Riksteatern Uttag Nyhet från Nyhetsklipp. De vuxna kunde inte skydda oss Svenska Dagbladet :30 2

Transkript

1 Riksteatern Uttag Nyhet från Nyhetsklipp De vuxna kunde inte skydda oss Svenska Dagbladet :30 2

2 De vuxna kunde inte skydda oss Svenska Dagbladet. Publicerat på webb :30. Profil: Riksteatern, Riksteatern/Organisationen. Anna Lagerblad. Just nu är 50 miljoner människor på flykt - hälften av dem är barn. Danjin Malinovic, i dag 29 år, var sex år när familjen påbörjade sin flykt. Minnen från flykten och tiden som gömd flykting är en del av hans liv. Danjin Malinovic kom till Sverige som flykting då han var barn. Nu bor han i Helsingborg och är tränare för fotbollslaget IF Alexander den store. Foto: Emil Malmborg Krigets ärr Del 1 Den heta augustiluften dallrade. Medan 6-åriga Danjin och hans kompisar ägnade dagarna åt fotboll, satt de vuxna klistrade framför nyhetssändningarna. Året var Okända soldater hade dykt upp i deras hemstad Derventa, i norra Bosnien. Även om Danjin som barn var omedveten om de tilltagande politiska spänningarna i landet, kände han att något obehagligt höll på att hända. En kväll kom morfar hem alldeles blodig i ansiktet efter att ha blivit misshandlad. Och när Danjin en dag svarade i telefonen möttes han av en okänd röst som hotade med att skära halsen av hela familjen. - Vid ett tillfälle utgick dessutom mitt favorit-tv-program Professor Balthazar och ersattes av bilder på marscherande soldater och arga gråhåriga gubbar. De vuxna sade att Balthazar hade blivit sjuk, men jag kände att något dåligt var på gång, även om jag inte förstod vad. Någon månad tidigare hade Danjins pappa börjat arbeta i Moskva för att slippa bli inkallad i armén. Efter telefonhotet bestämdes att övriga familjen skulle sova ett par nätter hos morföräldrarna som bodde några kilometer utanför stan, tills saker och ting lugnat ner sig. Efter ett par dagar skulle säkert allt vara som vanligt igen, trodde Danjins mamma och låste inte ens dörren när hon och barnen lämnade familjens hus. Inte heller packade Danjin ner sina Sida 2 av 5

