Teknisk Und informerar Årgång 17 Nr 5 16FMV465-5:1

Transkript

1 Teknisk Und informerar Årgång 17 Nr 5 16FMV465-5:1 Tema: Armija 2016

2 Ledare För viktiga för att låta falla Än idag, 25 år efter Sovjetunionens upplösning 1991, finns rejäla finansieringsbrister i den ryska försvarsindustrin. Företagens höga skuldsättning är ett ständigt återkommande problem för deras förmåga att ta fram nya produkter i teknisk framkant. Under de första 15 åren, fram till 2006, strävade Rysslands ledare efter att förändra den försvarsindustri de hade ärvt. Man arbetade efter tre handlingslinjer: produktionsomställning, privatisering och bolagsbildning. Resultaten var för det mesta mindre lyckade och en viktig orsak var att behovet av finansiering kraftigt ofta underskattades. År 2006 var läget i försvarsindustrin att företagen till största delen hade kvar sin tidigare ledningsmetodik och produktionsteknik. Några av dem var helt eller delvis privatiserade och så gott som alla var rejält underfinansierade. Vissa hade ställt om till civil produktion men saknade förmåga att producera och sälja efterfrågade produkter. Stora kunder som de egna väpnade styrkorna, Kina och Indien reducerade inköpen medan nya kunder såsom Venezuela, kom med mindre och oregelbundna inköp. Resurserna som satsades på forskning var begränsade och den tekniska nivån i Ryssland halkade allt mer efter väst samtidigt som den tidigare fördelen av lägre kostnader inte längre kunde uppväga den sämre kvaliteten. Under de senaste tio åren har de ryska försvarsindustriföretagen konsoliderats i koncerner som RosTech, United Aircraft Corporation, Russian Helicopters, Almaz Antej och Kalasjnikov. Det statliga greppet har stärkts samtidigt som finansieringsproblem, bristande ledningsstruktur och bristfällig produktionsteknik lever kvar. Ryska ledare har hela tiden varit medvetna om problemen och försökt möta dem på olika sätt. De åtgärder som har föreslagits för att stärka finansieringen är försäljning av olönsamma tillgångar, effektivisering, privatisering, lånegarantier, subventionerade räntor och höjning av aktiekapital. Ofta har det endast resulterat i förskottsbetalningar och lån från statliga banker. Konsolidering är en Omslagsbild: Ett urval av rysk materiel som visades på Armija För FMV personal finns Teknisk Und informerar och rapporter på Insidan: Aktuellt /Vår omvärld /Tekniska Underrättelser För Försvarsmaktens personal finns Teknisk Und rapporter på EMILIA. Start > På Gång > Tidningar och nyhetsbrev av få åtgärder som har genomförts som planerat. De flesta planerade privatiseringar, 49 % av Kalasjnikov undantaget, har skjutits upp. År 2006 började ryssarna erbjuda utländska företag delägarskap i försvarsindustrin med hopp om att få tillgång till finansiering och modern teknik. Ett fåtal företag, såsom italienska Finmeccanica (numera Leonardo- Finmeccanica) och franska Renault, nappade på erbjudandet.. Efter finanskrisen 2008, har dock inte mycket hänt. En annan möjlighet för ryska producenter att få tillgång till ny teknik är att bli delägare i västföretag, men när resurser att finansiera inhemsk industri saknas är det svårt att få resurserna att räcka till investeringar i utlandet. President Putin har 2006, 2009 och 2013 uttryckt kritik mot företagsledare. Kritiken består i att företagen är ineffektiva, tar för dåligt betalt och måste bli oberoende av statligt stöd. De måste klara sig på egen hand. Trots presidentens kritik, dyker med jämna mellanrum låneprogram upp. År 2008, 2010, 2012 och 2016 har nya program lanserats och många av företagen är konkursmässiga, men anses för viktiga för att sättas i konkurs. Vissa mindre företag har dock inte åtnjutit samma skydd. Ryssland får sannolikt fortsatt leva med fortsatt underfinansiering, bristande kvalitet och svårighet att behålla kvalificerad personal. Innehåll Ny buren beväpning 4 Pansarskyttefordon Barys 8 30 mm obemannat torn 9 Beväpnad UGV Uran-9 10 UGV för minröjning och brandsläckning 12 Fordonsintegrerad kombinationspjäs Floks 14 Svävare för fältarbetsrekognosering IRK 15 Lanserbar bro TMM-3M2 16 Ryska fartygsprojekt 18 UAV Orlan Luftvärnssystem, Gibka-S samt för Arktis 22 Försvar mot laserstyrda vapen MDM-2 24 Mörkersikte 1PN97 25 Spaningsradar 1L125E 26 Igenkänningsuppgift, lösningar och vinnare 27 Sid 2 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

3 Armija 2016 Utvecklat utställningsområde I Kubinka väster om Moskva avhölls i september 2016 den andra upplagan av den ryska försvarsutställningen Armija. Det nya utställningsområdet, Park Patriot har utvecklats mycket sedan i juni 2015 då den första utställningen hölls. De 20 mässtälten har ersatts av fyra permanenta mässhallar och besöksrutinerna har givits struktur. Arrangörerna inledde arrangemanget med en VIP-dag, följt av två dagar för branschfolk och därefter öppnades utställningen för allmänheten i tre dagar. De nya rutinerna reducerade köerna till insläppet. Flera delar för alla arenor Utställningen kan sägas bestå av fyra delar. Inne i mässhallarna finns framförallt montrar för olika företag och myndigheter där egna aktuella produkterna visas. De flesta företag är ryska men visst utländskt deltagande förekommer. Utomhusdelen är i första hand avsedd för de ryska väpnade styrkorna och de visar såväl historisk som nutida materiel. Förevisningar sker på två platser. På ett närbeläget skjutfält genomförs markförevisningar och på en närbelägen flygplats sker flyguppvisningar. Det finns en sluten del dit endast inbjudna besökare bereds tillträde. Namnet till trots så är Armija inte en arméutställning. Flygarenan är väl representerad med en egna förevisningar och utställare. I inomhusdelen ställer företrädare för fartygstillverkare ut. Ledningsfunktionen representeras av tillverkare och utställda fordon. Nygammalt men inte det senaste Stridsvagnarna i utomhusdelen illustrerar på ett bra sätt vilken sorts materiel som visades upp. Där fanns stridsvagnar som numera är utfasade, från T-55 fram till de första versionerna av T-72. Där fanns också flera varianter moderna stridsvagnar, operativa i de ryska markstridskrafterna idag, till exempel T-72B3, T-80U-E1 och T-90A. Den nya T-14 Armata visades däremot endast som modell i inomhusdelen. Detta trots att de ryska markstridskrafterna redan i slutet av 2015 erhöll de första 20 exemplaren av T-14 för truppförsök och därmed förfogar över egna exemplar. Ytterligare 100 exemplar har beställts. Även nya konceptidéer visades i företagsmontrarna och mässan visade därmed inte bara nutid och historia, utan även en del tankar om framtida system. Temanummer Armija 2016 är temat för detta nummer av Teknisk Und informerar. Alla produkter som beskrivs detta nummer visades på utställningen, även det sydafrikanska pansarskyttefordonet Barys som får representera det utländska deltagandet. Mycket nöje med läsningen! Mässområdet i Patriot Park, beläget i Kubinka väster om Moskva. Foto: Sputnik International Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 3

