Masterproef: Flaggexemplen med dubbel flagga i den svensknederländska/nederländsk-svenska. Analys och kritik

Riet Muller Master Duits - Scandinavistiek 2007-2008 Masterproef: Flaggexemplen med dubbel flagga i den svensknederländska/nederländsk-svenska ordboken. Analys och kritik Neergelegd met het oog op het behalen van de graad: Master Duits-Scandinavistiek Onder begeleiding van: Prof. Dr. Goddelieve Laureys Vakgroep Scandinavistiek en Noordeuropakunde Faculteit Letteren & Wijsbegeerte Universiteit Gent

FÖRORD Detta arbete är avslutningsuppsatsen för att utexaminera i master Tyska-Skandinavistik vid universitetet i Gent. Att skriva uppsatsen på svenska har varit en berikande upplevelse som jag uppfattar som den absoluta höjdpunkten till mina fyraåriga svenskstudier. Samtidigt är uppsatsen en kulmination av färdigheterna som jag har förvärvat under dessa år. Efter att ha läst så mycket var jag glad att kunna omsätta teorin i praktiken. Jag är emellertid medveten om att jag inte hade klarat detta alldeles själv och jag är mycket tacksam mot flera personer som har stött mig. Först och främst vill jag visa min tacksamhet för Prof. Dr. Goddelieve Laureys för att vägleda mig genom arbetets olika faser. Vidare tackar jag Prof. Dr. Ivo Holmqvist samt Sara Van den Bossche för att läsa genom och att korrigera texten. Slutligen vill jag tacka släkt och vänner som har bistått mig med råd och dåd under det gångna året, i synnerhet Sam, som alltid har varit mitt stöd och tillförlit. ii

Innehåll FÖRORD... ii INLEDNING... 1 1. GENOMGÅNG AV RELEVANT LITTERATUR... 3 1.1. Lexikaliserade uttryck... 3 1.1.1 Definitioner... 4 1.1.2 Egenheter och restriktioner... 5 1.1.3 Idiom vs. kollokation... 8 1.1.4 Övriga lexikaliserade uttryck... 12 1.2 Lexikologi... 13 1.2.1 Begrepp... 14 1.2.2 Ordböckers målsättningar och målgrupper... 15 1.2.3 Mikro- och makrostruktur... 16 1.3 Lexikaliserade uttryck i ordböcker... 18 1.3.1 Under vilket uppslagsord?... 19 1.3.2 Placering i lemmat?... 20 1.3.3 Vilken form?... 21 2. SYFTE OCH METOD... 26 2.1 Utgångspunkter... 26 2.2. -exemplens taxonomi... 28 2.2.1. -exemplens taxonomi: nederländska uttryck... 29 2.2.2. -exemplens taxonomi: svenska uttryck... 30 2.3 Närundersökning och kritik... 31 2.3.1 Uttryck som inte hör hemma under.... 31 2.3.2 Analys på mikronivå... 32 3.. -EXEMPLENS TAXONOMI... 33 iii

3.1. -exemplens taxonomi: nederländska uttryck... 33 3.1.1 Nederländska uttryck som består av främmande ord... 33 3.1.2 Nederländska pragmatiska uttryck... 35 3.1.3 Nederländska stjärnbilder... 37 3.1.4 Nederländska idiomatiska uttryck... 38 3.2. -exemplens taxonomi: svenska uttryck... 43 3.2.1 Svenska uttryck som består av ett enda ord... 43 3.2.2 Svenska pragmatiska uttryck... 45 3.2.3 Svenska stjärnbilder... 46 3.2.4 Svenska idiomatiska uttryck... 46 4. NÄRUNDERSÖKNING OCH KRITIK... 51 4.1 Uttryck som inte hör hemma under..... 51 4.1.1 Nederländska uttryck som inte hör hemma under.... 51 4.1.2 Svenska uttryck som inte hör hemma under.... 54 4.2 Analys på mikronivå... 57 4.2.1 Analys på mikronivå: nerländska uttryck... 57 4.2.2 Analys på mikronivå: svenska uttryck... 129 5. KONKLUDERANDE REFLEXIONER... 179 LITTERATURFÖRTECKNING... 181 BILAGOR... 183 iv

INLEDNING I det föreliggande arbetet undersöker jag flaggexemplen med dubbel flagga i den delade svensk-nederländska/nederländsk-svenska (S-N/N-S) översättningsordboken, utgiven av Van Dale Lexikografi i samarbete med Nordstedts. Flaggexempel är ordförbindelser som markeras med symbolen (en flagga ), vilket Van Dale använder för att markera speciella exempel. Denna markering passar inom ett helt organisationssystem som alla Van Dale ordböckerna använder i organisationen av ordboksartiklar och som baseras på sifferkoder för att ange olika typer av information till ett uppslagsord. Om man slår upp ett ord hittar man först den grammatiska informationen till lemmat. Sedan följer information om ordets olika betydelser och till sist får man några exempel. När ett uppslagsord har flera betydelser, är betydelseinformationen organiserad enligt sifferkodsystemet 0.1, 0.2, 0.3,... där siffrorna 1, 2, 3 motsvarar de s.k. huvudöversättningarna 1 eventuellt med angivelser om nyanser mellan parentes [...]. Efter omskrivningen av betydelserna följer en symbol som anger att man börjar ge exempel. Liksom betydelserna är också exemplen organiserade enligt ett sifferkodsystem som anger betydelsen och kombinationsordet. Här ersättas 0 med en siffra som hänvisar till en viss ordklass (se bilaga 1) så att man vet vilken ordklass kombinationsordet tillhör. Siffran före punkten hänvisar alltså till kombinationsordet och siffran efter punkten till betydelsenyanserna 0.1, 0.2,... t.ex. sifferkoden 3.2 betyder att uppslagsordet kombineras med ett verb och att exemplet motsvarar den andra betydelsen som ges till uppslagsordet. Om vi nu tar flaggexemplen visar det sig att antingen sifferkoden som anger kombinationsordet eller koden som anger betydelsenyansen (eller båda) ersätts med en flagga, t.ex.. 3, 1. eller.. Informationssidan om ordbokens uppställning visar att flaggsymbolen i det första fallet betyder att man inte kan ange något specifikt kombinationsord i exemplet i det andra fallet betyder det att uppslagsordets betydelse inte kan härledas ur den information som tidigare givits om uppslagsordet och i det tredje fallet finns det varken något specifikt kombinationsord eller någon betydelse som motsvarar en av de givna betydelserna. Det sista betyder alltså att exemplet får en egen betydelse som avviker från uppslagsordets betydelse(r). I min uppsats behandlar jag exemplen där flaggsymbolen förekommer två gånger (. ), alltså där ordförbindelsen inte har något specifikt kombinationsord och betydelsen inte kan härledas ur uppslagsordets betydelser. Jag tycker att dessa exempel är särskilt intressanta, därför att de på grund av den icke-härledbara betydelsen är mer eller mindre fasta ordkombinationer (uttryck) med en typisk och egen betydelse. Därför är uttrycken särfall inom språket. Detta är naturligtvis också fallet med exemplen med en flagga efter och en siffra för punkten, men dessa exempel tas inte upp i undersökningen eftersom arbetet i så fall skulle bli för långt. Exempel med. är en väl begränsad grupp som består av olika typer av uttryck med en viss idiomatisk betydelse. Undersökningen i föreliggande arbete kan uppfattas som ett slags ordbokskritik. Som sagt begränsar jag mig till en (liten) grupp av exempel som förekommer i Van Dale S- N/N-S, vilket gör att jag inte kritiserar hela ordboken. Kritik på flaggexemplen är i mina ögon mycket intressant just eftersom det handlar om särfall inom språket: idiomatiska 1 Se informationssidan i Van Dale S-N/N-S. 1

