Teknisk Und informerar Årgång 18 Nr 5

Teknisk Und informerar 2017 10 12 Årgång 18 Nr 5

Ledare Taiwanesisk strategi Förhållandet mellan Kina och Taiwan har försämrats sedan våren 2016 med valet av en ny president hos den senare. Kinas tidigare Taiwan-politik, ett långsamt närmande i små steg som skulle leda fram till ett samgående, ligger i spillror efter att ha verkat fungera under några år. Kanske är hårdare tag att vänta nu. Låt oss titta lite närmare på hur ett litet land organiserar sitt försvar mot en stor fiende på andra sidan havet. Har taiwaneserna överhuvudtaget någon chans att försvara sig mot ett anfall från den stora grannen? Det finns mycket skrivet om taiwanesisk strategi även om det inte uppmärksammas särskilt ofta i Sverige. Skribenterna ställer gärna två scenarier mot varandra; blockad och invasion. Vid en genomläsning av ett urval artiklar med en viss bredd av uppfattningar är det ändå inte två scenarier som stiger fram ur resonemangen utan fyra; subversion, blockad, robotkrig och invasion, i den ordningen. Låt oss helt kort titta på dem ett och ett. Subversionen har redan inletts. Det skedde kort efter att Tsai Ing-wen tillträdde som taiwanesisk president 2016 och det handlar om att dra undan mattan för Taiwans funktionsduglighet som stat. Några metoder, bland många, är att ta ifrån dem deras sista diplomatiska allierade och att frysa dem ute ur det internationella umgänget. Det handlar också om att stödja antidemokratiska krafter i den Kinavänliga minoriteten i Taiwan och försöka vända folket mot sin egen styresform. Det är teoretiskt möjligt, men inte särskilt troligt, att subversion skulle kunna räcka till att föra Taiwan till underkastelse genom att skapa ett sådant missnöje att Kina-vänliga populister får politiskt inflytande. Blockad beskrivs ofta som ett billigt alternativ till invasion för Kina och den erforderliga förmågan har de också redan. Här betonar flera skribenter att taiwaneserna faktiskt kan svara på samma sätt om än inte lika heltäckande. Mycket av Kinas export utgår från hamnarna i Shanghai (660 km från Taiwan) och Shenzhen (580 km). Genom att uppträda med ubåtar bestyckade med robotar som har räckvidder ut till de avstånden kan också taiwaneserna skrämma bort skeppsredare och därmed åsamka Kina stor ekonomisk skada. Robotkriget kan dels vara del av en blockad och dels något som en blockad eskalerar till. Det ingår också naturligt i förbekämpning inför en förestående invasion. I artiklarna lyfts ytterligare en möjlighet fram; världens första robotkrig där både angripare och försvarare strävar efter att nå sina mål med robotkrigföring i första hand. Ett krig där angriparen strävar efter att på avstånd åsamka sådan skada att försvararen tvingas att ge upp motståndet utan att en invasion behöver genomföras. Den främsta uppgiften för mark-, sjö- och flygstridskrafter på båda sidor skulle vara att tillhandahålla robotplattformar för bekämpning av motståndarens plattformar och anflygande robotar. En invasion skulle bli oerhört komplicerad med hänsyn till Taiwans topografi. Det skulle kanske handla om färre soldater, fartyg och flygplan än vad som sattes in på D-dagen men vara mycket besvärligare att genomföra. Stränderna är svårare att gå i land på och bättre förberedda med mineringar. Det skrivs en hel del om robotkrigföring i artiklarna och att det är viktigt för taiwaneserna att efter ett förbekämpningsskede fortfarande ha kvar förmåga att bekämpa en överskeppning och sänka en viss andel av landstigningstonnaget och eskortfartygen när dessa är på väg över Taiwan-sundet. Om kineserna skulle lyckas gå i land och etablera ett brohuvud ska armén som en sista försvarslinje, vara beredd att i skydd av berg och bebyggelse göra kinesernas fortsatta framryckning extremt kostsam. Vissa anser att Kina redan idag har erforderlig kapacitet till landstigningsoperationer. Andra tror att de når den 2020 eller ännu senare. Förutsättningarna anses innebära att taiwaneserna behöver satsa på asymmetrisk krigföring där ett robotförsvar har en framträdande roll. Taiwans egna strateger synes ha kommit fram till samma slutsats och politiska beslut i den riktningen har tagits. Kritikerna pekar framförallt på att Taiwans materielanskaffning fortfarande är alltför inriktad på traditionell symmetrisk krigföring. Beräkningar i artiklarna gör gällande att behovet av robotar av olika slag är fyrsiffrigt. Idag förfogar Taiwan över tresiffriga antal. Behovet skulle kunna uppfyllas inom ramen för existerande budget förutsatt att planerna på en egenutveckling av ett nytt stridsflygplan ges upp. Kritikerna anser att det räcker med att uppgradera befintliga flygplan till bärare av moderna robotar. När det gäller planerna på en egenutvecklad ubåt finns olika åsikter. Somliga anser att det skulle vara effektivare och mycket enklare att utveckla miniubåtar som kan köpas in i ett större antal. Andra lyfter fram de större ubåtarnas tänkbara roll i en blockad mot kinesisk sjöfart. Redan idag förfogar Taiwan över egenutvecklade robotar som kan nå det kinesiska fastlandet för att bekämpa militära mål eller för att blockera hamnarna i Shanghai och Shenzhen. Tekniken finns, men inte kvantiteten. En vanlig åsikt är att kineserna har tiden på sin sida eftersom de fortlöpande blir starkare militärt. Om taiwaneserna under de närmaste åren modifierar planerna och anskaffar ett fyrsiffrigt antal robotar skulle det innebära att Taiwan blir en för hård nöt att knäcka, till och med för det kraftigt upprustande Kina. Kineserna skulle därmed kanske dra slutsatsen att de behöver slå till inom högst ett par år. Enligt en skribent kan en för Taiwan extremt farlig period inledas under andra halvåret 2018. Just denne skribent anser att den erforderliga invasionsförmågan redan finns och han tror att Kinas ledare inte längre ser vägen till ett fredligt samgående som öppen. En erövring framstår då som enda möjligheten att nå målet om ett kinesiskt enande. Sid 2 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

Redaktionellt Två intressanta månader Augusti och september blev två intressanta månader med flera viktiga försvarsmaterielutställningar. I detta nummer av Teknisk Und informerar bjuder vi på ett urval av artiklar om produkter som visades upp på fyra av dem. Armija Den viktigaste utställningen var naturligtvis den årliga Armija utanför Moskva. Den genomfördes för tredje gången och hade växt med fem nya paviljonger för lika många ryska försvarsindustrikoncerner. I detta nummer får du läsa om nya fordon som visades och om en UAV som även visades på flygutställningen MAKS tidigare i år. DSEI En av de viktigare utställningarna i väst är DSEI som genomförs i London vartannat år. På DSEI visas produkter för mark-, sjö- och ledningsarenorna och i det här numret kan du läsa om utställda miniubåtar, radarer och luftvärnssystem. På utställningen visades också många fordonsnyheter, men dem kommer vi att skriva om i nästa nummer. AFA Förkortningen AFA står egentligen för det amerikanska flygvapnets Air Force Association. De arrangerar en årlig utställning i Washington D.C. som är känd under samma förkortning. Därifrån rapporterar vi om den fortsatta utvecklingen av F-35 samt om ett nytt system för att bekämpa UAV. TADTE För första gången har vi bevakat den taiwanesiska utställningen TADTE som genomförs vartannat år i Taipei. Taiwan är ett land med en bredd av egenutvecklad försvarsmateriel inom alla arenor. I detta nummer får du läsa om ett flertal av de produkterna och vi behandlar landets strategiska situation kortfattat i ledarform. Övrigt Vår bevakning av utvecklingen i Arktis fortsätter med en ny artikel. I vår serie om ryska försvarsindustrikoncerner är turen kommen till Kontsern Kalasjnikov. Efter att vår första intervjuserie som handlat om obemannade farkoster är avslutad inleder vi nu nästa. Den kommer att handla om övergripande materielutveckling inom olika arenor och först ut är flygarenan. Mycket nöje med läsningen. Omslagsbild: Den amfibiska pansarbilen Kajman från Vitryssland visades på Armija 2017. Teknisk Und informerar är ett informationsblad som utkommer med sex nummer per år och beskriver utländsk försvarsmateriel. Teknisk Und informerar får vidaredistribueras av FMV projekt till personal i företag som arbetar på uppdrag av FMV. Om du vill ha en egen prenumeration, kontakta oss på e-postadressen nedan. För FMV personal finns Teknisk Und informerar och våra övriga öppna rapporter på Insidan: Aktuellt /Vår omvärld /Tekniska Underrättelser För Försvarsmaktens personal finns Teknisk Und öppna rapporter på EMILIA: Start > På Gång > Tidningar och nyhetsbrev Kontakt FMV - Försvarets Materielverk FMV Teknisk Und 115 88 Stockholm E post tekniskund@fmv.se Innehåll Pansarskyttebilen BTR 87 4 Brosystemet TMM 7 5 Amfibiska pansarbilen Kajman 5 82 mm granatkastarbil 2S41 Drok 6 120 mm understödsvagn 2S42 Lotos 7 Pansarskyttebilen Yunpao II 8 Miniubåtarna S301i och S302 9 Korvetten Tuo Jiang 10 Sjömålsrobotarna Hsiung Feng 2 och 3 11 Sjölavett till 30 mm automatkanon Mk 44 11 Arktis 12 F 35 Joint Strike Fighter (JSF) Block 3F 15 Flygburna robotarna Tien Chien och Wan Chien 16 Luftvärnssystemet Tien Chien II (TC 2) 17 Luftvärnssystemet Akash 18 UAV Teng Yun 19 UAV Orion E 20 DroneDefender 22 AESA radar SR X 23 Taiwanesisk AESA nosradar 23 Artillerilokaliseringsradarn Swathi 24 Kontsern Kalasjnikov 26 Igenkänningsuppgift, lösningar och vinnare 30 Intervju 32 Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 3