4 Ny buren beväpning för Rysslands väpnade styrkor Sagan om ny beväpning till de ryska väpnade styrkorna börjar likna en känd filmserie i en framtida rymdmiljö. Liksom filmserien börjar den i mitten för att därefter utvecklas i båda riktningar. Kalasjnikov tar ett eget initiativ Historien börjar med att Kalasjnikovkoncernen under tidigt 00-tal bestämde sig för att utveckla en ny automatkarbin till de ryska väpnade styrkorna. Därmed var idén till AK-12 född. Den var tänkt att ersätta AK-74M som idag utgör standardbeväpning. Tidigt under utvecklingsprocessen meddelade dock det ryska försvarsdepartementet att de inte var intresserade. Detta förtog inte Kalasjnikovkoncernens ambitioner utan de fortsatte oförtrutet att utveckla AK-12. TsNIITotjMasj fick huvudansvaret för Ratnik Ratnik, det nya ryska soldatsystemet som började levereras 2014, har övergått i en ny utvecklingsfas mot Ratnik 2. TsNIITotjMasj är huvudleverantör. Nya tillbehör till AK-74M dyker upp I väntan på att de ryska väpnade styrkorna skulle välja leverantör av ny karbin, började det dyka upp bilder på nya tillbehör till AK-74M, såväl på segerparaden i Moskva som på bilder från olika oroshärdar där prioriterade ryska förband deltog. Främst rörde det sig om tillbehör såsom skenor och olika former av rödpunktsikten. En förserie stod klar 2010 och koncernen lyckades till slut övertyga de ryska beslutsfattare om att prototyperna skulle genomgå försök på trupp. Dessa truppförsök genomfördes under 2013 och renderade i en gedigen lista anmärkningar, som enligt vissa öppna källor uppgick till Enligt representanter för Kalasjnikov var detta väntat då det rörde sig om helt ny teknik. TsNIITotjMasj lanserar en konkurrent En annan sammanslutning av företag i den ryska försvarsindustrin, TsNIITotjMasj, utvecklade samtidigt en konkurrent till AK-12 nämligen A-545, en ny karbin baserad på AEK-971 med motmassa. AK-74M med uppgraderingssats. Motmassan gör att den upplevda rekylen minskar och precisionen i andraskottet ökar. AEK-971 lanserades redan 1978 och utvecklades under tidigt 2010-tal till A-545. Enligt vissa uppgifter i medierna var det den karbin som de ryska väpnade styrkorna skulle utrustas med. Även TsNIITotjMasj levererade en provserie under 2012, samtidigt som Kalasjnikov levererade sin utvecklade prototyp av AK-12. Skiftande besked tills Kalasjnikov antogs vinna Efter denna provomgång var det många olika pressmeddelanden och rykten som cirkulerade. Under cirka två månader hade de båda företagen vunnit upphandlingen ett par gånger vardera. I februari 2015 meddelade försvarsdepartementet slutligen att de beslutat sig för Kalasjnikovs AK-12. Som komplement till AK-12 skulle man även köpa in AK-103, vilket är en AK-74M i kaliber 7,62 x 39 mm, för att få tillgång till ett vapen med tyngre kula. Orsaken till att Kalasjnikov vann sades vara pris och produktionskapacitet. Ändrade önskemål... Här borde sagan vara slut, men uppgifter i olika medier började cirkulera tidigt Uppgifterna hävdade att de väpnade styrkorna föredog ett vapen vilka somliga kallade AK-74M3. De främsta orsakerna skulle vara att det saknades pengar och att det fanns gott om förrådsställda vapen som skulle kunna renoveras i stället för att anskaffa nya vapen....och nya erbjudanden Allt verkade vara klappat och klart, men så på utställningen Armija 2016 överraskade Kalasjnikovkoncernen. De hade förvarnat om att något var på gång och gissningsvis rörde det ett slutgiltigt val av karbin, AK-12 eller AK-74M3? Istället överraskade Kalasjnikov med tre nyheter: en ny AK-12 i kaliber 5,45 x 39 mm, med tydliga spår av arvet från AK-74M, AK-15 som i princip är en AK-12 i kaliber 7,62 x 39 mm och RPK-16 ett kulsprutegevär i kaliber 5,45 x 39 mm. Mer om dessa vapen på följande sidor. Sid 4 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

5 Ny buren beväpning för Rysslands väpnade styrkor AK-12 och AK-15 påminner till sitt yttre om AK-74M men är enligt Kalasjnikovs representanter nytillverkade av delar tillverkade med högre precision. Toleranserna har minskats avsevärt och representanter för Kalisjnikov uppgav att det inte är möjligt att renovera de äldre vapnen utan att låta en vapensmed anpassa varje vapen för hand, då differenserna är så stora på vissa delar att det inte är möjligt att massproducera delar med tillräckligt hög precision. Skillnaderna mellan AK-74M och AK-12/15 består av ett antal modifieringar. En ny infästning för locket över mekanismen så att det är tillräckligt stabilt för att kunna montera sikten på det. Detta har gjort att visirlinjen ökat på de vanliga siktena och att man numera kan montera ett rödpunktsikte. En längre skena på ovansidan medger att mörkerriktmedel kan monteras där. Vidare har vapnet ett nytt främre grepp/värmeskydd som medger montering av två skenor för andra tillbehör på sidorna och fasta skenor på ovan och undersidan. Detta främre värmeskydd går helt fritt från pipan vilket minskar den påverkan på precisionen som kontakt kan medföra. AK-12 och AK-15 Både AK-12 och AK-15 har en nyutvecklad flamdämpare som medger montering av ljuddämpare. AK-15 kan avfyra subsonisk ammunition vilket minskar den akustiska signaturen genom att bogvågsknall undviks. Vapnen har en modifierad säkringsomställare med större greppytor, en kolv som både är fällbar och justerbar i längd. På utställningen visades båda vapnen utrustade med sikte PK 110 som är ett rödpunktsikte där punkten omges av en röd cirkel. Data och prestanda för AK-12 och AK-15. AK-12 Kaliber: 5,45 x 39 mm Längd, -grundutförande: 1) mm -med ljuddämpare: mm -med infälld kolv: 688 mm Piplängd: 415 mm Vikt: 3,5 kg Mynningshastighet: 900 m/s 1) Beroende på kolvens läge. AK-15 7,62 x 39 mm mm mm 688 mm 415 mm 3,5 kg 715 m/s AK-12 med ett annat sikte än PK 110. AK-15 med ett annat sikte än PK 110. Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 5

6 Ny buren beväpning för Rysslands väpnade styrkor RPK-16 Levereras med benstöd, två 96-skottsmagasin, fyra 30- skottsmagasin, ljuddämpare, rem och rengöringssats. Den utbytbara pipan byts inte i fält. Avsikten med de två piplängderna är att man skall kunna anpassa vapnet för anfallsstrid eller understöd. RPK-16 med kort pipa. I förgrunden 96-skotts magasin. RPK-16 med lång pipa, ljuddämpare samt termiskt sikte framför det ordinarie siktet. Data och prestanda för RPK-16. Kaliber: 5,45 x 39 mm Piplängd, -kort pipa: -lång pipa: Längd, -grundutförande: 1) -med ljuddämpare: -med infälld kolv: Vikt med tomt magasin: 2) mm mm 688 mm 4,0 kg 1) Beroende på kolvens läge. 2) Med kort pipa och utan tillbehör. Mynningshastighet, -kort pipa: -lång pipa: 370 mm 550 mm 840 m/s 930 m/s Sid 6 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

7 Ny buren beväpning för Rysslands väpnade styrkor Övriga nyheter En ersättare till AKS-74U baserad på en helt ny konstruktion visades. Denna lilla karbin väger utan magasin och vapenrem 2,5 kg och är utfälld 750 mm lång och hopfälld 500 mm. Den har en skjutbar kolv och en fast skena över hela ovansidan samt löstagbara skenor på sidorna. I Kalasjnikovs hall presenterades också ett nytt skarpskyttegevär som benämns SVK. Detta vapen tillverkas i kaliber 7,62 x 54R och 7,62 x 51. Vapnet väger 4,2 kg och är mm långt med ljudämpare och utfälld kolv. Utan ljuddämpare och med infälld kolv mäter vapnet 740 mm. Kalasjnikov presenterade även modifieringssatser och moderniseringsprogram till SVD och SVDS, vilka bland annat möjliggör användning av nya sikten såsom fler typer av kikarsikten, mörkerhjälpmedel och termiska sikten. Ersättare till AKS-74U (vänster) samt skarpskyttegevär SVK (höger). SVDS med moderniseringssats. SVDS, moderniserad med förstärkt lock över mekanismen samt monterad skena på densamma. Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 7

