Svensk text med antikva och kursiv 1700-1750 Gunilla Jonsson Sten intresserade sig mycket för övergången från fraktur till antikva i svensk tryckproduktion, och han har skrivit framför allt om Henric Fougt och introduktionen av nyantikvan på 1770- talet. Sten var också den som föreslog att typsnitt skulle registreras i de bibliografiska beskrivningarna när det svenska 1700-talets tryckproduktion skulle bibliograferas. Inspirerad och uppmuntrad av Sten har jag koncentrerat mig på själva övergången från det ena typsnittet till det andra. Jag presenterade resultaten från en första undersökning i en artikel i Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, 83 (1996): Svensk text med antikva och kursiv 1700-1740 (s.3-35). Inför dagens seminarium har jag gått vidare och gjort en preliminär undersökning av 1740-talet, som strax skall redovisas. Tidigare diskussioner och studier Först vill jag emellertid säga något om tidigare diskussion och studier av övergången från fraktur till antikva. Är det bara en grafisk kuriositet i vår bokhistoria, eller kan den ha något mer att säga oss? Man kan konstatera att fenomenet uppmärksammats eller behandlats inom många olika vetenskapsgrenar. Bland dem som intresserat sig för frågan har jag funnit: konstvetare idé- och lärdomshistoriker (här kan vi inbegripa bokhistoriker, varibland en och annan bibliotekarie) press- och teknikhistoriker grafiker litteraturvetare/litteratursociologer (som framförallt behandlar fenomenet i samband med målgruppsanalyser) språkvetare undervisningshistoriker kulturhistoriker i största allmänhet Ibland korsar de varandras vägar men långt ifrån alltid. Kanske behövs det en bibliografi över antikvafrågan i svensk tryckproduktion? De iakttagelser jag har sett varierar i tyngd från observationer i förbifarten till verkliga forskningsrön. Något som tilldragit sig intresse inom så många forskningsgrenar kan väl ändå inte vara helt oviktigt? Mitt eget intresse pendlar mellan press- och teknikhistoria å ena sidan och den litteratursociologiska aspekten med diskussion om målgrupper å den andra. SB17 som källa När databasen SB17, Svensk bibliografi 1700-1829, gjordes tillgänglig för sökning på 1980- talet blev det möjligt att göra en rad tidigare ogenomförbara undersökningar, och jag skall kort sammanfatta de viktigaste resultaten som redovisades i min ovan nämnda artikel i NTBB. Antikvan uppträdde tidigare än man trott de första exemplen är redan från 1709-1710, och de tidiga exemplen är något fler än dem man känt till tidigare. Antikvans dominans inträffade emellertid senare än man i allmänhet antagit inte förrän på 1820-talet. (Bilden skiftar dock inom olika ämnesområden. Nya ämnen förefaller inte ha varit fullt så traditionsbundna och hade lättare att anamma antikvan.)
Undersökningen bekräftar att Vetenskapsakademien och hovkretsarna, den franskorienterade intellektuella eliten, var pådrivare och inspirationskällor för typsnittsbytet. Språkmännens insatser bör också lyftas fram; de var tidigt ute: Jesper Swedberg pläderade i Schibboleth, 1715-1716 för att man skulle börja trycka svenska med antikva, Sven Hof intog samma ställning i Swänska språkets rätta skrifsätt med sina bewis förestält och till kongl. swänska wettenskaps academien framgifwit, 1753. Eliten hämtade inspiration från Holland, Frankrike och i någon mån England. Typsnittsanalysen bekräftade Tysklands dominerande roll för tryckeriernas utrustning. Tryckteknik, tryckeriutrustning och stil fortsatte på sedan länge inkörda vägar från Tyskland till Sverige. Medicinaren Lars Robergs roll förtjänar mer uppmärksamhet. Finns det då något kvar att göra? Språkmännens insatser bör som nämnts lyftas fram, och det finns säkert mer att göra i fråga om genrer och målgrupper. Det går en rak linje från Swedberg 1716 över Hof 1753 till Hazelius 1871 (Om svensk rättstafning, 2). Hof ville ha en gradvis övergång till antikva, men ansåg att sådant som vände sig till gemene man fortsatt borde tryckas med fraktur Dit hörde biblar, psalmböcker, katekeser, lagboken, kungl. förordningar, med mera. Hans argument var att man annars riskerade att sabotera den allmänna läskunnighet som uppnåtts bland bägge könen i landet. Ett drygt sekel senare sade Hazelius, nästan som en replik till Hof: Så böra lagar och författningar aldrig tryckas med annat än latinska typer. (Hazelius har faktiskt ägt ett exemplar av Hofs bok, vilket framgår av proveniensinformation i Libris-posten.) Svensk författningssamling, SFS, trycktes med fraktur t.o.m. 1875. Läroböcker för folkskolan sattes till övervägande del med antikva från slutet av 1860-talet. I SB17 når skönlitteratur och vitterhet på svenska satt med antikva strax över 50 procent på 1790-talet. Men då måste man komma ihåg att skillingtrycken till största delen inte finns med i bibliografin. När de blir förtecknade kommer tidpunkten för övergången att skjutas en bra bit in på 1800-talet.
