Den förändrade kroppen Individers upplevelse av livet efter en amputation av nedre extremitet

EXAMENSARBETE - KANDIDATNIVÅ I VÅRDVETENSKAP MED INRIKTNING MOT OMVÅRDNAD VID INSTITUTIONEN FÖR VÅRDVETENSKAP 2012:93 Den förändrade kroppen Individers upplevelse av livet efter en amputation av nedre extremitet Martin Ottehall Emma Rydén

Examensarbetets titel: Författare: Huvudområde: Nivå och poäng: Kurs: Handledare: Examinator: Den förändrade kroppen: Individers upplevelse av livet efter en amputation av nedre extremitet Martin Ottehall & Emma Rydén Vårdvetenskap med inriktning mot omvårdnad Kandidatnivå, 15 högskolepoäng SSK06 Lise-Lott Berg Lena Nordholm Sammanfattning Amputation av nedre extremitet drabbar cirka 2600 individer i Sverige årligen. Amputation är en stor operation som innebär en rad förändringar som exempelvis nya fysiska hinder och förändrade känslor kring sig själv och sin omgivning. Syftet med studien är att belysa individers upplevelser av livet efter en amputation av nedre extremitet. Studien är en litteraturöversikt gjord på kvalitativa artiklar där tio artiklar valdes ut och analyserades med hjälp av Fribergs (2006) analysmetod. Detta resulterade i tre huvudteman Att förlora ett ben som beskriver de känslor och problem som individerna upplever i samband med amputation. Förändrad självbild handlar om hur individen ser på sig själv och hur de uppfattar att andra ser på dem. Det sista temat, Att återfå kontroll, beskriver hur individen återfår sin självständighet och nytt hopp som gått förlorad efter amputationen. Författarna har i diskussionen fokuserat på att diskutera kring vad sjuksköterskan bör tänka på i mötet med dessa individer och vad sjuksköterskan kan göra för att hjälpa dem att återfå sin självständighet och hopp om framtiden. Nyckelord: Amputation, nedre extremitet, upplevelser, socialt stöd.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING 1 BAKGRUND 1 Amputation av nedre extremitet 1 Subjektiv kropp 1 Livsvärld och Lidande i samband med amputation 2 Sjuksköterskans roll 3 PROBLEMFORMULERING 3 SYFTE 4 METOD 4 Data 4 Datainsamling 4 Dataanalys 5 RESULTAT 1 Att förlora ett ben 1 Det känslomässiga traumat 1 Förändrad autonomi och vardag 1 Förändrad självbild 2 Självkänsla och identitet 2 Social stigmatisering 3 Att återfå känsla av kontroll 3 Behov av socialt stöd 3 Återfå självständighet 4 Förnyat hopp 4 DISKUSSION 5 Metoddiskussion 5 Resultat diskussion 6 Att förlora ett ben 6 Förändrad självbild 6 Att återfå känsla av kontroll 7 SLUTSATSER 8 Kliniska implikationer 9 Framtida forskning 9 REFERENSER 10

INLEDNING Vi är två sjuksköterskestudenter som har valt att skriva om individers upplevelse efter amputation av nedre extremitet och hur deras liv ser ut efter operationen. Ämnesområdet valdes för att vi saknar erfarenhet av detta och vill därför fördjupa oss inom detta område. Amputation ökar i och med välfärdssjukdomar så som övervikt och kärlsjukdom ökar i vårt samhälle (Forsberg,Westling & Lenhoff, 2011). Att bli amputerad innebär stora förändringar hos individen. Amputation innebär att individen hamnar i en oerhört påfrestande situation och vi är intresserade av hur de hanterar och upplever detta. Vi kommer som sjuksköterskor att träffa på individer som genomgått en amputation av nedre extremitet och vi anser det viktigt att ha kunskap och förståelse för deras situation för att kunna bemöta och vårda på ett optimalt sätt. BAKGRUND Amputation av nedre extremitet Varje år utförs cirka 2600 benamputationer i Sverige där över 90 % genomförs på grund av nedsatt cirkulation. Andra orsaker till amputation är olycksfall, tumörer eller missbildningar (Henriksson & Sternving, 2012). Ateroskleros är en vanlig kärlsjukdom som ger nedsatt cirkulation och som förvärras av diabetes, rökning och hög ålder. Över 90 % av alla som amputeras är diabetiker, rökare eller över 80år (Rydholm & Gustafson, 2012). Forsberg,Westling och Lenhoff (2011) visar på att övervikt och fetma ökar vilket är en riskfaktor till ateroskleros och diabetes vilket leder till att även dessa sjukdomar ökar i incidens. Det finns olika former av amputation där de vanligaste är transtibial som är en amputation mellan knä och fotled, transfemural innebär amputation mellan knä och höft, längs med knät benämns knäledsexartikulation och slutligen fotledsamputation som benämns fotledsexartikulation (Henriksson & Sternving, 2012). Vid amputation är målet alltid en så låg amputationsnivå som möjligt för att kunna bevara så mycket av extremiteten som det går. För individer med en transtibial amputation är det oftast lättare att lära sig använda protes än för individer med transfemural amputation (Rydholm & Gustafson, 2012). Subjektiv kropp Vår subjektiva kropp är vår kroppsuppfattning, våra upplevelser, tankar och känslor kring vår kropp. Människan bor i sin kropp hon befinner sig aldrig utanför den, därför är kroppen människans identitet (Merleau-Ponty, 1997). Tidigare forskning visar att individer som genomgått en amputation av en nedre extremitet upplever en förändrad och sämre kroppsuppfattning efter amputationen (Zidarov, Swaine, & Gauthier-Gagnon, 2009). Synen på sig själv och sin kroppsbild efter en amputation kan påverkas av olika 1

