Konservatismen Stig-Björn Ljunggren Reviderad 2000-02-18 Fråga 1: Vad betyder konservatismen? Konservatism kommer från det latinska ordet conservare som betyder bevara. Vi känner ordet från meningar som: Hon var mycket konservativ och önskade inte ändra i skolans undervisning - konservatismen ligger således i en ovilja att ändra på arbetsrutiner, en slags psykologisk konservatism eller personlig konservatism som vi alla ibland känner inför barndomsminnen, uppväxtmiljöer och liknande, som i följande mening: Jag vill inte att du ska såga ner äppelträden som morfar planerade. Vi måste försöka bevara dem istället ; Eller så kan konservatismen vara något man tar till för stunden: Jag är konservativ i den meningen att jag inte vill förändra de mål som svensk arbetarrörelse uppnått genom välfärdsstatens trygghetssystem. Folkhemmet måste bevaras - konservatismen betyder här att ett genomfört radikalt program kan leda fram till en strategiskt betingad vilja att bevara. Vi kan se det som en taktisk konservatism; exempelvis brukar de gamla makthavarna i Ryssland ibland kallas för konservativa därför att de var mot Sovjetstatens upplösning. Men det som konservatism i allmänhet avser är en politisk konservatism. Den hävdar att vi ska vara mycket försiktiga med att ändra på samhället. Vi bör bara ändra sådant som måste ändras för att behålla samhällsordningen. Den som vill förändra har bevisbördan. Fråga 2: Varifrån kommer konservatismen? Konservativa vill också räkna sina rötter så långt tillbaka som möjligt. Den förste konservative har faktiskt sagts vara Adam i lustgården. Denne försökte stå emot den radikala Evas experimentlusta och nekade först att smaka på den förbjudna frukten. Adam ville bevara Guds ordning, Eva hade frestats att vilja rucka en smula på förhållningsreglerna. Och att ormen i denna beskrivning ansågs vara Karl Marx inser vi lätt. Konservatismen bör dock i första hand betraktas som en motståndslära till upplysningstiden och den franska revolutionen. Konservatismen är en reaktion på liberalismens frihetslära. När de liberala hävdade att människan var fri att skapa ett nytt samhälle utifrån sin uppfattning om vad som var rätt och fel, varnade de konservativa för att sådana nyskapelser skulle släppa loss krafter som kunde vara svåra att kontrollera. Genom att konservatismen skapades som en motståndslära kom också dess politiska program att ibland bygga uppå en nejsägartradition. Konservatismen ställde sig skeptisk till möjligheten att skapa heltäckande ideologier som förklarade och förändrade allt. Tvärtom har de konservativa betonat en sund skepsis till alla stora projekt, program och skrivbordskonstruktioner. Men detta har lett fram till att konservatismen tidvis funnit sig passerad av utvecklingen. Fråga 3: Har konservatismen något bra valspråk eller slagord?
Konservatismens valspråk är flera, exempelvis: Vi ska förändra för att kunna bevara. Eller: Om det inte är nödvändigt att förändra, är det också nödvändigt att inte förändra. Eller: En katedral tar ett århundrade att bygga, men den brinner ner på en natt. Det konservatismen håller som viktigt är att ett samhälle växer fram som en trädgård. Det skapas inte vid skrivbord eller stormöten, utan är summan av många generationers ansträngningar och erfarenheter. Det är mycket lätt att genom drastiska åtgärder få detta långsamt framvuxna samhälle att komma ur balans. Och när det väl tappat sin naturliga konsistens är det mycket svårt att återfå den. Bevisbördan ligger hos den som vill förändra, inte hos den som försvarar den existerande ordningen. Det är dock viktigt att understryka att konservatismen inte motsätter sig förändringar. Dessa kan accepteras, men bara under villkor att de sker stegvis och under stor försiktighet, samt att huvudsyftet inte är att underminera det traditionella samhället, utan snarare att stödja och vitalisera det existerande. Förändringen är till för att bevara. Det finns inget egenvärde i att skapa nytt. Fråga 4: Vilka filosofer räknas till de konservativa? Konservatismens företrädare är mest herrar. En stor konservativ tänkare är Edmund Burke. Två andra konservativa, som dock ibland omnämns som liberalkonservativa, är F. A. Hayek och Alexis de Toqueville. Och finns det några kvinnor hos konservatismen? Svaret är nej. Någon enstaka, kanske. Men i stort sett är det tomt. Vilken är konservatismens syn på kvinnofrågan? Konservativa håller på traditionerna och tror inte att dessa ska rubbas hur som helst. Människor gör klokt i att följa sina i sina förfäders spår. Förvisso accepterar modern konservatism att kvinnor