"LÄRDAST OCH MEST BELÄST"

Transkript

1 "LÄRDAST OCH MEST BELÄST" Conny Svensson Höstterminen 1962 började jag läsa litteraturhistoria med poetik, som ämnet ännu hette. Det var då jag första gången hörde Sven Delblancs namn, i institutionens seminarierum en trappa upp på Villavägen i Uppsala: "Den lärdaste och mest beläste personen här på institutionen är licentiat Delblanc." Så uttryckte sig universitetslektorn och förre bibliotekarien Gunnar Svanfeldt om sin betydligt yngre kollega; anmärkningsvärt med tanke på att Svanfeldt själv inte var någon litteraturhistorisk novis. Redan 1937 hade han disputerat på en diger avhandling (7 49 sidor!) över ämnet Posten och dess författare. Vi hade i den historiska kursen kommit fram till Stiernhielm och den panegyriska presentationen föranleddes av Svens långa uppsats om Hercules som nyligen publicerats i Samlaren. Självklart tände detta en imponerad förväntan, eftersom jag sedan pojkåren var bokmal och kommit till lärdomsstaden Uppsala med drömmar om en framtid som humanistisk forskare. Att Sven också var skönlitterär författare visste jag inte då. Hans romandebut hade gått mig förbi, men Prästkappan läste jag följande år, lockad av Olof Lagercrantz stort upplagda och entusiastiska recension i Dagens Nyheter. Den akademiske läraren Sven Delblanc fick jag möta genom att följa hans kurs "Valda texter för 3 betyg". Där studerades en gång i veckan vördnadsbjudande klassiker som Sofokles, Dante, Shakespeare, Goethe, Dostojevskij, Strindberg osv. Litteraturhistorisk könskvotering var ännu inte påbjuden. Gemensamt för svenska universitet var fortfarande att utbildningen bedrevs i enlighet med tvingande förordningar från Kungl. Maj:t och vederbörliga administrativa organ. I kursplaner stipulerades ingående vad som måste läsas och vilka färdigheter och kunskaper studenterna förväntades tillägna sig. Detta hade den laglydige läraren att beakta och foga sig efter. Därtill kom då som nu att ämnets stoff består av konstnärligt utformade texter med ett innehåll som inte låter sig beskrivas med exakta data eller enligt grammatiska regler. Detta borde inbjuda till existentiell diskussion och personligt ställningstagande, något som de flesta av institutionens lärare på sextiotalet nog valde att mer eller mindre bortse från genom att hellre traggla handbokskunskaper och vidareföra traderade värderingar. Så inte Sven Delblanc! De gamla klassikerna framstod i ljuset av hans undervisning som aktuella och moderna, de handlade också om oss själva. Alldeles osökt kunde Sven börja med att citera en avlyssnad replik från en avsigkommen medmänniska på bussen eller nere på Stora torget. På det viset blev Dostojevskijs S:t Petersburg också vårt Uppsala. Till de kanoniserade mästerverken förhöll han sig både respektfullt och kritiskt prövande. Jag minns den kluvna reaktionen inför Goethes lfigenie auf Tauris. Han 20 bredde vältaligt ut sig om estetiska kvaliteter och dramaturgiskt mästerskap, men hävdade också att skådespelets budskap för 1900-talets läsare måste förefalla naivt och missvisande. Efter ett sekel av världskrig och folkmord ter det sig svårt att dela Goethes tro på ädla och förnuftiga människors förmåga att lösa politiska konflikter i harmoni. Conny Svensson Foto: Sonja Svensson Sven var djupt engagerad i undervisningen; den var alls ingen bisyssla vid sidan av skönlitterärt författarskap och forskning. En kort tid före disputationen hade jag engagemang som timlärare på institutionen, och vi blev alltså kolleger. En eftermiddag såg jag Sven på Lundequistska bokhandeln intresserat bläddrande i en tjock lunta om filosofins historia. Han tillstod villigt att en student klandrat honom för bristande insikter på det området och därför var han genast angelägen att förkovra sig. I likhet med Sven saknade jag formell lärarutbildning och lärde mig undervisa genom att undervisa. Under yrkeslivet i den akademiska katedern tänkte jag ofta tillbaka på de lärare jag mött som student, i litteraturvetenskap och andra ämnen. En del framstod nog närmast som avskräckande exempel, andra kunde tvärtom vara inspirerande föredömen. Till den sistnämnda kategorin hörde avgjort Sven. I slutet av sjuttiotalet lämnade jag Uppsala universitet för arbete vid andra lärosäten under drygt ett decennium, framför allt i Helsingfors. Kontakterna med Sven förblev länge sporadiska; det kom ibland en dedicerad bok i brevlådan, vi kunde ses som hastigast i bokhandeln eller på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva när jag var i Uppsala. Som kritiker presenterade jag (oftast med entusiasm) några av hans nyutkomna romaner. Det började

2

3

4

5