalensen stiger med åldern 5-7,22. Andra faktorer som undersökts men där den mesta forskningen inte kommit fram till något samband är bland annat kön och ras 7,22. Viktens samband med OA och hälta är välbevisad men dock ett mycket omdiskuterat ämne. En del anser att övervikt kan vara en riskfaktor för att utveckla OA 23 medan andra anser att övervikt kan vara en följd av OA på grund av minskad aktivitet 20,24. Det kan också hända att övervikt förvärrar kliniska problem så att man lättare upptäcker dem, och att det därför kan vara en orsak till att flera katter med diagnostiserad OA är överviktiga än hos populationen i medeltal 22. I denna avhandling görs ingen destomera skillnad på OA och DJD eftersom de troligen orsakar samma typ av smärta. 2.1.2.2 Prevalens Prevalensen för osteoartros varierar väldigt mycket mellan olika studier. Siffrorna varierar allt mellan 22 % 6 till 92 % 5. Största orsaken till detta kan vara att man haft olika inklusionkriterier för studierna och därmed varierar katternas ålder mycket mellan studierna 15,22. Eftersom man vet att prevalensen för OA stiger med åldern, har de studier som tagit med flera äldre katter kommit fram till ett resultat med högre prevalens än studier med yngre katter 5,7,19,22. Studierna kan även ha haft olika definitioner på vad de anser att OA/DJD är. Många av studierna är retrospektiva vilket betyder att de använt sig av t.ex. röntgenbilder som tagits för annat ändamål och alla leder kanske inte syns på röntgenbilderna vilket kan ge lite missvisande resultat 25. En av de första undersökningarna angående prevalens av osteoartros i ryggen på katter gjordes 1964 av Beadman m.fl. 26. Då visste man inte mycket om sjukdomen och kallade fenomenet för vertebral osteophytes men nämnde osteoatros som en trolig synonym. Undersökningen gjordes post mortem av röntgenbilder och patologiska undersökningar 5

av 150 kadaver. Man kom fram till att 68 % hade osteofyter i ryggraden. Ryggraden delas in i cervikala, thorakala och lumbala segment. Osteofyter förekom mest i de thorakala segmenten, speciellt vid ryggkotorna T7-T8. De studier som gjorts senare har kommit till liknande resultat, men med lite lägre prevalens 22,27. I en retrospektiv studie på 218 katter hade 20,1 % OA i ryggraden 22 och i en tvärsnittsstudie studie med 402 katter hade 39,4 % spondylos 27. I dessa har man ej haft tillgång till röntgenbilder på hela ryggraden för alla katter, utan endast vissa segement, vilket kan påverka resultatet. Flera studier har kommit fram till att T7-T10 varit vanligaste stället för förekomst av OA i ryggraden 5,7,19,22,28. De allvarligaste förändringarna hittas däremot i slutet av thorakala eller lumbala segmentet 26 och lumbosakrala regionen 5,7,27. Dessa ställen i ryggraden är också de som oftast är smärtsamma 29. En del forskare anser att OA i ryggraden sällan orsakar smärta 19 medan en ny forskning kommit fram till att spondylos i ryggraden är associerad med beteendeförändringar observerade av ägare såsom ovilja att hälsa på människor och att bli strykta samt aggressivitet 27. En av de kanske mest pålitliga studierna angående prevalens av OA hos katter är en prospektiv studie med 100 katter i åldrarna 6 månader till 20 år, där varje led röntgades och evaluerades för förekomst av OA 5. Man kom fram till att 92 % av alla katter hade OA åtminstone i en led. Av dessa hade 91 % OA i åtminstone en led utanför ryggraden och 55 % OA i ryggraden 5. Vanligaste stället för OA i leder varierar, men enligt de flesta studier verkar armbåge och höft vara de leder som oftast är drabbade 19,22,29 följt av knä och hasled 19,29 samt axel 20. Men som sagt varierar dessa mellan studier och beroende på hur de definierat OA. Det är också vanligt att flera leder är drabbade 6 samt att OA förekommer i både ryggrad och leder utanför ryggraden på samma gång 22. OA är alltså en mycket vanlig sjukdom hos katten, mycket vanligare än man tidigare trott. En del påstår till och med att det kan vara kattens vanligaste sjukdom 5. 6

2.2 Evaluering av kronisk smärta hos katt 2.2.1 Allmänt Man kan fundera på varför det är så svårt att diagnostisera osteoartros hos katter. Är det så att största delen av katterna faktiskt inte har några symptom eller är det bara så att veterinären och ägaren inte lägger märke till dem? Man har kommit fram till att det troligtvis är lite av båda 7. Katter är små till storleken och till naturen smidiga av sig vilket gör att de kan leva med ganska allvarliga ortopediska sjukdomar utan att destomera symptom uppkommer 19,30. I en undersökning gjord av Clarke m.fl. (2005) hade 33,9 % av 218 katter som ingick i studien osteoartros, men bara 16,8 % av alla dessa katter hade kliniska symptom på osteoartros 22. En av orsakerna kan också vara att förändringarna ofta är bilaterala 6,19, vilket gör det svårare att upptäcka symptomen 7. Eftersom ägarna ej motionerar tillsammans med katter såsom med hundar, så ser ägarna det sällan som ett problem fastän katten skulle ha svårt att röra sig 31. Men man har kommit fram till att till skillnad från hundar, så är det inte heller så vanligt att katter haltar då de lider av OA 19,22. I stället för att halta förändras ofta kattens beteende 7,19. Många ägare lägger inte märke till detta, utan tror att det har att göra med åldrandet 32. Det kan också vara svårt för ägaren att märka att något är fel, eftersom de ser katten varje dag och symptomen kan komma gradvis 32. Ofta inser ägarna inte hur ont katten egentligen har före de ser hur kattens beteende förändras efter att katten fått vård 32. Många olika metoder har undersökts och prövats för att komma fram till ett bra sätt för att kunna bedöma om katten lider av smärta. Ännu finns ingen standard för hur man ska göra. En del förändringar i djurens beteende upptäcks lättare av ägare medan en del saker upptäcks lättare av veterinären 20,33. Därför är det viktigt att dessa samarbetar 34. Nedan finns samlat olika metoder som använts med mer eller mindre framgång. 7

2.2.1.1 Symptom på OA Fastän man kommer fram till att en katt har OA, är det inte sagt att den alltid har smärta 28. För att kunna bedöma smärta hos katt måste man veta vilka symptom som hör ihop med detta. Symptomen är olika för olika typer av smärta och man har gjort undersökningar om vad som hör ihop med smärta orsakad av OA. En del av symptomen som kan ses i tabell 1 är vanligare i samband med OA än andra. Som tidigare nämnts är det inte så vanligt att katter med OA haltar 6,19,22. I studien gjord av Clarke m.fl. (2005) haltade bara 16,7 % av alla katter som hade diagnostiserats OA med röntgen 22. Andra som kommit fram till liknande resultat är Godfrey m.fl. (2005) där 17,5 % av katterna med OA haltade 6. Hardie m.fl. (2002) hade högsta prevalens av OA (90 %) i sin forskning, men bara 4 % av alla katter med OA haltade 7. Tabell 1: Ett sammandrag av symptomen som två forskare anser hänga ihop med OA hos katt. Tabellen modifierad och lånad av Godfrey (2011) 20 och Robertson (2008) 31. Sänkt förmåga eller ovilja att hoppa. Katten förmår kanske inte att hoppa lika högt som förr eller att hoppa lika ofta. Det kan finnas skillnader i förmågan att hoppa upp jämfört med förmågan att hoppa ner. Hälta eller styv gång. Styvhet i rörelser speciellt efter vila Svårt att ta sig upp eller ner för trappor Förtjockning av armbågsleden, knä och vrist (förtjockning av höft och axelled kan ej upptäckas vid palpering) Krepitering Minskad rörelseförmåga vid manipulering av olika leder Minskad aktivitet Sover mera eller mindre än förr Minskad interaktion med människor och andra djur Gömmer sig Minskad muskelmassa Aggressivitet vid hantering Minskat födointag Minskat slickande av pälsen Utföring av behov utanför sandlådan Tycker ej om att bli pajad eller kammad Några av de vanligaste symptomen relaterade med smärta i rörelseorgan hos katt anses vara beteendeförändringar, såsom förändrat lynne, onormalt uträttande av behov, att de 8

slickar sig mindre, aggressivt beteende samt minskad förmåga att hoppa 7,8,17,18. För att ta reda på vilka symptom som faktiskt har att göra med OA har man undersökt det på olika sätt, och speciellt med olika typer av frågeformulär. 2.2.1.2 Provvård med icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel Ofta inser man ej hur ont katten egentligen har före man ser hur katten förändras efter att man gett vård 31. Om man misstänker att katten har smärta på grund av OA som ej ännu diagnostiserats, men ägaren inte vill att man gör vidare undersökningar på grund av ekonomiska skäl eller för att man är rädd för riskerna med att söva ner katten, kan det vara ett alternativ att pröva med en kur smärtmedicin med NSAID (non steroidal antiinflammatory drugs) det vill säga icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel, och se om symptom eller beteende förändras hos katten 20. Förstås är det oftast bättre att först bekräfta diagnosen med röntgen men ibland kan detta vara ända alternativet 20. NSAID kan alltså användas som ett sätt att komma närmare en diagnos eller få bekräftat en misstanke om att katten lider av smärta, samtidigt som NSAID ofta fungerar som vård av OA 35. Både meloxikam samt ketoprofen har visat sig vara effektiva vid kronisk smärta orsakad av smärta i rörelseorgan, men bara meloxikam har registrerats för långvarigt bruk hos katter 35. För att kunna konstatera om behandlingen hjälpt kan man använda olika metoder som beskrivs nedan. Huvudsaken är att man väljer en metod som används att utvärdera symptom och beteende före behandling och igen efter behandlingen. På detta sätt jämför man ifall symptomen har ändrat sig efter behandlingen. Man kan använda olika typer av frågeformulär, som beskrivits nedan 19,28. Veterinären kan också göra en klinisk undersökning, eller så kan man t.ex. använda en accelerometer 14,18,28,36. En accelerometer är en aktivitetsmätare, som mäter acceleration orsakad av rörelser och på detta sätt kan man evaluera rörelsegrad 28. Man ska dock ta i beaktande att katter med OA ofta är äldre, och att de kan ha andra sjukdomar och problem som gör att administrering av NSAID är riskabelt 17. Därför ska 9