har samma rättigheter som män, men de varnar för konsekvenserna av vad som händer om inte familjen sätts i centrum. Kvinnans roll som mor kan inte upphävas av politiska program eller statliga reformer. Den är naturlig, familjen är naturlig, den nära gemenskapen mellan mor och barn är naturlig. Jämlikhetsambitionerna får inte rubba dessa fundament, utan familjen ska vara utgångspunkt för politiken, snarare än jämlikhetsambitioner. Fråga 5: Vilken samhällsklass anses konservatismen utgå från? Vilken är samhällets grundsten? Och vem är hjälte? Konservatismen lyfter fram en samhällsklass i centrum - aristokratin. Det är något annat än socialgrupp 1 eller överklassen. Aristokratin är inte de rikaste eller förmögnaste, utan de är bärare av ett kulturkapital som består i att de förvaltar en lång släkttradition, gärna symboliserad i en stor jordegendom, med gamla byggnader och möbler som gått i arv från generation till generation. Släktporträtt och historik, gärna krönt av att namnet finns i adelskalendern, minner
om tider som varit och utgör en god plattform för att ta aktiv del i nutidens politiska frågor med en hälsosam distans. Det är lätt att föreställa sig att ett politiskt uppdrag får en extra dimension om det finns en vana i familjen att diskutera statens angelägenheter vid middagsbordet på samma sätt som andra familjer talar om att plantera ett äppelträd eller hälsa på mormor. Många medborgare vet inte ens vad deras farfars far hette. Och de som har en susning om släkten så långt bakåt, har ofta tagit reda på det via släktforskning. Men få har en levande släktberättelse längre tillbaka än till sina mor- och farföräldrar, och ibland knappt detta. Konservatismen gillar inte heller för mycket snack om samhällsklasser, även om de erkänner dem på ett helt annat sätt än vad liberaler är beredda att göra. Såväl konservatismen som socialismen är nämligen en smula kollektivistiska i den meningen att de motsätter sig liberalismens individualism. Konservatismens grundsten är kommuniteten. Det är ett krångligt ord som kan symbolisera lite av varje - det kan vara familjen, släkten, klanen, församlingen, hembygden, nationen, kulturkretsen, och så vidare. Kommuniteten är något som står över individen, det handlar om en grupp där individen hör hemma. Men det är samtidigt en naturlig grupp, ingenting som bildats tillfälligt eller bygger på människors fria val. Kommuniteten är ett nätverk som hålls samman spontant och av tradition. Kommuniteten är således någonting som står över liberalismens individualism, men vid sidan om socialismens klassläror. Konservatismen varnar för att renodla vare sig det ena eller andra synsättet. Individen måste höra hemma någonstans, säger den konservative, ingen människa är nämligen en ö. Men klasstänkandet är någonting som skapats av industrisamhällets missförhållanden, det är ett tankesätt som hålls till liv av socialistiska agitatorer och politiska partier. Fackföreningar kan vara bra och viktiga, så länge de bygger på den naturliga samvaron vid en arbetsplats. Människor ska organisera sig gemensamt, men den konservative ser i så fall hellre att hela arbetsplatser samverkar, eller att man bygger på gamla tiders skråsamverkan. Vem är då hjälten i den konservativa förkunnelsen? Det finns förvisso en beundran för stora män i den konservativa världsbilden. Det kan vara framstående statsmän, kungar eller filosofer. Men kanske är det ändå en annan hjälte som ska lyftas fram, nämligen den flitige, kyrksamme och trofaste bonden, borgaren eller arbetaren, som bliver vid sin läst, försöker ge ett blygsamt men ärligt bidrag till samhällets utveckling, utan att för den skull förhäva sig. Det är människor som odalbonden konservatismen ser upp till, de som accepterar att de är en länk i en lång kedja och inte försöker bryta denna på grund av infall eller nycker. Fråga 6: Hur uppkommer ordning i samhället? Enligt konservatismen upprättas samhället genom en spontan ordning. En spontan ordning är en ordning som ingen avsiktligt planerat eller skapat. Den växer successivt fram genom århundraden av mänskliga aktiviteter. Ta ett exempel, språket. Ingen har uppfunnit svenska språket. Det är ingenting som snidats fram av forntidens lärde, av professorerna i Uppsala eller Svenska Akademien. Språket och grammatiken har istället prövats fram genom generationer. Konservatismens utvecklingssyn är att det sker ständiga pendelslag. Den hävdar dessutom att de som tror att vi upplever en rörelse framåt, från fas till fas har fel. Och om det finns en sådan rörelse, så bör den inte skyndas på, utan bromsas.
