Hur narkotikabrukare tolkar sina egna problem och ser på social- och hälsovårdens tjänster

Transkript

1 Artikel RIIKKA PERÄLÄ Hur narkotikabrukare tolkar sina egna problem och ser på social- och hälsovårdens tjänster den här artikeln granskar jag hur personer I som använder narkotika intravenöst ser på narkotikaproblemen och på social- och hälsovårdssystemets interventioner på det området. Jag utgår från dessa synpunkter då jag ifrågasätter dels det specialiserade expertspråk som ofta förekommer då missbrukarvården utvecklas, dels de stela lösningsmodeller som detta leder till. Materialet är ett etnografiskt observations- och intervjumaterial som samlats in på särskilda hälsorådgivningar för narkotikabrukare. 1) I materialet ingår narkotikabrukarnas egna utsagor om både tjänsterna och sitt eget hjälpbehov samt mina egna observationer av hur de beter sig då de anlitar dessa tjänster (se närmare i bilaga). Visserligen har det under de senaste åren publicerats rikligt med olika myndighetsoch expertrapporter om missbrukarvården och dess organisation i Finland (se t.ex. Hakkarainen & Tigerstedt 2002, ), men narkotikabrukarnas egna synpunkter och önskemål har behandlats endast i ett fåtal undersökningar eller artiklar (Knuuti 2007; Harju- Koskelin 2007; Malin & al. 2006; Tammi 2006; Weckroth 2006; Partanen et al. 2006; Törmä Denna artikel har publicerats på finska i YP 3/2007. A B S T R A C T R. Perälä: Drug users interpretations of their problems and of the social and health services designed to address those problems This article looks at how intravenous drug users in Finland perceive their problems and the social and health care interventions designed to address those problems. AIM The aim is to open up new perspectives on the current debate around the services and treatments available to drug users. The study is based on an ethnographic observation and interview material collected at health counselling centres for intravenous drug users, including users talk about the service system and their service needs as well as my own observations of how drug users cope within the service system. Methods The discourse analysis is grounded in the concept and idea of talking back, which I use to challenge current constructions (often by experts and the authorities) of the drug abuse problem. I juxtapose these constructions with drug users interpretations, which I address by the concept of interpretative framework. Results Drug users themselves also describe their lives largely via their problems, but their explanations of these problems are rather different from those offered by experts and the authorities. The first key characteristic is the tension that 481

2 is constructed between drug users who look upon themselves as abnormal and the so-called normal population. A second distinctive feature in drug users everyday life is its multiple, simultaneous problems and it's oppressive, unbearably forced rhythm. Conclusion Existing social and health care interventions do not provide adequate support to drug users, but on the contrary may even complicate their lives. KEY WORDS Drug users, social and health services, constructing social problems, talking back, Finland et al. 2002). Och även då har narkotikabrukarens perspektiv snarast tjänat som ett slags bonus utöver det egentliga forskningstemat, eller också har man fokuserat på enskilda behandlingsmetoder, såsom substitutionsbehandling. Narkotikabrukarnas egna önskemål och synpunkter beträffande hela servicesystemet har egentligen inte undersökts överhuvudtaget. Likaså har förhållandet mellan å ena sidan systemet och de tjänster det erbjuder, å andra sidan narkotikabrukarnas dagliga liv och alla de behov och önskningar som där förekommer hamnat i skymundan i olika undersökningar. Polisen spelade en viktig roll i definitionen av narkotikaproblemet i Finland från ända till 1990-talet (Hakkarainen 1992). Förebyggande av narkotikarelaterad brottslighet har därför ofta fått en framträdande position i olika åtgärder, medan andra missbruksaspekter, t.ex. de sociala, har fått mindre uppmärksamhet (se t.ex. Kinnunen et al. 2005). Också vård och behandling har motiverats med dess brottsförebyggande effekt (se t.ex. Huumeongelmaisen hoito 2006). En viktig följd av detta starka fokus på kriminaliteten har varit att narkotikabrukarna därmed samtidigt har demoniserats (Partanen 2002; Young 1999). Detta framträder tydligt bland s.k. lekmän, men också vårdpersonal som arbetar med narkotikabrukare kan se bruket och brukarna som mystiska företrädare för allt ont (Weckroth 2006; Kuussaari 2006; Kinnunen et al. 2005). Nils Christies och Kettil Bruuns (1986) definition av narkotikan som samhällets goda fiende som bör bekämpas med alla tillängliga medel är vid det här laget klassisk. Enligt Kristiina Kuussaari (2006, 214) är denna goda fiende alltjämt det rådande synsättet inom olika delar av den finländska välfärdsstatens system, vilket lätt leder till att kontrollen får en dominerande ställning i den konkreta verksamheten och till att negativa attityder gentemot både narkotikabruk och narkotikabrukare vinner terräng. Särskilt inom socialoch hälsovårdens basservice kan man skönja en attityd som tidvis är direkt fientlig (Kuussaari 2006, 225). Det förefaller uppenbart att själva servicen blir lidande i en sådan atmosfär och att mötena mellan vårdpersonalen och klienterna kan bli minst sagt spända (jfr också Forssén 2005). 482

3 Från expert- och myndighetsspråk till narkotikabrukarnas egna synpunkter: motspråk i definitionen av sociala problem De två centrala frågorna i min artikel lyder: 1) Hur ser narkotikaproblemet och åtgärderna för att hantera det ut såsom de konstrueras i narkotikabrukarnas egna uppfattningar och 2) vilka slags åtgärder och lösningsmodeller föreslår narkotikabrukarna utifrån sina egna erfarenheter för att hantera problemen inom ramen för social- och hälsovårdssystemet? Jag har formulerat frågorna med utgångspunkt i den konstruktionistiska sociala forskningstraditionen (Kitsuse & Spector 1977), men till skillnad från normal praxis studerar jag inte olika experters problemdefinitioner och därav följande metoder att hantera problemen (se t.ex. Hacking 1999; inom narkotikaforskningen t.ex. Hurme 2002; Tammi 2005), utan de synpunkter som föremålen för problemdefinitionerna själva anför beträffande sina problem och sitt liv överlag (jfr t.ex. Virokannas 2004). Begreppet motspråk som används inom diskursanalys erbjuder en god utgångspunkt för detta. Med det begreppet refererar Kirsi Juhila (2004) i sin artikel till sådana sätt att tala där människor försöker ifrågasätta andras definitioner av dem och ge dessa definitioner ett annat innehåll. Motspråk förekommer enligt Juhila framför allt i sådana befolkningsgrupper som oftast uppfattas och behandlas via olika generaliserande och stämplande klassificeringar. Typiska exponenter för motspråk är olika kulturellt etablerade kategorier och starkt präglade identiteter, där motspråket försöker försvaga etablerade definitioner (Juhila 2004, 20). I den här artikeln använder jag narkotikabrukarnas motspråk som ett medel för att omdefiniera narkotikaproblematiken. Min avsikt är dels att utmana och ifrågasätta olika föreställningar och påstådda fakta om narkotikabruk och i synnerhet de problem som det förknippas med, dels att därigenom också erbjuda nya utgångspunkter för utvecklingen av den vård och service som narkotikabrukarna erbjuds. Ett liknande upplägg använder också t.ex. Nina Mulia (2002) i sin artikel där hon synar det amerikanska vårdsystemet ur fattiga och vanlottade kvinnliga narkotikabrukares perspektiv. Hon lyfter fram latenta problem och fällor (eng. Catch 22-situations) i systemet och påvisar dess oförmåga att erbjuda de intervjuade kvinnorna lindring i olika problemsituationer. Narkotikabrukarnas egna synpunkter är intressanta framför allt för att vi sist och slutligen vet så lite om dem. Narkotikabrukare intervjuas ofta då de får vård eller behandling av något slag, men sällan i sina egna livsmiljöer. Resultatet kan därför vara ett slags institutionella schablonberättelser som reproducerar vårdinrättningarnas och vårdpersonalens synvinklar, men som inte berättar någonting om narkotikabrukarnas dagliga liv och dess problem (se t.ex. Jokinen et al. 2004; Arminen & Perälä 2001; Keane 2001; Hänninen 1999). Vår bild av narkotikabruk blir förvrängd eller i alla händelser ensidig, vilket i sin tur resulterar i att man söker orealistiska mirakelmedel för att lösa komplexa sociala problem (Bourgeois 2002; se också Mäkelä & Poikolainen 2001). Den analys som följer nedan bygger på de olika tolkningsramar eller tolkningsre- 483