man försöka utesluta sådana sjukdomar före administrering av smärtmedicinen; det gör man genom undersökningar såsom blodprov och urinprov 20. 2.2.2 Ägarens bedömning Ägarna har ansetts ha en viktig roll vid diagnostisering av kronisk smärta, eftersom de ser katten varje dag och vet hur den beter sig i sin normala livsmiljö. Dock har man först på senare tid börjat göra forskning kring hur man bäst kan använda ägarens observationer 28. 2.2.2.1 Frågeformulär För att kunna använda ägares observationer som en del av diagnostik och uppföljning av kronisk smärta, håller man på att utveckla frågeformulär. Vid utvecklandet av ett frågeformulär är det första steget att undersöka vilka frågor som är bäst att använda 37. I detta fall ska frågorna innehålla faktorer som har att göra med kronisk smärta hos katt, närmare bestämt smärta associerad med OA, och att veta vilka faktorer hör ihop med det är inte så lätt. I de flesta typer av undersökningar med frågeformulär har man i början av undersökningarna bett experter och ägare att lista symptom och beteende som de tror att hänger ihop med smärta, och sedan testat dessa med hjälp av att korrelera frågorna med andra metoder som också borde kunna fastslå smärta hos katt 24,28. Nästa steg är ofta att testa läsligheten av frågorna, det vill säga att utveckla frågorna så att de är lätta att förstå och så att ägarna skall kunna svara på dem utan större svårigheter 37. Formulären ska även testas för validitet samt reliabilitet, det vill säga att frågeformuläret säkert mäter rätt saker, samt att resultaten från formuläret ska vara densamma om man upprepar undersökningen två gånger med samma kriterier 37,38. Att undersöka och utveckla alla dessa kriterier som behövs för ett pålitligt frågeformulär är dyrt och tidskrävande 18. Olika typer av frågeformulär har redan testats i många studier angående OA 19,28,39,40. De första frågeformulären som utvecklats för att kunna upptäcka smärta orsakad av OA på katt, har gjorts av Clarke och Bennett (2006) 19, Lascelles m.fl. (2007) 28 och Bennett och Morton (2009) 24. Ännu finns inget frågeformulär som används som standard, men ny forskning görs hela tiden 28,39. Vid utvecklande av frågeformulär ska man ta i beaktande att det inte får vara för tidskrävande för att kunna användas på en klinik i vardagligt bruk 24. 10

Frågeformulärets format och lämpliga frågor För att ett frågeformulär ska vara bra och användbart är det viktigt att använda lämpliga frågor samt att frågeformulärets format och uppbyggnad är lämplig. Det ska vara lätt för ägaren att fylla i formuläret samtidigt som det måste vara tillräckligt sensitivt för att bl.a. veterinären eller forskare ska kunna dra slutsatser utifrån det angående patientens smärta. Det finns många olika typer av frågeformulär med olika format och typer av smärtskalor. Man kan använda en så kallad Visual analogue scale, VAS, som betyder att man använder en 100 mm vågrät linje, där man kan pricka in på linjen hur intensiv smärtan är, med ingen smärta i början på linjen och högsta möjliga smärta i slutet av linjen 41,42. Man mäter avståndet från vänster på linjen till markeringen gjord av patient eller ägare, och får en så kallad VAS score 41. En numerisk skala (Numeric rating scale, NRS) liknar lite en VAS men här använder man siffor istället för en linje: siffror från 0-10 eller 0-100 där noll står för ingen som helst smärta medan 10 respektive 100 står för värsta möjliga smärta 42. En enkel deskriptiv skala (simple descriptive scale, SDS) 34,42, också kallad verbal skala (verbal rating scale, VRS) 43 består av en lista på 4-5 adjektiv som beskriver smärtan med ord såsom till exempel ingen smärta, mild smärta, allvarlig smärta, mycket allvarlig smärta 42. Adjektiven omvandlas sedan till att motsvara ett värde på till exempel 0-3 poäng och bildar på så sätt en smärtskala, där högre poäng tyder på värre smärta 44. Dessa används också ofta inom humanmedicin där patienter själva utvärderar sin smärta 43, men inom veterinärmedicin måste förstås ägare eller veterinär försöka bedöma djurets smärta 44. I undersökningar angående smärta på hundar där man jämfört dessa, har man kommit fram till att NRS skulle vara den mest lämpliga att använda 44. Fördelar med NRS är att den är ganska sensitiv, och även små förändringar kan upptäckas, vilket gör att den är bra speciellt i forskningssyfte 42,43. Däremot är SDS ej lika sensitiv, men väldigt enkel och lätt att använda 42,43. I studien gjord av Zamprogno m.fl. (2010) 40 fick kattägare och veterinärer välja mellan 6 olika format av frågeformulär. Hela 68 % av ägarna tyckte att en SDS bestående av 5 adjektiv var lättast att använda, men bara 38 % av veterinärerna var av samma åsikt. Exempel på hur smärtskalorna ser ut kan ses i bild 1. 11

Bild 1: Bild på smärtskalor; VAS, NRS och SDS/VRS. Bild lånad av Williamson och Hoggart (2005) 43. Zamprogno m.fl. (2010) 40 gjorde en detaljerad undersökning om frågeformulär angående OA-associerad smärta hos katter. Målet var att undersöka vilka frågor som lämpade sig bäst och hur frågeformulärets format skulle se ut. Två grupper med 22 katter i vardera gruppen användes. Ena gruppen bestod av katter som var smärtfria och som på bas av röntgenbilder inte hade OA eller endast mycket lindriga förändringar. Den andra gruppen bestod av katter med allvarliga OA fynd på röntgen samt allvarliga smärtor. Ägarna svarade på 28 frågor enligt VAS systemet. Statistiska skillnader mellan dessa grupper fanns för 17 av frågorna. Det betyder att för de aktiviteter som man kunde se en skillnad i mellan friska och smärtsamma, kan hänga ihop med smärta orsakad av OA. Frågorna som användes kan ses i tabell 2. I denna studie fanns det dock ganska stora skillnader i ålder mellan grupperna. Därför kan man inte vara helt säker på vilka förändringar i aktiviteter är åldersrelaterade, utan ytterligare forskning kring detta skulle behövas 40. Frågorna i frågeformuläret som Zamprogno använde har använts i flera studier efteråt, men i lite olika format 33,45. Vainionpää m.fl. (2013) 33 använde sig av samma frågor i ett frågeformulär med SDS med 5 punkter, istället för VAS, i sin studie där hon jämförde ägares observationer, palpering och värmekamera för att utvärdera smärta 33. Hon kom dock fram till att frågeformuläret bara kan användas för att upptäcka katter som har svår 12

smärta, och att ägare som ej är tränade i att utvärdera smärta ofta missar symptom på detta 33. Tabell 2: Frågor relaterade till smärta vid OA. Tabell lånad och modifierad utgående från den gjord av Zamprogno m.fl. (2010) 40. Frågorna med tjock stil användes i en senare studie av Benito m.fl. (2013) 39 (se senare i avhandlingen). *Frågades med direkta frågor, ej genom VAS. Frågor angående aktiviteter där statistiska skillnader mellan grupperna fanns (p<0,05): Frågor där statistiska skillnader mellan grupper ej kunde upptäckas: Gå Springa Förmåga att hoppa upp Förmåga att hoppa ner Gå uppför trappor Gå nerför trappor Leka med andra djur Stiga upp från liggande position Jaga föremål förmåga att sträcka på sig Äta Dra sig undan Höjd på upphopp Höjd på nedhopp Sova Leka med leksaker Generell livskvalité Lek eller interaktion med andra familjemedlemmar Skötsel av hygien Användning av sandlåda Vokalisering vid hantering Ogillar hantering Aggressivitet vid hantering Rastlöshet Spontan vokalisering Aggressivitet Höjd på upphopp (fot)* Höjd på nedhopp (fot)* Liknande forskning på hundar gjordes av Hielm-Björkman m.fl. (2003) 34 där man också hade två olika grupper av hundar, den ena med OA-smärta och en kontrollgrupp utan smärta och jämförde svaren på frågeformuläret med Mann-Whitney test. På basis av skillnader i svar från dessa två grupper samt med avseende att alla typer av ägare ska kunna använda formuläret så drog man slutsatser om vilka frågor är bra och valde ut de 11 bästa 34. Utifrån dessa frågor utvecklade man ett så kallat Helsinki chronic pain index, som numera är ett validerat frågeformulär för hundar 34,46. Formatet på det frågeformuläret var också en 5-punkts SDS, vilket är samma format som de flesta ägare i Zamprognos studie tyckte var bäst 40. 13