8 Pansarskyttefordon Barys 8 x 8 från Paramount Group (Sydafrika) Det sydafrikanska företaget Paramount Group har utvecklat en ny variant av fordonet Mbombe. Fordonet är ett hjulgående 8 x 8 pansarskyttefordon med motorn placerad i fronten och förare och vagnschef placerade bakom denna. Utöver dessa kan fordonet transportera åtta skyttesoldater. Fordonet är försett med ramp för i- och urlastning. En ovanlig teknisk lösning är att medföljande materiel förvaras i fack som endast kan nås från utsidan där ett stort antal fack är placerade. Fördelen med att placera materielen på detta sätt är åtkomsten från utsidan samt att mängden medföljande materiel inuti besättningsutrymmet kan minimeras, vilket är bra ur ett minskyddsperspektiv. En nackdel med att placera en stor mängd luckor på detta sätt är att möjligheten att förse fordonet med tilläggsskydd försvåras då det påverkar luckornas funktionalitet och att de utgör en många ballistiska hål. Fordonet har en markfrigång på 450 mm och är försett med en turbodieselmotor på 550 hk med automatisk växellåda. Varianten är utvecklad för Kazakstan och marknadsförs under namnet Barys. Det har ett obemannat torn AU-220M från UralVagonZavod. Tjänstevikten är 20 ton och Barys har en lastkapacitet på 9 ton. Maxhastigheten uppgår till 110 km/h och den maximala körsträckan är 800 km. Skyddsnivån uppges uppfylla STANAG 5649 nivå 4 vilket motsvarar skydd mot 14,5 x 114 AP på 200 meter. Minskyddet ska skydda mot 10 kg TNT under hjul och botten. Torn AU-220M är helt överlagrat och upptar liten volym nere i chassiet. I beväpningen ingår en 57 mm automatkanon samt en 7,62 mm kulspruta. Automatkanonen har en eldhastighet på cirka 700 skott per minut samt en effektiv skottvidd på m. Tornet har så kallad hunter killer -funktion vilket innebär att vagnschefen kan leta upp och identifiera mål för att sedan överlämna dessa till skytten för bekämpning. Automatkanonen kan skjuta spränggranater, pansarbrytande ammunition (APDS) och laserstyrda projektiler.tornet är även försett med laservarnare kopplande till rökkastare. Tornet visades för första gången 2015 och har sedan dess visats på en mängd olika plattformar inklusive en modifierad BMP-3. Automatkanontornet på Barys ger fordonet hög verkanskapacitet i jämförelse med andra hjulgående fordon i denna storleks- och viktklass. Pansarskyttefordonet Barys 8 x 8. Sid 8 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

9 Pansarskyttefordon Barys 8 x 8 från Paramount Group (Sydafrika) Förvaringsluckorna på pansarskyttefordonet Barys 8 x mm obemannat torn från UralVagonZavod (Ryssland) Företaget UralVagonZavod har utvecklat ett nytt obemannat torn där huvudbeväpningen består av en 30 mm automatkanon av typen 2A42. Tornet väger kg och pjäsen kan eleveras från -10 till A42 är samma typ av beväpning som sitter på BMP-2 i originalutförande och är en beprövad konstruktion. Kanonen har två ammunitionsmatningar och eldhastigheten kan ställas mellan låg ( skott/min) eller hög ( skott/ min). Den sekundära beväpningen består av en 7,62 mm kulspruta placerad på tornets vänstra sida. Tornet har också utrustats med sex rökkastare, tre stycken på vardera sida om eldröret. Tornet har en låg profil med luckor för åtkomst frontalt på tornkroppen. På den visade prototypen är siktet fast monterat ovanpå huvudbeväpningen. Inget extra sikte är monterat vilket gör att detta tornkoncept inte har så kallad hunter killer - förmåga. 30 mm obemannat torn. Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 9

10 Obemannad beväpnad markfarkost Uran-9 (Ryssland) Allt fler länder anskaffar UGV:er Unmanned Ground Vehicles (UGV) eller obemannade markfarkoster påsvenska, anskaffas i växande antal av av väpnade styrkor i länder runt om i världen. Historiskt har dessa varit obeväpnade och löst icke-stridande uppgifter såsom ammunitionsröjning, minröjning och spaning, men det blir allt vanligare att beväpna UGV:er. I detta nummer av Teknisk Und informerar beskrivs några ryska UGV:er. Växande trend med beväpnade UGV:er Beväpnade UGV:er för bevakning, spaning eller understöd blir allt vanligare och de benämns ofta UCGV där den bokstaven C står för Combat. Två ryska sådana system har tidigare beskrivits i FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2015: Platforma-M som används för basförsvar i de ryska flottorna och MRK-002-BG-57 som är används för bevakning, eskort och närskydd av förband i de strategiska robottrupperna (RVSN). Dessa båda system är relativt lätta med stridsvikter i entonsklassen och beväpnade med kulspruta. Platforma-M är även beväpnad med fyra 73 mm pansarskott. Parallellt med att dessa system införs har Ryssland fortsatt att utveckla tyngre UGV:er med kraftigare beväpning. UCGV:n Uran-9 Det statliga företaget OAO 766 UPTK (vilket utläses Upravlenie Proizvodstvenno-Technologitjeskoj Komplektatsii, ungefär 766. direktoratet för industriteknologisk utrustning) med säte i Nachabino i Moskva oblast har tagit fram UCGV:n Uran-9 med en stridsvikt nära tolv ton. På ryska betecknas hela systemet som BMRK (Bojevoj Mnogofunktsionalnyj Robototechnitjeskij Kompleks, ungefär multifunktionellt robotiserat system för stridsuppgifter) och själva UCGV:n som RROP (Robot Razvedki i Ognevoj Podderzjki, ungefär robot för spaning och eldunderstöd). Systemet marknadsförs som särskilt lämpligt för antiterroroperationer och strid i bebyggelse. Den obemannade beväpnade markfarkosten Uran-9. Sid 10 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