4 pertoarer som jag bildat utifrån materialet och som avspeglar narkotikabrukarnas egna åsikter om det nuvarande stödsystemet och om förhållandet mellan de tjänster det erbjuder å ena sidan och narkotikabrukarnas vardagliga behov och önskningar å andra sidan. Begreppen tolkningsram och tolkningsrepertoar har jag lånat från den konstruktionistiska traditionen inom sociologin, och jag använder dem i min analys för att syfta på narkotikaproblemets kontext- eller perspektivbundna natur. (Beträffande begreppet tolkningsrepertoar, se t.ex. Jokinen et al. 1999, 70 71; beträffande tolkningsram, se Törrönen 1999, 9.) Margaret Wetherell och Jonathan Potter (1992, 90) definierar tolkningsrepertoar som ett byggmaterial som man använder i tal för att bygga olika versioner av handlingar, självet och sociala strukturer. Jag fokuserar min analys just på hur narkotikabrukarna inom dessa tolkningsramar eller -repertoarer talar om sina problem och sitt liv i allmänhet samt om samhällets olika interventioner i deras liv 2. Jag studerar med andra ord på vilka sätt narkotikabrukarna gestaltar och analyserar den rådande situationen. Samtidigt reflekterar jag dock också över grunden till deras analyser och varför de formulerar just sådana analyser som de gör. Härnäst övergår jag till att analysera materialet. Narkotikabrukets vardag på hälsorådgivningen Jag inleder min analys av narkotikabrukarnas vardagsproblem och servicebehov med en kortfattad skildring av hälsorådgivningens vardag (Utdrag 1. Livet som en dans). Det är fråga om fältanteckningar som jag gjort under olika dagar och tider och nu framställer i en kontext som motsvarar en fyra timmars dag. Min avsikt är att teckna en bild av de injicerande narkotikabrukarnas många samtidiga problem och omsorgsbehov och att samtidigt visa en glimt av deras vardag, som sällan synliggörs i undersökningar eller andra skildringar av narkotikabruk. Trots att det handlar om en tolkning eller konstruktion som jag själv skapat kan man klart också höra narkotikabrukarnas egen röst i skildringen. I utdraget kan man också tydligt se den verksamhet och de åtgärder med vilka narkotikabrukarna försöker hantera olika problem och som är svåra att synliggöra i t.ex. intervjuer. Utdrag 1. Livet som en dans Hälsorådgivningen öppnar klockan tolv. Runt bordet samlas genast folk som brer smörgåsar och dricker kaffe. Några mikrar snabbgröt. Också Antti 3 är här och äter, för första gången på länge. Personalen berättar om Anttis schizofrena episod för några veckor sedan, som utmynnade i att han hämtades från hälsorådgivningen och fördes till mentalsjukhus. Läkaren lär aldrig ha stött på ett så virrigt fall. Och vi som stöter på såna stup i kvarten, skrattar Katri, en av de anställda. Antti äter upp sin smörgås och lägger sig sedan på sängen för att sova. Han är i relativt gott skick nu, trots att han talar för sig själv. I dörröppningen står en lång man som går in och ut, av och an. Jag hör med ena örat att han håller sig undan för polisen. I bakgrunden jämrar sig en man över att ingen lyssnar. En av de anställda, Sirkka, går fram till mannen 484 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

5 och börjar prata med honom. Mannen har nyligen frigetts från fängelset och bor på våta sidan i härbärget. Inte kan man för helvete söka nåt jobb om man bor där inte, klagar mannen och höjer rösten något Reijo med vänner besöker rådgivningen. Hans kryckor har ersatts av rullstol, det amputerade benet spretar rakt fram. På Reijos begäran byter en sjukskötare ett nytt förband på benet. Det hänger löst igen, säger Reijo med en milt berusad min. Sjukskötaren frågar hur han mår. Reijo blir allvarlig. Det är så jävligt (amputationen) att jag inte ens vill snacka om det, konstaterar han med låg röst och sluter samtidigt ögonen för en stund. Också Virpi har anlänt, hon sover på sängen på den nedre avsatsen av rummet. Hennes snarkande hörs dovt också till den övre avsatsen, sängarna omges av en lätt lukt av urin. Virpi är en s.k. stamkund: för henne är rådgivningen egentligen ett hem. Personalen berättar att Virpi ibland är helväck. Vid Maris disk sitter ett något äldre par. För en stund sedan har Mari syftat på kvinnan med ordet dagistanten och förundrat sig över vad som gjort denna kvinna till narkotikabrukare. Kvinnan vill bli vaccinerad, men är rädd för stinget. Hon ber sin egen skötare Sirkka att sticka. Hennes manliga vän har någon infektion i handen som Mari stryker antibiotisk salva på. Det skvätta var ur det i morse, hör jag mannen berätta. Jone, frigiven från fängelset för några veckor sedan, anländer och vandrar direkt fram till en av de anställda, Heidi. Jag är ensam igen, säger han till henne och hänger läpp som ett barn. Jone är kanske lite förtjust i Heidi och kallar henne ängel. Henne får du ändå aldrig. Du är knarkare, konstaterar Jones kompis lakoniskt. Mari, en annan anställd, kommer fram och Jone upprepar sitt ärende också för henne. Mari föreslår vila, men Jone vill diskutera. Jag kan höra dem diskutera någonting om känslor En vacker fyrtioårig kvinna med något blyg utstrålning kommer fram till Maris disk. Hon är en av de där narkotikabrukarna om vilka man aldrig skulle tro. En alldeles vanlig, kanske lite rockig kvinna. Hon byter ut några nålar och sprutor. Mari frågar om det var något mer hon önskade, och hon svarar med att säga en bostad vore schyst. Mari föreslår härbärget, men kvinnan har ett barn och tycker att härbärget därför inte är lämpligt. Nu har vi kinesat hos kompisar, suckar hon och går för att bre en smörgås åt sig. Lite senare sitter hon vid datorn och fyller i en bostadsansökan. Jone, som lämnade rådgivningen för en halv timme sedan, kommer tillbaka och säger att jag har ont i huvve. Han har trillat ner från en klippa i närheten. Sirkka lägger omslag på såret och sköter Jone som om han var hennes barn. Klarar du dig nu? Du borde gå till jouren och visa upp det. Har du svindel? Lägg av, jag är väl inte nån jävla idiot, svarar Jone, men tycks samtidigt också njuta av all omsorg han får. Hani, som för några veckor sedan 485