Konservatismen betraktar samhällsutvecklingen med viss pessimism. Den talar hellre om det goda i gångna tider, om den guldålder som varit, snarare än allt det goda som utvecklingen kan föra med sig. På sätt och vis kan man säga att konservatismens idé om spontan ordning och liberalismens teorier om den osynliga handen är likartade. De betonar bägge behovet av att ordning inte kan upprättas av människor, oberoende av hur smarta dessa tror att de är. Spontan ordning är motsatsen till konstruerad ordning. Marknadsmekanismen är motsatsen till kommandoekonomi (planekonomi). 7: Vilket ekonomiskt system bör vi då ha? Konservatismen vill ha en fri handel inom de ramar som ett lands näringsliv och traditioner bjuder. De har ansett att vissa delar av näringslivet bör skyddas, att överdrivna profitsträvanden måste hållas i schack. Det måste finnas områden i samhället där penningen inte får råda. Dessutom har konservativa ansett det i sin ordning att staten försöker utveckla ett lands naturresurser på bästa sätt. Exempelvis har konservativa gärna medverkat till att sådant som gruvor och järnvägar förs över i statlig ägo. Ett förnuftigt och planerat utnyttjande av samhällets resurser för gemensam välfärd står inte konservatismen främmande. Men man har därmed inget till övers för planekonomi. Det konservatismen eftersträvar är snarare nationella satsningar för att skapa möjligheter åt människor att finna en hederlig bärgning. För konservativa har jordbruket varit modernäringen, och i många länder finns en speciell allmogekonservativ inriktning som ibland hamnat i konflikt med de delar av konservatismen som försvarar den nationella industrins intressen. Konservatismen ser gärna att människor skaffar sig en mindre egendom. Om alla har en egen gård - ett litet jordbruk, en villa eller ett radhus, en liten butik eller liknande - så kommer också samhället att bli välbalanserat och rikt. Exempelvis har konservatismen varit med och initierat egnahemsrörelser som syftat till att låta även enkla och fattiga människor att under gynnsamma villkor skaffa en egen bostad. Genom en sådan politik har man föreställt sig att kunna skapa en befolkning som är såväl vaccinerad mot socialism som ivrig att förkovra sig och sitt omgivande samhälle. Fråga 8: Vilken kunskapssyn har konservatismen? Konservatismens kunskapssyn utgår från en idé om tyst kunskap. Alla kunskaper går inte att skriva ner eller definiera. Vi har intuition och en känsla för vad som är rätt och riktigt att göra. Dels finns det en inre kompass i alla människor som måste odlas genom en moralisk och normativ uppfostran - människor föds inte goda utan måste ges en kulturell fernissa för att fungera. Dels kan inte alla kunskaper föras över exempelvis via skolutbildning. Såväl i yrkeslivet som på livets andra områden behöver i praktisera för att kunna ta till oss kunskaper. De tysta kunskaperna traderas på ett nästan osynligt sätt. Ingen blir bilmekaniker genom att läsa hundra böcker om bilreparationer utan det krävs massor av praktik för att bli duktig. Konservativa kan mobilisera ett försvar av fördomar. Det finns mycket som vi tror oss veta utan att rationellt kunna argumentera för det. Fördomar har vi ärvt av våra förfäder och dessa
baseras ofta på mänskliga erfarenheter som ligger djupt inbäddade i vår natur. Att kräva av människor att de rationellt ska kunna motivera alla sina ståndpunkter och uppfattningar är en farlig väg att gå, eftersom det utplånar ett mänskligt arv som kan vara av värde även om det inte kan underbyggas av statistik och modern forskning. Exempelvis: Att barn inte ska ta emot karameller av främmande vuxna är en fördom. I 99 fall av 100 är det säkert fullständigt irrationellt att predika denna regel. Men vi gör det ändå, därför att vi vill vara på den säkra sidan. Fråga 9: Vilken syn har konservatismen på staten? De konservativa betraktar staten som något som har vuxit fram genom århundraden av samhällsbyggande. Varje stat och nation har sina egenheter. Frågan om kungahuset exempelvis, är ingenting som kan avskaffas genom att hänvisa till olika doktriner om människors lika rättigheter, eftersom det som är rätt inte kan utgå från universella idéer, utan kommer ur ett land och en kulturs traditioner. Likaså accepterar inte konservatismen att vi med hänvisning till ett valresultat avskaffar monarkin. Ty, säger den konservative, om vi verkligen ska rösta om kungahusets framtid så ska alla generationer få vara med och säga sitt. De gångna generationerna har - kan den