Feline musculoskeletal pain index (FMPI) Benito m.fl. (2012) 39 använde sig av studien gjord av Zamprogno m.fl (2010) 40 och utformade Feline musculoskeletal pain index, det vill säga ett smärtindex för utvärdering av smärta i rörelseorganen hos katter. Även i denna studie användes två grupper av katter varav den ena grupen med och den andra utan smärta. Man använde sig av 49 katter och med hjälp av klinisk undersökning, ortopediska undersökningar, neurologiska undersökningar, blodprov, urinprov, och röntgen valde man ut de katter som lämpade sig bäst att vara med i studien. Man grupperade katterna i två grupper: 13 katter klassificerades som normala och smärtfria katter, och 19 av katterna valdes till gruppen för katter med OA-smärta varav 7 ansågs ha lindrig OA, medan 12 allvarlig OA smärta. De använde sig till stor del av samma frågor som i Zamprognos studie. Frågorna de använde kan ses i tabellen på föregående sida, markerade med tjock stil. Dessa frågor modifierades lite. Utöver dessa fanns frågor om kattens förmåga att ligga eller sätta sig ner, deras totala aktivitet, smärta under senaste veckan, samt smärta för den dagen då frågorna besvarades. Totalt hade man 21 frågor som grupperades så att 18 frågor handlade om aktivitet (tabell 2), två frågor om smärta och en fråga om kattens livskvalitet. I denna studie användes 21 frågor, som frågades som SDS frågor med 7 svarsalternativ för varje fråga angående aktivitet. Frågor angående smärta hade 5 svarsalternativ: bättre än normalt, normalt, inte riktigt normalt, lite sämre än normalt, knappt eller med stor möda, inte alls, ej tillämplig eller vet ej. Dessa omvärderades sedan till poäng. Avvikande var, i jämförelse med andra liknande frågeformulär, att man hade ett alternativ som above normal, motsvarande ungefär bättre än normalt, vilket inte förekommer i så många andra frågeformulär. För detta kunde man få -1 poäng. I detta frågeformulär hade man även med ett svarsalternativ som ej tillämplig eller vet ej, som gav 0 poäng. Resten av svarsalternativen gav 1-4 poäng. Svarsalternativen för frågan om livskvalité var utmärkt, bra, måttlig och dålig. Man gjorde flera olika analyser av materialet från undersökningen för att ta reda på om detta är ett bra frågeformulär. Ett av de viktigaste målen var att testa om man med dessa 14

frågor kunde skilja på katter utan smärta och katter med smärta, det vill säga om frågeformuläret kunde diskriminera de sjuka från de friska. För att jämföra data mellan grupperna användes Fisher s Exact och Mann-Whitney test. Man kom fram till att alla frågor kunde skilja på smärtsamma och icke-smärtsamma katter förutom frågan om hur katten äter och frågan om kattens interaktion med ägare. Man kom också fram till att med dessa frågor kunde man inte skilja på katter med mild eller svår OA smärta. Reliabiliteten för detta frågeformulär var utmärkt, vilket undersöktes med hjälp av chronbach α (alla>0,8). För att testa upprepandet av ifyllandet av frågeformuläret fyllde ägarna i det två gånger med 14 dagars mellanrum. Man analyserade det med vägd ƙ statistik och kom fram till att upprepningsbarheten för det var bra för båda grupperna (>0,74). Man kom även fram till att frågeformulärets förmåga att hitta de smärtsamma djuren var väldigt bra, och att den var lättläst och förstådd av ägarna. Testande av frågeformulär med hjälp av smärtmedicinering Man har testat hur bra FMPI-indexet kan upptäcka förändringar i det som undersöks med indexet (responsiveness), det vill säga förekomsten av kronisk smärta efter behandling med smärtmedicin. Man undersökte även kriteria validitet, med andra ord hur bra resultaten korrelerade med ett annat objektivt test, som i detta fall utgjordes av en accelerometer. Resultatet av undersökningen var att man inte kunde påvisa varken upprepningsbarhet eller kriteria validitet, men författaren till artikeln ansåg att det kunde bero på felaktiga inklusionskriterier 45. Att använda en behandlingsperiod med smärtmedicin eller andra smärtlindrande preparat och jämföra hur ägare svarat på frågor innan respektive efter behandlingsperioden, har använts i många studier för att ta reda på vilka frågor som bäst korrelerar med smärta 19,24,28,47. Denna metod skiljer sig från många av de ovannämnda studierna, genom att man bara har en grupp med katter som alla har OA orsakad smärta som man jämför före respektive efter behandling, istället för två grupper katter varav ena gruppen är smärtsam och andra inte. Denna metod har man ansett att är ett bra sätt att testa ifall de observerade förändringarna i beteende mm. faktiskt är orsakade av smärta 24. 15

I en studie gjord av Clarke och Bennett (2006) 19 använde man en sådan metod. I forskningen ingick 28 katter som hade konstaterats ha OA genom röntgen tillsammans med kliniska symptom eller anamnes med antydan på OA. I studien fyllde ägarna i ett frågeformulär vid två tillfällen. Mellan dessa tillfällen fick katterna en behandlingsperiod med smärtmedicinen meloxikam i 23 dagar. Man utförde också en klinisk undersökning, ortopedisk undersökning och blodprov, på samma tidpunkt som frågeformulären ifylldes. Tabell 3: För de aktiviteter markerade med tjock stil skedde en statistiskt betydande förändring efter behandlingsperioden (p<0,05). Översatt och lånad av Clarke och Bennett (2006) 19. Aktiviteter Resultat efter smärtmedicinering Aktivitetsnivå Hälta Födointag Statistiskt betydande förbättring i hälta och aktivitetsnivå, men ej i födointag. Format och smärtskala Enkel deskriptiv skala med en ordinalskala för varje parameter. Statistiska analysmetoder Wilcoxon rank test signed Aktiviteter Antal katter med förbättring efter smärtmedicin/antal katter med symptom från början Ovillighet att hoppa 19/20 Minskad höjd på 18/19 upphopp Styv gång 6/9 Drar sig undan 2/9 Vokalisering vid hantering 2/10 Ogillar hantering Aggressivitet vid 2/9 hantering 2/6 Format och smärtskala Dikotoma variabler med en nominalskala Statistiska analysmetoder McNemar test De symptom som förändrades mest efter behandlingsperioden var aktivitetsnivå, hälta och ovilja att hoppa (tabell 3) 19. Dessa faktorer samt de andra faktorerna där en statistiskt betydande förändring skedde var alla symptom som har att göra med rörelse, och dessa skulle man då kunna anta att har med smärta att göra, eftersom smärtmedicinering förbättrade symptomen. De faktorer där ingen betydande statistisk förändring kunde konstateras, var alla beteende relaterade, och kan i sin tur vara frågan om normalt 16

beteende för vissa katter, och att använda dessa som indikator på OA kan vara opålitligt 19. Frågorna som Zamprogno m.fl. (2010) 40 använde sig av liknade ganska mycket frågorna som använts i denna studie. Här var frågorna om aktivitet och hälta ganska omfattande, och dessa har Zamprogno m.fl. delat upp i flera delfrågor 40. Client-specific outcome measure (CSOM) Lascelles m.fl. (2007) 28 utformade en så kallad Client-specific outcome measure (CSOM). Först skulle ägaren svara ja och nej på frågor angående noterat förändring i sin katts aktivitet och beteende. Sen skulle ägaren nämna 5 specifika aktiviteter som de ansåg att hade förändrats hos katten och utvärdera hur problematisk varje aktivitet var att utföra, och i vilka situationer. Sedan skulle de jämföra hur svårt det var för katten att utföra dessa aktiviteter nu i jämförelse med när katten kunde utföra dessa normalt. Veterinären gav också exempel på aktiviteter som ofta förändras i samband med osteoartros, som ägaren kunde välja. Frågorna som användes kan ses i tabell 4. Tabell 4: Frågeformuläret som användes i studien av Lascelles (2007) 28, lånad och översatt till svenska. Lascelles hade i sin tur modifierat den från studien av Gingerich och Strobel (2003) 48. Rörelseproblem relaterade till osteoartros hos er katt 1. 2. 3. 4. 5. Inga problem Lite problematisk Ganska problematisk Mycket problematisk Omöjligt Lascelles m.fl. evaluerade också kattens livskvalitet efter att katten fått behandling, i jämförelse med hur den varit tidigare. Ägaren kunde välja mellan fem alternativ: försämrad, samma, lite förbättring, måttlig förbättring, stor förbättring. 17