Pansarskyttebilen BTR 87 från VPK (Ryssland) Det ryska företaget Vojenno-Promysjlennaja Komissija (VPK) har utvecklat en ny hjulgående pansarskyttebil med namnet BTR-87. BTR-87 är ett amfibiskt 8x8 fordon baserat på den välkända BTR-80. BTR-87 har motorn placerad framtill samt är utrustad med dörrar för ur- och ilastning baktill. Detta i jämförelse med tidigare modeller av BTR-80 där motorn är placerad baktill medan luckorna för i och urlastning är placerade mellan hjulen på fordonets sidor. Drivlinan är den samma som på BTR-82A och motorn är en sex-cylindrig diesel av typen JaMZ-53602 som utvecklar 230 kw (312 hk). Den maximala hastigheten uppges vara 90 km/h på väg samt 10 km/h i vatten. En konsekvens av att stolarna är placerade mot sidoväggarna är att de skottgluggar som fanns integrerade i sidoväggarna på BTR-80 är borttagna på BTR-87. För att kompensera för detta har fordonets personalutrymme försetts med fyra takluckor med integrerade skottgluggar. Fordonet kan bestyckas med olika typer av vapenstationer. På Armija 2017 var vagnen beväpnad med en 30 mm automatkanon 2A72 samt fyra pansarvärnsrobotar av typen Kornet. Fordonet väger 16 ton och kan transportera åtta soldater utöver förare, skytt och vagnchef. Personalutrymmet skiljer sig ifrån tidigare varianter främst genom att personalen är placerad med ryggarna mot ytterväggen. I de tidigare varianterna var stolarna placerade i mitten. En annan förändring är att förare och vagnchef är placerade till vänster om motorn. De sitter således inte bredvid varandra som är fallet i BTR-80. Denna konfiguration liknar den som ofta används i fordon från väst. Skyddsnivån uppges vara densamma som tidigare varianter av BTR-80 vilket innebär skydd mot splitter och finkalibrig eld. Minskyddsnivån är fortfarande låg även om den uppges vara något högre än i tidigare modeller. BTR 87 har luckor baktill och stolar vända inåt. BTR 87. Notera vapenstationen med en 30 mm automatkanon och fyra pansarvärnsrobotar. Sid 4 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

Brosystem TMM 7 (Ryssland) En brosats TMM-7 består av fyra 16 meter långa brodelar som transporteras hopfällda på varsin Kamaz-63501 lastterrängbil. På den övre brodelen närmast hytten ligger stödben som vid läggning hamnar längst bort från lastbilen. Stödbenen är justerbara från 2,5 till 5 meter. I den änden finns även koppling för att fästa nästa brodel. Byggnation sker genom att den första lastbilen backar ner mot stranden, troligen justeras stödbenen till rätt längd och brobanorna skjuts isär innan brodelen fälls ut med hydraulik. Troligen finjusteras stödbenen innan lastbilen kopplas loss och nästa lastbil backar ut på den lagda brodelen och lägger sin brodel. Ett brosystem bygger 16, 32, 48 eller 64 meter. Att bygga 64 meter tar enligt de ryska markstridskrafterna 40 minuter. I den tiden ingår sannolikt inte rekognosering av bottenförhållanden och färdigställande av uppfarter. Bron är fyra meter bred och tar last på max 60 ton. Trafikkapaciteten är 300 hjulfordon eller 250 bandfordon i timmen med enkelriktad trafik. Brosystem TMM 7. Amfibiska pansarbilen Kajman från 140 Repair Plant (Vityssland) Det vitryska företaget 140 Repair Plant har utvecklat ett nytt lätt skyddat 4 x 4 fordon med namnet Kajman som är tänkt att användas för spanings- och sabotageuppgifter. Fordonet är sex meter långt, väger 8 500 kg och kan transportera sex personer med utrustning. Ett antal beväpningsalternativ finns i dagsläget. De inkluderar allt ifrån en öppen ringlavett med en 7,62 mm PKMB kulspruta till en överlagrad 12,7 mm vapenstation Adunok med tvåhundra skott. På alla varianter sitter rökkastare monterade. Det ballistiska skyddet medger skydd mot finkalibrig eld och splitter samt är försett med splitterskyddsmattor på insidan för att minimera sekundärsplitter vid ett eventuellt genomslag av RSV. Fordonet har försetts med ett luftkonditioneringssystem som medger användning upp till +50º C. Fordonet är amfibiskt och har 110 km/h i topphastighet på väg samt 8 km/ h i vatten. Alla hjulen är försedda med oberoende fjädring och CTIS ( Central Tire Inflating System ). Dieselmotorn betecknas D-245.30E2 och är utvecklad och tillverkad av företaget självt. Räckvidden uppges vara 1 000 km. Kajman är försedd med ett modernt fordonselektroniksystem som bland annat inkluderar motorkontroll, navigationssystem samt kameror monterade på taket som medger 360º synfält. Företaget uppger att 90 % av komponenterna i fordonet är tillverkade i Vitryssland. Den amfibiska pansarbilen Kajman från Vitryssland. Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 5

82 mm granatkastarbil 2S41 Drok från Burevestnik (Ryssland) Det ryska konstruktions- och tillverkningsföretaget Burevestnik med säte i Nizjnij Novgorod är ett dotterbolag till Uralvagonzavod som numera ingår i försvarskoncernen Rostech. Burevestnik utvecklar på ett statligt uppdrag en ny 82 mm granatkastarpansarbil med beteckningen 2S41 Drok. Detta rapporterade vi kort om i FMV Teknisk Und Årsrapport 2016 och nu har en modell av systemet förevisats publikt och vissa data presenterats. Modell av 2S41 Drok förevisad av GRAU. Utvecklingen av Drok sker inom ramen för ett bredare statligt utvecklingsuppdrag med täcknamn Nabrosok, vilket syftar till att konstruera flera nya pjäser i kaliber 82 mm och 120 mm avsedda att integreras på splitterskyddade terrängbilar, lastterrängbilar och bandvagnar för att nyttjas som bataljonsartilleri. Vi har tidigare rapporterat om 120 mm understödspansarbil 2S40 Floks i FMV Teknisk Und informerar nummer 05/2016, och även Floks är framtagen inom ramen för projekt Nabrosok. De statliga testerna beräknas vara slutförda i september 2018. På försvarsmaterielutställningen Armija 2017 visades skalmodeller av två varianter på 2S41 Drok. Dels hade Burevestnik en modell i sin monter och därutöver hade GRAU, det ryska försvarsministeriets huvuddirektorat för raketer och artilleri, en modell utställd i sin monter. Den skalmodell som Burevestnik förevisade hade sekundärbeväpningen i en separat vapenstation framför granatkastarens vapenhuv, vilket begränsar huvudvapnets sidriktfält vid låga elevationer. Burevestniks modell var därutöver utrustad med laservarnare vilka täckte hela varvet runt och vapenhuven var utrustad med tolv 81 mm rökkastare vilka tillsammans täcker både framåt- och bakåtsektorn. Den skalmodell som GRAU förevisade, vilket är samma modell som visades i december 2016 för särskilt inbjudna, hade sekundärbeväpningen monterad parallellt med granatkastaren i vapenhuven. Modellen i GRAU:s monter saknade laservarnare och hade totalt sex 81 mm rökkastare monterade på vapenhuven vilka endast täcker framåtsektorn. Systemet presenterades av GRAU som lämpligt för bataljonsartilleri hos såväl markstridskrafternas motoriserade skyttebataljoner som hos VDV:s luftlandsättningsbataljoner och lätta bergsbataljoner. I dagsläget används som bataljonsartilleri huvudsakligen bärbara 82 mm granatkastare inom VDV och dragna 120 mm granatkastare hos markstridskrafterna. Att ersätta dessa med fordonsintegrerade system kommer att medföra snabbare grupperingar och urdragningar samt att möjligheten att understödja vid anfallsstrid ökar. Skottvidden på 6 000 meter är densamma som gäller för den befintliga 82 mm granatkastaren 2B24 vid nyttjande av den moderna sprängvinggranaten 3O26 (komplett skott 3VO36). Systemet 2S41 Drok är kravställt att kunna användas såväl uppsuttet (fordonsintegrerat) som avsuttet. Baktill på terrängbilen bärs därför en stödplatta, identisk med den till 2B24, och i fordonet finns bland annat tvåbensstativ och sikte stuvat. 2S41 Drok är integrerad på chassiet till terrängbil Kamaz- 4386 Tajfun-VDV, en tvåaxlig, splitterskyddad terrängbil vilken ska kunna fallskärmsfällas vilket gör den lämplig för luftlandsättningstrupperna. Prestanda- och utseendemässigt påminner Tajfun-VDV mycket om Tigr-M. Huvudbeväpning på 2S41 Drok är en 82 mm rekylerande, bakladdad granatkastare monterad i en splitterskyddad vapenhuv på taket till terrängbilen. Pjäsen kan dumpas för att medge direktriktad eld med låg elevation, i likhet med den äldre, automatladdade granatkastaren 2B9 Vasiljok. Sekundärbeväpning är en 7,62 mm kulspruta och 81 mm rökkastare finns monterade för egenskydd. Modell av 2S41 Drok förevisad av Burevestnik. Data för 82 mm granatkastarbil 2S41 Drok: Kaliber: 82 mm Vikt i eldställning: 14 000 kg Skottvidd sprängvinggranat: 6 000 m Besättning: 4 soldater Eldhastighet: 12 skott/min Ammunitionsmängd: 40 skott Sid 6 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

120 mm understödsvagn 2S42 Lotos från TsNII TotjMasj (Ryssland) En ersättare till den luftlandsättningsbara understödsvagnen 2S9 Nona-S har länge varit efterfrågad av VDV, och ett flertal projekt har initierats för att konstruera ett modernare system med bättre prestanda, däribland kan nämnas utvecklingsprojekten Obzjimka och Zauralets-D. Inget av dessa projekt har dock nått längre än till prototypstadiet, men våren 2016 rapporterades att ett nytt utvecklingsprojekt under täcknamn Lotos hade påbörjats och som skulle bygga vidare på lärdomarna från projekt Zauralets-D. Inom projekt Zuralets-D konstruerades en luftlandsättningsbar understödsvagn 2S36 med en 120 mm kombinationspjäs som huvudbeväpning. Bägge utvecklingsprojekten Zauralets-D och Lotos leds av TsNII TotjMasj. På försvarsmaterielutställningen Armija 2017 utanför Kubinka i Moskvas oblast visades för första gången modeller av 2S42 Lotos upp publikt. Den förevisade modellen hade en tornmonterad 120 mm kombinationspjäs och var byggd på samma chassi som 125 mm pansarvärnskanonvagn 2S25M Sprut-SDM1. Detta chassi kan förenklat beskrivas som en förlängd variant av chassit till BMD-4M med sju bärhjul. Stridsvikten anges till 18 000 kg, alltså samma som för 2S25 Sprut-SD vilken redan är certifierad för att kunna fällas med skärm och till vilken en fällningsplattform för ändamålet redan är konstruerad. 2S42 Lotos föreslås att hos luftlandsättningstrupperna användas i samma roll som 2S9 Nona-S har idag, det vill säga regements-/brigadartilleri samt del av divisionsartilleriet. 2S42 Lotos kan även tänkas ersätta 2S9 Nona-S hos marininfanteriet. Skottviddsprestandan anges till 13 000 m med rotationsstabiliserade spränggranater och med vinggranater blir räckvidden kortare. På Armija 2017 angavs också att skottvidder om 20 000 m skulle kunna nås med en ny reatilgranat. Med dessa skottvidder kan man argumentera för att 2S42 Lotos även kan ersätta 122 mm kanonhaubits D-30A med en skottvidd om lite drygt 15 000 m, den andra pjästypen som idag används som divisionsartilleri inom VDV jämte 2S9 Nona-S. Enligt vad som rapporterats i rysk media så skall konstruktionsunderlaget för 2S42 Lotos ha färdigställts under hösten 2017. Därefter skall prototyper byggas och testas i TsNII TotjMasj egen regi innan det statliga provprogrammet tar vid, vilket skall avslutas under 2019. Faller alla tester ut enligt plan skall serietillverkning inledas 2020. Modell av 120 mm understödsvagn 2S42 Lotos. Data för 120 mm understödsvagn 2S24 Lotos: Kaliber: 120 mm Vikt i eldställning: 18 000 kg Skottvidd spränggranat: 13 000 m Elevation: -4 till +80 Skottvidd reatil: 20 000 m Besättning: 4 sold Eldhastighet: 6 8 skott/min Ammunitionsmängd: 65 skott Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 7