6 börjat sin metadonbehandling, somnar sittande vid bordet; huvudet landar rakt på en pizza-slice på tallriken. En manlig kompis flabbar och försöker väcka honom. Hani somnar hela tiden. I natt sov han under bordet. Hani väcks upp. Efter en stund börjar han syssla med donitshandel (pillerhandel). Personalen upptäcker det och säger till Hani att han måste ge sig iväg En mycket ung flicka, Satu, berättar för Sirkka att hon är stressad. När jag inte kan låta bli att bekymra mig, säger hon med trött uppsyn. Förutom om pengar bekymrar sig Satu inför den förestående vistelsen på en vårdinrättning. Inte vet jag vad som skulle passa mig. Jag far nog inte till nån anstalt på sommaren. Satu berättar att hon borde börja i skolan i augusti. Dessförinnan borde hon emellertid lyckas bli kvitt sitt drogberoende. Satus telefon ringer. Det tycks vara hennes mor, som lär vara mycket orolig. När den här situationen bara drar ut, förklarar Satu. Hon har det tufft också med sin pojkvän, som använder bensodiazepiner. Sirkka lyssnar förståelsefullt och uppmanar Satu att ta ett steg i sänder. Börja nu med att ringa den där socialarbetaren, säger hon. Men plötsligt tycks Satus engagemang slockna, och hon säger i uttråkad ton till sin vän att nu sticker vi. Rådgivningen stänger. Antti och Virpi, som sovit på den nedre avsatsen av rummet, har väckts upp lite tidigare och släntrar iväg. Kristiina blir snyftande kvar på gatan utanför. De anställda berättar att man har försökt hitta en plats åt henne på ett härbärge, men att socialen inte har varit särskilt aktiv i frågan. Den bild som utdrag 1 förmedlar av både narkotikaproblemet och de människor som drabbas av det är mycket olik den vi är vana att se. Här stöter vi på en vardag som inte handlar om vare sig spännande eller gåtfulla subkulturer (t.ex. Lalander 2001) eller om våldsmättad yrkesbrottslighet, såsom filmer och tv-serier ofta antyder (t.ex. Acker 2002). Inte heller narkotikabrukaren framstår som den hårdkokta rentav demoniserade brottsling som vi är vana att associera till. I stället ser vi människor som lider av alla möjliga problem och besvär och som behöver stöd och hjälp för att reda ut dem: vila, mat, råd, lindring för olika krämpor och skador samt sällskap i sin ensamhet. Ett annat drag som avviker från stereotypen är att vi ser narkotikaberoende människor som anlitar eller visar att de gärna vill anlita samhällets tjänster. De gör det frivilligt, de försöker inte dra sig undan, trots att många myndigheter ser det som ett problem att narkotikabrukarna inte själva vill anlita samhällets tjänster. I stället är det i vissa fall, såsom för den bostadslösa Virpi, tvärtom så att systemet självt tycks exkludera narkotikabrukarna. Utgående från utdrag 1 har jag tecknat ner fyra aspekter som definierar dels narkotikaproblemets natur i brukarnas vardag, dels brukarnas egna synpunkter på problemet: 1) Det handlar inte om ett klart avgränsat och enskilt problem, såsom t.ex. beroende eller kriminalitet, utan narkotikabruk är alltid förknippat med många andra problem. Dessutom är det svårt 486 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

7 att hålla isär problemens orsaker och konsekvenser. 2) Narkotikabruket är inte nödvändigtvis det främsta problemet; den enskilda individen kan i sin vardag också ha andra problematiska delområden som han eller hon primärt behöver hjälp med. 3) Att använda narkotika är ett vardagligt fenomen. Det bestäms mindre av de exceptionella situationer där bruket sker eller de kickar det ger än av de vardagliga rutiner och bekymmer som bruket är förknippat med (beträffande termen kickar, se Burroughs 2003). 4) En människa som använder droger framstår som en samhällsmedlem, t.ex. en medborgare som anlitar samhällets tjänster och behöver dess hjälp, inte t.ex. som en medlem av en kriminell subkultur. Härnäst granskar jag närmare hur narkotikaproblemet visar sig i ljuset av dessa fyra aspekter. Multiproblem i anslutning till intravenöst narkotikabruk (punkterna 1 och 2) har redan behandlats i tidigare undersökningar och utredningar (se t.ex. Harju- Koskelin 2007; Partanen et al. 2006). Idag är multiproblematik också en självklar utgångspunkt i utvecklingen av samhällets tjänster för narkotikabrukare (se t.ex. Statsrådets principbeslut ; Huumetilanne Suomessa 2006). Genom att följa narkotikabrukarnas vardag och lyssna på vad de själva har att säga kan vi precisera vår bild av multiproblematiken och framför allt dess konsekvenser. Den första av dessa konsekvenser kunde kallas t.ex. för prioriteringsproblemet. Det handlar om svårigheterna att bestämma i vilken ordning samtidigt förekommande problem skall hanteras. Ett utmärkt exempel i utdrag 1 är Satus situation och hennes egna funderingar om den. Var börja, då problemen är så många: familjen, parrelationen, inkomsten, boendet eller utbildningen? För en utomstående förefaller det självklart att narkotikabruket är det första problemet som bör åtgärdas, men för narkotikabrukaren själv är det inte fullt så enkelt. Även Satu funderar i utdraget över vilka alternativ som passar henne. Att hamna på en vårdinrättning känns ändå skrämmande. Orsaken är både praktisk och mänsklig: den förestående sommaren, som Satu inte vill tillbringa på nån anstalt. I Satus tankar är frågor som gäller inkomst och boende samt studierna senare på hösten viktigare än vården. Också förhållandet till familjen och pojkvännen är problematiskt. Betecknande för narkotikabrukets roll i en sådan multiproblematisk situation är att själva bruket och de problem det orsakar får en undanskymd roll. Också Satu hänvisar till sina egna problem i vaga ordalag som en situation som bara drar ut. Likaså skildrar de övriga personerna i utdraget sina liv och problem i abstrakta ordalag: det är så jävligt, ingen lyssnar o.s.v. Ingen nämner narkotikan som ett problem. En annan följd av multiproblematiken som framträder tydligt i utdrag 1 är den emotionella börda som många narkotikabrukare upplever i sin vardag. Exempelvis Satu hänvisar till sin situation med begreppet stress. Därtill manifesteras de känslor och förnimmelser som multiproblematiken framkallar genom ångestladdad klagan, suckar och gråt. I narkotikadebatten glöms denna emotionella sida och de svårigheter den orsakar ofta helt och hållet bort. För den enskilda narko- 487

8 tikabrukaren kan svårigheterna skapa en förlamande känsla av hopplöshet som hindrar honom eller henne från att stiga upp ur sängen, för att då inte tala om att söka hjälp. Med tanke på eventuell vård och behandling är väl den viktigaste konsekvensen att narkotikabrukaren själv inte ser det som ett realistiskt alternativ att avbryta bruket, som snarare framstår som det enda som förmår skänka lite lindring. På en kurs för hälsorådgivningens klienter beskrev 55-årige Juhis, narkotikabrukare som gått den långa vägen, narkotikabrukarnas vardag för mig. Jag återger hans beskrivning nedan. Den börjar med en skildring av brukarnas individuella problem, men växer sedan så att den till sist också skildrar sociala problem i vidare bemärkelse i samband med bruket:... det skulle behövas en fältpsykolog... folk har så många problem att det är svårt att hjälpa... mest stöter man på psykiska problem... och sen så litar dom inte på nånting (...). Vädret blir kyligare och dom släpar en massa saker in (i bostaden). Sen i nåt skede börjar grannarna kika... hundra pers i en etta. Ingen vill ha knarkare som grannar, och inte våldsbrottslingar eller prostituerade. (Forskarens fältdagbok, oktober 2003.) För det andra ställs också många typiska föreställningar om narkotikabruk som en spännande subkultur full av mystik och tissel och tassel i ett nytt ljus då fenomenet granskas ur ett vardagsperspektiv (punkterna 3 och 4). Till exempel själva narkotikabruket framstår i ett sådant perspektiv snarare som en några timmars rogivande bisak än som ett dominerande livsinnehåll eller häftiga kickar som öppnar nya existentiella dimensioner. Narkotikabrukarens vardag är inte fylld av narkotika, utan av olika rutiner. Typiskt för dem är deras arbetskaraktär. En del av dessa rutiner hänger samman med droganskaffningen och finansieringen av bruket, men till en mycket stor del handlar de också om hur inkomsten skall tryggas, såsom framgick av utdrag 1. Att hantera alla de problem som bruket för med sig är också mycket tidskrävande, och det förvandlas därför lätt till ett centralt livsinnehåll. En viktig rutin i narkotikabrukarnas vardag handlar om att hålla sig undan för ordningsmakten eller att försöka leva i balans med samhällets kontroll, vilket också framgår av utdrag 1. Att livsrutinerna blir som ett arbete framgår i narkotikabrukarnas egna berättelser tydligt av de sätt på vilka de definieras och beskrivs: någonting tungt och påfrestande, dagligen återkommande och enformigt. Sådana beskrivningar är t.ex. 24-timmarsjobb och att traska mellan punkterna a, b och c. I följande utdrag ger Paula, 45-årig amfetaminbrukare, sin egen syn på många narkotikabrukares tunga vardag. Utdrag 2 Paula: Jag säger bara att när jag inte har sett en endaste en som under den här tiden skulle ha blivit rik, och här har folk alltid sålt såna, att ingen har blivit miljonär eller stadd i kassan. Dom är utan käk och ciggar några dagar precis som alla andra. Att liksom utgångspunkten är att ingen här tjänar stålar, ingen köper aktier eller villor liksom. Och det är allt bara, jag har sagt det åt alla att det är bara ett skit det här, det 488 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