Lascelles använde detta i sin studie för att ta reda på om dessa aktiviteter förändrats efter behandling med värkmedicin eller placebo och om ägarna kunde observera förändringarna. Man undersökte även om förändringar i rörelse kunde upptäckas med accelerometer. Frågeformuläret ifylldes 4 gånger med sju dagars mellanrum. På dag 7 och 14 påbörjades en 5 dagar lång kur med antingen värkmedicinen meloxikam eller placebo tabletter. Ägarna visste ej vilka tabletter de gav och fick ej heller se hur de svarat på frågeformuläret föregående gång. Svaren överfördes sedan till en ordinalaskala och omvandlades till 0-4 poäng. Man jämförde smärtindexet mellan de olika grupperna före och efter behandling 28. Av de saker som ägarna valde förändrades följande saker efter administrering av smärtmedicin jämfört med placebo: Hoppa upp/ner, leka, jaga, springa, gå, lägga sig ner, gå upp för trappor, vässa klorna, tvätta sig och att använda sandlådan 17. Resultatet av undersökningen visade att ägarna hade förmåga att observera förändringar i beteende och rörelse efter att man gett vård med smärtmedicin, utan att själva kanske förstå att beteendena hade att göra med smärtan från OA 28. Lascelles m.fl. (2007) ansåg att detta frågeformulär ännu behöver utvecklas för att fungera bättre. För detta behövs ytterligare undersökningar. Det optimala antalet frågor är inte heller helt klart. I studien av Lascelles m.fl märkte man att ägare ofta har svårt att komma på 5 exempel på förändrade aktiviteter hos katten, och att det skulle vara bättre med bara 3 frågor, då skulle sensitiviteten på frågeformuläret vara bättre 28. Detta frågeformulär är ett individualiserat frågeformulär, eftersom de förändrade aktiviteterna är föreslagna av ägaren, och gäller just den individen 49. Tabell 5: Översatt och lånad från studien av Bennet m.fl. (2009) 24. Frågeformulär som användes i studien. 1. Rörlighetsnivå Normal/onormal Allvarlighetsgrad (1-10): 2. Aktivitetsnivå Normal/onormal Allvarlighetsgrad (1-10): 3. Vanor angående pälsvård Normal/onormal Allvarlighetsgrad (1-10): 4. Temperament Normal/onormal Allvarlighetsgrad (1-10): 5. Helhetsbedömning angående hur allvarlig problemen är från 1 (mild) till 10 (allvarlig) 18

Ett lite liknande formulär som CSOM användes i forskningen gjord av Bennett m.fl. (2009) 24. Bennett ville utveckla ett pålitligt och snabbt sätt att diagnostisera smärta. Formulärets format kan ses i tabell 5. Till frågeformuläret fanns bifogat en tabell med många exempel på förändringar i beteende angående varje delfråga, för att underlätta det för ägaren. Som exempel på vad förändringar i aktivitetsnivå kunde innebära fanns exempel på sovvanor, lek och jagande och ytterligare förklaringar på hur dessa kan ändras. Med denna tabell som handledning kunde ägaren lättare svara på formuläret. Om ägaren valde onormal skulle denne även välja till vilken grad förändringen skett. För att öka pålitligheten av detta skulle ägarna även filma exempel på de saker de ansåg vara onormala hos sin katt. Också veterinären skulle ge en helhetsbedömning för detta baserat på en klinisk undersökning, ägarens berättelse och video. Detta upprepades efter en behandlingsperiod med smärtmedicin i 28 dagar. Sedan jämförde man veterinärens och ägarens bedömningar. Man kom fram till att bedömningarna stämde ganska bra överens med varandra, men att veterinären i medeltal ansåg att det skett en större förbättring efter behandlingen än vad ägarna ansåg. Bennett m.fl. ansåg att detta är ett enkelt och användbart frågeformulär. Då alla katter i denna studie hade fått smärtmedicinering kunde man dock inte utesluta placebo effekt och ytterligare undersökningar för att utveckla metodens användbarhet behövs. Enligt Bennett m.fl. tyder resultaten från forskningen på att ägaren, tillsammans med handledning av veterinären, kan observera förändringar i kattens beteende. 24. I flera av ovannämnda undersökningar, har det varit svårt att dra slutsatser om resultaten, då en en märkbar placebo-effekt ofta förekommer 24,45. Nyligen har man testat ett lite annorlunda forskningsprotokoll för att kringgå problemet. Man använde 58 katter som hade rörelseproblem med diagnostiserad eller misstänkt OA. Hälften fick placebo och hälften meloxikam i tre veckor. Före och efter behandlingsperioden utvärderade ägarna katterna med hjälp av smärtindexen FMPI och CSOM. I båda grupperna kunde en lika stor förbättring ses efter behandlingsperioden, och förbättringen var lika stor mellan grupperna enligt båda indexen. Till skillnad från flera andra undersökningar fortsatte man efter behandlingsperioden med en wash-out period vilket betydde att båda grupperna fick placebo i 3 veckor. Ägarna var hela tiden blindade för vilket preparat katterna fick. Efter wash-out perioden kunde man se en tydlig försämring i både CSOM och FMPI för 19

de som tidigare fått meloxikam jäntemot placebo. Speciellt denna information ansåg forskarna vara relevant. Forskarna menar att man på detta sätt kan bevisa smärtmedicinens effekt jäntemot placebo, då de katter som tidigare fått medicin med verkande ämne, får tillbaka kliniska symptomen under wash-out perioden, vilket inte händer hos de som hela tiden fått placebo. Enligt forskarna kan detta vara ett användbart sätt att kringgå problem orsakade av palcebo-effekt. Under wash-out perioden var veterinärerna inte blindade för vad katterna fick, vilket forskarna ansåg att kunde ha påverkat resultaten en del, och att i framtida forskning borde även de vara blindade för att undvika missvisande resultat. 49. 2.2.3 Veterinärens bedömning 2.2.3.1 Kliniska undersökningar Beteende- och rörelsetest Eftersom smärta orsakad av OA påverkar rörligheten 19,28 är det bra att försöka undersöka detta med små rörelsetest 17. Några enkla test som kan användas är att låta katten röra sig fritt på golvet och bara iaktta den, och att låta den hoppa ner från ett bord och upp tillbaka 17. Om man kan skilja på förmåga att hoppa upp eller ner, kan man få en aning om var katten har ont. Om katten har svårt att landa kan det vara att smärtan finns i frambenen och om den har svårt att hoppa upp kan smärtan vara i bakbenen 20. Man kan få ut mycket värdefull information på basen av dessa enkla tester 17. Det lönar sig även att lägga märke till hur katten beter sig. En katt som är aggressiv och som har temperament kan mycket väl bara vara rädd men det kan också vara ett tecken på smärta. I en forskning fann man ett samband mellan detta, då de katter som verkade temperamentsfulla hade högre smärtindex och allvarligare fynd som tydde på OA på röntgenbilder, än katter med ett vänligt lynne. 29. Ortopedisk undersökning Vid ortopedisk undersökning kan man undersöka flera saker som kan tyda på OA och smärta orsakad av det. Förtjockning av lederna är ett ganska vanligt fynd vid OA med 20

kliniska symptom 19,30. I studien gjord av Clarke och Bennett (2006) kom man fram till att 67 % av lederna med kliniska symptom hade förtjockade leder 19. Förtjockning av leder kan dock ej upptäckas vid palpering av höftled samt axelled 19. Hur stor andel av leder med OA som har krepitering varier mycket enligt studier. I en forskning kom man fram till att det är mycket ovanligt 19, medan man i en annan kom fram till att det varierar mellan 0-56 % 29. Ett vanligt tecken på smärta är att katten motsätter sig eller reagerar starkt på palpering av leder 30. Men att anta att det alltid är ett tecken på smärta kan leda till att man överskattar förekomsten av smärtsamma leder 19. Många katter tycker inte om då leder palperas och reagerar på detta fastän leden inte skulle vara smärtsam 19. I en forskning gjord av Lascelles m.fl. (2007) verkade 55 av de undersökta lederna smärtsamma men bara 37 av dessa hade röntgenfynd på OA 28. I Clarke och Bennetts (2006) studie hade 34 % av de leder som man ansåg var smärtsamma, inga som helst tecken på OA på röntgenbilder 19. Man har kommit fram till att det finns ett större samband mellan smärta vid palpering och förekomst av OA i armbågsled, lumbala- och lumbosakrala segmentet än andra leder. Detta kan antingen bero på att det faktiskt finns en större korrelation mellan OA och smärta i dessa leder eller så att det är lättare att manipulera fram smärta i dessa än i andra leder 29. Resultatet av en forskning som använde sig av 100 katter, kom fram till att palpering av leder inte är något pålitligt sätt att diagnostisera OA. Däremot tyder resultaten på att en led, som verkar smärtsam, mycket troligare har OA än om leden inte är smärtsam 29. Det är också viktigt att ta i beaktande och utesluta andra ortopediska och systemiska sjukdomar som kan orsaka smärtsamma leder och nedsatt rörelseförmåga 30. Exempel på dessa är till exempel inflammatorisk eller immunmedierad artrit 30. Vid upprepade ortopediska undersökningar kan det hända att katten vänjer sig, och inte längre reagerar så starkt på palpering 50. Detta kan ibland felaktigt tolkas som att smärtan blivit mindre, fastän det bara handlar om att katten vänjt sig med situationen vid undersökningen 50. 21