uttryck. Uttrycken tillhör fraseologin (se nedan), vilket är ett delområde till lexikologin som ligger någonstans mellan lexikonet och grammatiken, vilket ger problem i ordboksframställningen. Sett i ljuset av problemen som ordböcker har med idiomatiska uttryck, undersöker jag hur dessa uttryck behandlas i båda volymerna av Van Dale S- N/N-S och hoppas att min undersökning kan bidra till en förbättring av behandlingen av idiomatiska uttryck i ordböcker. Föreliggande arbete indelas i tre stora delar. Först redovisar jag facklitteraturen som är relevant till undersökningen, sedan indelar jag flaggexemplen med dubbel flagga i olika grupper för att få grepp om materialet och till sist analyserar jag varje enskilt exempel for att undersöka om det finns inkonsekvenser i ordboken. I den första delen genomgången av relevant litteratur går jag närmare in på några texter om lexikaliserade fraser och fraseologi, om lexikologi och om lexikaliserade uttryck ordböcker. Jag redovisar vad som olika forskare säger om lexikaliserade fraser eller fraseologismer (definitionen), egenheter och restriktioner till dessa fraser och olika typer av fraser. För det sista ämnet redogör jag å ena sidan vad som forskarna säger om motsättningen mellan idiom och kollokationer, å andra sidan vad som de säger om andra typer av lexikaliserade uttryck. Sedan går jag närmare in på texter om lexikologi, där jag förklarar några begrepp, vad som forskarna säger om målsättningar och målgrupper till ordböcker och ordböckers mikro- och makrostruktur. Till sist går jag närmare in på uppslagsordet uttryck borde placeras under, placering inom ordboksartikeln samt formen uttrycket förekommer i. Efter avsnittet om litteratur förklarar jag mina utgångspunkter till undersökningen samt metoden som jag använder. Den andra stora delen av detta arbete är en taxonomi av de undersökta flaggexemplen för att visa vilka typer av uttryck som placeras under.. Jag undersöker först de nederländska och sedan de svenska uttrycken. Denna del följs av den tredje stora delen till arbetet, nämligen en analys på mikronivå av de enskilda exemplen. Jag börjar med en redogörelse av uttryck som i mitt tycke inte hör hemma under.. Sedan undersöker jag varje enskilt exempel först de nederländska och sedan de svenska uttrycken. Å ena sidan utpekar jag fel och inkonsekvenser, å andra sidan gör jag förslag till en mer konsekvent behandling av exemplen i fråga. Efter denna undersökning följer det sista avsnittet med konkluderande reflexioner. Sammanfattningsvis kan man säga att det föreliggande arbetet är en undersökning av flaggexemplen med dubbel flagga i Van Dale S-N/N-S för att få svar på frågorna: 1) Vilka typer av uttryck markeras med.? 2) Var finns det inkonsekvenser när det gäller behandlingen av flaggexemplen? 3) Hur kan man behandla uttrycken mer konsekvent? 2

1. GENOMGÅNG AV RELEVANT LITTERATUR Som sagt undersöker jag flaggexemplen, vilket betyder att jag i regel sysslar med lexikaliserade uttryck som har en viss överförd eller idiomatisk betydelse. Jag använder termen lexikaliserade uttryck eftersom den är neutral och kan uppfattas som ett överordnande begrepp. Det finns mycket litteratur om lexikaliserade uttryck men forskarna är inte alltid ens om hur dessa uttryck ska indelas och definieras och därför är det bra med ett neutralt och överordnande begrepp som omfattar hela gruppen. Jag ska emellertid försöka att hitta en bra definition som jag kan basera mig på i undersökningen av flaggexemplen. I litteraturundersökningen ska jag å ena sidan visa hur olika forskare uppfattar begrepp som lexikaliserade fraser, fraseologismer idiom och kollokation, å andra sidan undersöker jag hur olika forskare tycker att lexikaliserade uttryck skulle behandlas i ordböcker. Litteraturundersökningen är indelad i tre delar där jag behandlar texter om: 1) lexikaliserade uttryck, 2) lexikologi och 3) redogörelsen och behandlingen av lexikaliserade uttryck i ordböcker. Jag börjar med texterna om lexikaliserade uttryck för att kunna definiera vissa begrepp och göra en indelning av olika sorters uttryck. Sedan tar jag upp texter om lexikologi och ordboksframställning för att visa vad man ska ta hänsyn till när man skriver en ordbok, och till sist undersöker jag hur lexikaliserade fraser behandlas i ordböcker eller hur de enligt olika forskare skulle behandlas. 1.1. Lexikaliserade uttryck I detta avsnitt behandlar jag texter som försöker definiera och indela lexikaliserade uttryck. Det första avsnittet handlar om texter från Anward och Linell (1976), Palm (1995) och Burger (2007) som alla försöker att definiera lexikaliserade uttryck. Anward och Linell (1976) använder termen lexikaliserade fraser eller lexfraser medan Palm (1995) och Burger (2007) talar fraseologismer. De sista två gör också skillnad mellan fraseologismer i vidare mening och fraseologismer i mer inskränkt mening. Efter definitionen, i det andra avsnittet, tas upp vissa egenheter och restriktioner som tillskrivs lexfraser respektive fraseologismer. I detta avsnitt behandlas också texten av Lars Brink (2006) som inte vill använda termen lexikaliserad utan talar om etablerade uttryck. Han tar hänsyn till ett uttrycks betydelse, vad som jämföras med Palm (1995) och Burger (2007) när de talar om den idiomatiska betydelsen. Brinks text är utgångspunkten till det tredje avsnittet som handlar om skillnaden mellan idiom och kollokationer. Utom de ovannämnda texterna behandlas också Sánchez (2006), Svensén (2004) och Dobrovolskij (1995) som kommer med nya insikter om ämnet. Till sist kommer ett avsnitt om lexikaliserade uttryck som inte är idiom eller kollokationer, där alla ovannämnda texterna utom Dobrovolskij (1995) tas upp en gång till. 3