Pansarskyttebilen Yunpao II från ORDC (Taiwan) Granatkastarversionen av pansarskyttebilen Yunpao II med 120 mm granatkastare. En ny version av den taiwanesiska 8x8 pansarskyttebilen Yunpao (Trädleopard på svenska eller Clouded Leopard på engelska) som tillverkas av företaget Ordnance Rediness Development Center (ORDC) visades på försvarsmaterielutställningen TADTE 2017. Den nya versionen kallas Yunpao II och visades i en variant med en 120 mm granatkastare. Intill den nya Yunpao II visades den tidigare Yunpao i en variant med ett obemannat torn samt ett nytt panoramiskt system för lägesuppfattning. Panoramiskt lägesuppfattningssystem, PaVIS Panoramic Vehicle Imaging System (PaVIS) ger en lägesuppfattning i 360º på monitorer inne i fordonet, också under färd. Det kan upptäcka såväl synliga som termiska mål och varna för rörelser. Den lilla kupolen högst upp på systemet (se insticksbilden nedan) är ett periskop för fordonschefen som handhas oberoende av systemet i övrigt. Fordonet är modulärt och kan anpassas för olika roller såsom pansarskyttefordon, ledningsfordon, eldledningsfordon och sjuktransportfordon. Fordonets skydd uppges klara finkalibrig eld motsvarande 7,62 mm AP runt om och 12,7 mm AP frontalt. Minskyddet uppges klara motsvarande 12 kg TNT under hjul. Fordonet är försett med CBRN-skydd samt ett automatiskt brandsläckningssystem. Fordonsvikten är beroende på beväpningsalternativ samt eventuellt tilläggsskydd. Det är försett med en ramp för i och urlastning samt har hydropneumatisk fjädring och styrning på sex av hjulen. Motorn är av typen Caterpillar C9. Den äldre Yunpao visades upp med yttre hållare för utrustning på sidorna. Hur detta kommer att fungera i praktiken vid körning i terräng återstår att se. Yunpao med automatkanon och PaVIS system. 30 mm obemannat torn Det obemannade tornet är utrustat med en 30 mm automatkanon av typen Bushmaster Mk44, en 7,62 mm kulspruta samt rökkastare. Det är utrustat med en termisk kamera med 640 x 512 pixlar, en laseravståndsmätare och ett optiskt sikte. Den direkt tillgängliga ammunitionsmängden för automatkanonen är 420 patroner. Data för Yunpao II: Vikt: Motoreffekt: Max hastighet: Max räckvidd: Bemanning: Cirka 22 ton 300 kw (410 hk) 120 km/h 800 km 2 + 8 personer Sid 8 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

Miniubåtarna S301i och S302 från Lockheed Martin (USA) och Submergence Group (UK) På försvarsmaterielutställningen DSEI 2017 i London visade Lockheed Martin bland annat upp miniubåten S301i. S301i är en civil produkt som Lockheed Martin marknadsför i samarbete med engelska företaget Submergence Group som stått för utvecklingen. S301i är kommersiellt klassad och tillgänglig för leverans eller leasing idag. Vid leasing skeppas S301i till önskad plats och Lockheed Martin tillsammans med Submergence Group kan bistå med ubåtens skötsel och service under leasingperioden. DCS ( Dry Combat Submersible ). DCS ska klara att transportera sex Navy SEAL-soldater torra 100 km. S302 (DCS) är en helt elektrisk ubåt som saknar egen kapacitet att ladda sina batterier. S302 kan handhas av en pilot, men pilot plus navigatör är att föredra på längre uppdrag. Nu är Lockheed Martin och Submergence Group även klara med utvecklingen av en större militär version betecknad S302. S302 är militärt specificerad med fler sensorer och bättre prestanda än S301i. S302 har en effektivare hydrodynamisk form och ett tröghetsnavigationssystem stöttat med dopplerlogg för längre operationer utan behov av GPS-positionering. S302 har utvecklats för att möta amerikanska USSOCOM (United States Special Operations Command) behov av en Den civila miniubåten S301i. Illustration: Lockheed Martin Den militära versionen, miniubåten S302. Illustration: Lockheed Martin Data för miniubåtarna S301i och S302: S301i S302 Längd: 7,25 m 9,36 m Bredd: 2,34 m 2,34 m Höjd: 1,75 m 2,34 m Tomvikt: 13 ton 13,1 ton Besättning: 2 + 6 2 + 6 Max dykdjup: 100 m 100 m Maxfart: 7,5 knop Uthållighet: 24 timmar 24 timmar Räckvidd: 45 NM vid 3 knop 60 NM vid 5 knop Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 9

Korvetten Tuo Jiang (Taiwan) Taiwans egenutvecklade korvett Tuo Jiang. Kinas militära upprustning har gjort att Taiwan inom ramen för sina nationella och internationella begränsningar försöker att bygga upp sin militära förmåga. Det sker genom tillverkning av ytstridsfartyg och modifiering av amerikansk utrustning för inhemskt bruk. Foto: USNI Öppna uppgifter hävdar att HF-3 även skall komma att ingå som kustrobot i det kustförsvarssystem där HF-2 idag ingår. Där plats finns verkar den taiwanesiska marinen eftersträva en blandning av HF-2 och HF-3-robotar. Blandningen av konventionella sjömålsrobotar (HF-2) och överljudsrobotar (HF-3) ger möjlighet att välja enklare robotar mot enklare mål eller, genom att växla mellan robottyperna, försvåra för motståndaren att optimera luftförsvaret mot robotanfall. TUO JIANG klassen en inhemsk korvett TUO-JIANG-klassen beskrevs i FMV Teknisk Und informerar 1/2017. Nytt sedan dess är bilder som verifierar fördelningen av typer och antal av sjömålsrobotar i klassen. Tuo Jiang är ett roderlöst katamaranskrov med plats för uppdragsanpassad modulär utrustning. Huvudvapnet ombord är en blandning av åtta underljudsrobotar av typen HF-2 (Hsiung Feng 2) och åtta överljudsrobotar av typen HF-3 (Hsiung Feng 3). Övrig beväpning är 76 mm artilleri från Oto Melara, 2 x 3 torpedtuber för ubåtsjakt, en 20 mm Vulcan Phalanx automatkanon som närluftvärn samt fyra lavetter för 12,7 mm tunga kulsprutor. Robottuberna för Hsiung Feng 2 och 3. Data för korvetten Tuo Jiang: Längd: 60 m Deplacement: 567 ton Bredd: 14 m Besättning: 41 personer Djupgående: 2,3 m Max räckvidd: 2 000 NM Fart: 43 knop Foto: ROC MOD Sid 10 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

Sjömålsrobotarna Hsiung Feng 2 och 3 från NCSIST (Taiwan) Sjömålsrobot Hsiung Feng 2 Hsiung Feng 2 är en sjömålsrobot som är utrustad med tröghetsnavigering och bildalstrande IR-målsökare för slutfasstyrning. Som sin föregångare, Hsiung Feng 1, är den baserad på israeliska sjömålsrobotar av typen Gabriel. Roboten finns i mark-, sjö- och luftversion. Roboten har en krutraket som booster och en turbojetmotor i marschfasen. Öppna uppgifter talar om markmålsversioner av kustroboten. Sjömålsrobot Hsiung Feng 3 Hsiung Feng 3 är en överljudsrobot utrustad med tröghetsnavigering och aktiv radarmålsökare för slutfasstyrning. Roboten är utvecklad för lång räckvidd och uppgifterna för olika versioner varierar mellan 150 400 km. Roboten startar med en krutraket som booster, för att övergå till marschfart genom en vätskedriven ramjet. Robotens utveckling startade 1994 och återfinns idag på CHENG KUNG-fregatter samt JIN CHIANG-korvetter. Sjömålsroboten Hsiung Feng 2. Foto: Wikimedia Commons Sjömålsroboten Hsiung Feng 3. Foto: Spacedaily Data för sjömålsroboten Hsiung Feng 2: Data för sjömålsroboten Hsiung Feng 3: Räckvidd max: Cirka 160 km Räckvidd max: 150 400 km Fart: Mach 0,85 Fart: Mach 2,5 3 Längd: Cirka 4,8 m Flyghöjd: 20 200 m Diameter: 0,40 m Längd: Cirka 6 m Vikt verkansdel: Cirka 180 kg Diameter: 0,46 m Vikt verkansdel: Cirka 225 kg Sjölavett till 30 mm automatkanon Mk44 från Champion Auto (Taiwan) Champion Auto Co Ltd är ett taiwanesiskt företag som är mest känt för att vara generalagent för ett flertal amerikanska och europeiska producenter av stora lastbils- och arbetsfordon. En mindre del av företaget arbetar dock med anpassningar av vapensystem som landet får köpa till inhemskt bruk. Bushmaster II Mk44 är en amerikansk 30 mm automatkanon som fått köpas in av Taiwan. Lavettage har dock inte fått exporteras till Taiwan av USA, varför detta fått designas på plats. Systemet har använts på Yunpao, ett lokalproducerat fyraxlig pansarskyttebil, men har nu försetts med en ny lavett för att också kunna användas ombord på fartyg med minst 50 tons deplacement. Data för Mk44 på taiwanesisk sjölavett: Höjd: 1,8 m Diameter, lavettage: 1,3 m Vikt: 1,3 ton Sidriktning: ± 105 Elevation: -15 till +40 Rotationshastighet: 50 /s Mk44 på taiwanesisk sjölavett. Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 11