11 Obemannad beväpnad markfarkost Uran-9 (Ryssland) Beväpning Beväpningen, i den konfiguration som visats, består av en tornmonterad 30 mm automatkanon 2A72 med en parallellkopplad 7,62 mm kulspruta PKTM samt en höjbar vapenlavett med fyra pansarvärnsrobotar 9M120 Ataka och sex 93 mm termobariska understödsvapen RPO-A Sjmel (vilka klassas som eldkastarvapen enligt rysk nomenklatur). Automatkanonen 2A72 togs ursprungligen fram för att användas på BMP-3 där den sitter parallellt med, och delvis infäst i, 100 mm kanonen 2A70. 2A72 används även till pansarskyttebil BTR-82A, men i flera tillämpningar där 2A72 används fristående har konstruktören tvingats stärka konstruktionen av eldröret då detta ensamt inte är tillräckligt styvt för att ge god precision vid automateld. Prototyper av Uran-9 har tidigare observerats med en annan förstyvning av eldröret, men i samband med Armija 2016 visades en vidareutvecklad lösning upp, se vidstående foto. Samma modifiering av 2A72 visades samtidigt även upp som beväpning till terrängbil Tigr-M. De sex RPO-A kan bytas mot RPO-Z med brandgranat, RPO-D med rökgranat, den modernare efterföljaren RPO PDM-A Sjmel-M med termobarisk granat eller en kombination av dessa alternativ. Till vänster i bilden på föregående sida hänger två 9M120 Ataka pansarvärnsrobotar på tornets högra sida. Ovanför dem skymtar tre 93 mm RPO-A Sjmel termobariska understödsvapen av engångstyp. Samma uppsättning finns även på tornets andra sida. Uran-9 har även observerats med andra vapenalternativ, bland annat med fyra bärbara luftvärnsrobotar (MANPADS) 9K38 Igla (SA-18 Grouse) istället för de sex 93 mm vapnen. Enligt tillverkaren är andra vapenalternativ möjliga enligt kunds önskemål. Tornet uppges dessutom vara försett med laservarnare och rökkastare. Handhavande Uran-9 har två siktessystem; ett skyttsikte parallellt med vapnen och ett fristående vagnchefssikte / observationsutrustning som kan vridas oberoende av tornet. Båda dessa siktesutrustningar inkluderar IRV-kanal och laseravståndsmätare. Upptäcktsavstånd mot typmål stridsvagn uppges till m dagtid och m i mörker. UCGV:n kan framföras i fyra olika operationsmoder: Fjärrstyrd från mobil ledningsplats på lastterrängbil; fjärrstyrd via bärbar fjärrkontroll; autonom framryckning längs förprogrammerat stråk med automatisk hinderparering eller autonom konvojföljning. Räckvidden för fjärrstyrning uppges vara m. Framdrivning Drivlinan till Uran-9 har elektrisk transmission och kraften levereras från en turboladdad dieselmotor. Systemet kring Uran-9 I ett komplett system ingår totalt fyra UCGV:er, en mobil ledningsplats baserad på en lastterrängbil, ett antal bärbara fjärrkontroller, två tungdragare med släp och en utrustningssats för reparation/underhåll. Enligt uppgifter i ryska media skall leveranser av Uran-9 till de ryska väpnade styrkorna inledas i år. Totalt skall fem system, vardera bestående av fyra UCGV:er samt kringutrustning, levereras innan årets utgång. Växande familj Uran-familjen är en serie UGV:er där Uran-6 för minröjning och Uran-14 för brandbekämpning presenteras närmare i detta nummer. På Armija 2016 förevisades även modeller av Uran-20, en tung UGV för minbrytning samt Uran-22, en UCGV för stormpionjärförband utrustad med bland automatkanon, schaktblad och kran med grävskopa. De båda senare markfarkosterna är baserade på samma tunga chassi som Uran-9. Data för den obemannade beväpnade markfarkosten Uran-9. Längd: mm Max fart på väg: 35 km/h Bredd: mm Körsträcka: 200 km Höjd: mm Specifikt medelbandtryck: 0,6 kg/cm² (60 kpa) Tjänstevikt: kg Räckvidd, fjärrstyrning: m Stridsvikt: kg Besättning (per system á 4 UCGV): 7 soldater Gravtagning: mm Ammunitionsmängd, 30 mm: 200 skott Hindertagning: 300 mm Ammunitionsmängd, 7,62 mm: patroner Vadningsförmåga: 500 mm Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 11

12 Fjärrstyrt minröjningsfordon Uran-6 (Ryssland) Uran-6 är ett fjärrstyrt minröjningsfordon som har tagits fram av företaget 766 UPTK i Nachabino utanför Moskva. Det är till för att röja minor och andra explosiva föremål med en sprängkraft motsvarande högst ett kg TNT, framförallt för att skapa framryckningsstråk. Det kan också användas för fältarbetsrekognosering. Det är inte tänkt att användas under pågående strid. Utvecklingen som inleddes 2013 baseras delvis på teknik överförd från det kroatiska företaget DOK-ING och Uran-6 kan sägas vara en variant av kroatiska MV-4. Redan 2015 var testerna avslutade och under innevarande år kommer ryska stridskrafter att ta 18 exemplar i operativ drift. Fordonet har redan använts operativt av ryska minröjare i Syrien, Ingusjien och Tjetjenien. Uran-6 drivs med en turboladdad dieselmotor och till fordonet finns två olika minrivare, en minvält, ett schaktblad samt ett blad med en gripklo. De båda minrivarna skiljer sig åt genom att den ena har fasta grävklor medan den andra har hammarliknande metalltyngder som är fästa på kedjor och som slår på marken. Uran-6 verkar genom att slå sönder eller utlösa truppminor. Det har ett chassi som täcks av 8 10 mm tjockt pansar vilket ger skydd mot exploderande minor. Uran-6 fjärrstyrs av en operatör som till sin hjälp har en manöverpanel som står i radioförbindelse med fordonet. På fordonet finns fyra kameror som ger operatören 360º lägesuppfattning. Uran-6 ryms i en 20-fots standardcontainerkan transporteras på lastbil, i flygplan eller med helikopter. Minröjningsfordon Uran-6 samt slående minrivare och blad med gripklo. Minvält, schaktblad och grävande minrivare. Data för det fjärrstyrda minröjningsfordonet Uran-6. Längd: mm Bränslemängd: 70 liter Bredd: mm Max utsträckt arbetstid: 5 h Höjd: mm Max avstånd fjärrstyrning: 800 m Markfrigång: 297 mm Max marschhastighet: 7 km/h Fullvikt: kg Arbetshastighet: 0,5 2 km/h 1) Marktryck: 58,9 kpa Arbetsbredd båda minrivare: mm Hindertagningsförmåga: 1,0 m Arbetsdjup båda minrivare: Upp till 200 mm Gravtagningsförmåga: 1,5 m Arbetsbredd minvält: mm Klätterförmåga: 20º Bredd schaktblad: mm Sidlutningsförmåga: 20º Lyftförmåga gripklo: kg Motoreffekt: 176 kw Bredd, blad bakom gripklo: mm 1) Avser både slående och grävande minrivare samt minvälten. Sid 12 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

13 Fjärrstyrt brandsläckningsfordon Uran-14 (Ryssland) Uran-14 är ett fjärrstyrt fordon för brandbekämpning i områden som kan vara farliga för människor att vistas i. Fordonet även kan lösa andra uppgifter som minröjning och borttagning av hinder. Det har tagits fram av företaget 766 UPTK i Nachabino utanför Moskva. Utvecklingen som inleddes 2013 baseras delvis på teknik överförd från det kroatiska företaget DOK-ING och Uran-14 kan sägas vara en variant av kroatiska MV-5. Redan 2015 levererades det första serietillverkade exemplaret till de ryska väpnade styrkorna. Innevarande år kommer antalet operativa exemplar i Ryssland att öka till tolv. Uran-14 är tillverkat av svetsat stål och står emot mindre sprängladdningar samt splitter. Brandsläckningen genomförs med en högtrycksspruta som är monterad på en hydraulisk arm som i sin tur är monterad ovanpå fordonet. En kompletterande pump som finns baktill. Fordonet har ett schaktblad för att skapa tillträde till det brinnande objekt som ska släckas och att flytta bort farliga ämnen från brandhärden. Schaktbladet kan bytas ut mot en gripklo som kan roteras 360º. Gripklon kan användas till att röja minor, ta upp hål i väggar, klippa kablar och lyfta föremål. Baktill på fordonet kan en vinsch monteras. Det är också möjligt att montera CBRN-sensorer på fordonet, främst för att kunna upptäcka värme och explosiva gaser i samband med brandsläckningsarbete. Fordonet drivs med en turboladdad dieselmotor. Enligt tillverkaren har den mycket goda manövreringsegenskaper tack vare en låg tyngdpunkt. Uran-14 fjärrstyrs av en operatör som till sin hjälp har en manöverpanel som står i radioförbindelse med fordonet. På fordonet finns sex kameror som ger operatören 360º lägesuppfattning. En av dem är en infraröd kamera som är placerad på den hydrauliska armen för vattensprutan. Fjärrstyrt brandsläckningsfordon Uran-14. Data för det fjärrstyrda brandsläckningsfordonet Uran-14. Längd: mm Tryckkraft schaktblad: 98 kn Bredd: mm Längd vinschlina: 25 m Höjd: mm Dragkraft vinschlina: 70 kn Fullvikt: kg Volym vattentank: liter Motoreffekt: 186 kw Volym skumtank: 500 liter Max utsträckt arbetstid: 8 h Pumpkapacitet: liter/min Max avstånd fjärrstyrning: m Vattentryck: kpa Marschhastighet: 10 km/h Max avstånd vattensläckning: 50 m Klippkraft gripklo: 18 kn Max avstånd skumsläckning: 35 m Lyftförmåga gripklo: kg Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 13