1.1.1 Definitioner Lexikalisering betyder enligt VDHN 2 att ett ord får oförutsägbara semantiska egenskaper, alltså att ett ord får en viss betydelse som man måste lära sig. En lexikalisk enhet bildas framför allt av ord vad som betyder att betydelsen är ordet egen men den kan också bildas av fraser. Lexikaliserade fraser är då fraser som har fått en egen betydelse som måste läras utantill, liksom ett ords betydelse. Detta säger också Per Linell och Jan Anward (1976) i sitt arbete Om lexikaliserade fraser i svenskan (77). De påstår att lexikaliserade fraser är fraser som betraktas som lexikaliska enheter liksom också ett ord är en lexikalisk enhet. Fraserna de diskuterar i deras arbete är lexikaliserade fraser ( lexfraser ) med konnektiv prosodi, dvs. fraser eller ordförbindelser där det högra ledet dominerar 3. Sådana fraser kan vara nominalfraser (NP), adjektivfraser (AP), verbfraser (VP) och prepositionsfraser (PP). Ett begrepp som ofta används i stället för lexfraser är fraseologism: det som behandlas inom fraseologin. Fraseologi är enligt Christine Palm (1995:1) vetenskapen som sysslar med fasta ordförbindelser i ett språk som kan anta funktionen och betydelsen av enskilda ord i språksystemet och i meningar (egen översättning och kursivering). Fraseologin studerar med andra ord fraser som betraktas som lexikaliska enheter. Fraser som kan betraktas som fraseologismer ( Phraseme oder idiome ) är enligt Palm (1995:1) ordförbindelser som inte bildar meningar och som kan ha olika syntaktiska strukturer och mer eller mindre överförd 4 betydelse. En fras består enligt henne också av åtminstone två ord 5 (cf. Burger 2007: 11). Ett verbs valensstruktur och så kallade Funktionsverbgefüge tillhör emellertid inte fraserna. En fras har dessutom många synonymer, liksom fraseolexem, ordgrupplexem, idiom, fasta uttryck och talesätt. Även ordspråk behandlas inom fraseologin, fastän de inte är fraser. (Palm 1995:2). Harald Burger (2007:11) menar att fraseologismer består av flera ord och att ordförbindelserna är kända just som denna specifika ordkombination (möjligen med vissa variationer), liksom ett ord är känt i just denna specifika form. (egna översättningar). Vidare anger han att fraseologismer präglas av visshet (Burger 2007: 16, egen översättning) när det gäller bruk och form. Man känner en fraseologism liksom man känner ett ord säger han, vad som betyder att fraseologismer är brukliga inom en viss tidsperiod och att de är sparade mentalt som enheter (Burger 2007: 17). Detta vill emellertid inte säga att de är kompakta liksom ord, utan att de beter sig som normala syntaktiska konstruktioner där komponenterna i viss mån kan deklineras, böjas och bytas. Fraseologismer är alltså psycholingvistiskt fasta. Synonymer är fasta ordförbindelser och fraseologiska ordförbindelser (Burger 2007: 12, egna översättningar). Såväl Palm (1995) som Burger (2007) gör skillnad mellan fraseologi i vidare mening och fraseologi i mer inskränkt mening (egna översättningar), men de uppfattar begreppen lite olika. Palm (1995:1) menar att fraseologi i mer inskränkt mening gäller definitionen som jag förklarade ovan: vetenskapen om fasta ordförbindelser som har 2 Lexikalisatie (VDHN: 719). 3 Anward och Linell (2006) behandlar de svenska lexfraserna, som skiljer sig ibland från nederländska lexfraser, men i nederländska lexfraser är det i alla fall också det högra ledet som dominerar. 4 Överförd betyder att betydelsen inte kan härledas ur de enskilda konstituenternas betydelse. 5 Christine Palm (1995) skriver om tyska; på svenska är det enligt Svensén (2004: 239 ) möjligt att en lexfras består av ett ord pga den bestämda formen som bildar ett enda ord (se nedan). 4

funktionen och betydelsen av ett enskilt ord alltså lexikaliserade fraser. Fraseologi i vidare mening gäller enligt henne andra lexikaliserade fraser, som ordspråk och antiordspråk (kreativ bearbetning av ett ordspråk inom en viss ram), talesätt och ironisk användning av ordspråk, lånordspråk och bevingade ord (Palm 1995: 3-5). Det som Burger (2007) menar med fraseologi i vidare mening är fraseologismer som 1) består av fler än ett ord (polylexikalitet) och 2) förekommer i just denna ordkombination, liksom ett ord förekommer i en viss form och måste läras som sådant (visshet Festigkeit ). Det som han kallar fraseologi i mer inskränkt mening är fraseologismer som utom de två ovannämnda kriterier också har en idiomatisk betydelse (Burger 1995: 14-15). Skillnaden är att Palm (1995) tar med komponenten betydelse i grundprinciperna av fraseologismer och uppfattar ordspråk och liknande som ett slags specificering (hon betraktar ordspråk inte som fraser), medan Burger (2007) först och främst talar om formella egenskaper och sedan tar hänsyn till betydelsen som uppfattas som begränsning av fraseologismer. Man skulle alltså kunna säga att fraseologi i inskränkt mening har samma betydelse hos Palm (1995) och Burger (2007) medan fraseologi i vidare mening uppfattas helt olika av båda forskare. 1.1.2 Egenheter och restriktioner Utom definitionerna tar forskare upp vissa egenheter och restriktioner av lexikaliserade fraser eller fraseologismer. Lexfraser har enligt Anward och Linell (1976: 85-102) vissa egenheter (och restriktioner) som skiljer dem från icke-lexikaliserade fraser eller syntaktiska nykonstruktioner: (A) Lexfraser måste vara syntaktiskt väl sammanhållna konstituenter (undantagen PredP:n). (B) Lexfraser har icke-härledbara betydelsekomponenter. (C) Lexfraser har inga lexikala bestämningar till enskilda led dvs. att de enskilda konstituenterna i lexfraserna inte kan fritt modifieras av optionella lexikala bestämningar. (D) Lexfraser har stora begränsningar på böjning av konstituenter. (E) Lexfraser har morfologiska och syntaktiska oregelbundenheter och specialregler i stället för de generella, produktiva regler som syntaktiska nykonstruktioner måste följa. (F) Lexfraser har ofta helhetsböjning, varvid böjningsändelsen hamnar på det sista ledet. (G) Lexfraser men ej syntaktiska nykonstruktioner kan ingå som led i sammansatta ord. (H) Lexfraser har restriktioner på variation i ordföljd och konstruktionstyp. (I) Lexfraser har restriktioner på kontrastiv betoning: man kan inte genom betoning fokusera vilka konstituenter som helst. (J) Ett enskilt led i en lexfras kan inte befrågas på ett naturligt sätt. (K) Enskilda konstituenter i en lexfras kan inte negeras eller affirmeras. (L) Ett led i en lexfras kan inte jämställas, t.ex. samordnas med led i en syntaktisk sammanställning. (M) En hel lexfras uppför sig ofta som ett enkelt ord i syntaktiska sammanhang. 5