9 är en jävla illusion när nån tror att det här är kul på nåt vis. Skildringen är ett åskådligt exempel på motspråkets logik, som jag presenterade ovan. Den riktar sig mot de stereotyper lätta pengar, behagligt liv, en dans på rosor som ofta förknippas med drogkulturen, men skjuter dem i sank genom att lyfta fram den krassa sanningen: Det är ett skit det här. I intervjusituationen var det uppenbart att Paula ser det som sin uppgift att sprida budskapet bland ungdomen: Gör inte som jag. Å andra sidan kan den sista meningens budskap, som framhäver vardagens mödor och som hon riktar till alla, också tolkas som ett försök att bryta det slags det kvittar -attityd som brukar förknippas med drogkulturen. I en vardagskontext kan man å andra sidan också se hur även en svag livssituation kan vändas till det bättre med hjälp av små interventioner eller stöd. Folk lär sig också leva med sina besvär, såsom en kvinna jag intervjuade konstaterade om sin egen situation. Många var också hoppfulla. Till exempel de rutiner jag beskrev ovan bör inte ses enbart i negativt ljus. För många ger de en känsla att de åtminstone gör nånting och av att saker och ting går framåt. Genom att följa narkotikabrukets vardag kan vi också skapa en mångsidigare bild av brukarna (punkt 4). Till exempel i utdrag 1 ser vi förutom en typisk utslagen ung man (se t.ex. Partanen et al. 2006) också människor i olika ålder, vilkas habitus såsom i fallet dagistanten inte nödvändigtvis alls signalerar en marginaliserad livsstil och vilkas liv de facto inte är särskilt marginellt i något annat avseende än just narkotikabruket. Å andra sidan inbegriper också kategorin utslagen ung man människor som har högst varierande bakgrunder och talanger och vilkas världar kan vara sinsemellan mycket olika. Det är t.ex. en avgörande skillnad om man kommit in i drogkretsar i tidig ålder eller som vuxen, trots att nuläget kan förefalla likadant. De som börjat använda droger i vuxen ålder har avsevärt bättre förutsättningar att röra sig i det normala livet och även att integreras i det (jfr även Knuuti 2007). De intervjuade markerade skillnaderna mellan olika användargrupper med ord som smygknarkare, gatunarkomaner, förortsmissbrukare och nöjesknarkare. I nästa utdrag beskriver Kalle olika narkotikarelaterade problem och sina egna relationer till de s.k. gatunarkomanerna. Utdrag 3 Intervjuaren: Vad tror du då själv att det beror på att somliga är i så uselt skick? Kalle: De har ingen bostad och så äter de ingenting. Sånt. Intervjuaren: Har du någon i din vänkrets själv har du ju alltid haft bostad som skulle ha varit bostadslös? Kalle: Nä, alla har nog bostad. Jag är liksom inte nån gatunarkoman, mera liksom smygknarkare, så jag står inte på gatan och stoltserar och brukar inte visa det på nåt sätt. Intervjuaren: Vad är det då som gör att somliga hamnar på gatan, har du sett det bland sådana du känner, eller? Kalle: Visst har jag sett, många är helväck, före detta kompisar som vimsar där på gatan. Men inte jag, jag har alltid haft min egen stil. Intervjuaren: Hurdan då? 489

10 Kalle: Jag undviker såna, jag vill bara vara, inte så. Alla människor är ju likvärdiga, men jag vill... jag vill inte ha nåt med dem att skaffa. Senare i artikeln ifrågasätter jag de tjänster som narkotikabrukarna erbjuds idag, eftersom de utgår från en syn där brukarna utgör en homogen grupp. Följaktligen erbjuds alla narkotikabrukare likadana, starkt normativt definierade behandlingsprogram och -planer. De synpunkter som narkotikabrukarna själva framför i intervjuerna bidrar till att skapa en mångsidigare bild av narkotikaproblematiken. De kompletterar det vardagsperspektiv som jag ovan presenterat med en välfärdspolitisk, en psykologisk, en pragmatisk, en addiktiv och en livspolitisk tolkningsram. Var och en av dessa tolkningsramar definierar narkotikaproblemet och narkotikabrukarnas liv på olika sätt. Narkotikabrukares tolkningar av sitt liv och sin livssituation: fem tolkningsramar för narkotikaproblemet Tolkningsramarna och de problemdefinitioner som ingår i dem sammanfattas i tabell 1. Därtill har jag ur mitt intervjumaterial plockat ett utdrag för att beskriva varje tolkningsram (utdrag 4 8). I det följande öppnar jag med hjälp av dessa utdrag de tolkningsramar som narkotikabrukarna tillämpar i sina svar. I tolkningsramarna kan man urskilja tre olika problemställningsmetoder eller utgångspunkter. I den välfärdspolitiska och den livspolitiska tolkningsramen (utdrag 4 och 5) definieras narkotikabruk primärt som ett socialt problem. I den välfärdspolitiska tolkningen framstår narkotikabruket som ett symptom på samhälleliga problem, medan åter den livspolitiska tolkningsramen ser ett socialt problem i den diskriminering som narkotikabrukarna utsätts för. Gemensamt för bägge tolkningsramarna är en kritisk inställning till och bitterhet mot samhället. I båda ramarna förekom också tal som avspeglar de socialpolitiska synsättens diskurser om social exklusion och diskriminering. I utdrag 4 berättar trettioåriga Kari, som vid tidpunkten för intervjun fick substitutionsbehandling, om välfärdspolitiska problem vid narkotikabruk. Utdrag 4. Välfärdspolitisk tolkningsram Kari: Nå om vi tar det från grunden så är 95 procent av narkomanernas pro- Tabell 1. Vardagliga narkotikaproblem såsom narkotikabrukarna själva framställer dem inom olika tolkningsramar Tolkningsram Välfärdspolitisk Livspolitisk Psykologisk Addiktiv Pragmatisk Problemdefinition Allt är skit Narkotikaproblemet är ett socialt problem som det individuella narkotikabruket bara avspeglar. Bakom narkotikabruket ligger sociala problem, och bruket skapar också nya sociala problem. Varför ska man Hur gick det alltid se det som nu så här ett problem Narkotikaproblemet är Narkotikabruket i sig är inte ett ett individuellt problem, men problem. I samhällets negativa attityd orsakar den ångest, bakgrun- problem osäkerhet och självförakt. Var ska jag få nästa dos Själva beroendet är problemet Ont i huvve" Fokus på ett konkret problem som kräver vård och stöd (t.ex. inkomst eller fysisk krämpa) 490 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