Arktis Arktis har i ett petro-ekonomiskt perspektiv tidigare beskrivits i FMV Teknisk Und Årsrapport 2015. Civilt utnyttjande Förutom utnyttjandet av Arktis som råvaruresurs, hänvisar Ryssland även till områdets betydelse som framtida handelsväg. Arktis kan i transporthänseende delas upp i Nordvästpassagen (NWP), Nordostpassagen (NEP eller Northern Sea Route = NSR som den även kallas) samt TPP ( Trans Polar Passage eller polartransport tvärs över Nordpolen). Med Nordvästpassagen menas transportvägarna mellan den kanadensiska norra skärgården och Grönland till Berings sund. Trans Polar Passage går längs en tänkt linje mellan England längs Norge och tvärs nordpolen till Berings sund. Nordostpassagen går även den mellan Storbritannien längs Norge och sedan längs Rysslands norra kust till Berings sund. Dessa färdvägar ger en potentiell tidsvinst på upp till en vecka för sträckan Asien till Europa eller Asien till USA s östkust. För handelstransporter är Nordvästpassagen och Trans Polar Passage i stort sett hänvisade till korta perioder sommartid och då med isbrytare och specialtonnage samt högre risktagande (och de därav följande försäkringskostnaderna). Nordostpassagen startar i Ryssland vid Kola-halvön. Hamnarna i området är isfria året om och används som omlastningshamn från konventionella handelsfartyg till isförstärkta diton för vidare färd genom NEP. Som resultat av klimatförändringar kan idag Nordostpassagen trafikeras nästan hela året, och periodvis dessutom med konventionella handelsfartyg. Försök med fasta trader Asien Europa har gjorts under sent 1990-tal, men kostnadsbesparingarna i tid och drivmedel har ännu inte rättfärdigat upplevt risktagande och ryska krav på utrustning, bemanning och följefartyg. Arktiska handelsvägar och isläget 2017 09 17 19, isfri(are) hav i blått. Bild: aari.ru Sid 12 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

Arktis Globala handelsströmmar 2017 09 26. Nordostpassagen Ryssland har sedan sovjettiden ett antal samhällen i Arktis vilka alltid varit hänvisade till sjötransporter under sommarhalvåret för förnödenhetsförsörjning och råvaruexport. Detta innefattade även de sibiriska samhällen som kan nås via de stora floderna som mynnar i Arktis; Ob, Jenisej, Lena, Jana, Indigirka och Kolyma. Huvuddelen av de fartyg vilka trafikerar Nordostpassagen och floderna är idag ryska lokala transporter samt ryska fiskefartyg. Issituationen dikterar hur fartygen kan röra sig och kan då också tvinga dem att gå i områden med mindre djup, ner till 13 meter. Detta påverkar i sin tur hur stora fartyg som kan trafikera traden, och skapar den typ av osäkerhet som transportmarknaden ogillar. Det finns liten eller ingen infrastruktur avseende bunker, omlastning eller sjöräddning mellan Berings sund och Jamal-halvön. Utmärkningen av leder är rudimentär och inga åtgärder för att öka den navigatoriska friheten till havs som sprängning eller muddring har heller genomförts i regionen. Kinesiska kopplingar Som del i att garantera åtkomst till sina slutkunder har Kina sedan några år tillsammans med flera länder etablerat One Belt Road, eller den nya sidenvägen. Detta innefattar gemensamma hamn-, väg- och järnvägssatsningar samt ensade tull-, export- och importrutiner. Allt i syfte att så effektivt som möjligt transportera kinesiska produkter från producent till slutkund. Denna satsning ligger i linje med de ryska ansträngningarna att under en tid av ekonomiska problem bygga ut sin infrastruktur i Arktis. Kinesiska banker har utlovat lån till utveckling av bland annat hamnar och järnvägsutbyggnad i Archangelsk/Murmansk och i området kring Vladivostok. Olje och gasprospektering Bild: Marinetraffic Huvuddelen av de olje- och gasfyndigheter som idag utvinns är placerade på land, där Ryssland har en mycket lång erfarenhet av prospektering och utvinning i arktiskt klimat. Prospektering till sjöss i Arktis har däremot skett i mycket liten omfattning, som resultat av de besvärliga miljöförhållandena. Den generella ryska erfarenheten av offshoreverksamhet har också varit begränsad. Man har hittills försökt knyta till sig oljeföretag från Väst för att bygga upp egen kompetens. I designförslag har ryska företag föreslagit en helt undervattensbaserad prospektering och utvinning. Med hjälp av ubåtar och bottenplacerade, obemannade borrplattformar skall helt nya, ännu istäckta områden öppnas för utvinning av olja och gas. Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 13

Arktis Militärt utnyttjande Den ryska regeringen har i såväl ekonomisk upp- som nedgång ständigt prioriterat Norra marinen, baserad på Kolahalvön. Det är från Kolahalvön de strategiska ryska atomubåtarna kommer att löpa ut för att garantera den ryska nukleära andraslagsförmågan. Några av dem kommer att ligga under det arktiska istäcket för att minska upptäcktssannolikheten. Det är den Norra marinens uppgift att med attackubåtar och ytfartyg ta sig ut i Atlanten för att störa och, om möjligt, bryta de strategiska, marina försörjningslederna mellan USA och Europa under kris och krig. Slutligen är det förbanden på Kolahalvöns uppgift att försvara denna mot Natoförbands försök att slå ut de strategiska förbanden där. En nytillkommen uppgift enligt rysk massmedia är att den ryska militären också skall försvara ryska råvarutillgångar mot ett förmodat, framtida utländskt intresse. Med undantag av den danska Siriuspatrulleringen på Grönland och kanadensiska rangersförband (hemvärn med personal ur ursprungsbefolkning), har andra länder främst manifesterat sitt arktiska intresse genom civila satsningar på forskning, isbrytare och kustbevakningsfartyg med arktisk kapacitet. Ryssland har också börjat ta fram specialiserad utrustning för arktiskt bruk, främst fartyg, fordon och markbaserade luftvärnssystem. Ett nytt stabsförband: Arktiska kommandot skall enligt öppna uppgifter bli verksamt under 2017, allt enligt den arktiska strategi som lades fast 2013 och som löper fram till 2020. Förband På grund av de mycket stora avstånden är det främst genom flygförband som rysk militär snabbt kan tillgripa maktmedel i Arktis. De flygbaser som är i drift eller under upprustning är, förutom de på Kolahalvön, Rogatjevo (Novaja Zemlja), Nagurskoje (Frans Josefs land), Srednijön (Severnaja Zemlja), Temp (Nysibiriska öarna) samt Wrangels ö och Mys Sjmidta vid Berings sund. Här finns också spaningsförband samt rudimentär, lokal sjöräddningsförmåga. Ryska arktiska baser. Bild: Marinetraffic Sid 14 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

F 35 Joint Strike Fighter (JSF) Block 3F från Lockheed Martin (USA) Vid Lockheed Martin närmar sig utvecklingen av mjukvaruversionen Block3F för F-35 slutet. Versionen ska ge F-35 fulla prestanda inom alla områden och således möjliggöra för operatörerna att förklara systemet FOC ( Full Operational Capability ). I dagsläget flyger till exempel US Air Force (USAF) sina F-35A med mjukvaruversion Block 3i som möjliggjorde för USAF att förklara systemet IOC ( Initial Operational Capability ) sensommaren 2016. US Marine Corps (USMC) flyger istället med Block 2B vilket möjliggjorde för dem att förklara IOC för sina F-35B redan 2015. US Navy (USN) avser förklara F-35C operativt först 2019. USAF målsättning är att uppnå FOC under 2018. Block 3F uppges ge systemet möjlighet att bära huvuddelen av de vapen som i dagsläget är avsedda för F-35 samt att till fullo utnyttja sensorer, beslutsstöd och datalänkar. Därtill ger mjukvaruversionen också möjlighet till embedded training, det vill säga möjlighet att utbilda mot simulerade mål och scenarier. För jaktbeväpning innebär Block 3F att F-35 dels kan bedstyckas med radarjaktrobot AIM-120 AMRAAM, varav fyra kan bäras internt, och dels närstridroboten AIM-9X Sidewinder med bildalstrande IR-målsökare. Den är bara integrerad på externa balkplaster vilket innebär att flygplanets radarsignaturanpassning försämras om detta system bärs. I attackrollen kommer F-35 att kunna bestyckas med de styrda bombsystemen GBU-38 Joint Direct Attack Munition (JDAM), GBU-12 Paveway II samt GBU-39 Small Diameter Bomb (SDB) I för USAF respektive AGM-154C Joint Stand-Off Weapon (JSOW) för USN. För de brittiska F-35B innebär Block 3F att flygplanet kan bestyckas med jaktroboten AIM-132 ASRAAM samt den styrda bomben GBU-49 Paveway IV. Att implementera Block 3F till fullo i alla de redan tillverkade flygplanen kommer att vara utmanande enligt viceamiral Mathias Winther, Program Executive Officer för F-35 Joint Program Office (JPO). För några av de tidigt tillverkade flygplanen måste upp till 160 hårdvarumodifieringar införas på flygplanet innan Block3F kan installeras. Winther uttryckte vid en föredragning i Washington i september 2017 att detta för vissa skrov kan bli så kostsamt att nyproduktion för att ersätta dessa plattformar kan vara att föredra. Till exempel uppges 33 stycken F-35C för USN behöva nya yttre vingar för att kunna bära AIM-9X Sidewinder. Detta visar att risken för att fördyringar uppstår om serieproduktion (om än i låg takt) initieras för tidigt i komplicerade utvecklingsprojekt är en reell risk. Innehåll i och beställning av Block 4 är ännu ej på plats. Det finns målsättningar om att styra över utvecklingen mot ett jämnare flöde i stället för stora, omfattande mjukvaruversioner. Till exempel har det uttryckts önskan om en utveckling som mer påminner om implementering av specifika applikationer ( appar ) likt de för smartphones. Vad gäller innehåll för Block 4 har USMC behov av att få ett vapen mot rörliga mål integrerat och inriktningen är GBU-53 SDB II. Detta kommer att kräva skrovmodifieringar då det interna vapenutrymmet på F-35B idag inte inrymmer plats för detta vapen på kvadrupellavett. En annan kapacitetsökning som Lockheed Martin marknadsför är att öka möjligheten att bära AIM-120 AMRAAM internt, från fyra till sex robotar, se bilden. Det är tänkbart att Block 4 även kommer att omfatta utbyte av hårdvara. Lockheed Martin genomför en tekniköversyn kallad TR3 ( Technology Refresh 3 ) inför fortsatt produktion. Det handlar om att möta teknikutvecklingen och möjliggöra att ny funktionalitet införs genom att byta ut gammal och omodern teknik. Eventuellt ny lösning för internt bärande av AMRAAM i F 35 från Lockheed Martin. Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 15