(N) En konstituent i en lexfras kan inte ha specifik referens, dvs. man kan inte referera till ett specifikt föremål. (O) Lexfraser är anaforiska öar, dvs. de kan inte innehålla konstituenter som (ensamma) är korrelat för pronominalisering, relativisering och liknande processer. Konstituenter i lexfraser kan inte heller själva pronominaliseras. Samma egenskaper gäller också för sammansättningar, men det finns också vissa skillnader, särskilt vad som gäller betoning. Dessutom är sammansättningar helt frusna så att de inte kan varieras (Anward och Linell 1976: 102-104). Det finns enligt de lexfraser av olika grad: de utgör en skala från de rena idiomen, dvs. flerledade uttryck vars betydelse inte har någon som helst relation till konstituenternas ( bokstavliga ) betydelser [...] till uttryck för vilka den semantiska förutsägbarheten är till synes nästan 100 % -ig [...] (Anward och Linell 1976: 82-83). Vidare gör de också skillnad mellan permanent lexikaliserade fraser (av vilka många måste traderas, inläras, som sådana) och tillfälliga lexikaliseringar som kan skapas i en talsituation och sedan lagras upp som enheter temporärt (t.ex. för resten av samtalet) (eller ibland för gott). (Anward och Linell 1976: 83). Palm (1995:2) säger att konstruktionen av ordförbindelser kan ske regelbunden eller oregelbunden. Detta kan jämföras med (E) hos Anward och Linell (1976), där de påstår att lexfraser har morfologiska och syntaktiska oregelbundenheter och specialregler. Enligt dem bildas bara syntaktiska nykonstruktioner enligt generella, produktiva regler, vad som enligt Palm (1995) också är möjligt hos fraseologismer. I det sista fallet har fraseologismen också en extra betydelse som fri ordkombination. Vidare pekar Palm (1995:2) på det faktumet att en konstituent i en fraseologism inte kan substitueras av eller kombineras med vilket ord som helst. Fraseologismen har alltså en specifik form vilket Anward och Linell (1976) inte direkt säger, men Burger (2007) tar det upp i sin definition. Palm (1995) säger till sist att betydelsen till en lexfras inte kan härledas ur de enskilda komponenternas betydelse, liksom Anward och Linell(1976) påpekar i (B) där de säger att lexfraser har icke-härledbara betydelsekomponenter. Enligt Burger (2007: 20) är fraseologismer strukturellt fasta, dvs. de står i motsats till fria ordförbindelser (som kan kombinera vilka ord som helst) genom att de har vissa oregelbundenheter eller restriktioner. Restriktionerna kan vara morfosyntaktiska, lexikalisk-semantiska och pragmatiska. Restriktioner på det morfosyntaktiska planet betyder att en fraseologism inte bara kan omformas till en relativsats (22), att den inte bara kan sättas i plural (23) och inte bara sättas i vilken tempus som helst (23). På det lexikalisk-semantiska planet kan man inte ersätta komponenter till en fraseologism av synonym eller ord med liknande betydelse utan att idiomet tappar sin fraseologiska betydelse. I bruket till sist kan man vissa fraseologismer bara använda i vissa talsituationer. Liksom Anward och Linell (1976: 83) gör också Palm (1995: 14-15) skillnad mellan fraseologismer som etablerade, lexikaliserade metaforer cf. permanent lexikaliserade fraser som är ogenomskinliga, och tillfälliga metaforer cf. tillfälliga lexikaliseringar som förekommer t.ex. i poesin. En tredje intressant text om fraseologi är av Lars Brink (2006) Den fraseologiske terminologi. Att termer och begrepp inte alltid stämmer överens visas redan i de ovanstående texterna och det blir ännu tydligare med den här texten. Den fraseologiska terminologin är inte alls entydig: själva forskare diskuterar fortfarande om hur olika begrepp ska definieras. I Brinks text får några ovannämnda begrepp en annan definition eller kritiseras de, men jag vill ändå inte bortse från texten eftersom jag tycker att man 6

borde ta hänsyn till som många synpunkter som möjligt. Dessutom fungerar texten som övergång till en vidare indelning av fraser, vad som jag vill gå närmare in på. Brink (2006) vill inte använda begreppet lexikaliserade uttryck eftersom termen lexikaliserad är enligt honom ett alltför missbrukat ord, ett slags modeord som inte heller har en entydig betydelse. Termen innebär enligt honom att ett lexikaliserat uttryck är lika relevant i en ordbok som ett enskilt ord, vad som han inte tycker vara sant. Han föredrar i stället termen etablerade uttryck eftersom den passar bättre. Etablerade uttryck är enligt honom uttryck som redan på förhand är fastlagda i talarens minne. De har enligt Brink (2006: 41) en betydelse med nominalt värde, dvs. en (bokstavlig) betydelse som avviker från den faktiska betydelsen (egen översättning). Han förklarar i sin text fyra olika ord för begreppet betydelse : betydelsen med nominalt värde, den faktiska betydelsen, den oförutsägbara betydelsen och den bokstavliga meningen. Det nominala värdet av ett uttryck är som sagt en betydelse som avviker från den faktiska betydelsen. Det är den betydelsen som ett uttryck har för den som känner alla språkliga regler undantagen just den faktiska, aktuella betydelsevarianten av uttrycket i fråga. (Brink 2006: 41). Den här betydelsen härledas alltså från de olika komponenternas betydelse. Den faktiska betydelsen definierar han bara som betydelse ofta i motsats till det nominala värdet. Den är betydelsen som ett uttryck verkligen har, även om den inte stämmer överens med komponenternas betydelse. En oförutsägbar betydelse som också kan förekomma hos enskilda ord är en betydelse som avviker från det nominala värdet av ett uttryck (Brink 2006: 41, egen översättning). I vissa uttryck kan den enligt mig också vara detsamma som den faktiska betydelsen. Den oförutsägbara betydelsen kallas ofta för överförd betydelse men denna term tycker Brink inte vara lämplig. Till sist nämner Brink (2006:42) termen bokstavlig mening, som är den förutsägbara betydelsen och kan vara detsamma som det nominala värdet. Den här termen tycker han emellertid inte heller vara lämplig. Begreppen som Brink (2006) faktiskt använder är alltså det nominala värdet av ett uttryck, den faktiska betydelsen och den oförutsägbara betydelsen. Betydelsen är också mycket viktig hos Palm (1995) och Burger (2007). Den är enligt Palm (1995) det som skiljer fraseologismer eller fasta ordförbindelser från vanliga ordförbindelser. Betydelsen till en fraseoligism gäller nämligen en fras i sin helhet och kan inte härledas ur de enskilda komponenternas betydelse. Palm (1995: 9) kallar det den idiomatiska betydelsen eftersom komponenterna genomgår en semantisk transformation (Palm 1995: 9, egen översättning). Burger (2007: 31-32) diskuterar också begreppet idiomaticitet som är enligt honom ett mycket omtalat begrepp. I vidaste mening betyder idiomaticitet såväl strukturella oregelbundenheter, som utgör en aspekt av fraseologismens visshet (egen översättning), som specifika semantiska egenheter som skiljer många fraseologismer från fria ordkombinationer. I mera inskränkt mening meningen som Burger (2007) använder ordet i hänvisar idiomaticitet bara till de semantiska aspekterna till en fraseologism. Det finns enligt Burger (2007) olika relationer mellan den fraseologiska (eller idiomatiska) betydelsen och den fria (bokstavliga) betydelsen av komponenterna i en fras och frasen i sin helhet. Den här relationen bestämmer i vilken grad en fras är idiomatisk. Palm (1995:12) tycker också att en fraseologism kan vara idiomatisk i olika grad. Hon skiljer mellan helidiomatiska och halvidiomatiska fraser. Vid förstnämnda har alla komponenterna semantiskt transformerats medan vid sistnämnda bara en del av komponenterna har genomgått en sådan transformation och de andra komponenterna har 7