11 blem sociala, för att knark helt enkelt kostar. Det må sen vara illegal substitutionsmedicin, men det kostar ändå så helvetes mycket. Det är inget man bekostar med vanligt lönearbete, och sen så handlar hela livet bara om det, om att skaffa pengar och... Jag vet faktiskt många som har slutat att använda heroin men som ändå fortfarande är fast i samma mönster. Många fastnar liksom vid att dosera och reglera, så när dom sen slutar att dosera knark så börjar dom dosera och reglera nåt annat, mångla stöldgods eller vad som helst. Dom försöker hitta nåt livsinnehåll i att tricksa och fixa liksom, fattar du? Intervjuaren: Kan det vara så att somliga helt enkelt inte kan göra någonting annat än att dosera och reglera? Kari: Jo, tyvärr är det just så. Jag tror nog att det är barndomshemmet det beror på, vad dom har fått på färden, somliga har inte fått nånting alls. Utom en massa skit. Intervjuaren: Det lär redan finnas tredje generationens narkotikabrukare? Kari: Visst finns det såna också. ( ) Intervjuaren: Hur är det med förortsmissbrukarna, är dom just sådana? Kari: Dom är såna som började som unga, liksom jag. Jag bodde också i en förort i barndomen, jag var 17 när jag stack. Jag stod inte ut med tanken på... att när jag såg de där typerna som var kanske tio år äldre än jag sitta där i mellanölsbaren och lapa i sig bärs i sin sorg när de satan själva hade kört fast så totalt. Som ett välfärdspolitiskt problem i samband med narkotikabruk lyfter Kari fram först och främst den generationsövergripande, ärftliga utslagningen då han talar om vad dom fått på färden och om skit. Missbruksproblem i vuxen ålder har med andra ord enligt Kari ofta ett samband med den sociala utslagning som vissa har fått uppleva redan som barn. Lite senare i intervjun dyker termen förortsmissbrukare upp, en term som Kari använder för att förknippa narkotikabruk med den sociala deprivation och därav följande utslagning och segregation som ofta slentrianmässigt brukar förknippas med förorter. Problemen från barndomen förstärks med andra ord ytterligare av en överlag bristfällig och otrivsam miljö. Ett annat slags ansvarslöshet med anknytning till välfärdspolitiken kan skönjas i utrdraget där Kari säger att narkotikabrukarna omöjligt kan sköta sin hälsa utan att begå brott. I en välfärdspolitisk tolkningsram definieras inte narkotikabruk utifrån en kriminell referensram, utan uppfattas t.ex. som medicinering som var och en borde ha fri tillgång till. Det enda som gör verksamheten kriminell är en konstgjord lagstiftning. Som andra exempel på välfärdspolitisk ansvarslöshet nämnde de intervjuade narkotikabrukarnas bostadslöshet och uteslutningen av narkotikabrukare från samhällets tjänster. I den livspolitiska tolkningsramen är det narkotikabrukarens livsstil som står i centrum. Jag kallar en sådan tolkningsram livspolitisk, eftersom den försöker rättfärdiga narkotikabruket som en del av det normala livet. Utdrag 5. Livspolitisk tolkningsram Tarja: Så folk liksom utgår från att det 491

12 är ett narkotikaproblem så fort de överhuvudtaget hör droger nämnas. Som om det var nåt slags hemsk dödsdom, att ojoj den där knarkar och så har man fått stämpeln i pannan för all framtid. Sånt liksom, att varför ska man alltid se det som ett problem eller liksom... När jag tänker lite på dom ställen jag besöker, så folk har det helt snyggt alltså, de ser helt normala ut och allt är okej. Sen är det bara de här sprutbestyren som gör det avvikande. Folk har liksom tv och allt [skrattar] (...) När jag tänker på hur det är, att många t.ex. blir vräkta för att de använder droger. Att för fan, fast du knarkar hur mycket som helst så nog behöver du bostad precis lika mycket som nån som inte gör det, precis vem som helst behöver, alla måste ha en bostad, på riktigt. Utdraget är ett bra exempel på den normalitetsretorik (jfr Juhila 2004, 30) som är typisk för motspråk. Eller, för att uttrycka det med den trettioåriga amfetaminbrukaren Tarjas ord: de som fixar med nålar och sprutor är helt vanliga människor med tv och allt. Det problematiska är omvärldens attityder, som stämplar narkotikabrukarna och gör deras liv besvärligt. Många av mina intervjuobjekt nämnde i sådana här sammanhang det finländska samhällets tryckande atmosfär, som inte ger plats för olika livsstilar. Det man framför allt var bitter över var att vissa människor hade förpassats utanför samhället enbart för att de använde illegala berusningsmedel. Samtidigt fick s.k. normala människor dricka hur mycket alkohol som helst och samtidigt också förstöra sina närmaste medmänniskors liv. I sådana definitioner kompletterades normalitetsretoriken inom den livspolitiska tolkningsramen med en annan typisk form av motspråk, separeringens politik. Där handlar det om att försöka bemöta olika negativa narkotikarelaterade stereotyper genom att så att säga ställa dem på huvudet: det är inte narkotikabrukarna, utan de normala, alkoholdrickande människorna som svarar för det verkliga samhälleliga problemet. De intervjuade talar också inom en psykologisk och addiktiv tolkningsram, varvid problemet definieras med utgångspunkt i den enskilda individen. Bägge tolkningsramarna avspeglar de synsätt och tolkningar som inom dagens missbrukarvård råder beträffande individuella narkotikaproblem (se t.ex. Ruisniemi 2005, 34), samtidigt som dessa tillförs nya dimensioner. I t.ex. den psykologiska tolkningsram som utdrag 6 företräder utgår definitionen av narkotikaproblematiken från ett traditionellt AA-perspektiv. I den tolkningen skall samhället inte ses som medskyldigt till problemet, utan det handlar uttryckligen om narkotikabrukarens individuella karaktärssvaghet och handikapp. Utdrag 6. Psykologisk tolkningsram Johanna: Jag kan inte liksom säga att, eller alltså beskylla några yttre omständigheter, utan det är min egen karaktärssvaghet (...) Jag var liksom handikappad, såhär liksom (försöker se handikappad ut) men jag märkte det inte själv. Jag hade vant mig vid att visa upp en fasad att allt är okej (...) Och sen får jag ångest när jag märker att jag är 45, att inte kan jag liksom... jag har märkt på sistone att jag har dåligt självförtroende, att jag är narkoman. 492 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

13 Det är inte nåt kul att traska omkring på gatorna och liksom hej, jag heter Johanna, jag är narkoman och pålitlig och mig vill du säkert lära känna. Många av de intervjuade funderade på sin egen ungdom och såg ett fortlöpande sammanhang från den tidens problem till idag. De kunde sucka och säga t.ex.: Alltid har jag ju varit vild eller problem har jag ju alltid haft. Å andra sidan är narkotikabrukarnas psykologiska tolkningsram något barmhärtigare än AA:s sjukdomstolkning i och med att den beaktar svåra upplevelser som en eventuellt bidragande orsak till narkotikaproblemets uppkomst. Inom sjukdomstolkningen ses ju sådana yttre faktorer ofta som bortförklaringar och som ett tecken på en ovilja att själv ta ansvar för sina handlingar (se t.ex. Arminen & Perälä 2001). Också Johanna berättade i intervjun om traumatiserande upplevelser övergiven av föräldrarna som barn, våldtagen i tonåren och kritiserade det stöd hon fått som narkotikabrukare för att inte ha förmått ta upp sådana här personliga problem. Intressanta var också de funderingar som vissa av de intervjuade hade om orsakerna till sin egen vildhet. De kunde t.ex. konstatera att de först som vuxna begripit att det inte nödvändigtvis handlade om problem i den egna karaktären, utan snarare om någon sjukdom eller störning, såsom ADHD, som vissa rentav hade diagnos på. Detta lättade på deras psykiska börda och gav dem hopp om att saker och ting kan vändas till det bättre. Att dryfta villkoren för sin egen mänsklighet och fundera över sitt förhållande till s.k. normala människor var ett mycket viktigt inslag i de intervjuades berättelser inom den psykologiska tolkningsramen. Också Johanna gör det i slutet av utdraget. I extrema fall kunde de se sig själva som så avvikande och problematiska att det var lönlöst att ljuga för sig själv och försöka bli en del av det normala samhället. Utanförskapet exemplifierades mycket konkret: en sade sig t.ex. aldrig ha bara suttit och druckit en kopp kaffe. Tjugoåriga Minni ger i utdrag 7 ett exempel på den addiktiva tolkningsramen. Utdrag 7. Addiktiv tolkningsram Minni: Därför ville jag inte alls ha nåt smack för jag lät hellre bli att ta nåt fast de där avvänjningssymptomen inte precis är nåt kul, men när det hela tiden gällde att fundera att var får jag nästa dos, det här slutar snart verka. Det går så fort liksom, en dos och så är du ett par timmar såhär (föreställer avtuppad med huvudet hängande) och sen så är det bara nån enstaka timme tid att fundera att var ska du få nästa (...). Inom ramen för den addiktiva tolkningsmodellen reproducerar de intervjuade den stereotypa bilden av narkotikabruk: hela livet kretsar kring droger och hur man skall få tag på dem. Något annat innehåll finns egentligen inte. Också Minni skildrar sitt beroende i sådana ordalag: när det hela tiden gällde att fundera på att var får jag nästa dos. Liksom den psykologiska skildrar också den addiktiva modellen likafullt beroendet ur en lite avvikande synvinkel. Värd att notera i Minnis berättelse är t.ex. den beräknande och rationella hållningen visavi beroendet. Också Minni låter hellre bli att ta nåt än att ta smack 493