Flygburna robotarna Tien Chien och Wan Chien från NCSIST (Taiwan) Det taiwanesiska forskningsinstitutet NCSIST har under en följd av år utvecklat ett flertal flygburna robotar för det inhemska flygvapnet. Här följer en översiktlig presentation av tre modeller samt en fartygsburen variant. Alla fyra ställdes ut på försvarsmaterielutställningen TADTE i Taipei 2017. Korträckviddig jaktrobot Tien Chien I (TC 1) TC-1 är en gammal robot. Den började utvecklas redan på 1980-talet och visades första gången 1986 som Taiwans första egenutvecklade jaktrobot. Serietillverkningen inleddes 1991 och två år senare blev roboten operativ. Tien Chien kan översättas till Himmelskt svärd. På engelska kallas roboten ibland Sky Sword. Beteckningen förkortas omväxlande TC-1 eller TC I. Roboten har en infraröd målsökare. Den detonerar vid kontakt med målet eller med hjälp av ett laserzonrrör. Medelräckviddig jaktrobot Tien Chien II (TC 2) TC-2 utvecklades under 1990-talet som ett medelräckviddigt komplement till TC-1. Jaktrobot TC 1. Jaktrobot TC 2. Fartygsburen variant TC 2N. TC-2 använder tröghetsnavigering och datalänk under anflygningen för att sedan växla till aktiv radarmålsökning under slutfasen. Det är utrustad med skydd mot elektronisk störning. Det pågår ett arbete som syftar till att utöka räckvidden för TC-2 från 60 km till 90 km. Fartygsburen luftvärnsrobot Sea Tien Chien II (TC 2N) Redan 1994 beslöts att utveckla en fartygsburen version av TC-2 även om det dröjde till 2005 innan planerna blev allmänt kända. År 2006 kom det även fram att avsikten var att göra vertikalstart möjlig. Det första försöket att avfyra TC-2N från ett fartyg genomfördes 2014. TC-2N har samma typ av målsökare som TC-2. Den har en inbyggd booster och kan bekämpa såväl flygplan som anflygande sjömålsrobotar. Markmålsrobot Wan Chien. Markmålsrobot Wan Chien Utvecklingen av Wan Chien blev känd år 2005. Roboten blev operativ 2011 men visades för allmänheten först 2014. Wan Chien kan översättas till Tiotusen svärd. I juni 2017 kom uppgifter om att beställningarna av Wan Chien ska öka till att totalt omfatta mer än 100 exemplar. Wan Chien har GPS-stöttad tröghetsnavigering. Det är tänkbart att den också har en målsökare för slutfasen. Verkansdelen består antingen av en sprängladdning eller av en multipelstridsdel med upp till 100 substridsdelar. Data för tre taiwanesiska flygburna robotar och en fartygsburen variant: Robot: TC-1 TC-2 TC-2N Wan Chien Längd: 2,87 m 3,6 m 4,6 m 3,5 m Vikt, robot: 90 kg 184 kg 430 kg 650 kg Vikt, stridsdel: 10 kg 30 kg 350 kg Räckvidd: 8 km 60 km 30 km 240 km Fart: Mach 3,5 Mach 4 Mach 2,5 Sid 16 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

Luftvärnssystemet Tien Chien II (TC 2) från NCSIST (Taiwan) Det taiwanesiska forskningsinstitutet NCSIST har utvecklat ett luftvärnssystem som bygger på tre lastfordon utrustade med en lavett för luftvärnsrobotar, en luftvärnskanon respektive en ledningscentral med radar. Systemet är främst till för att skydda militära anläggningar och hamnar mot alla slags luftmål på låg och medelhög höjd. Det visades på försvarsmaterielutställningen TADTE i Taipei 2017. Jaktroboten Tien Chien II (TC 2) som luftvärnsrobot Avfyrningsrampen har fyra tuber som innehåller vardera en robot av typen Tien-Chien II. Det är egentligen en flygburen jaktrobot, se föregående sida, som i detta system ges en markbaserad användning. Inga uppgifter föreligger om vilken prestanda roboten får avseende hastighet och räckvidd om den avlossas från marken men det bör vara markant lägre värden. Eldledningssystem Eldledningssystemet är kapabelt att hantera multipla mål och att leda flera skjutande enheter. Systemet kan verka oavsett om fordonet är grupperat eller i rörelse. Det är helt och hållet utvecklat vid NCSIST. I eldledningssystemet ingår en 3D-radar (bäring, höjd och avstånd) med en fasstyrd antenn som har elektronisk lobstyrning i elevation samt är mekanisk i azimut. Att den är mekanisk i azimut innebär en viss begränsning då den inte kan göra återbelysningar mot ett mål under ett och samma varv. Den har ett inbyggt störskydd och är också integrerad med IK (engelska: IFF = identification friend or foe ). Den kan detektera UAV, flygplan, helikoptrar samt kryssningsrobotar. Notera att såväl roboten som det system som beskrivs här har samma beteckning. 40 mm luftvärnskanon Bofors L/60 Luftvärnskanonen är en 40 mm Bofors L/60 som togs fram i Sverige redan på 1930-talet. Taiwan är ett av fyra länder som fortfarande har denna äldre variant i bruk. Kanonen tillverkas än idag i Karlskoga men i den nyare varianten L/70. Kanonen kan manövreras manuellt av en skytt. Den kan också kontrolleras trådlöst eller via en trådförbindelse från ledningscentralen. Del av radarbild. Luftvärnssystemet Tien Chien II (vänster) med lavettfordonet (höger). Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 17

Luftvärnssystemet Akash från Bharat Electronics och DRDO (Indien) Luftvärnssystemet Akash. Indiska Bharat Electronics Limited (BEL) har tillsammans med indiska DRDO utvecklat ett mobilt, medelräckviddigt luftvärnssystem, kallat Akash, avsett att bekämpa mål från låg till hög höjd. Systemet är uppbyggt av en ledningsfunktion (HQ), eldenhet (FU) och en underhållsfunktion. Eldenheten, kallad Firing Unit, består bland annat av en multifunktionsradar, kallad TLR ( Troop Level Radar ), en spaningsradar (3D CAR), en Troop Control Centre (TCC) och fyra stycken lavettfordon med vardera tre robotar. HQ är bland annat uppbyggt av en spaningsradar (3D CAR). Multifunktionsradarn TLR framifrån. Multifunktionsradarn TLR bakifrån. Multifunktionsradarn TLR är en C-bands PESA. Sändaren skall dock enligt uppgift inte vara densamma som i artillerilokaliseringsradarn Swathi, även om vandringsvågröret även det kommer från amerikanska CPI. Radarn har separata antenner för IK (igenkänning eller IFF), undertryckning av sidolober (SLB) samt en antenn för robotfångning (bredvid SLB-antennen). På bilden högst upp syns lavettfordonet med tre luftvärnsrobotar till vänster. I mitten finns ledningsfordonet och längst till höger är multifunktionsradarn TLR. På den lilla bilden ovan syns följande tre objekt inringade: IK-antennen (överst), robotfångningsantennen (till vänster) samt den sidlobsundertryckande antennen (till höger). Sid 18 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

UAV Teng Yun från NCSIST (Taiwan) Taiwans National Chung-Shan Institute of Science and Technology (NCSIST) har visat upp en fullskalemodell av ett inhemskt utvecklat UAV-system i MALE-klassen ( Medium Altitude Long Endurance ) med beteckningen Teng Yun. Systemet presenterades för första gången 2015 och kan storleksmässig jämföras med amerikanska Reaper. Systemet kommer i framtiden integreras med någon form av markmålsrobot. Teng Yun har lånat många konstruktionsdetaljer från sin amerikanska motsvarighet såsom V-formad stjärt, gyrostabiliserad sensor under nosen, trehjuligt landsställ och möjligen någon form av satellitantenn under kåpan på ovansidan av nosen. Förutom kapacitet att verka mot markmål kommer Teng Yun att förses med ett multifunktionellt telekrigssystem avsett för störning av motståndarens signalspaningsutrustning. Detta gör att plattformen kan utföra såväl spaningsuppdrag som telekrigsuppgifter. En modell av Teng Yun har tidigare visats på försvarsmässan IDEX i Abu Dhabi. Vid det tillfället var modellen försedd med markmålsrobotar som storleksmässigt motsvarade amerikanska Hellfire. Det är oklart om Taiwan avser att utveckla markmålsrobotar på egen hand eller köpa utländska vapen. I maj 2017 meddelade företrädare för den taiwanesiska försvarsmakten att projektet fortfarande var i en pilotfas och att ett slutdatum var svårt att förutsäga. NCSISTs arbete med att utveckla stora, avancerade obemannade farkoster visar på Taiwans ökade fokus på inhemskt utvecklad och producerad försvarsmateriel. Förutom utvecklingsprojektet Teng Yun har NCSIST utvecklat, tillverkat och driftsatt ett antal mindre UAVsystem inklusive det taktiska UAV-systemet Chung Shyang som är operativt inom den taiwanesiska försvarsmakten. Data för UAV Teng Yun: Spännvidd: Max flyghöjd: Max patrulltid: Max räckvidd: 17 m 25 000 fot 24 h 1 000 km UAV Teng Yun. Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 19

UAV Orion E från Gruppa Kronsjtadt (Ryssland) Den ryska försvarsindustrin och de ryska väpnade styrkorna har sedan länge satsat stora resurser på att främja en inhemsk utveckling och produktion av UAV-system. Detta har resulterat i en mängd mindre UAV-system såsom STC Orlan-10, ENICS Eleron-3SV och en mängd modeller från Zala Aero (som numera ingår i Kalasjnikov). Parallellt har företag som Gruppa Kronsjtadt, Suchoj och Seminov utvecklat större system med beteckningar som Orion, Ochotnik och Altius. Orion är av typen MALE ( Medium Altitude Long Endurance ). Exportvarianten av den, som har beteckningen Orion-E, var en av de stora nyheterna på försvarsmässorna MAKS 2017 och Armija 2017. Den visades upp av Gruppa Kronsjtadt i påkostade utställningsmontrar. Orion är av samma storleksklass som det amerikanska UAV-systemet Predator och har potential att bli det första ryska beväpnade UAV-systemet med kapacitet att verka på mycket långa avstånd från markkontrollen. Det senare beror dock inte endast på systemet som sådant utan även tillgången till lämpliga sambandsresurser. Orion-E presenterades med en rad potentiella nyttolaster såsom radarutrustning, telekrigsutrustning samt optiska spaningssensorer inom både IR-området och synligt ljus. Hur många av nyttolasterna som fortfarande är på konceptstadiet är oklart, dock verkade den multispektrala spaningssensorn vara den nyttolast som ligger först för integration på plattformen. På mässorna visades inga specifika vapen tillsammans med Orion-E och det är i nuläget oklart om vapenintegration är finansierad. I ett komplett system ingår fyra till sex luftfarkoster, en markkontrollenhet installerad i en container, system för autonom start och landning samt sambandssystem. Farkosten är till stora delar tillverkad i kompositmaterial. Orion-E drivs av en kolvmotor. Dess maximala räckvidd ges av en länkbegränsning vid Line-of-sight. Data för Orion-E: Max startvikt: Spännvidd: Längd: Höjd: Fartområde: Max flyghöjd: Standard last: Max last: Max patrulltid: Max räckvidd: 1 000 kg 13 m 8 m 3 m 120 200 km/h 7 500 m 60 kg 200 kg 24 h 250 km Orion prototyp 1. Foto: Kronstadt Technologies Sid 20 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