bibehållit sin ursprungliga betydelse. Burger (2007: 31-32) talar om idiomatiska, halvidiomatiska och icke-idiomatiska uttryck, där de första är uttryck med diskrepans mellan den fraseologiska och den bokstavliga betydelsen av uttrycket i sin helhet och de andra har såväl komponenter som är idiomatiska som komponenter med bokstavlig betydelse. Dessa två typer av uttryck motsvarar alltså Palms indelning av hel- och halvidiomatiska uttryck. Icke-idiomatiska uttryck är som man kan vänta sig uttryck där det inte finns någon skillnad mellan den fraseologiska och den bokstavliga betydelsen, som t.ex. det tyska uttrycket sich die Zähne putzen (Burger 2007: 32). Många fraser har två olika läsarter en bokstavlig och en idiomatisk läsart som ger enligt Palm (1995:10) att frasens betydelse är interpreterbar (egen översättning). Det finns dessutom ett visst samband mellan de två läsarterna som emellertid inte alltid är så tydligt. Läsarterna har en viss jämförelserelation: de har något gemensamt i betydelsen ein gemeinsames Drittes som Palm (1995:10) säger. Hon kallar det för metafor. Palm (1995:12) går ut från påståendet att en fras är en metaforisering. Utom graden vari en betydelse kan vara idiomatisk finns det enligt henne också idiomatiska fraser av olika slag. En fras som också har en bokstavlig betydelse och vars idiomatiska betydelse kan härledas ur den bokstavliga, är en genomskinlig metaforisering (Palm 1995: 12). Om man inte kan härleda denna idiomatiska betydelse är frasen en ogenomskinlig metaforisering (Palm 1995: 13). Till sist nämner Palm (1995:13) också specialiseringar som är fraser som bara eller helst består av synsemantika 6. Problemet vid bestämmandet av en idiomatisk betydelse är framför allt att ett ord kan ha flera betydelser, varvid den ena betydelsen (eller några) är idiomatisk(a) och den (eller de) andra inte, liksom Palms exempel av de tyska orden grün och blind (Palm 1995: 14). 1.1.3 Idiom vs. kollokation Etablerade uttryck kallar Brink (2006: 34) också för fraser eller även språkliga/lingvistiska fraser som han vidare indelar i idiom och kollokationer. Fraser med en oförutsägbar betydelse är idiom medan fraser med förutsägbar betydelse kallas för kollokation (Brink 2006: 44-45). Vidare gör Brink (2006: 46) skillnad mellan ometaforiska och metaforiska idiom, där det sista innebär en implicit jämförelse medan det första inte innebär någon (implicit) jämförelse. Ett idiom skiljer sig från en kollokation genom sin (o)genomskinlighet. Genomskinlig betyder att man kan lätt lägga ett orsakssammanhang mellan ett uttrycks faktiska betydelse och dess nominala värde (Brink 2006:49). Idiom är i regel ogenomskinliga i olika grad och kollokationer är genomskinliga. Kollokationer och idiom är alltså båda fraser, men det första har förutsägbar och genomskinlig betydelse medan det andra har i regel oförutsägbar och ogenomskinlig betydelse. Om idiom och kollokationer talas mycket mindre av de andra forskarna som behandlas ovan. Anward och Linell (1976: 82-83) nämner idiom när han beskriver skalan från de rena idiomen [...] till uttryck för vilka den semantiska förutsägbarheten är till synes nästan 100 % -ig [...]. Vidare påstår de också att idiom kännetecknas av en specifik metaforisk användning, [...] som fixeras och lexikaliseras (Anward och Linell 6 Synsemantika är ord som har begränsad betydelse och som har som funktion att grammatiskt förbinda ord i en sats (Palm 1995: 13, egen översättning). 8

1976: 115). Begreppet kollokation nämner de i samband med fraser som inte är lexfraser: det finns konstruktioner där en konstituent kan ersättas av ett annat ord, t.ex. dricka vin (öl, saft, mjölk, etc.) (Anward och Linell 1976: 107) och i det sammanhanget nämner de också begreppet kollokation 7. En kollokation är enligt dem en vanlig men inte absolut fast ordförbindelse som har ofta likheter med lexfraser (men som inte är en). Enligt Anward och Linell (1976) hör kollokationer inte till lexfraserna, fastän deras konstituenter inte kan substitueras av vilket ord som helst. Palm (1995) gör ingen skillnad mellan fraseologismer och idiom: hon anser begreppet idiom liksom frasem som synonym till fraseologism (se ovan). Om kollokationer talar hon emellertid inte alls, så det är inte helt klart om hon också betraktar de som fraseologismer eller inte. Burger (2007) däremot betraktar hela gruppen av fasta ordförbindelser som är inte eller bara lite idiomatiska, som kollokation (Burger 2007: 54, egen översättning). Han uppdelar gruppen av nominala fraseologismer i kollokationer, delidiom och idiom (Burger 2007: 38, egna översättningar) där alltså uttryckets idiomatiska betydelse är ett avgörande kriterium för indelningen. I detta sammanhang vill jag också nämna Moisés Almela Sánchez (2006) som inte heller vill göra skillnad mellan idiom och kollokation som sådant utan utgör en skala från smaller-scale IP till larger-scale IP (Sánchez 2006: 119) där IP betyder Idiomatic Patterning : en ordgrupp med en viss betydelse (Sánchez 2006: 24) och där det första är vad som vi kallar för idiom. Medan Anward och Linell (1976) gör skillnad mellan å ena sidan lexfraser med förutsägbar eller oförutsägbar betydelse (se ovan) och å andra sidan kollokationer, uppfattar Brink (2006:45) kollokationer som (etablerade) fraser med förutsägbar och genomskinlig betydelse (se ovan). Utom det gör han också skillnad mellan öppna och slutna kollokationer i det första fallet kan man bilda ett synonymt uttryck enligt de övriga språkliga regler, i det sista fallet kan man inte göra det men den här indelningen är mindre intressant här. Till sist anger Brink (2006) att kollokationer trots deras förutsägbarhet som gör att de är lätta att förstå kan vara svåra att producera (cf. Svensén 2004). Vidare information om kollokationens egenheter ger han inte. En annan indelning ges av Svensén (2004) som inte använder termen fras utan ordförbindelse vad som naturligt också omfattar fraser. Han gör först och främst skillnad mellan fasta och icke-fasta ordförbindelser. Vad som en fast respektive icke-fast ordförbindelse betyder, förklarar han emellertid inte, men jag antar att man kan jämställa termen med Burgers (2007) fast ordförbindelse, nämligen som synonym till fraseologism. Till de fasta ordförbindelser hör enligt Svensén (2004:206) främst idiom men också rutinformler, liknelser och ordspråk (Svensén 2004: 243, 244). De icke-fasta ordförbindelserna delas vidare in i fria ordkombinationer och kollokationer (Svensén 2004: 206): Fasta ordförbindelser icke-fasta ordförbindelser idiom, rutinformler, liknelser, ordspråk fria ordkombinationer kollokationer 7 Jag går inte närmare in på kollokationerna just nu, men tar det upp senare. 9