faktorer. Inre faktorer är de känslor vi har för förändringen av kroppen. Självbilden kan även påverkas av tidigare fysiska, psykiska och sociala erfarenheter (Taleporos & McCabe, 2002). Yttre faktorer kan vara att andra upplever dig på ett annat sätt än tidigare och också behandlar dig annorlunda (Wiklund, 2003). I samhället finns det ett synsätt på vilka egenskaper som är normala för en individ att ha, de som faller utanför ramen av vad som anses vara normalt blir stigmatiserade. Det kan vara ett kroppsligt stigma som exempelvis en funktionsnedsättning (Goffman, 1972). Vår kropp är inte bara en hemvist för vårt känsloliv utan även ett hjälpmedel för oss att uppleva vår värld. Genom våra sinnen som hörsel, syn och känsel får vi en uppfattning om världen, genom kroppen kan vi också röra oss och agera med mimik och gester för att uttrycka oss i sociala sammanhang. En skada eller sjukdom innebär en förändrad tillgång till världen vilket i sin tur också kan innebära att individen får en förändrad uppfattning om sig själv och sin omgivning (Merleau-Ponty, 1997). Amputation är en skada till följd av sjukdom som då påverkar tillgången till världen. Protes är en ersättning för en förlorad lem. Även om en protes inte helt ersätter det förlorade benet så får individen en möjlighet att återfå förmågan att kunna gå (Rydholm & Gustafson, 2012). Till en början får individen träna med en temporär protes. Den slutgiltiga protesen man får öva med blir den protes individen får med sig hem. Alla proteser är anpassade efter individen, och ska ersätta så god funktion som möjligt efter den extremitet som tagits bort (Almås, 2009). Livsvärld och Lidande i samband med amputation När en individ har genomgått en amputation sker det en stor förändring både på den fysiska kroppen men också i känslolivet (Chini & Boemer, 2007). Tillgången till den värld individen är van vid förändras. Som tidigare nämnts är kroppen vårt verktyg för att kunna uppleva världen och en skada eller sjukdom på kroppen kan ändra vår livsvärld (Merleau-Ponty, 1976). Livsvärlden är den värld så som vi upplever den, det är upplevelserna vi har kring det vi erfar i livet (Nationalencyklopedin, 2012a). En individ som genomgått en amputation uppfattar sig själv och omgivningen som förändrad, och även om amputationen har hjälpt individen ifrån svåra smärtor så är individen mycket påverkad av att benet inte längre finns kvar (Chini & Boemer, 2007). Att förlora någon eller något som är betydelsefullt innebär för många en stor sorg (Buglass, 2010). Lidande är när en individs känsla av helhet hotas (Eriksson, Bondas-Salonen & Herberts, 1995). Lidande kan finnas i olika former. Eriksson (2001) skriver om sjukdomslidande som är direkt kopplat till den aktuella sjukdomen som fysiska symtom men även de följder dessa symptom har som exempelvis begränsningar i rörlighet. Ericsson beskriver vidare att vårdlidande är en konsekvens av bristande vård och behandlingar inom vården. Den tredje formen av lidande beskrivs som livslidande vilket är kopplat till hela människans existens och berör frågor om liv och död och en konfrontation av sig själv, vem man är och önskar bli (a.a.). 2

Lidande handlar alltså om mer än bara fysisk smärta. Det är viktigt att som människa känna sig hel, att kunna leva upp till egna och omgivningens förväntningar (Wiklund, 2003). Det kan innebära att uppnå egna mål eller kunna leva upp till krav som samhället ställer, att kunna arbeta och känna sig delaktig i sociala sammanhang. När man på grund av sjukdom eller kroppsskada förlorar förmågan av att känna sig hel, känner människan ett lidande och hot mot identiteten (a.a.). För att försonas med sitt lidande behöver individen hopp. Hoppet är knutet till det människan ser som meningsfullt och viljan att gå vidare. Det är viktigt att människan har en livsvilja för att inneha ett hopp (Wiklund, 2003). Sjuksköterskans roll Sjuksköterskan träffar på individer med amputation av nedre extremitet bland annat på sjukhuset men även på vårdcentral och i hemmet. Först och främst är det sjukgymnasten som hjälper individen med rehabilitering och arbetsterapeuten hjälper till att anpassa hemmet (Holm & Jansson, 2001). Men sjuksköterskan spelar ändå en viktig roll i vården av dessa individer och måste då sammarbeta med de andra professionerna för att få en så bra vård av individen som möjligt (Socialstyrelsen, 2005). Sjuksköterskans roll beskrivs i Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska. En del av detta dokument tar upp att sjuksköterskan ska kunna möta individens sjukdomsupplevelse och lindra lidande. Det tillhör också sjuksköterskans uppgift att kunna identifiera individens egna resurser och stötta till egenvård (Socialstyrelsen, 2005). En individ som genomgår en amputation kan få känslor av hjälplöshet som sjuksköterskan kan hjälpa till att motverka genom att ta vara på individens egna resurser och låta henne göra så mycket som möjligt själv (Almås, 2009) Almås (2009) skriver att sjuksköterskans roll vid amputation bland annat handlar om omvårdnaden postoperativt så som sårbehandling samt att undvika trycksår. Målet med vården är att individen ska kunna återgå till en så normal vardag som möjligt. Sjuksköterskans roll innebär att undervisa och informera om tillvägagångsätt vid träning och lindning av amputationsstumpen och motivera individen till att inte ge upp (a.a.). Att skapa en god vårdrelation är väsentligt, eftersom sjuksköterskan har större möjlighet att motivera individen när ett förtroende finns. Det är viktigt att känna trygghet i vården och det kan sjuksköterskan skapa genom att kommunicera på rätt sätt. En god vårdrelation kan skapas genom att låta individen vara delaktig i vården, vilket kan ske genom att sjuksköterskan är lyhörd. Detta för att kunna motivera och stötta individen i sin vård (Wiklund, 2003). PROBLEMFORMULERING Diabetes och hjärt- och kärlsjukdom är folksjukdomar som ökar kraftigt i vårt samhälle. Därmed ökar även komplikationer som kan resultera i amputation. En individ som har varit med om amputation upplever ofta en stor förändring av sin subjektiva kropp och självbild. Det leder även till en fysisk förändring då individen inte längre kan röra sig på 3

samma sätt som innan. Författarna vill med denna studie belysa hur en individ med en amputation av nedre extremitet upplever livet efter operationen. Genom en ökad förståelse för hur individer som genomgått amputation upplever sin situation kan sjuksköterskan ge ett bättre stöd utifrån deras situation. SYFTE Syftet med denna studie är att belysa hur en individ med en amputation av nedre extremitet upplever livet efter amputationen. METOD Data Området som ska studeras är individers upplevelser av livet efter en amputation av nedre extremitet. Kvalitativa studier är lämpliga att använda för att ta reda på individers upplevelser och erfarenheter (Friberg, 2006). Författarna har valt ut tio kvalitativa artiklar till studien. Datainsamling Inklusionskriterierna vid artikelsökningen var att de skulle vara skrivna på engelska, att de är Peer Reviewed, kvalitativa och inriktade på amputation av nedre extremitet. Exklusionkriterierna var att artiklarna inte fick vara mer än tio år gamla och att amputationen inte var orsakad av krigsskada. Sökningen har skett i databaserna Cinahl och Pubmed som är databaser med inriktning mot vård. Sökningen startade med att välja ut sökorden, amputation, amputee, experience, experiences, qualitative, adjustment och body image. Författarna valde att använda sig av trunkering, markerat med *, efter amput för att få med både amputation och amputee, på samma sätt valdes att göras med sökordet experience för att även få med experiences. Sammalagt blev det132 träffar. Många artiklar uteslöts redan vid läsning av titeln, andra valdes bort för att abstract inte svarade an mot syftet. Elva artiklar valdes ut varav en valdes bort efter att ha läst igenom alla artiklar då den inte svarade an mot syftet. Slutligen återstod tio artiklar för vidare analys. Hur sökningen gick till, se tabell 1. 4