Goniometri Goniometri betyder att man mäter ledernas rörelseförmåga. Man mäter från ledens centrala mittpunkt hur många grader ett ben kan röra sig från att den är maximalt böjd till maximalt utsträckt 51. På hundar har man bland annat använt goniometri för att följa med effekten av vården av OA 52. Jaeger (2007) 51 undersökte validitet och repeterbarhet för goniometri hos friska katter. Resultaten visade att validiteten och repeterbarheten för goniometriska undersökningarna var bra. Forskarna i denna studie ansåg att goniometri är objektivt sätt att mäta ledernas ROM (range of motion), hos friska katter, och att resultaten inte påverkas av att man söver katterna 51. Flera studier påvisar dock att goniometri inte är något pålitligt sätt att diagnostisera OA 19,29. I en studie med 28 katter som hade diagnostiserad OA, hade bara 4 % av alla leder reducerad ROM 19. En annan forskning fann ett samband mellan minskad ROM och OA i axel, armbåge, carpus och tarsus, men ansåg att sambandet inte var tillräckligt för att goniometri ska kunna användas som ett sätt att diagnostisera OA 29. Snarare kan det användas som ett sätt att utesluta OA 29. Genom att mäta Norberg Angle (NA) för höften kan det användas som ett sätt att estimera ifall OA till följd av höftledsdysplasi förekommer. Med NA menar man vinkeln mellan en linje som går genom mittpunkten av båda höftbenens huvud, och mellan en linje som går från mittpunkten av höftbenets huvud och acetabulums kraniodorsala kant. OA kan vara idiopatisk också i höften, men uppkommer ofta sekundärt till höftledsdysplasi 21. I Clarke och Bennetts studie (2006) kom man fram till att medeltalet för NA hos katter med höftledsdysplasi var 87,5. Höfter med idiopatisk OA utan förekomst av höftledsdysplasi hade ett NA medeltal på 96,6 medan normala höfter hade ett medeltal på 99,2 19. Röntgen På röntgenbilder har man definierat förekomst av OA om något av följande förekommer: osteofyter, entesiofyter, skleros, förtjockning av ledkapsel, förändring i ledernas omkringliggande benstrukturer, samt mineralisering och svullnad av mjukvävnader 22

runtom och inne i ledkapseln 7,30. I ryggraden kan OA synas som spondylos vilket betyder att bensporrar kan utvecklas på ryggkotorna 26. Andra avvikelser i ryggraden som kan hänga ihop med OA är mineralisering av mellankotsskivor och entesiofyter i ryggradens leder 22. Röntgen är till bra hjälp för att kunna konstatera att katten lider av OA om man på basis av symptomen kan misstänka det 20. Men om man konstaterat att katten lider av OA enbart på basis av röntgenbilder betyder det inte att den alltid har ont. Flera forskare har konstaterat att kliniska symptom och röntgenfynd inte korrelerar särskilt bra 20,28. I studien gjord av Lascelles m.fl. (2007) hade 55 leder tecken på OA medan bara 18 av dessa hade tecken på smärta vid manipulering av lederna 28. Som ovan nämnts gäller detta också åt andra hållet, det vill säga att många av de leder som verkar smärtsamma saknar röntgenfynd på OA 28. En förklaring till detta är att man tror att det hos katter inte bildas lika mycket patologiska förändringar vid OA som syns på röntgenbilder, som hos hundar 17. Man har bevisat att många leder som saknar tecken på OA på röntgenbilder i själva verket har skador på broskytor som indikerar på OA, som man upptäckt då man undersökt ledernas broskytor i mikroskop 53. 2.2.4 Andra smärtbedömningsmetoder Accelerometer Minskad aktivitet och förändringar i hur mycket katten sover kan vara svårt att upptäcka. Katter sover normalt också ganska mycket, och är ofta ensamma hemma hela dagen. Därför kan det vara att ägarna inte märker en sådan förändring 31. Men eftersom osteoartros har konstaterats medföra att katten rör på sig mindre, är det viktigt att kunna upptäcka detta 30. Därför kan aktivitetsmätare, också kallad accelerometer, vara bra för detta syfte. Accelerometern är egentligen utvecklad för bruk på människor, för att kunna mäta kroppsrörelser och aktivitet. Den består av en sensor med piezoelektriska kristaller, som vid rörelse ger upphov till spänning som sedan omvandlas till ett digitalt värde. Värdet korrelerar med rörelsens varaktighet och intensitet. Data samlas genom korta 23

tidsintervaller, vars längd kan väljas av forskaren. Data från accelerometern laddas sedan ner på en dator och på detta sätt kan man utvärdera hur mycket katten rör på sig 28. Accelerometrar har använts i flera studier och resultaten verkar indikera att detta kunde vara ett bra sätt att objektivt mäta inaktivitet hos katter, förändringar i samband med vård av OA, eller andra smärtsamma sjukdomar som orsakar minskad aktivitet 13,14,28,36. I studierna användes en liten accelerometer, som fästes i katternas halsband 14,28. I samma studie som Lascelles m.fl. (2007) 28 utformade CSOM användes en sådan accelerometer. Katterna i studien hade diagnostiserad OA och smärta i en eller flera leder. I slutet av varje vecka under den tre veckor långa studien togs accelerometern av för att ladda ner data angående kattens rörelser. Första veckan som man samlade data av katterna fick de ingen behandling. Denna data användes som standardvärde. De två följande veckorna fick katterna antingen smärtmedicinering (meloxikam) eller placebo. Data för de katter som fått placebo respektive meloxikam jämfördes med varandra samt med standardvärdet, det vill säga data från första veckan. Man kom fram till att de katter som fått meloxikam rörde sig i medeltal 9,3 % mera än vad de gjorde före behandlingen. Ingen ökning i rörelseaktiviteten kunde upptäckas för de som fått placebo. 28. I en annan studie gjord av Guillot m.fl. (2013) 14 ökade rörelsemängden hos katterna 3,5 % -5,2 %, mätt med en accelerometer, efter administrering av meloxikam i jämförelse med en period med administrering av placebo. Hos katter som fick en högre dos smärtmedicin, 0,05mg/kg jämfört med 0,025mg/kg, ökade rörelsemängden mera 14. I denna studie beaktade man bara rörelse under kvälls- och nattetid, eftersom man i tidigare studier konstaterat att skillnad mellan aktivitet för normala katter och katter diagnostiserade med OA är störst under denna tid 14,54. Undersökningarna tyder på att smärta orsakad av OA leder till miskad rörelsemängd, samt att rörelsemängden ökar efter smärtmedicinbehandling, eftersom smärtan minskar 14,28. Dock finns det även forskning där man inte kunnat se betydande skillnader i aktivitet mellan friska katter och katter med OA 13. I den studien användes inte smärtmedicin utan man använde tio katter diagnostiserade med OA och jämförde med fyra katter utan OA under nattetid under två veckoslut 13. Forskaren ansåg att en orsak till att de inte kunde upptäcka skillnader mellan grupperna kan bero på att inflammatoriska komponetenter troligtvis är involverade i 24

smärta orsakad av OA hos katter, och att det troligtvis skulle vara bättre att jämföra om aktiviteten ökar efter en kur med anti-inflammatorisk smärtmedicin 13. Förutom att mäta effektivitet på smärtlindring kan accelerometern också användas till att utveckla andra sätt att mäta smärtan på 18, såsom till exempel att jämföra ifall resultat från frågeenkäter besvarade av ägare motsvarar data från accelerometer, vilket också redan gjorts i en del studier 28. Man ska dock vara medveten om att alla typer av rörelser registreras av en accelerometer 18. Alla förändringar i hemmet såsom till exempel nya husdjur eller besökare, kan orsaka förändringar i kattens aktivitet, och på så sätt ge ett felaktigt resultat vid användning av en accelerometer 18. För ett pålitligare resultat kan man utesluta data från tidpunkter där avvikande händelser i hemmet skett 14. Också då katten slickar sig, skrapar sig eller äter kan ge missvisande resultat, eftersom accelerometern genererar data utifrån detta, fastän distansen som katten rör sig i detta fall är liten 36. Å andra sidan kan det finnas saker som inte accelerometern kan mäta, såsom att katten lättare kan röra på sig efter behandling, fastän inte aktiviteten skulle öka direkt 50. I sin helhet verkar data genererat av accelerometern angående rörelse och aktivitet stämma bra överens med verkligheten, då man jämfört data från accelerometer med videoanalyser från samma tidsperioder 36. Man tror att accelerometern har potential för ökad användning på grund av att den är så liten, och att den kan användas i kattens hemmiljö oavsett tidpunkt på dygnet 4. Man håller på att utveckla accelomterar som skulle vara lätta att använda samt prismässigt rimliga 4. Värmekamera En värmekamera är en icke-invasiv metod att mäta förändringar i hudens temperatur, där infraröd strålning används 55. Tekniken baserar sig på att huden utsöndrar infraröd strålning som med hjälp av en kamera, kan omvandlas till elektriska impulser och forma en bild, där skillnader i hudens yttemperatur kan ses som olika färger 56. Vid undersökningar på människor har man kommit fram till att förändringar i hudens temperatur kan härstamma från sjukdomar associerade med inflammation eller infektion 25

och kan indikera smärta 55. Man har använt metoden inom medicin sedan 1950-talet, då man upptäckte att hudtemperaturen är högre för ett bröst som konstaterats ha en tumör, än för det friska 55. Sedan dess har man använt tekniken i många studier för att diagnostisera olika typer av sjukdomar. Bland annat har man undersökt OA hos människor med hjälp av detta 57. Inom veterinärmedicin användes tekniken första gången år 1965 i en studie av Delahanty och Georgi där man kom fram till att hudens yttemperatur förändrades bland annat på områden med tumör, fraktur av karpalben och bölder på hästar 56,58. Flera undersökningar som gjorts senare på häst har visat att värmekamera är en sensitiv metod för att upptäcka ledsjukdomar, såsom bland annat osteoartros 59. Vid osteoartros är inflammation ofta första tecknet, vilket kan upptäckas med värmekameran på grund av att inflammationen medför ökat blodflöde till området 59. Man anser att en inflammation orsakar en förändring i hudens yttemperatur på över 1 C i jämförelse med den motsatta anatomiska regionen som ej är påverkad, och använder detta som en riktlinje vid tolkande av termografiska bilder 60. Man har gjort en del undersökningar med värmekamera på hundar 61-63. Dock finns det hittills väldig få studier om användning av värmekamera på katt 33,63. Vainionpää m.fl. (2013) 33 utförde en prospektiv studie på 103 katter där man jämförde resultat från värmekamera, palpering och ägarnas svar på ett frågeformulär som utformats från Zamprognos studie (2010) 40. Ägarnas svar på frågeenkäten motsvarade inte så bra resultaten från palpering eller värmekameraundersökningen. Forskarna tror det kan indikera att ägarna inte är så bra på att upptäcka när katter har smärta, speciellt katter med mild smärta. Resultaten från värmekameraundersökningen och palperingen korrelerade ganska bra, vilket tyder på att värmekamera tillsammans med palpering kan vara ett bra sätt att undersöka ifall katter lider av smärta. 33. Men flera undersökningar på katter behövs. Fördelar med metoden är att den är snabb och icke-invasiv 56, vilket kan vara bra speciellt vid undersökning av katter 33. Med värmekamera kan man även lokalisera det drabbade området mycket noggrannare än med andra metoder 56. Värmekamerans sensitivitet är väldigt hög och har visat sig vara uppemot 100 % i preliminära studier på smådjur 63. Man 26