UAV Orion E från Kronstadt Technologies (Ryssland) Gyrostabiliserad sensor för Orion E. Del av markkontroll för Orion E. Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 21

DroneDefender från Battelle (USA) DroneDefender. Utvecklingen av små, fasta såväl som handburna, C-UASsystem (C-UAS = Counter Unmanned Aerial Systems ) för att störa ut mindre UAV fortsätter som tidigare rapporterats. Se FMV Teknisk Und informerar 1/2017. Amerikanska DroneDefender är ett handburet system för att oskadliggöra mindre radiostyrda och/eller autonomt uppträdande kommandostyrda och GPS/GLONASS-styrda UAV. Systemet, som utvecklats och produceras av amerikanska Battelle, har sålts i över 300 enheter till det amerikanska försvaret, till amerikanska federala myndigheter samt till ej angivna kunder utomlands. Systemet är direktverkande och handhas genom att störoperatören riktar systemet mot ett upptäckt UAV och trycker in avtryckaren. Då aktiveras systemets störsändning som syftar till att störa ut sambandet mellan operatören av UAV och farkosten. Målsättningen är att få UAV att uppfatta kontakten med operatören som bruten och att farkosten då skall gå in i sitt förprogrammerade säkerhetsläge som till exempel kan innebära kontrollerad hovring på platsen, säkert återvändande till startplatsen eller kontrollerad landning på platsen. Om farkosten fortsätter att flyga efter en förprogrammerad bana, eller om det är önskvärt att fånga in den, kan störoperatören välja ett läge för störning av satellitnavigering som GPS/GLONASS. Strömförsörjningen sker med laddbara batterier av typen BB-2590. Data för DroneDefender: Vikt: Aktiveringstid: Räckvidd: Total operationstid (aktiverad): Verkansområde: Frekvensområden: 6,80 kg < 0,1 s > 400 m 2 h 30 (konformat) 5,8 GHz 2,4 GHz GPS / GLONASS Räckvidd för DroneDefender. Den utstörda styrenheten syns till vänster. Illustration: Battelle Sid 22 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

AESA radar SR X från SRC (USA) Amerikanska SRC har utvecklat en ny AESA-radar (Aktivt Elektroniskt Styrd Antenn) avsedd för spaning och detektion av såväl mark- som luftmål. Tänkta operationsområden är gränser, kustlinjer, hamnar samt luftrum. Radarn skall kunna detektera personer, markfordon, marina farkoster, flygplan, helikoptrar samt små obemannade flygande farkoster. Radarn kan samtidigt följa mark- och luftmål och inmätningen sker i tre dimensioner (avstånd, bäring och höjd). Avsökningområdet är valbart, alltifrån en liten sektor till en halv hemisfär (roterande med 90 täckning i elevation). Med större avsökningsvolym minskar uppdateringstakten. Data för AESA radarn SR X: Frekvensband: Täckningsområde -Azimut: X (9,3 9,8 GHz) -Elevation: Detektionsavstånd (P d=0,9 & P fa=10-6 ) -UAV (0,2 m 2 ): -En person (0,5 m 2 ): -Liten båt (1,5 m 2 ): -Litet flygplan (3 m 2 ): -Fordon/båtar (10 m 2 ): -Större dito (10 m 2 ): Min detektionshastighet: Noggrannhet -Avstånd -Azimut -Elevation: Uppdateringstakt: Primärkraftsbehov: Vikt: Valbar sektor upp till 360 (elektroniskt plus mekaniskt) Valbar sektor upp till 90 13 km 16 km 22 km 26 km 34 km 44 km 0,5 m/s 5 m 0,2 0,6 1 Hz 1 600 W 53,5 kg AESA radarn SR X från NCSIST. AESA nosradar från NCSIST (Taiwan) På försvarsutställningen TADTE 2017 presenterade NCSIST en egenutvecklad nosradar avsedd för skolflygplan. Radarn är av typen AESA (Aktivt Elektroniskt Styrbar Antenn). Radarn skall kunna detektera såväl luft- som markmål. Mot markmål nyttjas GMTI ( Ground Moving Target Indication ). Radarn har även SAR-funktionalitet (Syntetisk Apertur Radar). NCSIST utvecklar egna sändar- /mottagarmoduler (TRM) och för två år sedan presenterade de en TRM med förstärkare gjorda i Galliumarsenid (GaAs). Denna modul har 12 W uteffekt men NCSIST hävdar att de kan byta ut förstärkaren mot en motsvarande tillverkad i Galliumnitrid (GaN) med 50 W uteffekt med bibehållet primärkrafts- och kylbehov. AESA nosradar från NCSIST. Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 23

Artillerilokaliseringsradar Swathi från Bharat Electronics och DRDO (Indien) Indiska Bharat Electronics Limited (BEL) har tillsammans med indiska DRDO utvecklat en C-bands artillerilokaliseringsradar kallad Swathi som är monterad på ett TATRAchassi. Radarn är av typen PESA (Passivt Elektroniskt Styrd Antenn) och har sändare bestående bland annat av ett vandringsvågrör (TWT = Transmit/Receive Module ) från amerikanska CPI med 60 kw i uteffekt. Vid sändning belyser en hornantenn baksidan av en gruppantenn bestående av 5 000 sändarmottagarmoduler (TRM = Travelling Wave Tue ). I varje TRM finns en fasskiftare vilken medger styrning av signalens fas. Efter fasskift transmitteras signalen ut genom ett antennelement där den sätts samman i luften med de transmitterade signalerna från övriga 4 999 antennelement. Inbördes fasskillnader mellan de smammansatta signalerna resulterar i en lob i en viss riktning. Uppbyggnaden är reciprok och vid mottagning går signalen i omvänd riktning. Mottagaren är av typen monopuls och dess utsignaler är två skillnadssignaler (azimut och elevation) samt en summasignal. Lobstyrningen sker med fas i såväl azimut som elevation med ett totalt momentant täckningsområde på 90 och 60 i azimut respektive elevation. Till detta kommer en mekanisk utvridning i azimut vilket totalt ger ±135 i azimut, dock på en bekostnad av tid då det tar upp till 30 sekunder att vrida ut radarn inom detta område. Gruppantennen kyls genom luft och sändaren genom vätskekylning. Utöver lokalisering av fientliga avfyrningsplatser kan systemet även användas för att korrigera egen eld från artilleri och granatkastare. Systemet kan handhas av sex personer varav en operatör och en chef. Genom att implementera en digital kartdatabas kan radarn fås att följa topografin. Även tysta sektorer kan hanteras, exempelvis på en förläggning eller dylikt då strålning mot personal inte är önskvärd. Radarn kan köras i 24 timmar och vid test har den brukats kontinuerligt i över 50 timmar. Artillerilokaliseringsradarn Swathi på ett TATRA chassi. Sid 24 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

Artillerilokaliseringsradar Swathi från Bharat Electronics och DRDO (Indien) Tolv enheter har levererats till det indiska försvaret i år och planen är att ytterligare tolv skall levereras innan årets utgång. Totalt är 30 stycken beställda. I bilden nedan är hornantennen inringad. Vid sändning transmitteras pulserna från denna och träffar baksidan av gruppantennen. I denna finns fasskiftare som ändrar den relativa fasen på signalen vid antennelementen på gruppantennens framsida. Fasskillnaden resulterar i en utsänd lob från gruppantennens framsida i en viss riktning. Hornantennen till artillerilokaliseringsradarn Swathi inringad. Data för artillerilokaliseringsradarn Swathi. Frekvensband: Täckningsområde -Avstånd: -Azimut: -Elevation: Detektionsavstånd (P d=0,9 & P fa=10-6 ) -81 mm vinggranat: -105 mm granat: -Ballistisk raket: Avstånd för eldkorrigering -Granatkastare: -155 mm artilleri: -Raketartilleri: Maximalt antal samtidigt följda mål: Maximalt antal sparade avfyringsplatser: Driftsättningstid: C 50 km (instrumenterad räckvidd) ±45 (elektroniskt) / ±135 (elektroniskt + mekaniskt) 0 till 60 4 till 20 km 6 till 30 km 6 till 40 km 20 km 30 km 30 km 7 st 99 st 30 minuter Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 25