Tabell 1. Sökprocessen Databas Sökord Antal artiklar Antal valda Antal valda till resultat Cinahl Amput* 15st 6st 5st Experience* Qualitative Pubmed Amput* 30st 1st 1st Experience* Qualitative Pubmed Amput* Adjustment Body Image 22st 2st 2st Cinahl *= Trunkering Amput* Adjustment 65st 2st 2st Dataanalys Författarna har valt att använda sig av Fribergs (2006) metod vid granskning och analys av de artiklar som valts ut. Processen för att göra en bra analys börjar med att läsa igenom artiklarna flera gånger för att få en bra insikt av vad artiklarna handlar om. Nästa steg är att finna nyckelfynd i varje studies resultat som svarar på litteraturstudiens problem. I det tredje steget sammanställs nyckelfynden från artiklarna och därefter söks likheter och skillnader i de olika studierna. I slutändan ska författaren identifiera nya teman och subteman utifrån resultatet av granskade artiklar (a.a). För att kontrollera om artiklarna håller god kvalité har författarna använt sig av CASP (2010). Analysarbetet startade med att författarna läste igenom samtliga artiklar flera gånger för att skapa en helhetssyn över innehållet. Därefter delades artiklarna upp sinsemellan och nyckelfynd valdes ut enskilt. Därefter bytte författarna artiklar och gjorde samma process igen för att jämföra nyckelfynden. Efter att ha jämfört nyckelfynden valdes nyckelfynd gemensamt ut, vilket sedan användes till resultatet. Sedan skrevs alla nyckelfynd ner i ett dokument. Därefter lästes dokumentet igenom flera gånger för att leta efter skillnader och likheter mellan de olika studierna. Slutligen kategoriserades alla nyckelfynd in i huvudteman och subteman som presenteras i resultatet (Tabell 2). 5

RESULTAT Från det tio artiklarna som analyserades framkom tre huvudteman samt sju subteman (Tabell 2). Tabell 2 Dataanalysens huvudteman och subteman Huvudtema Subtema Att förlora ett ben - Det känslomässiga traumat - Förändrad autonomi och vardag Förändrad självbild - Självkänsla och identitet - Social stigmatisering Att återfå känsla av kontroll - Behov av socialt stöd - Återfå självständighet - Förnyat hopp Att förlora ett ben Det här temat tar upp de känslomässiga aspekterna i samband med amputation av nedre extremitet samt de hinder som upplevs. Många ställs inför en förlorad självständighet och ett ökat beroende av andra. Det känslomässiga traumat Att förlora ett ben var för många en overklig känsla och förnimmande en känsla av tomhet (Livingstone, Thea F, & Taylor, 2011; Sjödahl, Gard, & Jarnlo, 2004). Vissa tog på sig skulden själva och ansåg att det var deras fel att benet blivit amputerat (Hamill, Carson, & Dorahy, 2010). Andra kunde uppleva amputationen som nödvändig eller till och med som en befrielse från den tidigare smärta man upplevt (Hamill et al., 2010; Murray, 2009). Oavsett om individen tyckte att amputationen var nödvändig för ett fortsatt smärtfritt liv eller inte, så visade många studier att de upplevde känslor som ilska, irritation, chock, hjälplöshet och sorg efter amputationen (Hamill et al., 2010; Liu, Williams, Liu, & Chien, 2010; Sjödahl et al., 2004). Många upplevde att det hade förändrats som personer på grund av den nytillkomna ilskan och irritationen (Hamill et al., 2010; Senra, Oliveira, Leal, & Vieira, 2012; Sjödahl et al., 2004). Tre studier visade även att ångest och depression var förkommande (Hamill et al., 2010; Liu et al., 2010; Senra et al., 2012). Förändrad autonomi och vardag Resultatet visade på att de som genomgått en amputation blir mer beroende av andra i det vardagliga livet och behövde mer hjälp med vanliga sysslor så som handla eller städa, de upplevde att de förlorat sin självständighet (Liu et al., 2010; Livingstone et al., 2011; Senra et al., 2012; Sjödahl et al., 2004). Till en början behövde många hjälp med allmän daglig livsföring (ADL) och kunde ibland känna sig som en tung börda för vårdpersonal (Liu et al., 2010; Senra et al., 2012). Många upplevde protesen som en möjlighet till ökad rörlighet (Murray, 2009; Senra et al., 2012; Sousa, Corredeira, & Pereira, 2009). Trots detta kände några ändå sig begränsade på grund av oförmågan att 1