14 Floks - fordonsintegration av kombinationspjäs 2B16 Nona-K (Ryssland) Det ryska företaget TsNII Burevestnik, med säte i Nizjnij Novgorod, ingår i koncernen Uralvagonzavod (UVZ). Under försvarsmaterielsutställningen Armija 2016 förevisade Burevestnik ett nytt fordonsmonterat system för indirekt eld. Det marknadsförs under namnet Floks (namnet på en slags blågullsväxt) som en lämplig ersättare till dragna pjäser i 120 mm kaliber. Med detta avses närmast 120 mm kombinationspjäs 2B16 Nona-K som infördes 1986 och ännu är operativ på vissa förband inom de ryska markstridskrafterna. Möjligen vill Burevestnik även marknadsföra Floks som en ersättare till dragna 120 mm granatkastare 2B11/2S12. Kombinationspjäser är bakladdade med räfflat eldrör och är unika såtillvida att de kan skjuta både konventionella vinggranater som en granatkastare och särskilda rotationsstabiliserade granater med förräfflade gördlar, inte olikt en konventionell haubits. På så sätt uppnås fördelar som båda pjästyperna erbjuder. dels granatkastarens möjlighet till branta granatbanor med relativt billig ammunition, och dels den högre mynningshastigheten och därmed längre skottvidd som erbjuds med rotationsstabiliserade granater. Sammantaget ges möjlighet till mycket god bansmidighet, i exemplet 2B16 Nona-K kan eldröret eleveras från -10 till +80. Den låga dumpvinkeln medger direktriktad eld, och för att bekämpa bepansrade mål finns en fenstabiliserad pansarspränggranat med slirande gördel framtagen. Besättningen utgörs av fyra soldater, vilket är en befattning mindre än nominell servis för den dragna 2B16. Floks är byggd på en förlängd version av terränglastbil Ural-4320 med splitterskyddad dubbelhytt och förstärkt framaxel. Även bränsletank och ammunitionsfack har försetts med splitterskydd. För närskydd är Floks utrustad med en vapenstation beväpnad med en 12,7 mm kulspruta Kord, alternativt en 7,62 mm kulspruta. Fordonet är dessutom utrustat med laservarnare och rökkastare som täcker omkring 180 i den främre sektorn. Om fordonet belyses med laser kan varnarsystemet grovt uppskatta från vilken riktning hotet kommer och automatiskt lägga rök i den sektorn samt rikta in vapenstationen. Burevestnik tog 2013 fram en liknande prototyp med en 2B16 integrerad på det treaxliga, splitterskyddade fordonet VPK Volk-3. I det tidigare fallet var pjäsen dock inte modifierad och riktades in helt manuellt. En närmare granskning av Floks ger vid handen att själva pjäsen är en lätt modifierad 2B16 Nona-K med längre eldrör som riktas med hjälp av motorkraft istället för handkraft. Laddning sker helt manuellt. Fordonet är utrustat med integrerade system för positionering, orientering och eldledning, vilket medger ett autonomt, pjäsvis uppträdande utan behov av stöd från batteriplatsfordon för att lösa en elduppgift. Skottviddsprestandan hos Floks är i paritet med 2A80- pjäsen som används till 2S31 Vena och 2S34 Chosta; 13 km med spränggranat, 7,5 km med sprängvinggranat och 10 km med laserutpekad slutfasstyrd granat av typ 3OF69 Kitolov-2. Eldhastigheten är åtta skott per minut med spränggranat och tio skott per minut med sprängvinggranat. Pjäsens sidriktfält är 35 ömse sidor om centrumlinjen. Högsta elevationsvinkel är i likhet med 2B och lägsta dumpvinkel -5. Ammunitionsfackets placering innebär dock en avsevärd skottfältsbegränsning och direktriktad eld kan endast avges i en smal sektor om cirka 8 i riktning klockan 11 och en motsvarande sektor i riktning klockan 1. Medförd ammunition är 80 skott varav 28 är omedelbart tillgängliga och övriga förvaras i ammunitionsfack placerat framför pjäsen, i höjd med andra hjulaxeln. Notera placeringen på den övre bilden. Systemet Floks från Burevestnik. Data för Floks. Kaliber: 120 mm Skottvidd, spränggranat: m Skottvidd, sprängvinggranat: m Eldhastighet, spränggranat: 8 skott/min Eldhastighet, sprängvinggranat: 10 skott/min Besättning: 4 soldater Sidriktfält: ±35 Höjdriktfält: Ammunitionsmängd: 80 skott Stridsvikt: kg Grupperingstid: 30 s Sid 14 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

15 Fältarbets- och rekognoseringssvävare IRK (Ryssland) Konstruktionsbyrån Neptun i Sankt Petersburg har tagit fram en svävare för ingenjörförband. Själva konceptet, att använda en svävare för fältarbetsrekognosering, är helt nytt. Det finns ingen föregångare i vare sig Ryssland eller någon annanstans i världen. I Ryssland finns istället sedan tidigare en amfibisk fältarbetsrekognoseringsvagn som betecknas IRM och som bygger på en BMP-1. Den kan användas för rekognosering av såväl vattendrag som vägar, terräng och minfält. Utvecklingen av fältarbets- och rekognoseringssvävaren IRK inleddes vid TsKB Neptun år Vid företaget tillverkas mindre svävare för civilt bruk sedan tidigare. Svävaren IRK på rullflak under avlastning. Uppgifter Kapacitet IRK kan uppträda såväl på land som i vatten samt på isbelagda vattendrag. Därmed kan den också rekognosera terrängen i alla de nämnda miljöerna och leverera ett fullständigt underlag för en vattenövergång, ett underlag som inte endast avser förhållandena i vattnet utan även längs framryckningsvägarna och på stränderna. Svävaren har ett inbyggt sonarsystem till hjälp för att fastställda bottenförhållandena. Den kan uppträda såväl dagtid om under mörker. Beväpning 7,62 mm kulspruta. Transport Svävaren transporteras på ett lastfordon av typen KamAZ Avlastning sker genom att ett rullflak placeras direkt på marken varefter luftkudden aktiveras så att svävaren kan ta sig vidare av egen kraft. Fältarbets- och rekognoseringssvävaren IRK används i följande uppgifter: Rekognosering av tänkbara framryckningsvägar till ett vattenhinder samt utvärdering av terrängen i övergångsområdet; Fastställande av vattenhindrets bredd, djup och strömhastighet, strändernas lutning samt markens och bottnens beskaffenhet; Fastställande av forsar och andra påverkande element i vattenhindret; Fastställande av vilken sorts barriärer som finns installerade i anslutning till vattenhindret samt hur de kan nås; Fastställande av utförda fältarbeten inom ramen för försvarsgrupperingar utefter strandlinjen; Fastställande av översvämningar, bränder, förhuggningar eller taggtrådshinder samt möjligheter att komma igenom eller förbi dem. Svävaren kan även användas för transporter av personal och materiel. Svävaren IRK transporteras på ett rullflak ombord på en lastbil. Illustration: TsKB Neptun Data för fältarbets- och rekognoseringssvävaren IRK. Längd (tom/uppblåst): mm / mm Max hastighet i vatten: 50 km/h Bredd (tom/uppblåst): mm / mm Max hastighet på is och land: 60 km/h Höjd (uppblåst): mm Bränsleförbrukning: 26 liter/h Tomvikt: kg Räckvidd: 250 km Lastkapacitet: 900 kg Max våghöjd: 1,2 m Deplacement vid full vikt: kg Max utsträckt arbetstid: 48 h Frigång: 600 mm Besättning: Upp till fem personer Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 15