14 av låg kvalitet som bara ger henne abstinenssymptom. Också här ser man klart vilken marginell roll själva användningen av droger spelar i livet. Drogen verkar i två timmar, därefter börjar åter jakten på mera. Den tidigare nämnde Kari berättar att han som narkotikaberoende paradoxalt nog var en mycket flitig och aktiv samhällsmedlem, men att han nu när han genomgår behandling har blivit passivare. För de oinvigda framstår beroendet som en irrationell och monstruös kraft utanför den egna viljan (se t.ex. Sulkunen 1997), medan det ur narkotikabrukarnas eget perspektiv är ett mycket mer hanterligt fenomen som inte nödvändigtvis påverkar precis alla livsområden. Många berättade exempelvis att de hade hemlighållit sitt narkotikabruk för sina nära i flera års tid eller alternativt att de först efter en viss tid hade märkt att de levde ihop med en drogberoende människa. Ett annat viktigt drag i narkotikabrukarnas addiktiva tolkningsram är fenomenets medikala natur, som även den tjänar som ett avmystifierande element. Då handlar narkotikabruk inte om t.ex. bristande viljestyrka eller psykiska krafter från det omedvetna (jfr Sulkunen 1997), utan om en sjukdom eller en störning i hjärnan som kan avhjälpas med lämplig medicinering. Följdriktigt ansåg vissa intervjuade att substitutionsbehandling är den enda rätta behandlingsformen för dem. I den sista tolkningsramen, den pragmatiska (utdrag 8), söker narkotikabrukarna inte egentligen orsaker eller förklaringar till sitt narkotikabruk och sina problem. I stället fokuserar de på att tillfredsställa ett akut behov eller lösa ett akut problem. Oftast handlar det om beskrivningar av olika besök hos myndigheter och läkare, som sedan kritiseras såsom t.ex. Robert gör i följande utdrag. Utdrag 8. Pragmatisk tolkningsram Robert: Och hos myndigheter så får man ofta först efteråt höra att det nog sägs där nånstans att fyll i den där blanketten och fixa dom och dom bilagorna. Så sen när du traskar upp med blankett och bilagor och rubbet så liksom aj jo, och så ska dom ha ännu fler bilagor från nåt annat ställe, att gå och hämta ytterligare den där. Det är komplicerat för en enkel människa. I den pragmatiska tolkningsramen upplevs särskilt myndigheternas godtyckliga kutymer som ett problem som gör vardagen oskäligt svår. Av alla tolkningsramar avspeglar den pragmatiska ramen allra starkast de konkreta problem som anlitandet av samhällets tjänster aktualiserar. Den påvisar också det stora avståndet mellan tjänsterna å ena sidan och narkotikabrukarnas vardag och upplevelsevärld å den andra. Ett annat typiskt drag hos berättelserna inom den pragmatiska tolkningsramen var olika slags kom-ihåg-listor som de intervjuade formulerade för sig själva för att minnas vad de bör göra t.ex. nästa vecka eller innan de söker vård. Själv såg jag detta som någonting viktigt, eftersom det bryter mot bilden av passiva narkotikabrukare och i stället visar hur de sköter eller åtminstone försöker sköta sina angelägenheter precis som vanliga människor. Å andra sidan tjänstgjorde denna skötsamhet också som ett sätt att markera en distans till andra, hållningslösare och oskötsammare narkotikabrukare. Somliga 494 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

15 resonerade t.ex. så att det var tillåtet att använda droger så länge man kan ta hand om sig själv. Om inte, så skall man inte gråta och klaga över att ingen hjälper. Med tolkningsramarnas hjälp ser vi på hur många sätt narkotikabrukarna talar om sitt bruk, sitt liv som narkotikabrukare och sina narkotikarelaterade problem. Deras berättelser bestrider t.ex. det faktum som ofta anförs av utomstående, nämligen att narkotikabrukarna själva anser att de inte har några som helst problem eller att de inte vill söka vård (se t.ex. Kinnunen et al. 2005). Snarare fäster man sig vid mångfalden av olika problemdefinitioner. Å andra sidan visar tolkningsramarna också att narkotikabrukarna själva anser att deras problem även kan bero på yttre omständigheter: t.ex. samhället kan bidra till och förstärka problemen genom att låta människor bli utslagna redan i barndomen eller genom att diskriminera människor som använder narkotika. Ofta ses snarare det omgivande samhället än det egna narkotikabruket som ett problem. Det finns också skillnader mellan narkotikabrukare. Alla lever inte hållningslöst: somliga kan ta vara på sig, andra har stora problem. Utifrån sina tolkningsramar anförde de intervjuade också kritik mot de tjänster samhället tillhandahåller. I slutet av artikeln tar jag upp det temat. Typiskt för kritiken mot tjänsterna är att en stor del av dem anses vara fullständigt oförenliga med narkotikabrukarnas vardagsbehov. Tillspetsat uttryckt är situationen enligt brukarna denna: då en narkotikabrukare söker stöd möter han i stället kontroll, och då han försöker lösa ett problem får han i stället nya o.s.v. Samhällets tjänster ur narkotikabrukarnas perspektiv: dåligt bemötande, stela och invecklade rutiner Tabell 2 presenterar inom ramen för de ovan skisserade tolkningsramarna i koncentrerad form narkotikabrukarnas synpunkter dels på sina vardagliga hjälpbehov, dels på faktorer som enligt dem försvårar möjligheterna att få hjälp. Varje tolkningsram aktualiserar vissa specifika behov. Således kan man säga att narkotikabrukarna också med sina egna synpunkter bekräftar den allmänna uppfattningen att narkotikabrukare lider av många problem och behöver många olika slag av hjälp. Å andra sidan kan man i intervjuerna klart skönja också en förvirring och osäkerhet beträffande det egna livet och hur dess problem skall tolkas: är det fråga om ett självförvållat problem, ett problem som andra orsakat, ett mentalt och psykiskt problem eller trots allt ett medicinskt problem? Många av de intervjuade balanserade t.ex. mellan att anklaga å ena sidan sig själv, å andra sidan utomstående, samtidigt som de undrade vem som skall ta ansvar för problemet och försöka lösa det. De välfärds- och livspolitiska tolkningsramarna introducerar politiska inslag i de intervjuades språk; här genljuder argument från skadereducerandets politik, som landsteg i Finland i den andra narkotikavågens kölvatten (se t.ex. Tammi & Hurme 2007). Med tanke på framtiden är det därför intressant att se om de finländska narkotikabrukarna i likhet med sina mellaneuropeiska bröder och systrar kommer att aktiveras och hur detta i så fall påverkar utvecklingen av vården och behandlingen. 495