gå i ojämn terräng och begränsningar i avstånd kopplat till kraften som behövs för att gå med protes (Livingstone et al., 2011). Några upplevde till och med protesen som en källa till smärta och avstod från att använda den, de upplevde sig ha större rörelseförmåga med sin rullstol än med protesen (Senra et al., 2012). Amputationen leder till en minskad rörlighet som inte bara påverkar de dagliga sysslorna utan även sexlivet. Individerna upplevde en negativ påverkan på sexlivet samt en förändrad möjlighet att träffa en ny partner för de som inte hade en partner innan amputationen (Murray, 2005; Senra et al., 2012). Det fanns också hinder i samband med hemgång och att börja arbeta igen. En studie visade på en otrygghet vid hemgång där små hinder hade blivit stora och de upplevde sig säkrare på sjukhuset än i hemmet (Sjödahl et al., 2004). Några av individerna i en studie kunde inte längre fortsätta på sin arbetsplats på grund av sitt rörelsehinder, andra fick nya arbetsuppgifter men kunde stanna kvar på samma arbetsplats och ett fåtal kunde fortsätta med arbetet de haft tidigare (Bruins, Geertzen, Groothoff, & Schoppen, 2003). Förändrad självbild Bilden av sig själv ändras hos en som genomgår amputation. Att bli av med en kroppsdel ändrar det kroppsliga utseendet och påverkar tillsammans med ideal från samhället individen negativt. Dessa individer upplever även problem i sociala sammanhang. Självkänsla och identitet I ett flertal studier upplevde individerna att de inte bara hade förlorat ett ben i samband med amputationen utan även känslan av att känna sig hel som människa och person (Murray, 2009; Senra et al., 2012; Sjödahl et al., 2004; Sousa et al., 2009). Protesen upplevdes av några som en del av dem själva och gav flera en känsla av att vara sig själv och att vara normal igen (Murray, 2009; Senra et al., 2012). Men för en del blev avtagandet av protesen en ständig påminnelse av att benet var borta och att individen inte var kroppsligt hel (Sjödahl et al., 2004). Några såg protesen enbart som ett verktyg som inte kunde ersätta det förlorade benet (Murray, 2009). Känslan av att inte vara hel var inte det enda som bekymrade individerna, många upplevde att de även förlorat sin självkänsla och att de hade blivit helt andra personer (Liu et al., 2010; Senra et al., 2012; Sjödahl et al., 2004). Upplevelsen av en negativ kroppsbild var också vanlig och en del hade svårt att se sig själva i spegeln efter amputationen, kroppen sågs som förändrad, konstig och vanställd och några hade svårt att se att amputationsstumpen verkligen var en del av dem själva (Senra et al., 2012; Sjödahl et al., 2004; Sousa et al., 2009). Identitetsförändringen handlade inte bara om de personliga förändringar som skedde inom dem utan även om att ha förlorat sin familjeroll, att inte kunna försörja familjen eller utföra samma arbete i hemmet som tidigare (Livingstone et al., 2011). 2

Social stigmatisering Att få leva och bli behandlad som vilken annan människa som helst var viktigt efter en amputation (Murray, 2009; Sjödahl et al., 2004; Sousa et al., 2009). När individerna började komma ut och träffa andra igen kände de sig helt oförberedda på alla stirrande blickar och intima frågor (Murray, 2005; Sjödahl et al., 2004; Sousa et al., 2009). De flesta som använde protes gjorde allt för att dölja den och försökte verka friska för att bli behandlad som en normal person och inte som en handikappad (Hamill et al., 2010; Murray, 2005, 2009; Sjödahl et al., 2004). Vissa valde att använda sin protes trots att den smärtade, för att andra uppfattade deras amputation som obehaglig (Murray, 2005). Några upplevde att stigmatiseringen var något som bland annat orsakades av media. Med alla de perfekta kroppar och kroppsideal som framställs i media blir det lätt att individer med amputation faller utanför det idealet (Sousa et al., 2009). Även tidigare fördomar av funktionsnedsatta påverkade upplevelsen av sig själva (Hamill et al., 2010). Att interagera i sociala sammanhang kändes jobbigt för flera varav många isolerade sig eller kände sig utanför på grund av sin amputation (Hamill et al., 2010; Liu et al., 2010; Sjödahl et al., 2004). Liu et al. (2010) visade på könskillnad vid amputation då män hade en högre rädsla för att andra skulle se ner på dem medan kvinnor var mer oroade för sitt förändrade utseende. Protesen utgjorde en möjlighet att se normal ut (Murray, 2005, 2009) och för några var det mer viktigt med en kosmetisk protes som såg ut som ett så normalt ben som möjligt före en funktionell protes. I studien av Murray (2009) framkom att det fanns de som valde att inte dölja sin protes då de ansåg att protesanvändningen ändå inte gick att dölja, på grund av att gångstilen avslöjade dem. Att återfå känsla av kontroll Många som genomgår amputation upplever en känsla av förlorad kontroll men med hjälp av stöd från andra och förändring som kommer inifrån sig själva hittar de tillbaks till en känsla av kontroll. Stor del av denna känsla kommer ifrån återfunnen självständighet och förnyat hopp. Behov av socialt stöd Att få stöd från familj och vänner betyder mycket och de allra flesta upplevde att de hade fått ett bra stöd (Hamill et al., 2010; Liu et al., 2010; Murray, 2005; Oaksford, Cuddihy, & Frude, 2005; Senra et al., 2012). Det sociala stödet var viktigare än det praktiska stödet (Hamill et al., 2010). Det fanns de som upplevde att de inte fick tillräckligt stöd från vänner och familj och några upplevde att framför allt vänner drog sig undan efter amputationen (Murray, 2005; Senra et al., 2012). Det var även viktigt att det stöd som gavs av vänner och familj hade en gräns, att de fick göra så mycket som möjligt själva för att inte minska deras självständighet (Hamill et al., 2010; Oaksford et al., 2005). Stödet från vårdpersonal upplevdes både positivt och negativt (Livingstone et al., 2011; Senra et al., 2012). En del upplevde att vårdpersonal saknade erfarenhet och vid något tillfälle gav felaktig vård (Livingstone et al., 2011). Andra upplevde att personalen hade 3

god erfarenhet av individer som genomgår amputation och tog sig tid vilket innebar ett bra stöd från vårdpersonalen (Hamill et al., 2010). Även arbetsplatsens stöd upplevdes som både positivt och negativt. De som upplevde ett negativt stöd från arbetet ansåg att en förbättring kunde ske om det fanns bättre samarbete mellan vårdorganisation, arbetsterapeut, läkare, och arbetsgivare (Bruins et al., 2003). Möte med andra i liknande situation framkom som viktigt, då det gavs möjlighet att se hur andra har klarat sig efter amputation (Hamill et al., 2010; Liu et al., 2010; Oaksford et al., 2005; Sjödahl et al., 2004). Dessa möten kunde även leda till långvariga sociala relationer (Liu et al., 2010). Återfå självständighet Rehabiliteringen bidrog med upplevelsen av att återfå sin självständighet igen (Liu et al., 2010; Murray, 2009; Oaksford et al., 2005; Senra et al., 2012; Sousa et al., 2009). Många kunde börja gå igen med hjälp av protes vilket förde med sig att de kunde börja arbeta (Bruins et al., 2003) och köra bil (Murray, 2009). Protesen var även viktig för att kunna medverka i fler sociala aktiviteter (Murray, 2005, 2009; Sousa et al., 2009). Många såg hjälpmedel som något positivt (Livingstone et al., 2011; Oaksford et al., 2005; Senra et al., 2012) Att få hemmet (Oaksford et al., 2005) och arbetsplatsen anpassad bidrog till ökad självständighet (Bruins et al., 2003). Förnyat hopp Trots den svåra period de flesta upplevde i början efter sin amputation var det många som kände att saker och ting började ändras efter några år när individen började anpassa sig till sin amputation (Liu et al., 2010). Några började acceptera att de fått sitt ben amputerat och tyckte att allt fungerade bra med de hjälpmedel de fick. Andra upplevde att det fungerade bra med hjälpmedel och att de hade anpassat sig väl till sin amputation men kunde inte acceptera att de blivit av med ett ben (Liu et al., 2010; Livingstone et al., 2011; Senra et al., 2012; Sjödahl et al., 2004). Flera upplevde sig stärkta av sin situation och uppskattade små saker mer än de hade gjort innan amputationen (Liu et al., 2010; Oaksford et al., 2005). Efter rehabiliteringen kände några att de återfick ett nytt hopp och att de började omvärdera meningen med livet (Liu et al., 2010). Vissa upplevde även positiva saker som ändrats efter amputationen, några var glada för att blivit fri från tidigare smärta och några upplevde att de blivit mer tålmodiga (Murray, 2009; Oaksford et al., 2005). Att genom rehabiliteringen ha lärt sig att gå igen med en protes gav en känsla av återhämtning (Murray, 2009) och en ny slags frihet (Sousa et al., 2009). De som var i arbetsför ålder såg positivt på att kunna återgå till sitt arbete dels för att kunna ha något att göra på dagarna men även för att kunna träffa kollegor och uppehålla ett socialt liv (Bruins et al., 2003). 4