3 älskade superhjältefigurer Herkules och Batman. Det gör inget tröstade mamma. Vi är ju snart tillbaka. De kan vakta huset så länge. -Inte ens de vuxna kunde föreställa sig att vi aldrig skulle återvända till vårt hem - och att det skulle ta över fem år att hitta ett nytt. I Bosnien levde vi alla tillsammans och var stolta över att vara jugoslaver. Min pappa är kristen ortodox, min mamma katolik och mina kusiners pappa muslim. Vi har alla de tre större religiösa grupperingarna i släkten, säger Danjin när vi träffas, drygt tjugo år senare på ett kafé i Helsingborg där han och resten av familjen numera har sitt hem. Danjin arbetar i dag som frilansande skådespelare och som socionom vid Socialförvaltningen. Han har bland annat skrivit och spelat huvudrollen i föreställningen Var är mitt hem? som handlar om tiden som flykting. Nästa vår tas pjäsen upp igen av Riksteatern och i höstas gav han ut den i bokform på eget förlag. - Liksom många andra flyktingar har jag upplevt svåra saker i mitt liv och jag vill ge röst åt dem som inte orkar berätta om sina upplevelser. - Samtidigt har jag stött på väldigt mycket godhet under flykten och här i Sverige. Jag har valt att fokusera på de erfarenheterna i stället för att bli bitter och känna mig som ett offer. Danjin Malinovic var 6 år och hans syster 11 år när flykten påbörjades. Men tillbaka till krigets Bosnien. Under de dryga tre och ett halvt år som kriget pågick dödades omkring människor och över två miljoner drevs på flykt. Själv minns Danjin hur de från morföräldrarnas gård såg himlen över hemstaden lysas upp av missiler. Fyrverkerier sa de vuxna - och Danjin grämde sig över att han inte var hemma när det för en gångs skull sköts raketer. Dagen därpå bestämdes att hans och kusinernas familjer skulle försöka sätta sig i säkerhet i Zagreb i Kroatien. Nio personer trängde in sig i en Mercedes och påbörjade den farofyllda resan längs leriga vägar med minor och krypskyttar som hotade. - Jag minns fortfarande den pressade stämningen i bilen. Vi barn fick sitta i mitten med huvudena mellan benen. Min syster blev åksjuk och spydde, men chauffören vågade inte stanna utan körde bara vidare. På ett ställe stoppades vi av militärer med mörka ögon och hårda röster. Jag var jätterädd och förstod inte varför de var så arga. I Zagreb hade familjerna tänkt stanna någon vecka, men eftersom fullt krig nu pågick i hemtrakterna blev veckor till månader. Från att ha bott i en egen villa, trängde de ihop sig nio personer i en liten lägenhet. Danjins mamma och moster tillbringade dagarna med att köa för matransoner hos hjälporganisationer. Till slut kände de vuxna att livssituationen i Zagreb var ohållbar. Medan kusinerna beslöt sig för att försöka bygga upp ett nytt liv i Sverige, tog sig Danjins familj till pappan i Moskva. Även om de på flygplatsen möttes av en rysskyla med 20 minusgrader, så minns Danjin första tiden i Ryssland med värme. Han och systern lärde sig snabbt ryska och skaffade nya kompisar. Den hösten skulle de få börja skolan, vilket båda såg fram emot. Men så tog livet återigen en dramatisk vändning. En dag när Danjin, hans 13-åriga syster och hans pappa ringde på dörren till lägenheten efter att ha spelat fotboll på gården, öppnade inte mamma utan en maskerad man. Innanför väntade ytterligare tre beväpnade rånare som genomsökte lägenheten på jakt efter pengar. Medan Danjin och systern föstes in i ett rum och bands fast, såg de stora blodspår på golvet. I sovrummet intill låg deras mamma blodig och till synes livlös på sängen. Danjins pappa bands vid en fåtölj och utsattes för en timslång tortyr där rånarna försökte få honom att avslöja var familjen gömt de pengar som de antogs ha. - Under slagen och sparkarna bet sig pappa i läppen för att inte skrika och skrämma oss barn. Men till slut brände de honom med ett varmt strykjärn på benen och då skrek han rakt ut. Det var fruktansvärt. Min systers ögon var så svullna av all gråt att jag inte kände igen henne. Sida 3 av 5