Ett idiom är enligt Svensén (2004: 239): en fast ordförbindelse vars betydelse inte kan utläsas av (eller inte är lika med summan av) komponenternas betydelser. Enligt honom består idiom i regel av åtminstone två ord, med undantag av språk med efterställt bestämt artikel, liksom svenska, och de (idiom) anses som ett enda språkligt tecken (Svensén 2004: 239). Det sista stämmer överens med Anward och Linells definition av lexikaliserade fraser och definitionen av fraseologismer som Palm (1995) och Burger (2007) ger. Definitionen stämmar till sist överens med Brinks (2006) omskrivning av ett idiom. Idiom är i princip oföränderliga vad som gäller form, fastän vissa variationer uppträder för att passa in idiomet i löpande text (Svensén 2004: 240) och ett idiom har i sin helhet en metaforisk betydelse, fastän det kan vara metaforiskt i olika grad (Svensén 2004: 241-242). Ovannämnda egenskaper förekommer också i de tidigare behandlade texterna, fastän forskarna inte alltid använder termerna på samma sätt. Hur kollokationer förhåller sig till idiom är de inte alls eniga om (se ovan), men om vilka uttryck nu kan betraktas som idiom har de till största delen likadana uppfattningar. Begreppet är emellertid fortfarande mycket omtalat: Der Bereich der Idiomatizität ist kaum klarer umrissen, und konkrete Entscheidungen darüber, was ein Idiom ist, beruhen eher auf einer intuitiv-empirischen als einer theoretischen Basis idiomaticitetets domän är knappast tydligare skildrat och konkreta bestämningar om vad ett idiom nu egentligen är, stödjer snarare på ett intuitivempiriskt grundlag än på ett teoretiskt. Detta citat av Ďurčo (1992a: 262, egen översättning) behandlas av Dobrovolskij (1995: 13) när han påstår att begreppet idiom fortfarande diskuteras och att det inte är klart än vad som ett idiom nu egentligen är. Dobrovolskij (1995) själv uppfattar idiom som ett slags prototype-fraseologism (cf. prototypteorin). Dobrovolskij (1995) gör skillnad mellan idiom och enskilda ord, idiom och enligt produktiva regler bildade fria ordförbindelser, och mellan idiom och andra sorters fraseologismer. Det som skiljer ett idiom från ett ord är polylexikaliteten: ett idiom består av flera ord (cf. Palm 1995, Burger 2006 och Svensén 2004), fastän den uppfattas som en lexikalisk enhet. Idiom skiljer sig från fria ordförbindelser genom lexikalisering och man behöver vissa modersmålkompetenser för att kunna känna igen ett idiom. Dessutom är idiom relativ stabila och de reproduceras i stället för att produceras av enskilda talare (fria ordförbindelser). Dessa två egenskaper gäller emellertid alla fraseologismer, så att man enligt Dobrovolskij (1995) behöver någon tillkommande egenhet som skiljer idiom från andra fraseologismer. Denna egenhet är enligt honom oregelbundenhetsgraden av ett idiom (cf. Anward och Linell (1976: 85-102 E). Dobrovolskij (1995:19) påstår att ett idiom är oregelbundet på alla möjliga plan: uttryckets form, de konkreta konstituenterna, inferenslogiken (varför idiomet har just denna betydelse) och olika restriktioner. Ju mer oregelbundenheter uttrycket har, desto större är möjligheten att man har att göra med ett idiom säger Dobrovolskij (1995: 19, egen översättning). Han betraktar idiom alltså som de mest oregelbundna fraseologismer. Att idiom ofta står i motsats till kollokationer vill jag lite närmare gå in på. Begreppet kollokation är som sagt mycket omdiskuterat och det finns liksom om begreppet idiom inget samförstånd mellan forskare. Enligt Svensén (2004: 209) är en kollokation en (icke-fast) ordförbindelse som är icke-trivial (semantiskt sett) och som har åtminstone en komponent med begränsad kombinerbarhet. Valet av åtminstone en komponent är 10

oförutsägbar, och ordförbindelsen har en autosemantisk och en synsemantisk 8 komponent (Svensén 2004: 210). Kollokationer består enligt honom av ett huvudord eller bas och ett biord eller kollokator. Basen bibehåller sin ursprungliga betydelse (autosemantisk) medan kollokatorn ofta har en överförd betydelse (synsemantisk). Kollokationer kan därför vara lätta att förstå men svåra att producera (cf. Brink 2006). Det faktumet att kollokatorn används i överförd betydelse vill däremot inte säga att hela kollokationen används metaforiskt, vilket är en viktig skillnad med idiom (Svensén 2004:210-211). Skillnaden mellan idiom och kollokationer skiljer sig ofta hos olika forskare, vad som nedanstående schema förtydligar en gång till. Burger (2007: 38) nominativa fraseologismer / \ kollokationer delidiom idiom Brink (2006) Idiom etablerade uttryck kollokatio n oetablerade uttryck Anward och Linell (1976), Svensén (2004) icke-lexikaliserade fraser/ icke-fasta lexfraser/fraseologismer/fasta ordförbindelser ordförbindelser / \ andra Idiom fraseologismer kollokationer Sammanfattningsvis kan man säga att varje forskare för sig indelar idiom och kollokationer enligt olika principer och att de inte är eniga om det. Anward och Linell (1976) samt Svensén (2004) gör skillnaden framför allt på grund av uttryckets lexikaliseringsgrad medan Burger (2007) och Brink (2006) snarare tar hänsyn till uttryckets betydelse (och uppfattar både idiom och kollokation som fraseologismer resp. etablerade fraser). 8 Enligt Svensén (2004:210) betyder synsemantisk att ordet bara har betydelse i kombination med ett annat ord och autosemantisk att ordet har ett eget betydelse utan att det behöver en förbindelse med ett annat ord. 11

1.1.4 Övriga lexikaliserade uttryck Utom idiom och kollokationer känner alla också uttryck som ordspråk, talesätt, osv. Jag förklarar kort vad de ovannämnda forskarna säger om dem. Anward och Linell (1976: 105) säger bara att det utom lexfraser också finns lexikaliserade satser men vidare information ger de inte. Palm (1995: 3-6) behandlar ordspråk och dylika vid vad hon kallar för fraseologi i vidare mening (se ovan) dvs. uttrycken är inte fraser men för övrigt är kriterierna visshet, satsliknande och (dels) idiomaticitet tillämpliga på dem. Ordspråk är enligt henne fasta satskonstruktioner med undervisande tendens som också kan användas ironiskt (anti-ordspråk). (Palm 1995:3, egen översättning). Talesätt och Wellerismen (Palm 1995:4) är också en ironisk version av ordspråk och lånordspråk är ordspråk med ofta litterär ursprung (grekisk eller latinsk) som översättas, t.ex. mens sana in corpore sano en sund själ i en sund kropp. Till sist nämner Palm (1995:5) bevingade ord som är kuranta citat deras historiska grundare eller litterära ursprung kan återfinnas (egen översättning). Burger (2007) nämner i det sammanhanget satsliknande fraseologismer. Om man skulle ta hänsyn till den idiomatiska betydelsen så skulle gruppen av ordspråk enligt honom spaltas eftersom somliga ordspråk inte alls är idiomatiska medan andra inte kan förklaras enligt komponenternas betydelse. Därför finns det enligt Burger (2007: 39) snarare syntaktiska grunder för en sådan indelning. Satsliknande fraseologismer indelas i två grupper:1) fasta fraser, som är i regel explicit knytna till kontexten (Burger 2007:39) och som vidare indelas i tre grupper (utan specifika namn), 2) topiska formler som inte knytas till kontexten (Burger 2007: 41). Den sista gruppen indelas vidare i å ena sidan ordspråk och å andra sidan klichéer. Klichéers kännetecknande egenskap är att de inte innebär nya insikter utan självklarheter. Gränsen mellan ordspråk och den första gruppen av fasta fraser är emellertid inte alltid helt klart. Vidare urskiljer Burger (2007: 45-52) några speciella klasser, liksom modellbildning, tvillingsformler, komparativa fraseologismer, kinegram, bevingade ord, författarfraseologismer, onymiska fraseologismer, fraseologiska termer och klichées 9 som jag kort förklarar här. Modellbildningar är enligt Burger (2007: 45) uttryck som bildas enligt ett strukturschema som har en konstant semantisk interpretation och deras autosemantiska komponent kan lexikalt bytas ut fritt som t.ex. den tyska modellen x um x : Glas um Glas, Stein um Stein (egna översättningar). Konstruktioner som enligt honom liknar modellbildningar är Tvillingsformler: de bildas också enligt en viss modell: två ord av samma ordklass eller två gånger samma ord förbindas med varandra till en paarformel genom [i tyskan] und, en annan konjunktion eller preposition [...] t.ex. klipp und klar (Burger 2007: 46, egen översättning och kursivering). Komparativa fraseologismer innebär en jämförelse som ofta förstärker ett verb eller en adjektiv t.ex. envis som en åsna (Burger 2007: 46, egen översättning och exempel). Kinegram uttrycker enligt Burger (2007: 48) på ett språkligt sätt konventionella icke-verbala beteende som t.ex. rycka på axeln, rynka ögonbrynen (egen översättning och översättning av exempel). Bevingade ord definierar han som uttryck där man känner grundaren av som t.ex. to be or not to be, that s the question (Burger 2007: 49, egen översättning och exemplets 9 Vi måste ta hänsyn till det faktumet att Burger (2007) skriver om den tyska fraseologin och att det alltså inte nödvändigtvis stämmer överens med svenskan. 12