DISKUSSION Metoddiskussion Författarna har valt att göra en litteraturöversikt då det är lämpligt för att få en bred bild av upplevelsen hos individer efter en amputation. Författarna strävade efter att belysa upplevelser och valde därför att använda kvalitativa studier till resultatet. Antal träffar vid sökningarna har varit lätta att bearbeta, men sista sökningen innehöll flera träffar och gjordes för att bredda tidigare sökningar. Dock fann författarna inte mer forskning som svarade an mot syftet än de artiklar som valdes. I början av sökprocessen var det svårt att hitta relevanta artiklar. Genom att ta hjälp av personal på bibliotek och läranderesurser på högskolan i Borås (BLR) skulle sökarbetet kunnat underlättats. Detta insåg författarna efter att ha sökt fram tio artiklar och börjat analysera därför valdes alternativet att ta till hjälpen från BLR bort, då materialet ansågs vara tillräckligt. Några av de valda artiklarna är endast fokuserade på enskilda förändringar efter amputation, till exempel är en av artiklarna som fokuserar på individens upplevelse av sin arbetssituation efter amputation. Om författarna hade utnyttjat hjälp från BLR hade det kunnat leda till att fler artiklar med bredare syn på upplevelserna efter amputation hade hittats och hade då kanske valts istället. Samtidigt anser författarna att studier med smal fokusering ger en bra inblick i särskilda situationer vilka kan vara mer djupgående. Efter att ha läst både Axelssons (2008) och Fribergs (2006) metoder för litteraturöversikt fann författarna inga större skillnader mellan metoderna och anser att båda hade fungerat bra till studien. Författarna valde att använda sig av Fribergs (2006) metod då vi lärt oss den bättre under utbildningen. Författarna anser att den valda metoden har varit bra och att syftet blev uppfyllt. När författarna jämförde de enskilt utvalda nyckelfynden fann de liknande nyckelfynd som valts ut av båda parterna. Detta skulle kunna tyda på att om någon annan följt samma metod så skulle de kunna få ett liknande resultat och det kan öka trovärdigheten av studien. Artiklarna kommer från olika delar av världen, de flesta kommer från Europa och två utanför, en från Taiwan och den andra från Australien. Huruvida det påverkat resultatet är oklart, dock är inga större skillnader funna angående upplevelserna hos de som medverkat i studierna. Det är viktigt att poängtera att alla artiklar kommer från länder med välfungerande sjukvård där rehabilitering efter amputation alltid är en del av vården. Något som saknas i studien är de som inte har samma möjlighet till vård och rehabilitering så som länder med en välfungerande välfärd, exempelvis individer i fattigare länder. Författarna har dock inte funnit några studier som belyser upplevelser hos individer med amputation i områden utan möjlighet till samma vård och rehabilitering. I metoden exkluderades studier som belyste individer som genomgått amputation följt av krigsskada. Detta gjordes för att dessa individer ofta kan ha psykiska besvär orsakade av kriget (Gade & Wenger, 2011) och behöver därför inte vara orsakat av enbart amputationen. 5

Resultat diskussion Vi har valt att strukturera upp resultatdiskussionen utifrån framkomna huvudteman i resultatet: Att förlora ett ben, Förändrad självbild och Att återfå kontroll. Att förlora ett ben Att förlora ett ben innebar stor sorg för många, även om de såg amputationen som en livsnödvändig åtgärd. Att uppleva sorg är en del av processen att förlika sig med tanken på att något är förlorat. Sorg beskrivs som en reaktion på en förlust av något som är värdefullt för individen (Buglass, 2010). Buglass (2010) skriver om olika teorier som beskriver hur sorgeprocessen kan se ut, hon skriver vidare att sjuksköterskan behöver kunskap om olika teorier för att kunna få en blick över hur individer kan uppleva sorg. Alla upplever sorg på olika sätt och som sjuksköterska är det viktigt att tänka på att ge ett individuellt och personcentrerat stöd (a.a.). För att kunna ge stöd som vårdpersonal krävs det att en god vårdrelation finns. Wiklund (2003) beskriver att en god vårdrelations kan skapas genom att sjuksköterskan är lyhörd, lyssnar till och respekterar individen och gör dem delaktiga i sin vård. Författarna anser att upplevelsen av att vara lyssnad till kan bidra till en känsla av trygghet som då kan hjälpa individen i sorgprocessen. Resultat visade att individerna upplevde att de förlorade sin självständighet och blev mer beroende av andra. Detta ändrades senare då individerna fick börja med rehabilitering och lära sig att gå med sin protes. Protesen ses som en viktig del efter amputation då den representerar självständighet och återhämtning. Att ge information om protesen innan operationen kan vara en viktig del i att lugna och göra individen mer förberedd på vad rehabiliteringen innebär. För mycket information kan dock ses som tungt där individen har svårt att ta till sig informationen (Almås, 2009). Det är upp till sjuksköterskan att kunna möta varje enskild individs förmåga att ta till sig information och att anpassa den efter just deras förmåga. För några fanns ett behov av att få träffa individer som genomgått amputation redan innan operationen, detta för att få en inblick i hur livet skulle kunna se ut efter amputationen (Sjödahl, Gard och Jarlo, 2008). Om individen har önskemål att få träffa någon annan med amputation av nedre extremitet borde sjuksköterskan möjliggöra detta möte i den mån det går, författarna tror att detta skulle kunna hjälpa att lindra oron inför framtiden. Vid osäkerhet om vart sjuksköterskan kan vända sig till kan Personskadeförbundet RTP och Koalition För Amputerade (KFA) kontaktas, två organisationer som arbetar för individer med amputation. Förändrad självbild De flesta upplevde att deras självkänsla påverkats negativt efter amputationen och detta är viktigt för vårdpersonal att vara medvetna om då det kan påverka rehabiliteringsarbetet. Den dåliga självkänslan påverkar individens tro på sig själv och dennes möjligheter, de får svårt att se hur de ska kunna klara av något på egen hand med sin amputation. Orem (1991) skriver om vikten av egenvård där individen själv lär sig ta ansvar för sin vård. Sjuksköterskan ska hjälpa individen att ta vara på egna resurser men 6