anser att en värmekamera är åtminstone 10 gånger mer sensitiv att upptäcka förändringar i temperatur, än människohanden är 60. Negativa sidor med denna metod är att specifiteten visat sig vara ganska låg 61,63. Med värmekamera kan man upptäcka förändringar i ett väldigt tidigt skede, men speciellt på djur kan det vara svårt att avgöra ifall förändringarna i det skedet är klinisk relevanta 56. Missvisande resultat uppstår till exempel om katten råkar ligga på ena sidan i sin transportbox före undersökningen, eller om katten har väldigt långt eller tjockt hår 33,63. För att kunna dra slutsatser om det som man ser på värmekamerabilden har klinisk betydelse, är det viktigt att veta hur den normala blodcirkulationen på området ser ut 59. Men det är också väldigt svårt att veta ifall man ser förändringar, om dessa är något som faktiskt medför smärta. Vid undersökningar på människor angående osteoartros i handled, har man kommit fram till att temperaturförändringen ökar mest i början av sjukdomen, då inflammationsprocessen är som aktivast, men i takt med att sjukdomen framskrider och förändringarna på röntgen blir allvarligare, minskar temperaturförändringen 57. Undersökningen stöder tidigare bevis för att OA framskrider i faser, vilket kan medföra svårigheter vid diagnostisering av osteoartros med denna metod 57. Andra negativa sidor med metoden är att en värmekamera är ganska dyr 55,56. Kinetiska metoder för analys av gång Det finns olika typer av tryckmätningsmattor och plattor som kan mäta tryck, vilka kan registrera hur människor och djur belastar sina ben 64. För hundar har man gjort mycket forskning angående detta, och nuförtiden är det ganska vanligt att man använder denna metod som ett objektivt sätt att utvärdera hur olika sjukdomar, såsom bland annat OA, påverkar hundens sätt att belasta sina ben 54,65. Tryckmätningsmattan kan generera mycket data angående kinetiska parametrar, och främst har man använt peak vertical force (PVF) samt vertical impulse (VI) för att utvärdera gång på hundar 64. Med PVF menar man strörsta trycket som kan mätas då en fot eller tass står på marken och med VI sambandet mellan den kraft och den tid som benet rör marken 66. PVF kan användas för utvärdering av försvagade ben, som kan bero på minskad användning av benet till följd av smärta 14,54,67. 27

Det har visat sig att tryckmätningsplattor kan registrera skillnader i hur katten belastar sina ben vid akut och kronisk smärta, så att det smärtsamma benet belastas mindre än normalt, och motsatta benet mera 68. Traditionella tryckmätningsplattor som man använt på hundar, har ej lämpat sig så bra för katter, eftersom instrumenten är uppbyggda på ett sätt som gör att de inte kan generera data från så små djur 66. För bruk på katter har man utvecklat liknande system som kan mäta hur katten belastar sina ben. Man har bland annat provat trycksensitiva mattor på friska katter samt katter som genomgått kirurgisk amputering av klorna, för att undersöka om man med dessa pålitligt kan mäta PVF samt VI, och resultaten har varit positiva 66,69. Denna teknik baserar sig på att katten går på den trycksensitiva mattan på marken 66,69. Med denna metod har man även undersökt hur OA påverkar hur katter belastar sina ben 13,14,54,67,68. I en nyligen gjord studie av Guillot m.fl. (2013) 14 har man kommit fram till att man kan skilja på katter som har OA från katter som inte har OA genom att mäta PVF efter att katterna motionerat genom att gå i trappor. Man använde sig av 39 katter med osteoartros och 6 friska katter 14. Då man mätte PVF före motionering, kunde man inte se statistiskt betydande skillnader mellan grupperna, vilket tyder på att motion orsakar smärta hos katter med OA, som i sin tur påverkar hur de belastar sina ben 14. Forskarna i denna studie ansåg att detta kunde användas som ett objektivt och pålitligt sätt att upptäcka kronisk smärta 14. Även Moreau m.fl. (2013) 67 ansåg att det är bättre att mäta PVF på katter med höftartros efter motion i trappor, eftersom man då kunde se tydligare resultat och statistiska styrkan var bättre. Studiepopulationen i Guillots studie var relativt stor, vilket betyder att styrkefunktionen är större än för flera andra undersökningar där man använt sig av ganska få katter. En för liten studiepopulation medför att styrkan för statistiska analyser i forskning blir lågt eller saknas 13,67,70. I en nyligen gjord studie där man använt moderna tryckmätningsplattor, ansåg forskarna att fördelen med dessa jäntemot trycksensitiva mattor är att dessa kan generera mer omfattande data 71. Forskarna tror att tryckmätningsplattor kunde användas för att mäta effektivitet av vård av OA, då resultaten från undersökningen visade att dessa kan användas som ett objektivt och ickeinvasivt sätt, med hög repeterbarhet, att utvärdera rörelse hos katter 71. PVF kan räknas ut från det ben som är mest smärtsamt och som ger lägsta värdet vid mätningar (lowest limb value), genomsnittet för två ben, genomsnittet för alla fyra ben, 28

eller genom att använda skillnaden mellan värdena för två ben (paired limb asymmetry index) 67. I flera studier har man använt sig av det ben som generarar det lägsta PVF värdet räknat som procent av kroppsvikten 13,14. Det som har visat sig medföra en del svårigheter, är att det kan vara svårt att få katterna att gå på en matta, då de ej är tränade att gå i koppel såsom hundar 66. I flera av studierna gjorda för att undersöka PVF, har man tränat katterna att gå på mattan i flera veckor 14,67. För att kunna jämföra olika studier där man mäter PVF, borde man även utveckla ett standardiserat system, med liknande metoder och liknande omgivningsfaktorer 14. Nu varierar bland annat hastigheten för hur snabbt katterna ska gå på mattan, och hur många gånger de ska korsa mattan, vilket möjligtvis kan påverka resultaten 54,66. Det finns även mattor som ej kräver rörelse, utan kan mäta PVF då katten står på mattan 70,72. Dessa har använts bland annat för att upptäcka hälta på katter som genomgått amputering av klorna på framtassar och i pilotstudier för inducerad osteoartros 70,72. För användning av dessa krävs mera forskning 72. Man hoppas att man skulle kunna utveckla en matta som speciellt är konstruerad för användning av katter, för att undvika missvisande resultat 14. Flera av dessa system som nu finns på marknaden kräver kalibrering, som inte alltid görs enligt någon standard 14. En del forskare anser att eftersom OA ofta påverkar flera leder kan det vara svårt att på bas av kinetiska analyser av gång dra slutaster över vilket ben som är smärtsamt 66. Det är också ganska osannolikt att denna metod skulle kunna användas på vanliga kliniker för dagligt bruk, då instrumenten som krävs är kostsamma och användningen tidskrävande 4. Kombinering av de ovannämnda metoderna Eftersom det inte finns någon enskild metod som skulle vara tillräckligt bra för att kunna evaluera smärta är många av den åsikten att det bästa är en kombination av olika metoder 73. Det finns dock många olika åsikter om vilka som är bäst att kombinera. Det har föreslagits att ett bra sätt är att använda ett så kallat tre-stegs tillvägagångssätt 17. Det betyder att man ska kombinera ägarens berättelse och observationer, som bäst kunde tas i beaktande genom att man skulle använda standardiserade frågeformulär, tillsammans med röntgen och en klinisk undersökning för att bedöma ifall smärta förekommer 17. 29