originella form). Författarfraseologismer tycker Burger (2007: 49) vara ett särfall eftersom de skapas av en författare i en viss text och gäller också bara inom denna text. Fraseologismer som har fått funktionen av ett egennamn: t.ex. Röda korset, Fjärran Östern, Vita huset (egen översättning och översättning av exemplen) kallar Burger (2007, 49) för Onymiska fraseologismer. Fraseologiska termer räknas enligt honom ofta inte till fraseologin eftersom de har en fast betydelse som först och främst gäller inom ett speciellt fackområde som t.ex. juridik eller vetenskap (Burger 2007: 50). Klichéer till sist beskriver Burger (2007: 52) som strukturell fasta ordförbindelser som brukar dyka upp ofta i texter eller anförande inom en viss period. Brink (2006:49-50) nämner också olika specialfraser, som jag kort förklarar här. Rutin-yttrande som förekommer helt förutsägbart i en viss situation; rituella yttrande som ska yttras i en viss situation; artighetsfraser som är rutin-yttrande som används enligt artighetskonvention; citat: yttrande som citeras och där talaren alltså inte är helt ansvarig för; bevingade ord som är berömda, icke-anonyma citat; ordspråk: citat som framföras som en gammal, anonym och allmängiltig yttrande; sentens : anonyma citat-fraser som inte är ordspråk; slogan som är stridlystna sentenser; allusion: uttryck som hänvisar till citat och språkliga klichéer: etablerade språkformer som ger en viss stil-effekt (egna översättningar). Svensén (2004) till sist jämställer rutinformler, liknelser och ordspråk som fasta ordförbindelser med idiom (se ovan). Rutinformler är enligt honom stereotypa ordförbindelser med en huvudsakligen pragmatisk funktion, nämligen som hjälpmedel vid hanterandet av ofta förekommande kommunikationssituationer (Svensén 2004: 243), liknelser är fasta ordförbindelser som innehåller ordet som ( liksom ) eller motsvarande (Svensén 2004: 244) och ordspråk är nästan helt stelnade fasta ordförbindelser som mestadels utgör hela meningar och de är generaliserande påstående vilkas funktion är att förmedla vissa värderingar av allmänmänskligt slag. (Svensén 2004: 244). Det visar sig att liksom om idiom och kollokationer forskarna inte är eniga om de olika sorters andra fasta ordförbindelserna. 1.2 Lexikologi Ordböcker finns i alla former och storlekar och det finns någon för alla och envar. Anbudet är alltså jättestort med alla specialiseringar som finns: för varje situation finns en ordbok som kan stödja talbrukaren. Detta för med sig att lexikografen innan han börjar med ordbokens framställning, måste tänka över en hel del saker för att kunna bestämma vilka grundsatser han ska följa i sin ordbok. De viktigaste saker en lexikograf ska ta i övervägande är ordbokens målsättning och användargruppen ordboken är ämnad för. Vidare måsta man också ha organisationsprinciper vad som gäller ordbokens mikro- och makrostruktur. Innan jag går närmare in på dessa saker vill jag först förklara några begrepp som är viktiga inom lexikografin. Begreppen är för det mesta kända av alla som sysslar med ordböcker eller lexikografi men de behövs ändå definieras. Det handlar sig om begreppen lemma, ekvivalent, ekvivalentdifferentiering och exempel. 13

1.2.1 Begrepp Lemma: Ett lemma är enligt Hansen (1990: 27) den specifika formen till en lexikalisk enhet som används i ordboken. Hon gör emellertid skillnad mellan lexikalisk enhet, uppslagsord och lemma som hon ger särskilda definitioner till. En lexikalisk enhet är enligt henne ett ord eller en ordgrupp som är ämne i den lexikografiska behandlingen och där man ger grammatisk, syntaktisk och pragmatisk information till i ordboksartikeln. Ett uppslagsord är en lexikalisk enhet som representeras av lemmat. Bergenholtz och Tarp (1995: 15) definierar begreppet lemma som den lexikografiska termen för uppslagsordet, som ledar användaren till den rätta ordboksartikeln. Det är alltså ett lingvistiskt tecken i en viss form och lexikografen måste enligt dem välja i vilken form detta tecken presenteras i ordboken. Förklaringen ser emellertid lite osystematisk ut i jämförelse med Hansen (1990: 27). En ännu mindre utförlig (och därför enligt min mening mindre pålitlig) definition ger Halliday (2004 6) som menar att lemmat är basisformen till ett ord som används för att ordna/redovisa ordet i ordboken. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att definitionerna innebär att ett lemma är den formen av ett ord som hittas i ordlistan och uppslagsordet är själva ordet som lexikalisk enhet som representeras av lemmat (cf. Hansen 1990: 27). Ekvivalent: Begreppet ekvivalent betyder enligt Hansen (1990: 27) den målspråkliga motsvarigheten till uppslagsordet som representeras av lemmat, och detta kan vara ett ord eller en ordgrupp. Bergenholtz och Tarp (1995: 15) ger en liknande definition: ekvivalenten bestämmer lemmats eller andra källspråkliga uttrycks översättning i målspråket. Detta är enligt de bara möjligt i två- eller flerspråkiga ordböcker. Till sist pekar de på det faktumet att ekvivalens kan förekomma i olika grad: fullständig, partiell och nollekvivalens. Dessa ekvivalensgrader behandlas också av Svensén (2004: 315) men där går jag nedan närmare in på. Halliday (2004) håller däremot tyst om bereppet ekvivalent. Ekvivalentdifferentiering: Om ekvivalentdifferentiering säger Hansen (1990: 27) att det är den största delen av semantiska och pragmatiska angivelser som möjliggör att användaren hittar rätt ekvivalent [i tvåspråkiga ordböcker] och som skiljer sig från betydelseförklaringen i den enspråkiga ordboken (egen översättning och parentes). Också Svensén (2004: 320) ger en liknande definition: att närmare specificera betydelsenyanser och bruklighet för att leda användaren till rätt ekvivalent Bergenholtz och Tarp (1995: 16) däremot nämnar inte begreppet, men de talar om cross-reference structure [ ] a lexikographical term for the arrangement of those explicit and implicit indicators that direct the user within the dictionary for additional or supplementary information over and above that already found at the first lookup. Denna definition stammer överens med Hansens (1990) och Svenséns (2004) definition av ekvivalentdifferentiering. Halliday (2004) håller också tyst om begreppet, fastän han nämnar definitioner (7) som kan enligt honom vara omskrivningar eller synonym eller båda och som också hjälpar användaren att hitta rätt ekvivalent. Exempel: Begreppet Exempel till sist nämnas bara av Hansen (1990: 27) som gör skillnad mellan aktiva och passiva ordböcker 10 : det källspråkliga exemplet i en passiv ordbok ger ett exempel av uppslagsordet inom en viss kontext där den målspråkliga 10 Cf. ordböcker som är avsedda för produktion respektive reception. 14