även vara vaksam på dennes begränsningar (a.a.). Genom att ta var på egna resurser kan självkänslan hos individen byggas upp igen. Det är därför viktigt att vårdpersonal och närstående inte tar över och hjälper till för mycket, utan låter individen få försöka själv (Almås, 2009). För att kunna ta reda på individers erfarenhetsvärld ser ut så måste sjuksköterskan fråga och invänta svar. Detta är även applicerbart för att ta reda på individens egna resurser och begränsningar och är en förutsättning för god kommunikation. Kommunikationen måste var öppen och följsam, där sjuksköterska är medveten om sina egna värderingar (Dahlber & Segesten, 2010). Wiklund (2003) skriver att när sjuksköterskan utgår från egna värderingar och inte bemöter individen där den befinner sig finns det en risk att ett vårdlidande uppstår. Andras sätt att se på individer med amputation påverkar också det egna sättet att se på sig själv. Många upplevde att de inte blev behandlade som vanliga individer utan som funktionshindrade individer i sociala sammanhang med andra människor. I det samhälle vi lever i idag ställs det höga krav på att äta rätt, träna rätt och att se bra ut. Individer med en amputation faller utanför de ramar redan innan de kan försöka passa in och det skapar ett livslidande hos dem. Kroppen kommer aldrig bli hel igen och kommer inte kunna se ut som en (som samhället upplever) normal kropp. Hur samhället bemöter dessa individer är något som vårdpersonal inte kan påverka, men som sjuksköterska är det viktigt att tänka på sitt egna bemötande. Sjuksköterskan kan underlätta situationen genom att skapa mötesplatser/forum där de kan dela erfarenheter och strategier i mötet med varandra (Marzen-Groller & Bartman, 2005). Vårdpersonalen kan aldrig helt förstå deras situation på ett sådant sätt som en annan individ med amputation kan göra. Därför anser författarna att det är viktigt att det finns stödgrupper och mötesplatser för de individer som önskar det. Det fanns de som oroade sig för att deras partner inte längre skulle attraheras av dem eller att de skulle få besvär med att finna en partner i framtiden. En del upplevde ett försämrat sexliv och några hade blivit avvisade för att de var amputerade. Författarna hittade ingen forskning som belyste ämnet sex i samband med amputation vilket påtalar behov av forskning inom området. Sjuksköterskan bör ha kunskap om vart dessa individer kan vända sig för att få hjälp, som exempelvis kurator, läkare eller stödgrupper. I kompetensbeskrivningen för legitimerad sjuksköterska står det att sjuksköterskan ska informera och undervisa patienter och/eller närstående, individuellt eller i grupp, i syfte att främja hälsa och att förhindra ohälsa (Socialstyrelsen, 2005, s.11 ). Författarna anser därför att det kan vara viktigt att skapa stödgrupper för närstående där de kan diskutera sina känslor kring sin partners situation och hur det har påverkat dem. Att återfå känsla av kontroll Stöd från närstående var viktigt för individer med amputation. Många upplevde att vänner drog sig undan efter operationen. Det är viktigt att de som genomgår amputation har med sig en närstående som är där och stöttar dem redan från början om de önskar det. Som vårdpersonal bör man därför tillåta att närstående är med så mycket det går för att individen ska få stöd hela vägen. Samtidigt måste vårdpersonalen även se till de närståendes behov av stöd tillgodoses så att inte de glöms bort. Det är också viktigt att ge information till närstående om vad som kommer att hända och vad det kommer att 7

innebära för individen att genomgå en amputation, om individen gått med på att informationen får ges ut. Ibland kan det vara lättare för individen att fråga sin närstående om vad läkaren eller annan vårdpersonal sagt än att fråga sjuksköterskan. För att kunna ge en god vård måste informationsflödet vara konstant och anpassat till individens och närståendes möjlighet att ta till sig informationen (Socialstyrelsen, 2005). Sjuksköterskan har en stor pedagogisk och undervisande roll i samband med amputation. Det är viktigt att lyssna på individens frågor och farhågor redan innan operationen, men även att ställa frågor direkt till individen eller närstående, för att bidra till en trygghet (Bergh, 2012). Författarna anser därav att det är viktigt att individen har kontakt med samma personal under hela vårdprocessen, om en bra relation finns. Sjödahl, Gard och Jarlo (2008) har gjort en studie kring individers första möte med vårdpersonalen inför amputation. Resultatet visade att många upplevde att det hade fått dålig information. Några upplevde till och med att de inte hade något annat att välja på än amputation som sista utväg även om läkaren tidigare hade diskuterat andra alternativa ingrepp istället för amputation (a.a.). Detta visar på vikten av tydlig och bra information inför amputation och att låta individen vara delaktigt i beslutet. Det regleras även i Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) som skriver att vården ska utformas och genomföras i samråd med patienten (SFS, 1982: 763). I studien av Sjödahl, Gard och Jarlo (2008) beskrev individer att de såg saker och ting på ett annat sätt än vad vårdpersonalen gjorde. Personalen upplevdes som mer erfaren och såg hur saker skulle se ut för individen i framtiden medan individen själv hade svårt att sätta sig in i att allt skulle bli bättre framöver. Denna attityd från vårdpersonalen kunde av vissa individer ses som brist på empati (a.a.). Som vårdpersonal är det därför viktigt att tillsammans med individen sätta upp kortsiktiga mål i början av rehabiliteringen som individen kan relatera till (Orem, 1991). Författarna anser att när en individ klarar av att uppfylla ett mål stärks deras självförtroende och kan då se ljusare på framtiden. Efter rehabiliteringen började de känna sig förändrade, de hade lärt sig att hantera sin amputation. Det var till stor del protesen som hjälpte dem att återfå sin rörlighet och sin förmåga att klara av det mesta själva, men samtidigt kände de flesta att de hade växt som individer. Att hjälpa individen att återfå nytt hopp, anser författarna, är en stor del av sjuksköterskans uppgift för att underlätta rehabiliteringen. Ett sätt att inspirera till nytt hopp är att vårdpersonal ser och accepterar individens lidande och förtvivlan, samt att bemöta med medkänsla och empati (Whitley, 2010). Det kan bli lätt för van vårdpersonal att tala om att allt kommer att bli bra till slut men det är inte det de vill höra. Att bli lyssnad till och att bli bemött med medkänsla är viktigare (Sjödahl, Gard, & Jarnlo, 2008). Även om vårdaren vet att personen kommer att må bättre efter rehabiliteringen kan det vara något individen får upptäcka själv under processens gång eller genom mötet med andra individer med amputation. Vårdpersonalen ska främst fokusera på att stötta och lyssna till individen. SLUTSATSER Att förlora nedre extremitet har visat sig påverka individerna i studierna negativt direkt efter amputation där känslor som sorg, ilska och frustration förekom. Efter rehabilitering och med hjälp av protes blev individerna mer självständiga. Protesen sågs som ett bra verktyg för de flesta men det fanns de som förknippade protesen med smärta 8