Kontsern Kalasjnikov (Ryssland) Kontsern Kalasjnikov är en rysk försvarsindustrikoncern, till drygt hälften ägd av den ryska staten, som främst är känd som en tillverkare av eldhandvapen. Koncernchef är Aleksej Jurevitj Krivorutjko. 5,45 mm automatkarbin AK 74M. Foto: Kalasjnikov Historik Företaget har en historia som sträcker sig bakåt till 1807 med grundandet av en vapenfabrik i Izjevsk, 960 km ostnordost om Moskva. Under många år var företaget känt under namnet Izjevskij Masjinostroitelnyj Zavod (Izjmasj). År 2008 togs Izjmasj över av den statliga försvarsindustrikoncernen Rostech. Kontsern Kalasjnikov bildades genom en omorganisation år 2013 där Izjmasj slogs ihop med en annan vapentillverkare, Izjevskij Mechanitjeskij Zavod (Izjmech), på samma ort. Samtidigt valde man att byta namn genom att höja upp företagets mest kända varumärke, Kalasjnikov, till firmanamn. Izjmech är sedan dess ett dotterbolag under Kontsern Kalasjnikov. Andra dotterbolag har tillkommit senare. orter. Ett av de andra dotterbolagen, Rybinskaja verf, har ett holdingbolag med ett liknande namn mellan moderbolaget och sig självt trots att det är ensamt att ingå i det holdingbolaget. I en av koncernens egna broschyrer ges en felaktig webbadress till ett av dotterbolagen där den angivna länken leder till ett helt annat företag med ett snarlikt namn men i en helt annan bransch och utan någon form av band till Kontsern Kalasjnikov. Moderbolaget och de fem producerande dotterbolagen har sinsemellan mycket skiftande verksamheter. Moderbolaget självt är, liksom ett av dotterbolagen, framförallt inriktat på att producera militära och civila eldhandvapen. Ett annat dotterbolag är specialiserat på bandfordon och ett tredje på obemannade luftfarkoster. Slutligen finns också två mindre skeppsvarv inom koncernen. Den stora bredden i verksamheten kommer av att de privata ägarna driver en strategi med diversifiering. Det fenomenet dyker också upp i väst emellanåt men har inte varit särskilt vanligt sedan 1980-talet. I den ekonomiska forskningen ifrågasätts nyttan då en aktieägare kan åstadkomma samma riskspridning genom att fördela sitt ägande på företag i olika branscher. För det enskilda företaget anses det bästa, enligt forskningen, vara att koncentrera sig på kärnverksamheten. I det här fallet kan det ifrågasättas om det verkligen handlar om en uppnådd diversifiering eftersom alla dotterbolagen helt eller till del verkar i försvarsindustrin. År 2014 privatiserades Kontsern Kalasjnikov till del genom att 49 % av aktierna såldes till två privata intressenter, som i sin tur representerar en grupp av investerare, för 1,3 miljarder RUB, cirka 250 miljoner SEK med den dåvarande växelkursen. Försäljningen skedde genom en ökning av aktiekapitalet. Det gjorde att de investerade medlen gick direkt in i företaget. Även om staten, genom Rostech, äger en majoritet av Kontsern Kalasjnikov så finns en överenskommelse om att företagsdriften ligger i händerna på de privata ägarna. För närvarande föreligger ett förslag att Rostech ska sälja ytterligare 26 % till de båda privata investerarna och endast behålla 25 % plus en aktie. Spretig struktur Trots att koncernen endast har fem producerande dotterbolag är den knepig att överblicka och förstå. Det beror på förhållanden som att de i sina presentationer av sig själva blandar företagsnamn och varumärken samt att ett varumärke har upphöjts till att också vara koncernnamn medan ett tidigare företagsnamn har börjat användas som just varumärke. Ett av dotterbolagen, Zala Aero Group, har ett namn som antyder att det utgör en företagsgrupp trots att det handlar om verksamhet inom en juridisk person på tre 7,62 mm prickskyttegevär SVD. Foto: Kalasjnikov Koncernen är inte geografiskt sammanhållen. Tillverkarna av eldhandvapen, som är moderbolaget och Izjmech, finns i Izjevsk. Bandfordonsfabriken, Mytisjtjinskij Masjinostroitelnyj Zavod, finns i Mytisjtji som ligger 20 km nordost om Moskva och direkt utanför dess yttre ringled. Tillverkaren av obemannade luftfarkoster, som kallas Zala Aero, finns liksom moderbolaget i Izjevsk men har även någon form av verksamhet i Moskva samt i Nizjnevartovsk som ligger 2 300 km nordost om huvudstaden, vid floden Ob i den asiatiska delen av Ryssland. Skeppsvarven, Sudostroitelnyj Zavod Vympel och Rybinskaja verf, finns i respektive omedelbart utanför Rybinsk som ligger 270 km nordnordost om Moskva. Koncernen följer inte i någon större utsträckning det vanliga mönstret i den ryska försvarsindustrin med att vissa företag utvecklar produkterna medan andra tillverkar dem. De ingående företagen sköter normalt hela kedjan i egen regi med undantag för bland annat vissa av de båtar som tillverkas hos Sudostroitelnyj Zavod Vympel. Sid 26 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

Kontsern Kalasjnikov (Ryssland) Det är oklart hur många anställda som finns i Kontsern Kalasjnikov. En siffra som går att hitta är 6 500 men den gäller troligen endast för moderbolaget. För Sudostroitelnyj Zavod Vympel uppges antalet anställda vara 1 200. Den spretiga strukturen syns också i marknadsföringen. På försvarsmaterielutställningar som Armija uppträder de gemensamt och de har vissa gemensamma broschyrer. På Internet finns däremot ingen koordinering mellan moderbolaget och dess dotterbolag avseende grafisk profil, val av webbadresser, hur webbsidorna organiseras eller hur de länkar till varandra. Hos moderbolaget presenteras vissa av dotterbolagens produkter men det går inte alltid att se vem som gör vad. Fyra av de fem dotterbolagen, Zala Aero undantaget, uppträder som om de vore helt självständiga företag och refererar inte till moderbolaget. 9A331 Tor M1 på GM 5955. Bandfordon 9 mm kulsprutepistol PP 19 Vitjaz. Foto: Kalasjnikov Eldhandvapen Den produktgrupp som företaget associeras med allra mest är eldhandvapen och de uppger sig ha 95 % av den ryska marknaden för militära eldhandvapen. Deras AK-47 är en klassiker som har fått flera efterföljare. Idag marknadsförs ett flertal olika automatkarbiner, prickskyttevapen och pistoler under varumärken som Kalasjnikov (förkortningen AK står i Ryssland för Avtomat Kalasjnikova), Dragunov, Sajga, Tigr och Makarov. Företaget påstås nästan ha fördubblat tillverkningen av eldhandvapen under 2014. I Mytisjtji utanför Moskva finns Mytisjtjinskij Masjinostroitelnyj Zavod (MMZ). Det är en av Rysslands klassiska tillverkare av bandgående pansarfordon med produkter som pansarvärnskanonvagnen SU-76 och luftvärnskanonvagnen ZSU-23-4 i sin historia. Verksamheten var tidigare en del av företaget Metrovagonmasj, som idag tillverkar tunnelbanevagnar, men knoppades av år 2009. Sedan 2016 ligger MMZ under Kontsern Kalasjnikov. Vid MMZ marknadsförs idag sex modeller av pansrade bandfordon ur den så kallade GM-serien där GM står för Gusenitjnyje Masjini som betyder just bandfordon. De sex modellerna är GM-567, GM-569, GM-577, GM-579, GM-5955 och GM-5975.25. De används främst som plattformar för olika luftvärnsrobotsystem, som till exempel 9A331 Tor-M1, samt för luftvärnsrobotkanonvagnen 2S6M1 Tunguska-M1. I Ryssland pågår just nu framtagandet av ett nytt eldhandvapen som ska ersätta AK-74M som standardvapen i de ryska väpnade styrkorna. Kalasjnikov har fått uppdraget att ta fram en ny modell, trolig beteckning blir AK-12. Den som vill veta mer rekommenderas att läsa en artikel i ämnet i Teknisk Und Årsrapport Materielunderrättelser 2016. Civila vapen marknadsförs under minst tre varumärken. Ett är det tidigare företagsnamnet Izjmasj som idag är varumärke för tävlingsvapen, bland annat sådana som används i skidskytte och som tillverkas inom moderbolaget. Ett annat är Bajkal som är varumärke för de jaktvapen som tillverkas i dotterbolaget Izjmech. Varumärket Bajkal används i så hög grad att företagsnamnet Izjmech hamnar i skymundan. Hos Izjmech tillverkas också luftvapen och jaktkläder under varumärket Bajkal. Varumärket Sajga används också till vissa civila eldhandvapen. 2S6M1 Tunguska M1 på GM 5975. Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 27

Kontsern Kalasjnikov (Ryssland) en kanal, Svarta havet. Allt detta förklarar hur skeppsvarv för byggande av mindre fartyg kan placeras så långt in i landet. Zala 421 16E2. Obemannade luftfarkoster Foto: Zala Aero Gruppa Kompanij ZALA AERO (Zala Aero) grundades 2004. Det har sitt huvudkontor i Izjevsk och någon form av underenheter i Moskva och Nizjnevartovsk. De har ett lite speciellt vis att skriva företagsnamnet på när kyrilliska tecken används, Группа Компаний ZALA AERO, med två ord i kyrilliska gemener följt av två i latinska versaler. Namnet är också lite vilseledande då det antyder att det skulle röra sig om en företagsgrupp. I själva verket är det en enda juridisk person med verksamhet på tre orter. Zala Aero ägs numera till 51 % av Kontsern Kalasjnikov. Det ena skeppsvarvet ligger lite utanför Rybinsk, i en by som kallas Sudoverf. Det varvet kallas Rybinskaja verf och tillverkar främst småbåtar. De har tolv modeller i sitt sortiment varav två är militära, de båda stridsbåtarna BK-10 och BK-16. De flesta av företagets modeller är kortare än 20 meter. Den längsta modellen är ett civilt projekt med en längd om 42 meter. Rybinskaja verf ingår i ett holdingbolag som kallas Choldingovaja Kompanija Rybinskioj Verfi och som i sin tur ägs till 49 % av Kontsern Kalasjnikov. Rybinskaja verf har ett representationskontor i Moskva. Hos Zala Aero tillverkas obemannade luftfarkoster, såväl i form av flygplan som helikoptrar och ballonger. Hos Zala Aero finns också ett stort antal komponenter för att kunna bygga upp kompletta system kring de obemannade farkosterna. Sådana komponenter är bland annat sensorer, styrkonsoler och antenner. Zala 421 20. Zala Aero har egenutvecklad mjukvara för att leda farkosterna och för att bearbeta den data som sensorerna genererar. De arbetar också med att integrera sina farkoster på plattformar från andra tillverkare och de har satt samman sina egna produkter till kompletta system för flygfotografering och kartering. De tillverkar även ett anti-uav-system. Fartyg Foto: Zala Aero Stridsbåten BK 16. Foto: Rybinskaja verf Det andra skeppsvarvet ligger i Rybinsk. Det är Sudostroitelnyj Zavod Vympel, som ibland enbart kallas Vympel, och som erbjuder något fler modeller än Rybinskaja verf, tretton militära och tio civila. Storleksmässigt börjar de vid cirka 10 meters längd. De största militära projekten är korvetten Molnija om 56,9 meter samt ett transportfartyg om 77,8 m. Till den militära delen räknas ett transportfartyg, en bogserbåt, två mätfartyg, två kustbevakningsbåtar, tre korvetter och fyra patrullbåtar. Bogserbåten är BMK-225 som används av ingenjörtrupperna vid utläggning av pontonbroar. De tre korvetterna samt tre av patrullbåtarna har utvecklats vid Almaz Konstruktionsbyrå i Sankt Petersburg som ingår i OSK, den statliga koncernen för skeppsbyggnad. För mer information om OSK och de ryska inre vattenvägarna hänvisas till FMV Teknisk Und informerar 2/2017. Staden Rybinsk ligger intill floden Volga, vid den plats där dess flöde ändras från östligt till sydligt. Fördämningar över floden har skapat en konstgjord sjö norr om Rybinsk som har ett inflöde från både Volga och flera andra mindre floder, bland annat Sjeksna som via kanaler står i förbindelse med Onega varifrån det går att nå såväl Norra ishavet, via Vita havet, som Östersjön, via Ladoga och Finska viken. Söderut, längs Volga, går det att nå Kaspiska havet och, via Robotbåten Projekt 12418 Molnija. Foto: Vympel Sid 28 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