konservative hävda - faktiskt sagt sitt genom att de inte avskaffat monarkin. Och vad de kommande generationerna tycker vet vi förvisso inte, men vi har inga skäl att anta annat än att de tycker lika som de tidigare. Den nu levande generationen är i vart fall i minoritet och har ingen rätt att bestämma över alla andra generationers livsvillkor. Fråga 10: Vilken utopi har konservatismen? För den konservative framstår också utopier som något skadligt. Vi ska inte sträva efter ett nytt samhälle, utan försöka förbättra det vi har. Om den konservative likväl tvingas peka ut ett exemplariskt samhälle blir det den lilla köpingen, Småstaden. Där finns en överblick och gemenskap mellan olika samhällsgrupper som den stora världen saknar. I småstaden lever människor sida vid sida, respekterar varandras egenheter och visar vördnad inför de gemensamma traditionerna. Den värld som exempelvis skildras i historierna om Tant Grön, Farbror Blå och de andra är ett exempel. Sven Delblancs historier om kan också sägas lyfta fram den värld konservativa gärna drömmer sig tillbaka till - men som också tycks vara försvunnen en gång för alla. Om det finns något utopiskt drag hos konservatismen kan det närmast hämtas ur kristendomen. En viktig idéströmning inom konservatismen är kristdemokraterna. Den politiska inriktningen är, enkelt uttryckt, en blandning av kulturkonservativa och socialkonservativa idéer. De betonar omvårdnaden av de socialt utsatta, kristendomens positiva betydelse för civilisationen och ställer sig kritisk till liberala ytterligheter och marknadsekonomins avarter. Kristdemokraternas paroll skulle kunna sägas vara kristendom och kapitalism. De är positiva till såväl företagandet som socialpolitiken. Detta gör det lite svårt att positionsbestämma kristdemokratin. När det gäller den socialpolitiska biten är denna rörelse titt som tätt väl så inriktad på välfärdsstatliga åtgärder som någonsin social-
demokrater eller andra. Men i frågor som gäller företagandet så står ofta småföretagaren och entreprenören i centrum - och de upplevs snarare som marknadsliberala eller i vart fall borgerliga. Det finns flera förklaringar till att kristdemokraterna uppkommit som politisk rörelse. Efterkrigstiden krävde ny konservatism En är att de konservativa krafterna ute i det kontinentala Europa drogs med på fel sida under tjugo- och trettiotalen. De kom i mer eller mindre högre grad att förknippas med nazism och fascism. I vart fall fanns det på den konservativa kanten inte så stort självförtroende strax efter kriget. De konservativa värderingarna fick därför härbärgeras av nya politiska organisationer, ledda av personer som hade ett mer oklanderligt förflutet. Dessutom visade krigets fasor på behovet av att balansera extrema krafter på såväl höger- som vänsterflanken med gammal hederlig humanism och människokärlek. Efterkrigstiden krävde helt enkelt såväl en nyordning för konservatismen - liksom en nytändning av agitationen för kristna värderingar. Kulturkonservatismen söker fristad En annan förklaring till kristdemokratins uppkomst är att liberala värderingar stegvis kommit att tränga ut kulturkonservativa idéer ur högerpartierna. I det svenska fallet är det av intresse att notera att Kristdemokraterna bildades av några personer med politiskt förflutet inom moderata samlingspartiet. När kulturkonservatismen sattes på undantag kom den så småningom att kräva en fristad någon annanstans. Återupptäckt samband kristendom-det goda livet Ytterligare en förklaring till den ideologiska strömning som krist-demokratin står för, att det egentligen handlar om ett återupptäckt samband mellan ett bra samhälle och de värderingar som detta baseras på. Det kan hävdas att kristendomen betytt mycket mer för att uppfostra människor till moraliskt högstående individer än vad vi kanske velat föreställa oss. Allt fler har insett att det inte enbart är statens ingrepp som skapar lycka - och att marknadsekonomin inte utan vidare ger oss meningen med livet. Det behövs en smula kristendom för att skapa en rimlig balans. I synnerhet när de gamla ideologierna upplevs som misslyckade. För kristdemokratin är det oerhört viktigt att lyfta fram männis-kans ofullkomlighet. Detta gör också att kristdemokrater knappast kan betraktas som utopiska. Men samtidigt finns det i kristendomen en förkunnelse som går ut på att vi människor en vacker dag skall kunna försonas och skapa en bättre värld att leva i. Är konservatismen utopisk så är det således en kristen utopi vi talar om.