16 Lanserbar bro TMM-3M2 (Ryssland) En ny version av den lanserbara bron TMM har visats i Ryssland. Den är en vidareutveckling av ett system som ursprungligen infördes 1960, ännu ett exempel på hur ryssarna väljer uppgradering av äldre system före anskaffning av nyare produkter som den ryska försvarsindustrin har utvecklat. Den betydligt längre bron, TMM-6 som presenterades 1996 har inte anskaffats till de ryska markstridskrafterna trots att tillverkaren fortfarande marknadsför den. Historik Företaget Galitjskij Avtokranovyj Zavod (GAKZ), som finns i Galitj cirka 500 km nordost om Moskva, erhöll år 2015 ett kontrakt för underhåll och uppgradering av TMM-3. Under innevarande år har den första prototypen av TMM-3M2 visats och den uppgraderade bron ska nu genomgå tester innan den tas i bruk i slutet av året. Konstruktion Själva brodelen har inte förändrats sedan den första versionen kom. Det som främst skiljer de olika versionerna åt är att brodelarna successivt har placerats på allt nyare lastfordon. TMM-3M2 transporteras på en 6 x 6 KamAZ TMM-3M2 använder mer hydraulik i brolanseringssystemet än tidigare versioner för snabbare lansering. En annan nyhet är tillförseln av sex skivor per brodel som fyller ut mellanrummet mellan de båda brobanorna. Det ökar den maximala hastigheten över bron och syftet är att 15 % fler fordon per tidsenhet ska kunna passera. Liksom i tidigare versioner bygger konceptet på att ett förband med TMM-3 har fyra brodelar varav det ena, det som avslutar lanseringen genom att nå den bortre stranden, saknar stödben. Handhavande I transportläge är en brodel hopvikt och har de båda brobanorna sammandragna enligt den vänstra bilden nedan. Lanseringen går till så att den första bilen backar fram till stranden. Den hopvikta brodelens båda brobanor skjuts isär varefter det lyfts upp till lodrät läge med hjälp av den hydrauliskt manövrerade lanseringsställningen. Detta följs av att den yttre av de båda brodelshalvorna lyfts med hjälp av två vinschar så att de två halvorna möts i lodrät läge och låses till en komplett brodel. Denna sammansatta brodel hissas sedan ner till vågrät läge med hjälp av vinscharna varefter stödbenen manuellt fälls ut och positioneras i rätt höjd. Därefter backas nästa lastbil ut på den lanserade brodelen. Proceduren upprepas med en ny brodel som fästs i den tidigare. Detta fortsätter tills den andra stranden nås. Slutligen appliceras ramper för på- och avfart samt störar utefter kanterna för att tydligare markera brons ytterkanter för fordonsförarna. Det är möjligt att lägga bron under vatten. I så fall blir lanseringstiden den dubbla. Nedtagningstiden är densamma som lanseringstiden och framgår av tabellen. En vältränad besättning kan komma ner i hälften av de angivna tiderna. Användning Enligt en artikel i en tidskrift för de ryska ingenjörtrupperna är fler än 90 % av de vattendrag som ska passeras under militär framryckning högst 20 meter breda. Det ses därför som prioriterat att ha en förmåga som möjliggör snabba övergångar över sådana hinder. TMM-3M2 klarar, liksom alla tidigare versioner, dubbelt så breda vattendrag med ett djup upp till tre meter. För upp till tio meter breda vattendrag, där endast en brodel används, finns ingen gräns för tillåtet djup. Lansering av TMM-3M2. Soldaterna går ut för de manuella momenten. Foto: GAKZ Sid 16 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

17 Lanserbar bro TMM-3M2 (Ryssland) Skivorna som täcker mellanrummet mellan brobanorna är nya för TMM-3M2. Stödbenen fälls ut och justeras manuellt, också på den nya TMM-3M2. I de ryska markstridskrafterna är den här typen av broar fördelade så att vissa finns i de främre förbanden medan andra hålls i reserv, beredda att ersätta broar som har lagts ut med bandgående broläggare i syfte att frigöra de senare så att dessa kan fortsätta framrycka med den första echelongen. I olika versioner förekommer bron även i Bulgarien, Ungern, Montenegro, Serbien, Kazakstan, Kina och Nicaragua. Se artikeln om en kazakisk variant i Teknisk Und informerar 4/2016. I rysk fackpress förekommer uppgifter som gör gällande att TMM-7, en helt ny version tillverkad i kompositmaterial, tas fram. Data för den lanserbara bron TMM-3M2. Längd per brodel: 10,5 m Lanseringstid, brodel: 8 15 min Brodelar per system: 4 Lanseringstid, system: 45 min, mörker 60 min Maximal brolängd: 42 m Maximalt vattendjup: 3,0 m Vikt, brodel: kg Maximal strömhastighet; 1,5 m/s Vikt, fordon med brodel: kg Min avstånd mellan fordon: 15 m Bredd per brobana: 1,5 m Bärighet, bandfordon: kg Total transportbredd 3,2 m Max axeltryck, hjulfordon: kg Total lanserad bredd: 3,8 m Bemanning per fordon: 2 man Höjd stödben: 1,7 3,0 m Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 17

18 Patrullfartyg projekt VASILIJ BYKOV (Ryssland) Vid Zelenodolskvarvet i Tatarstan pågår byggnation av de första ryska patrullfartygen i projekt 22160, VASILIJ BYKOV-klass. Planeringen omfattar i dagsläget sex enheter avsedda för Svartahavsflottan där den första enheten blir operativ under VASILIJ BYKOV är Rysslands första modulära patrullfartygsklass med möjlighet att skifta sensor- och vapenmoduler beroende på aktuellt uppdrag. Huvuduppgifterna kommer att vara skydd av territorialvatten, patrullering av rysk ekonomisk zon, bekämpning av smuggeloch piratverksamhet samt sjöräddning och miljöskydd. Fartyget är dimensionerat för uthållighet i 60 dagar med upp till 80 mans besättning och har en aktionsradie om 6 00 distansminuter. Fartygets längd är 94 m och deplacerar ton samt drivs av ett kombinerat diesel-/gasturbinmaskineri (CODAG) som är kopplat till två propelleraxlar. Den maximala hastigheten är 27 knop. Fartygets fasta sensorsystem utgörs bland annat av en luft- och ytspaningsradar, Pozitiv-MEK, navigationsradar, radarsis TK-25 och elektrooptiska spaningssystem. På efterföljande enheter kan befintliga spanings- och eldledningsradarer samt radarsis ersättas med Zaslon MFR. Under ytan har fartyget en skrovfast sonar som kompletteras med dykardetektionssystemet Palada. Den fasta beväpningen utgörs av en 76 mm allmålspjäs, AK-176M alternativt AK-176AM. På bryggvingarna finns två 14,5 mm kulsprutor. Akter om masten finns luftvärnssystemet Gibka eller burna Igla-S. Vapensystemen kompletteras med aktiva radarstörsändare TK-25 och motmedelskastare KT-216 som ingår i motmedelssystemet PK-10. Störsändarsystemet TK-25 kan komma att ersättas med Zaslon MFR på senare enheter. För bekämpning av attackdykare finns såväl fjärrstyrda granatkastare, DP-65, som handburna granatkarbiner, DP-64. I lastutrymmet under helikopterdäck kan fartyget kompletteras med moduler motsvarande två 40-fots containrar. Dessa moduler kan innehålla långräckviddiga sjöoch markmålsrobotar i form av robotsystemen Uran (3M-24 alt. 3M-24U) eller Kalibr (3M-14 och/eller 3M- 54). Undervattensförmågan kan kompletteras med sonarsystem, Vinjetka-ME, olika typer av UAV-system och andra undervattenssensorer samt minor och lätta torpeder. Data för projekt VASILIJ BYKOV. Längd: Bredd: Djupgående: Deplacement: Maxfart: Marschfart: Aktionsradie: 94 m 14 m 3,4 m Cirka ton Cirka 27 knop Cirka 16 knop Cirka NM Exportversion av projekt VASILIJ BYKOV. Sid 18 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