Röntgenfynd och kliniska undersökningar korrelerar som sagt ej så bra 29, men att kombinera dessa tillsammans med ägarens observationer har man ansett att ger ett ganska pålitligt resultat 39. Undersökningar angående samma sak för hundar, har visat att det är viktigt att ta i beaktande ägarens observationer 17. 3 Material och metoder I denna undersökning användes data från två andra studier. I båda studierna hade man använt samma frågor i frågeformuläret. Frågeformulärets format och frågor kan ses i tabell 6. Vainionpää (2013) 33 m.fl. utformade frågeformuläret, och detta användes i en forskning, där man jämförde hur svar från frågeformulär, värmekamera och palpering korrelerar med varandra. Man använde frågeformuläret som Zamprogno m.fl. (2010) 40 ursprungligen hade utformat, och valde ut 17 frågor därifrån som översattes till finska (bilaga 1). Frågorna testades på kattägare före själva studien (n=9), och utifrån det modifierades en del av frågorna lite och testades på nytt (n=5). Svarsalternativen bestod av en enkel deskriptiv skala med 5 olika alternativ. En ytterligare fråga där ägarna skulle bedöma om deras katt har smärta, också med fem svarsalternativ, inkluderades i frågeformuläret. Vainionpää gjorde även en egen bedömning om smärtan. Bedömningen gjordes enligt följande skala: har ej smärta, har mild smärta, har allvarlig smärta, eller svårt att bedöma om katten är smärtsam. I studien deltog 104 katter. Studien utfördes på Helsingfors Universitetets djursjukhus där ägarna fått inbjudan till studien, och på en privat kattklinik (Cat Vet) i Helsingfors, där katterna som deltog var patienter på kliniken. Patienter med allvarliga systemsjukdomar uteslöts från studien. I den andra studien hade Haataja (2013) 74 kartlagt hur allmänt höftdysplasi förekommer hos raskatter i Finland, hur höftdysplasi korrelerar med kattens storlek samt med hjälp av frågeformulär utvärderat hur bra ägare är på att utvärdera katters beteendeförändringar relaterade till smärta. Frågeformuläret som användes var exakt likadant som den som Vainonpää (2013) 33 använde. Målpopulationen var 1-10 åriga renrasiga katter. Deltagandet i undersökningen var frivilligt, och på så sätt ett icke-randomiserat 30

bevämlighetsurval. Deltagarna i undersökningen hade fått information och inbjudan till undersökningen via rasförbunden, och en inbjudan hade publicerats i kattidningen Kissalehti 01/2012. Katterna deltog även i Satu Marttilas undersökning om spondylos och medfödda missbildningar i ryggraden, vilket nämndes i inbjudan. Man uteslöt perser och exotic-rasen från undersökningen, på grund av högre risk för komplikationer under anestesin vid röntgenundersökningen. Förekomsten av höftdysplasi graderades från 0-3 av radiolog, där 0 betydde avsaknad av tecken på höftdysplasi, 1 mild dysplasi, 2 måttlig dysplasi och 3 svår dysplasi. I min egen undersökning tog man med alla katter från Haatajas (2013) 74 undersökning, som hade resultat från både röntgenundersökning och frågeformulär som ägarna svarat på, totalt 101 katter. Tabell 6: Lånad och översatt till svenska från frågeformulären som använts i Vainionpää m.fl. (2013) 33 och Haatajas (2013) 74 studier. Frågeformulärets original har utvecklats av Zamprogno m.fl. 40. Frågor Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3 Alternativ 4 Alternativ 5 På vilket sätt går er katt? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / haltar På vilket sätt springer er katt? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / haltar På vilket sätt hoppar er katt uppåt? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / hoppar ej På vilket sätt hoppar er katt neråt? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / hoppar ej Hur går er katt uppför trappor/olika plan helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / går ej Hur går er katt nerför trappor/olika plan helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / går ej Hur leker er katt med andra djur? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / leker ej Hur reser er katt sig från viloläge? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt Mycket svårt På vilket sätt jagar er katt svårt / saker/leksaker? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt jagar ej Hur sträcker er katt på sig? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / sträcker ej på sig På vilket sätt äter er katt (beteende relaterat till ätande)? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / dåligt Drar sig er katt undan? normalt ibland ganska ofta ofta ständigt På vilket sätt hoppar er katt högt upp? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / hoppar ej På vilket sätt hoppar er katt ner högtifrån? helt normalt sällan svårt ibland svårt ofta svårt svårt / hoppar ej Hur sover er katt (tid som används till att sova)? helt normalt sällan mera ibland mera ofta mera sover oftast På vilket sätt leker er katt med leksaker? helt normalt sällan mindre ibland mindre leker just ej svårt / leker ej Hurudan är allmänna livskvalitén för er katt? normal / bra ganska bra måttlig försämrad dålig Har er katt smärta? nej nångång ibland ofta ständigt 31

Från Vainionpääs (2013) 33 och Haatajas (2013) 74 studie användes totalt 205 katter i min egen studie, vars ägare hade svarat på frågeformulär. Varje svar i frågeformuläret (tabell 6) omvandlades till poäng, så att svarsalternativ ett fick en poäng, alternativ två fick två poäng o.s.v. Ägarens bedömning angående om deras katt har smärta räknades ej med i slutsumman. Minsta möjliga poängantal var 17 och största möjliga var 85. Jag gjorde en egen klassificering för hur smärtsamma katterna var, i huvudsak på bas av frågeformuläret, men också med beaktande av resultat från palpering och röntgenundersökningen. Katterna delades in i sjuka, friska och en grupp med vet ej, för vilka det är svårt att dra slutsatser om de är friska eller sjuka. Vainionpääs (2013) 33 katter delades in så att de med 17-19 poäng som enligt hennes bedömning var smärtfria, hade mild smärta, eller som var svåra att bedöma, klassificerades som friska. De som hade 20-24 poäng samt de med poängen 17-19 som hon ansåg ha tydlig smärta ansågs höra till gruppen vet ej. De som hade 24 poäng eller mera, oberoende av smärtbedömningen, klassificerades som sjuka. Haatajas (2013) 74 katter delades in så att de med 17-19 poäng och dysplasigrad 0 eller 1 klassificerades som friska. De med poäng 17-19 som hade allvarligare dysplasi (grad 2-3) samt de som hade 20-24 poäng ansågs tillhöra gruppen vet ej. De med 24 poäng eller mera klassificerades som sjuka. 3.1 Statistiska analyser För de statistiska analyserna ändrades indelningen av dysplasigraden från fyra till tre grupper, för att göra analyserna lättare. De ändrades enlig följande; grad 0=0, grad 1=1, grad 2 och 3=3. Utifrån materialet från de ovannämnda forskningarna gjordes statistiska analyser. Det huvudsakliga målet var att göra en faktoranalys. Med faktoranalys försöker man hitta samband mellan olika variabler för att kunna komma fram till eventuella bakomliggande faktorer. Med denna metod kunde man se vilka frågor i frågeformuläret som det eventuellt finns ett samband mellan, och utifrån det fundera på vad sambandet kan bero på. Vi använde oss av en form av faktoranalys, principiell komponentanalys med varimax rotation. Alla frågor har ett eget värde, men då olika faktorer såsom till exempel smärta inverkar börjar dessa grupperas. En fråga kan enligt analysen ingå i flera komponenter, 32

men i denna studie tolkades en sådan fråga höra till den komponent där den har ett högre värde. För en del av frågorna hade alla ägare valt det första svarsalternativet, som beaktas som värdet 1 i analyserna. Dessa kan inte tas med i statistiska analyser då det inte finns någon variation, utan dessa lämnas bort, och kan beaktas som en egen faktor. Utifrån analyserna kan man bilda en så kallad scree plot, där egenvärdet (eigenvalue) för varje komponent kan ses på en graf, som beskriver variansen i data. De frågor som bildar komponenter som i scree ploten ligger på den vertikala linjen, samt de som ligger på axeln som går ihop med horisontala linjen, anses vara relevanta då man försöker hitta samband och bakomliggande faktorer mellan frågorna. De ska också ha ett egenvärde (eigenvalue) över ett i scree ploten för att anses vara relevanta. Vi underökte även hur åldern korrelerar med smärta för de katter som man bedömt att har smärta genom olika metoder. Detta gjordes med Spearmans korrelationstest. Vi undersökte även korrelationen mellan de olika sätten att klassificera katter som smärtsamma, det vill säga palpering i jämförelse med klassificering utifrån frågeformulär. Statistiska analyserna gjordes med mjukvaran IBM SPSS Statistics 22.0. 4 Resultat och preliminär tolkning Från studien av Vaiononpää m.fl. (2013) 33 tog man med alla katter vars ägare hade svarat på frågeformulär och som Vainionpää hade utvärderat smärta på, totalt 104 katter. I bild 2 kan man se fördelningen över raserna över de katter som användes från Vainionpääs studie 33 (n=104). Medelåldern för katterna var 6,5 och varierade mellan 12 veckor och 20,5 år. Medelvikten för för katterna var 4,7 kg och varierade mellan 900 g. och 7,5 kg. 33

Bild 2. Fördelning över raser för katterna från Vainionpääs studie (2013) 33. Från Haatajas (2013) 74 studie finns det ett sammandrag över data på alla katter hon använde. I min studie lämnades 9 av totalt 110 katter bort, eftersom ägarna för dessa katter ej svarat på frågeformulär, och tyvärr finns det ej tillgängligt data för enskilda katters ålder och ras, vilket gör det omöjligt att göra statistik över ålder och ras för de katter som togs med i denhär studien. I Haatajas (2013) 74 studie var medelåldern 4,2 år och varierade mellan 1 år och 10 år. 4.1 Faktoranalys för friska katter I tabell 7 beskrivs medelvärdet för svarsalternativ på varje fråga och hur många katter som användes i analysen (n=123). 34

Tabell 7. Deskriptiv statistik över katter som enligt indexet klassificerats som friska. Mean Std. Deviation c Analysis N c Missing N GÅNG 1.01.090 123 0 SPRINGA 1.02.127 123 0 HOPPA UPP 1.01.090 123 0 GÅ UPPFÖR TRAPPOR 1.01.090 123 0 GÅ NERFÖR TRAPPOR 1.01.090 123 0 JAGA SAKER 1.01.090 123 0 STRÄCKA PÅ SIG 1.01.090 123 0 ÄTA 1.05.216 123 0 DRA SIG UNDAN 1.11.319 123 0 HOPPA HÖGT UPPÅT 1.07.318 123 0 SOVA 1.07.261 123 0 LEKA MED LEKSAKER 1.06.233 123 0 LIVSKVALITÉ 1.03.178 123 0 Bild 3. Scree plot för katter som enligt indexet klassificerats som friska. 35