och obehag. Viktigaste hjälpen var det sociala stödet från närstående och andra individer med amputation. Något som påverkade även några år efter amputationen var stigmatisering. Det fanns ett behov att se normala ut och verka friska för att undvika blickar och intima frågor från människor. Några upplevde ledsamhet och ensamhet då till och med vänner drog sig undan ifrån dem efter amputation. Kliniska implikationer Nedan följer råd utifrån studiens resultat som är viktiga för sjuksköterskans arbete i bemötandet av patienter som genomgår eller har genomgått en amputation av nedre extremitet. - individanpassa all information. - stärka patientens egna resurser. - tillfråga patienten och göra patienten delaktig i sin vård. - tillsammans med patienten sätta upp kortsiktiga mål. - skapa möjligheter för patienten att delta i stödgrupper. Framtida forskning Resultatet visade på att individer men amputation av nedre extremitet upplever en förändring i sexlivet efter amputation. Dock fann inte författarna någon forskning om detta och anser därför att mer forskning behövs. Författarna anser vidare att det saknas forskning kring närstående till individer som genomgår en amputation av nedre extremitet, hur de upplever situationen och hur vårdpersonal kan hjälpa dem. 9

REFERENSER Almås, H. (2009). Omvårdnad vid amputation. Ingår i H. Almås (red.), Klinisk omvårdnad. Del 2 (s.695-710). Stockholm: Liber. Axelsson. Å. (2008). Litteraturstudie. Ingår i M. Granskär & B. Höglund-Nielsen (Red.), Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård. Lund: Studentlitteratur. Bergh, M. (2012). Sjuksköterskans pedagogiska funktion och kompetens i mötet med närstående. Ingår i E. Pilhammar (red.). Pedagogik inom vård och handledning. Lund: Studentlitteratur. Bruins, M., Geertzen, J. H., Groothoff, J. W., & Schoppen, T. (2003). Vocational reintegration after a lower limb amputation: a qualitative study. Prosthet Orthot Int, 27(1), 4-10. Buglass, E. (2010). Grief and bereavement theories. Nursing Standard. 24(41), 44-47. CASP (2012). Qualitative research checklist. Hämtad 2012-10-12 från http://www.casp-uk.net/wpcontent/uploads/2011/11/casp_qualitative_appraisal_checklist_14oct10.pdf Chini, G. C. O., & Boemer, M. R. (2007). Amputation in the perception of those who experience it: a study under the phenomenological. Revista Latino-Americana de Enfermagem (RLAE), 15(2), 330-336. Dahlberg, K. & Segesten, K. (2011). Hälsa och vårdande i teori och praxis. Stockholm: Natur & Kultur. Eriksson, K., Bondas-Salonen, T., Herberts, S., Lindholm, L. & Matilainen, D. (1995). Den mångdimensionella hälsan - verklighet och visioner. Slutrapport. Vasa: Institution för vårdvetenskap, Åbo Akademi. Eriksson, K. (2001). Vårdvetenskap som akademisk disciplin. Vasa: Institutionen för vårdvetenskap, Åbo Akademi. Forsberg, B., Westling, K. & Lenhoff, H. (2011). Folkhälsorapport. Hämtad 2012-11-26 från http://www.folkhalsoguiden.se/upload/folkh%c3%a4lsoarbete/fhr2011/folkh% C3%A4lsorapport%202011.pdf Friberg, F. (Red.).(2006). Dags för uppsats: Vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. Lund: Studentlitteratur. 10

Gade, D. M. & Wenger, J. B. (2011) Compat exposure and mental health: the long-term effects among US Vietnam and Gulf war veterans. Health economics, 20(4), 401-416. Goffman, E. (1972). Stigma. Den avvikandes roll och identitet. Stockholm: Rabén & Sjögren. Hamill, R., Carson, S., & Dorahy, M. (2010). Experiences of psychosocial adjustment within 18 months of amputation: an interpretative phenomenological analysis. Disability & Rehabilitation, 32(9), 729-740. Henriksson, U. & Sternving, L. (2012). Översikt: Benamputation, vård och behandling. Hämtad 2012-11-16 från http://www.vardhandboken.se/texter/benamputationvard-och-behandling/oversikt/ Holm, A. & Jansson, M. (2001). Rehabilitering. Stockholm: Liber AB. Liu, F., Williams, R. M., Liu, H., & Chien, N. (2010). The lived experience of persons with lower extremity amputation. Journal of Clinical Nursing, 19(15-16), 2152-2161. Livingstone, W., Thea F, M., & Taylor, B. (2011). A path of perpetual resilience: Exploring the experience of a diabetes-related amputation through grounded theory. Contemporary Nurse: A Journal for the Australian Nursing Profession, 39(1), 20-30. Marzen-Groller, K. & Bartman, K. (2005) Building a successful support group for postamputation patients. Journal of vascualarnursing, 23(2), 42-45. Merleau-Ponty, M. (1997). Kroppens fenomenologi. Göteborg: Daidalos. Murray, C. D. (2005). The social meanings of prosthesis use. J Health Psychol, 10(3), 425-441. doi: 10.1177/1359105305051431 Murray, C. D. (2009). Being like everybody else: the personal meanings of being a prosthesis user. Disability & Rehabilitation, 31(7), 573-581. Nationalencyklopedin (2012a). Livsvärld. Hämtad 2012-11-17 från http://www.ne.se/livsv%c3%a4rld Nationalencyklopedin (2012b). Sorg. Hämtad 2012-12-9 från http://www.ne.se/lang/sorg Oaksford, K., Cuddihy, R., & Frude, N. (2005). Positive coping and stress-related psychological growth following lower limb amputation. Rehabilitation Psychology, 50(3), 266-277. Orem, D. (1991). Nursing: Concept of practice. St. Louis : Mosby-Year Book. 11