Kontsern Kalasjnikov (Ryssland) Övriga produkter På hemsidan för Kontsern Kalasjnikov marknadsförs ytterligare tre produkter eller produktgrupper varav ingen visades upp i egen regi på försvarsmaterielutställningen Armija 2017. En av dem är 30 mm automatkanon GSj-301 som är avsedd att monteras på flygplan. En annan är de slutfasstyrda granaterna 122 mm Kitolov 2M och 152 mm Krasnopol som har utvecklats av Konstruktorskoje Bjuro Priborostrojenija (KBP). Den tredje gruppen är verkstadslastbilar för underhåll av vapensystem, byggda på chassier från fordonstillverkarna Kamaz och Ural. På bilden nedan visas en sådan verkstadslastbil på ett chassi av typen Ural-43203. Verkstadslastbil KPM SO1MO2. Vad som istället visades upp i egen regi på Armija 2017, utöver hittills beskrivna produkter, var materiel som flera olika typer av vapenstationer, lätta terrängfordon och motorcyklar. Det visades också en obemannad markfarkost med vapenstation men det är oklart om Kalasjnikov tillverkar enbart vapenstationen eller båda komponenterna. Det är tänkbart att också obemannade markfarkoster numera ingår i sortimentet. I ett pressmeddelande från Kontsern Kalasjnikov nämns att det också finns en tillverkare av keramiskt pansar i den egna företagsfamiljen men inget närmare är känt om detta. Ekonomisk utveckling Foto: Kalasjnikov Kontsern Kalasjnikov har haft en ekonomisk berg- och dalbana under de senaste fem åren, något som framgår av de konsoliderade årsrapporterna för de senaste tre åren samt för det första halvåret 2017. Vid läsning av siffrorna nedan gäller att de är i RUB samt att växelkursen mellan SEK och RUB har varierat mellan 5,1 och 9,5 under de aktuella åren. Idag gäller att 1 SEK är cirka 7,2 RUB. Vid slutet av 2013 var skulderna dubbelt så stora som tillgångarna och det egna kapitalet minus 5,6 miljarder. 2014 skedde den tidigare nämnda privatiseringen som tillförde 1,3 miljarder i aktiekapital från de nya delägarna. Nytt aktiekapital kom även från annat håll som innebar en total höjning med 3,653 miljarder, från ursprungliga 100 000. Försäljningen under 2014 var 2,9 miljarder. Med 3,4 miljarder i vinst från växelkursdifferenser och 3,2 miljarder i ökat värde efter en omvärdering av de fasta tillgångarna gick det att redovisa en nettovinst om 2,4 miljarder. Den åstadkom, tillsammans med det tillförda aktiekapitalet, att den redovisade ställningen förbättrades till ett eget kapital om minus 0,5 miljarder. Notera att detta var det år då försäljningen av eldhandvapen nästan ska ha fördubblats. Inga siffror föreligger tyvärr om 2013 års intäkter att jämföra med. 2015 och 2016 ökade försäljningen, först till 8,5 miljarder och sedan till 18,3 miljarder. En tredubbling som följdes av en fördubbling. Vinsten blev 2,4 miljarder respektive 2,3 miljarder för de två åren. Det kan läsas som en mycket bra vinstmarginal under 2015 och en bra dito under 2016. Under de tre åren 2014 2016 ökade balansomslutningen från 5,9 miljarder till 22,5 miljarder. Av den ökningen står anläggningstillgångarna för 53 % och omsättningstillgångarna för resten. Det har finansierats med eget kapital till 59 %, med långfristiga skulder till 34 % och med kortfristiga skulder till 7 %. Så här långt har vi en bild av en företagskoncern som under en treårsperiod gick från att vara konkursmässig till att ha en soliditet om hyfsade 18,7 %. Lägg speciellt märke till att detta har åstadkommits under en period med sanktioner. De uppger själva att de har exportkunder i 27 länder och det är troligt att merparten av dem är sådana som inte tar del i sanktionerna. Samtidigt frågar man sig om försäljningsökningen är långsiktigt hållbar och om de gjorda investeringarna i olika typer av anläggningstillgångar kommer att bära sig. Den ryska ekonomin är trots allt osäker och det påverkar landets förmåga att anskaffa materiel till de väpnade styrkorna. Under innevarande år, 2017, har det också inträffat en vändning. Försäljningen under det första halvåret blev endast 3,2 miljarder med en förlust om 853 miljoner som följd. Samtidigt ökade balansomslutningen till 30 miljarder. Det är omsättningstillgångarna som står för 76 % av ökningen och den har till 65 % finansierats med nya kortfristiga skulder. I ett pressmeddelande från koncernen beskrivs det dåliga utfallet som en naturlig följd av att kontrakten för 2017 är som de är. De säger sig ha producerat varor till ett värde av 6,6 miljarder varav mindre än hälften har levererats. Detta kan stämma då det finns en motsvarande varulagerökning i balansräkningen. De uppger att de förväntar sig en förbättring under det fjärde kvartalet 2017. Kontsern Kalasjnikov har haft några goda år då både omsättningen och balansomslutningen sexdubblades. Om några månader ska bilden av dess närmaste fortsättning klarna. Vapenstation visad på Armija 2017. Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 29

Igenkänningsuppgift Vad föreställer de fyra bilderna? Det är beteckningarna som efterfrågas. Skicka ditt svar senast 2017-11-24 med e-post till tekniskund@fmv.se. Bland de rätt inkomna svaren drar vi en vinnare som publiceras i nästa nummer och erhåller ett pris. Bild 1. Bild 2. Bild 3. Sid 30 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017

Igenkänningsuppgift Bild 4. Förra numrets igenkänningsuppgift, lösningar och vinnare Till det förra numrets igenkänningsuppgift fick vi sju svar och bland dem var det tre som hade alla rätt. Vinnaren i lottdragningen blev Daniel Löwenhamn från Livregementets Husarer K 3. MTU 90. PMP M. TMM 6. PTS 2. Teknisk Und informerar Nr 5 2017 Försvarets Materielverk Sid 31

Intervju Ingela Mathiasson Brigadgeneral och chef för SPL Flygförband på FMV. Eva Bernhardsdotter Filosofie doktor och FoUföreträdare Flyg och Rymd vid SPL Flygförband på FMV. Åt vilket håll går teknikutvecklingen inom flygarenan idag? De obemannade luftfarkosterna blir allt viktigare och vi går mot att bemannade och obemannade farkoster samverkar med varandra. Vi ser en trend i att obemannade farkoster kan byggas väldigt små och användas tillsammans i olika sammanhang i form av svärmar. Hanteringen av information är på väg att bli mer komplex. Det handlar om både insamling, bearbetning och förmågan att snabbt kunna använda den. Sensorerna, både de flygburna och de på marken, blir hela tiden bättre med längre räckvidder. Den kraftigt ökande datamängden gör att behandlingen ombord blir betydelsefull i syfte att minska den mängd data som skickas. Det här leder i riktning mot artificiell intelligens. De flygburna vapnen blir allt snabbare, får längre räckvidder och får mer kvalificerade målsökare. För både flygplanen och deras vapen sker en utveckling av framdrivningen och energikällorna med ökad energitäthet och effektivare förbrukning. På sikt får vi se farkoster med hypersoniska hastigheter, något som ofta definieras som över Mach 5. Vidare ser vi additiv tillverkning som kan bidra till ökad tillgänglighet för vissa enklare system och högenergivapen som kan skapa nya förmågor. Flera militära projekt blir med tiden självklara tjänster i det dagliga civila livet. GPS är ett bra exempel på det. Likaså gäller det omvända. Den militära utvecklingen påverkas av exempelvis den civila samhällsutvecklingen som går mot mer uppkopplade tjänster. Vilka utmaningar finns i den här utvecklingen? Alla delsystemen är utmanande, både i sig själva och i samverkan mellan dem. Vi behöver integrera forskningen med materielanskaffningen så att den förra kan kopplas mot den framtida nyttan. Samtidigt är också den fria forskningen viktig. I utvecklingen av artificiell intelligens finns frågan om hur långt vi egentligen vill tillåta att beslutsfattandet tas över av datorer. Det handlar bland annat om beslut om vapeninsatser och behovet av att kunna avbryta dem. Just den frågan omfattar etiska aspekter och kommer antagligen att debatteras mycket under de närmaste åren. Eftersom Sverige är ett litet land är det viktigt att vi koncentrerar våra resurser och har specialkompetens inom vissa nischer som gör oss intressanta att samarbeta med. Vi behöver bra, substantiella samarbeten. Händelseförloppen kommer att bli mycket snabbare. Alla systemkomponenter behöver därför följas åt och successivt bli bättre så att inte vissa delar helt enkelt blir för långsamma Ingela Mathiasson och Eva Bernhardsdotter. för helheten. Vad gör vi i Sverige idag? En hel del faktiskt och det är i linje med att regeringen har pekat ut bibehållandet av en egen förmåga att utveckla stridsflygplan som viktig. Vi deltar i det nationella flygforskningsprogrammet, NFFP, som är ett civil-militärt samarbete för att finansiera forskning genom att bland annat stödja doktorander. FMV kommer också att delta i det nationella konceptprogrammet som drivs av försvarsmyndigheterna i samverkan och har siktet mot år 2045. Om vi ser frågan mer i perspektivet här och nu så arbetar vi med att få hela flygsystemet att fungera igen, det vill säga erhålla systembalans mellan ingående delar. Det handlar bland annat om att ha rätt materiel på plats. När det gäller internationella samarbeten så är vårt antikollisionsvarningssystem, ingående i den senaste versionen av JAS 39 Gripen, ett exempel på något som Sverige har bidragit med till USA som ett nischkunnande. Vad skulle vi kunna satsa mer på? Vi skulle till exempel kunna göra mer för att få reda på hur den rymdbaserade spaningen mot oss ser ut och sprida den vetskapen. Dessutom en fortsatt utveckling av de markbundna resurserna för flygarenan samt studier om vilken framtida transportflygförmåga vi bör ha. Vi tycker i alla fall att det är positivt med ökade satsningar på försvaret igen. Den svacka som har varit är allvarlig. Sid 32 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr 5 2017