19 Helikopterlandstigningsfartyg LAVINA (Ryssland) I kölvattnet av den avbrutna leveransen av landstigningsfartygen i klassen SEVASTOPOL (MISTRAL) till Ryssland har Krylovinstitutet presenterat ett nytt landstigningsfartyg. Inledningsvis presenterades fartyget som LAVINA-klass och i samband med försvarsutställningen Armija 2016 presenterades en exportversion med beteckningen PRI- BOJ. LAVINA-klassen uppges ha ett deplacement på cirka ton och en maximal hastighet om 22 knop vilket är något större och snabbare än MISTRAL. Därutöver påstås LAVINA vara bättre anpassad för arktisk miljö. Fartyg i LAVINA-klassen kan transportera upp till 500 soldater. Helikopterdäcket och hangaren rymmer totalt 16 helikoptrar av typen Ka-27, Ka-29 och Ka-52K. På nedre däck kan fartyget lasta cirka femtio stridsfordon eller tio stridsvagnar samt upp till sex mindre landstigningsbåtar. Den nuvarande versionen har lastramper i både fören och aktern vilket medger att flytande stridsfordon kan urlasta utan tillgång till kajplats. Krylovinstitutet studerar även en ro-ro-version av LAVINA. I jämförelse med äldre landstigningsfartyg har LAVINAklassen en kraftfullt förbättrad egenskyddsförmåga mot inkommande sjömålsrobotar och andra hot över och på havsytan. Luftförsvaret består av två nyutvecklade kombinerade eldrörs- och robotluftvärnssystem, Pantsir-M, och fyra närluftvärnssystem Palasj. Luftvärnssystemen kompletteras med telekrigsystemet TK-25 som har både radarsis- och aktiv radarstörningsförmåga. TK-25 är integrerat med motmedelskastarsystemet KT-308 Prosvet-M. För bekämpning av yt- och markmål finns i dagsläget en 100 mm allmålspjäs, A190M. Artilleribestyckningen kan komma att modifieras. Helikopterlandstigningsfartyget LAVINA. Projekt från Trident (Ryssland) Med klara drag från finska JEHU-klassen presenterade det ryska företaget Trident Boats, projekt En båt som verkar placera sig mellan transportbåt för specialförband och konventionell landstigningsbåt. Utgående från båtens lyftanordningar, avsedda att både fånga in den under gång för att sedan lyfta den ombord, och de fällbara masterna är klassen sannolikt konstruerad för att bäras mot operationsområdet av ett större fartyg. Trident Boats är ägt av OOO Ferrumlend och är tidigare främst känt för att tillverka arbetsbåtar i aluminium. Den ryska satsningen på försvarsindustrin har tydligen lockat företaget att ge sig in på den militära marknaden. En kommande tillverkning av större ryska patrull- och amfibiestridsfartyg gör att behovet av en båt som projekt uppstår hos ryska marinen. Projekt Data för projekt Längd: Bredd: Max hastighet: Cirka 10 m 3,6 m 35 knop Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 19

20 UAV Orlan-10 från STC (Ryssland) Special Technology Center Företaget Special Technology Center (STC) i Sankt Petersburg utvecklar och producerar UAV-systemet Orlan- 10 för de ryska väpnade styrkornas räkning. Plattformen har bland annat använts i Syrien för spanings-, eldlednings- och störuppdrag. Tack vara sina högt specialiserade anställda kan företaget dels stödja de väpnade styrkorna, dels bedriva egenfinansierad forskning inom såväl UAV-teknologi som inom lätta EW-system anpassade för små UAV-plattformar. Förutom sina lokaler i Sankt Petersburg har STC anläggningar i Moskva och Brjansk samt en anläggning med en för ändamålet specialanpassad 25 meter bred och 500 meter lång startbana. För att vidareutveckla de redan framgångsrika operativa plattformarna Orlan-1 och Orlan-10 samt den framtida Orlan-30 har STC valt att specialisera sig inom följande områden: Hård- och mjukvara för lätta EW-system med förmåga att automatiskt detektera, positionsbestämma Orlan-10 och störa avancerade kommunikationssystem såsom mobiltelefoni och militära datalänkar; Modulära EW-system som kan integreras i ett stort antal plattformar; Störsäkra kommunikationslänkar avsedda för kontroll av egna system och överföring av sensordata; Framtagning av utbildningssystem för utbildning inom luftburen signalspaning och störning. Orlan-10 drivs med en encylindrig fyrtakts bensinmotor. Starten sker med katapult. Sensorpaketet är infällbart för att vara skyddat vid landning som sker med hjälp av fallskärm. Plattformen har förmåga att utföra ELINT och störuppdrag med markstationerna baserade på långa avstånd från fientlig trupp. Systemet förevisades på försvarsmässan Armija 2016, både vid företagets och vid de ryska väpnade styrkornas montrar. Enligt uppgift från de väpnade styrkorna tar utbildningen av en Orlan-10 operatör cirka tre månader. Orlan-10 från Special Technology Center. Tekniska specifikationer för Orlan-10 Spännvidd: 3,1 m Max last: 5 kg Maxfart: 150 km/h Max patrulltid: 16 h Max flyghöjd: m Max räckvidd: 600 km Sid 20 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

21 UAV Orlan-10 från STC (Ryssland) Till viss del uppskuren Orlan-10 med blottade delsystem. Interiör från företaget Special Technology Center (STC) i Sankt Petersburg. Foto: STC Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 21

22 Mobilt korträckviddigt luftvärnssystem Gibka-S (Ryssland) Det ryska företaget KBM har utvecklat ett nytt luftvärnssystem kallat Gibka-S. I systemet är det tänkt att det ska ingå ett ledningsfordon och fyra till sex fordon med robotlavetter. Både ledningsfordonet och fordonen med robotlavetter är integrerade på terrängbilen Tigr-M. Det är ett fyrhjulsdrivet fordon med lätt pansarskydd. Tigr kan ses som den ryska motsvarigheten till den amerikanska HMMWV. Robotarna verkar vara kylda med samma typ av gas-/ batterienhet som används till axelavfyrade MANPADS. En gas-/batterienhet räcker endast 50 till 60 sekunder. Eftersom det tar en viss tid att kyla ner detektorn och spinna upp gyrot i målsökaren så ökar systemets effektivitet om ledningssystemet kan ge förvarning om riktning och tid när målet beräknas dyka upp. Det har integrerade lavetter för ett korträckviddigt luftvärnssystem på fordonets tak. De robotar de haft i åtanke är Verba och Igla-S, det vill säga MANPADS. Ledningsfordonet har försetts med en radar som har beteckningen 1L Radarn har en räckvidd på ungefär 40 km och en noggrannhet för invisning av mål på 0,5 i azimut, 1,5 i höjd och 100 m i avstånd. Ledningsfordonet ska vara bemannat av fyra personer. Gibka-S är sannolikt tänkt att vara uppkopplad mot högre lednings- och spaningssystem. Tigr-M med radarn 1L Foto: KBM Terrängpansarbilen Tigr-M med lavett för luftvärnsrobotarna Verba och Igla-S. Foto: KBM Sid 22 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