Utvecklingen under 1740-talet Min påbörjade kartläggning av 1740-talet redovisas här i två tabeller: SB17, alla format 1740-49 total produktion på svenska: 1 977, antikva: 238 1740 1741 1742 1743 1744 1745 1746 1747 1748 1749 43 o o 42 41 o 40 39 38 37 36 35 34 o 33 32 31 30 29 28 27 26 25 24 23 o 22 21 20 19 o 18 17 16 15 14 13 12 11 o 10 9 o 8o 7 o 6 5 4 3 2 1 Tillfällestryck 1738-1749 2:o 4:o totalt (alla format, alla språk): 2 450, svenska med antikva: 192 1738 1739 1740 1741 1742 1743 1744 1745 1746 1747 1748 7149 33 x 32 31 30 29 28 27 26 x 25 24 23 22 21 20 x 19 x 18 17 16 15 14 13 o 12 o 11 10 9 o 8 o 7 o 6 x 5 x o 4 x o 3 x o o x x 2 o o 1x x Svårigheterna med med å ä ö och gemena k var fortfarande märkbara hos många tryckare. När och hur uppnådde man välanpassad typografisk utrustning? Det är fortfarande oklart, även om man kan se att problemen gradvis minskade under 1740-talets gång. Sven Hof förespråkade 1753 att man skulle hålla sig till vad vi i dag skulle kalla internationell
standard och inte wanskapa de latinska bokstäverna med ringar och prickar utan använda ao för å och ligaturerna æ och œ för ä och ö. I båda tabellerna kan man se en stegring av antikvatrycken kring 1740-talets mitt. Kanske var det påverkan från Vetenskapsakademiens handlingar, som trycktes med antikva från 1743. Tillfällestrycken är i princip inte med i SB17. Jag har därför gått igenom KB:s tillfällestryck från 1700 till och med 1749. De första tillfällestrycken med antikva dök upp i slutet av 1730- talet. Jag har dock inte haft tid att jämföra med samma författares eller tryckares frakturproduktion. Åtminstone t.o.m. 1740-talet var andelen tillfällestryck i 2:o mycket större än den i 4:o. Tillfällestryck i 8:o existerade icke, om man undantar ett tryck av Lars Roberg från 1742. Andelen antikvatryck i 4:o är alltså än mer anmärkningsvärd än vad tabellen visar. De flesta tillfällestrycken var på svenska. Uppsala och Stockholm dominerar bilden. Av de 192 tillfällestrycken satta med antikva är 59 tryck från Uppsala, 88 från Stockholm. Uppsala rår knappt t.o.m. 1745. Lars Salvius var den mest framträdande Stockholmstryckaren. Han stod för 42 av de 88 Stockholmstrycken. När han uppträdde som författare använde han antikva från och med 1739, även innan han hade eget tryckeri (vilket han grundade 1742). Han var också en känd förespråkare av antikva i Vetenskapsakademien, där han var notarie till 1740. Lars Roberg Lars Roberg var från 1697 professor i anatomi och praktisk medicin i Uppsala och känd som en mångsidig profil i lärdomsstaden. Hans Lijkrevningstavlor från 1718 har länge betraktats som det första exemplet på svensk text med antikva från 1700-talet. Som redovisats ovan stämmer det inte, och Roberg själv gjorde sitt första försök två år tidigare, samma år som Jesper Swedbergs Schibboleth publicerades. Provtryck, Rar 53:30
Roberg, så medicinare han var, intresserade sig för språkfrågor och försökte sig på en reformerad svensk ortografi (vilket inte uppskattades av konsistoriet vid Uppsala universitet). Roberg var Linnés lärare, och Linné är en av de få som alltid uttalade sig uppskattande om honom. Det är inte långsökt att tro att Linné påverkats i sin övertygelse om antikvans företräden av Roberg. Roberg är uppmärksammad som en skicklig tecknare och träsnittskonstnär, men han är värd beaktande även som grafisk formgivare. Hans alster har alltid en mycket karakteristisk grafisk gestaltning. Nils Nordqvist och Samuel E. Bring har tolkat ramarna kring texten i Lijkrevningstavlor som engelsk påverkan (Nils Nordqvist, Antikvan och vetenskaperna, 1965; S. E. Bring, Boktryckerierna i Uppsala, 2, 1964). Det är naturligtvis möjligt, men ramar användes flitigt även i franskt tryck i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Följande exempel är från 1740, början av 1730-talet respektive 1737. Rar 53:25 från 1740.
Rar 53:19 från början av 1730-talet. Rar 53:20a från 1737. Roberg gjorde sin stora bildningsresa i Europa under 1680-talet, och den gick från Tyskland till Holland, Frankrike och slutligen England. (Han disputerade i Leiden 1693.) Jag skulle närmast påstå att han var påverkad av fransk typografi. En sak kan man vara säker på: det är inte tryckaren som bestämt att trycken på bilderna skall se ut som de gör!