16 Tabell 2. Narkotikabrukarnas uppfattningar om sitt hjälpbehov och om orsakerna till att det inte tillgodoses (grupperade enligt tolkningsram) Problemdefinition Hjälpbehov Hinder för att behovet tillgodoses Välfärdspolitisk Livspolitisk Psykologisk Grundtrygghet, såsom bostad och utkomst Psykosocialt stöd i anslutning till vård Förebyggande av den utslagning som sker redan före narkotikabruket Integrering av narkotikabrukarna i samhället Rättsskyddet Inte nödvändigtvis hjälpbehov Narkotikabrukarna har samma problem som vanliga människor Reda ut knutarna i känslolivet Individuell terapi, individuellt stöd Korrigerande upplevelser Narkotikaproblemet definieras som ett individuellt problem; därför är interventionerna otillräckliga Likgiltighet Samhällets negativa attityder till narkotikabrukare Felaktig hjälp, får inte vara i fred från socialen Det omgivande samhället och dess attityder, som diskriminerar narkotikabrukare Otillräckliga och oflexibla interventioner Narkotikabrukarna behandlas som boskap Pragmatisk Lösning av aktuellt problem Hjälpen långsam och stel Hjälpen förvägras Samhällets negativa attityder till narkotikabrukare Addiktiv Behandling mot beroende Bristfälliga vård- och behandlingsformer Tillgången på vård och behandling På basis av de synpunkter som anfördes beträffande svårigheterna att få hjälp kan man kort konstatera att dagens samhälleliga interventioner ansågs både otillräckliga och oflexibla. För det första finns det för få tjänster exempelvis möjligheterna att få substitutionsbehandling och individuell terapi fick mycket kritik. För det andra är dessa tjänster alltför ofta förknippade med olika slag av villkor t.ex. nykterhet, tidigare vård och behandling eller en förbindelse att acceptera en viss typs behandlingskultur som upplevdes som godtyckliga. Det tredje som kritiserades var tjänsternas låga kvalitet. Exempelvis vårdplatserna och härbärgena beskrevs som otrivsamma platser där man får vada i nålar och grejer eller där folk inte hade någonting annat att syssla med än att se på tv eller prata om droger. Som ett mycket stort problem inom samhällets tjänster upplevdes myndigheternas beteende, som beskrevs som respektlöst, arrogant och förödmjukande. Vissa ansåg att myndigheternas negativa attityder också skapade problemsituationer i systemet: den klient som bemöts illa ser ingen orsak att själv bete sig dess bättre. De problemsituationer mellan myndigheter och narkotikabrukande klienter som dryftats i offentligheten kan därför också ses som ett slags motspråk, där narkotikabrukarna försöker sätta sig till motvärns mot de negativa attityder de möter genom att besvara dem med handling, t.ex. genom att försvara sina rättigheter med hjälp av aggression. Ett sådant motspråk är emellertid destruktivt, eftersom det samtidigt förstärker de negativa stereotypa bilderna av narkotikabrukare och därigenom också de negativa attityderna. Samtidigt kan man dock fundera på om myndigheterna 496 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

17 på något sätt kunde förebygga förekomsten av sådant motspråk. Många av de intervjuade upplevde att syftet med samhällets tjänster inte i första hand är att hjälpa en människa i nöd, utan att kontrollera henne. Samtidigt upplevde många dock att det inte fanns något konkret alternativ till narkotikabruket. Eller för att citera vad Kari sade om den substitutionsbehandling han fick: Väggarna pryddes nog av fina modeller för psykosocial vård, men inte handlade det ju i praktiken om nåt annat än att dela ut mediciner. Veke, en blandmissbrukare av amfetamin och läkemedel som genomgått diverse olika vårdformer, lyfter för sin del i nästa utdrag fram en ännu mer existentiell fråga om vad vården och tjänsterna kunde erbjuda som ett alternativ till droger. Utdrag 9 Veke: Det som åtminstone jag senare undrade över där i vården var just det att om man frågade att nå, jag har förlorat allt här i livet, att har ni nåt ni kan erbjuda i stället, så var dom alla knäpptysta, ingen sa något. Jag avslutar analysdelen med att studera narkotikabrukarnas synpunkter på samhällets tjänster med hjälp av fem olika motsatspar, som jag skapat utgående från mina intervjuobjekts jämförelser av olika tjänster (tabell 3). Till vänster i tabellen anges tjänsten såsom den borde vara, till höger samma tjänst såsom den enligt narkotikabrukarna alltför ofta i praktiken är. Sammandrag och reflektioner Jag inledde min analys med en skildring av narkotikarelaterade vardagsproblem vid en hälsorådgivning. Därefter granskade jag hur narkotikabrukarna själva talar om sitt liv och sina eventuella problem och vilket slags stöd de önskar från samhället. Nedan tar jag i koncis form upp några viktiga observationer ur narkotikabrukarnas berättelser och frågar vilken roll de kan spela då man i framtiden utvecklar tjänsterna för narkotikabrukare. Att narkotikabruk är förknippat med s.k. multiproblem är för det första någonting som även narkotikabrukarna själva skriver under. Detta framgår klart t.ex. via de tolkningsramar jag skisserat utifrån intervjumaterialet. Å andra sidan är de problem som narkotikabrukarna själva lyfter fram inte nödvändigtvis likadana som de som hittills behandlats t.ex. av myndigheter och i offentligheten. I debatten om de tjänster som narkotikabrukare erbjuds har för det första multiproblematikens konkreta följder, t.ex. den tid och energi som hanteringen av problemen kräver, hittills hamnat i skymundan. Som det framgår av min analys upptar olika problem en så stor del av många narkotikabrukares vardag att de i praktiken inte har tid för någonting annat. Deras liv tycks ha förvandlats till tvångsrutiner, där själva narkotikabruket varvas med problem och skador i ett utmattande tempo. Det är detta ekorrhjul som många skulle önska en utomstående intervention i, men sådan hjälp tycks inte finnas tillgänglig åtminstone inte i tillräcklig utsträckning. I stället fokuseras samhällets åtgärder på målsättningar som narkotikabrukarna ser som alltför idealistiska och abstrakta och som dessutom är onåbara med de stela arbetsmodeller som tillämpas. En annan viktig aspekt som narkotikabrukarna lyfte fram var den hopplöshet 497

18 Tabell 3. Motsatspar som narkotikabrukarna själva ser i den finländska missbrukarvården Motsatspar Definition Exempel Det konkreta hjälpbehovet behovet såsom det definieras av experter & myndigheter Stöd kontroll Närhet anonymitet Smidighet byråkratisk stelhet Öppenhet stränga regler Narkotikabrukarens egen åsikt om sitt hjälpbehov förbises alltför ofta. Alla behandlas på samma sätt oavsett vad man själv upplever som sitt största problem. Narkotikabrukaren behöver stöd i vardagen men möter ofta bara kontroll. Många tjänster tycks ha snarare kontroll än hjälp som utgångspunkt. Narkotikabrukarna önskar nära kontakter och människor att tala med och delge sina känslor. Ofta möts de emellertid av en likgiltig myndighet. Det har gjorts för svårt att sköta sina ärenden. Det försvårar narkotikabrukarnas liv ytterligare och lämnar dem utanför många tjänster. Tjänsterna är ofta alltför kontrollerade. Överlag får man inte vara i fred om man anlitar tjänsterna. Före ordet Subutex förstod vi på nåt vis varandra, och jag begrep själv vad jag hade för problem, men sen när jag sa Subutex så förlorade jag mina rättigheter, sen började dom tillämpa nån jävla statistik eller modell. Och sen t.ex. i substitutionsbehandlingen så kan dom säga om jag kritiserar nåt att det är frivilligt det här, ingen tvingar dig att komma (...) En minuts försening inga mediciner. (...) (S)å vi behandlas ju bara som boskap. Om man t.ex. går till socialen så kikar dom liksom så här att törs man nu ens titta på den där eller flyger han på en eller nåt liknande. När det står i papperen att man har narkotikaproblem (...) På Vinkki (rådgivning för narkotikabrukare) finns det alltid nån som lyssnar. Så gott som alla anställda känner mig vid namn, och jag har kommit hit i många år faktiskt, sådär dagligen. Socialen skulle ha nåt kontoutdrag från våren som jag redan hade sänt och som dom till och med hade sänt tillbaka, men nu skulle dom bara ha det. Jag ringde och sa att inte har jag det längre, självfallet, ni fick det ju ren en gång. Så säger hon att jo, man ska spara kontoutdrag i sex år. Jag sade nå hur är det då med bostadslösa och andra såna, inte går dom väl omkring och kånkar på sex år gamla kontoutdrag, jösses ändå. Det är fint att personalen inte blandar sig i, att dom inte genast kommer och säger att jo hörru, har du hört det och det. Frågar man nåt så svarar dom sakligt och annars är dom tysta, och det är så det ska funka. Inget förmynderi, sånt har jag alldeles tillräckligt av annars också. som multiproblem resulterar i och som inte botas ens med att man avbryter sitt bruk. Många anser sig ha misslyckats fullständigt i sitt liv och betraktar sig överhuvudtaget inte riktigt som en människa. Denna emotionella sida av narkotikabruket har knappast alls diskuterats, trots att den kan ha en stor betydelse för hur narkotikabrukarna förhåller sig till samhället och överlag till livet. Som en viktig omständighet med tanke på hur vården och servicen bör utvecklas kan man i det här sammanhanget se den bitterhet mot samhället och dess institutioner som förekommer bland narkotikabrukarna. Inställningen kan sammanfattas t.ex. i frågan Varför sparka på en som redan ligger?. Många tyckte t.ex. att det var orättvist att de utsätts för så hårda interventioner då de annars också har haft ett svårt liv och då de 498 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