23 Ryssland utvecklar luftvärnssystem för Arktis Nya varianter av befintliga luftvärnssystem utvecklas i Ryssland för att användas i Arktis. Det handlar bland annat om en ny version av Tor-M2 (SA-15) som enligt representanter för det ryska företaget Almaz-Antej, på försvarsutställningen Armija 2016, ska monteras på bandvagnen DT-30PM. Detta fordon är speciellt framtaget för att ta sig fram och verka under extrema förhållanden. Enligt Almaz-Antej har den nya versionen beteckningen Tor-M2DT, där DT troligen refererar till det nya fordonets beteckning som utläses Dvuchzvennye Gusenitjnye Transportery (ledad bandgående transport). En variant av det aktuella fordonet förevisades under Armija 2016, med beteckningen DT-30P, där skillnaden mellan varianterna är ett något annat utseende på dragfordonen. Enligt Almaz-Antej ska det nya systemet bestå av ett modifierat torn från vanliga Tor-M2 (SA-15), se bild nedan, men med 16 kommandostyrda robotar av typen 9M338K, istället för åtta robotar av typen 9M331. Robot 9M338K visades publikt upp för första gången på MAKS 2013 och har beskrivits tidigare i FMV Teknisk Und informerar 4/2013. Den exakta konfigurationen av systemet är i dagsläget inte helt känd med enligt uppgift ska bekämpningsräckvidden för Tor-M2DT vara ut till 16 km. Även en ny variant av det kombinerade eldrörs- och robotluftvärnssystemet Pantsir-S (SA-22) som är anpassat för Arktis ska vara under utveckling i Ryssland. Det nya systemet har beteckningen Pantsir-SA men konfiguration och vilket fordon som används är i dagsläget inte känt. Bandvagn DT-30P under förevisning på Armija Luftvärnssystem Tor-M2 (SA-15) och Pantsir-S (SA-22) under förevisning på Armija Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 23

24 Försvar mot laserstyrda vapen MDM-2 (Ryssland) JSC Typhoon visade upp ett motmedelssystem som ska skydda objekt mot laserstyrda vapen. Systemet finns i två versioner: ett för marinen och ett för markstridskrafterna. Markvarianten har integrerats i en container och den har beteckningen MDM-2.B, medan exportversionen har beteckningen MDM-2E.B. Den marina varianten har beteckningen MDM-2, respektive MDM-2E. I systemet MDM-2 ingår både laservarnare och ett lasersystem som kan skapa ett skenmål. Med skenmål menas att en yta vid sidan om det tänkta målet belyses med en laser som sänder ut en kopia av laserstrålningen från hotsystemets målutpekningslaser. Skenmålet ska vilseleda det laserstyrda vapnet och få det att gå mot den belysta ytan vid sidan om målet. Sannolikt kommer den yta som belyses från motmedelssystemet att reflektera en starkare signal än vad hotsystemet kan åstadkomma, beroende på att lasern är starkare och för att hotsystemet normalt är på mycket längre avstånd. Systemet består av två laservarnare, samt en aktiv laserenhet som sänder ut pulsad laserstrålning. Laservarnarna Motmedelssystemet MDM-2E.B integrerat i en container. Sid 24 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

25 Försvar mot laserstyrda vapen MDM-2 (Ryssland) sitter på varje långsida av containern medan laserenheten sitter på en höj och sänkbar plattform på taket. Laservarnarna ger inte bara ger en varning för laserbelysning, utan det sker även en analys av laserstrålningen, avseende våglängd och pulsning. Informationen används för att kopiera strålningen från hotets målutpekare och belysa en fläck vid sidan av skyddsobjektet, i syfte att vilseleda inkommande hot så att de styr mot denna laserbelysta fläck. MDM-2 kan verka i fyra olika moder; strid, stand-by, kontroll och träning. Det finns tre kontrollmoder; automatisk, halvautomatisk och manuell. Data för MDM-2. Detektionsområde: Azimut: Elevation: Avstånd: Noggrannhet i vinkelinmätningen: 15 Antal samtidigt detekterade 3 st utpekare: Område där skenmål kan skapas Azimut: Elevation: Avstånd: Antal operatörer: 0 till till km 0 till till m till 170 m 1 st Mörkersikte 1PN97 till MANPADS (Ryssland) När ryska KBM visar upp MANPADS ( Man Portable Air Defence System ) på utställningar idag så har de alltid ett mörkersikte, oavsett om robotarna ska avfyras från axeln eller om de sitter på lavetter. Alla robotar i ryska MANPADS har värmesökande målsökare och de fungerar bättre på natten än på dagen, till exempel på grund av mindre störningar orsakade av solen och varm bakgrund. Med ett mörkersikte som 1PN97 ökar möjligheterna att hitta och låsa på mål nattetid. Fästet på mörkersiktet gör att det passar på alla varianter av Igla, det vill säga Igla-1, Igla och Igla-S. Det passar också på det modernaste systemet, Verba, som blev operativt för ungefär två år sedan. Med MANPADS integrerade i ledningssystem som kan ge förvarning om inkommande hot, till exempel avseende riktning, höjd och ankomsttid, så ökar systemeffektiviteten rejält både dag och natt. Siktet 1PN97 har en detektor av typen okyld mikrobolometer. Den tar emot signaler av typerna lock-on och IFF samt drivs med 12 V laddningsbara batterier. Data för mörkersikte 1PN97. Antal detektorelement: pixlar Pixelstorlek: 35 µm Våglängdsområde: 8 12 µm Synfält: Detektionsavstånd mot typmål: > m Utsignal, video: CCIR Kontinuerlig användningstid: 6 tim Mörkersikte 1PN97 till MANPADS. Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 25

26 Spaningsradar 1L125E för upptäckt av smyganpassade mål (Ryssland) En ny spaningsradar har presenterats från det ryska radiotekniska företaget AO FNPTs NNIIRT som ligger under försvarskoncernen Almaz-Antej. Radarsystemet marknadsfördes under försvarsutställningen Armija 2016 med beteckningen 1L125E och dess tilläggsnamn uppges vara Niobium-SV. Spaningsradarn är troligen ett derivat av tidigare ryska spaningsradarer på VHF-bandet, till exempel 55Zj6UM Niobium eller 55Zj6 Nebo och 55Zj6U Nebo-U. 1L125E är något mindre än de andra nämnda radarerna och monterad på ett fordon från tillverkaren Kamaz. Systemet är dessutom utrustat med ett satellitpositioneringssystem med tre mottagarantenner placerade på antennens ovansida samt ett IK-system placerat under huvudantennen. 18 april 2016 publicerades ett anbud från de ryska väpnade styrkorna att anskaffa sex radarsystem av typen 1L125 till ett värde av 2,3 miljarder rubel. Enligt anbudet ska de två första systemen levereras 25 oktober 2017 till luftförsvarsskolorna i Smolensk och Orenburg. De resterande fyra systemen ska levereras den 25 oktober 2018 till luftförsvarsförband i Chabarovsk, Rubinsk, Novotjerkassk respektive Gagarin. Enligt obekräftade mediauppgifter har radarsystemet möjlighet att upptäcka ett mål med radarmålytan 1 m 2 på ett avstånd av 230 km om målet ligger på m höjd och på ett avstånd av 53 km om målet ligger på 500 m höjd. Data för spaningsradar 1L125E. Instrumenterad räckvidd: km Täckningsområde: 360⁰ i sida -10⁰ till 35⁰ i höjd Höjdtäckning: 0 65 km Målfart: m/s Max antal samtidigt följda 300 mål: Uppdateringstakt: 5 alternativt 10 s Igångsättningstid: 3 min (temperatur >10⁰ C) 6 min (temperatur <10⁰ C) Bemanning: 3 personer Effektförbrukning: Upp till 30 kw Spaningsradar 1L125E Niobium-SV premiärvisas på Armija Sid 26 Försvarets Materielverk Teknisk Und informerar Nr

27 Igenkänningsuppgift Vad föreställer bilderna? Det är benämningarna som efterfrågas. Skicka ditt svar senast med e-post till Bland de rätt inkomna svaren drar vi en vinnare som publiceras i nästa nummer och erhåller ett pris. Bild 1. Bild 2. Bild 3. Igenkänningsuppgift, lösningar och vinnare Vinnaren i förra numrets igenkänningsuppgift är Kenneth Tuvehed, 3. brigadstaben i Boden. De rätta lösningarna kan ses nedan. Varunastra. Black Arrow. F21. Teknisk Und informerar Nr Försvarets Materielverk Sid 27