4 - Själv gick jag in i något slags apatiskt chocktillstånd. Det var som ett stort svart hål. Det jag minns starkast är lukterna. Rånarna luktade gammal eau-de-cologne och svett. I rummet där mamma låg stank det starkt av blod. Danjin Malinovics med fotbollslaget. Foto: Emil Malmborg Till slut gav rånarna upp och försvann med de få värdesaker de hittat. Danjin och hans syster var övertygade om att båda deras föräldrar var döda. När de lyckats lösgöra sig från repen stod de en stund och höll varandras händer innan de tog mod till sig och gick in till rummet där mamman låg. - Hon var helt sönderslagen i ansiktet. När jag försökte väcka henne reagerade hon först inte. Jag fick panik och skrek: mamma, mamma vakna! Till slut öppnade hon ögonen och stapplade ut i vardagsrummet där pappa satt i en blodpöl med neddragna byxor och benet sönderbränt. Han var helt tyst, men tittade på oss med kraftlös blick så vi förstod att han levde. En lång stund bara höll vi om varandra och grät. Efter den här händelsen kände sig familjen inte längre trygg i Ryssland. Rånarna hade hotat med att komma tillbaka och döda familjen om de kontaktade polisen. När de ändå polisanmälde möttes de bara av kallsinne och korruption. Danjins föräldrar bestämde sig därför för att söka trygghet i Sverige där kusinerna från Bosnien hade fått uppehållstillstånd. Det Danjin minns mest av sin första sommar i Sverige är fotbolls-vm På Sagåsens flyktingförläggning utanför Göteborg samlades en rad olika nationaliteter i tv-salen och jublade vilt när Sverige gjorde mål. - Själv fick jag en ny idol - Martin Dahlin. Det kändes så speciellt att han spelade för Sverige trots att han var mörkhyad. Jag ville så gärna ha en svensk landslagströja så mamma målade en vit t-shirt gul och blå och skrev Dahlin på ryggen. Många bosnier som kommit tidigare hade fått uppehållstillstånd, men för Danjins familj var det svårare. Eftersom Jugoslavien var upplöst hade de varit tvungna att skaffa kroatiska pass för att ta sig till Sverige. De ansågs därför vara kroatiska medborgare och eftersom det inte längre pågick något krig där, nekades de uppehållstillstånd. - Både mina kusiner och min farfar som kom från vår stad i Bosnien hade fått stanna i Sverige. Jag låg ofta vaken på nätterna och funderade på vad det var för fel på oss. Var vi kriminella? Var det därför polisen i Ryssland inte ville skydda oss och Sverige inte vill ha oss? Eftersom jag inte ville göra mamma och pappa mer ledsna frågade jag inte dem, utan bar på mina funderingar själv. Hotet om utvisning till hemlöshet och fattigdom i Kroatien fick Danjins föräldrar att gå under jorden i hopp om att deras avslag skulle omprövas. Med hjälp av en svensk hjälporganisation fördes familjen till ett hus på landet och inledde en två år lång isolering som illegala flyktingar. - Det var alltid en massa regler som vi barn var tvungna att förhålla oss till. Vi fick aldrig ge ifrån oss höga ljud, bara titta på tv med ljudet avstängt, inte spola på toaletten och absolut inte gå nära fönstren. Men jag och min syster gjorde ändå det i smyg ibland. Vi lärde oss vilken tid de vanliga barnen gick till skolan och tjuvkikade på dem bakom gardinen. Vi drömde om att leva som dem. Under hela den här perioden kämpade föräldrarna för att hålla barnen på gott humör. De hoppade själva över måltider för att ha råd med fotbollsbilder till Danjin och ritblock till hans syster. En gång dukade deras pappa fram hallonsaft mitt i natten och täckte för alla fönstren så att Danjin skulle kunna se en tv-sänd match mellan Sverige och Saudiarabien. - Sådana saker betydde oerhört mycket. Även om mina föräldrar förstås var väldigt nedstämda och oroliga, så var de otroligt starka och försökte gör det bästa för oss barn. Först i efterhand har de berättat att de kunde sitta i köket och gråta tillsammans efter att jag och min syster somnat. Gång på gång fick de avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och eftersom de var efterspanade av polisen tvingades de hela tiden flytta till nya gömställen. Trots föräldrarnas ansträngningar blev familjen alltmer Sida 4 av 5

5 nedbruten. - Jag fick panikattacker och andningssvårigheter. Det kändes som om jag inte fick tillräckligt med luft. Min syster utvecklade tvångssyndrom. Hon var tvungen att tända och släcka lampor enligt ett visst mönster eller gå på speciella sätt. Misslyckades hon så var hon övertygad om att det skulle gå dåligt för oss. Barnens psykiska ohälsa fick till slut Danjins föräldrar att trotsa utegångsförbudet nattetid. Efter midnatt smög sig hela familjen ut för att röra sig och få lite frisk luft. - Jag minns att vi spelade fotboll i mörkret. Man såg inte bollen, men det gjorde inget. Det var så underbart att få vara ute. Lite kändes det dock som om vi var vampyrer eller spöken som bara existerade på natten och som ingen annan tyckte om. Efter två år som gömda kom äntligen det efterlängtade beskedet. Familjen fick stanna. De grät, hoppade, skrattade och skålade i Sljivovica, plommonbrännvin, med handläggaren från Invandrarverket. För Danjin innebar uppehållstillståndet två viktiga saker: Han kunde spela fotboll i ett riktigt lag och börja skolan. - Jag hade längtat så efter att få bli ett vanligt barn med egen skolväska och egen skolbänk. I min första svenska klass hade jag en namnskylt på stolsryggen: Danjin. Det var väldigt viktigt för mig. Man känner sig lätt värdelös när man måste göra sig helt osynlig för alla utom ens närmaste familj. Men nu fick jag äntligen synas, finnas. Svenska Dagbladet Se webartikeln på Sida 5 av 5