19 problem de har delvis ligger utanför deras egen kontroll. I intervjuerna kan man också skönja det slags betoning av rättigheter som förekommit inom narkotika- och välfärdspolitiken under de senaste åren. Det här kommer särskilt tydligt fram inom den välfärdsoch den livspolitiska tolkningsramen. Vid sidan av den svaga narkotikabrukaren som behöver samhällets stöd ser man den allt starkare aktiva narkotikabrukaren, som inte nöjer sig med vilken som helst vård eller hjälp från samhällets sida och som också försöker lösa sina problem på sitt eget vis (jfr också Tammi 2006). I synnerhet på attitydnivå framfördes ganska mycket kritik. Vissa hade också startat nya former av föreningsverksamhet bland narkotikabrukare. Ur vårdperspektiv måste aktivismen tas som en utmaning, eftersom många narkotikabrukare för närvarande röstar med fötterna och överger den service som de anser dålig. Med hänsyn dels till de multiproblem som narkotikabruk är förknippat med, dels till att många önskar få hjälp med sina problem är det kanske ändå nödvändigt att fundera på om detta är en önskvärd utveckling eller om man trots allt bör försöka hitta nya sätt att bygga ändamålsenligare interventioner. I t.ex. Danmark har det skrivits in i lagen att narkotikabrukarnas röst skall höras då beslut om vård och behandling fattas (Asmussen 2006). Identitetens uppdelning i å ena sidan den hjälpbehövande svaga, å andra sidan den självmedvetna, kämpande aktiva narkotikabrukaren tillför narkotikabrukarens liv också motsägelser och spänningar. Många funderar på på vilka villkor de kan bli delaktiga i samhället och ser det för närvarande som ett problem att den form som man försöker pressa in dem i är alltför snävt tilltagen. Å andra sidan upplevs inte heller narkotikabruket med allt vad det för med sig som en tillfredsställande livssituation. En sådan spänning leder lätt till förvirring och ångest, som narkotikabrukarna reagerar på på olika sätt. Somliga försöker aktivt, rentav desperat hitta en lämplig plats eller vrå åt sig till exempel en fungerande vårdform som kunde föra dem framåt; andra åter tyr sig till sin välbekanta narkomanroll. Sammantaget kan man på basis av mitt material säga att narkotikabrukarna är i behov av hjälp dels med mycket konkreta problem som handlar om livskompetens, men dels också med abstrakta och existentiella problem. Dessutom är hjälpbehovet samtidigt och övergripande. Det som t.ex. för myndigheter och vårdpersonal ofta framstår som en omättlighet eller en ge mig allt genast -attityd hos klienterna och som man därför försöker stävja med olika vårdinterventioner (se t.ex. Forssén 2005) är en faktisk realitet som förekommer i samband med narkotikabruk och som myndigheter och vårdpersonal därför bör förhålla sig seriösa till och ta itu med. Dessutom är det klart att narkotikabrukarnas marginella roll i samhället ytterligare tillspetsar problemen. För många narkotikabrukare förefaller varje kontakt med systemet som ett slags test där de prövar dels sin egen mänsklighet och position i samhället, dels andra aktörers attityder gentemot dem. En annan viktig utmaning för de samhälleliga tjänsterna handlar just om klientens ställning, som under de senaste åren har varit starkt framme i diskussionerna om missbrukartjänster, men som inte 499

20 tycks ha lett till några konkreta förbättringar, åtminstone inte ur klienternas eget perspektiv. I synnerhet de motsatspar som jag skisserade på basis av intervjuobjektens synpunkter på vården visar att många åtgärder upplevs som alltför kontrollbetonade. Dessutom framstår systemet och dess aktörer som anonyma och fjära. Översatt till expertspråk kunde det kanske uttryckas så att den sida av omsorgsarbetet som understryker mänsklig kontakt och växelverkan i dagens läge har fått en undanskymd roll i debatten om missbrukarvårdens riktlinjer. Många narkotikabrukare uppsöker vård- och stödsystemet för att få kompensation för sina tuffa livserfarenheter och blir åter en gång besvikna över att bli kyligt bemötta. Översättning: Markus Sandberg Riikka Perälä, forskare Stiftelsen för alkoholforskning Fågelviksgränden 4 FI Helsingfors E-post: riikka.perala@stakes.fi NOTER 1) Hälsorådgivningarna erbjuder social- och hälsovårdsinformation samt rena sprutor. 2) För klarhetens skull håller jag mig till begreppet tolkningsram genom hela analysen. 3) Alla namn i artikeln är fingerade. Dessutom har jag kombinerat olika händelser för att dölja de ursprungliga sammanhangen. Referenser Acker, C. J. (2002): Creating the American Junkie. Addiction Research in the Classic Era of Narcotic Control. Baltimore: The Johns Hopkins University Press Arminen, I. & Perälä R. (2001): Myllyhoidon moniammatillinen tiimi ja päihdeongelmaisten muokkaaminen alkoholisteiksi (Myllyhoitos multiprofessionella team och hur de som har alkoholproblem görs till alkoholister). Yhteiskuntapolitiikka 66 (1): Asmussen, V. (2006): On Whose Terms? User Participation in Danish Methadone Maintenance Treatment. In: Anker, J. & Asmussen, V. & Kouvonen, P. & Tops, D. (eds): Drug users and space for legimitate action. NAD Publication No 49. Helsinki: NAD Bourgeois, P. (2002): Anthropology and epidemiology on drugs: the challenges of crossmethodological and theoretical dialogue. International Journal of Drug Policy 13: Burroughs, W. (2003): Nisti. Turku: Kustannusosakeyhtiö Sammakko Christie, N. & Bruun, K. (1986): Hyvä vihollinen: huumausainepolitiikka Pohjolassa (Den goda fienden: narkotikapolitiken i Norden). Espoo: Weilin+Göös Forssén, T. (2005): Huumehoidon asiantuntijuuden rakentuminen päiväkeskuksessa (Om hur yrkesskickligheten inom narkomanvården konstrueras på dagcentralerna). Raportteja 1/2005. Helsinki: Stakes Hacking, I. (1999): The Social Construction of What? Cambridge, Mass.: Harvard University Press Hakkarainen, P. (1992): Suomalainen huumekysymys. Huumausaineiden yhteiskunnallinen paikka Suomessa toisen maailmansodan jälkeen (Narkotikans plats i samhället i efterkrigstidens Finland). Helsinki: Alkoholitutkimussäätiö Hakkarainen, P. & Tigerstedt, C. (2002): Ristiriitojen huumausainepolitiikka huumeongelman normalisaatio Suomessa (Motsättningarnas narkotikapolitik narkotikaproblemets normalisering i Finland). I: Heikkilä, M. & Kautto, M. (toim.): Suomalaisten hyvinvointi 2002 (Finländarnas välmående 2002). Helsinki: Stakes 500 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L