Tabell 8. Resultat från principiell komponentanalys med varimax rotation, för katter som enligt indexet klassificerats som friska. Komponent 1 2 3 4 5 6 7 GÅ NERFÖR TRAPPOR.995 GÅ UPPFÖR TRAPPOR.995 GÅNG.930 SPRINGA.903 SOVA.882 DRA SIG UNDAN.861 JAGA SAKER.868 LEKA MED LEKSAKER.776 HOPPA UPPÅT.817 HOPPA HÖGT UPPÅT.768 LIVSKVALITÉ.887 STRÄCKA PÅ SIG.888 ÄTA I tabell 8 kan man se att frågorna delas upp i många komponenter och på bild 3 kan man se att avstånden mellan varje komponent är ungefär lika stort. Detta betyder att för friska katter är varje fråga viktig i sig själv men frågorna hänger också starkt ihop två och två enligt tabell 8 och 7 komponenter bildas. 4.2 Faktoranalys för katter med smärta enligt klassificering på bas av frågeformulär I tabell 9 kan man se att medeltalet för de flesta frågor är högre än för de friska katterna med hoppa högt uppåt som den fråga med högst medeltal (tabell 7). Även scree ploten ser annorlunda ut för de sjuka (bild 4), och man kan se att komponenter bildas. Från scree ploten (bild 4) kan man på grafen se att den första och andra komponenten skiljer sig mycket från de resterande komponenterna, vilket betyder att svaren på dessa frågor avviker mycket från de andra. 36

Tabell 9. Deskriptiv statistik över alla katter som anses sjuka enligt poäng från indexet. Mean Std. Deviation Analysis N GÅNG 1.97 1.043 35 SPRINGA 1.83.954 35 HOPPA UPP 2.40 1.241 35 HOPPA NER 1.86.974 35 GÅ UPPFÖR TRAPPOR 1.89 1.157 35 GÅ NERFÖR TRAPPOR 1.63.690 35 LEKA MED ANDRA DJUR 2.86 1.833 35 RESA SIG FRÅN VILA 1.20.406 35 JAGA SAKER 2.54 1.755 35 STRÄCKA PÅ SIG 1.17.382 35 ÄTA 1.34.873 35 DRA SIG UNDAN 2.11 1.051 35 HOPPA HÖGT UPPÅT 3.43 1.614 35 HOPPA NER HÖGTIFRÅN 2.97 1.689 35 SOVA 2.60 1.499 35 LEKA MED LEKSAKER 2.91 1.522 35 LIVSKVALITÉ 1.89.932 35 Bild 4. Scree plot över alla katter som anses sjuka enligt poäng från indexet. Eigenvalue över 1 ger 5 komponenter. 37

Tabell 10. Resultat över principiell komponentanalys roterat med varimax rotation, för alla katter som anses sjuka enligt min egen uppdelning på bas av poäng från frågeformuläret. Värden som är över 0,5 visas, vilket resulterar i 5 komponenter. Komponent 1 2 3 4 5 HOPPA UPPÅT.904 GÅ UPPFÖR TRAPPOR.797 HOPPA NERÅT.682 GÅNG.652 LIVSKVALITÉ.554 HOPPA NER HÖGTIFRÅN.805 JAGA SAKER.787 HOPPA HÖGT UPPÅT.746 LEKA MED LEKSAKER.733 GÅ NERFÖR TRAPPOR.550 RESA SIG FRÅN VILA.835 STRÄCKA PÅ SIG.756 SPRINGA.647 SOVA.831 LEKA MED ANDRA.704 ÄTA.802 DRA SIG UNDAN.746 I tabell 10 kan man se resultat från den principiella komponentanalysen. I tabellen kan man se att frågorna delas in i 5 komponenter. De frågor som hör till samma komponent har troligtvis någon gemensam faktor. Till komponent ett hör frågorna: på vilket sätt hoppar er katt uppåt, hur går er katt uppför trappor/olika plan, på vilket sätt hoppar er katt neråt, på vilket sätt går er katt och hurudan är allmänna livskvalitén för er katt? Värdet varierar från 0,554 0,904. Gemensamt för dessa aktiviteter är att de alla relaterar till rörelse, en del till användning av bakben men ej alla. Dessa skulle man kunna tänka sig att förändras vid smärta i leder och rörelseorgan (primär rörelseralterad smärtvariabel). Till komponent två hör frågorna: på vilket sätt hoppar er katt ner högtifrån, på vilket sätt jagar er katt saker/leksaker, på vilket sätt hoppar er katt högt upp, på vilket sätt leker er katt med leksaker och hur går er katt nerför trappor/olika plan? Värdet varierar från 0,550 0,805. Gemensamt för dessa aktiviteter är att alla dessa också relaterar till rörelse, såsom i komponent ett, men att dessa kanske redan förändras vid mild smärta, dvs. att vid mild smärta hoppar katten ej mera högt uppåt, men den kan fortfarande hoppa uppåt 38

(sekundär rörelserelaterad smärtvariabel). Flera relaterar till användning av framben men ej alla. Till komponent tre hör frågorna: på vilket sätt springer er katt, hur sträcker er katt på sig och hur reser er katt sig från viloläge? Värdet varierar från 0,647 0,835. Gemensamt för dessa aktiviteter är att de t.ex. alla har att göra styvhet i leder, som speciellt efter vila brukar vara tydlig. Till komponent fyra hör frågorna hur leker er katt med andra djur och hur sover er katt? Värdet varierar från 0,704 0,831. Gemensamt för dessa är t.ex. att aktiviteterna har att göra med socialisering (socialiseringsvariabel). Till komponent fem hör frågorna på vilket sätt äter er katt (beteende relaterat till normalfunktioner) och drar sig er katt undan? Värdet varierar från 0,746 0,802. I fortsatta analyser beskrivs ej värdena per se, men baserar sig på samma principer som ovan. 4.3 Faktoranalys för katter röntgenologiskt diagnostiserade med höftledsdysplasi I faktoranalysen för katter diagnostiserade med höftledsdysplasi användes 15 katter. I bild 5 ses hur komponenterna fördelas över katter med svår dysplasi. I tabell 11 ser man vilka frågor som hör till de tre komponenterna. I komponent ett har alla aktiviteter att göra med rörlighet, som skiljer sig mycket från resterande komponenter (bild 5). Till komponent två hör beteende som ofta har att göra med kronisk smärta (sova och dra sig undan) samt frågan om livskvalité. Till komponent tre hör äta, gång och att leka med andra, för vilka gemensamma faktorer är svåra att bestämma. 39

Bild 5. Scree plot över katter som har grad 3 dysplasi från Haatajas (2013) 74 studie. Tabell 11. Resultat över principiell komponentanalys för katter som har grad 3 dysplasi från Haatajas (2013) 74 studie. Värden som är över 0,5 visas, vilket resulterar i 3 komponenter. Komponent 1 2 3 JAGA SAKER.983 GÅ NERFÖR TRAPPOR.983 HOPPA NER.983 RESA SIG FRÅN VILA.983 GÅ UPPFÖR TRAPPOR.983 STRÄCKA PÅ SIG.983 HOPPA NER HÖGTIFRÅN.935 HOPPA HÖGT UPPÅT.827 SPRINGA.808 (.528) HOPPA UPP.717 LEKA MED LEKSAKER.518 DRA SIG UNDAN.930 SOVA.913 LIVSKVALITÉ.838 LEKA MED ANDRA DJUR.870 ÄTA.859 GÅNG.855 4.4 Faktoranalys för katter med smärta enligt Vainionpääs bedömning I analysen användes 18 katter. I bild 6 kan man se en scree plot för de som ansågs vara smärtsamma vid palpering enligt vainionpääs bedömning, och i tabell 12 ses vilka frågor gruppers i komponenter. Eftersom detta baserar sig på komponentanalys för de katter 40

som har ont vid palpering, delas komponenterna troligtvis upp enligt var smärtan är eller hurudan typ av smärta det är frågan om. Bild 6. Scree plot för katter som Vainionpää (2013) 33 ansåg vara smärtsamma. Tabell 12. Principiell komponentanalys för katter som Vainionpää (2013) 33 ansåg vara smärtsamma. Analysen resulterar i 5 komponenter. Komponent 1 2 3 4 5 HOPPA UPP.897 GÅ UPPFÖR TRAPPOR.874 GÅNG.857 HOPPA HÖGT UPPÅT.685 LIVSKVALITÉ.667 HOPPA NER.529 JAGA SAKER.841 GÅ NERFÖR TRAPPOR.831 LEKA MED LEKSAKER.791 HOPPA NER HÖGTIFRÅN.682 SOVA.863 LEKA MED ANDRA DJUR.858 STRÄCKA PÅ SIG.883 RESA SIG FRÅN VILA.882 SPRINGA ÄTA.975 DRA SIG UNDAN (.606).754 Alla aktiviteter i komponent ett har att göra med rörelse förutom frågan livskvalité. Utförandet av många av dessa aktiviteter har att göra med användning av bakben, och smärta i bakben kan påverka dessa. De har också att göra med allmän rörlighet, och smärta i andra leder kan påverka. Om katten har svårt att utföra dessa aktiviteter kan det 41