Senra, H., Oliveira, R. A., Leal, I., & Vieira, C. (2012). Beyond the body image: a qualitative study on how adults experience lower limb amputation. Clinical Rehabilitation, 26(2), 180-191. SFS 1982: 763. Hälso- och sjukvårdslagen. Hämtad 12-12-20 från http://www.riksdagen.se/sv/dokument- Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Halso--och-sjukvardslag-1982_sfs- 1982-763/ Sjödahl, C., Gard, G., & Jarnlo, G. (2004). Coping after trans-femoral amputation due to trauma or tumour -- a phenomenological approach. Disability & Rehabilitation, 26(14/15), 851-861. Sjödahl, C., Gard, G., & Jarnlo, G. (2008). Transfemoral amputees' experiences of the first meeting and subsequent interactions with hospital staff. Disability & Rehabilitation, 30(16), 1192-1203. Socialstyrelsen (2005) Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska. Hämtad 2012-11-13 från http://www.socialstyrelsen.se/lists/artikelkatalog/attachments/9879/2005-105- 1_20051052.pdf Sousa, A. I., Corredeira, R., & Pereira, A. L. (2009). The body in persons with an amputation. Adapted Physical Activity Quarterly, 26(3), 236-258. Taleporos, G., & McCabe, M. P. (2002). Body image and physical disability personal perspectives. Social Science & amp; Medicine, 54(6), 971-980. Wiklund, L. (2003). Vårdvetenskap i klinisk praxis. Stockholm: Natur och Kultur. Whitley, R. (2010). Rediscovering hope. Psychiatric Rehabilitation Journal, 33(3), 239-241. Zidarov, D., Swaine, B., & Gauthier-Gagnon, C. (2009). Quality of life of persons with lower-limb amputation during rehabilitation and at 3-month follow-up. Archives of Physical Medicine & Rehabilitation, 90(4), 634-645. 12

Bilagor Titel Vocational reintergration after a lower limb amputation: A qualitative study Författare Bruins, M., Geertzen, J. H. B., Groothoff, J. W. & Schoppen, T. Tidskrift Prosthetics and Othotics International, 27, s.4-10 Årtal 2003 Land Holland Problem och syfte Metod och Urval Resultat Att beskriva processen att återgå till arbete, att få mer detaljerad information om arbetsplatsförändringar och att bedöma de negativa och positiva erfarenheterna av individer som återgår till betalt arbete efter en amputation av nedre extremitet. Kvalitativ och Kvantitativ. 32 deltagare. Semi-strukturerade intervjuer. Inklusionskriterier: Amputation av nedre extremitet, mellan 18 och 60 år, betalt arbete före och efter amputationen och bosatta i holland. Etiskt övervägande: Framgår inte. Medel tiden att återgå till arbete var nästan ett år. De största anledningarna till försening för att återgå till arbete var problem med amputationsstumpen och problem i sårläkningen. Den viktigaste motivationen till att återgå var arbetet som något att göra på dagarna. Problem att återgå till arbete var dåligt stöd av de verkställande organ som tar hand om job-reintergration och arbetsgivaren. Titel Experiences of psychosocial adjustment within 18 months of amputation: an interpretative phenomenological analysis Problem och syfte Författare Hamill, R., Carson, S. & Dorahy, M. Tidskrift Disability and Rehabilitation 32(9) s.729-140 Årtal 2010 Land Stor Britannien Att utforska deltagarnas erfarenheter av psykosocial anpassning 18 månader efter amputation på ett sätt som främjar fortsatt forskning och kliniskt utövande. Metod Kvalitativ. 8 deltagare. Semi-strukturerade intervjuer. Inklusionskriterier: 18 år eller äldre, amputerade inom 18 månader inför studien och bedömda av en psykolog som tillräckligt psykiskt stabila för studien. Analysmetod: Tolkande fenomenologisk analysmetod. Etiskt övervägande: Ja. 13

Resultat Titel The lived experience of persons with lower extremity amputation. Tre teman: Pre-amputation decision-making process and control, som beskriver valet att amputera, faktorer för och emot där smärta i benet före amputationen framkom som det övervägande faktorn till amputation. Renegotiation of self-identity/resistance to new disabled -identity, där författarna tar upp förlusten av självständighet och sättet andra ser på individen. Adjustment as a social process, som handlar om sociala möten och signifikanta andra i en del av processen att förlika sig med amputationen. Författare Liu, F., Williams, R. M., Liu, H.-E. & Chien, N.-H. Tidskrift Journal of clinical nursing. 19, s.2152-2161 Årtal 2010 Land Taiwan Problem och syfte Att beskriva och förstå den levda erfarenheten av människor med amputation av nedre extremitet. Metod och urval Kvalitativ. 22 personer. Semi-strukturerade intervjuer. Inklusionskriterier: Över 45 år, genomgåt amputation av nedre extremitet för tidigast två månader sedan, inte haft några post-operativa komplikationer och kunde tala Mandarin eller Taiwanesiska. Analysmetod: Colazzi s fenomenologiska metod. Etiskt övervägande: Ja. Resultat - Lost in the dark woods: Känslorna som uppstod innan och osäkerheten som fanns inför framtiden. - Emotionall coolapse: Känslorna efter amputationen, förlorat hopp, anpassning, rädsla sorg och ilska. - Difficulty passing through the shadow: Kroppsliga och vardagliga förändringar. Social isolering, minskad självständighet och minskad självkänsla. - Igniting a gleam of hope: Upplevelse av viss återhämtning efter amputation och Titel A Path of perpetual resilience: Exploring the experience of diabetesrelated amputation through grounded theory. Problem och syfte omvärdering av livet. Författare Livingstone, W., Mortel, T. F. & Taylor, B. Tidskrift Contemporary Nurse 39(1) Sid. 20-30 Årtal 2011 Att ta reda på hur diabetiker upplever sitt vardagliga liv efter amputation. Land Australien Metod Kvalitativ. 5 deltagare. Ostrukturerad intervju. Inklusionskriterier: Diabetes relaterad amputation inom de senaste 4 åren, över 18 år, mentalt stabil. Analysmetod: Grounded theory. Etiskt övervägande: Ja. 14