ekvivalenten, som exemplet hänvisar till, kommer i fråga som översättning. Det källspråkliga exemplet i en aktiv ordbok ger ett exempel av kontexten vari man kan använda ekvivalenten. (egen översättning). Skillnaden är enligt min mening inte så stor. Fastän Halliday (2004) inte heller nämnar detta begrepp, ger han en gång till ett annat begepp som stämmer överens med exemplets funktion. Han talar om citat (7) som enligt honom visar hur ordet används i kontexten. Dessutom nämnar han fixerade uttryck som kan vara idiom, klichéer eller fraser, vilkas definition stämmer överens med lexikaliserade uttrycks definition. 1.2.2 Ordböckers målsättningar och målgrupper Att bestämma en ordboks målsättningar är att bestämma om denna ordbok ska vara en enspråkig eller en tvåspråkig ordbok och om ordboken är avsedd för språkproduktion, -reception eller för att översätta från det ena språket till det andra. Man ska alltså bestämma vilken funktion en ordbok ska ha. Utom målsättningarna måste lexikografen också fundera på vilken användargrupp ordboken ämnar vara lämplig för. Han tänker på en viss användartyp som han tar hänsyn till vid ordbokens framställning redan från första början. Därför ska lexikografen bestämma i vilka situationer den åsyftade användaren skulle kunna anlita ordboken och vilka typer av information då skulle vara lämpliga (Bergenholtz och Tarp 1995: 20, egen översättning). Med avseende på den åsyftade läsarens kunskaper skulle lexikografen också bestämma i vilket språk förklaringar ges och vilka lingvistiska (och grammatiska) informationer skulle ges. Två saker som enligt Bergenholtz och Tarp (1995: 21) är mycket viktiga när man framställer en ordbok med hänsyn till användargruppen är den åsyftade användarens encyklopediska kunskaper och hans kompetenser på det främmande språket. Det är alltså mycket viktigt att bestämma om ordboken man gör är avsedd för experter eller för lekmän. En enspråkig ordbok t.ex. kan vara avsedd för modersmålstalare eller för invandrare. I det första fallet är behovet av information olika än i det andra där man behöver mycket mer och detaljerade informationer än i det första fallet. Det visar sig att ordbokens kommunikativa funktion produktion, reception eller översättning och den åsyftade användarens kompetenser har stor påverkan på ordbokens framställning. Nedan illustrerar jag detta enligt anvisningarna av Bergenholtz och Tarp (1995) för ordböcker som är avsedda för produktion och reception i modersmålet, produktion och reception i ett främmande språk och översättning från modersmålet till ett främmande språk och från ett främmande språk till modersmålet. Informationen som enligt Bergenholtz och Tarp (1995: 22) behövs i en ordbok för produktion i modersmålet är information om: ortografi, genus, uttal, regelbundenheter och oregelbundenheter i böjning, typiska ordkombinationer (kollokationer) och användning i en bredare mening liksom stil och frekvens (egen översättning). Vid textproduktion i modersmålet behöver man visst informationer om det ovannämnda ämnet, men de behövs inte alltid vara så utförliga. Särskilt när t.ex. böjningen sker helt regelbunden kan man begränsa sig till de oregelbundna böjningarna. Utom dessa informationer kan det emellertid också vara nyttigt att ge korta förklaringar eller labels så att användaren kan hitta det riktiga uppslagsordet. Också i ordböcker avsedda för 15

reception i modersmålet behöver man information om ordklass, genus, uttal, oregelbundenheter, osv. tillsammans med encyklopedisk information. Ordböcker som är avsedda för textproduktion i ett främmande språk krävs enligt Bergenholtz och Tarp (1995: 23) samma sorters information som ordböcker med funktionen produktion i modersmålet, men informationen ska vara mer detaljerad, särskilt när man tar hänsyn till användare med begränsade kompetenser i det främmande språket. I sådana ordböcker skulle man också fundera på om informationen ges i modersmålet eller i det främmande språket. Ordböcker som är avsedda för textreception i ett främmande språk behöver ta hänsyn till samma saker som de ovannämnda ordböckerna för produktion i ett främmande språk. När det gäller betydelseinformation är det viktigt att bestämma vilka kunskaper den åsyftade användaren skulle ha: experter behöver bara en ekvivalent i modersmålet för att kunna förstå en text i ett främmande språk medan en lekman behöver tillkommande encyklopediska informationer (Bergenholtz och Tarp 1995: 23). Särfall är enligt Bergenholtz och Tarp (1995) ordböcker som är avsedda för översättning från modersmålet till ett främmande språk och för översättning från ett främmande språk till modersmålet. I det första fallet behövs två typer av information: 1) grammatisk information om modersmålet för att kunna hitta den rätta ekvivalenten i det främmande språket och angivelser om det råder fullständig, partiell eller nollekvivalens 2) information som kan hjälpa användaren vid textproduktionen i det främmande språket. Denna information är densamma som behövs vid textproduktion i ett främmande språk (Bergenholtz och Tarp 1995: 23-24, egen översättning). I det andra fallet behövs å ena sidan också information som hjälper användaren att hitta det riktiga uppslagsordet, de riktiga ekvivalenterna och ekvivalensgraden (fullständig, partiell och nollekvivalens) å andra sidan behövs det information som tillåter korrekt textproduktion i modersmålet och därvid översättning av typiska ordkombinationer. Också här behöver lekmannen mer utförlig information än experten (Bergenholtz och Tarp 1995: 24, egen översättning). Om vi nu tittar på Van Dale S-N/N-S visar det sig att ordboken är avsedd för såväl produktion som reception i modersmålet och i det främmande språket samt översättning från modersmålet till det främmande språket och från det främmande språket till modersmålet. Dessutom ämnar ordboken sig båda till svenskspråkiga som nederländskspråkiga användare. Ordboken riktar sig alltså till en bred grupp av användare. Detta för med sig att man behöver lingvistisk information i båda delarna: Vid såväl de svenska som de nederländska uppslagsorden anges böjning och uttal om detta är nödvändigt. Dessutom anges vid översättningarna vilka svenska respektive nederländska substantiv som är neutrum-ord (Van Dale N-S: X). Informationssidan är ganska utförlig men trots detta och trots ansträngningarna som gjordes för att göra ordboken lämplig för båda användargruppen, krävs det också vissa kunskaper av användaren. 1.2.3 Mikro- och makrostruktur Ordbokens framställning börjar med funderingar om bokens mikro- och makrostruktur. Makrostrukturen är enligt Bergenholtz och Tarp (1995: 15) organisationen av mängden av uppslagsorden i ordlistan (egen översättning). Ordlistan kan organiseras systematiskt vad som händer i en tesaurus eller alfabetiskt som de 16